FÖRSTA FILMEN OCH FÖRSTA SOUNDTRACKET EFTER MILITÄRTJÄNSTGÖRINGEN

Tillbaka från Tyskland och rakt in på banan igen. Skivinspelning, Frank Sinatra-special, ny skivinspelning och, sju veckor efter hemkomsten, inspelning av soundtracket till den första filmen efter lumpen. Mycket kort därefer så påbörjades själva filminspelningen. Puh…
Och – för den som inte visste det – den första filmen som Elvis spelade in efter fullbordad militärtjänstgöring var en film om – en killes militärtjänstgöring.
Logiskt för en del uppenbarligen – obegripligt skulle man kanske kunna tycka. Två års stundtals ganska tuff lumpartid, och väl hemma så tar man det ett varv till och spelar in en film om alltihopa. En ganska bedrövlig sådan också, en film som dessutom mer eller mindre kom att stå som modell för de tjugosex följande spelfilmerna under de kommande åtta åren. Ett par försök gjordes alldeles efteråt, men då dessa inte alls fick samma genomslag som GI Blues faktiskt fick, så blev det i fortsättningen film av den digniteten i fortsättningen.
Ehuru fläckvis relativt underhållande så blev det ändå en epok så gott som befriad från allt vad konstnärliga ambitioner hette. Penningen kom att fullständigt styra hela skutan.
Billigaste tänkbara manusidé, tre veckors filmande och ett gäng snabbt ihoprafsade låtar somtrycktes in i handlingen och i bästa fall hade något litet med filmens handling i övrigt att göra.
Alla visioner om att göra Elvis till en ny James Dean eller sin generations Marlon Brando var helt bortblåsta. Och Elvis själv, den f.d. elektrikern och lastbilschauffören från Tupelo, han fick en million per film och log givetvis lite uppgivet hela vägen till banken. Varför skulle han gå tillbaka in i Sun-studion och spela in en LP med roots-rock ‘n roll som ändå bara de gamla hardcore-fansen skulle köpa när han i början på sextiotalet tjänade mer pengar än han i sina vildaste fantasier i sin barndoms Tupelo ens kunnat drömma om?
Vad skulle ni ha gjort i samma läge?
Vad än svaret blir, HÄR, sex veckor efter hemkomsten från Tyskland, så går Elvis in i RCAs studio i Hollywood för att spela in soundtracket till filmen GI Blues, och i DET ögonblicket så börjar artisten Elvis långsamt att dö.
27:e april 1960 så sätter det igång. Varvat med en del toppnummer, skivan är klart bra bitvis, så blir det även Big Boots, Wooden Heart och Didja Ever, låtar som i grund och botten är en ren och skär förolämpning mot den gudabenådade talang som Elvis var. Och värre skulle det bli…
I viss mån så var redan julskivan från 1957 någonstans där i samma division, men den kan man förklara bort med att det nu var en julskiva, och – mycket viktigt – det kom inte ut tre julskivor om året, som det understundom blev i fallet med filmskivorna.

Alltså: 27.e april 1960 så startade den långa utförsbacken som vid vissa tillfällen skulle ta sig rent makabra uttryck. Visst, det tillhör myten att mannen som älskade att stå på scen framför en publik kastade bort åtta av sina bästa år på att gömma sig för sin publik och istället spela in alla dessa totalt meningslösa filmer, den ena sämre än den andra, men kunde inte den tiden och de resurserna använts på ett bättre sätt? Det är ungefär som om Zlatan vid tjugofem års ålder skulle ha slutat spela och i stället börjat jobba som tillverkare och utprovare av fotbollar. Visserligen skulle han ändå fortfarande vara i branschen, men…”är det inte spela själv som han ska göra?” skulle väl alla fråga sig.
Nej, jag tror bestämt att världen hade varit en bättre värld om Elvis struntat i sina filmer och i stället fortsatt att göra riktiga skivor och turnerat världen runt…ända fram till i dag.

GI Blues är nu trots allt vad jag skrivit upptill en bitvis ganska bra skiva. Utan att ha något riktigt toppnummer så finns det ett par klart godkända låtar, tyvärr dock varvade med en del mindre bra saker…

Här kommer skivan låt för låt!

GI BLUES Utgiven 1960 på RCA Skivnummer LSP 2256

SIDA 1

1) a) Tonight’s All Right For Love
Baserad på Geschichten Aus Dem Wiener Wald op. 325 av Johan Strauss d.y., eller Tales Of The Vienna Woods på engelska (känner ej till den svenska titeln).
Jag gillar den här låten! Har alltid gjort. Vacker komposition, fint arr, snygga harmonier och en Elvis som verkar ha tyckt att det var riktigt roligt att sjunga låtar gamla som gatan. Love Me Tender, Are You Lonesome Tonight, It’s Now Or Never, lite senare Surrender, för att ta några exempel, och här en gammal Straussvals!
En kanonöppning på skivan (för att vara lite vitsig).

1) b) Tonight Is So Right For Love
Men vad är det här nu då? 1) b)???
Jo! Av rättightesskäl så fick inte den här versionen – som fanns på de amerikanska och engelska utgåvorna ges ut i övriga europa. Så, detta är Barcarolle av Offenbach ur Hoffmans Äventyr, en opera från 1881, och det är den låten som inleder de amerikanska och engelska utgåvorna av GI Blues.
Arrangemangsmässigt och stilmässigt påminner de två låtarna mycket om varandra. Texter och titlar är näst intill identiska och dom går båda två i samma tempo, men det är ändock två olika kompositioner.
Personligen så föredrar jag nog den här, den anglosaxiska utgåvan med Barcarolle som är riktigt, riktigt bra, framför allt för att Elvis gör en helt fenomenal vokal insats. Jodå, Elvis hade ledigt kunnat bli en av världens främsta operasångare om han siktat på det. Utan att anstränga sig ett dugg så gör han en smått makalös version (rockversion) på denna välkända aria.

2) What She Really Likes
Poplåt i shuffle-tempo. Ett, tätt, gungande komp och en Elvis som såsom oftast anno 1960 levererar det han ska. Precis som inledningsspåret är What She Really Likes befriande fri från de grabb-körer som senare på skivan skulle komma att invadera ett stort antal spår på plattan.
Helt klart en av skivans starkaste kort.

3) Frankfurt Special
Jo, filmmusik är ju alltid filmmusik och man kanske ska ha det i bakhuvudet lite grann vid bedömningen. Frankfurt Special är den typ av låt som skulle ha kunnat vara riktigt bra om det hade varit en annan text och ett annat arrangemang på den. Så är det bara, men nu är den en del av ett soundtrack till en film, och då blev det som det blev.
Kompet, som ska imitera ett tåg som rullar fram, är kanske roligt första gången “Grabbarna-på-luckan-kören” och den tramsiga texten gör att det blir svårt att ta på allvar. Elvis sjunger som vanligt på skivan lysande och det proffsiga kompet imponerar verkligen, men det räcker inte riktigt hela vägen då materialet i grunden bara är en massa larv.

4) Wooden Heart
Visst, den här lättsamma lilla låten har väl sina poänger, om inte annat så sjunger Elvis riktigt bra här, menmjäkig och uttjatad är väl ingen överdrift. Jag hade personligen ganska svårt för den redan från första gången som jag hörde den.
Släpptes som singel i Europa och kom att toppa englandslistan. I USA så hamnade den 1964 som b-sida på julsingeln Blue Christmas men floppade totalt! Det enda singelsläppet från GI Blues.

5) GI Blues
Småtöntig låt med lite corny text, men det här är ju faktiskt en rock ‘n roll-låt, och det var länge sen Elvis vid det laget hade klämt ur sig en sådan. Riktigt bra sång, Elvis försöker faktiskt krama ur det han kan ur GI Blues.
Kompanikören och det i längden rätt trista “hepp-two-three-four” drar obönhörligen ner slutintrycket. Skulle vara sjysst att få höra GI Blues med en alternativ mix utan grabbgängets hojtande och kanske till och med en vettig text. Detskulle ha blivit en riktig pärla.

SIDA 2

1) Pocketful Of Rainbows
En av skivans absoluta toppnummer. Under sextiotalet spelade Elvis ofta in en egen form av ballad med ett snudd på minimalistiskt komp där rösten för det mesta verkligen kom till sin rätt. Detta dök ofta upp på filmskivornas bonuslåtar eller på de få LP-skivor som inte var soundtracks, men även då och då på själva soundtracken. Som här. En riktig pärla.
Ett litet minus dock till en lite väl ivrig basist som inte förstått det där med minimalistisk.

2) Shoppin’ Around
Och så ytterligare en till rockare! Helt i stil med Elvis sena femtiotal, men – lite märkligt – nästan helt i avsaknad av det ös och den intensitet som låtarna alltid hade i den vevan. Inte Elvis fel, det är kompmusikerna som spelar märkligt lamt och komtrollerat.

3) Big Boots
Skräp som går alldeles utmärkt att skratta åt. Inget annat. Helt obegripligt att Elvis inte slog näven i bordet på ett tidigt stadium i sin filmkarriär och sa ifrån att det här, det var han alldeles för bra för att ens röra vid.

4) Didja Ever
Nej, det här håller inte. Väl genomförd, fint arrangerat och tacklad på ett seriöst sätt, men det här är i botten trams och ingrediens i en tämligen fånig film.

5) Blue Suede Shoes
Nyversion på klassikern från 1956.
Kanon, faktiskt, men ändå ljusår från intensiteten och trycket på originalet. Så, sett ur den synvinkeln så blir det något av en besvikelse.

6) Doin’ The Best I Can
Tråkigt, segt, mjäkigt och en helt ovärdig avslutning på skivan!

GI Blues är en skiva som i sin helhet är betydligt mera femtiotal än plattan innan – Elvis Is Back. En hel del rock ‘n roll, men tyvärr på en sällsynt tam nivå som sällan nåddes även i de svagaste ögonblicken under perioden före lumpen. Ändå…GI Blues är kanske det bästa soundtracket av alla från sextiotalet. Det som är bra är helt klart godkänt, men bottennappen och de överlag alldeles för hurtiga arrangemangen dar dock kraftigt ner helhetsintrycket.
Märk väl dock: GI Blues sålde, utan att ha en enda samtida hitsingel, tre gånger så mycket som Elvis Is Back hade gjort. Känns smått obegripligt, men just så var det. Konsekvensen från Elvis-staben blev nog att man i fortsättningen tog väldigt lätt på det där med musik med allvar och karaktär i sig och i stället la emfas på ytlig, lekfull tramsmusik. Tyvärr.
GI Blues är ändå, som tidigare sagt, en helt godkänd platta. Värre saker väntade runt hörnet…

Slutbetyg: En stark TREA

I mars 1960 så muckade äntligen Elvis efter två långa års militärtjänstgöring.
Om någon trodde att denne skulle ta igen sig i någon månad efter lumpartiden så trodde han eller hon fel. Lite drygt två veckor tog det innan kon hade hittat tillbaka till båset igen, dvs att Elvis återigen stod i skivstudion. Efter de första två inspelningsdagarna så väntade en “hemkomstspecial” med Frank Sinatra (av alla människor). Kort tid efter detta skulle inspelningarna från den första filmen efter lumpen börja spelas in – GI Blues. (Inte undra på att Elvis dog i förtid…)
Nåja, den LP som kom ut av inspelningarna i mars och april, Elvis Is Back, visade klart och tydligt att Elvis ingalunda hade abdikerat från sin tron. Tvärtom, om något så var hans röst ännubättre än innan militärtjänstgöringen. Elvis Is Back och de sex singellåtar som spelades in under dessa fyra inspelningsdagar är ett häpnadsväckande dokument över en artist som vid det här laget verkade sakna alla tänkbara gränser.
En minimalt förberedd inspelning – ett par av musikerna trodde när de kom till studion att det var en session för Jim Reeves – inga repetioner utan fem, sex max tio tagningar på varje låt – ibland t.o.m. mindre än så – sen fick det räcka. Snabbt vidare till nästa låt.
Och resultatet blev varje gång helt makalöst.
It’s Now Or Never, Fever, Soldier Boy, Make Me Know It, A Dirty Dirty Feeling, Are You Lonesome Tonight och Reconsider Baby – bara ett axplock av låtar med väsensskilt olika stilar som spelades in under dessa dagars sessioner.
Oerhört imponerande bara det.
Här kommer plattan, låt för låt.

ELVIS IS BACK Inspelad 1960 på RCA Skivnummer

SIDA 1

1) Make Me Know It
För den som hade det minsta tvivel på Elvis fortsatta status som sångare så behövdes det inte mer än de inledande takterna på Make Me Know It för att förstå att all oro var helt obefogad. Make Me Know It är en perfekt start på Elvis nya decennium. En rak rockare sjungen och framförd på ett inget annat än lysande sätt. Sånginsatsen är helt enkelt sensationellt bra. Helt klart hade Elvis tagit väldigt väl hand om sin röst under tiden i Tyskland.
Make Me Know It inte bara inleder skivan, den är också den allra första låten som spelades in efter återkomsten från militärtjänsten. 15 dagar efter muck startade denna den första inspelningssejouren, som var skräddarsydd för att ge ut en LPskiva för att markera Elvis återkomst till moderlandet.
Make Me Know It hamnade som B-sida på It’s Now Or Never…i Europa, men inte i USA.
Kunde utan tvivel t.o.m. ha släppts som singelframsida, på båda sidor av Atlanten dessutom. Enligt mig så är Make Me Know It betydligt starkare än Stuck On You, inspelad vid samma tillfälle, vilken kom att bli Elvis första singel efter militärtjänstgöringen
Make Me Know It skrevs av Otis Blackwell, samme man som tidigare gjort All Shook Up och Don’t Be Cruel.

2) Fever
En av Elvis klassiker, även om inte heller den gavs ut på singel.
Lustigt nog så är Fever den enda låten från denna eminenta skiva som stadigt förekom i Elvis live-repertoar på sjuttiotalet.
Men, hur läcker Fever än är så tycker jag att det är ett lite onödigt tempofall efter den helt lysande inledningen. Den hade kunnat avsluta sida 1 eller kanske inlett sida 2. Här i inledningen så känns den – med sina tre och en halv minut – en smula malplacé.
Fever vet jag har spelats in i utmärkta versioner av Little Willie John, jag tror att det är originalversionen, och Sarah Vaughan, men åtskilliga fler har artister har försökt sig på den. Den största hiten hade Peggy Lee 1958 med en minnesvärd version och med ett arrangemang som Elvis följer nästan in i detalj.
Märk väl, innan Elvis gjorde Fever så ansågs den mer eller mindre vara en jazzstandard!
Ytterligare en liten poäng: även Fever skrevs av Otis Blackwell, dock denna gång under psedonymen Davenport.

3) The Girl Of My Best Friend
En hit i England – våren 1977…! Men, ehuru en låt med klar potential så släpptes inte heller den på sin tid på singel i USA. I det här fallet så är det snudd på vrickat, för här är det fråga om en kassaskåpssäker hit.
Lite tråkigt är det att Elvis röst här låter aningens tunn – främst på sticket – något som man ytterst sällan hörde annars i denna epok. Det gör att helhetsintrycket sjunker en liten grann, men bara ytterst marginellt. Det är förbålt bra ändå.

4) I Will Be Home Again
Väl framförd version av Golden Gate Quartets mindre hit från 1949.
Något så ovanligt för Elvis som en duett, men vem är det då som sjunger så vacker stämsång då? Jo, ingen annan än spelevinken och pajasen Charlie Hodge! “The guy who gives me my scarves and my water” som Elvis ofta presenterade honom som, hade faktiskt en förbluffande bra sångröst. Mer om honom lite längre ner på sidan.

5) Dirty, Dirty Feeling
Något som kan liknas vid rock ‘n roll, kanske ändå inte. Nåja, det är faktiskt det närmaste den rena rock ‘n roll som så markant dominerade Elvis femtiotal som man kommer på Elvis Is Back.
Men det här är ändå, oavsett genre, inget annat än ett litet mästerverk. Elvis i högform och ett komp som mer eller mindre går fram som en ostoppbar ångvält.
Tragiskt nog så kom man att återanvända Dirty, Dirty Feeling fem år senare för filmen Tickle Me. Scenen där denna lilla pärla skändas är så bisarr att det bara kan ses som ett sjukt skämt.

6) Thrill Of Your Love
Elvis sjunger med en djup bluesstämma på versen för att på sticket gå uppåt i registret. Just där så låter han snudd på som på LPn From Elvis In Memphis – som skulle komma att spelas in drygt åtta år senare! Jodå, det är en riktig rökare det här också. Lysande sång, suveränt komp och en utmärkt komposition av Stanley Kesler – som också skrev Playing For Keeps som Elvis spelade in 1956.

SIDA 2

1) Soldier Boy
En förmodligen helt omedveten – men ändå – flirt med det femtiotal som precis gått till historien, men där Elvis fanskara några år tidigare hade upptäckt sin idol. Soldier Boy är mycket riktigt djupt rotad i femtiotalet – 1955 så var den en hit för gruppen The Four Fellows.
Sånginsatsen, kompet och arrangemanget är lysande. Jag vet att jag är tjatig,men…varför gav man inte ut Soldier Boy som singel?

2) Such A Night
Enligt mig – i stark konkurrens – plattans starkaste spår. Och inte nog med det, Such A Night är enligt mig en av Elvis bästa insatser någonsin. Ett komp som slår det mesta med hästlängder och en Elvis som mer eller mindre är som en naturkraft. Vad låten syftar på behöver vi ju heller inte ha någon större tvekan om när vi kommer till de sista takterna före finalen…
“Men det här var väl en hitsingel?” kanske ni undrar? Jo, RCA gav ut den, men först drygt fyra år senare när Elvis popularitet närmade sig absoluta nollpunkten, och den tog sig heller inte högre upp på USA-listan än plats 16. En utgivningspolitik som jag bara inte kan förstå, hur mycket jag än grubblar.

3) It Feels So Right
Elvis på ett ovanligt bluesigt humör. Även denna låt kom att, i likhet med Dirty, Dirty Feeling, att återanvändas i filmen Tickle Me fem år senare, men i det här fallet så var det i ett betydligt roligare sammanhang. Scenen där It Feels So Right påminner faktiskt lite grann om Loving You från 1957.

4) The Girl Next Door Went A Walking
Upptempo-pop av högsta kvalitet. Även detta låter, som så mycket annat på skivan, som något med klar hit-potential.

5) Like A Baby
Och så ytterligare en blues. Ännu tyngre, ännu djupare än It Feels So Right även om sticket går aningens mer åt pop.
Mycket imponerande sånginsats.

6) Reconsider Baby
Och så en avslutning som som är något av den mörkaste blues som Elvis någonsin spelade in. En hit med Lowell Fulson 1954 och något som Elvis lekt med fram och tillbaka redan på Sun-tiden. Stod egentligen inte på schemat och klockan var sex på morgonen, av förståeliga skäl ville folk hem och sova, men Elvis insisterade på ett försök på denna låt som de flesta i studion aldrig tidigare hade hört. Två tagningar, sen var det klart, och en av Elvis starkaste sånginsatser var ett faktum.
Reconsider Baby dök då och då upp på sjuttiotalets livekonserter.

Som tidigare nämnt, det är lite grann med Elvis Is Back som det var med dennes allra första skiva: ett helt gäng singellåtar från samma inspelningstillfälle – sex stycken i detta fall – kom inte med på LPn.
Men där det på debutskivan var en svaghet – låtarna som kom att ersätta Heartbreak Hotel och andra klassiker var gammalt, överblivet material från Sun som redan varit ratat och klassat som undermåligt – så var det snudd på tvärtom på Elvis Is Back. Här finns helt enkelt inga svaga spår. Jag kan faktiskt sträcka mig så långt som att säga att nästan varje spår på Elvis Is Back hade kunnat ges ut som singel, med stor framgång dessutom, och låtar som It’s Now Or Never och Are You Lonesome Tonight skulle kanske bara gett skivan ett mer splittrat intryck.

Men hur mycket Elvis röst än hade mognat och förädlats under de gångna två åren, och hur väl genomförda låtarna på skivan än var så stod det nog klart för de flesta: dagarna med Good Rockin’ Tonight och My Baby Left Me var över och en ny era var här.
Ljudet, spelet, produktionen hade tagit ett riktigt stort kliv framåt. Borta var den nyfikna, avantagardistiska rock ‘n rollen, med sina ständiga infall och nya idèer där egentligen inget kunde bli fel, då det ännu inte fanns ett facit. Allt till förmån för en betydligt mer korrekt framförd och planlagd popmusik, dessutom med ett kristallklart sound ljusår från Sun-tidens ekokammare. Men vad spelade det för roll när det lät så bra som det nu gjorde!?
En ny era var helt enkelt kommen.

