Eldkvarn, det var ett tag sen sist. Men - efter den av mig på så goda grunder hyllade Eldkvarn-plattan Musik För Miljonärer (vilken titel förresten!) så kommer på denna blogg, sent omsider, nummer två på Norrköping-grupppens konto.
I sinom tid så ska jag ha recenserat samtliga LP inspelade av Eldkvarn, inklusive den första under namnet Piska Mig Hårt. (Undrar om bandet hade kunnat få samma genomslag utan sitt namnbyte?).
Till skillnad från hur en del andra artister blir “avhandlade” på den här sajten så kommer inte denna grupps skivor i kronologisk ordning. Det är som så ofta i tillvaron, det bara blev så.
Musik För Miljonärer” var gruppens femte medans den i denna krönika avhandlade Utanför Lagen blev den tionde i raden
.
Fantastiskt egentligen. En minst sagt brokig vandring genom decennierna och här står dom fortfarande, 36 år efter sin LP-debut, och fortsätter att leverera skiva efter skiva. I stort sett är det väl bara Jerry Williams som bräcker grabbarna, men han är å andra sidan en artist, inte en grupp.
Kan någon nämna för mig en annan svensk grupp som kommer ens i närheten av Eldkvarns seghet, uthållighet och produktion? Mig veterligt så har de ej heller haft någon längre paus under karriärens gång.
Så…vad man än må tycka om Eldkvarn och deras musik: hatten av för ett gäng killar som tidigt visste vad de ville, gjorde det och fortsätter att göra det!!!

ELDKVARN UTANFÖR LAGEN Utgiven 1986 på EMI

1) Landsortsgrabb
Jo,om det är så att man går omkring här i tillvaron år efter år och undrar om ingen nån gång ska ta och göra en Bruce Sringsteen på svenska, ja…då är det här inledningsspåret inget annat än en våt dröm. För oss andra så…tja…
Funkade säkert bra live, men bortsett från ett snyggt intro så känns den för min smak nog lite väl schablonartad och förutsägbar. Visst, här är det onekligen fråga om ett mycket gott hantverk, inte tu tal om det, och vid det - alltför korta - orgelsolot så hettar det faktiskt till ordentligt…i ungefär trettio sekunder, inte mer än så, tyvärr. Godkänd men inte mer.

2) Utanför Lagen
En tung malande låt. Monoton på gränsen till det hypnotiska och något som från början inte sa mig nånting, men som steg för steg växt till en av skivans trumfkort. Intressant, fantasifullt komp som röjer rejält under ytan. Bör ha varit en riktig rökare under gruppens spelningar. Ett av plattans trumfkort. Sjysst larmig gitarr och härlig hammond-orgel.
Hade nog till och med kunnat platsa på Musik För Miljoner (gruppens mästerverk från 1980)…

3) Barfotad
Nja…. Även det här nåt som säkert funkade bra på en festivalscen, men bortsett från ett synnerligen snyggt stick i mitten och lite taggtrådsgitarr på slutet så känns det här som rätt så substansbefriat.
Kunde ändå inte Plura hittat på en lite roligare refrängrad än att sjunga ordet barfotad om och om och om igen?

4) Ett Hus På Stranden
Bästa spåret fram till nu, något av en “riktig” låt, inte bara ett groove eller Bruce-plankning. Visst, det andas det mycket Dire Straits om det här spåret, men det är ändå betydligt mer gediget än skivans tre första låtar.
Det till trots…efter att Plura har utropat “Ett hus på stra-a-nden!” för femtielfte gången så börjar det bli lite en aning tjatigt…
Under alla omständigheter en av plattans allra vassaste spår.

5) En Kärlekshistoria
Tja…en låt som jag misstänker att en del människor tycker är vacker och innerlig, för den är onekligen begåvad med en “touch” av romantisk nerv. För mig så känns den däremot bara som en oändlig länga med hela tiden fullständigt förutsägbara ackordsgångar, slarvigt framfört och med en sång som är så långt bak i mixen att det är svårt att höra knappt ett ord av texten.
Är jag hård nu? Kanske det men det här låter i mina öron enbart som ett hafsigt utkast, på demostadiet möjligtvis.
Inledningen lånar dessutom lite väl mycket av A Whiter Shade Of Pale. Pröva att sjunga A Whiters… inledande melodi så förstår ni vad jag menar.
Tummen ner rejält…tyvärr.

Sida 2

1) Det Regn Som Faller
Sida två inleds med ett riktigt sömnpiller. Återigen en märklig mix med sången så pass dränkt att det knappt går att höra något alls av texten.
Såsigt, släpigt och ointressant. Hur jag än anstränger mig så kan jag inte säga något mer positivt.

2) Den Som Älskar Måste Lämna Allt
Blev det här sedermera en dansbandsklassiker? När man hör det här så är det inte så långsökt som jag först tyckte att Plura vid ett tillfälle samarbetade med Sten & Stanley. Inte helt, men på gränsen till olyssbart.
Som om det inte vore nog med det så låter Plura inte alls i form här, bland de sämsta sånginsatser jag överhuvudtaget har hört från honom. För att tänka snällt så skulle det kunna vara ett försök att låta som Eagles i deras allra tamaste countryrock-stunder.
Tummen ner. Punkt slut.

3) Mitt Hjärta Ropar Ditt Namn
Återigen en lugn ballad som vindlar sig fram i gamla sedan länge upplöjda fåror. Hur som helst en klar uppryckning jämfört med spåret innan. Hade låten gått lite fortare och varit lite ruffigare spelad så hade det kunnat bli riktigt bra. Tyvärr var så icke fallet…
The Band med sitt pang på rödbetan hade nog kunnat gjort det här till en klassiker. Eldkvarn gjorde det inte.

4) Min Älskade Vid Kusten
Och vad följer man upp tre släpiga ballader på sida 2 med om inte ytterligare en seg, slö ballad? Min Älskade Vid Kusten är ju en snudd på fenomenal titel som nästan omedelbart, innan man ens hört låten, skapar bilder i ens huvud. När sen anslaget i musiken formligen darrar av smärta och passion så borde det hela bara bli hur bra som helst…men det lyfter inte. Hur mycket jag än anstränger mig så känns det här bara trött och oinspirerat.
Dock, återigen så dyker helt plötsligt det upp ett smått genialiskt stick som effektivt bryter av lunken. Medvetet trick, Plura eller..?
Har ni hört Belle Isle med Dylan från LP-n Self Portrait? Där har ni en tänkbar inspirationskälla till Min Älskade Vid Kusten. Minst sagt udda låt att bli inspirerad av…

Slutomdöme:
Om jag ska börja med att vara snäll så är det här onekligen en platta där de enskilda medlemmarna i gruppen har all anledning att känna sig stolta över det som de levererat. Spelet är helt oklanderligt skivan igenom, även om det kanske är tunnsått med det som man skulle kunna sätta stämpeln genialiskt på, ett mycket gott hantverk är väl snarast en passande beskrivning av gruppens musikaliska presentation. Och det är väl också det som är tanken, Pluras sång och text är väl ändå det som ska ligga där i förgrunden i kollektivet Eldkvarn.
Klaviaturisten Fredrik Holmquist som spelat nåt år i gruppen vid den här skivans tillkomst bidrog onekligen till att få ett sound med betydligt mera helhet än på många av de tidigare skivorna.
Nye trummisen Peter Smoliansky som redan långt tidigare var ett fullblodsproffs gör även han ett gediget och säkert jobb.
Och, visst är det en imponerande helhet i produktion, arrangemang och ljudbild. Så oändligt långt från gruppens allra första trevande försök. Sett ur den synvinkeln så är det svårt att förstå att det är samma band.

Men ändå, den här skivan känns - hur mycket jag än anstränger mig för att gilla den - som en tämligen trist mellanskiva.
Under senaste veckan så har jag hört den säkert 25 gånger, men bortsett från små undantag så är det nästan inget som har växt under resans gång.
Sida 1 är på det hela stora taget godkänd med låtar 2) och 4) som toppar, men sid 2 känns bara platt. Snudd på helt hopplösa låtar och en känsla av missriktad energi. Allt detta jobb för i stort sett ingenting av substans. En tanke är att dom skulle ha lyssnat på sid 2 och sen gått in i studion och kört allt en gång till “live” rakt upp och ner.

Nej, det hade kanske inte hjälpt ändå. Kompositionerna är generellt allt annat än originella, nästan alla ackordsgångar känns på förhand givna, och hade redan använts ett oändligt antal gånger i rockens historia. Här är det inte ens fråga om stöld, det rör sig om återvinning av slitna klichéer. Konstant under skivans gång dyker känslan upp av att man har hört den eller den låten tidigare. Men där förebilderna, exempelvis Dylan -66 och Springsteen från perioden runt The River, hade kompband som bildligt talat kokade så gör aldrig gruppen det på den här skivan.

“Utanför Lagen”? Nej det här bryter inte mot några lagar alls, om vi pratar om det rent musikaliska. Så gott som allt följer en slags mall av hur det “ska” vara. Ända stället där musiken tänder till och blir lite spännande är på just titelspåret, Utanför Lagen. Där finns det inslag av fantasi och kreativitet. I övrigt så gott som intet.

Texterna då?
Jodå, Plura Jonsson är onekligen en sann poet. Han vet verkligen hur man målar upp bilder med ord, även om mycket i berättelsen överlämnas till lyssnarens egen fantasi. Jämfört med Lundell kan han dock i min smak ändå kännas lite för abstrakt lite för ofta. Jag vet helt enkelt inte vad texterna handlar om, även fast dom är fint uppbyggda.

Som många av er vet så är Plura och jag bekanta sen drygt trettio år tillbaka. Som alla säkert förstår så gör det det hela än knepigare att vara lite kritisk. Att jag nu ändå är det bör väl förhoppningsvis bara öka min egen trovärdighet.

Plura, när du läser det här så tänk på att det är “strictly business, nothing personal”, och: jag älskar fortfarande Musik För Miljonärer!

Slutbetyg: en TVÅA

Hej Igen.

Det ska omedelbart medges: det går ryckigt i skrivandet! En period med fem inlägg på åtta dar följs av total tystnad i fyra månader typ.
Helt oacceptabelt. Får helt enkelt inte upprepas, och ska heller ej upprepas!

Ett helt nytillkommet incitament är dock att sen ett par dar tillbaka så har en nystartad lokal nättidning - “mitt Hornstull” - satt in en länk som går till just denna blogg. Kul, men också något som mer eller mindre tvingar fram ny text…hela tiden! Och det kommer att komma, jag lovar och försäkrar…

Alltså: Micke Englund - det är jag det. Innehavare av skivbutiken Mickes Serier, CD & Vinyl som ligger på Långholmsgatan 20 i Hornstull, längst ut på Södermalms nordvästra sida.
Större delen av min vakna tid är jag sysselsatt med konststycket att få denna butik att gå runt, något som knappast gör sig av sig självt, men, som vi alla vet så är det ju trots allt så att till syvende och sist så är det vägen som är målet. Sett från den synvinkeln så kan mitt liv knappast bli bättre: 12-14 timmars dagligt vandrande mot en okänd destination, lite grann som Caines eviga vandring över den amerikanska kontinenten i 70-talets amerikanska TV-serie Kung Fu.

Sett ur en annan synvinkel så har jag inga som helst problem med att titt som tätt fråga mig vart alla lediga helger, sociala kontakter utanför butiken och härliga utlandsresor tog vägen efter att jag startade min butik.

Så…verkligheten befinner sig nog någonstans däremellan. Visst är det något av ett evighetsarbete att driva en butik, känslan av att aldrig någon gång kunna låsa dörren på kvällen med känsla av att allt som bör göras är gjort kan med tiden bli rätt tärande.
Och självklart så skulle det vara skönt att kunna vakna upp på lördagsmorgonen och sträcka på sig med noll saker på “saker-som-måste-göras-i-dag-listan”, för att sen somna om. Var det nu ändå något att göra så skulle det ju ändå finnasen söndag att göra det på…
Förutom dessa små trivialiteter och lite annat som försvunnit på vägen så är ändå det mesta kanon med att driva eget. Bara jag inte dör i förtid på grund av en hjärtinfarkt (kom ihåg var ni först läste det…) så är det värt all möda och alla uppoffringar att driva eget och träffa människor från förmiddag till sent in på kvällen.

Vad är det för slags butik som jag hänger i då?
JO! För den som inte redan kände till det så är det en butik för främst begagnade vinyl- och CD-skivor men också med ett stort utbud på serier och DVD-filmer. Låter det kul? Titta in om du ännu inte har gjort det?

Bloggen?
Bloggen är en c:a fyra år gammal skapelse som de sista två åren nästan uteslutande har berört svensk musik någon gång utgiven på LP. Ett ambitiöst projekt som kräver både tid och inspiration.

Hornstull?
Den häftigaste stadsdelen i världens vackraste stad…fast det visste ni väl redan…

Vi hörs snart igen hoppas jag.
Micke

Så är turen då kommen till Kenta Gustafssons tredje och, som det nu skulle bli, sista skiva, August Och Kenta.
(Lustigt egentligen, Kentas tre LP-skivor kom ut i en rasande fart. Allt inom ett och ett halvt år. Därefter intet, inte ens en liten singel. Inga spelningar heller för den delen. Orsaken till det behöver vi kanske inte gå alltför djupt in på. )

Hur som helst, någon gång på våren 1981 fick Kenta för sig att han skulle följa upp sin, inte helt lyckade, andra LP “Kan Det Va’ Fel På Systemet” med en skiva där texterna uteslutande skulle bestå av dikter skrivna av - August Strindberg!
En högoddsare kan tyckas, att Kenta från en skiva till en annan skulle gå från låtar som Bajen och Puben till 1800-tals poesi, men sådan var han, Kenta, under sin korta men intensiva artistkarriär: både oförutsägbar och svårplacerad.

Tja, om texternas kvalitet behöver man ju under rådande förhållanden inte bekymra sig så mycket för. Ehuru Strindberg var mest känd som skönlitterär författare så skrev denne under hela sin yrkesbana ett stort antal dikter. För den stora allmänheten är dessa näst intill helt okända, men att döma av texterna på den här skivan så står dom kvalitetsmässigt inte alls efter Strindbergs övriga produktion.
Musiken då? Jo den stod Kenta själv för. Varje låt bär Kentas kompositörsskap, precis som på hans första LP. Precis som då så var konceptet på den här skivan enkla melodier med ett minimum av harmonier - nästan ingen låt har mer än fyra ackord - men det betyder inte alls att det är något simpelt över det hela. Tvärtom - ett flertal av låtarna sätter sig nästan direkt i huvudet, snudd på att det är svårt att få ut dom. Kenta hade onekligen ett starkt sinne för melodier.
Hur låter det då? Stundtals riktigt bra, det svajar till lite grann här någon gång då och då men i stort så är det här en klart godkänd skiva med en Kenta som med eftertryck visar att den första, utsökta, skivan inte var någon tillfällighet.
Kentas röst är i betydligt bättre form än på den, även som helhet, avsevärt svagare föregångaren “Kan Det Va’ Fel På Systemet?”. Den spräckta “fyllgubberösten” dyker visserligen upp då och då även den här gången, men den har då oftast en funktion i stället för att vara mer eller mindre en defekt.
För det mesta så blir det precis som det ska vara: Kenta förmedlar en historia, när den sedan är skriven av ingen annan än August Strindberg så kan det ju knappast bli annat än rätt så bra.

Ett stort plus är onekligen att kompet är av allra högsta klass. Nationalteaterns Ulf Dageby på gitarr känns som det perfekta komplementet till den brokige Kenta. Med elegans visar Dageby att han är helt på det klara med sin roll på den här skivan: ackompanjatörens. När det väl behövs så är han ändå där med några små ytterst smakfulla, sparsmakade inlägg i precis rätt ögonblick. Ulf Dageby är faktiskt något av en mästare på att skapa starka stämningar med sin gitarr. Det känns befriande att slippa hårdrocksekvilibristerna från plattan innan. Hur duktiga de gubbarna än var (Staffan A - du kommer alltid att förbli min vän…) så hade deras soloeskapader intet att göra med Kenta och dennes musik.
Nicke Ström, bas, och Lars-Eric Brossner, klaviatur ökade på Nationalteaterns avtryck på skapelsen. Bernt Andersson, klaviatur, och Per Melin, trummor, från Afzelius Globetrotters var de övriga musikerna.
Som producent står Stefan Jarls namn. Udda, inte desto mindre sant. Han kan nog också ses som projektets Primus Motor. Utan Stefan Jarl och hans kontaktnät så hade den här skivan helt enkelt inte kommit till.
Ljudtekniker på plattan var Johannes Leyman. Denne ringde jag upp en eftermiddag i samband med denna text och pumpade honom på lite info, nyfiken som jag var/är både på den här plattan och på Kenta i största allmänhet. En del av det jag skrivit här har sina rötter i det samtalet. Stort tack för ett ytterst trevligt och fruktbringande samtal.
En sak som Johannes drog upp är det faktum att Kenta är en av väldigt få svenska artister som har tonsatt August Strindberg! En handfull kan nämnas, men de är inte många.

KENTA “AUGUST OCH KENTA” Utgiven 1981 på Metronome

1) Morgon
En härlig inledning på skivan. Sparsmakad gitarr från Dageby och ett överlag luftigt och svävande komp hela låten igenom.
Texten handlar om en försommarmorgon i skärgården och en författare - Strindberg själv månntro - som efter en kopp kaffe och en cigarrett går upp på sitt utsiktsberg för att skriva. Vad som kommer ut av det är inget porträtt över en sommaridyll utan en satir över den egna familjen.

2) Vargarna Tjuta
En av skivans starkare spår, vad jag vet också det ända singelsläppet. Kenta snudd på ylar fram den ångest- och hatmättade texten. Dagebys gitarr är mästerligt uttrycksfull i all sin minimalism. En mästare på att med små medel skapa hur starka känslor som helst!
Låten som helhet är en riktig pärla med en Kenta som i finalen vrålar ut sitt “Tukthus och celibat!!!”

3) Lördagskväll
Och så, från all inlåst ångest och hat rakt in i ett vykort över en skärgårdsidyll där sommaraftonen långsamt går över i natt.
En fin beskrivning som det är lätt att känna igen från de egna barndomssomrarna. Kentas tolkning andas dock inte mycket av lugn och ro. Han klämmer i för kung och fosterland, kanske inte helt vackert men ändock ack så uttrycksfullt.

4) Taga Rävar
En ensam Kenta med akustisk gitarr. En utmärkt tonsättning och tolkning av en hur som helst tämligen hemsk text om hur man på lättast sätt har ihjäl en räv.

5) Flöjeln Sjunger
Efter ett dramatiskt break-intro så ramlar vi rakt in i en tolvtaktsblues i shuffletempo. Rolig men inte någon av de mer minnesvärda strunderna på skivan. Texten är lite vrickad minst sagt, och det är svårt att göra något konkret och vettigt av den.

Sida 1)

1) Vid Avenue de Neuilly
Kanske plattans höjdpunkt. En helt suverän tolkning av Strindbergs ödesmättade text.
Musik, sång och produktion formligen dryper av den konstnärliga ångest som poemet handlar om. Jag lovar: Strindberg skulle ha älskat det här!

2) Esplanadsystemet
Ödesmättat även här så det räcker. Dessutom ännu en av skivans starkaste spår. Stora dramatiska synthmattor och ett mycket snyggt och sparsmakat men ändå mäktigt trumspel.
En helt lysande text som känns lika aktuell i dag som då, och som verkligen får en att se bilder av händelseförloppet framför sig när man hör den. Kenta och hans gubbar i ren undergångsstämning, men på ett klart elegant sätt.

3) Urarva
Skivans kanske minst lyckade alster. Här låter Kenta lustigt nog ganska på pricken som han gjort på plattan innan, dvs trött, sliten och med klara problem att hålla tonen. En lysande bitter text men det är också allt.

4) Göken
Japp, så var då Kenta tillbaka där han ska vara igen. Så här ska det låta! En glad och yster Kenta och en lätt dubbelbottnad text.
En fiol kommer in och feststämningen är helt enkelt på topp, även om inte texten skvallrar om det.

5) Vid Dagens Slut
Och så ett riktigt mästerverk som en perfekt avslutning på skivan. Ett smärtsamt vackert poem av Strindberg tonsatt och framfört av Kenta på ett enkelt men helt genialiskt sätt. Om Kenta kunde ha haft den här fokuseringen hela vägen, inte bara på den här skivan utan i livet överhuvudtaget, så tror jag inte det skulle kunna finnas någon gräns alls för hur stor han skulle ha kunnat bli. Glöm all bullshit om Kenta som nån slags rebell eller “outlaw”, det var just dom epiteten som tog kål på både Stoffe och Kenta. Nej, Kenta var helt enkelt, rakt upp och ner, en mycket talangfull människa med ett flertal strängar på sin lyra, men som gavs väldigt lite chans till att visa upp eller utveckla det som han hade. Av allt det som Kenta gjorde under det ett och ett halvt år som han nu fick, så är det nog Vid Dagens Slut som imponerar mest på mig. En oerhört sorglig text om en åldrad och deprimerad August Strindberg som inte ens orkar tänka på sin svunna ungdom, lysande framfört av en Kenta som efter det spåret tyvärr bara försvann ut i den stora tystnaden.

Ja hur ska jag då sammanfatta denna ganska så märkliga skapelse? En Kenta som spelar in vad som skulle komma att bli hans svansång, tolkandes dikter av August Strindberg och görandes det på ett sätt som ingen annan ens skulle drömma om att våga sig på, vad kan det bli av det?
Tja, Kenta har sina brister, om det behöver vi inte ens diskutera. Sången sitter understundom som gjuten, andra gånger är den mer tveksam. Nåja, det kan man ju se igenom, det som känns knepigare är att Kenta här och där verkar lite loj. Recitationerna på Urarva och Flöjeln sjunger känns mer som att läsa-från-pappret än några inspirationsverk. Detta vägs dock upp med råge på de ställen på skivan när allt sitter som det ska, som på Morgon, Vargarna, Vid Dagens Slut m. fl.
Kompet är som tidigare sagt helt utsökt skivan igenom. Väldigt mycket Dageby-Nationalteatern, men det är ju bara ett annat uttryck för alldeles utmärkt.

Om något negativt alls ska nämnas om den här skivan så är det väl att den kom och försvann innan knappt någon han förstå att den fanns. Få om ens någon köpte den när den kom, följdaktligen så är den väldigt svår att hitta. CD ska vi bara inte prata om, för den har aldrig och kommer heller aldrig att finnas på CD. Och orsaken till att den försvann är kanske så enkel som att skivan nog inte hörde hemma någonstans alls.
Strindbergälskare av den äldre generationen satte nog likören i halsen bara vid vetskapen av att en av skådisarna från Dom Kallar Oss Mods skulle tolka deras August.
De gamla Kenta-fansen väntade nog förgäves på en ny Just I Dag Är Jag Stark.
Obefintlig uppbackning i media (han hade nog haft sin kvart i rampljuset redan, tyckte nog många) gjorde att skivan från början var dömd att dö. Och med det även artisten Kenta.