Elvis Is Back! Jo, nog var han det allt, och det med besked. Den här skivan är helt enkelt en av de bästa skivorna han någonsin gjorde. Ja, jag kan till och med gå så långt som att säga att om man tar bort samlingar och liveskivor så kan Elvis Is Back vara Presleys allra bästa skiva under dennes tjugoett år långa LP-karriär!
Tyvärr så skulle krutet ganska snart bli både fuktigt och genomdränkt med en hel räcka med minst sagt mediokra musikaliska äventyr. Men det är en helt annan historia, och den kan vi ta när vi kommer dit.

Singelskivor, ja! Faktum är alltså, om man läser det ovanstående noga, att inte en enda låt från den här skivan släpptes som singel i USA vid tiden för plattans släppning. Such A Night kom som 45-varvare drygt fyra år senare och blev då – i konkurrens med den nya generationen av popband och artister – mer eller mindre en flopp. It Feels So Right hamnade 1965 som b-sida på (Such An) Easy Question och försvann fullständigt.
I ställe så satsade RCA på sex andra låtar, inspelade vid samma sessions som ovanstående låtar, som det årets singlar. Dessa var:
Stuck On You/ Fame And Fortune
It’s Now Or Never/ A Mess Of Blues
Are You Lonesome Tonight/ I Gotta Know
Samtliga tre a-sidor kom att toppa USA-listan, medans de två sistnämnda gjorde det i England.

Men tänk efter nu, gott folk: Elvis hade legat i lumpen i två år, han hade inte gjort en enda konsert under den tiden och inte haft en skivinspelning på ett år och nio månader. Sen kommer han hem och spelar in arton låtar på fyra inspelningsdagar, och allt är fullkomligt suveränt!!!
Den sista stressiga dan, 4:e april, spelar gänget in nio låtar. Hur gick det till? Ja säg det?
En sak är dock klar, den som försöker påskina att Elvis bara var någon slumpmässigt vald marionett, som gick hem hos tjejerna, och att det lika gärna kunde ha blivit vilken lallare som helst som hade råkat gå förbi just då i rätt ögonblick (en del “seriösa” musikskribenter har ju på fullt allvar hävdat det under årens lopp), den människan har inte en aning om vad han babblar om. Elvis Aaron Presley var ett geni, punkt slut.

Charlie Hodge då? Jo, denne så missförstådde och ofta, även av Elvis själv, förlöjligade person som sjöng en så fin duett med Elvis på I Will Be Home Again var faktiskt en mycket viktig kugge i Elvis-maskineriet från 1960 och framåt. Elvis och Charlie stötte på varandra redan runt -55, då Hodge i sin gospelkvartett faktiskt hade en större karriär än Elvis själv. De två stötte av en lycklig slump ihop med varandra under grundträningen på Fort Hood i Texas och blev genast tajta polare. Även Hodge åkte över till Tyskland och kom där att regelbundet träna Elvis i sångteknik, något som är förklaringen på hur Elvis efter lumpen var en tekniskt ännu bättre sångare än innan. It’s Now Or Never och Surrender, båda inspelade strax efter hemkomsten, är ju två tidlösa mästerverk i konsten att sjunga tekniskt fulländat.
Så utan den lille parveln som fick utstå så mycket nedvärderingar, och blivit så förminskad under åren (mest utmålad som någon slags ryggdunkande, lycksökare), så hade Elvis karriär blivit – ja, om inte annat, så åtminstone annorlunda.

Slutomdömet kan bara bli ett.

Slutbetyg: En FEMMA!!!!!!!!

FJORTON ÅR EFTER ELVIS CHRISTMAS ALBUM SÅ KOM JULSKIVA NUMMER TVÅ, PRECIS LIKA SVAJIG SOM SIN FÖREGÅNGARE…

1971, fjorton år efter Elvis Christmas Album så kom nästa försök till att förgylla julen för de talrika fansen världen över.

Vi går rakt in i musiken den här gången tror jag.

ELVIS PRESLEY “SINGS THE WONDERFUL OF CHRISTMAS”
Utgiven 1971 på RCA Skivnummer LSP 4579

1) Oh Come, All Ye Faithful
Adeste Fideles, en hymn från sjuttonhundratalet i en modern tappning.
Pampigt, stiligt och vackert. Stor kör där Elvis är mer som en sångare i mängden än en solist som sticker ut.
Stort genomarbetat arrangemang med körer, pukor och orkester.
Faktiskt en imponerande och värdig inledning på skivan. Hade det varit så här bra rakt igenom så hade LPn varit åtskilliga snäpp bättre.
Men, en liten reflektion bara…Det står tydligt och klart angivet att det är Elvis själv som har arrangerat detta stycke. Komplett med körer och allt. Hm…tillåt mig att starkt betvivla…

2) The First Noel
Ytterligare en hymn som även den innehåller ett imponerande fint körarrangemang.
Men är det här verkligen det material som Elvis Presley skulle lägga krut på 1971? Tveksamt, och han själv är heller inte speciellt övertygande. Snarast tassande och osäker med en märklig, trevande frasering som om det var den allra första gången som han sjöng låten.
Återigen vackert och ett arrangemang av högsta klass (återigen påstås det vara Elvis som skrivit det…), men som helhet är det inte något att lyssna på mer än för att det är just Elvis som sjunger. Sånt här görs hela tiden världen över, och oftast bättre än så här.

3) On A Snowy Christmas Night
Nej, här börjar den här skivan glida av banan ordentligt. En mjäkig låt och en uppenbart måttligt engagerad Elvis. I finalen så låter det som om han börjar somna mitt i sluttonen.

4) Winter Wonderland
En låt från 1934 och som var en hit för Perry Como 1949, kunde det vara något för Elvis 1971?
Nja, det här skulle kunna vara ett soundtrackspår från 1962/63, typ It Happened At The Worlds Fair. Ungefär så spännande är det, precis så engagerad låter Elvis och på pricken så kokande är det högst pliktskyldiga kompet. Känns inte värdigt Elvis, inte heller värdigt hans kompmusiker, allra minst värdigt fansen som köpte skivan.

5) The Wonderful Of Christmas
Det är just den här typen av material som har gjort att Elvis haft svårt att under decenniernas lopp att till 100% bli tagen på riktigt allvar hos de mer inbitna musiktyckarna. Har man väl spelat in sådan här smörja – titellåten dessutom! – så har man satt sig själv i en svår sits.
Tummen ner för låten i sig och för en medioker sånginsats från en Elvis som, ärligt talat, verkar riktigt ointresserad. Snyggt, bitvis till och med väldigt snyggt körarrangemang, men vad hjälper det när det övriga är som det är.

6) It Won’t Seem Like Christmas (Without You)
Men se där! Som från ingenstans, en av plattans allra starkaste spår. En countryballad som låter som något taget från LPn Elvis Country, typ I Really Don’t Want To Know.
Klart godkänd och värd en bättre, mer meningsfylld text.

Sida 2

1) I’ll Be Home On Christmas day
Skriven av Michael Jarrett som även stod bakom I’m Leavin’ – enligt mig en av Elvis bästa singlar på sjuttiotalet – som spelades in under samma session som julskivan. Mer av en tillfällighet så fick Elvis höra en demo med dessa båda låtar, skrivna av en då totalt okänd kompositör, och beslöt sig omgående för att spela in båda två. Lustigt nog så är det i stort sett de enda livstecken som Jarrett lämnat ifrån sig under sitt dryga halvsekel som professionell musiker. Nåja, det toppar ju ändå det mesta här i världen. Bättre att ha skrivit två låtar till Elvis än att inte ha skrivit någon alls.
Elvis verkar ha tagit låten – en släpig bluesballad – på största allvar, för många försök gjordes för att få den precis så bra som han ville göra den. Tyvärr så lyckas det bara nästan, för på mer än ett ställe så sjunger Elvis rent ut sagt svagt. Det märks att han har en vision om hur låten ska framföras, men han når inte riktigt dit. Det här kunde ha varit bra, men är det inte.

2) If I Get Home On Christmas Day
Och så kom vi då till plattans – enligt mig – starkaste låt.
Det här är riktigt bra, det märks att Elvis kände för den här kompositionen. Här finns precis det patos och den innerligheten som kännetecknade det tidiga sjuttiotalet.
Med en annan text så hade det här med lätthet kunnat bli en hitsingel.
Ett snyggt, dramatiskt och väl framfört arrangemang.

3) Holly Leaves And Christmas Trees
Och så tillbaka till det inte fullt lika engagerade som dominerade sida ett. Elvis verkar större delen av låten helt obekväm med dert som han sjunger. Utan att vara direkt dåligt så känns det här i det närmaste helt meningslöst.

4) Merry Christmas Baby
Ett ganska överskattat “jam” som egentligen aldrig var meningen att ens spelas in. De första 2.45 är rätt OK, men de avslutande tre minuterna går mest bara på tomgång. Mycket hade vunnits på en nertoning strax efter att Elvis börjar sjunga efter gitarrsolot. Jo, den här låten är 5.45 lång…På tok för lång. På den första CD-utgåvan på denna LP så har man den ytterst dåliga smaken att ge ut hela jammet så att det slutar på runt sju outhärdliga minuter.
Snyggt bluesigt gitarrspel dock utav – Eddie Hinton!!! Jo, denne la på gitarr i efterhand då James Burtons bluesspel ansågs som alldeles för platt och behövde ersättas.

5) Silver Bells
En tämligen trist avslutning på plattan. En femton år gammal låt av Bing Crosby – igen. Helt corny text.
Tänk att samma gubbe spelat in From Elvis In Memphis bara något år innan…

Inte mycket att säga om denna skiva som faktiskt känns tämligen onödig. När nu Elvis äntligen lyckats skaka av sig oket från filmerna med sina mer och mer svajiga soundtracks och i stället börjat spela in skivor med både klass och karaktär, varför skulle han då förstöra mycket av det med en skiva där han sjunger psalmer och om att bygga en snögubbe? En smula hårdraget, men den här skivan känns faktiskt – i bästa fall – lätt anakronistisk, som en kvarleva från hans märkliga turer i populärmusikens utkanter under åren 62-67. De år då som såg Beatles, Stones, Dylan och Hendix göra sina intåg i musikhistorien – medans Elvis sjöng till barn, dockor och kycklingar.

En klart intressant aspekt är dock att skivan överlag är ovanligt snyggt arrangerad och producerad. Stråkar och körer ligger överlag på en nivå högt över de arrangemang som fanns på de flesta av Elvis skivor från sjuttiotalet. Jämför exempelvis med Raised On Rock eller Elvis Now. Det är ju en ocean mellan det krut som lagts på de skivorna jämfört med Sings The Wonderful World Of Christmas, till den sistnämndas fördel.
Men – till Elvis nackdel – jag får bitvis känslan av att arrangemangen gjordes i efterhand för att “rädda” skivan. När man – som Elvissamlare och inhandlare av diverse bootlegutgåvor – får tillfälle att höra de första nakna utkasten med bara sång och kompband så slås man av hur blodfattigt det låter. Elvis röst är bitvis väldigt tunn, något som senare hjälpligt täcktes upp med körsång på svaga partier. Märk väl: Elvis var generellt i något av sin livs form under åren 69-72. Liveskivorna och de flesta av singelsläppen var fullkomligt lysande, och ett flertal studioskivor tillhörde de bästa han släppte någonsin. Den här julskivan ville han nog innerst inne helt enkelt inte spela in, och då blev det som det blev.

Visst, ett par riktigt bra låtar där Elvis faktiskt visar upp varför han har epitetet “kungen” finns det, och två eller tre halvhyfsade men alldeles för mycket som bara drar ner helhetsintrycket.

Slutbetyg : En TVÅA…

En tes som jag haft länge är att om Elvis aldrig gett ut just de singlar som han gav ut, och i stället valt helt andra låtar, sådana som nu kom att bli EP- och albumspår, så hade han haft i stort sett samma framgång som den han nu fick.
Alltså, om RCA exempelvis hade gett ut King Creole som singel i stället för Mean Woman Blues så hade den säkerligen slagit lika bra, om inte bättre. Så bra var Elvis, och det bevisas mer än väl på denna skiva där hälften av låtarna är EP-spår som är minst lika bra som många av de samtida hitsinglar som Elvis hade.

A Date With Elvis Utgiven 1959 på RCA Skivnummer LPM-2011

SIDA 1

1) Blue Moon Of Kentucky
B-sida på That’s Allright Mama, och en av de bättrre inspelningarna på Sun. Jo, jag har nog alltid hållit detta spår som snäppet starkare än a-sidans That’s Alright Mama. Mera tryck, mera driv och en i det närmaste helt lössläppt Elvis. B-sidan på den helt oerfarne nittonåringens debutsingel. Man kan bara häpna…

2) Young And Beautiful
Detta är helt enkelt – i tuff konkurrens – min favoritballad från Elvis femtiotal. En stark komposition med snygga harmonier (lyssna t.ex. på pianoackorden precis när inledningspartiets fria rytmik går in på fast 12/8-takt), finkänsligt ackompanjemang, riktigt bra och effektfull stämsång, och så en av Elvis allra bästa balladstunder från femtiotalsepoken.
Jämför Young And Beautiful med Love Me Tender, en av dom blev en miljonsäljare medans den andra “försvann” på en EP. Tyvärr så blev det fel, om jag kunde ändra på något ur Elvis första år så skulle Love Me Tender aldrig ens ha hamnat på singel. Många låtar, och bland dom Young And Beautiful, var så oerhört mycket bättre.

3) Baby, I Don’t Care
Lustigt nog en låt som ett flertal andra artister gjort en cover på. Lustigt då det är en soundtracklåt som inte ens släpptes på singel. Buddy Holly, Cliff Richard, Joni Mitchell och en mängd andra artister har gjort en egen version på detta lilla popmästerverk.
Nåja, det här hade ju kunnat bli en monsterhit vilken dag som helst om bara RCA hade tänkt i de banorna.
Och vem spelar bas på det här spåret då? Bill Black? Nix, nix, nix, det är ingen annan än Elvis Presley himself som trakterar basen på Baby, I Don’t Care! Och lyssna noga, är det inte basen med sitt ganska så speciella spel som ger låten det där lilla extra?
Enligt sägen så lämnade Bill Black studion i vredesmod över att inte fixa låten till övrigas belåtenhet. En tämligen osentimental Elvis (TCB) valde då att, i stället för att springa i kapp sin egen kompis för att trösta honom, plocka upp instrumentet och sätta basstämman på första tagningen. Jo, Elvis var musikalisk, tro inget annat.

4) Milkcow Blues Boogie
Milkcow Blues Boogie – den tredje av de fem Sun-singlarna – har en inledning som många är väl förtrogna med. Det är alltså den där när gänget börjar i ett extremt långsamt tempo tills Elvis stoppar de övriga två med orden “Hold it fellows! That don’t move me. Let’s get get real real gone…for a change!”
Lite synd tycker jag, det är kul en, ja även två och tre gånger, men det skymmer lite grann det faktum att det rör sig om en av de råaste, köttigaste och mest uttrycksfulla låtar Elvis överhuvudtaget gjorde. Helt makalöst. Oöverrträffbart. Oslagbart.

5) Baby Let’s Play House
B-sida till You’re Right, I’m Left, She’s Gone, men borde den inte ha varit förstasida egentligen?
Baby, Let’s Play House är återigen Elvis i absolut toppform, i stort sett lika outstandning som i spåret innan. Återigen helt makalöst från Elvis sång och utspel till Scotty Moores och Bill Blacks sanslösa sväng.

SIDA 2

1) Good Rockin’ Tonight
När man hör en låt som Good Rockin’ Tonight så förstår man att alla hyllningar över Elvis period på Sun inte är någon form utav “hype” från diverse hippa musikskribenter. Nej, det här är verkligen helt sanslöst bra. I sig inte alls någon märkvärdig komposition, det är helt enkelt Elvis sanslösa utspel och hans totala kontroll över det som han gör som får Good Rockin’ Tonight att bli det mästerverk som det är.
Good Rockin’ Tonight var Elvis andra Sun-singel och är utan den minsta tvekan en av den moderna musikhistoriens milstolpar. Aldrig någonsin tidigare hade en vit musiker haft ett sådant totalt ohämmat utspel. Det här måste ju – bland de få som hörde det på den tiden – ha uppfattats som fallet från skyn. Som ett bombnedslag.
Wynonie Harris hade spelat in Good Rockin’ Tonight 1949. Elvis version är rena bulldozern jämfört med originalet, som visserligen är snyggt framförd av Harris, men som helt saknar det bloddrypande allvar och den ärrade mognad som den ännu inte tjugo år fyllda Elvis visar upp.

2) Is It So Strange
En av låtarna från 1957 som kom till i samband med inspelningarna av Loving You-soundtracket.
Märkligt nog spelades Is It So Strange in samma kväll som It Is No Secret och Blueberry Hill, två av de ljummare alstren från Elvis femtiotal. Märkligt för det här spåret är helt enkelt inget annat än helt fantasiskt. Skulle ledigt ha kunnat bli en stor hit om den släppts som singel.
Stort patos från Elvis och en mycket snygg komposition. Förtjänade verkligen ett bättre öde än att bli ett anonymt EP-spår. Det verkade som om Elvis la allt sitt krut på en låt denna afton och lät det övriga bara passera.

3) We’re Gonna Move
Det kanske bästa spåret från soundtracket till filmen Love Me Tender. Jag tror att många – i likhet med mig själv – tycker att musiken till Love Me Tender är något av en antiklimax då den var tvungen att något sånär anpassa sig till tiden för när filmen utspelar sig. Alltså; ingen rock ‘n roll i film fråpn 1800-talet, tack.
Men egentligen så är det par riktigt skapliga låtar som finns på EPn Love Me Tender, ganska så annorlunda från det mesta annat som Elvis gjorde under sin karriär, vilket ju inte behöver vara fel. Det är ju faktiskt bara det oerhört överskattade titelspåret som inte håller måttet. De övriga tre spåren håller alla en hög klass utan att för den sakens skull nå allra högst upp på stegen.

4) I Want To Be Free
Ytterligare ett spår från Jailhouse Rock-EPn. Lite struttig i rytmen och inte mycket till rock ‘n roll. Kanske mer underhållande än riktigt bra, men det räckér långt ändå. Det här har med åren kommit att bli en klassiker och den håller definitivt positionen som en av dessa låtar som ledigt och lätt hade blivit en hit om bara RCA hade valt att ge ut den som singel.

5) I Forgot To Remember To Forget
En av de poppigare Sun-inspelningarna. Något av en bro från det tidiga, råa materialet från åren 1954 och -55 till det för en bredare allmänhet mer anpassade utbudet på RCA.
I Forgot…var b-sida på Mystery Train, och därmed alltså b-sida på den sista av de fem singlar som Elvis gav ut på detta bolag. Inte min favorit från Elvis Sun-katalog, men klart bra ändå.

Med denna platta så hade RCA gjort nio av tio utgivna singelspår tillgängliga på LP. En fattades fortfarande, nämligen I Don’t Care If The Sun Don’t Shine. Det skulle dröja sjutton år till (!) innan även denna pärla blev tillgänglig på LP, fråga mig inte varför…

För att gå tillbaka till huvudämnet: det här är helt enkelt en oerhört bra skiva, ja kanske rent av den bästa som Elvis någonsin släppte.
Ett fyrverkeri av mindre och fullkomliga mästerverk. Fem Sun-släpp, tre spår från EPn Jailhouse Rock, den kanske bästa låten från filmen Love Me Tender och EP-spåret Is It So Strange. Jag har ju inte direkt varit snål med berömmet i bedömmningarna låt för låt här ovanför, men det blir svårt att hålla igen när det rör sig om musik av den kaliber som det här handlar om.
Jag säger det en gång till: A Date With Elvis kan i all sin anspråkslöshet – en samling med “ickehits” – vara den allra bästa LPn i Elvis 23 år långa karriär.
Omdömet kan med andra ord bara bli ett.

Slutbetyg: en FEMMA!!!

Elvis rycker in i lumpen! Efter två års triumftåg i hela den anglosaxiska världen – och i stora delar av den övriga – så avbröts det hela abrupt. 24:e mars 1958, strax efter att ha filmat klart King Creole, så ryckte menige Presley in i militirtjänstgöringen. Där skulle han komma att stanna under i stort sett två hela år. Den första mars 1960 muckade Elvis, från en allt annat än glamorös lumpartid.
1959 släppte RCA, trots Elvis fysiska frånvaro, hela tre samlings-Lpn med sin mjölkkossa, allt för att fortfarande hålla grytan kokande.
For LP Fans Only, A Date With Elvis och 50 000 000 Elvis Fans Can’t Be Wrong – Elvis Golden Records vol. 1 var det som kom ut det året. (Notera även att både King Creole och Elvis Golden Records Volume One, utgivna -58, både släpptes efter inryckningen).
Poängen med den lite kryptiska titeln “For LP Fans Only” är att ingen av låtarna på skivan tidigare funnits på LP. Alltså…för de som enbart hållit sig till fullängdare och konsekvent undvikit singelskivor så var det här en platta med garanterat helt nytt material.
Mer mönster än så finns inte på skivan, det är en brokig blandning, även om allt är taget från en tidig punkt i karriären. Rock, rockabilly och ballader om vartannat, men ändå ganska typiskt Elvis i början av sin karriär, där det som oftast var svårt att hitta en röd tråd.

FOR LP FANS ONLY Utgiven 1959 på RCA

SIDA 1

1) That’s All Right
Elvis första singel på Sun.
Tja, vad finns att skriva om den då som inte alla redan känner till?
Inget. Det är bara att lyssna och njuta av den blivande kungens första men allt annat än stapplande steg.

2) Lawdy, Miss Clawdy
En av Elvis allra bästa rockare. Inspelad i februari -56 och ett spår som, såhär i ett längre perspektiv, givetvis skulle ha varit med på den första LPn.
Nu hamnade den som b-sida till singeln Shake Rattle And Roll och slarvades därigenom bort å det grövsta.
En lysande liveversion på Lawdy Miss Clawdy finns som de flesta känner till på LPn Elvis-TV Special från 1968.

3) Mystery Train
Ytterligare en legendarisk låt från Sun-katalogen. Många älskare av den tidiga Elvis råa, tämligen primitiva sound har nog just Mystery Train som en av sina absoluta favoriter.
Det här kom att bli den sista singeln av fem som Elvis släppte på Sun.

4) Playing For Keeps
Hm…efter en fantastisk inledning så bromsas det hela upp en aning. Playing For Keeps var den enda inspelningen från de tre sessionerna 1-3 september som inte hamnade på den andra LPn Elvis. Utan att vara direkt dålig så är det heller ingen höjdare. Släpig och lite slö utan någon större “hook” nånstans i kompositionen. Elvis röst känns också för ovanlighetens skull lite tunn.
En lustig poäng med Playing For Keeps är att gitarrinledningen är nästan identisk med introt till I Want You, I Need You, I Love You!

5) Poor Boy
Ett av spåren från EPn Love Me Tender.
Inte någon av Elvis mer minnesvärda stunder från 50-talet, men ofta blir det ju så med filmmusik. Framförallt hade det onekligen varit svårt för trovärdigheten att köra rock ‘n roll i en cowboyfilm…
Jag skulle inte kalla det för dåligt, men speciellt märkvärdigt är det inte heller, även om Elvis gör en utmärkt sånginsats. Mer roligt än bra kanske är en adekvat summering.

SIDA 2

1) My Baby Left Me
En av de tuffaste, häftigaste, läckraste m.m. låtarna i hela Elvis karriär. Varför den inte dels hamnade som a-sida på den singel den var b-sida på, dels inte kom med på Elvis Golden Records är något att grubbla över. För det här verkligen en av Elvis allra största stunder.
Även Scotty Moores gitarrspel är här bättre än någonsin, fråga bara John Fogerty…

2) I Was The One
B-sida på Heartbreak Hotel. Ytterligare en tidig ballad, och en mäktig sådan. Hade utan tvekan kunnat vara a-sida på en senare singel i stället för att hamna i skymundan av den legendariska Heartbreak Hotel på första sidan.

3) Shake Rattle And Roll
Inspelad samtidigt som Lawdy Miss Clawdy och också den en låt som slarvades bort. Även denna skulle självklart varit med på den första fullängdaren. Kom nu att ges ut som singel tillsammans med just Lawdy Miss Clawdy samtidigt som RCA släppte Love Me Tender och SEX (6) andra singlar – samtliga 12 låtar från den första LPn i singelform!!! Ett helt unikt grepp i musikhistorien, men också – som tur var – ett experiment som inte kom att upprepas igen. Självklart så kom de flesta av dessa singlar att fullständigt ta ut varandra.
Jodå, Shake Rattle And Roll floppade totalt under de förutsättningar som fanns i stället för att bli den klassiker den borde ha blivit. Väldigt synd på en av rockhistoriens bästa singlar sett till såväl a som b-sida.

4) I’m Left, You’re Right, She’s Gone
Ännu ett alster från Sun. Inspelad i mars 1955 och a-sida på den näst sista av de fem Sun-singlarna.
En Elvis i total toppform. Om möjligt så växte hans självförtroende ett snäpp för varje singel i början.

5) You’re A Heartbreaker
Och så skivans fjärde och sista bidrag från Sun-eran. Ett resultat från 1954 års sista session.
Inte någon av mina favoriter bland de allra tidigaste singlarna, men..väldigt bra ändå.

Ytterligare en samlingsskiva alltså, och – som tidigare sagt – inte alls den sista det året.
Det lite lustiga är att ehuru ett givet tema – bara låtar som inte tidigare släppts på LP – så är det enbart spår från 1954 till -56. Material fanns att tillgå från de två följande åren, men nu blev det som det blev, och det var väl gott nog.
För lyssnar man på For LP Fans Only med öppna öron och tar musiken för vad den är så är det här en förbålt bra skiva. Ett flertal spår tillhör det yppersta av vad som presterats överhuvudtaget i rockhistorien, och då får två lite svagare spår – Playing For Keeps och Poor Boy en högst marginell inverkan på helheten.
Visst, det kan ta emot att ge en lite plottrigt sammanställd samlingsskiva det högsta betyget, men något annat kan inte komma på fråga faktiskt med det stundtals otroliga material som fyller ut plattan..

Slutbetyg: En FEMMA (om än med en anings tvekan).

Att soundtracket är en av de bästa fullängdare som Elvis släppte under sin karriär är dock något som nämns mer sällan, och det är lite tråkigt för här tycker jag att det rör sig om en, för att vara Elvis, sällsynt gedigen LP. Om man räknar bort samlingsskivor, typ Golden Records, så anser jag att det bara är en handfull skivor i Elvis digra katalog som känns riktigt helgjutna, spår för spår. Elvis Country är en, From Elvis In Memphis en annan, King Creole ytterligare en. Ett par till finns det, men dom är inte många.

Låt oss för ett ögonblick gå tillbaka till filmen! King Creole sägs vara baserad på en bok – A Stone For Danny Fisher – något som är en sanning med en hel del modifikation. Jag har av ren nyfikenhet läst boken – hittade den i amerikansk originalutgåva i en loppislåda för en femma – och uppskattar att sammanlagt ungefär en och en halv sida har något överhuvudtaget med filmen att göra. Övriga runt 198 sidor har inte det minsta med King Creole att göra. Ingenting.
Till en början skulle filmen dessutom heta Danny – Elvis namn i filmen är en av de få likheterna med boken – men i slutändan fick det bli King Creole i stället, något som ju onekligen lät betydligt tuffare, men som också ohjälpligen förde filmen än längre bort från A Stone For Danny Fischer.

Och…ni visste kanske att James Dean skulle ha haft huvudrollen i King Creole? Efter dennes hastiga död så las projektet på is ett tag tills Elvis namn kom på tapeten.
Ska vi utgå från att originalmanuset hade lite mindre musik i sig än den King Creole som slutligen kom att hamna på biodukarna? Jag tror att vi kan utgå från det…

KING CREOLE Utgiven 1958 på RCA Skivnummer LPM-1884

SIDA 1

1) King Creole
Titellåten och ett av Elvis verkliga trumfkort.
Visst, jag kan hålla med belackarna, det här handlar i mångt och mycket om ytterst välarrangerad underhållningmusik, kanske i första rummet avsett för film och onekligen något som kommit en lång väg från bort från That’s Alright Mama, Mystery Train, eller My Baby Left Me. Men, alltihopa är ändå så förbålt bra gjort att det snudd på saknar motstycke. Få sånginsatser av Elvis är så imponerande som den han presterar här. Komp och arrangemang är inget annat än lysande.
Att King Creole inte släpptes som singel är fullständigt obegripligt. Där förstår jag ingenting. Absolut ingenting. En mer given listetta får man leta efter.

2) As Long As I Have You
En sirapsdrypande ballad (som i sitt arrangemang inte ligger så långt ifrån något från en valfri samtida Disney-film) kom att avsluta hela filmen. Slutscenen tycker jag dessutom förstör stor del av filmens huvudintryck. Från en i stora drag realistisk handling till det sliskigt sliskiga när alla helt plötsligt försonas just under sluttonerna på As Long As I Have You hade man ledigt och lätt kunnat klippa bort. Tja, inte bara kunnat, men borde ha gjort det.
Nu finns den där den är, men låten i sig är under alla omständigheter en av Elvis allra bästa femtiotals-ballader. En stor favorit för mig personligen.

3) Hard Headed Woman
Och vad säga? Ytterligare en fullständigt fenomenal rockare. Elvis är här i absolut högform, fraseringarna på versbreaken snuddar vid modern rap.
Kompet, arrangemanget, gitarrsolona, svänget, draget, trycket och – framför allt – Elvis sånginsats är här fullständigt i en division för sig självt.

4) Trouble
Enligt mig en av de Elvis häftigaste låtar som Elvis någonsin gjorde och den förmodligen grymmaste och råaste text som Elvis någonsin tog i sin mun. Men…någonstans på vägen så var man nöjda med det man hade efter ett par tagningar och gick vidare till nästa låt. Lite tråkigt då Trouble lätt hade kunnat bli en monsterhit, nu släpptes den inte ens på singel.
Det jag syftar på är två detaljer; Elvis verkar inte helt bekväm med text och melodi på de två versernas inledande break och bandet spelar där påtagligt otajt. Det är som om dom är sinsemellan oense om vilken rytmik man ska ha på figurena i breaket. Jämför med hur samma partier låter på 1968 års NCB-TV Special, det är en ocean som skiljer i rytmisk precision och sting i spelet plus att Elvis vet exakt hur han ska sjunga. En teori jag haft är att tonarten inte riktigt passade honom. Vem vet?
Det här är ju nu väldigt bra ändå, inte tu tal om det, framför allt slutet med sitt upp-tempo är ju helt fantastiskt.

Jodå, Trouble skulle ha kunnat blivit en av Elvis allra största ögonblick, nu känns det att den kom bort lite grann, kanske i ett pressat inspelningsschema. Tråkigt.

5) Dixieland Rock
Om Elvis hade spelat in EN låt under sin karriär, och den låten varit Dixieland Rock, så hade han mycket väl kunnat vara ihågkommen än i dag blott för den. Som det nu är så drunknar Dixieland Rock i allt det andra goda på den här LP-sidan. En kanonlåt, men inte plattans höjdpunkt.
En poäng är ändå onekligen det minst sagt originella introt.

SIDA 2

1) Don’t Ask Me Why
Ytterligare en ballad, men också en riktig pärla. Elvis låter allt det patos som han i sin tidiga karriär la in på sina lugna låtar fullkomligt dränka lyssnaren.
Lysande.

2) Lover Doll
En, ja vad ska vi kalla den för? Upptempo-ballad? I vart fall en riktigt lyckad sådan. En av mina absoluta favoriter på skivan t.o.m.
Notera dock den märkligt ostämmda gitarren på slutackordet…

3) Crawfish
Ett av filmens läckraste ögonblick. Kitty White sjunger duett med Elvis till ett funkkomp(!). Uppriktigt talat, var inte detta långt före sin tid? Lyssna noga på hur bas trummor och gitarr spelar här och notera något som kan bland annat kan ha inspirerat Chicagos I’m A Man.
Kanske den mest udda låten från hela Elvis femtiotal.

4) Young Dreams
Ytterligare en ballad och ännu en fullträff. Elvis formligen exploderar av sångglädje på det här spåret. Återigen så får han oss att tro att varje ord är direkt från hans eget hjärta.

5) Steadfast Loyal & True
A capella med snygg stämsång. En del håller det här för skivans svagaste spår, för mig så känns den enbart som ett snyggt mellanspel fram till finalen.

6) New Orleans
Och så avslutas skivan med det enda spåret på sida två som ens liknar rock ‘n roll. En avslutning som heter duga och en sånginsats som kan vara den främsta på hela plattan.

Jag vet att alla inte delar min uppfattning om King Creole, jag har under årens lopp läst i böcker och publikationer som avhandlar Elvis karriär att soundtracket till filmen var en besvikelse. Icke för mig. Enligt mig så är den här LPn en av juvelerna i Elvis karriär. Elvis skulle aldrig komma att sjunga bättre än så här, vare sig innan eller efter. Visst, rent tekniskt sett var en del av senare materiel som It’s Now Or Never, Surrender eller en del av balladerna under tidigt sjuttiotal onekligen imponerande, men just kombinationen av teknisk briljans och en oslagbar entusiasm blir helt enkelt sensationell under lyssnadet av King Creole.

Något som dock alltid har förbryllat mig lite grann är valet av musik på King Creole. För det här är ju till stora delar – om än inte helt och hållet – en märklig anakronistisk hybrid av Dixieland från tjugo- trettiotalet och rock ‘n roll från slutet på femtiotalet. Näppeligen den givna musiken till en film inspelad av tonårsgenerationens idol nummer ett 1958. Att det sen kom att bli ett kanonsoundtrack har ju inte riktigt med den saken att göra, för frågan kvarstår: Vem kom med idén till King Creoles soundtrack?

Tillbaka till Elvis: lustigt hur radikalt Elvis röst vid det här laget hade förändrats, och det på bara ett par år. Utan att göra någon värdering i vad som bättre än något annat, så är det en ocean mellan den yngling som 1956 sjöng Heartbreak Hotel, Rip It Up, Blue Suede Shoes och Rip It Up och den röstakrobat som slungade ut sig King Creole, Hard Headed Woman, Dixieland Rock och New Orleans.
Den säkerhet, styrka och dynamik som Elvis visar upp på den här skivan är inget annat än häpnadsväckande.
Å andra sidan…många är de som anser att Elvis utförsbacke hade börjat redan något år innan och att King Creole bara är en urvattnad Hollywood-variant på den ursprungliga rock som Elvis spelade in under sina inte ens två år på Sun, de inspelningar som enligt dessa tyckare definierar begreppet rock ‘n roll.

Enligt mig handlar det om musik, musik som faktiskt kan ta sig olika former och hela tiden bilda nya hybrider av diverse olika influenser och intryck. King Creole har anammat ett antal ingredienser taget ur olika delar av musikhistorien. Ren rock ‘n roll typ Milk Cow Blues Boogie handlar det inte om, mera entertainment eller vaudeville (en del skulle kanske t.o.m. hinta mot parodi), King Creole är likt f-t en fantastisk LP.

Därför…

…en solklar FEMMA!!!

Under det nio månader långa gapet mellan de två LP-skivorna Elvis Christmas Album och King Creole så släppte RCA en samling med det kanske inte helt korrekta namnet Elvis Golden Records.
Min invändning mot skivans titel grundar sig på att en majoritet, men alls inte samtliga spår, hade nått status som guldskiva vid LPns utgivande, något som man kan få för sig av namnet att döma. Men, för att vara petnoga, skivan heter ju faktiskt inte Elvis Gold Records utan Elvis Golden Records. En tolkningsfråga, men det känns lite skevt ändå.

Bortsett från den lilla petitessen så är det här självklart inget annat än ett helt fantastiskt album. Ett fyrverkeri utav fullträff som avlöser fullträff. Just så är det, varken mer och absolut inte mindre.
Och, märk väl, detta efter inte ens två års inspelande på det nya bolaget RCA! I ett drygt halvsekels perspektiv så ter det sig i det närmaste ofattbart att Elvis så pass kort tid in i karriären kunde ha samlat på sig en sådan skörd av framgångar, kommersiellt men framför allt artistiskt med en närmast ofattbar topp och – ej att förglömma – bredd på det han producerat.

Det här är dessutom musik som till stor del var helt nyskapande när den kom. Visst, embryona fanns redan – i en del fall bara något år tillbaka i tiden, i andra fall några decennier bakåt. Men den rock ‘n roll, sprungen från bluesen och dess kusiner, somdominerade västvärldens topplistor i slutet på femtiotalet hade på bara något år utvecklats till en helt egen stil med en utpräglad särart. Även om det går att peka på likheter med många låtar från fyrtio- och tidigt femtiotal inom rythm ‘n blues-genren så går det inte att förneka att den rock ‘n roll som dök upp i denna epok är någonting helt annat.
Och, lustigt nog, även om det rörde sig om de första trevande, osäkra stegen på okänd mark så skapades här ett slags ABC för hur rock ska låta. Ett ABC som gäller än i dag.

För där fanns ju faktor Elvis – en helt enkelt fullkomligt unik artist. Till på köpet en komplett sådan. Rock, blues, gospel, country, rockabilly, ballader m.m., inget var främmande för den unge Elvis redan från starten i hans karriär. På toppen av det en energi som las in i stort sett i var fras han sjöng. Aldrig för mycket, heller inte för lite, bara just det som behövdes för att ge varje låt just det där som krävdes för att göra den till den klassiker som en majoritet av hans låtar från de första åren av hans karriär är idag.
Elvis Presley var både totalt unik och outstanding i rock ‘n roll-genren från mitten av till slutet på femtiotalet. Så är det bara.

Va? Hörde jag någon nämna Little Richard?
Jodå, han är med där uppe han också. Little Richard var i den här eran en enorm innovatör och estradör. Elvis hämtade helt klart ett stort mått av inspiration från Richard, men han tog det ändå oftast ett par steg längre fram.
Hjälpt av ett fantastiskt team av låtskrivare, kompmusiker, arrangörer, inspelningstekniker och producenter så lyckades han så fenomenalt på så många olika plan i sin musik. Där Little Richard kan kännas som aningens endimisionell så verkar Elvis även tidigt i sin karriär i stort sett gränslös.
All Shook Up, Too Much, och Love Me så som Elvis framförde dom, hade det gjorts något liknande tidigare? Spår av det, ja, men inte så fullt ut som det är här.
Jailhouse Rock, exempelvis, har ju helt klart tagit mycket inspiration från Little Richard, men den görs på ett sätt som för den vidare in i en annan värld än bara den vanliga treackord-srocken.

Allt är på tå, på sin ytterta spets, under de första åren på RCA. Elvis är här i stort sett konstant på topp. Han ger allt han kan såväl i de vildate rockarna som i de allra lugnaste balladerna.
Även när det kan börja kännas tveksamt på den här skivan (Teddy Bear, Love Me Tender) så är det ändå likt förbaskat riktigt, riktigt bra, och Elvis ger absolut allt av sig själv även där.

Bill Haley då? Jo, nånstans finns han där också. Denne hade framförallt ett fantastiskt komband, men Haley själv? Bortsett från han mer påminde om Burl Ives än Rudolf Valentino, något som han knappast kunde rå för, så hade han självklart inget av Elvis utspel eller karisma i vare sig på skiva eller på scen.

Chuck Berry? Definitivt en av de som var med och skapade hela vågen som startade runt -55. Men, hur bra kompositör och gitarrist han än var så stod han sig givetvis slätt mot Elvis. Någonstans blir det som två olika världar. Hound Dog eller Maybelline? Kan man överhuvudtaget sätta dom mot varandra? Jag vet inte. Världens bäste sångare mot en fantastisk låtskrivare och en enormt inflytelserik gitarrist. Matchen börjar på något sätt inte.

Fats Domino? Visst! Men, enligt mig var denne nog ganska djupt rotad i den rythm ‘n blues som rocken utvecklades ur. Rätta mig om jag har fel, men Fats Domino, var han egentligen så mycket rock ‘n roll egentligen?

Jerry Lee? Tja, kanske nån gång då och då… Personligen så har jag aldrig förstått mig på hans storhet.

Det viktiga är ändå att slå fast att rock ‘n roll när den kom var ett helt nytt fenomen inom musiken. Både konstnärligt och kulturellt.
Och att Elvis var kungen…

Nu går vi över till skivan!

De flesta av låtarna här är så välbekanta för i stort sett alla oavsett generationstillhörighet, så mina egna små funderingar blir ganska så begränsade. Jag försöker att peta in lite kuriosa där jag känner till något, men att påpeka att, exempelvis, Heartbrek Hotel är en höjdarlåt känns ju lite meningslöst, om ni förstår vad jag menar.