Rykten gick runt 1982 i mina kretsar om att han då och då synts gå ner i en skivstudio på Kungsholmen, alltid med två systemkassar i båda nävarna. Något musikaliskt utslag blev det inget av förrän runt 25 år senare då en CD-utgåva dök upp med en blanding av gamla och outgivna låtar från just den studiosessionen.
Tyvärr visade sig dock det kvartssekelgamla outgivna materialet inte alls vara i klass med det som redan släppts.
De tre LP-skivor som vi vart begåvade med under en kort tid i början på 80-talet finns dock kvar, och även om kvaliteten hade lite berg-och-dal bana över sig så satte den gode Kenta Gustafsson en oförneklig prägling på en hel del människors liv, såväl då som i dag. Fråga bara stammisarna på Söderstadion.

Den 2 mars 2003 så var sagan Kenta Gustafsson slut. Efter ett 54 år långt minst sagt brokigt liv så orkade hans kropp inte längre.
Det känns förstås meningslöst att spekulera i vad som skulle ha kunnat bli i stället för det sorgliga öde som denna talang gick till mötes, men tanken finns där ändå och gnager. Enligt mig så är det solklart, en från alkohol ren Kenta hade kunnat bli en artist hur stor som helst. Den enda begränsningen hade nog varit han själv. Den där känslan av att egentligen inte höra dit, där uppe på scenen, och att man därför måste driva med allting för att visa för alla att man verkligen förstått det själv och inte alls är en så stor loser som nog alla tror, det är en känsla som jag hela tiden tycker mig se hos Kenta från den korta tid då han stod i rampljuset.
En sån inställning blir ju självklart förlamande, och hade nog stor del i hela karriären bara rann ut i tomma intet. Det är lätt att se på Kenta från snutten under att det inte alls rör sig om en människa med överdriven tro på sig själv. Han verkar nästan hela tiden med ett skevt leende be om ursäkt för sig själv. Han var nog helt enkelt en känslig konstnärssjäl som egentligen inte alls var lämpad för eller ens road av någon hård artistvärld.

Vila i frid Kenta. Vi är många som saknar dig.

Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!

Härunder ett klipp från you-tube. Det rör sig om en trailer på en än så länge ej färdiggjord film om Kenta. Måtte den bara bli precis så där riktigt, riktigt bra som Kenta verkligen förtjänar!

Som ett litet avbräck i recenserandet av vår svenska musikskatt så kan jag inte låta bli att delge er en helt fantastisk sak som jag snubblade över på youtube.Det rör sig om den amerikanska gospelsångerskan Mahalia Jackson filmad under en repetition när hon bland annat framför ett stycke vid namn Peace On Earth. Större delen av klippet - reportaget från Berlin - är ganska så ointressant. Den visar dessutom upp en sjuk och svag Mahalia som mot bättre vetande fullföljde sina åtaganden inkluderat en Europaturné. Blott några månader senare så avled Jackson av sviterna från bl.a. hjärtsvikt och diabetes.
De sista 5 minuterna visar därför inte upp Jackson som hon kanske var när hon stod på topp. Filmscenerna från Berlin känns ju som sagt ganska så umbärliga.
De inledande 100 sekunderna däremot är en upplevelse helt utanför det vanliga. En Artist med stort A som får i stort sett alla andra i genren att bara blekna bort. En kraft i uttryck parat med en total naturlighet av ett slag som sällan eller aldrig skådats.
Om jag nu ändå ska jämföra henne med någon annan så får det nog bli…jo, just det…PJ Proby…
Nåja, helt klart var Mahalia också en av Elvis allra största förebilder, det stack denne heller aldrig under stol med, tvärtom. Om dessa två herrar, Proby och Presley, sen kan mäta sig med denna omfångsrika kvinna tål faktiskt att diskuteras. Vad tycker ni själva?

Klicka, titta och njut av den första en och en halv minuten! Missa bara inte Mahalias omtagning av den sista strofen. Efter det kan ni lika bra klicka bort.

Micke

I skrivande stund - slutet på januari 2010 - så har det bara gått några dagar sen avsnittet i TV-serien Stjärnorna På Slottet sände sitt sista avsnitt för säsongen, det med Tommy Körberg i huvudrollen. Mycket finns väl att hänvisa till av det som sades om Tommy och vad de övriga sa om denne, men jag stannar vid ett citat från Björn Ranelid.
Ranelid försökte vid ett tillfälle i programmet uttrycka precis hur fenomenal han tyckte att Tommy är och sa: “Han är en större sångare än Frank Sinatra, än Sammy Davis Jr, än Nat King Cole”. Om det korrekta i uttalandet kan man väl ha synpunkter, men bara det att en hyfsat vettig människa uttrycker sig på ett dylikt sätt är för mig ett kvitto så gott som något på Tommy Körbergs storhet. Han är stor, så är det bara. Alltså inte bara i käften, om ni förstår vad jag menar…

En liten poäng som jag tycker missades i programmet är att Körberg 1969 i Madrid kom på en DELAD niondeplats med Judy Min Vän. Jaha…och…? Jo, niondeplatsen delade han med ingen mindre än Siv Malmkvist, som ju faktiskt fanns med i samma stjärn-gäng på slottet! Sivan tävlade det året för Tyskland med låten Prima Ballerina. Att ingen nämnde det lustiga sammanträffandet är lite märkligt. Kanske ett tecken på att många artister själva är helt ointresserade av det förflutna.

Nåväl, här kommer, låt för låt, Tommy Körbergs andra soloplatta - tja, den första under hans riktiga namn - utgiven på hösten samma år som det var schlagerfestival med Judy Min Vän och ett år efter debutskivan, nämligen 1969.

TOMMY KÖRBERG “TOMMY KÖRBERG” Utgiven 1969 på Sonet

Sida 1

1) Spinning Wheel
Blood, Sweat & Tears monsterhit från samma år. En godkänd version, men tyvärr långt från den fantasi och intensitet som orginalet begåvades med, och som kom att resultera i gruppens största framgång.
Ödet ville att Tommy åtta år senare skulle hamna i ett reformerat Made In Sweden med Jojje Wadenius på gitarr. Samme Jojje som då precis hade avslutat ett par års sejour i…Blood, Sweat & Tears!

2) Man Of The World
Något som mest liknar ett rejält magplask. En ny världshit från samma år, den här gången Fleetwood Macs Man Of The World, i en tappning med stråkar, congas och flöjter i ett arrangemang som mest låter ett examensarbete från en Musikhögskoleelev. Alltså…friskt vågat men väldigt lite vunnet. Jämfört med orginalet så är det här som bäst passerbart.
Att sedan Tommy grovt sjunger fel text på ett par ställen jämfört med Peter Greens text känns så ofattbart att jag vill tro att det gjordes medvetet. Men varför skulle man göra det? Den hemska sanningen är nog att någon skrev ner texten som han trodde att den var…

3) Higher And Higher
Troligtvis så hade Tommy Otis Reddings version, som precis hade kommit ut på LPn Love Man, i tankarna när han spelade in den här klassikern. Många här i Sverige ser nog det här som en Redding-låt, men faktum är att Jackie Wilson hade haft en hit i USA två år tidigare med Higher & Higher. Reddings version var faktiskt även det en cover.
Det får vara hur det vill med det, det här är en utmärkt version och ett snyggt ackompanjemang från Lasse Samuelsson och hans Dynamite Brass.

4) Lena
Och så då en av plattans höjdpunkter! Dels en Tommy i högform, men framför allt en helt underbar låt som passar honom som hand i handske. Kompositionen har spännande skiftningar mellan dur och moll i versen och med en mycket stark refräng där Körberg ges alla tänkbara möjligheter att visa vilken fantastisk sångare han är. Kompositör? Claes “Clabbe” af Geijerstam!
Ja där dök han upp igen, den svenska 60-talspopens gossen ruda! Plattans sida 1 innehåller en handfull världshits men Clabbe slår hela gänget på fingrarna! Varför den här inte släpptes på singel inte bara i Sverige utan även utanför våra gränser är helt ofattbart. Skulle med rätt uppbackning ha kunnat slagt även långt utanför Sveriges gränser.
En av textraderna i låten går “I’m a man making music that noone will listen to”. Nej då, Clabbe! Jag lyssnar hur mycket som helst!
Vem basisten än är så gör han ett jättejobb på det här spåret.

5) Danny Boy
Jo, det här kan ju låta OK vid en lyssning så där rakt upp och ner, men har man blott en gång hört Mahalia Jacksons version så faller det här väldigt tungt. Mycket märkligt arrangemang dessutom. Jag vet inte om det är menat som ett nytänkande men ackorden är ändrade lite här och där, men näppeligen på nåt speciellt vägvinnande sätt. Snarast så känns det som om arrangören skrev ner de ackord han i minnet trodde att det skulle vara. Muzak-stråkar på en Gospel-klassiker känns inte heller det som nån speciellt god idé.
Trots Tommys excellenta sånginsats en stor tumme ner och ett stort kliv bakåt från spåret innan.

6) Little White Clouds
Sitar- och tablasinledning som mynnar ut i inget annat en Små Lätta Moln på engelska!
Intressant grepp? Ja!
Passar låten Tommys sätt att sjunga? Jodå?
Låter det bra? Nja…det känns mer som lekstuga än som något seriöst musikaliskt.
Verkar vara ihopslängt på en kvart ungefär. Tommys avslutande scatsång som tacksamt tonas ut känns fullkomligt malplacé.

Sida 2

1) By The Time I Get To Phoenix
Finstämt men kanske lite väl släpigt arrangemang och en Tommy som inte vet om han ska vara laid-back eller ta i för kung och fosterland. Aningen tuffare arrangemang och lite mer genomtänkt sång så skulle det hela ha varit så oerhört mycket bättre.
F.ö. en hit med Glen Campbell 1967 (som i år fyller 74!) men skriven av Jimmy Webb.

2) Johnny B. Goode
Ett ord skulle ha kunnat räckt - VARFÖR(?) - om det inte hade varit för det lustiga lilla faktum att Tommy själv spelar sologitarr på det här spåret. Roligt, visst, men taffligt och amatörmässigt och inget som höjer en totalt meningslös skapelse. Alltså, varför?

3) Beginning And End
Och så en till av skivans absoluta höjdpunkter, och återigen en Clabbe-produktion! Jodå, jag säger det rakt ut, hur stora hits världen över de två föregående låtarna än har varit så finner jag det här spåret - en melodisk ballad - som betydligt intressantare än dessa två. Att det här även känns som skräddarsytt för Tommy gör ju knappast det hela sämre.

4) Mr. Wonderful
Clabbe som kompositör här också. En lustig uptempo-ballad i tretakt med både dragspel och Duane Eddy-twang gitarr. Lite mer tillrättalagt än låten innan men ändå en riktig rökare. Mycket snyggt arrangemang och en Tommy i högform som uppenbarligen tycker att den här låten passar honom alldeles perfekt.Tummen upp den här gången också

5) It Is Love
En stämningsladdad låt som minner en smula om musikal eller fransk chanson a lá Charles Aznavour eller Jacques Brel. Mäktigt framfört, en mäktig komposition och ett mäktigt arrangemang. Stort helt enkelt. Tänk om hela skivan hade kunnat hålla den här kvaliteten…Kompositör? Clabbe såklart.

6) Igor The Dog
Skivans klart tyngsta låt. En blytung rockare men en genre som Körberg visar att han behärskar lika bra som allt annat han prövat på i sin karriär. Det här är nog en av de främsta presentationerna av Tommy på hela skivan. Scat-sång även här, men här har det, till skillnad från i Little White Clouds, en funktion. Mycket snyggt arrangemang och Clabbes femte komposition på skivan. Bravo
Geijerstam - du var den tyngste kompositören i vårt land under 60-talet!

Låtar 3 till 6 på Sida 2 är musik från filmen 69 av Jörn Donner. Om den skapelsen vet jag intet, men att dessa låtar var arrangerade av Rune Öfverman och att de övriga spåren arrangerades av Lasse Samuelsson, det visste jag.

Jag förstår om ni tvivlar på min ärlighet, men det är helt sant: efter att ha lyssnat 3-4 gånger på denna platta så började ett par favoriter utkristalliseras, och döm om min enorma förvåning när jag efter att ha läst noggrannare på skivetiketten insåg att det i stort sett bara handlade om Claes “Clabbe” af Geijerstam och hans kompositörspenna…igen! Clabbe Geijerstam som jag blåst i trumpet för i drygt 40 år vid det här laget överraskar mig ännu en gång. Denne svenske pop-gigant som med åren kom att bli mega-kändis som Opp-Å-Poppa-programledare, vistrubadur, radiopratare, DJ och Idol-jurymedlem men vars poplåtssnickrande helt har glömts bort av media och för den delen det musikkonsumerande svenska folket.
Den stora frågan är dock varför i hela fridens dar mannen slutade upp att komponera. Ja varför?
Jag sticker ut hakan och kallar Clabbe för en av de största kompositörstalangerna vi haft i det här landet!

Skivan är tyvärr i övrigt ett litet kliv tillbaka från den första LPn Nature Boy. Låtmaterialet är nog på pappret lika starkt som på ettan, men något stämmer inte. Jag misstänker att Lasse Samuelsson totade ihop alla sina arrangemang på i stort sett en eftermiddag. Arren är av varierande kvalitet, men går ändå bara från godkända till undermåliga och konstlade. Det märks också på Tommy som allt som oftast verkar osäker på hur han ska tackla låtarna. Det är faktiskt först när min gode vän Rune Öfverman kommer in som arrangör som det börjar kännas som naturliga arrangemang som följer Tommy och som inte är till för sin egen skull.
Alltså: den lilla kritik jag hade om den första skivan från Tommy - att det känns som en “Hits From 68-69″ - finns i hög grad även här. Det visar sig också att spåren komponerade av Clabbe känns oerhört mycket mer inspirerade än de värdshits som presenteras i ofärdiga arrangemang. Kanske man skulle gett Claes af Geijerstam mandat till att skriva samtliga låtar på skivan som han fick göra på Ola & The Janglers utmärkta LP Pictures & Sounds? Och kanske med en inspirerad Rune Ö. som arrangör rakt igenom.
Ingen skugga över Lasse Samuelsson i stort, det känns bara som att hjärtat inte var med honom riktigt här.

Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!

SPUTNICKARNA LANDADE RAKT NER I TOMTELAND

Just precis, jag försöker vara lite smårorolig och tajma in en skiva med titeln “…In Winterland” under rådande vinterväder i hela vårt land.
Nåja, vad titeln än säger så är det här givetvis ingenting annat än en julskiva, så sett ur den synvinkeln så är det ju ungefär en vecka för sent. Men varför vänta i 11½ månad till? Här rör det ju sig faktiskt dessutom om en bra skiva, det minst sagt uttjatade ämnet till trots.
Just så här ska en julplatta låta tycker jag!

Spotnicks som grupp behöver väl ingen närmare presentation, men att medlemmarna vid den här tiden bestod av:
Bo Winberg sologitarr
Bo Starander kompgitarr och sång
Peter Winsnes orgel sång
Björn Thelin basgitarr
Jimmie Nicol trummor
…var kanske inte så självklart för alla. Stundtals så har Spotnicks varit som en egen liten främlingslegion med människor som kommit och gått stup i kvarten.
Två frågor först innan vi går vidare…Finns det någon som kan säga vilken Spotnicksmedlem som har varit med längst i bandet?
Svaret är ju givet: Bosse Winberg så klart! Det vet ju alla.
MEN, fråga nummer två: vilken har varit med kortast tid i bandet? Några förslag???

Nu kommer LPn, låt för låt!

THE SPOTNICKS “IN WINTERLAND” Utgiven 1966 på SWE-DISC

1) White Christmas
Uttjatad låt, minst sagt, men en Bosse Winberg som alltid levererar gör att man bara inte kan låta bli att tycka att det här ändå är rätt så sjysst. Här är han bitvis mästerlig i sin tillbakalutade, eftertänksamma men oefterhärmeliga stil som här redan från start sätter en otvetydig Spotnicksstämpel på hela skivan.

2) Jingle Bells
Det som jag skrev om White Christmas som en aningen uttjatad låt gäller givetvis även Jingle Bells, men den är onekligen en låt som passar utmärkt i instrumentalversion med en elgitarr på melodistämman. Här är det dessutom också fullt röj på hela gruppen. Gamle Beatles-trummisen - Jimmie Nicol - smattrar i väg ett distinkt virveltrummekomp och Bo Staranders baktaktsrytm på gitarren (som får en att undra över om Tom Fogerty, Johns storebrorsa, lyssnade på Spotnicks i sin ungdom) kompletterar hela bilden till en liten pärla.
Jimmie Nicols trum-outro är så precist att man skulle kunna tro att det är en trummaskin. Världsklass!

3) Winterland
En av skivans få vokalnummer, framfört av Peter Winsnes, och det faktiskt det enda med renodlad solo-sång. En låt som jag aldrig har hört i något annat sammanhang.
Fin komposition med snygga harmonier, och snyggt framförande av Peter, men det är ändå inte så mycket mer än en transportsträcka.
Noterbart är att det inte är något melodispel av Bosse på det här spåret.

4) Parade Of The Wooden Soldiers
Återigen ett rent instrumentalt spår, och den här gången ett av plattans starkaste spår. Distinkt gitarrspel och en läcker melodistämma. Fullt ös på hela bandet och en melodistämma som är som gjord för Bosse och hans gitarr.

5) I Saw Mama Kissing Santa Claus
När Hep Stars gjorde ett liknande försök till en jullåt med speedade röster så blev det bara pannkaka av alltihop. Det här är så oerhört mycket bättre gjort. Där det felade för hepparna och där det funkar för spottarna är enligt min mening att Spotnicks ändå inte tramsar sönder låten i sig, utan kör med ett tungt, distinkt rockkomp i botten på det hela. Med Bosse Winbergs stilfulla gitarr som alternerar “chipsmunks-kören” så kan det ju bara bli på ett sätt: Lysande!
Minner i sin final lite grann om det “maintheme” som Familjen Flinta började och slutade med. Detta sagt enbart som något väldigt positivt.

6) Auld Lang Syne
Tja…snyggt framfört åtminstone, men det är det ju alltid med Spotnicks. Faller absolut inte ur ramen, men är väl ändå inte den typ av material som jag helst av allt vill höra med gruppen. Tummen ner.

Sida 2

1) Sleigh Ride
Plattans höjdare! Fullt ös i kompet och en Bosse Winberg lika stilenlig som när han spelar vilken Last Date eller Amapola som helst.
Ni som eventuellt tycker att Bosses gitarrspel inte är så märkvärdigt, lyssna på hur han spelar, vilken fin ton han besitter, och hur varje ton han tar betyder någonting.
I en rättvis värld så hade det här varit ett givet spår på varje Absolute Christmas-samling!

2) Winter Wonderland
Inte fullt så dragig som Sleigh Ride, men inte helt fel än då.

3) Here Comes Santa Claus
Kan låta som en gjuten kalkon…men det är det inte! Grabbarna har gjort det här till en riktig rockrökare. Som jag tidigare har skrivit så år det just den där blandningen av att varje musiker tar sin uppgift på fullaste allvar, men att det ändå är med en enorm glimt i ögat hela tiden. Hejdlös lekfullhet av fullblodsproffs. Duo-sång av…tja låt mig gissa på Winsnes och Starander.
Det snudd på otroliga är att det är sällan som jag har hört en vokalpresentation av bandet överträffa det här. Pang på rödbetan men ändå återigen det där lediga som bara kommer när man vet exakt vad man ska göra och därigenom kan göra det med ett stort leende på läpparna.

4) Rudolf, The Rednosed Reindeer
Det här däremot känns som något som kunde gömts ner i Spotnicks källararkiv. Oklanderligt framfört, men det här blir väl mer än lovligt segt. Fanns det ingen annan låt att ta i stället?

5) Frosty The Snowman
Lite grann samma omdöme som ovanstående. Tillbaka till det vokala och återigen för ett duo-framförande. Segt och högst umbärligt.
Det andra av två spår som inte innehåller Bosses gitarr på melodistämman. Det känns som en miss…

6) Silent Night
Kitsch? Jodå. Men helt galet blir det aldrig med Spotnicks, Bosse Winbergs suveräna gitarrspel är här tillbaka med sin magiska ton som ju faktiskt förvånansvärt ofta den mest banala melodi att växa ett par gånger om.
Något som jag hittills inte har skrivit en bikstav om är Peter Winsnes orgelspel på skivan. Det finns utstrött på i stort sett hela plattan. Inget fel alls med hans spel skivan igenom, det är bara det att alla de gånger som Peter och Bosse alternerar att spela melodin så sjunker det så fort som orgeln kommer in för att ta fart igen när gitarren kommer tillbaka. Hela skivan igenom.
Som komp ligger orgeln bra hela tiden, men som soloinstrument så blir det bara som en andningspaus tills Bosses gitarr dyker upp igen.

Självklart är LPn “In Winterland” långt från ett mästerverk, det var väl heller inte tanken, men det är ändå längre från det magplask eller kalkon som man skulle kunna misstänka. Inget på plattan kan klandras för att vara dåligt eller slarvigt framfört, tvärtom så är det distinkta kompet och Bosses bländande gitarrspel det som dominerar musiken på skivan.
Sida 1 har nästan inget svagt spår, vilket dock sida 2 har begåvats med. Som så ofta på LP-skivor så lägger man de mer tveksamma spåren sist, och det är precis vad som har skett här. Men innan dess så har lyssnaren fått höra ett knippe traditionella jullåtar i renodlad Spotnickstappning framförda med ett sådant kunnande och ett sånt lekhumör att det här lätt blir en av de bättre julskivor som jag överhuvudtaget har hört. Som jag skrev ovanför så är det ett rent mysterium att inte ett par av spåren är gjutna på alla de CD-samlingar med jullåtar som översvämmar marknaden varje december. Det här är musik som man inte kan annat än bli glad över när man lyssnar på den, och det är väl tanken bakom julen, eller hur?

Slutbetyg: en TREA av fem möjliga!!!

Nu, från ABBA och Hep Stars till något betydligt mer okänt, men som nästan kan matcha hepparnas julskiva i någon slags inofficiell tävling om “Sveriges bisarraste skiva.!” Detta nu absolut inte sagt som något negativt. I det här fallet så är det precis tvärtom!

Svensk rockmusiks historia är fylld med LP-skivor som, även i de fall då de låg på ett större bolag, i dag är på god väg att bli helt bortglömda. Snudd på utraderade ur historien är deras bittra öde, och inte blir det bättre av att snudd på ingen skribent alls har någon som helst lust att skriva en bokstav om dem i dag. Dessutom, och det är väl svårare att göra nånting åt, för de få initierade och fortfarande nyfikna är dessa LP-skivor snudd på helt omöjliga att få tag i nuförtiden, då deras upplagor ofta var relativt små. Eventuella CD-utgåvor är oftast tyvärr bara att glömma, i dag och för all framtid som det ser ut.
Curt Jalmos enda vinylalster under eget namn; LPn Ängel Med Krossade Höfter är en av dom där.
Denne Jalmo gav 1972 på Sonet ut en, minst sagt, personligt präglad LP som vid ett lyssnande lämnar i stort sett ingen oberörd. Vare sig man gillar det man hör eller inte så reagerar man. Det har jag med all önskvärd tydlighet noterat i butiken under de dagar som jag skrivit det här och skivan snurrat hela tiden. Vad är det som man hör då?
Jo: En brokig smältdegel av dels på ytan traditionell progg, men med texter fjärran från klassproblematik, dels ren folkmusik, dels svensktopp influerad av amerikansk country och alltihopa uppblandat med vild poesiuppläsning till ömsom Bach-orgel ömsom jazz-funk, ja till och med till New Orleans-jazz!
Och så ovanpå allt detta Curt Jalmos begränsade men väldigt särpräglade sångröst.
Låter det intressant? Jo, jag skulle tro det! Några tycker ändå att det här är kalkon, det tycker inte jag och jag är heller inte ensam. Mer om det senare.