ELVIS GOLDEN RECORDS Släppt på RCA Skivnummer LPM-1707

SIDA 1

1) Hound Dog
Och så öppnar man med en klassiker som bara kan kallas för just klassiker. Elvis gör här ett av sina allra främsta framföranden med ett utspel och en pondus som han sällan, vare sig förr eller senare, kommit upp till.
Men det är inte bara Elvis som glänser på Hound Dog; vilket komp, vilket driv vilket, trumspel, vilket gitarrspel! Helt enkelt oslagbart.
Ja den som påstår att Elvis snodde den här låten från Big Mama Thornton och gjorde en snällare, mjäkigare, mer anpasad version, kan den människan vara vänlig och ta ut cementen ur sina öron,
för det här är ett av rockens stora ögonblick. (Tänk om någon, som en bonus, hade haft modet att slänga ut Jordanaires från studion den kvällen också…?)
Här finns dessutom ett av Scotty Moores allra snyggaste gitarrsolon. Tror ni att gubbar som Jimmy Page, Jeff Beck, Jimi Hendrix och John Fogerty satt i sina pojkrum och försökte kopiera detta? Jajamänsan, det gjorde dom, något som satte stor prägel på rockmusiken från sent sextiotal och framåt.
Faktum är att det inte ens var Thorntons version som Elvis hade hört när han beslöt sig för att ta upp den i sin egen live-akt, det var Freddie and his Bell Boys som Elvis och hans gubbar hörde i Las Vegas under deras gemensamma sejour i april -56. Elvis framförde senare Hound Dog på TV innan han ens spelat in den själv.
Hound Dog var etta i USA under elva veckor.

2)Loving You
Loving You är redan beskriven under LPn med samma namn i denna serie. Ska jag lägga till något så får det bli den lilla kuriosan att Elvis två första filmer började med orden Love och Loving, men ingen av dom var, till skillnad från så gott som samtliga filmer på sextiotalet, vad man skulle kunna kalla för romantiska.
Som b-sida på Teddy Bear så blev det inte mer än en tjugondeplats för Loving You.

3) All Shook Up
En av femtiotalets bästa låtar från Elvis. Komposition, arrangemang och Elvis framförande är alltihopa helt lysande. Don’t Be Cruel som Spelats in ett halvår tidigare var vid den tidpunkten Elvis favoritlåt, så denne var väldigt angälegen att få spela in ytterligare en låt från samma kompositör, nämligen Otis Blacwell.
All Shook Up låg nio veckor på första plats i USA, och stannade kvar i hela trettio veckor på listan.

4) Heartbreak Hotel
Långsam blues med break i inledningen på varje vers och en lite annorlunda ackordsföljd än den sedvanliga i en blueslåt.
Det låter ju inte direkt som beskrivningen på en låt som kom att starta en flodvåg vilken kom att till slut täcka i stort hela jordklotet.
Men Heartbreak Hotel är udda, faktum är att jag knappt kan kan komma på en låt senare i Elvis karriär som ens påminner om den. Kan ni? Långsamt, sugande tempo, nästan hypnotiskt. Minimalistiskt komp och en Elvis som ömsom skriker ömsom viskar fram sina fraser. I efterhand så känns Heartbreak som ett kanske inte så givet val av singel, men vilken tur att det nu blev som det blev, för Heartbreak Hotel är en milstolpe i musikhistorien.
Och…ni vet väl att texten till Heartbreak Hotel är inspirerad av en tidningsnotis om ett självmord där offret hade skrivit ner ett par rader på en papperslapp, bl.a. “I Walk A Lonely Street…” Ja snacka om att göra avtryck på sin omvärld även långt efter sin död…
Åtta veckor på den högsta placeringen i USA blev det för Heartbreak Hotel..

5) Jailhouse Rock
Ett av Elvis allra största ögonblick. Återigen ett komp, ett arrangemang och ett framförande som i stort sett saknar motstycke.
Etta i USA under sju veckors tid.

6) Love Me
Redan omnämnd på Elvis andra LP.
Love nådde aldrig den första positionen på Billboardlistan utan fick nöja sig med en andra placering som bäst. Gott nog.

7) Too Much
Ehuru begåvad med ett sanslöst sväng så har Too Much aldrig varit någon favorit för mig, den har helt enkelt en sällsamt monoton melodi. Det är inte många toner som överhuvudtaget används i sångmelodin.
En av Elvis mer anonyma rocklåtar från femtiotalet.
Gitarrsolot? Ja det är en historia för sig. Scotty Moore är ju faktiskt ute och cyklar totalt efter en lovande inledning. Jag har alltid, från den första gång jag hörde Too Much, undrat över hur han kunde spela ett så sanslöst dåligt solo. Moore sa själv i en intervju att det fanns flera tagningar att välja på och att han sa till Elvis vid slutgenomgången att just den här tagningen var helt oanvändbar. Varvid Elvis spefyllt vänder sig om, tittar på Moore och säger med ett sadistiskt leende: “Jodå, den tar vi”!
Hyggligt.
Trots mina invändningar så hamnade Too Much högst upp på listan i USA under tre veckor. Lite märkligt enligt mig…
Originalet hade spelats in ett år tidigare utav Bernard Hardison. Utan att denne ens sjunger i närheten av så bra som Elvis gör så har ändå Hardisons original ett par poänger som 1956 års version saknar.

SIDA 2

1) Don’t Be Cruel
En lättviktare på ytan, men Don’t Be Cruel, Elvis allra första poplåt, är mer eller mindre faktiskt ett mindre mästerverk. Elvis framförande är inget annat än magnifikt. Även kompet är av högsta kvalitet, ett litet minus dock för Jordanaires alltför framträdande roll.
Snyggt slutackordpå gitarren.

2) That’s When Your Heartaches Begin
En av de känslosammare balladerna från Elvis tidiga år. Visst, det är ingen uppvisning i perfektion, rösten är lite tunn och intoneringen svajar här och där, det talade partiet utstrålar en lätt tveksamhet. Men en ung Elvis sjunger på ett sätt så att man tror på vartenda ord han sjunger. Vilken dramatik, vilken smärta, vilket patos!
Peakade på plats 58 på USA-listan och väldigt långt från att ha sålt guld 1957…

3) (Let Me Be Your) Teddy Bear
Från LPn Loving You och därmed redan omnämnd. För att sammanfatta det i en mening ingen av mina favoriter från epoken, förmodligen Elvis första medvetna flirt med tjejer i och t.o.m. under tonåren, men ändå en mycket bra genomförd komposition.

4) Love Me Tender
Tyvärr så kan Love Me Tender vara Elvis mest uttjatade låt, och i och med det så har också tidens tand kunnat gnaga riktigt ordentligt på den. Ganska tidigt så kom jag även att föredra Elvis liveversion med ett helt annat tempo, tonartsbyte och fullt orkesterarrangemang (värdigt Eurovision Song Contest!).
Visst, även originalet har sina poänger, Elvis sjunger väldigt bra och det är en utmärkt komposition med fina harmonier, men jag får inte gåshud var gång som jag hör gitarrinledningen på Love Me Tender.
Ärligt talat så har jag i dag svårt att förstå Love Me Tenders status i Elvisvärlden med tanke på den mängd mindre mästerverk han gjorde under samma epok.
Etta på USA-listan hösten -56 under fem veckor.

5) Treat Me Nice
En av låtarna från filmen Jailhouse Rock, dock inte från EP-skivan med samma namn (varför gjorde man inte en LP av den?). Den hamnade i stället som b-sida på singeln Jailhouse Rock.
Låten har ett skönt rytmiskt gung och en Elvis som ligger ovanpå alltihopa med elegans och ledighet. Jordanaires finns där bakom precis så mycket som dom ska göra, och Scotty Moore kör en räcka finurliga fill-ins.
Ehuru blott en b-sida så klättrade den till plats 27 på USA-listan.

6) Anyway You Want Me (That’s How I Will Be)
Här har vi, i stark konkurrens, en av Elvis starkaste ballader från femtiotalet. Sångprestationen är helt enkelt magnifik.
Tyvärr så kom den här låten bort mer eller mindre som b-sida på Love Me Tender, en list-etta som jag tycker fullständigt bleknar i jämförelse. Gömd som b-sida kom Anyway You Want Me ändå upp på position 27 i USA.

7) I Want You, I Need You, I Love You
Och i stort sett allt som skrevs om spåret innan kan sägas även här. En oerhört stark ballad där Elvis återigen visar vilken fullfjädrad sångare han var även i unga år. Ett fullständigt lysande framförande och en väldigt stark komposition. Ledigt en av Elvis bästa ballader, inte bara under femtiotalet utan genom hela karriären.
En detalj som ni nog inte känner till – de flesta av er i vart fall – är att I Want You…faktiskt är uppföljaren till Heartbreak Hotel. Inte den mest logiska direkt. Anmärkningsvärt är att den inte gick upp till den förstaplats som borde varit vikt för den. I Want You, I Need You, I Love You fick nöja sig med en tredje plats.
Nåja, två månader senare så släpptes Hound Dog, och ordningen var återställd…

Ja vad säga – en tidig “best of” med Elvis kan ju bara bli suverän. Även när det är tveksamt, som med Teddy Bear, Too Much och Love Me Tender så är det ändå lysande, outstanding och klassiskt om vartannat.
Slutbetyget kan bara bli ett, såklart. Nog ordat.
En sista detalj: De fyra första fullängdare som Elvis släppte peakade samtliga högst upp på Billboards LP-lista, men ej så Elvis Golden Records. En tredje plats blev den högsta positionen, men den stora majoriteten av presumtiva skivköpare hade ju redan alla låtarna på singel eller EP…

SLUTBETYG: En klockren FEMMA!!!

Nu fortsätter vi med Elvis-plattorna!!!

Treriksröset

Nu kommer en intressant punkt i berättelsen. Tanken var alltså att jag skulle ta bussen tillbaka till Karesuando på eftermiddan den enda bussen under dagens lopp. Detta för att dan därpå ta mig till Kiruna för flyget hem.
Om jag då skulle ta med mig hela packningen så kunde jag sen ta bussen från där båtarna avgår, för att slippa gå hela vägen tillbaka. OK, lite tungt onekligen – dator, CD-spelare, CD-skivor osv. ca 15 kg – men det skulle bli bättre så. Trodde jag…mer om det senare…

Väl medveten om att båten inte skulle vänta på mig blev det en rask promenad. Kom fram tio minuter i förväg till vad jag trodde skulle vara en på sin höjd kvartsfylld båt. Icke. Proppfylld.
Ett tag var jag orolig för att jag överhuvudtaget inte skulle komma med. Vilket öde i så fall…
Precis före mig i kön stod tre sportiga, fräscha finska kvinnor runt fyrtio. Av någon anledning såg dom rätt glada ut över att se just mig där. Tre charmiga leenden mötte mig. Oj, tänkte jag, det var längesen jag fick den uppskattningen spontant från det andra könet. Förklaringen kom dock så fort jag satt mig i båten. Snittåldern på övriga passagerare låg runt 68, och jag ljuger inte! Jag var helt enkelt mer eller mindre den ende mannen under 65 på båten.

Nåja, det var ju inte för att flörta som vi var där så jag satte mig längst bak, tjerna i fören i någon slags kajuta. Det frestade ändå att gå dit och sätta mig och hålla hov som i vissa stunder är mäktig till, men nej…inte i dag.
Båtturen i sig var mäktig.. Alla platser var inombords men båten hade stora panoramafönster. En gropig sjö gjorde inte nånting alls, och Treriksröset – som var det utstakade målet – närmade sig. Jag var helt enkelt på väg dit med stormsteg.

Snart blev den blåsiga sjön både mindre och smalare. Till slut så smal att den snudd på liknade en flod.Till slut var det inte mer än ett några tiotal meter i varje riktning till strandkanten. Ena sidan svensk, den andra finsk. (När det blir krig mellan Sverige och Finland så kommer man att kunna kasta snöboll eller skjuta med slangbella över sjön här. Fast det blir förhoppningsvis inte i det här århundradet).
Framme! Hela gänget av båten för vandring mot målet. Jag gick av sist av alla då jag satt mig i aktern och fick väl uppe på bryggan hundra meter bort se de tre stiliga finskorna gå med raska steg längs stigen bort mot monumentet.
Där hänger vi på! tänkte jag.

Jodå, snart så hade jag passerat samtliga övriga som gick framför mig, men finskorna, dom drog på.
Jag ökade takten men tog blott mödosamt in en meter här, en meter där. Jag började efter ett tag undra över om dom möjligtvis var tre gamla skidåkartjejer som jag sett på TV tjugo år tidigare under VM eller vinter-OS, tävlandes mot “Billan”. Allt jag såg var tre kalufser och en gul och två röda väl sittandes sportkläder tjugo meter framför mig. Faktiskt, fram till monumentet tre kilometer bort så hade jag ännu inte riktigt kommit ikapp dom. Och då gick jag ändå så fort jag bara kunde. Hu vilka tjejer…(Nåja, jag hade ju packning det hade inte dom…).

Väl framme vid monumentet så började jag nojsa och fjanta mig i vanlig ordning. Jag presenterade mig och frågade om dom kunde svenska .Nej, det kunde dom inte , men jag fick den i mitt tycke stiligaste – ja,varför inte? – att ta kort på mig när jag lutade mig mot den stora stenklumpen. Det blev stora, ja ännu större leenden än tidigare. Det här kändes riktigt bra.
Som ett ytterligare plus på det hela så hade allt molnigt från morgonen flytt sin kos och en ytterst behaglig septembersol tittade fram och gav en väldigt positiv lyster både till omgivning och stämning.

Tillbakamarsch och finskorna började ge sig iväg. Jag ville dock först göra det där berömda varvet runt monumentet: dvs avverka Finland, Sverige, Norge och ta ett par sista kort.
Men vart tog dom vägen? Vart hade de gula och röda sportkläderna tagit vägen nu då? Jo, där kunde jag skymta dom en bit bort i snårskogen.
På med ryggsäcken och så snabbt efter i tvåhundra meter…tills jag helt plötsligt på stigen såg en vägskylt utsnidad i trä.
“Kilpisjärvi 12 kilometer” stod det på den.
Inte 11 kilometer som jag läst innan på nätet. Men ändå…en kilometer hit eller dit är väl inte nåt att bråka om…
Jag tittade på klockan: tjugo över elva. Om jag skulle gå på i en jäkla fart sex kilometer i timmen, så skulle jag fixa det. För vi var ju på sjönivå och skulle till Kilpisjärvi på sjönivå, så det skulle ju inte vara några större problem med kuperad terräng, tänkte jag.
Eller kanske jag ändå skulle satsa på tryggheten med båt tillbaka i trevligt sällskap! Den skulle ju anlända en kvart innan bussens avgång och allt skulle vara frid och fröjd. Eller…?

Jag kastade en blick bort mot stigen mot Kilpisjärvi, och där ett par hundra meter bort så såg jag den blonda kalufsen på den sötaste finskan. Dom hade också beslutat sig för att knalla tillbaka.
Saken var avgjord. Här skulle det gås och fort dessutom!
Jag satte av i en hast, nästan småsprang, med min femtonkilos ryggsäck på ryggen. Påfallande snabbt kom jag också i fatt sällskapet och…nej det blonda håret och gula sportkläderna tillhörde en helt annan person, en gammal tant till på köpet.

Nåja, tärningen var kastad. Här fick jag inte missa någon buss inte. Raka spåret mot hållplatsen!
Lustigt nog så började det faktiskt ganska snart att gå uppför. Och det fortsatte att gå uppför. Och uppför. Och uppför. Och uppför.
Men skulle då detta aldrig ta slut? Vad skulle jag upp på ett berg att göra? Nåja, det skulle väl snart gå nerför igen.
Icke alls.
Det bara fortsatte att stiga och stiga och stiga. Efter ett tag så kunde jag titta ner på dalgången med röset, ett par hundra meter nedanför mig…och titta framåt mot en stenig, lerig, slipprig stig som bara fortsatte uppåt.
Och jag började bli riktigt andfådd. Och vem skulle inte bli det?

På plussidan så var det ett rent utsagt vidunderligt landskap som visade sig under mig, med den klarblå himmel som det var just den dagen. Helt makalöst…men jag ville självfallet ändå inte missa bussen.!
Väl uppe på något som kunde kallas för bergskam så vände jag mig om igen och såg ut över det helt fantastiska landskapet. Och där långt därnere, stor som en liten barkbit, så såg jag båten gå ut från bryggan.
Där satt hela gänget, och framförallt tre damer som nu fick roa sig med sitt eget sällskap, och där stod jag, en åsna som, om stigen fortsatte att klättra uppåt, med allra största sannolikhet nu skulle missa min buss och därmed också mitt flyg hem och beskådade alltihopa. Där kunde jag ha suttit och haft det hur mysigt som helst och sen haft min buss kort därpå mot Karesuando.

En titt på mobilen visade mycket riktigt att chansen att hinna bussen var minimal.
För vägen bara fortsatte uppåt. Uppåt. Uppåt. Uppåt. Och ingen lätt väg heller. Det var risk för att snubbla och bryta en fot i stort sett hela tiden. Sten efter sten efter sten i all oändlighet. Dessutom bäckar som skulle korsas där någon slumpmässigt slängt ut lite blöta stenar.

När skulle det börja plana ut? När skulle det börja gå nedåt? Vad är klockan? Hur lång bit är det kvar?
När det var som högst så dök det upp en skylt: Kilpisjärvi 5.8 kilometer. Va!? Jag hade bara gått halvvägs! En ny titt på mobilen visade att jag hade en halvtimme på mig för den andra halvan.
Jo, där gick det upp för mig; det fick bli en liftning till Karesuando, ett äventyr det också i och för sig, om det var till någon tröst.
Någonstans där så ledde stigen in i ett rent stenhelvete. Gigantiska bumlingar travade på varandra ungefär som man kan se på vågbrytare i hamnar. Med ryggsäcken på min rygg så hoppade jag med hjärtat i halsgropen från sten till sten. När jag i det läget insåg att stigen bara fortsatte uppåt så kände jag att det fick vara nog. Alltså, vi var säkert på femhundra meters höjd över sjön. Det var en oerhörd stigning i en väldigt tuff terräng. Med dessutom en tung rygga så blev det här riktigt jobbigt. Jag blickade neråt och tänkte: “OK, det kanske är skog och myrar därnere men det är väl ändå inte värre än det här. Jag börjar klättringen neråt”. Sagt och gjort, jag började långsamt glida ner mot den bevuxna delen av bergsryggen. Inte lätt det heller. Ingen stig, väldigt brant, stenar som lossnade under mig, murkna trädstammar som knäcktes när jag tog tag i dom, och därnere skog, skog och återigen skog. Tät skog.Och stenar under vegetationen som riskerade att vricka mina fötter om och om igen. Och myrmark. Och åar. Och det tog aldrig slut.
Jag gick och gick och gick. Slutligen – efter kanske två timmars traskande i helt omöjlig terräng – så såg jag Kilpisjärvi på andra sidan sjön i en glipa mellan några träd.
Jodå, jag hade gått spik på, inget snack om saken, det brukar jag göra också. Bara ett problem, för en fågel så hade det funkat men inte för en människa. Det fanns ju en stor vik av sjön emellan oss, en vik som jag inte haft i mitt huvud. Jag hade trott att det bara var att glida längs en rak strandkant. Viken den var helt utanför min planering.

Det var bara att börja gå till vänster, men nu var terrängen om möjligt än värre. Nåja, jag var så blöt att jag inte kunde bli blötare. Så jag gick och gick och gick tills jag började se hur pass djupt in viken låg. Säkert en kilometer till, kanske mer än så,…och åt helt fel håll för mig. Mer eller mindre fick jag gå tillbaka…Långsamt gick det upp för mig varför vandringsleden gick just där den gick. Över berget men kortaste vägen, såklart. Jag hade kommit åt h-e fel…

Alltså, här ungefär så började jag få den där känslan av att ”nej, nu är inte jag med längre, nu vill jag byta kanal!”. Jag fick verkligen peppa mig själv: ”Sätt bara den ena foten framför den andra så ska vi trots allt snart vara framme! Ena foten framför den andra. Ena foten framför den andra. Snart, snart, snart är vi framme”.
Nu låter det ju som något överkomligt, att följa stranden på en vik tills den tar slut, men den där bergskammen som jag lämnat någon timme innan började närma sig oroväckande. Jag fick fasan i huvudet att det inte skulle gå att komma förbi ett par hundra meter längre fram. Alltså att berget skulle stupa rakt ner i vattnet. Vad jag hade gjort i ett sånt läge vet jag inte. (Förmodligen hade jag lämnat ryggsäcken åt sitt öde och gått tillbaka där jag lämnade stigen.)
Lyckligtvis så blev det inte så, även om bergskammen inte var mer än tio meter från stranden på det smalaste stället.

Till slut, efter stor möda mellan tättväxande, låga, ytterst grenrika träd, genom ris, över sten och kullar så kom jag till änden på viken. Och se där, tro det eller ej, en femhundra meter bort kunde jag se – landsvägen!
Och vad nu då? En bil på vägen också! Jag var tillbaka i civilisationen.
Den bilen var just då en oerhört vackrare syn än de tre finskorna tillsammans, och jag menar det.
Jaha, då var det bara att ta sig fram längs vikens kortsida då, så skulle jag vara uppe på vägen och starta liftandet mot Karesuando. Kanske skulle jag vara där inom en timme. När det är som mörkast, det är då ljuset lurar bakom knuten.
Men vad var det för ett brus som jag hörde? Ett brus som bara ökade för varje steg jag tog? Kunde det vara en ny bäck?

Och så kom då nästa ”det här får inte vara sant!”.
Från de höga bergen runt omkring ner till viken så gick det en häftigt strömmande, strid flod som effektivt gick mellan mig och vägen. Djup och uppenbarligen helt omöjlig att vada över.
Men skulle då detta aldrig ta slut? Var det här den dagen då jag slutligen skulle brytas ner? Vad var det här ett straff för?
Jag började ytterst mödosamt att gå uppströms för att hitta ett möjligt ställe att via stenhopp ta mig över floden. Alltså, vid det här laget så hade jag gått drygt 25 kilometer – inkluderat morgonetappen och etappen från båten till monumentet – med min femton kilo tunga ryggsäck, varav hälften i synnerligen svår terräng. I detta läge så var jag på en ren utmattningsnivå. Tröttheten började blandas upp med en stor portion bitterhet.
“Varför tog jag inte båten? Varför tog jag inte båten? Varför tog jag inte båten?”
Men så helt plötsligt så såg jag något längst bort uppströms. Var det ett träd som fallit över vattnet…? Eller var det möjligtvis…? Kunde det vara? Var det verkligen…? Jodå, det var en bro!
Gud hade inte övergivit mig ändå!

Det tog, genom den oländliga stiglösa terrängen, ytterligare en kvart att komma till bron, men jag kom ändå dit till slut. Just då så kändes det nästan overkligt.
Från bron tog det mig fem minuter till för att komma till landsvägen. Och väl där vad får jag se: Jo, sällskapet med tanten som jag på håll misstagit för en av finskorna satt på några rastplatsbänkar och pratade ledigt och glatt med varandra. Va! Jag hade ju skenat om dom fem timmar tidigare precis i början på etappen! Så mycket vann jag alltså på att vara smart och lämna stigen…Absolut ingenting. Vilken åsna jag kände mig som…

Och efter det så kom nästa ego-knäck, som på beställning: Jag fick en lift efter bara två minuter vid vägkanten. Toppen! Två killar som “bara skulle en bit bort”. “OK” sa jag och hoppade in. Det var ju ändå en bit på vägen.
Vart skulle dom? Jo, till hotellet där jag hade startat dagens etapp! Jag hade ju alltså lika gärna kunnat lämna ryggan där och återvänt senare på eftermiddan. Allt detta släpande på ryggsäcken hade alltså ingen som helst mening då jag slutligen åtta timmar senare var tillbaka på utgångspunkten…

Försökte i en halvtimme lifta därifrån utan den minsta antydan till framgång. Knappt en bil passerade.
Tog min Mats ur skolan och ringde efter en taxi som körde hela vägen till Karesuando. 1320 kronor, men vad göra? Det hade blivit mångdubbelt dyrare att missa flyget. Valde att i Karesuando ta in på vandrarhem i stället för hotell och fick tillbaka 350 av pengarna där. Bussen hade kostat 200, så, ja, det gick väl att smälta.

Väl på vandrarhemmet tog jag en dusch och bytte kläder, gick och åt, skrev ner stora delar av detta som ni läser just nu och kände mig allteftersom oförskämt pigg. Blott en lätt stelhet, ingen trötthet alls faktiskt, bara en stark känsla av att ha gått igenom stora prövningar under dagens lopp. Visst var det så, men ganska snart så var prövningarna omvandlade till mestadels positiva minnesbilder som jag kunde småle åt. På det stora hela så hade det ju faktiskt varit en rent ut sagt fantastisk dag, fylld med oförglömliga upplevelser.
Det som inte dödar en härdar bara.

Det hela blev lite grann som en allegori över livet självt: man ska inte bara rusa på i 180 och tro att det går bättre för det. Bättre att stanna upp då och då, titta på kartan och sen gå vidare. Ett gott råd till mig själv.

Epilog i morgon.

Jag beslöt mig för att gå tillbaka över bron till Karesuando på den svenska sidan – och just då började regnet tillta igen. Ordentligt. Nåja med gott om ombyteskläder i ryggan spelar väl lite väta ingen större roll.
Räddningen blev ändå till slut, när regnet vräkte ner, det lokala biblioteket där jag hastade in, där man till min stora glädje kunde låna en dator. På just den datorn så kom faktiskt större delen av gårdagskrönikan till.
Lätt blöt men inte så mycket att det störde så kom jag till slut med bussen mot Kilpisjärvi. Efter en timma på bibblan så gick jag ånyo över bron in i Finland och satte mig helt enkelt på rasthaket intill med min bärbara och en kopp kaffe, så fick den komma när den behagade dyka upp.
Och det gjorde den, och den bjöd på en tio mils fascinerande väg genom den svensk-finska fjällvärlden. Svensk-finska säger jag då vägen hela tiden faktiskt går jämns med gränsen mellan de två länderna. Onekligen blev det som allra pampigast vid just Kilpisjärvi. Majestätiskt i stort sett. Och det man ser därifrån är ju faktiskt just Sverige.

Jaha, av från bussen och fram till hotellet, som låg aningens irriterande ungefär en kilometer bort. Nåja, det skulle visa sig att jag hade ren bonnröta som bara fick gå en kilometer. Mer om det senare.
Väl framme och uppdaterad på var jag skulle bo osv så beslöt jag mig – klokt nog – för att göra en mindre rek-tur för att veta exakt vart jag skulle gå på dan därpå för att komma till Treriksröset. Jag hade kollat bussarna tillbaka och den enda bussen föe dan skulle avgå 13.30.
Alltså, ingenting fick lämnas till slumpen. Tjugotvå kilometer i terräng Kilpisjärvi – Treriksröset tur och retur – kan ta runt fem timmar om man går fort, så det var viktigt att jag visste var själva leden utgick någonstans. Någonstans norrut, men var? Bra att veta när man startar så att man slipper slösa tid på att ta reda på det om man nu har knappt med tid.
Jodå, jag började gå längs landsvägen, och jag gick och gick och gick.
Efter ett tag så insåg jag hur det låg till: jag var inte i Kilpisjärvi!
Jag hade tagit in på ett hotell med Kilpisjärvi i namnet, som sålunda utgav sig för att ligga där så att folk som ville åka till just Kilpisjärvi skulle kontakta dom och ta in där. Men hotellet låg ungefär nio kilometer ifrån själva Kilpisjärvi! För de flesta som åker dit kanske det där är helt uppenbart eller så spelar det inte någon roll, ungefär som att Stallmästargården inte ligger i Stockholm, men för mig så blev det en katastrof. Jag gick i nästan en och en halv timma innan jag var framme där jag från början förmodat att jag skulle vara. Enkel matematik. Tre timmar extra skulle den promenaden ta. Nu var vi helt plötsligt uppe i åtta timmar och en buss tillbaka till Karesuando som skulle gå vid halv två. Halv sex skulle jag behöva lämna hotellet! Lifta? Kanske, men vem kan förlita sig på något så osäkert? För…bussen till Karvesuanto skulle vara den sista för dan. Och i så fall skulle jag missa flyget hem från Kiruna. Vad göra?
Just då och där dök nu det nya alternativet upp.
Det fanns ju båtar såg jag från det “riktiga” Kilpisjärv till Treriksröset, såg jag på en skylt längs vägen. Vore det något? En liten prestigeförlust skulle det onekligen vara, men jag skulle ju ändå ha varit “där” dit jag ställde kosan.
OK! Tankarna började snurra i huvudet. Ett par realistiska alternativ fanns.

Alternativ 1 Strunta i allt, gå på ortens dansrestaurang och roa mig för att åka hem dan därpå utan en meters promenerande.

Alternativ 2 Gå upp klockan fem packa och ge mig iväg mot Treriksröset.
Alternativ 3 Åka båt från Kilpisjärvi till Treriksröset och sen gå tillbaks därifrån.
Alternativ 4 Gå dit och försöka tajma in en båt tillbaka.
Alternativ 5 Åka båt fram och tillbaka.

Med de tankarna i huvudet gick jag tillbaka till mitt hotell i skymmningen. I början så hade jag ett envist regn piskandes i ansiktet, men som tur var så avtog det. Och då…då kom den igen.
Fastän att det var mulet så kom återigen den där magiska känslan fram igen. Mörka berg som avtecknade sig mot en regnskytyngd himmel, en stor lite ljusare fjällsjö och så strödda lampor från de få hus som fanns i området. En gång var femte minut så kom det en bil på den långa raksträckan, men det bara ökade på den lätt overkliga känslan. Jag såg lamporna i mörkret långt innan jag hörde motorbullret. I början så rörde sig knappt ljuset innan det tog fart de sista hundra metrarna och bilen sen svischade förbi. Jag tog en del kort med min systemkamera med lång slutartid. (Lutade den mot räcke o.dyl.). Får se när jag kommer hem hur dom kommer att gestalta sig.
Men viktigast: jag njöt igen! Så häftig miljö och jag hade privilegiet att vara där och beskåda alltihopa. Allt oväntat trassel som bortblåst i mitt huvud.

Väl tillbaka har jag fortfarande inte bestämt för vilket alternativ jag kommer att ta. Svaret kommer i morgon.
Tack för att ni läste så här långt!

Nina – som av en slump råkade vara min musikerkollega Nina Ramsby – och hennes väninna var på väg till Nikkaloutta för en vandring mot Abisko. Vi satt ner på Kirunas busstation och åt en – faktiskt – välsmakande lunch.
Deras buss gick fem timmar före min, och vad gör en främling i Kiruna under fem timmar en söndageftermiddag i september när temperaturen närmar sig tio och en tung fjällvind letar sig in under kläderna? Inte mycket kan jag säga, men jag tog en lov runt större delen av stadens kärna – ett par varv till och med – och hann väl med att få något så när grepp om hur världens till ytan största stads centrala delar ser ut. Kom aldrig till Toullavara -ett par kilometer österut – som självfallet är helig mark för mig. Shanes var ju från just Toullavara…Nåja, det får bli nästa gång.
Runt sju gick så min buss till Karesuando. Inom en timme efter avgång så började solen så långsamt gå ner, ackompanjerad av en fullmåne som undan för undan växte sig allt starkare.
Och…det var nog en av de vackraste solnedgångar jag sett i hela mitt liv. Blodröd himmel och svarta cirrusmoln som tecknade skarpa siluetter på himlavalvet. Jag förstod helt plötsligt religionens starka färste i norr. För det jag såg från mitt bussfönster var ju inget annat än en religiös upplevelse. Låg skog som inte alls fårmådde att nämnvärt skymma horisonten, små vackert skulpterade bergsåsar, mörka fjälltjärnar, åar, älvar och så den karaketeristiska tundran. Allt detta under denna majestätiska solnedgång. Röd som blod och mäktig som universum självt.
Märkligt, som barn så var vi en del uppe i norrland, jag och mina föräldrar, och något som jag kommer ihåg än i dag och som helt plötsligt kom för mig var dessa gudomligt vackra solnedgångar som gjorde så starkt intryck på mig redan som sexåring.
Och…jaha, där stannade vi i Vittangi busstation. Några kliver av, andra går på och småtjattrar sins emellan. Chaffisen hämtar en tidningsbunt och iväg igen.
Den andra världen knackade lite försynt på.
Väl framme i Karesuando så körde busschaffören mig bort mot bron över Muonio älv som leder in i Finland. Jag hade nämligen bokat hotell på den finska sidan – Karvesuanto, två kilometer bort – av någon anledning. Förmodligen enbart av den futila orsaken att deras sida kom upp först på nätet.
Något lite av solnedgången tecknade sig fortfarande på horisonten. Ut gick jag ur bussen som rullade iväg och ett par kliv mot bron över Muonio älv. Innan bron hör jag helt plötsligt ett kraftigt hundskalv…som kommer närmare och närmare…Pang! Ut ur ett buskage kommer en kanin formligen skjuten ur en kanon och efter denna en hund som är n-äs-t-a-n lika snabb. Över bron springer dom rakt in i mörkret. Jag lommar efter och får efter en minut syn på hunden som slokörat kommer linkande emot mig. Ovanför jycken så ser jag plötsligt en fågel vars like jag aldrig sett förut. En fladdermusliknande, flackt flygande varelse som följde hunden på tre meters höjd hela vägen bort.
Och där står jag i mörkret på en bro över en älv mellan två länder med en skymmning som den nyss beskrivna i bakgrunden. Jodå, nog finns det magi här uppe i norr. Det kände jag långt ut i fingerspetsarna.

Återkommer i morgon.

Vissa saker som hänt i det förflutna har jag än i dag, fast det i vissa fall gått snart ett halvsekel sen jag började att grubbla på dom, inte fullt ut greppat.
Det troliga är att jag kommer att dö utan att ha förstått just varför. M.a.o., svaret kommer förmodligen aldrig att komma.

En av dessa frågor är hur Hep Stars 1966, ett år efter att man kommit med Cadillac, Farmer John och Bald Headed Woman kunde spela in I Natt Jag Drömde.

En annan pannan-i-veck-bildande frågeställning är varför “Åby” Ericsson bytte straffskytt i Sveriges match mot Polen 1974 i fotbolls-VM i Tyskland bara för att den annars hundraprocentige Bosse Larsson för en gångs skull hade missaten en “stramare” i träningsmatchen mot Schweiz några veckor före mästerskapet. Nu flyttades ansvaret från den iskalle Bosse Larsson till känslomänniskan Staffan Tapper. Med känt resultat. (Nåja, även ikoner som Zlatan och “Henke” Larsson har ju missat straffar i mästerskap. Ingen skugga över dessa eminenta herrar.)

Ett än större mysterium än de båda ovanstående är varför i herrans frid någon levande varelse kunde komma på att den rockande rebellen, ungdomsförstöraren, mannen vars skivor krossades i protest mot den depravering som han ansågs representera, som censurerades då han upplevdes som ett sexuellt besatt vilddjur när han skulle uppträda på TV osv, osv skulle spela in en julskiva just då, vid den tidpunkt när hans rebellimage var som allra starkast.
Varför då?
Ja varför då?
I dag så är det en helt annan historia. Var och varannan artist pumpar ut julskivor – med i stort sett samma låtar på – prydda av omslag det ena mer vämjeligt än det andra. (Allt är f.ö. en klar konsekvens av nedladdningen. Satsa där det finns en marknad, skippa det som inte funkar!)
Men 1957 så var det inte så. Bill Haley, Little Richard, Roy Orbison, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis, Buddy Holly, Gene Vincent, ja inte ens Cliff Richard spelade in en julskiva på femtiotalet.
Bing Crosby och Frank Sinatra var visserligen tidigt förknippade med julmusik, men dom var ju tämligen långt bort från den nya “flugan” rock ‘n roll.
Så varför just Elvis av alla?
För…inte var det väl det självklara karriärsdraget, den logiska uppföljaren på LPn Loving You? Knappast.

Visst, plattan blev en framgång utan dess like. Under i skrivande stund femtiofyra år så har den sålt, sålt och återigen sålt utan uppehåll och pressats upp i nya upplagor om och om och om igen. Så visst var det en rättsatsning, men det kunde man ju faktiskt inte med bestämdhet veta då.
För inte var det väl riskfritt när man gick från One Night, My Baby Left Me, Mean Woman Blues och Heartbreak Hotel till White Christmas, Oh Little Town Of Bethlehem och Silent Night?
Jag kan faktiskt inte greppa hur man tänkte. Det här hade ju fullständigt kunnat kvadda hela Elvis karriär, och – handen på hjärtat – har man väl spelat in en julskiva så har man det. Man må ha hur stora framgångar kommersiellt både då och sen, rebellimagen är faktiskt för evigt borta. I det här fallet fick den tas över av Eddie Cochran, Gene Vincent, Vince Taylor och dylika figurer.
Men det kanske inte var något som bekymrade Elvis i någon större omfattning? De klichéer som klistrades på honom var kanske något som han bara skrattade åt? I själva verket så ville han kanske bara sjunga, få en massa tjejer och tjäna pengar?
Och karriären, jo den tog ju i alla fall ingen omedelbar skada av Christmas Album.

Ändå…varför en julskiva så tidigt i karriären som 1957, och kloss inpå Jailhouse Rock och King Creole ?

Nåja, nu finns Elvis Christmas Album där och det är ju inte så mycket att göra nånting åt i dag, lika lite som för dryga halvseklet sen.
Så låt oss i stället bry våra hjärnor med hur skivan egentligen låter.
Just det, hur låter egentligen Elvis Christmas Album? Helt bedrövligt?
Nejdå, det finns ett par ljuspunkter, några spår är faktiskt t.o.m. godkända.
Blindskären är tyvärr desto fler och, ja, en del av dom tämligen svåra att bara låta passera.

Vi tar en titt på alltihopa, låt för låt!

ELVIS CHRISTMAS ALBUM Utgiven 1957 på RCA Skivnummer LOC 1035

SIDA 1

1) Santa Claus Is Back In Town
Faktiskt en rent ut sagt lysande insats på det vokala planet, nästan komiskt hur Elvis lyckas peta in så mycket känsla i en låt som handlar om tomten, och frånvaron av både renar och säck.
Kul, jo, men mer än så blir det ändå inte. Nån måtta på hur långt vi ska gå från våra rötter får det ändå vara.
En bra start på skivan förvisso, men där visste man väl vad man gjorde. Det är ändå en ocean emellan detta inledningsspår och Mean Woman Blues som öppnade Loving You.

2) White Christmas
Ganska bra även det här, även om det långt ifrån är en Elvis på spetsen av sitt kunnande. Det låter faktiskt mest som en dag på jobbet, typ: “Öh, få se nu…vilken låt kommer nu då? Var har jag mina papper? Jaha, White Christmas! Ja den är ju rolig, den kör vi! Alla med? 1-2-3-4!”
Noteras bör att det är Drifters rockiga version från 1954 som Elvis är inspirerad av här, inte Bing Crosbys från 1942.

3) Here Comes Santa Claus (Right Down Santa Claus Lane)
Jaha, vad ska man säga om det här. Visst, Elvis sjunger hyfsat, men dröm om att det är ens i närheten av den intensitet som han visade upp ungefär samtidigt på soundtracken till Loving You, Jailhouse Rock och King Creole, för det är det absolut inte. Det här påminner mest om en vinjett till en samtida amerikansk TV-serie.
Skräp, om än ganska snyggt paketerat, och kalla det inte för något annat bara för att det är Elvis som sjunger.

4) I’ll Be Home For Christmas
En av plattans höjdpunkter. En snygg ballad med en text som får in det där med jul på ett något så när naturligt sätt i motsats till en del andra på samma sida.
Onekligen lite “corny”, men jag köper det.

5) Blue Christmas
Inte pjåkigt alls det här heller. Som ni alla vet så körde Elvis Blue Christmas i sin comeback-special 1968, sittandes i den s.k. boxningsringen med sina gamla polare från förr. Där presenterade Elvis låten som “My Favourite Christmas Song”.
För övrigt; vad ska man kalla det för? Contrybluesballad-julsång?
Skivans obestridliga trumfkort.

6) Santa Bring My Baby Back (to Me)
Rockigt, jodå, och det svänger en hel del om det också, men det är betydligt mera Owe Thörnquist än Carl Perkins över det här. Eller, för att spetsa till det, mer Little Gerhard än Little Richard.
Kul? Jodå, om det är det man vill ha när man köper en platta, så varför inte?

SIDA 2

1) Oh Little Town Of Bethlehem
Fint och fyllt till bredden med julstämning.
Men det håller ändå inte, det är för mjäkigt och blodfattigt. Jag tycker knappt ens att Elvis insats är speciellt lyckad. Han ger sig på ren psalmsång, något som så många andra gör hela tiden och för det mesta även bättre.

2) Silent Night
Men…var det här verkligen nödvändigt…?
Nej.

3) (There’ll Be) Peace In The Valley (For Me)
Sida två avslutas med fyra gospellåtar. Ingen av dom tillhör det skarpare av det religiösa som Elvis spelade in.
Peace In The Valley är min klara favorit ibland dessa, men det är den här gången främst med hjälp av Jordanaires väldigt fina sångackompanjemang.

4) I Believe
Ehuru jag alltid har tyckt att I Believe är en fantastisk komposition (en av mina personliga favoriter) så tycker jag inte att det här är någon av de vassare versionerna som har gjorts. Frankie Lanes I Believe från 1953 är minst lika bra och PJ Probys version från Around The Beatles, 1964, är betydligt bättre. Elvis röst låter helt enkelt märkligt tunn.

5) Take My Hand, Precious Lord
Inte mycket att kommentera här inte. En stillsam, känslomättad gospelballad som har sina poänger på de lugnare partierna men som tappar i slagkraft då det ska tas i av en Elvis som då, för ovanlightetens skull, sjunger orent. Han låter helt enkelt förkyld, kanske han var det också?
Återigen väldigt fint sjunget i bakgrunden av The Jordanaires.