Denne Curt Jalmo, som på sextiotalet var sångare i popbandet Lay Abouts, lyckades till den här skivan skrapa ihop en imponerande uppsättning kompmusiker: Jukka Tolonen och Lasse Wellander på gitarr, Stefan Brolund på bas, Weine Renliden på trumpet, Arne Domnerus på saxofon, Ole Hjort på fiol, Göran Fristorp och “Klabbe” på körsång osv!!!
Inte så pjåkigt att ragga ihop ett så namnstarkt gäng för en även på den tiden så gott som helt okänd artist. Uppenbarligen så trodde hans skivbolag Sonet tillräckligt på honom för att ge honom de möjligheter som behövdes för att allt skulle bli så bra som det bara kunde bli - och kanske därigenom också sälja därefter. Det tror jag nu inte att det gjorde, och, för att vara riktigt uppriktig, musiken är så pass spretig men ändå hela tiden väldigt speciell att knappast den mest raffinerade försäljningskampanj hade kunnat få den här skivan att mer än spela in sina egna utgifter.
Intressant och fascinerande är den, det är nog ställt utom allt tvivel, men vem som skulle köpa den här plattan år 1972 kan man verkligen fråga sig. Var fanns egentligen målgruppen? Och vad trodde gubbarna på Sonet innan LPn spelades in? Budgeten kan knappast ha varit liten med den laguppsättning som skivan har, så det var nog en och annan panna som under resans gång veckades lite extra. Personligen så är jag väldigt glad över att skivan spelades in och gavs ut då den som helhet, med alla sina turer hit och dit, knappast liknar någonting annat i LP-historien, varken svenskt eller utländskt.
Förmodligen så hade den här kunnat funka bättre i det land som den hämtat det mesta av sin inspiration ifrån - USA - där, pga landets stora folkmängd även smala artister ofta lyckas med att sälja 20 - 30 000 ex. av sina skivor. DET gjorde näppeligen Curt Jalmo på sin tid.
Låt oss raskt gå över till själva skivan.
En liten fotnot bara : jag skulle ha skrivit om den här plattan redan för två år sedan, var det tänkt, men det blev inget den gången. Jag ska förklara varför lite längre ner.

Sida 1

1) Ängel Med Krossade Höfter
Utmärkt inledningsspår som andas en hel del svensk 70-tals progg a lá Contact. Snyggt arrangemang i folkvise-jazzton.

2) Kurragömma
En starkt Dylan-influerad komposition. Bitvis rent av vackert med en kvinnlig kör som effektivt förstärker refrängen. En ung Jukka Tolonen sprider smakfulla “wha wha”-licks låten igenom. Klart godkänt.

3) Från Bergen
Renodlad folkmusik väldigt fint spelat, framför allt Ole Hjort och Alm-Nils Ersson på fiol. En riktig pärla.

4) Elisabeth
Lite väl udda det här spåret kanske.
Å ena sidan väldigt välproducerat och ett arr värdigt en samtida svenkstopps-etta med Svante Thuresson, Östen Warnebring eller Lill Lindfors.
Å andra sidan en inte speciellt inspirerande komposition - vare sig melodi- eller textmässigt - ett Dylan-munspel, en lite malplacé Tolonen och framför allt en Curt Jalmo som först vid tidpunkten för sångpålägget verkar ha kommit på att tonarten nog inte passade honom alls. Kunde ha blivit hyfsat, men nej, här verkar ingen riktigt ha vetat hur det egentligen skulle vara. Kanske LPns svagaste punkt. Befriande kort.

5) Ensam När Du Far
Ett jättelyft jämfört med låten innan - Elisabeth - det här är också frågan om en avsevärt bättre komposition och ett arr där bitarna hänger ihop hela tiden.
Det här är bitvis riktigt, riktigt bra. Ett suveränt gitarrsolo av Lasse Wellander gör det hela bara än bättre. Helt klart en av plattans starkaste låtar.

6) Ännu En Gång
Curt Jalmo blir för det mesta de gånger han i dag någon gång nämns placerad i ett slags proggfack.
Progg? Nja, inte det här i alla fall. Det här är betydligt närmare country-inspirerad svensktopp än Hoola Bandoola. Ett Dylan-munspel bryter visserligen av, men det här är i själ och hjärta listpop från slutet på sextio- början på sjuttiotalet.

Sida 2

1) Ögon Som Glödande Kol
Här har vi dock återigen klara tongångar av Contact och Skäggmanslaget. Det här är också ett riktigt kanonspår. En utmärkt komposition, en text som klär musiken och ett mycket snyggt arrangemang (stiligt, Rune Öfverman!).
Med en Tommy Körberg eller Monika Törnell (ja varför inte t.o.m. Thorsten Flinck…?) vid sångmikrofonen så hade det här kunnat bli en svensk klassiker. Nu blir Jalmos eget den här gången rätt bräckliga framförande mest nåt som drar ner helhetsintrycket. Det till trots så är det ändå en liten juvel.

2) Janis Joplin
Musik på orgel komponerad av Bach, ovanpå det ett 4 minuter långt poem om Janis Joplin.
Genialiskt, patetiskt eller bara intressant? Säg det, helt unikt är det hur som helst.

3) Willie B. Huff
Pretentiöst? Tja, en del tycker det, men då är det i så fall ur de pretentionerna som det här har kommit fram. Och det här är återigen poesideklamation, men istället för Bach som kuliss så blir vi den här gången presenterade New Orleans-jazz modell 50-tal.
Måste höras, kan ej i ord beskrivas. Jag gillar det.

4) Jim Morrison
Och varför inte spara det bästa till sist?
Jovisst, vi har kommit till skivans givna höjdpunkt. En höjdpunkt delvis för musikernas helt fenomenala spel. Jukka Tolonen, Stefan Brolund och Frank Andersson öser stundom på i fullblodig fusion, ömsom snudd på viskar fram sitt budskap men främst för en totalt lössläppt Curt Jalmo i fullkomlig högform.
Jalmos uppläsning och musikernas kokande kittel slår emot en med kraft, som ett knogjärn mot ens käke. Ingen kommer undan helt enkelt. Ingen.
Lysande tycker vissa. Pinsamt överpretentiöst säger andra. Kanon ropar några få. Nej! Kalkon! fnissar ytterligare andra.
Så vad säga? Personligen så anser jag att det odiskutabelt rör sig om ett stycke svensk musikhistoria. Det må sen uppfattas som pretto eller inte, helt unikt är det, det finns det bara inga tvivel om.

Ja, slätstruket är då det sista man kan säga om det här, och är inte bara det en poäng i sig?
Är det ändå inte pretentiöst då, överpretentiöst t.o.m.? Ja, kanske det, men nån måste väl få sticka ut hakan nån gång också? Det är väl ändå bättre att det finns någon som vågar och till viss del lyckas, än att denne inte gör nånting alls?
Och…om det här då är pretentiöst, vad är då Dylan, Jim Morrison, Leonard Cohen, Springsteen, Van Morrisson m. fl.? Klarar dom sig från den kritiken bara för att dom “sjunger” på engelska?
Och sen övriga svenska pretto-artister som Thåström, Staffan Hellstrand, Bruno Öijer eller di Leva? Hur är det med dom? När blev Thåström sist anklagad för att ta sig själv på för stort allvar? Vem såg någon gång en glimt i ögat på denne under Ebba-epoken? Är det för att Thåström är snyggare än Jalmo som han kommer undan den kritik som här och där är helt skoningslös mot den stackars Curt, som, till skillnad från de nyss nämnda knappast kunde skratta hela vägen till banken?

Visst, skivan har sina brister, Jalmos sångröst hade helt klart en del på sin önskelista som aldrig blev uppfyllt, och poesin är kanske den typ av beatnick-poesi som nog inte tilltalar en majoritet av rikets befolkning.
Men den djärvhet och orädsla som genomsyrar hela skivan på plan efter plan - sättet att sjunga på, texterna och mångfacetteringen i val av musikstilar - är något som oftast långsamt vinner över även de från början mer tveksamma lyssnarna.
Många är vid första lyssningen lätt förbryllade, men nästan alltid så kommer det ett: Men det här är ju faktiskt ganska bra!
Jag äger ett säger ett ex. av den här skivan. Under de här dagarna hade jag kunnat sälja tio, så pass många människor har blivit tillräckligt fascinerade av denne särling att de spontant velat köpa skivan. Ett betyg så gott nog! Nåja, för stora växlar kanske ändå inte ska dras, min affär är väl mer eller mindre en tummelplats för den här typen av musik. På Åhléns kanske inte gensvaret hade varit detsamma.

Alltnog, det är kanske att ta i att säga att det här är direkt stort, för det spretar nog lite väl mycket, och delar av innehållet är tveksamt, det medger jag direkt - säg då å andra sidan den skiva som INTE har svaga punkter? Men, å andra sidan, det är stundtals riktigt bra, och, framför allt, med en stark förmåga att hela vägen dra till sig lyssnarens uppmärksamhet.
Nej, det här absolut inte musik för trångsynta sökare efter det som inte är perfekt, i så fall så har man kommit fel. Det här är närmast en skiva för den som vill höra något den inte redan har hört, något som kanske kan riva ner gamla föreställningar om hur musik bör vara och hur den ska låta. Detta är en skiva med en artist som formligen skriker av skaparlust och som uppenbarligen konsekvent gjort det på sitt eget sätt.
Jag säger - som stark motvikt till de som tyvärr ägnat tid och energi till att förlöjliga det här projektet - 37 år för sent visserligen men ändå: Sträck på dig Curt, du spelade in en platta som du, med dess tillgångar och brister, kan vara hur stolt som helst över och som människor lyssnar på och har glädje av än i dag!
Att skivan sen inte kom att bli någon större kioskvältare, och att din karriär någonstans där uppenbarligen fick ett abrupt slut är ingenting som ska ligga dig till last.
Avslutar med ett gammalt ordspråk: Hellre lyss till den sträng som brast en till den båge som aldrig spändes.

Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!

Jo, jag kände mig aningen kymig efter sågningen av Jul Med Hep Stars härförleden.
Jodå, här kommer det en julskiva lagom till helgen och naturligtvis så ska jag vara där och racka ner på den allt jag bara kan. Stackars gubbar i Hep Stars som bara ville vara glada och sprida sin glädje till hos alla i vårt avlånga land!
För att kunna känna mig lite snällare och på så sätt revanschera mig så hoppar jag nu inte längre än till ännu en LP med hepparna, nämligen till den samling med tidigt singelmaterial som släpptes 1970 på bolaget Efel. Följdriktigt så är jag betydligt mer positiv i mina omdömen den här gången än sist.
Här är det också fråga om musik från en annan tid och en helt annan plats. Några år innan platser som Vasa Kyrka blev tummelplats för gruppens kreativa arbete så var det små skramliga källarlokaler som fungerade som inspelningslokaler för grabbarna. Inkluderat är de två första singlarna och därpå lite slumpvis valda a- eller b-sidor.
Slumpvis? Jo, det är faktiskt lite svårt att helt och hållet förstå tanken bakom den här skivan. Om namnet nu är “How It All Started” så bör väl de första hitlåtarna som Cadillac och Farmer John vara med…men det är dom inte. Den enda tillstymmelse till försök till röd tråd är att skivan innehåller låtar som aldrig i någon variant - varken studio eller live - tidigare ingått på någon LP med bandet. Det spricker dock då Hawaii som är baksida till Sunny Girl finns med men inte Sunny Girl själv, som ju inte heller hade förekommit på LP.
Det här är med andra ord milslångt från en Best Of - det serveras Mashed Potatoes men ingen Bald Headed Woman - så skivan blir mer intressant än bra. Den är dock ett givet kort för de inbitna Hep Stars-fansen. Ett flertal av låtarna har aldrig släppts på CD och singlarna bör vid det här laget vara totalt sönderspelade.
Singlar ja…Hep Stars gav faktiskt aldrig ut någon EP under hela sin karriär…

THE HEP STARS “HOW IT ALL STARTED” 1970 Utgiven på Efel

1) Kana Kapila
Låten till a-sidan på sin debutsingel från 1964 hittade hepparna på en 45:a med den belgiska (!) gruppen Continental Cousins på det amerikanska bolaget Palette. Om det till äventyrs finns någon som vet något om denna obskyra grupp så välkommen att berätta!
Det lustiga är att det faktiskt var singelns b-sida som hepparna tog upp!
Som låt betraktad så är den smått vansinnig. Surfstilen är i sig inte så märklig, men resten? Vilket språk är det som dom sjunger på? Vad är vers och vad är refräng?
1.38 lång, leadsång (sång?) av Svenne och Janne med Hasse Östlund med som bassångare här och där under låtens vindlande.
Ingen helt imponerande debut, men heller inte totalt under isen. Det svänger och bitarna sitter där de ska. Det är nog mest låtvalet som kan diskuteras.
För vad var ambitionen? Vad var tanken? Visst, med lite tur så hade den kunnat gå upp på Tio i topp, men hur stolta hade grabbarna varit med att få höra den här låten som “request” under spelning efter spelning? Nej, det var nog lika bra för hepparna och svensk pop att Kana Kapila kördes rakt ner i kannibal-grytan på en gång.

2) I Got A Woman
B-sida till Kana Kapila.
Ray Charles klassiker från -55 (som faktiskt inte blev en hit med Charles själv förrän tio år senare) i en lite udda tappning. Nu vet jag inte om gruppen fick idéen till den här varianten från någon annan för mig okänd inspelning, men den skiljer sig markant från Ray Charles orginal i sin uppbyggnad.
Bortsett från det så är det inte mycket att skriva hem till mamma om. OK, en debutinspelning kan få även en kommande världskarriär att börja både darrigt och tveksamt, se ex. Beatles och deras tidiga Decca-inspelningar, men det här låter mer än lovligt mjäkigt. Jag har full förståelse för att Janne vid den här tiden fortfarande ansågs som jämnbördig med Svenne som sångsolist, för Svennes insats här är bara inte bra. En b-sida som känns som något som aldrig skulle kunna bli något annat heller.

3) A Tribute To Buddy Holly
En inte helt oäven låt men ett tveksamt framförande av Janne Frisk av vid sångmicken och en “gaskammarkör” av värsta slaget förstör alltihopa. Att ingen bara sa: “Grabbar, skippa körsången, den funkar inte!” är obegripligt.
Tyvärr, tummen ner. Kören förstår helhetsintrycket totalt, och jag menar totalt. Kan vara pop-historiens sämsta körinsats…En Janne som verkar rädd för att överhuvudtaget öppna munnen gjorde heller inte saken bättre, som tidigare sagt.
Mike Berry hade spelat in den här låten 1961, en version minst ett par klasser proffsigare än hepparnas.
Ett bottennapp men en låt som ändå rönte stor framgång på Tio-i-topp

4) Bird Dog
Låter som Kana Kapila nummer två -samma takt, samma tonart men aningen långsammare - men det är inget annat en Everly Brothers monsterhit från sommaren 1958. Hur som helst, en klart godkänd version av gruppen.

5) Hawaii
OK, jag klagade, med all rätt, på körinsatsen på A Tribute To Buddy Holly, men ofta kunde faktiskt även de tidiga alstren med hepparna ha förvånansvärt bra genomförda körarrangemang. Som här. Låten i sig är kanske inte någon av de mer minnesvärda, b-sida på Sunny Girl, men framförandet står sig mycket väl upp mot Beach Boys orginal, såväl vokalt som instrumentalt.

Sida 2
1) Summertime Blues
Hm…det mesta låter fel här. Stressigt, spretigt, ostämt och otajt. Janne vid sångmicken och Benny på ett pianosolo som låter som inklippt från en helt annan låt. Med lite mera eftertanke och ett nytt försök dan därpå så hade det säkert blivit bättre. Som det nu blev så är det knappt ens material värdigt en b-sida.

2) Should I
En cover på en låt från en tidig LP med Chad and Jeremy. Personligen så har jag ännu inte hört orginalet, så jag kan inte avgöra utifall hepparna gör en personlig tolkning eller inte. Bra är det hur som helst. Helt klart så hade gruppen lagt ner en hel del krut på inspelningen. Allt känns genomrepat, något som definitivt inte var legio vid Hep Stars tidiga inspelningar, och spel, sång och arrangemang känns riktigt bra och gediget. En lite bortglömd Hep Stars-pärla!

3) Mashed Potatoes
Jodå, många klassiska hitsinglar i pop-historien är begåvade med b-sidor där det har lagts ner ungefär 2% av engagemanget jämfört med det som kom att investeras i sida a. Så är också fallet med Hep Stars och deras singel Cadillac med b-sida Mashed Potatoes.
Det här är något som känns fullkomligt överflödigt.
Nat Kendrick and the Swans aka James Brown (!!!) gjorde en version av det här mästerverket 1960. Kan vara orginalet men återigen så är osvuret bäst. I vart fall så är det musikaliska ganska vitt skilda. I stort sett så är det bara utropet på breaket “Mashed Potatoes!!!” som går igen i båda. Så…varför ropade inte Krille helt enkelt bara “Salt Herring” så att gruppen kunde satt sig själva som kompositörer?
Under alla omständigheter så är det ett sanslöst ös, även om det är det ända som det är…

4) Lonesome Town
En utmärkt cover version av Ricky Nelsons hit från 1958. OK, jag vet, orginalet är en pärla, en av Ricky Nelsons allra bästa låtar, men det betyder inte att Hep Stars version för den sakens skull inte är bra, för det är den!
Övertygande är kanske att ta i, kompet spretar rejält åt olika håll mest hela tiden, det låter som om grabbarna hade olika uppfattningar hur låten skulle gå, men balladsångaren Sven Hedlund gör här sin ditintills i karriären främsta tårframkallare.

5) Rented Tuxedo
Den enda versionen förutom hepparnas som jag hört är med gruppen O’Jays. Om det då är orginalet eller inte kanske någon annan kan svara på, själv vet jag inte.
Låter som om det är Janne som har tagit sångmicken igen. Smäktande, känslosamt men kanske lite väl amatörsmässigt i sitt framförande.

När jag på den här bloggenskrivit tidigare om Hep Stars så har jag använt mig uteslutande av egna kunskaper - men noga aktat mig för att ge mig ut på för tunn is där inte mina kunskaper riktigt skulle räckt till - men den här gången så har jag haft en hel del hjälp utav den helt fantastiska boken “Cadillac Madness, den fantastiska berättelsen om the Hep Stars”. Skriven av Dan-Eric Landén och Carl Magnus Palm är det en bok som i sin genre i stort sett saknar motstycke i vårt land vad det gäller litteratur om 60-talets pop-musik. Mer ingående kan man knappast vara i sin beskrivning av ett bands hela historia från vaggan till graven. Boken är ett måste för samtliga älskare av svensk pop från den epoken. Om man sen älskar eller hatar hepparna är i sig ointressant, då det hela är ingenting mindre än ett suveränt tidsdokument. (Det du Stjofön!)
Så jag får alltså rikta ett tack till dessa två eminenta skribenter för att jag hade möjligheten att kolla ett par små detaljer, som exempel vem det är som sjunger på vilken låt.

Slutbetyg: En TREA av fem möjliga!

Sådärja, efter den välpolerade och marknadsanpassade - följdaktligen också framgångsrika - The Album med Abba så halkar vi raskt in på ett annat, helt väsensskilt Benny Andersson-projekt. Tio år innan The Album slläpptes så kom den här skapelsen till jorden, som nånting hitfluget från ett helt annat universum.
Det som flög hit var nte bara en vanlig julskiva utan även den troligtvis bisarraste LP-skiva som överhuvudtaget gjorts i detta land.
Jodå.
Ni har läst rätt.
Den troligtvis mest bisarra LP-skiva som överhuvudtaget gjorts i detta land är ingenting annat än den skiva som 1967 gavs ut av popgruppen Hep Stars under namnet Jul Med Hep Stars.
Hep Stars, raggarbandet som Stjofön brukar säga, dom var väl så strömlinjeformade som det bara kunde bli…?
Nåja, bara tanken på att gubbarna bakom Caddilac, Farmer John och Bald Headed Woman något år senare skulle ge ut en LP med bl. a. en helt seriöst framförd version av Gläns Över Sjö Och Strand är ju bara i sig så surrealistisk att ni förmodligen inte tvivlar det alltför länge på mina ord.
Innan vi går in på den sedvanliga låt för låt-beskrivningen så ska jag försöka bena ut vad som är så extra bisarrt med just den här skivan. Jo…

En stor inspirationskälla är uppenbarligen Beatles fanclubs-skivor. Dessa - en flexisingel per jul - var mest sedda som en form av julkort till de mest inbitna fansen, och absolut inget som skulle hamna på någon framtida LP.
Så skedde heller icke och det är det väl inte så många som sörjer då det mest bara var lekfullt, orepeterat trams på skivorna. Oftast blir det en klar besvikelse de få gånger som man får möjlighet att lyssna på dom.
Problemet för Hep Stars är att det här rörde sig om en hel LP tillgänglig för vem som helst, och inte bara i julen -67 utan för en lång tid framöver då skivan kom att hamna i skivaffärernas julbackar år efter år.
Och - framför allt - det som ska föreställa att vara roligt är enbart pinsamt, nivån ligger inte mycket över fyllgubbetjafs på en parkbänk. För- och mellanpratet plus Hej Tomtegubbar och övriga källarinspelade traditionella jullåtarna är nånting så vedervärdigt bedrövligt att det är ett fullständigt mysterium att skivbolaget Olga inte bara skrinlade det hela och slängde tejperna i dokumentförstöraren på en gång efter att ha hört det färdiga resultatet. Det SKULLE ha kunnat gjorts bra om ambitionen och visionen hade varit den rätta, men eftersom det var trams och plojande som sattes i högsätet så föll det hela med huvudet före rakt ner i snödrivan.

Sen till det positiva: Fyra av spåren är välproducerade poplåtar fullt i klass med det bästa som gruppen gav ut i den epoken. Med Christmas On My Mind som trumfkort så är det den fyrklöver som kanske borde ha bildat en jul-EP i stället för det missfoster till LP som det nu blev.

Och, till sist, det som bara är förbryllande förbryllande: Fyra psalmer (!) inspelade i Vasa Kyrka i Stockholm. Samtliga klanderfritt framförda med stort allvar av hela gruppen. Stundtals låter det snudd på vackert, ändå så står man där med ett enda stort frågetecken i pannan.
Just precis: varför?

Blanda ihop allt detta på en och samma platta och resultatet blir…just det: helt bisarrt!

THE HEP STARS “JUL MED HEP STARS” 1967 Utgiven på Olga records

Sida 1

1) Nu Är Det Jul Igen
Trams knappt värt mödan att ens bedömda. Det mest uppseendeväckande är att det spelas så mycket fel från samtliga inblandade. Benny är totalt ute och seglar vid mer än ett tillfälle. Roligt? Spontant? Ballongblåsningsläge? Snarast det sistnämnda.

2) Christmas Today
Japp. En av de där poplåtarna som gör den här plattan till något som s-k-u-l-l-e ha kunnat varit bra.
Enkel men effektiv låt. Fjantig text - förstås - men vad kan man förvänta sig av en jullåt på en julskiva. Det är så här det blir.
Kompositör: Lasse “Allsång På Skansen” Berghagen

3) Alla Sover Utom Jaq
Först en minuts pladdrande som ska föreställa humor.
Sen en snudd på lysande popballad (av det minst sagt udda kompositörsparet Berndt “Family Four” Öst och Lasse Berghagen!). Det här är faktiskt riktigt bra. Svennes menthol-klara stämma passar perfekt till melodin och kompositionens intrikata harmonier för så smått faktiskt tankarna till Bennys 70-talsalster.
En till av plattans höjdpunkter.

4) White Christmas
Pladder, pladder, pladder…igen. Efter det en, om än med en hel del humor, i stort sett vedervärdig White Christmas. En romantisk fiol och Svenne som ska låta som om han sjunger i en megafon är inte ingredienser som räcker för att rädda eländet. Inte ens att Svenne mellan verserna av någon obegriplig anledning var gång visslar en snutt på Herman Mermits “Silhouettes”…

5) Johanssons Boogie-Woogie Vals
Ännu mera pladder, och sen…Ajjj!!! Jag trodde jag hade en mardröm där Hep Stars spelade Povel Ramels Johanssons Boogie-Woogie Vals och nöp mig själv i armen för att vakna. Tyvärr så var jag redan vaken…
När jag väl somnar i natt så ska jag försöka drömma om sommaren -65 när Hep Stars låg på Tio i topp med Bald Headed Woman.

6) Jingle Bells
Jodå, det finns mycket humor i både arrangemang och framförande, med en egen “chipmunks-kör” och allt, och visst svänger det här och var, men jag tvivlar på att Benny Andersson har med det här alstret på sin CV. Slutresultatet är vedervärdigt rent ut sagt. Helt ovärdigt den grupp som ett år tidigare spelat in sin tredje, mycket fina LP.
Noterbart är att man faktiskt, hör och häpna, kan höra Jannes gitarr på det här spåret. För det mesta så lyser han blott med sin totala frånvaro på den här skivan.

Sida 2

!) Hej Tomtegubbar
Fullständigt bedrövligt. Ingen verkar riktigt veta hur låten går eller vilka ackord det är. Roligt? Inte det minsta.

2) Christmas On My Mind
En minuts dösnack som knappt går att urskilja då alla pratar i mun på varann.
Efter det så kommer plattans höjdpunkt, och det är faktiskt något som skulle kunna vara värt pengarna mol allena.
Christmas On My Mind är en suverän poplåt som förtjänade ett bättre öde än det som den fick. Den släpptes på singel, men blev tyvärr den första singel med gruppen sedan genombrottet som inte tog sig upp på Tio i topp.
Kompositör: Berry Bjärenäs, en av svensk pops glömda storheter. Två utmärkta låtar på Hep Stars 3, och så nu då denna fullträff.
Ja du, Berry, jag hoppas att du själv förstår hur bra du var när det begav sig!

3) The Boy That Old Santa Forgot
Allt börjar med ett “bassolo” av Lennart Fernholm. Påannonsering av Christer Pettersson och eftersnacket låter precis som taget från en a-lagsbänk. Tragiskt är nog bara förnamnet. Skulle det här vara roande?
Allt avbryts tacksamt av den sista av de fyra anledningarna att överhuvudtaget ägna den här skivan den minsta lilla uppmärksamhet.
Visserligen är själva melodin mer eller mindre som tagen från frälsningsarmens repertoar, men Hepparna med Svenne längst fram gör det här bra. Något som är lite bortglömt är att bandet vid det här laget hade lärt sig det här med stämsång. Fint, subtilt ligger den där i bakgrunden, precis det som behövs för att framhäva huvudstämman.
Kompositörstrio: Foss-Boe-Svenne Hedlund!!!

4) Gläns Över Sjö Och Strand
Och så till slut det sista fyllepladdrandet på skivan, som tur är. Skadan var hur som helst ändå skedd, grabbarna i bandet hade visat upp sig som ett gäng mellanölsberusade supertöntar. Bedrövligt.
Och vad sen säga om det som följer, nämligen grabbarnas egen version av en av våra allra käraste skol-psalmer?
Tja…det är ju inte helt oävet för att vara helt uppriktig. Svennes röst passar onekligen till det här stycket. Bitvis är det t.o.m. rent av vackert. Frågan är bara: vad har det att göra på en Hep Stars-LP???

5) Nu Tändas Tusen Juleljus
Näää…här går gränsen…

6) Stilla Natt
Och här går ridån ner…
Klockspel och Benny på Vasa Kyrkas kyrkorgel innan hela bandet kommer in i allsång. Ja vad säga…

7) Dotter Sion
Och så avslutas hela härligheten med Benny spelandes Dotter Sion solo på Vasas orgel. Pampigt, mäktigt, stiligt - absolut - men också ett fullkomligt bisarrt sätt att avsluta en LP på från ett band som två år tidigare hade spelat in Hep Stars On Stage.

En lite långsökt men ändå högst adekvat parallell är Frank Zappas “Lumpy Gravy” från året därpå 1968. Precis där som här så presenteras det mycket prat och blott fragmentarisk musik. Där finns det en viss likhet. Skillnaden skulle väl då vara att musiken från Zappas håll för det mesta låg på ett annat plan, och att mellanpratet ändå hade en viss funktion i Zappas fall.

En sak som till och från slår mig när jag lyssnar på det här är den i stort sett totala frånvaron av Janne Frisks gitarr! På fylltrattsjammen så finns det helt enkelt ingen gitarr alls med. Inte ens långt i bakgrunden.
Och varför inte? Benny spelar fel stup i kvarten och den som spelar bas - Fernholm eller Hegland? - är titt som tätt fullständigt ute och cyklar, så vad hade Jannes gitarr kunnat kvadda när allt redan var i spillror? Ingenting så klart!
På de rena, studioinspelade pop-låtarna så kan man här och var lätt skönja en kompgitarr. Det är allt.
Betänk nu att Janne var en av grundarna till Hep Stars. Benny kom in efter ett tag. Vad tyckte Janne om att denne fjunige nykomling så totalt tog över ljudbilden på Hep Stars inspelningar efter bara något år? Nån som vet?

Två sista betraktelser: när CD-utgåvan kom ut så hade man haft tillräckligt med sinnesnärvaro för att klippa bort fyllsnacket…
Tack för det.
Och: Benny Andersson bistår inte med EN komposition på den här skivan. På den kommande skivan “It’s Been A Long Time” så bidrog Benny med EN låt. Ja faktiskt så kom Benny bara att ha med allt som allt tio kompositioner, ofta skrivna tillsammans med någon annan medkompositör, på de sex LP-skivor som han spelade in tillsammans med gruppen så länge som han fortfarande var med. Inte riktigt den bild som många har av Benny som navet som Hep Stars snurrade runt.

Slutbetyg: En svag TVÅA…

Ovanför ses CD-utgåvan som kom ut 2001. Från och med tisdag e.m. så finns ett begränsat antal ex. till försäljning i butiken för 60 kronor styck. När allt kommer omkring så är det ju ändå en julskiva. Och, som skrivet upptill, fyllsnacket är puts väck.

Här har vi Abbas femte LP, - The Album.
Ta det lugnt nu, coola ner er! Snart så finns det inga plattor kvar med gruppen att skriva om, sen så blir det fritt fram för allt annat som gjorts i Sverige från början på 50- till slutet på 80-talet.
För den delen, ni som tycker att Abba fått alldeles för stor uppmärksamhet på den här sidan: jag är inte alls lika välvilligt inställd den här gången som jag var till Arrival som ni snart ska få se. Stundtals så är det en ren sågning…
Om Abba vet vi alla redan allt, så nog med försnack. Kvickt över till skivan!

ABBA “THE ALBUM” Utgiven 1977 på Polar

Sida 2

1) The Eagle
Hm…inte direkt det perfekta öppningsspåret från ett band som pretenderar på titeln 70-talets Beatles… Det här är en låt som jag nästan aldrig har gillat, på tok för pompöst gravallvarlig och begåvad med en text på högstadienivå. Trist syntdominerad produktion. Till på köpet alldeles för lång, nästan sex minuter.. När vi sen ovanpå alltihopa serveras de där vedervärdiga syntslingorna som ska föreställa en panflöjtsblåsare så har vi en av det senare ABBAs mer tveksamma spår.
Kompositionen i sig är ändå helt OK. Om man sluter ögonen och tänker sig en Jackson Browne, en Neil Young eller varför inte gruppen Eagles (!) framförandes låten, gärna med mera gitarr och helt utan syntar så skulle det nog kunnat bli riktigt bra. Som det är nu så är det knappt lyssningsbart. Missförstå mig inte, tjejerna gör en objektivt sett jättebra insats, det är bara att det inte är den typ av låt som de ska sjunga.

2) Take A Chance On Me
Snäppet bättre…men ändå inte riktigt där uppe. En lustig marschtakt går genom hela låten. Tänk er en paradorkester med en käckt leende tamburmajor i täten framförandes det här stycket så ser ni, det går som hand i handske.
För övrigt en hyfsad låt och ett intrikat arr, men alldeles för…just det: käckt!

3) One Man One Woman
Ett spår som växer lyssning för lyssning. Klart godkänt, men inte någon av gruppens höjdpunkter.

4) The Name Of The Game
Tummen ner…tyvärr.
En av gruppens tråkigaste hits. S-e-e-e-g, dyster vers som leder till en nästan icke-existerande refräng.
Gör ett test: Sjung versen! Just precis, det går inte, den är så anonym att den knappt går att komma ihåg!
OK, det här är absolut inte dåligt, det låter bara som om gruppen går på rutin efter de framgångsrika inspelningarna med Arrival. kKänns mer som ett gott hantverk.
Att den här låten en gång toppade Englands-listan ter sig mest bara ofattbart i dag.

Sida 2

1) Move On
Jag vet inte om det är mig eller den här plattan som det är fel på, men det här funkar bara inte. Välproducerad tysk schlagermusik, varken mer eller mindre. Skulle ha kunnat vara vilken Munchenproducerad schlagergrupp som helst. Ledsen, men det här låter bara som “en dag på jobbet”.
För att vara rakt på sak: det här är mjäkigt och inget annat!

2) Hole In Your Soul
Väldigt mycket bättre, riktigt bra till och med. Roy Wood, som en gång i tiden bildade Move, Wizzard och framför alllt ELO, bör ha älskat det här. Med all rätt dessutom. Extremt välproducerat och en smått genialisk komposition. HÄR har det lagts ner både studiotid OCH engagemang, den saken är helt klar.
Lysande genomförda sånginsatser, och så fick killarna sjunga några sekunder igen…!

3) “The Girl With The Golden Hair”

-3 scenes from a mini-musical-

a) Thank You For The Music
Banalt, visst, men onekligen snyggt och stilfullt genomfört. Agneta gör en av sina mer uppmärksammade solopresentationer.

b) I Wonder
En av plattans höjdpunkter, tillika ett av Fridas paradnummer i karriären. Hela kompositionen, arrangemanget och framförandet känns oerhört mer moget än det kommersiella dravlet som dominerade sida 1.
Sett i ett drygt trettioårigt perspektiv så är det här blott en början på vad som komma skulle från kompositörsduon Andersson-Ulvaeus efter Abbas upplösning. Andas mycket musikal.

c) I’m A Marionette
Möjligtvis den mest udda av samtliga låtar som gruppen gjorde under sin karriär. Här har flörten med musikal och kabaret tagits hela linan ut., och det är inte mycket kvar här av den grupp som tre år tidigare hade vunnit i Brighton.
Djärvt, snyggt, stilfullt, intressant, berömvärt?A bsolut…men kanske ändå inte mer än så.
Nyskapande? Nja…Njutbart? Jovars…Genialiskt? Nja…Ett väl utfört arbete? Definitivt!

Ett litet kliv tillbaka för Abba efter den imponerade Arrival, det är så jag känner angående den här LPn. Framför allt sida 1 känns märkligt trist och anonym, som om nån form av tungsinne har drabbat gruppen och dess medlemmar. Vart tog livsbejakande låtar som When I Kissed The Teacher, Dancing Queen, That’s Me och Tiger vägen? Jo, dom finns väl i viss mån på The Album, men i betydligt mindre spridda skurar.
Självklart så är allt helt makalöst genomfört och producerat, men det hjälper inte: slutprodukten LPn “The Album” är inte gruppen Abba på topp.

Slutbetyg: en TREA!!!

Kentas första LP var helt enkelt sensationellt bra. Vem hade trott att bakom en av de där missanpassade och förtappade “modsen” från centan skulle finnas en talang tillräckligt stor inte bara för att göra en en hel LP utan även en riktigt, riktigt bra skiva? Uppenbarligen någon på hans skivbolag Metronome i alla fall. Kenta tackade för fötroendet och gjorde en av de bästa debutskivorna någonsin i svensk pop-historia.
OK, men vad följde han upp den med då ett år senare? Jo, precis en så urusel skiva som nog många på förhand trodde att den första skulle bli.
Borta var Aapo Säsks finstämda texter (varför kom ingen senare att fråga efter dennes tjänster?), ingenstans stod att finna kompositioner i klass med “Sitter I Ett Duggregn” och “Just I Dag Är Jag Stark”. För att göra det hela än värre så var Kentas röst betydligt sämre än på den första skivan, här är det stundtals fråga om rent fylleskrål.
Som tur var tog sig Kenta samman och gjorde snabbt efter detta magplask en ny platta fullt i klass med den första: “August Och Kenta”, men mer om den vid ett annat tillfälle. Här kommer en snabb resumé på skiva nummer två i Kentas alltför korta diskografi.

KENTA KAN DET VA FEL PÅ SYSTEMET? Utgiven 1981 på Metronome

Sida 1

1) Kan Det Va’ Fel På Systemet
Ja vad säga…? Lite lått gubbrockigt, en skrovlig Kenta, en miserabel text om hur Kenta tycker att vi borde leva våra liv - till skillnad från hur han och hans spelpolare lever - och en hejarklackskör i refrängen. Hur lång tid tog det att skriva det här mästerverket? 10 minuter?
Snyggt gitarrsolo av Staffan Astner för att säga åtminstone någonting positivt.

2) Vi Behöver Hjålp
Jaha, nu ska Svensson hoppa in och rädda det som han skulle skita i 15 år tidigare. Musikaliskt ännu värre än inledningsspåret. Bitvis helt bedrövligt.

3) Det Är Mitt Liv Det Gäller
Ett klart uppsving. Den här låten hade nog kunnat få en plats på Kentas första skiva. Trovärdig text, bra komposition med snyggt arr. och en Kenta som gör en bra tolkning.

4) Rap Dora
Smörja knappt ens värd att ödsla tid och utrymme på.

5) Skuggan
Vad nu då? En Kenta sjungandes en öm kärleksballad?
Nej tack, det är inte alltid som omväxling förnöjer.

Sida 2

1) Under Alla Broar
En cover på en gammal Jan Malmsjö-hit från 60-talet.
Tja, roligt kanske det här trots allt är om man skulle råka vara på det humöret, men det är också allt.
Fotnot: Hector Bingert (!) spelar sax-solot!!!

2) Stockholm
Trots allt en ganska hyfsad låt. Kom ut på som b-sida på singel ett par månader innan LPn kom ut. Höjer sig så pass över mängden att den möjligtvis hade fått plats på Kentas debut. Tyvärr lite onödigt långt gitarr-solo på slutet som ärligt talat känns lått malplacé.

3) Bajen
En av de få låtar som räddar den här skivan från total kapsejsning. Här har det också uppenbarligen lagts ner lite jobb med text, musik. arr och produktion. Texten är ju stundals lite vrickad ( “här finns ett gäng som gillar Kalle Schröder…” kan nån vänlig själ förklara vad det står för?) men allting är sjunget med Kentas medfödda charm som var så förhärskande på den första skivan.
Lite väl långt gitarr-solo, om än välspelat,från Christer Eriksson och funkbasen på refrängen kanske hade kunnat tonas ner l-i-t-e grann. Annars så är det här det hår som borde varit skivans inledningsspår och som skulle ha slagit an en helt annan ton för lyssnaren.
Tänkvärt är att både Bajen och Stockholm, två av plattans fåtaliga höjdpunkter, spelades in före de övriga spåren. Något verkar ha gått åt pipan efter det.

4) Puben
Parodi? Ironi? Ja säg det…”Träffar bruden om en kvart, sen så blir det en häftig natt.” Aapo Säsk, vart tog du vägen?

5) Den Vithårige Mannen
Tja, vad säga…? Hårdrocksgitarr, en skrovlig Kenta och text som handlar om den förre moderatledaren Gösta Bohman. Jo, nog spelar bandet bra, och nog känns Kentas engagemang äkta, men mer än lätt roande är det inte.

Visst, kompbandet går det absolut inte att klaga på här. Ola Brunkert, Per Lindvall, Staffan Astner, Johan Ekelund, Hector Bingert,
Finn Sjöberg, Christer Eriksson m.fl. borgar för att det här skulle kunna bli bra. Det är det dock inte, med några få undantag. Snarast mer uselt än ens godkänt. Mer än en gång så slås jag dock av tanken att det inte riktigt finns den där samstämmigheten och lyhördheten som vilade över hela den första skivan. Kan vara att man väl i studion inte hade låtmaterialet riktigt klart, så att man var så illa tvungen att skapa på plats. Ibland så hänger det helt enkelt inte ihop, musikerna i en värld och Kenta i en annan. Med undermåligt låtmaterial så kan det bara bli en mindre katastrof också.

Slutbetyg: en svag TVÅA…

Tom, vem då…? Ja, Tommy Körberg naturligtvis! Benämningen Tom låg fortfarande kvar sen Tom & Mick.
Tom hade ju onekligen också funkat bättre internationellt än Korberg, men den delen av karriären fick tyvärr vänta på sig ett par decennier till…

Tommy Körberg har som vi alla vet tillhört svensk popelit konstant i drygt 40 år.. Många skivor, en hel del musikaler, två schlagerfestivaler, ett stort antal grodor och några mindre skandaler har det hunnit bli under dessa runt 42 år.
Det är ändå enkelt att sammanfatta Tommy:
Stor.
Tommy Körberg är en av de största artister som vi någonsin har haft i det här landet. En talang av Guds nåde med få om ens några rivaler om kronan som sveriges sångarkung, nånting som han själv aldrig förnekat eller stuckit under stol med…
Här kommer så en recension på Tommys lysande LP-debut från 1968.
I ärlighetens namn så vet jag inte om Tom & Mick redan hade gått skilda vägar när det här spelades in. Det bör i alla händelser vara någonstans där som den här skivan kom till. Jag tror att det här spelades in hösten -68 och gavs ut runt jul samma år. Rätta mig gärna den som vet mer än vad jag vet själv.

TOM (Tommy Körberg) NATURE BOY 1968 Utgiven på SONET

1) Mercy, Mercy, Mercy
Jazz-standard skriven av f.d. ledaren för gruppen Weather Report. Den amerikanska gruppen Buckinghams hade en stor vokal hit med låten 1967. Kort tidigare så hade jazz-saxofonisten “Canonball” Adderley haft framgång med en instrumental version.
Tommys tolkning är helt OK och Lassa Samuelsson har skrivit ett snyggt välbalanserat arr. Dock långt från plattans största ögonblick. Låten i sig är lite seg och hade kanske vunnit på att gå aningen fortare. Nu blir det en inte helt lyckad inledning på LPn.
En rolig fotnot bara: kolla på youtube och slå in ovannämnda “Buckinghams mercy mercy mercy” och titta. Bortsett från att det är en kanonversiobn, faktiskt klart överträffandes Tommys, så ser ju varje gubbe i bandet precis ut som nån i Tages!!! Tro mig, det är bara att titta själva. Speciellt Anders Töpel och Tommy Tausis är starkt representerade. Jag får nästan känslan av nåt slags Rutles fast med Tages som mål i stället för Beatles. Vad skulle det bandet ha hetat i så fall? Tabbes?

2) Nature Boy
En låt inspelad av så vitt skilda artister som Nat King Cole, Bobby Darin, David Bowie och - tro det eller ej - Grace Slick & Great Society. Nat King Cole är nog ändå den mest kända
Körberg gör här en helt underbar version av Eden Abbas lätt mystiska komposition. Snyggt suggestivt arrangemang.
Vem var Eden Abba? Ja det är det fler som undrar över…

3) Sad World Without You
Pic and Bill, Sam and Dave-liknande amerikansk r ‘n b-duo, spelade in den här låten nåt år innan Tommy tog den till sig.
Dynamite Brass visar här också med tydlighet att dom visste vad Stax och Motown var för nåt.
Det här hade nog t.o.m. platsat i Blues Brothers!

4) Dock Of The Bay
Mycket snygg version av en låt som det ju redan från start är svårt vare sig toppa eller försöka göra något unikt av. Men, Tommy gör det här alldeles utmärkt. Här visar han verkligen vilken fin röst han besitter.

5) Poison Ivy
Coasters gamla hit från -59. Återigen ett snyggt arrangemang och en verkligt bra sånginsats av Tommy, där han mot slutet verkligen tar ut svängarna ordentligt. Snudd på att jag skriver enanstående bra.

6) Nights In White Satin
Svårt att göra en bra cover på en så i grunden fantastisk inspelning. Det här känns också mycket riktigt som något av en besvikelse jämfört med Moody Blues orginal. Visar nog mest på vilken fenomenal sång-insats Justin Hayward gjorde på sin tid, och vilket snudd på magiskt arrangemang orginalet besitter.
Till Lasse Samuelssons försvar ska sägas att denne hur som helst inte gått in för att kopiera Moody Blues version utan haft egna idéer. Kanske det helt enkelt inte fanns en mellotron - instrumentet framför andra bakom Moody Blues så karakteristiska sound - att uppbringa i Sverige på den tiden…

SIDA 2

1) Hush
En cover på Deep Purples första singel - en stor hit för den gruppen i USA dessutom.
Det här är väl OK. Når inte på långa vägar upp till Purples egen version, vare sig spel- eller sångmässigt, men det är ändå helt godkänt.

2) Jezamine
En av skivans absoluta höjdpunkter, ja det här är helt enkelt en helt fantastisk låt. Kort tidigare var den en jätte-hit i England med gruppen Casuals, men här är den i en version som - enligt mig - t.o.m. överträffar orginalet. Släpptes på singel i Sverige, men absolut ingenting hände. Bedrövligt rent ut sagt, för det här är av internationell toppklass!
Den här låten kan jag lyssna på 1000 ggr i sträck utan att tröttna.

3) Up On The Roof
Ursprungligen inspelad av Drifters 1963, men jag misstänker att Tommy och Lasse Samuelsson snarare hade hört - den i Sverige totalt okända - Amerikanska sextiotals-gruppen Cryan Shames och deras version av samma låt.
Hur som helst återigen en suverän tolkning och ett lysande arrangemang.

4) 24 Hours From Tulsa
In kommer Michael Johansson och så är det Tom & Mick helt plötsligt!
Överblivet material från Maniacs-plattan måhända? Kan så vara för, handen på hjärtat, det här är inte riktigt av samma höga klass som vare sig den här skivans eller spåren på Tom Mick & Maniacs LP. Utan att vara på något sätt svagt så är det helt enkelt bara snäppet under. Lite irriterande att de sjunger unisont i stället för i stämmor på refrängen varje gång. Kunde med lite jobb ha blivit mycket bättre.