6) It Is No Secret (What God Can Do)
Segt och rent ut sagt oinspirerat. Jag kan ibland tycka att den här genren är bland det häftigaste som finns när det svänger och sången sitter som gjuten. Här är det bara tråkigt så att klockorna stannar.
Allt som kom att dyka upp senare på Elvis renodlade gospelskivor His Hand In Mine, How Great Thou Art och He Touched Me är oerhört mycket bättre på alla plan än de fyra spåren på denna LP.

Summa summarum en en inte alltför upplyftande skiva. Som bruksmusik – julskiva – fyller den självklart sin roll, men den är ju definitivt inget man någon gång sätter på hemma för att den är så bra.
Elvis själv låter tämligen oinspirerad skivan igenom, även på de fyra gospelnumren som ju borde ligga honom nära om hjärtat. Just där verkar rösten tunn och skör, som jag tidigare skrivit verkar han närmast drabbad av en förkylning, något som kan vara en förklaring, men knappast en ursäkt.
Allt sammantaget…ett oerhört nerköp efter den utmärkta Loving You.
Slutomdömet blir därefter.
Nu laddar jag för King Creole som blir något helt annat.

Slutbetyg: En TVÅA…

Elvis tredje LP är soundtracket från hans andra film Loving You, den film som på svenska kom att heta Ung Man Med Gitarr.

Filmen i sig är en rätt mager historia med ett manus tunt som en sytråd och en Elvis som – i just de där kritiska ögonblicken – spelar över nåt alldeles förfärligt.
Synd, för med bara lite små justeringar så hade filmen Loving You kunnat bli avsevärt bättre.
För förutsättningarna fanns.
Elvis sångnummer är inget annat än helt lysande rakt av. Han går dessutom filmen igenom omkring och är vacker som en grekisk Gud och visar upp en medfödd karisma som ytterst få, om ens någon, kan stoltsera med.
Ett mycket fint färgfoto med trovärdiga miljöer och snygga interiörer och succén borde vara given…men det är den långt ifrån.
Frånvaron av ett hållbart manus, ett manus med en röd tråd i sig, och Elvis uppenbara James Dean/Marlon Brando-komplex maler under filmens gång ner det hela till något rent ut sagt ganska märkligt. De logiska kullerbyttorna på slutet är förvirrande på gränsen till skrattretande. Tyvärr.

Musiken till filmen är dock bland det bästa som Elvis gjorde på femtiotalet. Helt klart har han här en starkare röst med, om möjligt, ännu mer kontroll i sig än tidigare. Han hoppar upp och ner i registren, växlar från rå blues till öm ballad och försöker stundtals sig på rent akrobatiska röstuppvisningar utan att för ens en mikrosekund darra på manschetten. Tvärtom, ett maximum av självförtroende grundat på den naturbegåvning som han besatt, gör att han vågar sig på i stort sett vad som helst…och också ror hem det, så som ingen annan varken kan eller har gjort.

LOVING YOU Utgiven 1957 på RCA Skivnummer LPM 1515

SIDA 1

1) Mean Woman Blues
En klassisk Elvis-rockare, och en av de allra bästa från den här epoken. Rå blues med ett blytungt komp i botten och en Elvis som aldrig tidigare haft ett sånt självförtroende i rösten.
Jordanaires finns där i ett diskret doande. Deras närvaro gör att Mean Woman Blues känns aningens lite mer anpassad för en bredare biopublik, måhända tar det lite udden av det råa och opolerade.
Men det gör inget! Det här är ändå – hur man än ser på det – helt enkelt inget annat än suveränt. En fullständigt formidabel inledning på skivan.
Mean Woman Blues (som aldrig släpptes som singel) brukar märkligt nog sällan räknas in bland Elvis klassiker. Märkligt av den enkla anledningen att den i mina öron är minst lika bra som de flesta av Elvis mer kända från samma epok som All Shook Up, I Got Stung och Jailhouse Rock.
Lustigt nog så har jag alltid tyckt att Mean Woman Blues spåret låter som något som snarast är taget från King Creole…

2) (Let Me Be Your) Teddy Bear
Och så rakt in i det mjuka, lättsamma och välanpassade. Bortblåst med vinden är den onde bluessångaren från spåret innan. Med Jordanaires här ganska framträdande körsång så blir bilden av anpassad listmusik komplett.
Det här är nog Elvis första helgjutna pophit. Den kom att bli en massiv sådan, men för mig personligen så kan den kännas lite väl slätkammad, helt klart tillrättalagd för tonårstjejernas marknad.
Teddy Bear har aldrig varit nån favorit i min bok. Nej, jag tvivlar nog på om Elvis själv var speciellt entusiastisk över att spela in Teddy Bear, även om den frekvent dök upp på hans konserter under sjuttiotalet.
Å andra sidan, för att vara 1957 så är det här sensationellt välgjord och proffsig pop, hur lättviktig den än må vara. Vad skulle man kunna jämföra det här med i samma genre från samma tid? Ingenting skulle jag nog säga. Spel, sång, produktion; allt är på absoluta toppen.
Släpptes på singel och nådde – självfallet – förstaplatsen.
Märkligt nog så var det det enda singelsläppet från denna skiva som enligt mig nog innehöll ett knippe potentiella hitar.

3) Loving You
Titellåten till filmen, men ändå måhända det svagaste kortet på den första sidan. Loving You är en fin ballad, och Elvis gör en mycket bra insats, men lika upphetsande som övriga spår från filmen är den faktiskt inte, men konkurrensen är benhård.
Loving You hamnade som b-sida på Teddy Bear.
Som sådan nådde den tjugonde plats på Billboards Hot 100.

4) Got A Lot O’ Livin’ To Do
Och så in med en rockare igen, och onekligen en av Elvis genom tiderna bästa i den genren. Spelet, kompositionen, arret och så framför allt Elvis fenomenala framförande gör det här till ett mindre mästerverk.
Det är frapperande hur genomarbetade rocklåtarna hade blivit i Elvis karriär på bara ett år. Inget lämnas till slumpen här inte. Allting sitter som gjutet, men svänger ändå som inget annat vare sig före eller efter. Det här är på en helt annan nivå jämfört med de aningen trevande Little Richard-covers som Elvis gjorde på de första två plattorna.
Varför Got A Lot O’ Livin’ To Do inte släpptes som singel är för mig helt ofattbart. Solklarare listetta skulle man ju fått leta länge efter.

5) Lonesome Cowboy
Ett lite udda spår, det här känns mer som renodlad filmmusik. Det är en OK låt som sticker ut från de övriga med sitt udda arrangemang utan att för den sakens skull vara någon av skivans trumfkort. Som en kontrast till rocklåtarna runt omkring så funkar den dock utmärkt.

6) Hot Dog
En i grunden rak rockare som dock getts ett spännande arrangemang både genom ett – i Elvis värld – ovanligt körarrangemang och med hjälp av Scotty Moores smått bisarra gitarrfigurer. En minut lång, alldeles för kort. Elvis är i total högform här och borde getts utrymme för att tänja ut på alltihopa en liten stund till.

7) Party
Ytterligare en fenomenal rocklåt, om än tämligen typisk för Elvis femtiotal. Party må vara hur välkänd som helst, den släpptes faktiskt aldrig på singel i USA.
Wanda Jackson däremot, gjorde tre år senare en cover – med namnet Let’s Have A Party – som klättrade till trettiosjunde plats på USA-listan.

SIDA 2

1) Blueberry Hill
En cover på Fats Dominos hit, men en sällsynt trött sådan. Det här känns faktiskt mer eller mindre helt misslyckat. Från de märkligt otajta trummorna i inledningen till Elvis trötta och oengagerade sång så är detta något som – framförallt med Dominos briljanta version i minne – aldrig borde ha getts ut.
Ofattbar skillnad på intensitet, närvaro och genomarbetning av arrangemanget på detta spår jämfört med de sju fullträffarna på sida 1.
Tror ni att Fats Dominos version är låtens original? Glöm det! Glenn Miller spelade faktiskt in Blueberry Hill redan 1940. Även Gene Autry och Louis Armstrong kom ut med Blueberry Hill på fyrtiotalet.

2) True Love
True Love kan kännas som gammal som gatan, men det är den faktiskt inte. Originalet spelades in blott året innan Elvis gjorde sin version.
Vem eller vilka gjorde då originalet? Bing Crosby och Grace Kelly? Nja, den första versionen som tog sig upp på USAs Billboardlista var faktiskt med Jane Powell, mer känd som filmstjärna på fyrtio- och femtiotalet! Hennes True Love gick in på listan två veckor innan Crosby/Kellys betydligt mer kända version gjorde det.
Vara som det vill med det, Elvis version är väl OK, men i ljuset av den första sidans fyrverkeri blir det här ganska blekt. T.o.m. väldigt blekt.

3) Don’t Leave Me Now
Don’t Leave Me Now, en fin ballad som skulle komma dyka upp i filmen Jailhouse Rock, fast då i en helt annan version. Ett av den andra sidans starkare spår.

4) Have I Told You Lately That I Love You
Och detta är troligtvis sidans bästa låt. En lugn countrylåt som minner en hel del om epoken på Sun. Skulle ledigt ha kunnat vara en hit.
Snygg lite udda pianoinledning, men alldeles på tok för högt inspelade handklappningar (Elvis?). Tänker man på det så låter det rätt underligt.
Även denna gång en gammal hit för Gene Autry. 1946 närmare bestämt.

5) I Need You So
Någonting som skulle ha kunnat bli riktigt, riktigt bra med åtminstone ett minimum av produktion och eftertanke. Trumspelet är märkligt kantigt och otajt. Virveltrumman låter till på köpet som om han slår på ett oljefat. Är det verkligen DJ Fontana som spelar här? Jag känner tvivel.
Överhuvudtaget låter det i det närmaste ofattbart att det är samma band som spelar på den förstasidan, så pass taffligt och trevande låter det, något som effektivt torpederar en låt som skulle ha kunnat bli hur bra som helst. För I Need You So är en utmärkt komposition och Elvis gör en riktigt bra tolkning, men kompet drar ner det hela åtskilliga snäpp..
En hit 1950 med kompositören själv – Ivory Joe Hunter.

En lite lätt schizofren skiva. Låtarna på den första sidan är samtliga väldigt genomarbetade. Rakt igenom suveräna kompositioner, snygga och fantasifulla arrangemang, tajt och läckert spelat rakt igenom – Elvis kompgubbar hade här verkligen växt med uppgiften – och, framför allt en Elvis i total högform. Sida ett är helt enkelt bland de bästa LP-sidorna i Elvis historia. Betydligt vassare och jämnare än någon av sidorna på de två första skivorna. Om det gällde att blott bedöma dessa sju spår så skulle det vara inget annat än en solklar fempoängare.
Vänder vi sen på skivan så har vi fem låtar som uppenbarligen kom med främst av den anledningen att man ville fylla ut tillräckligt för att kunna släppa en fullängdare. Alltihopa verkar vara ihoprafsat kvällen innan och inspelat utan några större diskussioner, arrangemang eller repetitioner. Det fick bli som det blev helt enkelt. Inte alls rakt igenom dåligt, bitvis riktigt bra, men motsatsen är även representerad på ett par ställen. Ett klart nerköp efter den formidabla förstasidan.

Jo, Elvis var lika bra som på Loving You vid ett par tillfällen till i karriären, det var han obestridligen. Men det utspel, kunnande, tajming och självförtroende som han besitter här lyckades han – och ingen annan heller för den delen – aldrig överträffa under de tjugo år han hade kvar.
Sömnpillren på sida två drar dock skoningslöst ner helhetsintrycket.

Slutbetyg: En stark FYRA!!!

Det kanske inte direkt fantasifulla “Elvis” kom att bli namnet på Elvis Presleys andra LP, en skiva som kom ut nästan på pricken ett halvår efter den första, den som i sin tur gick under namnet “Elvis Presley”.
Tre dagars inspelningar låg till grunden för hela skivan, där så gott som rubbet som producerades också kom att hamna på LPn. Dvs allt utom de två låtarna Playing For Keeps och Too Much. Inga aktuella hits, inga “left-overs”. Första, andra och tredje september -56, sen var plattan klar.

Debutskivan “Elvis Presley” är, som bekant, enligt mig en lite onödigt ojämn LP. Material fanns för att göra något historiskt – “femtio-talets Sgt Pepper” – men den möjligheten schabblades bort genom beslutet att lägga in överblivet (redan ratat) Sun-material på skivan i stället för klassiker som Heartbreak Hotel, Lawdy Miss Clawdy, Shake Rattle And Roll och My Baby Left Me, vilkas öde kom att bli att hamna på singlar och EP-utgåvor. Vackert så, men visst skulle de varit med på LPskivan.
Samma mönster upprepas på LP nummer 2, Hound Dog, Don’t Be Cruel, Love Me Tender, Anyway You Want Me hade alla spelats in alldeles innan, men kom inte med på fullängdaren, till förmån för betydligt svagare låtar som nog egentligen på sin höjd borde ha hamnat som b-sidor på singlar.
Vad det gäller skivan så som den nu kom att bli så tycker jag att de svaga korten är till och med aningens fler på “Elvis” än på debuten. När sen LPns starka sidor inte riktigt är i paritet med det bästa från “Elvis Presley”, så har vi här, följdaktligen, en skiva som jag anser inte är riktigt lika bra som den första.
En lustig poäng i sammanhanget är också att RCA i USA tyckte inte att en enda låt från LPn var lämplig för att släppas som singel. Love Me kom visserligen att bli en stor hit, men det var då den fanns med på en av de två EP-skivor som släpptes från LPn. (Så var det i USA på den tiden, ungefär lika udda som att b-sidor kunde bli hits med en helt annan listplacering än a-sidan. Vet ej vad man grundade listplaceringarna på.)
Jämför det med LP nummer 1 där samtliga tolv spår kom att hamna på singel antingen som a- eller som b-sida. Sannerligen en strategi som böljade fram och tillbaka…

Nytt på “Elvis” var vokalgruppen Jordanaires intåg som doa-kör. Jordanaires roll i Elvis karriär är sällan vare sig omtalad eller debatterad, men enligt mig så är deras medverkan på “Elvis” markeringen av slutet på en era, en era som startade på SUN 1954 och som slutade på några av spåren på just denna platta. För faktum är att det aldrig blir lika bluesigt, inte lika primitivt och “garage”, som det så ofta var de första två åren, när väl Jordanaires käcka doande i bakgrunden börjar göra sig gällande. Därmed inte sagt att det nödtvunget blev sämre, eller för den sakens skull mindre trovärdigt, det blev bara annorlunda helt enkelt. Lantisen från Tupelo som stövlade in på SUN hade blivit stjärnan som spelade in i Hollywood.
Ta singeln Hound Dog; hur hade den låtit UTAN Jordanaires minst sagt hurtiga körande? Ja, om inte bättre – jag personligen är övertygad om det – så åtminstone väldigt annorlunda.
Nåja, ingen skugga över de enskilda medlemmarna i gruppen, de var helt klart ytterst kompetenta, och på många låtar under sin tid med Elvis så fyllde The Jordanaires mer än väl sin funktion. Ansvaret låg dels på arrangören dels hos producenten, gruppen framförde bara det som folk runtomkring dom ansåg att Jordanaires var där för att göra. På Love Me funkade det, på andra håll så blir det tyvärr mer Cab Calloway än rock ‘n roll över det hela.

Men visst finns det pärlor på “Elvis”, inte tu tal om det! Ett par av låtarna tillhör det bättre från vår artists femtiotal. Paralyzed, So Glad You’re Mine och Any Place Is Paradise är låtar som sällan dyker upp på Elvis-samlingar men som otvivelaktigt tillhör det bättre från nämnda decennium. Nyss nämnda Love Me innehåller ju också en helt fenomenal sånginsats av Elvis, kanske den bästa balladen från femtiotalet.

Nu kastar vi oss över skivan!

ELVIS PRESLEY “ELVIS” Utgiven 1956 på RCA Skivnummer LPM 1382

SIDA 1

1) Rip It Up
Och det hela startar med en Little Richard-cover, det skulle komma att bli tre innan skivan var slut.
Bra jobbat av grabben från Tupelo, men det är – återigen – ingen lätt uppgift att ge sig in på naturkraften Richards territorium och brösta upp sig. Givetvis så är Elvis version en riktig rökare, men Little Richard, som märkligt nog – i bjärt kontrast till Elvis – inte är ihågkommen för speciellt många fler låtar än just de som Elvis gjorde covers på 1956, lade på Rip It Up upp ribban så pass högt att han där är i stort sett omöjlig att uppnå. Mer än väl godkänt av Elvis, men inte mer än så.

2) Love Me
När blev Elvis – den råe, vilde, otyglade rock ‘n roll-rebellen – en anpassad popartist? Skeenden är ju ofta glidande, det kan vara svårt att sätta fingret på när eller varför, men, ja det kanske började här.
Love Me är förvisso en lysande ballad och med en Elvis i absolut högform. Jordanaires är heller inte överdrivet framträdande utan ligger bakom och stödjer Elvis precis så som jag tycker att dom ska göra. Ett mysterium att amerikanska RCA inte gav ut Love Me som singel. Den hade ju garanterat blivit en listetta.
Helhetsintrycket är ändå betydligt mer polerat än något som Elvis gjort tidigare i sin karriär.
Missförstå mig nu inte; polerat och anpassat behöver per automatik inte vara sämre än rå och ohämmad. Men, det är nu ändå ett faktum att artisten Elvis genomgick en förändring som på skiva börjar manifestera sig någon gång på sommaren -56. Intåget av Jordanaires gör att glidningen blir extra markerad.
Något av den “ursprunglige Elvis” finns ändå kvar på den här skivan, men Elvis The All-American Boy knackar redan på dörren. (Ett år senare skulle hans julskiva med White Christmas och Oh Little Town Of Betlehem komma…)
Nåja, Love Me är den kommersiellt starkaste låten på hela skivan och enligt mig den näst bästa på LPn. Det kommersiella måste ju inte av naturen vara sämre, bara -som tidigare sagt – allt som oftast annorlunda.

3) When My Blue Moon Turns To Gold Again
En stark låt med en klar hitkänsla. Bra tryck i kompet och en Elvis i högform.
Men är inte Jordanaires lite väl framträdande här? Det som jag drog upp på Love Me blir än mer uppenbart här. Här har man helt klart tagit sig från ursprunglig rock ‘n roll till en betydligt mer anpassad produkt.
Skulle vara intressant att nån gång få höra en version från samma session utan vokalackompanjemang.
Som helhet en av skivans mitt-i-mellan-låtar.

4) Long Tall Sally
Precis som på spår nummer ett; det är svårt att göra en cover på Little Richard.
Här ligger Elvis ganska klart efter Richard, jag tycker även att Beatles version från -64 är starkare. Det lyfter helt enkelt aldrig. Den minst lyckade Richard-covern av de fyra som Elvis gjorde i denna epok.
En reflektion: Party, som dyker upp på Elvis nästa LP – Loving You – låter nästan som en kusin till Long Tall Sally så som Elvis sjunger den här…

5) First In Line
Något som skulle ha kunnat vara en misslyckad och arkiverad Sun-inspelning som man i efterhand lagt körsång på, vilket det dock inte är.
First In Line är en låt som jag aldrig förstått poängen med. Trist, tråkig och till råga på allt annat elände så sjunger Elvis falskt i stort sett rakt igenom.
Skulle kunnat, om den 1974 hade getts ut på A Legendary Performer vol. 1, ha setts som ett intressant arkivfynd, men det är inget som ska ligga på Elvis andra LP från 1956.
B-temat som lyfter låten aningen räddar den från en total katastrof.
Och allt eko! Försökte man återskapa soundet från Sun? Hur man än ansträngde sig så låter det under alla omständigheter sämre än vad det gjorde på Sam Phillips tid.
Vad i h-e hade det här eländet på den här plattan att göra?

6) Paralyzed
Betydligt bättre. En bra komposition, snyggt arr (främst då på gitarrfronten), Jordanaires är lite nertonade – de finns mest bara där i bakgrunden – och Elvis, han verkar tro på vartenda ord som han sjunger. En riktigt bra vokalinsats.
Helt klart en av Presleys bortglömda pärlor.
Kompositör: Otis Blackwell som just bidragit med Don’t Be Cruel, en samtida hit – som naturligtvis skulle ha varit med på den här plattan.