5) Koko Joe
Tom & Mick igen. Ösig rock ‘n roll. Låter bitvis - tro det eller ej - som nånting från Hep Stars On Stage. Samma snabbhet, samma glöd, men givetvis helt malplacé på den här plattan. Tyvärr.

Informationen om allting runtomkring inspelningen av LPn är i stort sett obefintlig på omslaget till skivan. Själv vet jag inte nånting mer om musiken eller musikerna än det som står angivet i låt-för-låt-beskrivningen.
Om det är något i faktaväg som jag kan tillägga så är det att plattan 1969 fick en högst välförtjänt grammis för “Bästa populärdebutant”.
Som slutsats så kan jag säga att det här är ett utmärkt exempel på den härliga musikskatt som vi har i vårt land som sakta men säkert håller på att vittra bort. Mig veterligen så har Nature Boy aldrig getts ut på CD, och LP-exemplaren som dyker upp gör det inte varje tisdag och torsdag i veckan direkt.
Nån Tommy Körbergs kompletta utgivning-box har vi heller inte hörts knystas om, så för den stora allmänheten så är det här lilla guldkornet dömt till en framtid i glömska.
Mao: ser ni ett ex. av den här skivan i en beg. vinyl-back för ett anständigt pris - runt 150-200 kronor för ett ex. i bra skick - så slå till. Tommy Körberg har aldrig låtit bättre än han gör här, sanna mina ord! Det här är helt enkelt en förbålt bra skiva i stort sett befriad från svaga spår (det skulle vara Koko Joe då, för att den inte har nånting med den övriga skivan att göra.)
Det som stoppar den från högsta betyg är snarare att den i stort sett är nåt slags “Best Of-samling” på amerikansk och engelsk pop utgiven det senaste åren. Att mycket var okänt för en svensk publik vid tiden för utgivningen och att Tommy då och då t.o.m. överträffar orginalen ändrar ändå ingenting: det saknas det där lilla extra, det där lilla egna. Därav ingen femma. Tyvärr.
Va? Om PJ Probys ande svåvar över skivan? Jodå, här och där åtminstone. Tycker mig bitvis även höra Paul Jones…

Slutbetyg: en stark FYRA!!!

Tommy “Slim” Borgudd. Hur ska vi börja det här då…? Jo:

Någon gång runt 1:a maj 1981 så råkade jag befinna mig i Italien, närmare bestämt i den lilla staden Imola c:a 5 mil öster om Bologna.
Jaha, det var ju väldigt intressant tycker väl ni då. Och vad gjorde jag där då?
Jo, Imola var vid den tidpunkten hemstaden för en till mig nyvunnen italiensk kärlek som jag alldeles innan hade träffat i London. Kort, kurvig, mörk, bruna ögon. Glad i lynnet men tyvärr extremt lättstött och oerhört svartsjuk, närmast som en handgranat. Venusformad ,men kunde explodera när som helst. (Hm…undrar vad hon gör i dag…? Vems liv gör hon outhärdligt nu för tiden?)

Hur som helst, som många av er säkert känner till, så är Imola känt för sin bilracing-bana med namnet Dino Ferrari. Formula 1-tävlingen San Marinos GP brukar avgöras där en gång om året. Och när jag då befann mig i Imola, av en ren slump, så råkade det vara årets Formula 1 tävling på Dino Ferrari blott två dagar efter min ankomst. Och, det var inte vilken tävling som helst: det var den svenske racerföraren Tommy “Slim” Borgudds debut som Formula 1-förare!
Ja, det har inte direkt duggat tätt med svenska F1-förare de sista 30 åren. Förutom Lill-Lövis, som kom att köra för Ferrari i mitten på 80-talet, så har vi bara haft Slim Borgudd som försvarare av de blågula Formula 1-färgerna. Inga andra har varit ens i närheten. Under två säsonger i det tyska ATS-stallet så körde denne ett antal race med en sjätte-placering på Silverstone som främsta merit.

Fantastiskt kanske ni tycker, men vad har allt det här det med en recension av en LP-skiva att göra?
Ja det kan man ju fråga sig, men det är nu detta sällsamma faktum, som en del av er kanske redan känner till, att nämnde Borgudd under en 10-årsperiod innan racerkarriären tog fart tillhörde den yppersta svenska popeliten som trumslagare i Lea Riders Group, Made In Sweden och Solar Plexus. Studiojobb med bl.a. ABBA står också på dennes meritlistan.
1976 lyckades han dessutom med få att ge ut en LP under eget namn, och med i stort sett enbart musiker från Sveriges översta elit som ackompanjatörer. Janne Schaffer, Jojje Wadenius, Bosse Häggström, Björn J-son Lindh, Kjell Öhman, Tommy Körberg, Lasse Samuelsson för att nämna några få.

Borgudd hade redan vid det här laget - 1976 - på allvar börjat tävla med racerbilar, ett intresse som mer och mer kom till att bli hans huvudsysselsättning.
Spelandet blev uppenbarligen mer och mer satt på undantag, och runt 1981, vid tiden för Borgudds F1-premiär, verkar det ha upphört fullständigt, åtminstone på proffsnivå.
En intressant aspekt är Slim själv hävdade att han hade stor nytta av koordinatiosträningen från ungdomens idoga trumspelande när han senare kom att tävla med bilar. Gas - koppling. Dubbla bastrummor. Det kanske hör ihop ändå…?

Hur som helst, tillbaka till Imola, maj 1981, och Rosa som jag hade lärt känna i England. När jag insåg att jag lyckats med att pricka in mitt eget debutbesök i Imola med Slim Borgudds debut i Formula 1 så nämnde jag för min moatje’ att det skulle vara kul att se söndagens stora evenemang på plats, nu när jag ändå var där. Visst, visst sa hon, med en djup suck. Om det kan intressera dig det minsta lilla så ska du naturligtvis se allt och så nära och så bra som möjligt, sa hon med en omisskännelig sarkasm i rösten. Helt klart var det här inte hennes kopp te…
För att göra en lång historia kort: när man en gång byggde Imolas racerbana så hade man köpt mark av Rosas farfar. Utan att säga ett ord om detta så drog hon på tävlingsdagen in mig i sin Fiat och körde iväg mot Autodromen, men körde förbi huvudinfarten och i stället in på en simpel landsväg, in på en stor gård. Vaddan detta? frågade jag mig. Ut gick vi ur bilen. Kom sa hon och ledde mig genom gårdens vinodling bort till en mur. Här kan du sitta och titta sa hon. Jag gick fram till muren och upptäckte att under mig på två meters avstånd låg Imolas racerbana. Bästa tänkbara utsikten, ensam och…gratis!
Där, sittandes på den muren, såg jag Slim Borgudd köra in på en sensationell 13:e plats med sin gula ABBA-sponsrade ATS-bil i sin debut i världens tuffaste racerklass. Många världsmästare har haft en sämre start.

Över till skivan:

SLIM BORGUDD - FUNKY FORMULA utgiven på our Leaf 1976

1) Hot Metal
Makalös funk som skulle fått James Brown att rycka till ordentligt. Och sång av…ja vem då? Jo, ingen mindre än Björn Skifs!
Sanslöst sväng och ett urläckert arrangemang. Är det Janne Schaffers wha-wha gitarr som vi hör månntro…?
Högsta toppklass, inget snack om saken! Kan vara några av svensk musikhistorias fem funkigaste minuter. Utan tvekan plattans höjdpunkt.

2) Chain
Betydligt mera tillbakahållet, men med en väldigt svängig bas- och trumsektion under ytan. Läckert gitarrsolo från Janne Schaffer.
I stället för Björn Skifs hoppar Tommy Körberg fram till sångmicken för nån märklig form av pratsång. Överhuvudtaget så verkar hela låten efter en arrad inledning mest bara vara ett löst jam som man i efterhand har lagt blås på. Inte på långa vägar lika vasst som inledningsspåret.

3) Machine Man Woman
Helt plötsligt rak rock ‘n roll och ytterligare ett sångarbyte till en omisskännelig Jerry Williams. Jerry är alltid Jerry, han levererar det han har, inget snack om den saken, men här kan man nog fråga sig om han är rätt gubbe på rätt plats. När han tar i för hela fosterlandet så låter det OK, problemet är de lugnare partierna där han inte är lika övertygande. Men trots allt mer än godkänt för både Jerry och hela bandet.

4) Talking After Christmas Blues
Tommy Körberg tillbaka vid sången för en långsam blues. Inte någon av plattans höjdpunkter. Inte ens nämnde Körberg imponerar.
Låter avslaget.

Sida 2

1) You Son Of A Baker
Tillbaka i funkgrooven från låt 1 på första sidan. Denna gång kanske inte lika övertygande som på det första spåret.
En sånginsats från Skifs kanske hade varit på sin plats.

2) Fancy Dance
Här dök upp ändå, Björn Skifs., och det blir genast roligare. Supertät funk med återigen en sånginsats. Earth, Wind & Fire rakt in i svenska folkhemmet!

3) Pickin’ It Up
Inte mycket till låt, men svängigt och helt fullpumpat med täta, synkoperade funkrytmer. Tommy Körberg sjunger, men utan att på något sätt övertyga. Som helhet ett spår man snabbt glömmer.

4) Sock Pow
Här kommer en liten överraskning, nämligen att trots att Bosse Häggström på den här låten - som på alla spår denna skiva - varit med och komponerat så spelar han inte själv, utan har överlåtit basspelet till den gamla hjälten Göran Lagerberg.
Lite märklig komposition dock med Wasa Express-gitarristen Cary Sharaff El Din på urläcker Santanainspirerad gitarr i inledningen, innan Tommy Körberg kommer in, sjungandes kör med sig själv. Och så helt plötsligt…ett lååångt trumsolo…innan allting avslutas under 10 sekunder med hela bandet i nån form av antiklimax på en i övrigt alldeles utmärkt skiva.

Som helhet en väldigt genomarbetad skiva som de flesta inblandade kan vara mycket stolta över. Det som det går att anmärka på är att det knappast är något för en vardagskonsument att gå och köpa för att sen gå hem och mysa till. Ja, många tycker säkert att det här är kanon, men för många kanske det här mest bara känns jobbigt. Om ni snubblar över den här skivan i en skivbörs nån gång, så tveka dock inte att lätta på lädret om priset är humant. Det är ändå på alla sätt och vis en intressant skiva med en dröse av legendariska svenska artister.
Sist men inte minst: Bo Häggström - Slims basspelande polare från Made In Sweden - har varit med och skrivit varenda spår på skivan. En Adrian Hendrick finns som medkopositör på en låt. Jag misstänker starkt att det rör sig om ingen mindre än Anders “Henkan” Henriksson…

Slutbetyg: Tja…en stark TREA måste det nog ändå bli.

Låt mig säga det rakt ut på en gång: artisten i fråga - Ulf Lundell - är en formidabel textförfattare, tveklöst en av de bättre i den här genren som vi någonsin har haft i det här landet.
Väldigt många skulle nog utan att darra det minsta på rösten gå så långt som att säga att han rent av är den bäste överhuvudtaget. Något som jag dock tycker är att löpa linan lite för långt ut,för hur ska kan man på ett objektivt sätt kunna motivera att Ola Magnell inte kommer upp till Lundells nivå när det samtidigt finns åtskilliga Magnell-fans som tycker att Lundell inte riktigt befinner sig på Olas nivå? Nej, är vi väl uppe där dessa eminenta herrar befinner sig så blir det tycke och smak hos den enskilde bedömaren som får avgöra vem som är den främste. Det räcker med att konstatera att Lundell är en slags svensk Hemingway i rock-form. Små noveller till musik. Sällan ytligt eller banalt, för det mesta fantasieggande och medryckande. Nästan alltid väldigt, väldigt bra.
Just därför så kommer jag inte att behandla den delen av Lundells utövande mer i den här recensionen. Det blir bara tjatigt att gång på gång upprepa vilken fantastisk text det är till den och den låten. (Undantag till det superba finns dock, det räcker med att gå till (Oh La La) Jag Vill Ha Dig för att förstå vad jag menar…)

Kompositören och sångaren Lundell då? Hur sköter han sig på den här plattan?
Tja, bitvis hör vi en snäppet slöare Uffe än på plattorna innan, inte riktigt samma hitsingel-känsla som på de tre föregående studioalbumen. Ett par av låtarna känns mest som långa slingrande ackordsföljder, som någon slags kuliss till den sjungna texten. När det väl görs ett medvetet försök till att göra en slagdänga - (Oh La La) Jag Vill Ha Dig - så blir den mest bara pinsam, (såvida det nu inte rör sig om ren ironi på sig själv…)
Ansatser till det bättre görs dock - Taxi och Rom I regnet är Lundell då han är som bäst - men det är aningen mer tunnsått den här gången jämfört med de första två plattorna.

Omslaget andas punk med sitt sönderklippta fotografi. Nja, så värst mycket punk är det nu inte fråga om - 1979 till trots. Musiken är bitvis opolerad, knapphändigt arrangerad och naken, men just dom bitarna känns bara som just den där trötta, flåshurtiga rocken som var en av orsakerna till att begreppet punk överhuvudtaget kom att finnas till.

Sådär ja, nu vet vi det, snabbt fram till själva recensionen, låt för låt!

ULF LUNDELL - RIPP RAPP Utgiven på EMI 1979

1) På Fri Fot
En klassisk Lundell-rockare. Som gjord för en upprymd folkparkspublik under en härlig svensk sommarkväll, men det kan inte hjälpas, vid det här laget så tycker man att man har hört det här ett par gånger förr. Rätt så trist låt och yxigt, kantigt framfört. Inte heller någon av de fyndigare texterna från Lundell.
Ingen lovande inledning på Uffes femte platta, men helt klart en given succé live.

2) Håll Mig…åh, Ingenting
Ett par pinnhål bättre, om än kanske inte mer än så. En av de där låtarna på skivan som mest känns som en lång rad av ackordsväxlingar hit och dit, utan nån riktig röd tråd som håller ihop det hela. Känns som inspirationen är hämtad från Dylan, perioden runt Blonde On Blonde. Bitvis mäktigt, men…nej, det lyfter inte riktigt.

3) Rom I Regnet
En till Blonde On Blonde ballad, komplett med Dylan-munspel och allt. Detta inte sagt som något negativt, för det här är utan tvekan en av skivans höjdpunkter. Fint arrangemang med snyggt gitarrspel och en stilfullt skönsjungande Eva Dahlgren.

4) Du Tog Mig
Lundell med en ensam akustisk gitarr. Bitvis snudd på vackert, mycket fint gitarrspel och en Lundell som verkligen vet hur man med små medel uttrycker en text på ett verkligt effektfullt sätt.
Men det är inte mycket till låt. Lyssna på det här spåret tre gånger och försök sen sjunga melodin. Nej, det går bara inte.
Musiken och kompositionen känns mest som en bakgrund till en recitation.

5) Hav Utan Hamnar
Nej. Träligt, tråkigt producerat och trist låt. Refrängen som skiljer sig markant från versen känns snudd på som ett fåfängt försök att komma upp på Svensktoppen. Eva Dahlgrens stämsång känns här mest malplacé…som det mesta i den här skapelsen. Jag vet, många ser det här som en av plattans höjdpunkter, men nej. Tummen ner.

Sida 2

1) (Oh La La) Jag Vill Ha Dig
Usch!!!…såvida det inte är fråga om självironi eller parodi…

2) Taxi
Plattans längsta låt - 8.46 - tillika plattans överlägset bästa spår, men inte nog med det: en av Lundells främsta skapelser under hela hans karriär. Visst, även här en lång autostrada med ackord som vindlar sig fram och tillbaka, men den här gången så är det verkligen en tanke bakom det som sker. Genomarbetat arrangemang, en redan i grunden bra komposition, finstämt spel från alla inblandade och en utmärkt framställning från Uffe själv gör det här till något alldeles extra.
Tänk om nu allt på plattan hade varit på samma höga nivå…

3) Den Unge Barbaren
Tillbaka till den tyngre - och lite tristare - arenarocken. Den här gången är det dock snäppet bättre än inledningsspåren på respektive LP-sida. Klart godkänt även om det här inte tillhör topparna på skivan.

4) Ute På Tippen
Hm…ännu en låt som mest känns som en lång räcka av ackord staplade på varann lite huller om buller. Inte heller nån av de större sånginsatserna på skivan. Dock snyggt “Mark Knopfler”-gitarrsolo, framfört av Rolf Färdigh om jag begripit omslagstexten rätt…

5) Stjärnorna
Praktfull och stämningsfylld avslutning på skivan, med en finstämd Lundell tillsammans med piano och stråkar. En snudd på perfekt avslutning.

En klart godkänd om dock lite ojämn skiva. Ingenting utom (Oh La La)…känns väl helt fel, men de toppar som finns - Rom I Regnet och Taxi - är heller inte så många. Som helhet känns skivan aningen bättre än sin föregångare Nådens År, som här och därr var lite väl seg, men upp till de två förstas nivå kommer den ändå inte.

Slutbetyg: en tveksam FYRA!!!

Den 21 Augusti så smäller det!!!

Årtiondets spelning på lut i Hornstull? Ja kanske det..

Bernie Marsden, gitarrist och sångare känd från framför allt sin sejour i tidiga Whitesnake men även från sitt deltagande i grupper som Babe Ruth, UFO, Snakes, Alaska, M3 såväl som sin egen solokarriär kommer till Sjöhästen i Hornstull för en spelning ackompanjerad av inga mindre än Revolutionsorkestern!!!
På den 21:a Augustis meny kommer det att presenteras blues, och då framför allt från Bernie Marsdens soloskiva Tribute to Peter Green - en hyllning till Fleetwood Macs ursprunglige gitarrist Peter Green - men även något enstaka nummer från Whitesnakes tidiga repertoar.
Supportakt tillkommer, hemligt vad det är ända tills start!

Insläpp på Sjöhästen från 21.00, musiken startar runt 22.00.
Entrepris är 150 kronor.
Adressen är Långholmsgatan 24, T-banan är Hornstull.

Märk väl att antal platser är begränsat. Kom i tid!

21 Augusti alltså!

För mera info: ring 08-668 10 23 och be att få prata med Micke.

Söndagen den 12 Juli!
Nytt äventyr med Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern, spelning på Järnsta Kulturhus långt uppe i Ångermanland.
Samling med bandet kvart över åtta på morgonen på Centralen för avfärd mot Sundsvall - Härnösand - Nordingrå.
Mot alla odds så fick vi faktiskt en 100%-ig uppslutning. I uppriktighetens namn ska nog Thorstens kompis ha en blomma för att denne fick upp vår sångare och frontman upp ur slafen i så pass god tid att de kunde hämta mig vid min port kvart i. Själv hade jag begärt telefonväckning för att vara säker på att komma upp i tid. Som så ofta när vi människor ruckar på våra inkörda vanor så hade jag svårt att sova, jag visste ju att telefonen skulle komma att ringa väldigt tidigt. Så där låg jag i sängen och mest bara väntade på en väckningssignal. Trött på att inte göra nånting gick jag upp långt tidigare än jag egentligen behövde och plockade med packning, dubbelcheckade, ställde ut gitarrerna i korridoren, läste morgontidningen osv, tills jag helt plötsligt slogs av en tanke: telefonen har fortfarande inte ringt, vilket den borde gjort för c:a en kvart sen. En snabb koll visade att jag kvällen innan inte lagt tillbaka luren ordentligt. Hoppsan. Där stod jag med gängets samtliga tågbiljetter (ej ombokningsbara…) och hade varken haft en fungerande väckarklocka eller telefon. Där hade verkligen katastrofen legat på lur…
Nåja, allt gick bra. Vi, dvs jag, Thorsten, Robban, vikarierande basisten Jonas och likaledes vikarierande klaviaturspelaren Anders “Henkan” Henriksson kom samtliga med på 8.30-tåget mot Sundsvall.
Runt ett på eftermiddagen stannade så vår taxicab, som vi klivit på i Härnösand, vid slutmålet, Järnsta Kulturhus, Vättersta, Nordingrå. Markus, huvudarrangören och hans gubbar tog artigt och väl emot oss.
Ett par reflexioner dök omedelbart upp i huvudet: Var det meningen att vi ska spela på dom där träpallarna som står där på planen? Är det här alltså en scen? Är den här oklippta ogräsplätten framför huset platsen för publiken? Och, med tanke på att det inte finns några människor att räkna med här i omnejden, för vi såg inte så värst många hus, hur många kommer att leta sig hit?
Nåja, allt var inte tveksamt, huset var en tvåvånings gammal träkåk där snickarglädjen var väldigt påtaglig. Det tog mig ett par gånger att gå upp till vårat rum på övervåningen och tillbaks…samma väg. Snea korrider och vinklade halvtrappor gjorde att man lätt tappade orienteringen. Påminde vagt om Lustiga Huset på Gröna Lund.
Thorstens tomma mage framtvingade ett snabbt restaurangbesök. Raskt iväg till det lokala Mannaminne, ett gigantiskt utomhusmuseum som härbärgerade det mesta. Jaktplan, mammutar och dikesrensare (modell större) var ett par av ingredienserna. En klart besöksvärd lunchrestaurang likaså. God, prisvärd mat inklusive en lokal trubadur. Han hade tydligen spelat där sen mannaminne…
Efter maten lika raskt tillbaka för ett soundcheck. Vi nojsade oss igenom ett antal låtar innan vi ansåg att det här nog skulle gå rätt bra…bara det skulle komma lite folk också. Det såg inte så lovande ut. Som sagt en ogräsbeväxt plan framför huset. Och öh…bodde det några i trakten överhuvudtaget?
Nåja, Thorsten och sällskap försvann bort till stugbyn en halvmil bort och vi övriga gick en våning upp för att tota ihop en låtlista för kvällen. (Dvs en sån som Thorsten brukar vända upp och ner på när vi väl står på scen, men man måste ju börja i nån ändå…).
Väl däruppe på andra våningen så ser jag att Markus och hans gubbar börjar ställa ut bord och stolar på plätten. Hm…det ser helt plötsligt rätt sjysst ut. Och…har det inte redan börjat droppa in lite folk?
En halvtimmes dividerande om låtar och deras inbördes ordning så tittar nån av oss ut igen och utbrister: “Kolla gubbar, det är ju kö därute!” Jodå, mycket riktigt. Vid halv åttatiden så har det redan bildats en kö utanför. Men varifrån kom alla dessa människor då? Och för att titta på oss.
Allt började helt plötsligt att kännas betydligt lättare. Det såg helt plötsligt klart mysigt ut därnere i sommarkvällen med en bordsbeklädd plan och folk som redan hade bänkat sig där för att äta och dricka en bra stund innan spelningen.

Framåt halv nio dök så Thorsten upp…men inte bara han. Han hade med sig några i sitt släptåg. Från att ha varit en härlig norrländsk högsommardag så dök dom upp, de högst icke önskvärda snyltgästerna: de regntunga skyarna.
En kvart innan utsatt tid så kom min vän Håkan - boende i området, men Stockholmare och Hornstullare halva tiden - fram till mig och sa: “Micke, det finns ingen plan B. Om det börjar regna så vet vi bara inte vad vi ska ta oss till. Flytta in allt in i huset? Tja, men vem vill pröjsa 150 spänn för ett sånt arrangemang? Nej, det FÅR inte börja regna.
Regnet låg i luften hela kvällen, men, det kom aldrig, tack och lov. Trehundra människor kom det istället för regn, och alla satt de och såg vårat framförande i godan ro på den lilla gräsplätten som från den ödsliga syn som hade mött oss klockan ett samma dag hux flux hade förvandlats till en veritabel festplats!
En härlig sommarkväll, en underbar publik och en fullt laddad Thorsten var ingredienserna till en spelning som från start kändes väldigt, väldigt bra. Vi öppade - som vi faktiskt aldrig gjort tidigare - med Bibelord, och sen rullade de välkända låtarna på fram till runt kvart över elva.
Innan slutet så hade dessutom Thorsten - för första gången sen jag kom med i gänget - framfört en låt kompandes sig själv på akustisk gitarr, nämligen Nattlig Visit.
Publikstödet var enormt spelningen igenom, och det var självklart väldigt roligt att få höra alla positiva kommentarer efteråt från människor som jag pratade med.
Det var självklart också kul för oss att det mer eller mindre blev en succe’ för arrangörerna. Köket och serveringen gick för högtryck kvällen igenom, och det kan väl bara ha varit väldigt skönt för en liten kulturförening ute i obygden.
Senare på natten så fick vi i bandet tips om en fest vid en närbeliggande sjö dit delar av publiken redan gått. Trött var jag efter en sömnlös natt natten innan, ville helst gå och sova, men vem kan sova bort ett dylikt tillfälle?
En kvarts promenad, sen var vi där. En tvättäkta norrländsk insjö med en spegelblank yta, lyktor upphängda i träden,en brasa och fri dricka. Dessutomen väldigt vänlig, intim atmosfär. Jag tror klockan var halv fyra innan jag kröp ner mellan mina lakan…Sov som en kung tills frukosten dan därpå.
Halv fem dan därpå så rullade tåget in på centralen. Trettio härliga timmar var till ända, men de hade fört med sig en hel papperskasse med goda minnen att plocka fram när livet börjar att ta emot i vintermörkret om blott ett par månader.
Tack Järnsta Kulturförening och tack alla ni härliga människor i publiken för ett underbart dygn!

Glöm inte bort vår Dalaröspelning den sista Juli, dvs fredagen den 31:a Juli!!!
Micke

Jaha, tillbaka till vardagen. Butiken. Lördagen dan efter Dalaröspelningen - den femte redan för min del - och jag försöker samla tankarna till en något så när täckande summering kring det som hände under gårdagskvällen.
Nåja, inget dramatiskt alls. I stort sett fullsatt, kan till och med ha varit spikat. Hög stämmning från start, till och med hejarklack innan vi gick på i båda seten.
Vikarie för Magnus - vår eminente basist - var Jonas Gunnarsson som skötte sig med den äran. Tack Jonas för ett bra jobb som du verkligen bemödade dig om att göra bra!

Ett försök till en rekapitulering av låtlistan, den vi skrev i logen kan vi lägga åt sidan, jag menar i stället den som kom att bli när vi väl stod på scen:

När Nyårsdagen Ännu Sover
Bibelord
I Ditt Hjärtas Slutna Rum
Gengångaren
Ballad Till K
Högt Upp I Det Blå

Soldat I Universum
Mellan Månen Och Mars
Poesiuppläsning (Dvärgar)
Vad Vill Du Mig
Elsinore
Här Och Nu
Rövarkungens Ö

Något fel kan ha smygit sig in, men jag tror faktiskt att jag kommer ihåg rätt.

Nåja, nu siktar vi in oss på spelningen som vi ska ha på en liten ort strax norr om Härnösand den 12 Juli. Mer detaljer om den kommer inom kort!

Ville bara i all hast tacka alla ni som varit bloggen trogna det sista slöa halvåret!
Jag kommer tillbaka…
Gott nytt år, ha frid i sinnet, lyssna ännu mer på PJ Proby och, ja just det ja….en gång till:
Ha ett fantastiskt 2009!!!

Men…är det inte lustigt…sista året på årtiondet…och inte en människa som har en susning om vad det här decenniet egentligen heter!
För vad heter det egentligen?

Och millennieskiftet…är det verkligen nio år sen det var här…?!

Och siffran 2009…kunde vi för 20 år sen ens i vår vildaste fantasi tänka oss att vi än gång skulle befinna oss i år 2009? Bara siffran känns ju som en siencefiction-titel…Och när vi nu är här, så är det mesta ungefär som det alltid har varit ändå…

För övrigt…om ni är nyfikna på hur gruppen Trimer Express låter så finns det ett rudimentärt inspelat youtube-clip (courtsey Peter…). Kvaliteten på både bild och ljud är tvivelaktiga då apparaturen inte var avsedd för att spela in rockkonserter, men det är bättre än ingenting.
http://www.youtube.com/watch?v=4qkMet8op2A

Återigen: ETT GOTT OCH FANTASTISKT 2009!!!

Hallå igen!

För nytillkomna läsare så är det jag som är Micke, innehavare av skivbutiken Mickes som ligger på Långholmsgatan 20 i Hornstull. Det här är min blogg där jag skriver om lite av varje, dock mestadels om svensk musik.
Ingen recension den här gången, i dess plats i stället en krönika, lite grann som förr. Denna gång mer formad som PR för mig själv än någonting annat som jag tidigare publicerat, men troligtvis inte på det sätt som ni kanske skulle kunna tro. Det gäller nämligen inte min butik, utan nånting helt annat.

Låt oss börja!
Nu är det så att jag mer eller mindre utgår från att de flesta av er som regelbundet läser min blogg vid det här laget har noterat den frapperande frånvaro av självgodhet och distanslöshet som jag i vuxen ålder alltid har haft äran att få bära.
Alla ni vet vid det här laget att det är helt främmande för mig att använda den här sidan till att pladdra om hur duktig jag själv är på alla tänkbara områden. Skriver jag om mig själv så är det oftast när jag blivit riktigt tillplattad. Det är andra som får beröm. Ödmjukhet kallas det för.
Alltså…självklart så skojar jag bara!
Det är blott en chimär. Utan min narcissistiska och egocentriska läggning så hade det aldrig ens startats nån blogg, tro inget annat. Och varför bär butiken mitt eget namn med en stor skylt som halva Sverige sett vid det här laget.
Ödmjukhet? Nja, en framsynt människa bemödar sig noga om att vara försiktig med ord och berömmelse om sig själv och låter det istället komma till sig från omgivningen blott via sina verk.
“Vill du att andra ska tala väl om dig så tala aldrig om dig själv” var ett ordspråk jag hörde som fjortonåring (sagt av förre förbundskaptenen i fotboll Orvar Bergmark!!!).
Va? Vad är det här nu för svammel då? Vad är det som jag försöker komma fram till?
Jo.
Jag tänker låta omvärlden få ta del av en liten solskenshistoria där jag själv har en ganska så stor del. Och…visst, det ÄR ändå känsligt att skriva om mig själv i ett sammanhang där jag - för omväxlings skull - inte utmålar mig själv som en åsna.

Det som jag försöker säga är att jag sen nån månad tillbaka spelar gitarr i den riksbekante estradören Thorsten Flincks band Revolutionsorkestern. Det kände kanske en del av er till redan, då jag har haft väldigt svårt att inte babbla om det titt som tätt i butiken till den som har behagat lyssna. (Där ser ni! Jag är inte blygsam av mig!)
Visste ni inte om det redan så vet ni det nu i vart fall!
Så nu var det sagt.
Jaha, säger säkert en och annan nu. Hur gick DET till och - framför allt - hur GÅR det???
OK, Thorsten är sen ett antal år tillbaka på mycket gott och lite ont en god vän till mig, må vara i periferin, men ändå en vän. Eftersom musiken är central hos oss båda, och då han sjunger och jag spelar gitarr känns det som att det faktum att vi en dag skulle komma att spela tillsammans mer eller mindre bara var en tidsfråga.
Hur det går? Alldeles utmärkt skulle jag säga…när vi väl står på scenen…Resan dit kan vara lite krokig, men väl på scen så är det helt sanslöst! Tro mig!
Visst, Thorsten är som ingen annan jag känner, men det visste jag ju redan innan, och med det konstant i minne så går det mesta förr eller senare vägen.
Med “som ingen annan” så innefattar jag inte bara allt strul som är oundvikligt, utan också all den enormt positiva kreativitet som TF bidrar med. Det är inte för inte som han är en hyllad regissör. I den positionen vet han verkligen hur en slipsten ska dras.
En dag kanske han har lärt sig klockan också…
Nåväl, det hela startade nån gång i juni i år…hur länge det hela kommer att fortgå står än så länge skrivet i stjärnorna, men det är här vi står just nu…

Som med så mycket annat så får nya saker i tillvaron med sig en flod av ytterligare andra nya upplevelser. En hel del av de nya händelserna i livet den senaste tiden har faktiskt varit riktigt, riktigt roliga.
EN alldeles speciellt rolig händelse inträffade den 25 juli, och det är den som jag benämner solskenshistoria!
Den morgonen - och jag menar nu alltså verkligen morgonen, inte förmiddan - så spelade vi live på TV4s frukostmorgon. Två låtar framförde vi, dels en Nick Cave-översättning Vildvuxna Rosor (Where The Wild Roses Grow), dels en Townes van Zandt-dito (Pancho and Lefty) som i Thorstens mun kom att heta Bibelord I Hyresrum.
Allt gick som smort. Trots att jag hade telefonväckning vid 03.15 (då jag brukar gå och lägga mig) och trots en klar oro för hur det skulle komma att gå att spela två knappt inövade låtar med två helt nya medlemmar i direktsändning så gick allt helt planenligt.
Jaha, och vad var det för roligt med det då?
Jo! Två av ordinarie gubbar - Uffe, vanligtvis på klaviatur och Magnus på bas - kunde inte komma till TV-studion den gången på grund av jobb på annat håll. (Magnus turnerade i USA med en ABBA-tribute-show, Uffe spelade med sitt Secret Service i Moskva!)…
Följdaktligen var vi tvugna att hitta två inhoppare - omgående, på två dar!
Peter, basist, hittade jag via min gamle kompis Olle. En gammal bluesveteran med Stampen som sin högborg och som visade sig vara ett tungt, tryggt ankare.
Vår nye herre på klaviatur var dock en riktig högoddsare, en gammal spelkompis till Thorsten: ingen mindre än Anders “Henkan” Henriksson! Just det, samme Henkan som tillsammans med Göran Lagerberg var med och skrev nästan varenda låt till Blonds LP The Lilac Years och som stod bakom stor del av materialet till Tages LP Studio. Som ni vet så hade han dessutom långa fingrar med i arrangemang, komponerande, klaviaturspelande och producerande nästan från början under hela Tages karriär. Gå bara tillbaka och läs mina recensioner på respektive platta och förstå hur högt jag håller den mannen. Sveriges egen George Martin.
Och här ska jag helt plötsligt spela med karln live i en TV-studio…
Hur gick det till egentligen…?
Ni känner kanske igen det hela? En del saker går så fort att det är först i efterhand som vi förstår deras storhet.
Alltså:
Jag hyllar Henkan på min blogg och tre månader senare så spelar han och jag tillsammans på TV.
Egentligen helt ofattbart…kan dock kanske ses som ett indicium på sanningshalten i tesen att ingenting är omöjligt…?
Om det finns nån som undrar över utifall tanken över vad jag hade där i detta celebra sällskap att göra som hastigast dök upp i mitt huvud nån gång så kan jag säga: Jodå.
Allt gick dock så fort att det mest blev lite överlevnadsstrategi över det mesta. Typ: “Va, i övermorgon? Men vilka ska vi slänga in istället då? Hinner vi öva nåt?” Inte mycket tid för att tänka mao.

De två låtar vi framförde finns att hitta på sajten youtube. Gå bara in på www.youtube.com. Väl där sök på “Thorsten Flinck bibelord” resp. “Thorsten Flinck sings Nick Cave” så kommer ni rätt!
Skriv gärna en kommentar om vad ni tyckte!

Kul det där, kanske en del av er som läser tänker. Sen går kanske tankarna ett steg till, alltså utifall det är några fler spelningar inplanerade den närmaste tiden för gruppen? Jovisst är det så!
Thorsten, jag och övriga medlemmar i Revolutionsorkestern skall nämligen spela den 30 och 31 oktober på restaurang Sjöhästen här i Hornstull. Långholmsgatan 24 är den mer precisa adressen. Förköpsbiljetter kommer att kunna köpas från och med den 20 oktober i min butik.
Pris 140 kr vid förköp, 150 kr vid dörren.

Sorry, alla eventuella “Henkan-fans”, den gode Henriksson gjorde bara ett litet inhopp. I fortsättningen gäller ordinarie Uffe, men han är bra han med! En toppenkille med ett aldrig sinande gott humör och en fantom på sitt instrument. (För sextiotals-nördar…Uffe var med i Rowing Gamblers!)…
Övriga två är Robban på trummor och Magnus på bas. Båda två med ett sådant kunnande på sina instrument att jag verkligen stundtals undrar hur jag själv hamnat där. Hur som helst så är ett sånt tänkande alltid en utmärkt sporre för att försöka göra sitt bästa.

Törs jag säga att ni alla är hjärtligt välkomna till Sjöhästen 30 och 31 oktober? Det är ni i vart fall som helst!!!
Hur det kommer att gå? Jag dristar mig till att utlova något utöver det vanliga…för en spelning med Thorsten liknar faktiskt aldrig någonting annat! Bevis finns på youtube!
Om det kommer en recension på spelningen? Kanske det, men i så fall inte från mig! (Mia?)

Allas er Micke

P.S. Jag spelar gitarr D.S.

Hallå där….igen!!!
Jo, det är sant…det kom till sist en ny recension!
Vad in i alla glödheta!!!
Hur kommer det sig…?

Jovisst…helt riktigt, pausen h-a-a-a-r varit lång, alldeles för lång, jag vet. Det var inte ens meningen att det skulle bli ett avbrott. Som så ofta så blev det bara så. De små, små orsakerna är dessutom multipla, som en del uttrycker det nuförtiden. Ingen mening i att fördjupa sig i alltså.

För att avstå från att älta sönder ämnet helt i onödan kan jag i stället så där bara pang på rödbettan berätta att det här INTE är fråga om ett unikt gästspel, utan helt enkelt en början på fortsättningen…en fortsättning som kommer att bli v-äl-d-i-g-t lång…och hyperintressant…så häng kvar nu!

Nystarten blir långt ifrån överraskande sensationell eller nyskapande. Jag smyger helt enkelt igång där vi en gång blev lite avbrutna: Ulf Lundells fjärde LP, den tredje studio.
Annat och andra kommer!

ULF LUNDELL NÅDENS ÅR 1978 Parlophone/EMI

Sida 1

1) Nådens År
Lovande titelspårsinledning med en melodi så rudimentär och ett pianospel så simpelt att det inte går att undvika att man börjar att lyssna på texten…vilken som alltid är helt lysande! Efter ett tag så inser man dessutom att melodin och pianospelet bara kunde vara just så enkelt som det är. Just här så räcker det mer än väl!
Klart godkänt.

2) Snön Faller Och Vi Med Den
JÖ… Det är något av politiskt inkorrekt i “Uffe-fan-världen” att tycka att det här är en av hans bättre låtar. Om det beror på att den låg på Svensktoppen eller att Agnetha Fältskog är med och körar vet jag inte. Det jag vet är att det är en förbaskat bra låt och jag önskar verkligen att hela skivan hade kunnat hålla samma höga klass på komposition och arrangemang (engagemang…?).

3) Höga Hästar
Den typ av seg, flåsig, tungrodd boogierock som rakt inte åldrats med behag. Känns som om det gjorts - och oftast bättre - en million gånger sen dess.
Räddningen är - som så många gånger både förr och senare - en både välskriven och talande text där nog ingen kan undgå att förstå poängen.

4) Natten Har Sitt Sätt
En låt som i stil och form skiljer sig en hel del från övriga spår på skivan. Den har en fin melodi, som dock efter någon minut kan kännas lite tjatig. Hela det extremt minimalistiska arret och det - förutom reverbet på Uffes sång - väldigt torra ljudet gör dessutom att alltihopa inte känns som mer än en välinspelad demo. Borde nog ha getts lite mer tid i studion och replokalen för att blomma ut.

5) Den Lille Strandstrykaren
Boogierock igen…Känns onekligen väldigt, väldigt passe’. Musikalsikt helt umbärligt anno 2008.
Befriande kort.

6) Kärlekens Hundar.
Behagligt luftigt efter spåret innans manglande på tomgång. En fin text och en fin melodi. Roligt att ingen mindre än orgeljazz-legenden Kjell Öhman dyker upp på dragspel!

Sida 2

1) Warum All This Black Stuff
Tung boogie-rock igen men ganska “sjysst” den här gången som omväxling. Lite grann av den gamle rebellen från Vargmåne. Plattans klart bästa upptempo-nummer.

2) Prärien Igen
Bitvis - men bara bitvis - en föregångare till “Öppna Landskap”.
Hur som helst en av plattans starkare nummer, enkelt men snyggt arrad, väl framförd och en Lundell på sitt bästa “Blond-on-blond”-humör.

3) Sonjas Vals
“Bekänn och bli fri.” En av de mer klassiska fraserna från Lundells låtarkiv.
Bortsett från detta ack så korrekta påstående en långt ifrån mästerlig komposition. Några ackord fram och tillbaka, inte mycket till melodi att komma ihåg och en John Holm i en “sångförstärkning” som är mer än lovligt osynkad både här och där.
Charmigt? För en del kanske, men i sånt så fall är det nog också allt. En stor tumme ner.

4) Kitsch
Dramatiskt anslag från start, något som antyder att det inte precis kommer att komma någon kärleksförklaring de närmaste minuterna. Dramatiskt blir det också, men inte tillräckligt för att jag ska vilja höra det hela en gång till. Tunnt arrat (märkliga snudd på “Genesis-slingor” på pianot genom hela låten) och närmast obefintligt samspel mellan sång och komp. Tyvärr.

5) Vit Flagg
Det börjar som det slutar. Uffe ensam, den här gången med sin akustiska gitarr. En låt simpel i sin uppbyggnad men betydligt starkare än exempelvis Sonjas vals. Som alltid en fin text och en godkänd avslutning på en hyfsad - men inte mer än hyfsad - skiva.

Summa summarum en ganska så splittrad LP. De omsorgsfullt arrangerade låtarna blandas med material närmast på demostadiet, (ex. Natten Har Sitt Sätt och Sonjas Vals).
Även då det förmodligen är den första Lundell-LP som på sin tid slog i ett bredare folklager så känns den därför för mig svagare än både Vargmåne och Törst. Lite för lite desperation och kanske lite för mycket välmående (väl unt, Uffe) med en vid det här laget tre år gammal karriär som Lundell här hade bakom sig. Ärligt talat, en hel del på skivan känns som att det går på nån slags klassbefriad tomgång. Det som levereras är onekligen oftast på ytan av hög kvalitet, men det är ytterst lite som får mig berörd, till skillnad från väldigt mycket av materialet från de två första skivorna.
Jag hade turen att vinna den här skivan under ett besök på Gröna Lund sommaren -78 vid deras LP-lyckohjul, det där som befann sig alldeles vid utgången mot färjan förr i tiden. Med mig den kvällen var Stefan Sundström, på den tiden en stor Lundellbeundrare. Trots detta så sa han bestämt när jag lyriskt tog emot min vinst: “Äh, den där plattan är ju ingenting mot Vargmåne!”
Surt sa räven om rönnbären tänkte jag och tog mig hem till Brännerigatan 1, där jag vid den tiden bodde, för att lyssna på mitt lyckohjulsvinst. Jag minns inte att jag tyckte nånting alls efter att LPn hamnat på tallriken, och det är nog när allt kommer omkring - så här trettio år senare - inte så konstigt. Faktum är att plattan, trots att den varit i min ägo sedan den kvällen, inte satt några nämnvärda spår hos mig förutom de två första spåren. Vad det gäller Snön Faller… så är det självklart främst för att det var Lundells första radiohit. Den gick bara inte att undgå.
Faktum är att skivan inte har växt ett dugg under lyssnandets gång. Tveksamheter i början känns nu närmast snudd på uselt…tyvärr.
Det som nästan hela skivan igenom blir räddningsplankan är de konstant lysande texterna, men… hur och i vilken grad kan ett knippe bra texter lyfta upp en hel platta?
Under alla omständigheter så är det ändå ett enormt kliv framåt från “Natten Hade Varit Öm Och Mild”…
En kort liten reflektion bara; Ulf Lundell låter påfallande ofta som en svensk Mark Knopfler på den här skivan. Omöjligt att Lundell skulle ha hört den gode Mark vid tiden för den här skivspelningen. Orsaken måste helt enkelt vara att de hade samma förebild! Vem då? Ja vem tror ni…?

Slutbetyg: En tveksam TREA av fem möjliga.

Hallå igen!

Häromkvällen satte jag mig ner på pallen placerad bakom disken i min lilla butik. Det var vid ett läge när saker och ting just började varvas ner efter en lång och turbulent dag…Dörren var fortfarande öppen, men trafiktrycket på Långholmsgatan är inte speciellt kraftigt på kvällarna runt elva-blecket, så störningen därifrån var ganska så marginell. Snarare så blev det lite mer av en härlig, varm maj-natt som kröp in i affären. Inte en människa i sikte bärandes på en flyttkartong innehållandes vindsröjning där jag alltför ofta råkar bli den sista i ledet före Stadsmissionen (dvs innehållandes skräp). Till och med telefonen hade slutat att skrälla och affären befolkades av kunder som jag kände en viss harmoni med.
Alltså: på med en samlings-CD med P.J. Proby! Vad annat kan man i sånt läge göra! Nä, just det…sätta sig ner, luta sig tillbaka och njuta av livet…
Och fram rullade låtarna återigen fram i den ljumma försommarnatten. That Means A Lot, Linda Lou, Cuttin’ In, I Apologize, Zing Went The Strings Of My Heart, Together, Maria, Somewhere, I Don’t Want To Hear It Anymore, I Love Therefore I Am, Let The Water Run Down, What’s On Your Mind, Stagger Lee, My Prayer, Just Like Him, I Can’t Make It Alone, With These Hands osv, osv…
Och vad kan man göra annat än kapitulera. Den ena fenomenala topp-prestationen efter den andra. Ett heltäckande spektrum på hela förra århundradets musikskatt: rock, soul, ballad, schlager, musikal m.m. och alltihopa framfört på ett fullkomligt formidabelt sätt.
Att lyssna på en sån här samling med en och samma artist där i stort sett varje spår så gott som helt tar andan ur en känns i vissa stunder snudd på overkligt. Självklart så är det inte första gången - heller inte sista, tro mig - som en Proby-samling ger mig den här effekten. Jag blir också sällan ensam om min reaktion; i stort sett var gång som PJ kommer på CD-spelaren så är det någon som kommer fram till mig och frågar: men vem ÄR det här som sjunger? Det här är ju helt fantastiskt! Kan inte placera rösten men han är ju helt otrolig den här killen!
Och det är han ju!