SIDA 2

1) So Glad You’re Mine
Kreatören av Elvis första A-sida That’s Alright Mama och till My Baby Left Me, Arthur “Big Boy” Crudup, är pappa även till denna skapelse. I originalet så är det fråga om en mörkblå blues. Vid den första lyssningen kan det faktiskt vara svårt att förstå att det rör sig om samma komposition. Originalet har till och med andra ackordsföljder. Jag vet inte huruvida Elvis tolkning kom till efter att denne hade hört Crudups egen version eller om han hade lyssnat in sig på någon annan artists tolkning och sedan tagit låten ytterligare ett par kliv bort. För saken är att vore det inte för texten så skulle det vara hart när omöjligt att förstå att det rör sig om en cover, så pass olika varandra är de två versionerna.
Bortsett från det så gör Elvis en sanslöst bra insats där han tar i från tårna i sina bluesfraseringar.
Frånvaron av Jordanaires och med Scotty Moores stenkross-gitarrspel gör det här till något som mer låter som januari -56 och Elvis allra första session på RCA.
Enligt mig skivans obestridliga höjdpunkt, ja en av den unge Elvis allra bästa låtar.

2) Old Shep
Och så tillbaka till det mediokra igen…Men varför?
Ett pekoral detta, inte tu tal om den saken. Visst, det är en gripande text, och alla som någon gång haft ett älskat husdjur kan med lätthet sätta sig in i situationen som målas upp i Old Shep, och Elvis gör inom låtens ramar en klart godkänd tolkning, men…det här är inte material för den som gör anspråk på titeln King Of Rock ‘n Roll…
Förvisso, det är Elvis själv som spelar piano här…men det gör ingenting för att förbättra nånting överhuvudtaget.

3) Ready Teddy
Little Richard igen och en låt som kanske passade Elvis bättre än Long Tall Sally. Kompet är dessutom som gjutet och Scotty Moore spelar helt lysande gitarr i solot. DJ Fontanas trumfill i mitten är också rock ‘n roll i högsta potens.
Ready Teddy känns nästan som en slags modell för åtskilliga kommande Elvis-inspelningar. Under 1957 och -58 spelade Elvis in åtskilliga låtar som känns klart inspirerade av just Ready Teddy. Jailhouse Rock för att ta ett exempel.
Skivans bästa rocklåt.

4) Any Place Is Paradise
Tillbaka till det bluesiga. Skriven av Joe Thomas, och efter vad jag har förstått så är just det här originalversionen.
Även detta en av skivans klara höjdpunkter.
En liten poäng: det här studiospåret är förmodligen det enda i Elvis karriär som innehåller ett bassolo! Polk Salad Annie live hade ju för det mesta ett bassolo, företrädelsevis spelat av Jerry Scheff, men här är det fråga om en studioinspelning.

5) How’s The World Treating You?
Nej, inte en till sån här låt som bara sänker hela skivan…!
Orkar inte ens kommentera…det här är bara så meningslöst.

6) How Do You Think I Feel?
En struttig country-ballad som…ja, fanns det inte andra låtar att spela in?
Lustigt, How Do You Think I Feel känns väldigt mycket som någon av alla Elvis filmlåtar från sextiotalet.
Inte dålig, inte bra heller.
Ingen riktigt lämplig final på den här plattan. Nåja, det känns faktiskt rätt symptomatiskt för hela skivan: ingen ordning alls, ingen större planering. Det fick bli som det blev.
En fånig betraktelse: Ann-Louise Hanssons sextiotalshit Arrividerci Franz, har inte den lånat sin melodi på refrängen från How Do You Think I Feel?

Summa summarum en, som tidigare nämnts, svagare LP än den första. Den hundraprocentiga frånvaron av singlar (nu pratar jag USA, Elvis och RCAs hemland, i andra länder förekom egna varianter, men jag har valt att vara konsekvent och enbart ta med Elvis inhemska utgivning) gör det till en påtagligt anonym skiva; många vardagskonsumenter av Elvis är nog obekanta med en majoritet av materialet. Det är dessutom en LP utan någon röd tråd alls – en blues här, en countryballad här, en poplåt där, en rockare här – med onödigt få toppar (varför inte slänga in Hound Dog och/eller Don’t Be Cruel?) och med ett par plumpar för mycket i protokollet.
Det märkliga i sammanhanget är att ljudbilden och stilarna skiljer sig markant åt från låt till låt, även fast allt är inspelat i samma studio och med samma musiker under blott tre dagar. En del skulle kalla det styrka, själv tycker jag att det i det här fallet mest bara låter märkligt.

Slutbetyg: En tveksam men ändock FYRA!!!

Historien om Elvis Presley – rockhistoriens okrönte konung och förra århundradets störste enskilde artist – har dokumenterats så många gånger, så mycket fakta har dragits fram och nötts och blötts under sådan tid och i en sådan mängd så att göra det en gång till känns rent ut sagt meningslöst.
Vid det här laget så kan vi hela ramhistorien.
Tupelo, Memphis, Graceland. Scotty Moore på gitarr, Bill Black på bas, DJ Fontana på trummor. Sam Phillips, Sun Records, Överste Parker, Ed Sullivan Show, Las Vegas osv.
Nej, i stället för att slå in öppna dörrar och än en gång nämna det som alla nu ändå vet så får det på det här utrymmet bli mer utav fritt tyckande och sporadiskt spridande av lite kuriosafakta snarare än att tala om vem som spelar vad, vid vilket datum och varför.
Sådant har det redan tryckts upp hyllmil med böcker om.

Med andra ord, på den här bloggen kommer det att bli fokusering på recensioner på enskilda låtar och albumen som helhet. Från den första till den sista.
Just det, inte en platta, inte en låt kommer att passera obemärkt förbi! Som jag tidigare skrivit så ska jag försöka hålla en takt på en LP var tredje dag. Då det finns mer intressant att skriva om på exempelvis From Elvis In Memphis än på Girl Happy så kan rytmen bli lite hackig. En vecka kanske det blir en skiva, den nästa måhända fyra, men jag ska försöka hålla en var tredje dag.

OK, då sparkar vi igång den här serien som kommer att bli lå-å-ång. Garanterat ända fram till LPn Moody Blue, den sista skivan Elvis gav ut före sin död, eventuellt t.o.m. längre än så.

Först en liten intressant avstickare; vem var det egentligen som upptäckte Elvis? Sam Phillips på Sun Records svarar säkert de flesta av er. Svaret är dock troligtvis…Marion Keisker!
Vem då? kanske en del då säger. Jo, Marion Keisker var sekreterare på Sun Records, det Sun Records dit Elvis en eftermiddag i juni 1953 tog sig till på helt eget initiativ för att spela in en singel som skulle pressas i ett exemplar – My Happiness/That’s When Your Heartaches Begin – avsedd som en gåva till mamma Gladys för det facila priset av fyra dollar.
Keisker hörde vid inspelningen direkt att det var något alldeles extra i Elvis och tog sig för att starta en bandspelare för att göra en egen inspelning. Hon tog efteråt både Elvis telefonnummer och adress, något som hon vanligtvis aldrig gjorde.
Vid ett lämpligt tillfälle så spelade hon senare upp tejpen för Sam Phillips, som faktiskt inte var speciellt imponerad. Efter flera påtryckningar från Keisker så kapitulerade slutligen Phillips – nästan ett år senare – och gick med på att kontakta Elvis för en provinspelning. Fortfarande var det Marion Keisker som fick ta initiativet till att ringa upp Elvis, enligt henne så hann hon precis lägga på luren innan Elvis öppnade dörren till studion!
Alltså: hade det inte varit för Marion Keisker så skulle ni kanske aldrig ha läst de här raderna…

Nu kör vi!

ELVIS PRESLEY “ELVIS PRESLEY” Utgiven på RCA 1956 Skivnummer LPM 1254

SIDA 1

1) Blue Suede Shoes
Japp, där startade han. Det första spåret på den allra första LPn, och vilken start sen! Blue Suede Shoes, en av de bästa rocklåtar som någonsin spelats in.
Som de flesta av er säkert vet så är Blue Suede Shoes från början skriven och inspelad av Carl Perkins. Elvis cover kom väldigt tidigt. Den spelades in blott nio dagar efter att Perkins version hade släppts på marknaden, lustigt nog på Sun Records, det Sun Records som Elvis just hade lämnat.
Väl värt att notera är att Presleys version har ett helt annat bett och en helt annan intensitet än Carl Perkins lätt tillbakalutade original. Skillnaden är frapperande. Arret är dessutom på flera punkter så pass annorlunda att det nog bara hade räckt med en annorlunda text för att Elvis & Co hade kunnat kalla det för en egen låt. Perkins version har definitivt sina fördelar, men det är i hans fall faktiskt mer fråga om en lite ovanligt rytmisk countrylåt än rock ‘n roll.
Blue Suede Shoes släpptes först inte som singel men kom att nå hitlistorna på den EP där den var en av fyra låtar.
Ett halvår senare så släpptes hela LPn på sex olika singlar (!), ett minst sagt märkligt drag, men vid det tillfället så tog sig inte Blue Suede Shoes in på listan.

2) I’m Counting On You
En av de fyra låtar som spelades in under den allra första RCA-sessionen. Inte alls dåligt, Elvis gör en väldigt känslofylld tolkning av Don Robertsons komposition, men det är ändå inget som gått till historien som något av Elvis större verk. Känns näppeligen som den logiska uppföljningen på inledningsspåret.

3) I Got A Woman
Den första låt som Elvis spelade in för RCA. Och inte vilken låt som helst: Ray Charles klassiker från året innan.
Charles original från -55 är ju magnifikt, men Elvis tar I Got A Woman till en helt annan dimension. Från Ray Charles jazz/blues-version går det till ren rockabilly. Högre tempo och en helt annan typ av komp.
Så här drygt ett halvsekel i efterhand så kan man inte annat än känna beundran för den hälsosamma respektlöshet som Elvis och grabbarna hade i studion. Dom verkar knappast ha tänkt tanken “så här får man inte göra!” under inspelningarna. Inte alls, här gör man det om och om på sitt eget sätt och utklassar i förbifarten originalet med hästlängder!
Nåja, I Got A Woman hade ju nu varit på Elvis repertoar en tid innan så gänget hade väl haft tid på sig att känna sig fram hur man ville ha den.
Enligt uppgift så ska det ha funnits en I Got Woman inspelad på Sun, men om den nu har funnits så är den antingen bortkastad eller utraderad.

4) One Sided Love Affair
One Sided Love Affair har jag aldrig hört med någon annan artist vare sig före eller efter, så här har jag inget annat mer att berätta än att Elvis på detta spår är i absolut toppform.
Ingen märkvärdig komposition, en tolvtakters-runda som upprepas sju gånger fram till codan, men Presley vänder, skruvar och bänder fraserna som om han inte gjort annat än sjungit den i hela sitt liv. Någonstans mot slutet brister Elvis ut i ren gospel! Ett av de bättre framförandena under skivans gång.
Skönt boogiewoggie-piano på instrumentalpartiet i mitten.

5) I Love You Because
Hm…den här låten skulle jag mer än gärna ha sett bortplockad från den här skivan. Förmodligen är den med för att man ville tillfredställa så många olika skivkonsumenter som möjligt. Lite rock, lite countryballader osv., något som i ett drygt halvsekellångt perspektiv bara irriterar.
Handen på hjärtat, hardcore-fans av Elvis femtiotal. Finns det inte på var och ett av dessa så utskällda Elvis-soundtrack från sextio-talet ungefär ett halvdussin låtar som spöar skiten ur I Love You Because? Jo det finns det!
Nåja, det här spåret har ändå sin givna plats i historien, då I Love You Because är den första låten som Elvis spelade in professionellt på Sun. Nu är versionen på LPn en hopklippning av tagning 2 och 4, men den allra första tagningen gavs sedermera ut på LPn A Legendary Performer vol. 1, 1974 närmare bestämt. Den var inget bra den versionen den heller.
Jodå…visst hade Lawdy Miss Clawdy eller Shake Rattle & Roll suttit oerhört mycket bättre än det här…

6) Just Because
En av skivans höjdpunkter, och märkligt nog en av de överblivna Sun-inspelningarna som RCA fick på köpet när man värvade Elvis. Faktum är att knappast någon av de ordinarie Sun-singlarna hade en så stark hitkänsla som Just Because. Så varför i hela fridens dagar gav inte Sam Phillips ut den medan Elvis fortfarande var kvar på Sun? I sanning ett märkligt agerande.
Jag vet att många inte tycker att det här i klass med Mystery Train och That’s Allright, men min poäng är att Just Because har en kommersiell dragkraft som kanske inte ens dessa två nådde upp till.
Just Because går att spåra ändå tillbaks till 1928. En grupp som kallade sig Nelstones Hawaiians gjorde då en inspelning som kom att hamna på stenkaka. Låter nästan helt väsensskilt mot Elvis version, men det är ändå i grunden samma Just Because som det är frågan om.

SIDA B

1) Tutti Frutti
Little Richards första hit.
En intressant och sällan nämnd poäng med tidiga Elvis är att denne gjorde covers på inte mindre än fyra av Little Richards fem första hits.
Long Tall Sally, Ready Teddy och Rip It Up dök upp på Elvis andra skiva och här har vi på debutskivan Tutti Frutti. (Slippin’ And Slidin’ var den av de fem som det inte blev en Elvis-cover av). Helt klart så hade Elvis en stor beundran för Richard, något som av någon anledning inte nämns speciellt ofta.
Hur låter det då? Ja, att bli jämförd med en Little Richard på topp är ju ingen tacksam uppgift…
Elvis version är aningen snabbare och sånginsatsen finns det inte mycket att invända mot, men, det här är Richards egen låt och det känns definitivt som hans hemmaplan…
Låt oss säga att båda versionerna är outstanding på sina respektive sätt, att de skiljer sig lite från varann (Richard – extas, Elvis – mer behärskad), men att Little Richard kanske, kanske trots allt ändå vinner på målfoto.
Scotty Moores gitarrsolo låter rentav taffligt, lite trevande, skulle kunna vara ett tecken på att killarna inte riktigt repat in låten utan att det fick bli som det blev, därav kanske en viss stelhet i uttrycket. Elvis insats är utan tvivel ändå helt lysande.

2) Trying To Get To You
En av väldigt få låtar från 50-talet som inte var en hit men som ändå, det till trots, då och då dök upp i Elvis livefreamträdanden på 70-talet. En monsterversion finns på Live In Memphis från -74.
Originalet till den här låten spelades in -54 av The Eagles…! Ja naturligtvis inte DET Eagles utan en amerikansk R ‘n B-grupp från femtiotalet med samma namn som blott spelade in några få singlar under sina korta bana. (Tänk vilket öde: att ingen vet man är men historiens störste artist har gjort en cover på en av de blott tre singlar man gav ut, och att dessutom en av de större grupperna i rockhistorien sen snor ens namn…)!
The Eagles original är klart vasst och skiljer sig en hel del från Elvis betydligt naknare och mer avskalade version. I slutet på varje vers har Eagles dessutom konsekvent med ett mollackord som Elvis version inte har.
Även Trying To Get To You är en överbliven inspelning från Sun-tiden, något som i likhet med Just Because förvånar lite grann då det är en inspelning helt i klass med det redan utgivna materialet.

3) I’m Gonna Sit Right Down And Cry Over You
Enligt mig en av plattans starkaste ögonblick. Här har man fullt ut lyckats återskapa allt från de tidiga Sun-inspelningarna. Faktum är att skulle det inte ha varit för pianot så skulle nog många vara övertygade om att det här också var en överbliven Sun-inspelning. Men det är det inte!
På Beatles inte helt lyckade CD “Live At The BBC” så finns en cover på I’m Gonna Sit Down And Cry Over You. Men Elvis version, den kommer beatlarna inte ens i närheten av.

4) I’ll Never Let You Go
Oooh…nej, ett till spår som inte tillför värst mycket till skivan utan mest bara drar ner helhetsintrycket.
Allt börjar ack så släpigt för att sen – när det redan är försent – öka tempot till någon slags blues. Nej, det här är plattans näst sämsta spår efter pekoralet I Love You Because.
Fullt förståeligt att Sam Phillips inte ville ge ut det här under Sun-epoken, så vad hade det på den här i övrigt så eminenta skivan att göra?

5) Blue Moon
En bra, lite udda version med en Elvis som visar att han redan i unga år besatt ett imponerande register i sin röst. Är nog den låt som sticker ut mest av alla på skivan med sitt minst sagt udda arrangemang. Därmed inte sagt att det är någon av plattans trumfkort, så långt skulle jag nog inte sträcka mig. Det var inte den här typen av låt som fick Elvis att erövra världen.
Noterbart är att originalet till Blue Moon innehåller ett b-tema som Elvis och hans gubbar helt hoppar över. Det gjorde dom rätt i, det hade inte blivit mycket rock över det hela i så fall.
Den första inspelningen av Blue Moon gjordes av Connie Boswell – 1935!
Även Blue Moon är en överbliven Sun-inspelning.

6) Money Honey
Och så avslutas skivan med en cover på Drifters och Clyde McPhatters Money Honey. En ypperlig version även om den inte skiljer sig mycket från originalet bortsett från de små detaljerna att Elvis var en betydligt bättre sångare än Clyde McPhatter och att Scotty Moores gitarrspel som vanligt är fyllt till brädden av tvättäkta rockkänsla.
Dösnack som att bara svarta kan sjunga blues och att vita stal den från dom och gjorde en egen tillrättalagd variant på den blir ju direkt emotsagt om man lyssnar på båda dessa versioner. När Elvis gör Money Honey så är det med ett så mörkt uttryck i både sång och spel att det får originalet att framstå som en dansbandslåt.

Helhetsintrycket är en lustigt splittrad skiva.
Å ena sidan fenomenala, fullkomligt oslagbara rocklåtar, i dag räknade som odödliga, och vilka snabbt kom att för alltid förändra musikhistorien.
Å andra sidan ett par mesiga, mjäkiga countryballader som var sega som tuggummi redan första gången man hörde dom.
Och det är ju onekligen med en tillbakablick i backspegeln ganska trist. För med lite mer eftertänksamhet så hade det här kunnat bli “den där” rockskivan som än i dag skulle ha tronat ensam på toppen, för det som är bra är ju snudd på ofattbart bra.
Nu blev det inte så. Skivbolagen tänkte nästan konsekvent i den här epoken att man skulle ge ut singlar, EPn OCH LP-skivor, och det gjorde man ju lättast om det inte var samma material på de olika utgåvorna.
Ett klassiskt exempel på detta är Beatles där Penny Lane/Strawberry Fields Forever släpptes som en dubbelsidig singel men inte finns med på Sgt. Pepper som ju ändå spelades in samtidigt.
En svensk parallell är popgruppen The Hep Stars där den första LPn hade kunnat innehålla ett gäng av gruppens då helt färska hitlåtar, men som i stället kom att fyllas ut av ett knippe kvickt ihoprafsade och snabbt inspelade standardlåtar, något som effektivt kom att sänka en platta som kunde varit en svensk klassiker till en LP som i bästa fall kan klassas som godkänd.

Och samma sak här. 10 veckor på förstaplatsen på USAs Billboardlista hjälper inte: det är en helt onödigt ojämn LP.
Heartbreak Hotel, Lawdy Miss Clawdy, Shake Rattle & Roll, My Baby Left Me som spelades in samtidigt som de övriga sju RCA-bidragen borde självfallet ha varit med på skivan.Och då i stället för I Love You Because, I’ll Never Let You Go, I’m Counting On You och Blue Moon. Om nu RCA absolut ville ge ut dom så kunde dom väl ha hamnat som B-sidor på olika singlar.
Ett sådant förfarande hade gjort det här till en nästan osannolikt bra platta. Det är nästan så att tanken svindlar…Rockhistoriens bästa platta redan när den låg i vaggan. Men…det hade kanske varit att gå ut alltför hårt?
Tänk om någon skulle berätta för en att Bob Beamon i Mexico City 1968, när han satte sitt oförglömliga världsrekord på 8.90, i själva verket hade satt i foten tjugo centimeter från plankan, och alltså egentligen hoppade 9.10…
Just det, 9.10, det hade nästan varit för bra…Då hade det blivit overkligt, kanske för bra för att ha varit sant…Bob Beamon skulle troligtvis aldrig mer ha ställt sig på en ansatsbana igen.
Samma sak här. En platta med all det fyrverkeri som det alternativa låtvalet hade skapat, det hade kanske helt enkelt blivit övermäktigt för Elvis att ens försöka göra om. Nu fick han en väldigt bra start på sin bana som LP-artist…men inte mer. Det är möjligt att Elvis peakade artistiskt någon gång i den här epoken, därom tvista de lärde men många tycker just så, men han kom definitivt att spela in mer helgjutna LP-skivor än sin första.
Jag vet, alla håller inte med mig, men det är min bestämda uppfattning. Det fanns utrymme för förbättringar och förkovringar. Och dom kom.

Summa summarum, en formidabel platta där dock tyvärr de svaga korten enligt mig drar ner helhetsintrycket alldeles för mycket.

Därför…inte mer än en FYRA om än stark sådan i slutbetyg.

Ledsen, alla ni som tycker att jag har fel, det kan inte bli bättre när I Love You Because och I’ll Never Let You Go lyckades halka in på skivan.