Och det är inte bara fantastiskt, som tidigare sagt så är det även en variation i genrer och röst som ingen annan artist någonsin har kunnat visa upp.
Ändå så är det kanske mest frapperande med Proby nog ändå den smått ofattbart höga nivån på i stort sett allting som han spelade in under två korta år 64-66. Även att lyssna på en av hans orginalskivor från den epoken betyder att lyssna till ett ljudfyrverkeri som ej går att hitta hos andra artister. Svaga spår eller s.k. “mellanlåtar” finns bara inte. Inte nog med det, i varje låt så ger PJ allt i varje liten fras. Transportsträckor existerar inte.
Och så denna oerhörda mångsidighet som ändå inte för en sekund gör avkall på kvaliteten.
Ta bara som ex. avslutningen på den andra LPn, betitlad blott “PJ Proby”, där Lonely Teardrops följs upp av With These Hands! Alltså: först en Jackie Wilson-rockare där PJ fullkomligt pulvriserar Wilsons orginal och sen direkt på det en klassisk ballad där Probys röst helt enkelt blir större än det nu kända universum. Två helt olika världar och ändå så knäcker han all konkurrens på dessa väsensskilda områden och på ett sätt så att man bara häpnar. Vad säga?
Just det, vad säga?
Länge har jag funderat på det.
Och så härom kvällen så kom jag på det: Just det, så är det, just precis så är det.
Bob Beamon.
Alltså den Bob Beamon som chockade en hel värld med att i finalen i längdhopp under OS -68 i Mexico hoppa 55 centimeter längre än gällade världsrekord genom att landa på 8.90, ett världsrekord som som kom att stå sig i 23 år.

MEN…
…att lyssna på PJ Proby är som att se Bob Beamon hoppa 8.90…tjugo gånger om samma kväll…

Hallå där igen! Nu är vi tillbaka med recensionerna igen, och nystarten inleds med en LP som nuförtiden har legandstatus men som när den kom och lång tid framöver knappt en människa ens visste att den överhuvudtaget existerade!

Som titeln avslöjar så är artisten i fråga Doris. Doris vem då?
En kort liten summering av hennes karriär kanske är på sin plats!

Pop- rock- och jazztjej från Göteborg.
Skivdebut så tidigt som 1962 med popgruppen The Strangers. The Strangers and Doris står det på omslaget till singeln Come Go With Me/Singing The Blues.
Efter ett mellanspel i dansbandet Weeds så tog karriären fart ordentligt för Doris i och med bildandet av Plums 1965, med en sjätteplacering på tio-i-topp 1967 för låten Mama Didn’t Lie som främsta merit.
1969 startade Doris en solokarriär med gruppen Dandys som kompmusiker, vilket resulterade i ytterligare en tio-i-topp-hit: Go Back To Daddy. (Var det inte mamma hon sjöng om så var det uppenbarligen pappa…)
Samma år släpptes en LP med mestadels svensktoppsmaterial och sex gamla låtar med Plums som tidigare getts ut som singlar.
Året därpå, 1970, så såg den numera legendomspunna plattan Did You Give The World Some Love Today, Baby dagens ljus.
Hur det kom sig att någon fick den snilleblixten att Doris, mest känd som poptjej, skulle sjunga in en hel LP bestående av en märklig blandning av jazz, psykedelia, funk och country vet jag inte.
Nånstans så kläcktes uppenbarligen idén och helt långsökt var den nog ändå inte. Lyssna om ni får tillfälle på Opp-och-poppa-skivan från 1968 där Doris sjunger Mercy, Mercy!

In i handlingarna kom i alla fall Berndt Egerbladh med en knippe egenhändigt komponerade låtar plus några covers i bakfickan. Ett band skrapades ihop: Loffe på trummor (tjänsledigtfrån Pugh?), Bengan Carlsson från Strangers på gitarr, Lukas Lindholm på bas och Egerbladh själv på klaviatur.
Varför det nu blev just dessa herrar vet jag inte, om det var för att dom redan spelade tillsammans redan eller inte. Det som jag däremot vet är att Heta Feta Linjen på sin debut-LP från året därpå innehöll samma stomme minus Lindholm på bas plus Göran Lagerberg (!) på detsamma.
Mycket fler instrument än så här hörs hela tiden på skivan. Blås och stråkar finns på så gott som varje spår, men vilka som trakterar de instrumenten står det inte en bokstav om på omslaget. Jag utgår dock ifrån att det var Egerbladh själv som arrangerade alltihopa!

En sak som man nog bör hålla i minnet idag, när man ska bedöma den här LPn är att Doris, hur duktig och erkänd som sångerska hon än var, inte var någon direkt stor stjärna i Sverige 1970. En mindre stjärna möjligtvis, men inte mer. Sammanlagt så hade hon legat tre veckor på tio-i-topp med Plums och som soloartist, inte så där värst mycket att skryta med.
Hernnes renommé var definitivt större än så, hon var helt klart ett aktat namn, men att säga att hon var en stjärna 1970 är utan tvekan att överdriva.
Dessutom så tillhörde hon, i sällskap med Tages, Shanes, Hep Stars m.fl. den sextiotalspop-generation som det 1970 var helt legitimt att förpassa ner i närmaste jordkällare så fort som någon representant för den dök upp.
Med andra ord: den här LPn kom och försvann utan att lämna några större spår efter sig, helt enkelt därför att inte så värst många brydde sig om att lyssna på den.
Personligen så hade jag aldrig hört den innan den dök upp på CD för en tio år sen.
Sen så hände ju då detta ytterst märkliga att plattan för lite drygt femton år sedan blev inte bara en s.k. kultskiva, utan även ett hett eftertraktat samlarobjekt för skivsamlare världen över!
Och hur gick det till då?
Jo, allt detta tack vare att låten You Never Come Closer som började, allt tack vare någon engelsk DJs goda smak, att spelas på Londons Acid Jazz-klubbar i början på nittio-talet.
Detta har fått till konsekvens den lustiga, paradoxala situationen att när jag spelar plattan i min butik så är det folk i 20-30 års ålder som kommer fram till disken och kommenterar skivan med att säga hur ruggigt bra den är och frågar mig om jag har den nånstans på vinyl (vilket jag givetvis inte har…).
Kunder som var med “på den tiden” har nästan aldrig en aning om vad det är för platta även om de är helt medvetna om vem Doris är och har läst att hon fått en mindre “revival” på äldre dar.
Onekligen både paradoxalt och lustigt!

Nu kommer plattan!!!

DORIS - DID YOU GIVE THE WORLD SOME LOVE TODAY, BABY 1970 Utgiven på EMI.

SIDA 1

1) Did You Give The World Some Love Today, Baby
Det står på omslaget att Berndt Egerbladh spelar orgel, och ändå så börjar hela plattan med ett ensamt piano…
Nåja, bortsett från den lilla pettitessen så är inledningsspåret utan tvekan ett av skivans starkare kort! En ballad som hade suttit som gjuten för sångare som PJ Proby, Barry Ryan eller Scott Walker, så stark är kompositören Norman Blakes låt. Arrangemanget och inspelningen är likaledes av allra högsta rang, de första 30 sekunderna har en nästan otäck närvarokänsla i inspelningen. Bättre än så här kan inte piano, akustisk gitarr, bas och trummor låta på skiva!
Sången då, hur låter den då? Jodå, det är en mycket krävande låt och Doris sätts direkt på oerhörda prov. Stora kast i låten från snudd på viskning till rent Janis Joplin-wailande. Det ligger på gränsen, men Doris klarar det med bravur. En och annan tveksam ton tar inte ifrån henne att det är en lysande sånginsats som hon gör här!

2) I Wish I Knew
Orgel i introt som för tankarna till en gospelmässa, men en mässa som snabbt övergår till en svängig jazzblues. Doris ligger hela tiden på gränsen för det som kallas för rent, men precis som fallet är med Monica Z., det är det som färgar tonerna. Lite Joplin hör vi väl här också, men vi får komma ihåg att Janis Joplin var snudd på helt okänd för den stora massan våren 1970. Det som idag kan tyckas vara kliché var då vad som kändes helt nytt och fräscht för Doris vid inspelningen. Dessutom så gör hon just den biten förb-t bra, där

3) Grey Rain Of Sweden
Den låt som, i min smak, imponerar minst på mig på hela plattan. Ett försök att göra en finstämd ballad, som tyvärr inte blir mer än ett försök. Kunde dock ha varit åtminstone godkänt om det inte hade varit för det märkliga, fragmentariska avslutet där musikerna verkar mer ller mindre osäkra på hur låten går.
Duetten - vem är han? - funkar heller inte. Känns bara konstruerad. Det låter som om den manliga sången är pålagd i efterhand för att “rädda” hela kalaset. Tummen ner, tyvärr…

4) Waiting At The Station
Mycket bättre än föregående spår!
Countryrock med fiol och läcker tolvsträngad gitarr. Skönt arr och lite udda harmonier här och var. Doris låter här som om hon inte gjort annat än sjungit upptempo country i hela sitt liv!
Lyssna noga på de två tolvsträngade gitarr-solona! Bengan får gitarren att snudd på låta som en sitar och spelar också ett par “orientaliska” fraser. (Zappa-influerat?)
Även slutackordet är minst sagt lite udda.

5) Don’t
Storbandsjazzigt funkigt med fullt ös. Tre minuters pumpande på ett ackord, med andra ord inte mycket till komposition, mera en puls med ett intrikat blåsarr.
Det låter mycket som Dynamite Brass, men då inte en rad på omslaget informerar om vilka som står för blåset så blir jag som ett frågetecken.
Det hela är utan tvekan bra, men utan att kännas så där överhövan världsomskakande. Skulle dock nog ha funkat alldeles utmärkt på Opp-och-poppa på Skansen en härlig sommarkväll i Juli i början på sjuttiotalet

6) Daisies
Låter faktiskt snudd på som indiepop/singer-songwriterpop av idag! Förvånsvärt fräscht och inte ett smack mossigt. Det här har helt klart inspirerat en hel del svenska tjejer av idag som gör musik.

SIDA 2

1) You Never Come Closer
Kanske plattans outstanding spår!
En sanslös musikalisk tripp genom ett ödesmättat landskap som stundtals känns som taget från apokalypsen! Riktig filmisk domedagsstämning på ett sätt som kunde ha fått Tarantino att gå i taket.
Tunga basfigurer, ylande sång, taggtrådsgitarr, freeform-trummor från Loffe och spöklika dissonanta ackord på orgel och piano. Och så Doris bräckliga, späda röst som snudd på viskar fram sina ord. Jo, det är lätt att förstå att den här låten har haft förmågan att leva vidare, den är ju faktiskt ett mindre mästerverk…
En tänkbar, lite vag inspirationskälla: 2000 Light Years From Home med Rolling Stones…

2) Whispering Pine
Fin låt, en cover på ett spår från The Bands andra LP, och ett väldigt fint arrangemang…men Doris verkar nånstans ha gått in genom fel dörr på vägen in till studion den här gången så att gänget var tvunget att slänga in en stand-in, för här är sången på en helt annan nivå än tidigare. Jodå, hon försöker verkligen, men det är stundtals riktigt skärande falskt. Synd. Troligtvis var det ett pressat inspelningsschema som omöjliggjorde ett par försök till, vilket skulle ha behövts. (Hela plattan spelades f.ö. in på fyra dar…)
För att förvärra det hela än mer så dyker den där snubben på sång upp igen! Ibland så misstänker jag starkt att han dök upp enbart för att skyla över eventuella brister, för han sjunger bara på partier som känns generellt tveksamma…Problemet är bara att det gör det hela än värre. Nej, skottpeng på honom, tack!
Men…skämt åsido,hade inte exempelvis Rag Mama Rag från samma Band-LP passat Doris betydligt bättre…?

3) I’m Pushing You Out
Härlig, snabb jazzblues med en Doris tillbaka i toppform! Toppfor till trots så är hon här tyvärr märkligt långt ner i mixen. Fullt ös från bandet, men kanske en aning för mycket sveriges radios underhållningsorkester över arrangemanget.
Under alla omständigheter, Doris sjunger fantastiskt bra här, inget snack om saken!

4) Won’t You Take Me To he Theatre
Hur sa? Om den här skivan är spretig? You bet!!! Här är vi snudd på framme vid engelsk musichall!
Tyvärr så får jag associationer till Little Jimmy Osmond sjungandes I’m A Longhaired Lover From Liverpool när jag hör det här. Charmigt? Utan tvekan tycker nog många det, men inte jag…
Ändå så gör Doris en riktigt, riktigt bra insats, materialet till trots! Hon gör verkligen det mesta möjliga utav det hon sjunger, vilket är ytterst lovvärt när det är snudd på smörja som ska presenteras…

5) Beatmaker
Orgeljazz med blås - lite grann i stil med Don’t, fast med lite fler ackord. Mycket text som Doris spottar ur sig med mycket stark känsla för frasering och timing. Partiet i breaket när hon sjunger unisont med blåset är helt lysande. Där, om någonstans, förstår man vilken fantastisk sångerska hon är!
Ett av plattans trumfkort!
Lyssna också in Janne “Krupa” Carlssons vilda trumspel! Vilken fenomenal trummis han var på den tiden! Lätt att glömma bort efter alla lekledarroller i SVT under årens lopp…

6) Bath
Gospelpiano i inledningen som snabbt går över i en svängig jazzblues med samma gästsångare som tidigare som jag ännu inte har lyckats dechiffrera.
Imponerande och kraftfull sång av Doris. Klart kraftfull och värdig avslutning - om än lite kort - avslutning på en mycket fin skiva! Fick jag ändå ändra på någonting på den här låten så skulle jag ta bort den manlige gästsångaren - nu igen - och hans do-acka-do-acka-do. Jag retar upp mig på det mer och mer för var gång som jag hör det. Ledsen, vem du nu än är!
Allt annat är helt lysande!

Summa summarum en riktigt bra LP från en i allra högsta grad skicklig men på samma gång personlig artist!
Doris, som med benägen hjälp av en vid det här laget redan rutinerad och erfaren Berndt Egerbladh och hans bitvis snudd på mästerliga kompositioner och arrangemang, har all anledning att ta åt sig av all uppskattning som hon fått från de mest oväntade håll långt efter det att plattan blivit återfunnen från sitt dammiga arkiv. Hon är verkligen en riktigt duktig sångerska som har en sällsynt förmåga att sätta en egen prägel på varje enskild låt på plattan. Dessutom är materialet så brett att det här inte alls har räckt till med att vara en duktig jazz-sångerska. Här har det krävts betydligt mer än så, och det fixar Doris med bravur.
Jag kan dock inte hjälpa att tycka - utan att behöva sätta det ena framför det andra - att lite högre halt av pop på skivan inte hade behövt sitta i vägen. CDns bonusspår innehåller i stort sett uteslutande kanonlåtar med Mama Didn’t Lie och Flowers In The Morning som mina personliga favoriter. (Flera ess finns dock: Benny Law och You Made A Fool Of Me håller båda hög klass.) Ett par mer lättviktiga kompositioner i stil med Mama… hade näppeligen skämt plattans helhetsintryck, tvärtom.

Vad säga som avslutning? Tja…kanske att det här var en skiva som inte fick den chans som den förtjänade när den kom. Att den inte skulle “passat in” när den först dök upp eller annat trams i den stilen håller inte tycker jag. Skivan var ju inte trots allt inte speciellt nyskapande eller före sin tid, den låg väl snarast ganska bra “med” i sin tid just då med grupper som Blood, Sweat and Tears och Chicago som friskt experimenterade med både jazz och pop och som snabbt blev populära även i Sverige. Felet var nog att många såg artisten Doris som en relik från en annan epok - det gick fort på den tiden - och därför tyvärr inte ens brydde sig om att kolla upp vad det var frågan om…

Hursomhelst, det är en väldigt, väldigt bra skiva, bitvis…men den har ända här och där sina små fläckar. Ett mästerverk är den inte, så långt skulle jag inte vilja sträcka mig, men det är onekligen en väldigt bra genomförd och en klart fascinerande skiva från en mycket kompetent artist.
Allting sammantaget så…jag är ledsen men det allra högsta betyget kan inte delas ut, hur gärna jag än skulle ha velat ge det…

Slutbetyg: en FYRA av fem möjliga!!!

Handen på hjärtat, det här var en av de svåraste recensionerna jag skrivit hitills! Plattan har så många olika stilar så att jag stundtals knappt har vetat varken in eller ut. Jag behövde verkligen ett par dar på mig för att få nån form av fason på det hela.
Det troliga är att ni inte håller med mig om allt jag skrivit, skriv då bara in och berätta vad ni tycker! Jag är mer än öppen för input den här gången, jag är vidöppen helt enkelt!!!

Hallå igen, ni nånstans därute som fortfarande har tilltro till mig och det som jag skriver, trots mina plötsliga perioder av frånvaro!
Och tack återigen alla ni som berättat för mig om hur mycket ni följer det som jag skriver!
Jag ska göra vad jag kan för att så fort jag kan komma tillbaka till den takt som jag hade för inte alltför länge sen. Erat stöd värmer nåt otroligt!

Ett problem har varit att när jag nu väl fick en ny dator så hade jag - min vana trogen - INTE lagt mig på sofflocket och tagit det lungt och relaxat utan involverat mig i nya aktiviteter.Inte en minuts mer sömn per natt än tidigare. Och där står jag helt plötsligt och ska skriva blogg tre timmar om dan igen…
Nåja, nu är jag här efter en liten omorganisering och med ett glödande behov av att uttrycka mig skriftligen igen, och här ska jag förbli, jag lovar.

I morgon - inte i kväll, jag hinner inte - så kommer en recension på Doris LP från 1970. Vad sägs om det alla göteborgare, ja, för den delen, alla ni andra???

Innan dess, i kväll alltså, så kommer en liten anekdot med en annan göteborgare, manlig sådan, inblandad. Jag såg nämligen den legendariska jazzfusion-gruppen Egba på vår lokala krog Sjöhästen i lördags, och vem i Egba har vi på bas om inte: ingen annan än Göran Lagerberg från Tages och Blond!
Naturligtvis så blev detta faktum ett tungt vägande skäl för mig att stänga lite tidigare än vanligt för att bege mig de 50 metrarna bort till Sjöhästen. Göran ÄR ju än av mina stora idoler, det vet ju alla som känner mig det allra minsta lilla.

För att inte gå händelserna i förväg så ska jag börja med att säga att det var en ruggigt bra konsert. Ett Egba som visade upp ett musikkunnande i ren världsklass!
Tyvärr var det inte fler än ungefär trettio åskådare, men de som var där fick mer än full valuta för sina ölpengar.
Även om Göran var precis den klippa som han alltid har varit och övriga musiker imponerade i allra högsta grad så var det nog ändå trummisen Åke “Doktor Åke” Eriksson som stod för kvällens enskilda höjdpunkt med ett trumsolo på drygt tio minuter som fångade allas uppmärksamhet från början till slut.
Visst Lennart W., min gode vän och bloggkommentator av rang, många trumsolon är kanske helt umbärliga och rent av bara slöseri med tid och tålamod, men dr. Åkes show är något alldeles extra.
Inga stora åthävor, inget pajaseri, bara musikalitet parad med en stor portion humor. En sisådär
35 års erfarenhet av vad en publik vill ha sitter väl heller inte i vägen…Summa summarum en skicklig musiker med ett storthjärta som leverar en högklassig show! Går ej att i några få ord beskriva. Måste ses och höras!
T.o.m. servitrisen som passerade framför scenen med ett stort lass tomglas drog roat på mungiporna när hon gick förbi…
Jodå, nog märks det än idag att Åke har Tubes som ett av sina favoritband…showmanship har ju alltid legat högt på Doktor Åkes lista.

Så kommer vi då till krönikans kärnpunkt, nämligen det som hände ett par minuter efter att konsertens extranummer klingat ut och musikerna börjar att göra sig beredda på att packa ihop och ta sig hem.
Som den gamle “PJ Proby-trummis” han under mina vingar en gång för sju år sen var, så ställer jag mig och språkar lite anspråkslöst med Åke som törstigt kommer fram till baren. Jag berömmer honom dels för hans fantastiska solo men även för spelningen som helhet. På frågan om vad han vill dricka så svarar han en Cola och jag bjuder honom sen på ett glas. (Var han bandets chaufför?)
Mitt i allt surrande så stannar allt till när helt plötsligt Göran dyker upp. Tror ni att mina ben börjar darra…?
Nåväl, jag fattar mig snabbt, nonchigt och proffsigt (tror jag…) och frågar, så där lite coolt med ett par starköl innanför skinnjackan, om Göran känner igen mig. Det gör han naturligtvis inte, men jag berättar stolt att det är jag som är “bloggskribenten”…Och nånstans där så påbörjas nån minuts snack runtomkring detta “väldigt spännande” ämne, nämligen att jag skriver på en blogg om vad en del människor här i landet hade för sig för drygt fyrtio år sen när dom var tonåringar. Precis vad man vill prata om direkt efter en spelning så klart…
På nåt sätt så gled jag in på Tages allra första LP, och nämnde att jag inte var så förtjust i den, vilket varken Göran eller Åke höll med om. Enligt dessa herrar så var den en riktigt hyfsad skiva. (En tvåa enligt mig…)
- Njaaa…, sa jag fylld av tre starköls falska givande av självförtroende, så var det väl inte alls. Egentligen så fanns det ju bara en bra låt på den, nämligen den där…vad hette den där, Crazy ‘Bout My Baby…?
Ridå.
Alla känner vi igen den där känslan, att när vi säger nåt som inte stämmer så känns det snudd på redan i munnen när orden formas att NÅT är fel. Hjärnan dock, den behöver ett par sekunder på sig för att analysera VAD det är som är fel och vad som i det felaktigas ställe i stället skulle vara rätt.
Jepp, direkt när jag sa “Crazy ‘Bout My Baby” så kändes det fel, men innan ens tanken han dyka upp i mitt överjag så hörde jag Görans röst, där varje ord var som tunga släggslag:
- Näää! Den är ju på vår andra platta ju, för där sjunger jag ju med Tommy Tausis och han var ju inte med på den första! Nu börjar jag bli besviken på dig!
Alltså, finns det nån som kan tala om för mig vad man ska göra i ett sånt läge?
Självklart så var det låten The One For You som jag menade, det var bara det att munnen sa nåt annat.
Pinsamt? Gissa…
Visst, det är sånt som händer efter ett par öl.
Visst, skriver man om 5 plattor i veckan och jobbar 12-14 timmar om dan så är det sånt som händer. Det blir mycket att hålla reda på…
Visst, alla kan göra fel och GÖR det också titt som tätt.
Visst, det är så som det är…men varför ska det behöva hända den första gången som jag pratar med Göran Lagerberg!!!!!!!
Nåväl, jag hasplade ur mig nåt om att jag var lite på lyran, att jag ofta blandar ihop låttitlar, att jag hade jobbat mycket just den dan osv, osv.
Bytte sen snabbt ämne till att betona hur bra Tommy Tausis var på stämsång. För att köra ner mig ordentligt i diket, när jag ändå var på gång, så var jag hux flux inne på vad konstigt det var att Tommy Blom sjöng mindre och mindre i gruppen för varje platta som gick.
Ruggigt nog så verkade det som om Göran i sin tur tyckte att det var mindre och mindre intressant att lyssna till vad jag hade att säga. Han ursäktade sig med att han var tvungen att packa ihop för att gå hem och försvann hastigt från bardisken, artigt men bestämt.
Att mitt tjatter hade gjort att han missat sista ölbeställningen med tre minuter gjorde nog knappast saken bättre.
Försvann, det gjorde han.
Och där stod jag med ett totalkraschat ego, fast besluten att aldrig mer skriva på nån idiotisk blogg om saker som jag i alla fall inte kände till bättre än att jag gjorde en åsna av mig själv så fort som jag öppnade truten. Aldrig mer!!!