OBS! Stjofön Presley sågade vår skiva rejält i sin Umeå-tidning för ett par veckor sedan…

Tja, är det så mycket att sammanfatta egentligen. En veckas på det stora hela odramatisk vandring genom visserligen i mångt och mycket ett naturlandskap, men ändå inget som på något sätt kan mäta sig med den vildmark vi har i norr. Är det så mycket att älta? Är det så mycket för en omvärld att läsa om.
Nej, knappast, det handlar väl i stort sett enbart om mig själv, att försöka dokumentera något om det som händer nu för framtiden. Är det egentligen inte det som är grundtanken med en blogg?
Att sen få lite input utifrån är ju faktiskt bara roligt.

Men…helt ohäftigt är det väl ändå inte att på en vecka ta sig från östra Fårö till den längst västerut belägna punkten på Gotland under en vecka.
Enligt kartan så är det 177 kilometer. Då jag sista dagen gick tillbaka åtta kilometer och nästan konsekvent valde snirkliga småvägar utanför den stora landsvägen så tror jag att den faktiska längden nog var strax över 200 kilometer, dvs i stort sett 30 km om dan. Och, något som förvånar mig själv, bortsett från en initial lättare stelhet på morgnarna så hade jag aldrig något som kunde kallas för träningsvärk. (Återigen: ett tramp i en hargrop som vred till mitt vänstra knä har inget som helst med min fysik att göra).

Men skulle jag då vara något fysiskt fenomen? Knappast. Seg och envis möjligtvis. Nja, jag tror helt enkelt att vi till mans klarar av mycket mer än vad vi själva tror, bara vi får vara friska och hela. Tyvärr så finns det ju många som sätter upp gränser för sig själva OCH andra genom att gå omkring och tro att efter trettio så har man gjort sitt vad det gäller fysisk aktivitet.
Och så är det ju inte…eller?

Låt oss gå tillbaka sju månader! Tidigare så har jag beskrivit hur min förra vandring, den i september förra året, mynnade ut i ett avbrutet äventyr pga skoskav och svullna benhinnor. När jag kom hem så förklarade jag vid olika tillfällen för jämnåriga kunder i butiken vad som hänt…och fick varje gång samma reaktion.
Ungefär som följer:
“Ja, jo. Jo, ja just det. Jag förstår. Jo, men vet du…” och så kom det helt plötsligt in ett skevt litet leende i munnen, “…vi är inte tjugo längre förstår du. Vi vill så gärna tro det, men det är inte så.” Som att det skulle vara därför som jag fick skoskav och problem med benhinnorna.
Jaha.
Jaså?
OK, då. Låt trettio stycken otränade tjugoåringar sätta på sig varsin ryggsäck på tjugo kilo och låt dom sen gå trettiofem kilometer, delvis i kuperad skogsterräng UTAN att dricka en droppe vatten eller äta ens en brödsmula på hela dan. Till på köpet med nyinköpta icke ingångna skor. Alltså, precis som min första dag september 2010.
Enligt den besserwisser-expertpanel som dessa herrar bestod av så skulle alltså de här tjugoåringarna ledigt och lätt med ett stort leende på läpparna genomföra den nämnda uppgiften. Helt utan skavsår eller överansträngda leder.

Morsning.

Hur många skulle överhuvudtaget gått hela sträckan? Och de som nu gjorde det, skulle inte dom vara riktigt, riktigt möra dan därpå? Jovisst! Så varför då detta meningslösa mantra: “Vi är inte tjugo längre”?

Nu är det inte för att vara bitter som jag skriver detta, utan för att jag tycker att det är så meningslöst att begränsa sig själv och sin omgivning utifrån någon mall om hur det förmodligen är. Vad då “inte tjugo” längre? Visst, dom flesta elitidrottare är runt tjugofem, men i mångt och mycket så handlar det om andra orsaker än de vi tror, det att det är ovanligt med fyrtioåringar i översta idrottseliten.

Motivation. Vilken människa som har spelat fotboll på klubbnivå i trettio år har samma motivation vid fyrtio som vid arton att spela match och träna sex dagar i veckan? Ytterst få, om ens någon.

Utslitning. Att pressa sin kropp till det yttersta i decennier gör onekligen att den till slut blir utsliten. “Foppa” skulle förmodligen glida in i vilket NHL-lag som helst i dag, men spel på elitnivå i tjugo år i en fysiskt tuff sport har gjort att han inte vill riskera framtida men och av den anledningen har valt att sluta.

Talande är att många som börjar träna på elitnivå vid en relativt hög ålder då och då når till och med världseliten. Ett bra exempel är löperskan Evy Palm som vid fyrtiosju års ålder satte ett svenskt rekord på maraton som stod sig i fjorton år, men flera finns.

Diskuskastaren Al Oerter var periodvis inaktiv mellan olympiaderna men tog ändå guld 1956, -60, -64 och -68. Efter det la han av bara för att göra en sensationell comeback 1980 vid fyrtiofyra års ålder och kom fyra i de amerikanska OS-uttagningarna (de tre främsta kvalificerade sig)! Inte nog med det, vid fyrtiosju års ålder satte han ett personbästa på drygt 69 meter och hade förmodligen som fyrtioåttaåring tagit en plats i 1984 års trupp om han inte inför uttagningstävlingen skadat en hälsena.
Helt klart så sparade Al Oerter på både hårdträningen och på sin kropp under de långa mellanperioderna.
Tänk om någon på åttiotalet gått till Oerter och sagt: “Men gubbe lilla, du är inte tjugo längre!”

Slutsummering: Vi är förmodligen alla starkare än vad vi själva tror att vi är och må oss strunta totalt i vad vår omgivning tycker och tror om vår styrka och uthållighet.

Kör hårt! Snart så kommer det skivrecensioner igen!!!

Upp halv sju i morse. I vilket årtionde gick jag sist upp halv sju på morgonen? Det är väl bara att konstatera att på vissa plan så är man nog lite priviligerad.
Nåja, dusch, påklädning och frukost på vandrarhemmet Björklunda och sen i väg.
Mitt knä kändes precis som det brukar, dvs helt OK. Märkligt ändå, på söndag natt så hade jag så ont så att jag knappt kunde sova, på måndagen så går jag tjugofem kilometer med packning. Ändå så är knät tillbaka där det ska på tisdagen. (Voltaren Liniment. Rekommenderas).
Så i väg med snabba, spänstiga steg för den sista lilla parentesen, dvs Burgsvik-Hoburgen.
Som tidigare ett helt underbart försommarväder. Den arla morgontimmen gjorde att det inte kändes för varmt utan helt enkelt helt OK. Heller ingen vind, snudd på vindstilla.
Upplagt för en perfekt avslutning på en fantastisk vecka!

Ett problem låg dock och gnagde: hur skulle jag komma tillbaka? Bussen från Hoburg börjar gå först sommartid, så det var inte mycket att luta sig mot. Från vandrarhemmet strax norr om Burgsvik till Hoburgen så är det tjugo kilometer, och jag ville väl knappast gå hela vägen tillbaka, nu när jag väl skulle vara framme och allt. I så fall så skulle dagens siffra komma att stanna vid fyrtio?
Så vad göra? Beställa en taxi som skulle hämta mig vid en given tidpunkt?
Av en ren slump så hade jag på Folkeryds Restaurant i Burseryd stött ihop med en gammal bekant från grundskolan, Thomas Zetterling, och dennes hustru. Bland mycket snack om förr i tiden så dök även min vandring upp på tapeten. Jag nämnde bla detta lilla problem men fick rådet att förlita mig på att lifta tillbaka. Dom hade varit vid Hoburgen samma dag och det hade varit mycket bilar på vägen till och från Hoburgsgubben.
OK då. Lifta tillbaka. Dom vet väl vad dom pratar om.

Tämligen snabbt uppe på själva vägen efter Burseryd mot Hoburgen så förstår jag: lifta kan komma att bli väldigt marigt. Knappt en bil var ute och åkte.
Just det, så var det nog! Eftermiddan på annandag påsk, då min klasskompis med sällskap hade varit där, så är det nog lite fler människor och bilar vid Hoburgsgubben än en tisdagförmiddag i april…
Då så, då ringer vi efter en taxi, tänkte jag. Burseryds taxi, nära och bra!
Nähä, det gick inte alls det. Ingen ledig bil före eftermiddan…
Nähä…
Och så ringde då helt plötsligt Manuela och frågade om hon nu skulle ta den där bussen från Fårösund till Visby, enkom för att möta upp mig och äta lunch på en trevlig uteservering i solen.
Jo…det var ju tänkt och planerat så men det började ju se lite kärvt ut…Ju närmare jag kom Hoburgen, desto glesare blev det mellan de redan från början väldigt få bilar som var ute och körde. C:a åtta kilometer före målet så försvann de helt. Ingen bil vare sig åt ena eller andra hållet, ingen taxi tillgänglig och en buss som skulle börja gå om två månader.
Kul.
Att grubbla över detta var ju heller inte så som jag hade tänkt mig de sista triumfatoriska kilometrarna på denna vandring.

Lite synd, för det var, så fort som jag kom ut på vägen längs havet, bedövande vackert. Strålande sol och nästan vindstilla och en milsvidd utsikt över ett nästan helt vågfritt hav.
Men, lite lätt irriterad återigen över tingens gång så lät jag mig inte hänföras så mycket över allt som jag borde ha gjort. Jag var ju dessutom på synligt avstånd till mitt så efterlängtade mål, Hoburgsgubben, vars siluett så klart avtecknade sig mot den övriga klippan.

Nåväl, fram kom jag, om än lite förvånad över att jag var den enda människan på plats. Så vackert, så enastående, så majestätiskt och den enda levande varelsen som befann sig just där, just då, hade inte ro i kroppen för att njuta av det. Vilket oerhört slöseri med skönhet!

Nåväl, en hastig överblick om var den punkt som ligger längst österut befann sig, och ett par hopp från sten till sten tills jag kom dit. (Stenarna ute i vattnet räknades inte, bara den sten som hade kontakt med fastlandet, och det skulle vara just den som stack längst ut från land)!
Ett dopp av vänsterhanden i vattnet medan högerhanden förevigade ögonblicket med en kamera.
Ja. Jag gjorde det. Jag har gått från östra Gotland till västra.
Från Fårö fyr till Hoburgsgubben.
Jag bevisade för alla negativa projicerare att JAG kunde göra det trots att jag fyller femtiosex i höst. Jag ÄR lika stark, om inte starkare än när jag var tjugo. Jag kan gå tre mil om dan med packning dag efter dag utan att ens få träningsvärk (ett stukat knä pga en grop är ju en annan sak…).
Och…just det, inga utropstecken någonstans.

För, nej, tyvärr. Den euforiska glädjen infann sig aldrig.
Om det hade funnits en buss däruppe med avgång en timma senare så kanske…
Om det hade stått en taxi och väntat på mig vid vändplan så hade det kanske kännts bättre…
Om restaurangen varit öppen så jag hade kunnat ta mig en seger-öl, så hade väl saker varit annorlunda…
Kanske, kanske inte. I mycket så var det en faktiskt en stor tomhet som kom över mig.
För…tja, när man väl är på Mount Everests topp, så är det ju bara att gå ner.
Samma här. Vänster höger om marsch, och jag visste ju faktiskt inte ens hur det skulle gå till.

Gick direkt till vägen – den större, inte den längs kusten – för att eventuellt få napp.
Det blev som farbror Melker sa i Saltkråkan när han skulle fiska med sina söner: Denna dagen, inte ett liv…
Såg framför mig att få gå tjugo kilometer tillbaka, i en sol som började stiga markant på himlen, och en drickflaska som varit tom i en halvtimme.

Ding! Ding-ding-ding-dong! Manuela på tråden. Jag avbokade med sorg i rösten lunchen i Visby, men fick henne att ringa till fyra olika taxibolag i trakten för att fråga efter skjuts.
Ingen av dom hade en ledig bil på timmar framöver…
Så kul var det att komma fram till målet…
Nåväl, jag traskade i en dryg timme längs landsvägen i solgasset.EN (1) bil körde förbi mig. Självklart så gjorde den det utan att plocka upp mig.
Jag började till och med att skissa på risken att missa bussen vid två, vilken skulle vara den sista för att hinna med färjan.

Ding! Ding-ding-ding-dong!
Och vem var det nu då? Jo, kvinnan från Burgsviks taxi som hade tyckt så synd om mig så hon uppenbarligen pressat ihop en rast för att komma och hämta mig!
En kvart senare mötte hon upp mig längs vägen…och allt var på plats igen, förutom att jag ändå redan missat den buss som jag först hade tänkt att ta.

Lunch på Folkeryds i Burseryd och en enkel gångpromenad till bussen. Den buss som gick till färjan, och här sitter jag nu.
Farväl Gotland.
Farväl alla getter, baggar, lamm, lammungar, kor, raukar, torp, gods, väderkvarnar och kyrkor. Farväl alla söta brödbakande gotländskor, alla vänliga föreståndare av vandrarhem och alla ni trevliga, härligt avstressade butiksbiträden i de – alldeles för få – matbutiker längs vägen jag gick.
Farväl skogar, åar, kullar, dalar, myrar, snår, sankmark och träsk.

Tillbaka nu till stress, inköp, tjat och prat, prutningar och försök till höjningar av inköpspris.
Tillbaks till presumptiva snattare, till tjuvlarm, tredubbla lås och säkerhetsdörrar.
Tillbaks till trettontimmars-pass som avslutas vid midnatt med salongsberusade kunder som undrar om jag kan ha öppet en kvart till. (Dom kom ju just, så det är väl fair…?).

Tillbaks till telefonsamtal och fulla mailboxar.
Tillbaks till en ändlös rad av fakturor och räkningar att betala.
Tillbaks till…

Nej då, så illa är det inte.
Det här mera min svartsyn på det hela innan jag startar om igen. Det kommer säkert att kännas kanon att ställa sig bakom disken igen.
Se min skämtsamma negativism som ett tecken på att jag haft en väldigt bra semester. Som dom flesta av er vet så är det inte så ofta som jag är borta under åtta dagar (det har hänt två gånger tidigare…) så det är väl för väl att jag ser tillbaka på den veckolånga vandringen med på det stora hela ljusa minnen. Det kanske tom kommer att växa de närmaste dagarna.

Gotland – och allt vad det innebär: jag kommer tillbaka.

Sjätte etappen mellan Hemse och Burgsvik just avklarad. Och det gick faktiskt ganska bra, om än inte med samma elegans som under de inledande fem dagarna.

Ont gjorde det i knät i går kväll när vi gick och la oss. Ont gjorde det under natten också. Låg långa stunder vaken och förbannade min otur. Så nära men ändå inte där. Hur gick det här till, varför skulle det här hända just nu? Så gick tankarna under de vakna nattimmarna
Nånstans på morgonsidan så började kroppen kännas lite bättre. Jag föll i nån slags drömsömn och blev förvånad själv de gånger jag vaknade till över att det mest var roliga, positiva drömmar som jag haft. Kommer självklart inte ihåg ett smack men det kändes som om något helande kommit över mig. Vid väckningen runt åtta så noterade jag att…knäet inte var lika ömt som det hade varit kvällen innan. Kanske jag ändå skulle…?
Jag gick upp, sträckte på mig, duschade och klädde på mig. Tre koppar kaffe och ett par mackor senare så var det avgjort: Här skulle det ut på landsvägen och knallas.
Jag såg till att min ryggsäck innehöll ett totalt minimum av det som jag behövde: min dator, ett par strumpor, ett par kalsingar en apelsin, en lokaflaska, voltarenliniment och den dator som jag skriver det här på.
Från det Habblingbo där vi sovit över fick jag skjuts av Daggan och Marie tillbaka till Hemse, till den plats där jag blivit upplockad eftermiddagen innan.
Runt tio så bar det av…långsamt.
Tempot ökades väl lite lätt allteftersom, men snabbt kom det aldrig att bli och för första gången så kom det att bli ordentliga pauser under promenadens gång.
Visst, knät är inte bra, det är helt klart en inflammation, men trots tjugofem kilometer så känns det faktiskt bättre nu än det gjorde i går kväll.

Men…hur kunde det gå så här då? I ena ögonblicket så är allting bättre än på väldigt, väldigt länge, och rätt vad där så är det läge för att gå och hänga sig?
Är det måhända det där klassiska att om man inte förväntar sig något av tillvaron utan tar dagen som den kommer så blir man som lyckligast?
Men det låter väl ändå lite tråkigt? Att brinna för något, må vara vad som helst, och sen bli oerhört besviken när det går åt skogen, men även euforisk när allting klickar känns väl ändå som något att föredra framför en likgiltig, initiativlös inställning till tillvaron.

Ändå, det blev en hel del smolk i glädjebägaren under dagens lopp. Min smått förtvivlade situation under eftermiddagen och kvällen utvecklade sig på ett klassiskt sätt. Jag var oerhört frustrerad och Manuela, som mött upp mig från Fårösund, den surprise jag skrev om i går, tyckte väl inte att det var det som hon korsat Gotland för att möta: en sur, svärande, haltande gubbe. Att vi sen var hembjudna till Manuelas goda vänner Daggan och Marie gjorde i det läget ingenting bättre. Alla var glad och uppsluppna men jag hade just fått se en sju månader gammal dröm gå i kras och ingen verkade bry sig ett smack. Sanningen är väl att dom visst brydde sig, det var bara hart när omöjligt för dom att förstå hur mycket det här betydde för mig.
Så…kvällen slutade inte i något romantiskt möte under den exotiska pilgrimsvandringen utan med nånting som nog närmast kan beskrivas som ett gräl.
Och allt som var så bra bara tjugofyra timmar tidigare…
Och jag som verkligen såg fram emot att få träffa Manuela.

Så…med facit i hand: borde jag egentligen ha brytit vandringen och följt med Manuela tillbaka till Fårösund och där tillbringat två lugna dygn och samtidigt hjälpt hennes mamma att flyttstäda?
Alltså, för Manuelas, vårt förhållandes och för knäets skull.
Eller gjorde jag rätt som trotsade all logik och läkarexpertis för att fortsätta den vandring som jag en gång kallade pilgrimsfärd?
Se det så här: om jag inte hade fortsatt så hade jag troligtvis grämt mig över det under lång tid framöver. Möjligtvis så hade det satt en stor svart stämpel över Gotland för mig. Kanske hade jag aldrig velat återkomma.

Personligen så tyckte jag att det nog inte fanns så mycket att välja på. Det som ska göras måste göras.
Men vad hände med pilgrimsvandringen, vart tog rensningen på allt negativt vägen? Hur mycket trassel och elände som helst, och jag vet inte ens hur det gick till.

(Jag har heller hitills inte nämnt alla de mobilsamtal som jag fått under hela vandringen gällande precis vad som helst. Svårt att koppla bort alllt när man kan bli, och blir, nådd vilken sekund som helst. Kanske jag ska vandra i ett område som inte har mobiltäckning nästa gång?)

I morgon så är det de sista arton kilometrarna kvar till Hoburgsgubben.
Slutsummering kommer!

Och så hände då det som bara inte fick hända…
Någonstans så lå det väl i luften, det hade snudd på varit FÖR bra. Inga som helst fysiska problem, trevligt sällskap hela vägen, härligt väder, bra boende, god mat. Framför allt det faktum att jag inte haft några som helst fysiska problem har varit väldigt glädjande.
Och så händer det…jag ska gena genom ett skogsparti…och snubblar i en grop.
Kände direkt att något var fel. Direkt.
Förutom små skrapsår så som ju inte var mycket att orda om så vred jag knät. Ingen stor smärta just då, men jag kände i samma ögonblick att något var fel.
Tänk er in i situationen: en mil från dit jag ska, inga bussar, inga bilar, inga människor överhuvudtaget.
Vad göra? Jo, fortsätta att gå, fast i en helt annan takt än den som jag haft innan.
Tänk att det kan gå så här. Ena sekunden så mår jag bättre än jag gjort på år och dag, nästa så har allt bara ryckts bort.
Väl i Hemse, långt efter när jag borde ha varit där, så träffade jag Manuela (den lilla “surprise” som jag nämnde i går). Hennes goda vänner Daggan och Marie kom och hämtade hos för att köra oss hem till deras hem i Habblingbo. Väl där så åt vi god mat och drack rött vin. Dessert följde.
På papperet trevligt, men knappast för mig. Hela kvällen så var jag inget annat än helt förtvivlad. Sju månaders planering och allt stupar på att jag skulle ta en genväg genom skogen.
Nåja, låt oss inte kasta yxan i sjön än. Det är en dag i morgon också, det kan ju ske ett mirakel tills dess. Knät k-a-n ju läka under natten.
OM jag går i morgon så blir det i sådana fall helt utan packning. Tjugofem kilometer till Bursvik på asfalt…ja inte med en ryggsäck i så fall…

Fortsatt rapport följer.