Förresten, hade jag kommit ihåg att berätta för Göran hur mycket jag tyckte om konserten som hade avslutats fem minuter tidigare? Knappast…
Frågade jag Göran vad han ville dricka som jag kunde bjuda honom på? Nix.
Och hur kul var det för honom att på beställning prata om saker som hände för fyrtiotre år sen? Inte mycket, förmodligen…
Usch, ibland så känner jag mig bara som en bortkommen tolvåring som försöker leka på de storas bakgård…men det kanske vi alla gör nån gång under livets gång.
Det blir svårt för alla när man lämnar den trygga sfär som man bygger upp runt omkring sig under livets gång. En sfär som kan bestå av allt möjligt såsom polare, bandet man spelar i, lokala puben, fotbollsgänget, jobbarpolarna eller kanske till och med en butik som man driver som man vistas i större delen av den vakna delen av livet!
Direkt som man lämnar sitt fort så kan varje liten motgång ses som ett bevis på att man aldrig skulle ha lämnat fortet…men i själva verket är det så att det faktum att man tar så illa vid sig i sådana lägen i sig är ett bevis på att man lämnar fortet alltför sällan! Man har helt enkelt blivit för sårbar!
För visst överdriver jag i min beskrivning av hur det gick till. Inte f-n blev Göran nån illusion mindre för att jag blandade ihop två låtar. Vad brydde han sig om det? Och att Tommy sjöng mindre efter ett tag fick jag också en bra förklaring på. Och visst pratade vi i säkert tre minuter om både det ena och det andra förutom det som jag tidigare nämnde. Det var ju inte heller den första gången som vi träffades, den tredje för att vara mer precis, vi hade dock aldrig tidigare pratats vid så här mycket tidigare.
Nej, jag tror att Göran på det stora hela bara kände sig smickrad över att det finns människor som än idag bryr sig om vad han en gång i sin ungdom sysslade med, och…kände han inte så, så är det ju inget som jag ska behöva må överdrivet dåligt för!
Det gjorde jag ändå…i ett par dar…vilket hade sin del i att det inte blev något skrivande. Sen så gick det över, som det mesta brukar göra av allt det futila som konstant händer alla oss människor i ett långt liv.
Jag gjorde en höna av en fjäder, en falk av en mygga, Danmarks Himmelsberg blev ett Matterhorn o.s.v., men nu är jag tillbaka med båda fötterna på jorden…trots att jag för ett par dar sen kände jag mig mest under jord…

Hur som helst, Göran, den rackarn, den kommer jag att noggrannt dissekera inom kort när jag skriver om Örjan Rambergs singel Balladen Om Killen, där Göran komponerar, spelar bas OCH sjunger…och det med den äran!!!
I morgon så kommer det däremot som sagt en recension av Doris LP från -70, Did You Give The World Some Love Today Baby!!!
Det ni, det blir nåt att se fram emot det!!!

Sällan har väl en svensk debutplatta fått större betydelse för sin publik än Ulf Lundells första LP. Tillsammans med boken om Jack, som kom ut året därpå, så har skivan mer eller mindre kommit att symbolisera generationen från 1967 - “Summer of love” - och dess egen tillbakablickande på den ungdom som för var dag kommer längre och längre bort. Visst, Lundells övriga repertoar har behandlat samma ämne och även andra ämnen för den delen som har gått på djupet i lyssnarnas inre, som Den Vassa Eggen, men ingen annan skiva har kommit att just symbolisera så mycket som just Vargmåne.
Sjung “sextisju, sextisju” till valfri medelålders man och chansen är stor att du direkt får ett “vart har du tagit vägen nu!” till svar, tillsammans med en starkt nostalgisk blick och skevt leende i mungipan. Skivan har med sina klara och konkreta texter ett budskap till människor från Lundells generation som går rakt in hos de flesta. Även de skivköpare som aldrig läst och för den delen inte heller nån gång kommer att läsa Jack Kerouac kunde hitta en stor bit av sig själva i Lundells skildring av ett ytligt nöjesliv i Stockholms City.

Men Vargmåne är så mycket mer än det!
Till att börja med så är det en snudd på ofattbart välgjord, färdig och mogen skiva för att komma från en debutant. Helt obegripligt för mig att en kille som aldrig tidigare spelat med i ett band eller ens varit i en skivstudio kunde agera på ett så ledigt och respektlöst sätt som Lundell gör.
“Han har nog kommit för att stanna” tror jag var de flestas reaktion efter att ha hört Vargmåne. Ta bara Jag Går På Promenaden med Lundells makalösa bluesfraseringar där han mer eller mindre bara leker fram orden, uppenbarligen med ett stort brett leende på läpparna.
Utöver det så är Vargmåne - bortsett från texterna och hur fantastiskt Uffe nu än lät för att vara gröngöling - en väldigt behaglig platta att lyssna på. En kavalkad av olika genrer: rock, blues, folk, ballad m.m. allt spelat på ett mycket lyhört sätt av ett gäng fullblodsproffs. Finn Sjöberg, Mike Watson, Ola Brunkert för att nämna några.
En fråga i sammanhanget som jag inte kan besvara är hur i all sin dar han fick ihop alla dessa musiker till första skivan. Nån som vet? Visst var det EMI han spelade in på, men skickar dom gräddan till alla debutanter? Eller trodde dom så helhjärtat på stt nyförvärv att dom slog på den stora trumman redan från start?
Nåja, i ärlighetens namn så hade Ulf Lundell redan flera år tidigare satt några små pyttespår i svenkt musikliv. Denne, ambitiös redan från start, hade skickat in några av sina låtar till olika skivbolag och en av dessa nådde ingen mindre än Pugh Rogefeldt som 1971 spelade in Uffes En Gång Tog Jag Tåget Bort som hamnade som B-sida på en singel året därpå! Visste ni om det?
Ett par gånger hade även hans famösa heminspelningar nått ett radioprogram för just heminspelare.
Mer än så var det dock inte.

Här kommer skivan!

ULF LUNDELL - VARGMÅNE Utgiven på EMI 1975

1) Stockholms City
En låt som jag nog aldrig riktigt fastnat för. Av någon anledning så är det just den här låten som brukar dyka upp i mitt huvud när jag hör snacket från de människor som i det närmaste förlöjligar Ulf Lundell, (och dom finns det en hel del av…). Jo, visst, här finns alla de här egenskaperna som, om man nu inte gillar Lundell, kan bli ack så irriterande. Sluddrig, släpig röst, klichéfylld text och simpel, malande treackords-bluesrock. Låter mest som nån som har torskat på allt och alla på en gång och bett några polare att kompa honom.
Och ändå så är det inte så! Men det tog det mig lite tid att förstå.
Texten är ju helt enkelt genialisk med sin beskrivning av nåt som i dag direkt skulle associeras till Stureplan, för att sen i sista versen svänga om i etthundraåttio grader och i stället handla om Bullshit City, staden där allt det falskt glamorösa snabbt förvandlas till ren misär. Precis som i verkligheten och en ganska så pricksäker beskrivning. Ingen symbolik, bara pang på!
Musikaliskt så är det fortfarande ingen sensation, men ändå väldigt välspelat och välarrat.
Sluddrig, släpig röst? Jo Uffe hörs lite otydligt, man har hamnat rätt långt ner i mixen, och det är ju inte direkt Uffes eget fel, för lyssnar man bara så gör han en utmärkt insats med en tolkning som definitivt passar låtens text och med en klar och tydlig frasering. Men, tyvärr, han är lite låg i mixningen.

2) Då Kommer Jag Och Värmer Dig
Väldigt mycket Dylan i det bluesiga musikaliska upplägget men inte direkt påtagligt i Lundells sång. Överhuvudtaget så är nog Dylan mer en inspiration än en förebild för Lundell, tror jag.
Texten inte så mycket att orda om.
Snyggt gitarrspel av Finn Sjöberg.

3) Sniglar Och Krut
Enligt mig en av de bättre spåren på plattan. Finstämt, laidback och en Lundell som gör en utmärkt sånginsats. Naivt sjunget, men precis det som den här låten mår bäst av. Den som påstår att Lundell är en taskig sångare har inte lyssnat på det här.

4) Sextisju, Sextisju
En aningens uttjatad låt, men glöm fotbollsklacks-refrängen så är det likt förbaskat en lysande episk rocklåt med en utmärkt text som är precis lika aktuell 2008 som då. Att han Lundell sen gör en fenomenal sånginsats gör ju näppeligen saken sämre.

5) När Duellen Är Över
Och så avslutas sida ett med ännu en finstämd ballad - hela tiden kontraster till låtarna på spåret innan skivan igenom - och med en text om komplicerade relationer två människor emellan.
Helt klart en av de absolut bästa spåren på hela plattan med en Lundell - skivdebutant - som sjunger som om han celebrerade sitt tjugofemårsjubileum som artist.

SIDA 2

1) Jag Går På Promenaden
En mycket välspelad och välsjungen blues. Texten är helt lysande med ett par rim som man är så enkla men samtidigt så genialiska att ingen ens har tänkt tanken att man kan rimma så. “Louise” med “kis”. “Fyra trappor upp” med “läser en pin up”. “Sitt blonda lurv” med “bjuder på en kurv”.

2) Bente
Här möts vi av betydligt mörkare både ton och text. Dom flesta av oss som bor i Stockholm eller någon annan storstad kan nog känna igen situationen, den där när man upptäcker man har en nära vän som står på avgrundens rand och man bara inte vet vad man ska göra eller ens hur man ska göra det man ska göra.
Dramatiskt och sorgligt men en väldigt vacker melodi, allt i en bjärt kontrast till låten innan, Jag Går På Promenaden.

3) Jesse James Möter Kärleken
En fantasifull text, helt klart inspirerad av Dylans lite längre episka låtar. Uttrycksmässigt så låter det däremot väldigt mycket mera Springsteen om det här, t.o.m. förbluffande mycket med tanke på att Lundell enligt egen utsaga aldrig hade hört Springsteen före Born To Run. Den skivan släpptes i stort sett samtidigt med Vargmåne, och plattorna innan hade inte gjort mycket väsen av sig i Sverige så det stämmer nog.
Texten är självklart helt makalös. Alltså, att rimma “Putte Wick” med “nån som gick” är helt enkelt lysande. (Vad säger du om det Basse? Hade du kunnat komma på det själv?!).

4) Nu Har Jag Förpackat Min Längtan
En mycket finstämd och vacker avslutning på en väldigt, väldigt bra LP. Piano, bas och tvärflöjt i ackompanjemanget vilket understryker den brokiga palett som Uffe använde sig av på sin allra första skiva.
Tvetydig text. Menar Lundell att det är bäst att inte ha några förväntningar alls på livet? Eller är det bara ironi? Om denne vid den här tidpunkten förpackade all sin längtan så vart han nog i allra högsta grad förvånad och överraskad, för efter Vargmåne och 33 år framöver så har han kunnat få allt som en normal man velat ha: Pengar, hus, kvinnor, skivkarriär, författarkarriär, film på ens egen bok, berömmelse, bekräftelse, applåder osv. För det var väl det som du längtade efter Uffe, eller…?

Summa summarum en oerhört imponerande debutskiva av en artist som här visar upp en enorm mognad och musikalitet på ett väldigt tidigt stadium av sin karriär. Den suveränt lediga pratsången med sina ständiga rytmiska fraseringar ger en tolkning av hans egna texer som är sällan skådad i vårt land över huvudtaget och i stort sett aldrig hos en man som - jag upprepar det för säkerhets skull - för första gången i sitt liv befinner sig i en riktig inspelningsstudio och dessutom aldrig tidigare har spelat i ett band!
Slutomdömet måste bli högt, det finns egentligen inget alternativ. Det är en utmärkt skiva utan ett enda svagt spår. Ni som tvivlar eller fnyser, ta en till lyssning i lugn och ro på Vargmåne, koppla bort alla fördomar om människan Ulf Lundell och inse att det här är riktigt bra, och inte bara det, det är äkta också!

Slutbetyg: en tveksam men ändå Femma av fem möjliga!!!

!968 hoppade Tommy Blom av Tages. Ehuru denne alltid har synts vara en glad, sympatisk herre så är det fullt förståeligt utifall han började känna sig en smula sur över att bli undanknuffad från det rampljus som han en gång stod i mitten i. Vid gruppens start så sjöng han lead på ungefär hälften av låtarna, mot slutet knappt nånting. Ändå så ser han hela tiden precis lika glad ut på alla foton och filmade liveframträdanden. Avhoppet förvånade väl ingen när det kom, för vem hade i långa loppet accepterat den bi-roll som Tommy - säkerligen mot sin vilja - placerades i.
Alldeles efter sitt avhopp så spelade Tommy in den här singeln. Hur låter den? Läs vidare!

1) Du Kan Hitta Lite Här
Jag skulle önska att man kunde ta titeln på låten bokstavligen, men man får nog leta länge om man ska hitta nånting på den här singeln.
Till att börja med, så att vi har det klart för oss från första början, det här är en singel som uteslutande var designad för svensktoppen. A-sidan påminner lite grann om Mats Olin eller Svante Turesson, skulle kanske eventuellt vara en låt för Östen Warnebring. Tyvärr så håller den inte den klass som dessa herrar brukade visa upp, framför allt texten är riktigt usel. Ingen skugga över Tommy, han gör precis det som han ska, det är materialet och arrangemanget som är helt offside. Nåja, det var väl ingen som tvingade Tommy att spela in det här under pistolhot, eller…?
Skämt åsido, den här killen ska sjunga I Got My Mojo Working eller In My Dreams, absolut inte det här dravlet, och det tror jag Tommy själv skulle hålla med om utifall någon skulle fråga honom i dag.

2) En Dans Är Slut
Åtskilliga snäpp bättre. Det här skulle naturligtvis ha varit A-sidan! Folk-jazz över både komposition och arrangemang. Tommys sång är minst lika bra som under Tages-tiden.
Nåja, nu är det inte så här att det här är en borttappad klenod, så bra är det inte, men det känns lovande. Hade det fortsatt på det här spåret så hade det med tiden kunnat bli nåt. Synd att Tommy kort därpå lämnade musiken för en lång tid framöver. Med sin lite speciella röst och sin naturliga karisma hade han haft mycket att mer att ge om han bara hade haft förmågan att hitta sin rätta väg. Sida A på den här singeln var definitivt inte nån rätt väg. Snarast en nerfälld vägbom.

Summa summarum en ganska taskig, för att inte säga onödig singel. A-sidan t.o.m. för dålig för svensktoppen, B-sidan bättre men ändå ett längt steg tillbaka från Tages.

Slutbetyg: en svag TVÅA av fem möjliga…

Två LPn med Hep Stars på raken i serien! I går hepparnas första We And Our Cadillac och så direkt på On Stage!
Ja vad ska man säga om det? Tja, att jag väldigt snabbt frångick mina principer som jag skrev om för ett par dar sen, alltså det där om att inte upprepa mig genom ha två skivor med ett och samma band för nära inpå varandra. Och så blev det ändå som sagt var två Hep Stars LPn efter varann! Men - det är väl ändå inte hela världen? Vi får se det som en snabb chans för hepparna att revanschera sig från min sågning från i går! Och det är just vad dom gör…

Det här albumet brukar då och då benämnas “en av de bästa live-skivor som någonsin gjorts”. Den amerikanska garagerocktidningen Bomp hade för c:a trettio år sen en liten artikel om svensk 60-talsmusik då även den här plattan nämndes. Det gjorde man och det med orden ” one of the best ever!” Och det har citerats om och om igen i svenska poptidningar.
Jaha, alltså, om EN amerikansk journalist på en amerikansk tiding som, ärligt talat, mest liknar ett fanzine skriver det…då måste det ju förstås vara så, eller? Patetiskt.
Det lustiga med det hela är att det nu är precis så som det ligger till. Det här är en ruggigt bra live-skiva!

Här kommer recensionen:

HEP STARS - HEP STARS ON STAGE 1965 Utgiven på Olga

1) Cadillac
En tung och - banne mig - en ännu bättre version än orginalet! Svenne känner sig helt klart hemma med låten vid det här laget. Han glider skickligt på fraserna och utsrålar till fullo att han njuter väldigt mycket av sin plats i tillvaron som sångare i Sveriges just då populäraste band framförandes sin populäraste låt inför en smockfull Folkets Park. Väl unnt!
Fullt drag även på Bennys orgel! Två klart mäktiga solon jämfört med orginalets mera safety first.

2) What I’d Say
Ray Charles-komposition som densamme hade en hit med 1959. I Sveriga var det dock Roy Orbison som låg på listan - 1964 - året innan den här skivan spelades in. Vilken version som hade inspirerat hepparna är svårt att säga, men väldigt många britttiska och amerikanska körde den här låten under sina livespelningar i Sverige på den tiden, det kan vara så som det gick till.
I alla händelser får hepparna till ett drag och tempo som är smått sanslöst. Få liveskivor kan förmedla en livekänsla som man känner på det här spåret. Det är så att man riktigt kan se Svenne ståendes framför publiken uppmuntrandes den till att härma vad han sjunger.
Sanslöst ös på samtliga musiker!
Lelle Hegland på bas fick ofta stå ut med att mer eller mindre förlöjligas som musiker under sin aktiva karriär vilket jag absolut inte förstår då jag hela tiden upplever Lelles basspel som väldigt ösigt och rytmiskt. Dom som kom med den kritiken vet kanske nåt som jag inte vet. Till och med har jag hört nån säga att det inte var Lelle som spelade på Hep Stars skivor. Jaha, men vem är det som spelar på live-skivan då, och som dessutom spelar förbaskat bra??? Ja, om det inte var Lelle så bör det väl i så fall ha varit hans tvillingbrorsa…
Du har haft ett tufft liv, jag hoppas innerligt att du mår så bra du kan i din nuvarande situation Lelle! Tack för allt du en gång gav!

3) Donna
Richie Valens från 1958. En låt som hepparna gjorde betydligt bättre än orginalet redan på studiosingeln (och det är ett mysterium att denna inte fick plats på den första LPn till förmån för annat av oändligt lägre kvalitet!)
Även den här versionen är helt klockren…ända tills Bennys dansbandsorgel dyker upp. Nåja, det här är riktigt bra med eller utan Benny.

4) What Do You Want To Make Those Eyes At Me For?
Emile Ford från 1959. Hep Stars version utklassar Fords orginal.

5) So Mystifying
Här börjar det så smått att koka så att man börjar bli rädd för att det snart ska koka över!
Kinks var helt klart ett mycket hett band för svenska grupper runt -65! Det formligen vimlar utav coverversioner på låtar från Kinks tidiga LPn gjorda utav svenska popband runt den tiden. Här är en till…och ytterligare en som sopar britterna helt av scenen! Alltså, ni som tvivlar, menar ni verkligen att Kinks skulle överträffa röjet på det här spåret?
Jag skulle kalla det här för snudd på sensationellt bra! Den Svenne som verkade gå på valium under LP-inspelningen tidigare samma år har likt Fågeln Fenix stigit upp ur sin egen aska och dominerar scenen totalt! Han har ett självförtroende större än universum, publiken skriker för varenda liten gest han gör, han glider på fraseringarna som bara den gör som vet exakt vad det är som han håller på med. Här är han kungen helt enkelt!
Sen så har vi den grymt förbisedde trummisen Krille Pettersson som tillsammans med Lelles bas skapar ett dynamiskt komp med ett helt sanslöst sväng. Janne gör samtidigt i allra högsta grad sitt jobb på gitarren. Världsklass.

6) Only You
Min pappa sa en gång till mig när vi i bilen en gång lyssnade på en tidig Dylanplatta att felet med Bob Dylan på den skivan var att han varvade ett toppnummer med ett nytt toppnummer, vilket man enligt tusenåriga teaterteser inte ska göra. Man måste få hämta andan nån gång.
Det kände också hepparna till som här lät Janne komma fram till micken för en temposänkande ballad från Platters repertoar. Men, Janne sjunger här bara n-ä-s-t-a-n bra, men det räcker inte. Här så låter dom återigen - som på deras första LP - som dansbandet på Möjas midsommarfest…
Bennys hemska orgel gör också allt för att förstärka den känslan. Tempot sjönk inte, det var ett blysänke som föll till botten.

7) Wear My Ring Around Your Neck
Tillbaka till extasen…och vilken extas sen. Det här är snudd på helt galet. Kokade det nyss över så är det här snudd på vulkanutbrott. Lyssna bara på Lelles sanslösa basspel! Fenomenalt och världsklass!

SIDA 2

1) Surfin’ Bird
Krilles plats i spotlighten. Tyvärr så har väl saker som det här gett honom ett oförtjänt anseende som en spelevink. (Det är han kanske inte ensam om bland trummisar i popvärlden å andra sidan…). Det är väldigt lätt att glömma bort att Krille var en väldigt duktig musiker som hade sin del i hepparnas sound när man hör det här.
Den här låten brukade jag hoppa över när jag spelade den här skivan. Säger det mesta om vad jag tycker om den…

2) Talahassie Lassie
Och så tillbaka till fronten, och det med ytterligare en rockare - givetvis!
Det här var en hit 1959 med Freddy Cannon och grabbarna gör en riktigt bra version fullt i klass med orginalet.

3) No Response
Mycket bra - och snabb - version på den singel som ännu inte hade släppts men som snart skulle ta sig in på Tio i topp.

4) If You Need Me
Nej, den här skivan är inte Jannes stora triumftåg…Så fort tempot ska dras ner en liten aning så kommer han fram till micken, och gör det inte speciellt bra nu heller. Som sagt…midsommarafton på Möja…

5) Farmer John
En version minst lika bra som studioversionen. Fullt drag igen med andra ord!

6) Bald Headed Woman
En kanonversion på deras dåvarande hit på Tio i topp. Snabbare och otåligare, inte lika hypnotisk som orginalet, men ännu röjigare.
Fotnot: Lägg märke till Bennys lilla “tivolifras” i början på det snabba partiet!

7) Whole Lot-ta Shak-in’ Goin’ On
Ståndsmässig och värdig avslutning på skivan.
Fullt drag och fullt ös från samtliga inblandade.
Den här låten och det här schablonmässiga avslutet på en konsert där man på nåt sätt ska dra ut på det hela genom att maximera allting har aldrig tilltalat mig, men killarna gör det ju ändå bara såå bra!

Summa summarum en riktigt bra LP från ett band som här visste hur en slipsten skall dras!
Helt klart så var grabbarna vid det här laget riktigt samspelta. Det är lätt att tro att allt bara går av sig självt när man lyssnar på en sån här skiva, men självklart så finns det ett ytterst väloljat lagmaskineri bakom det här skapat av ytterst kompetenta musiker. Inbilla inte mig att det här sanslösa draget kom till så där…ja bara så där av en slump, inflygandes en morgon genom fönstret kanske! Nix, det här är grabbar som spelar på yttersta knivspetsen hela tiden, men väl där så ställer dom sig på ett ben och börjar dansa i takt med musiken. Med andra ord, en del av det här är nånting som man sällan stöter på inom rocken nånstans överhuvudtaget, killar som lirar på toppen av sina förmåga men ändå tar tre kliv till framåt. Och lyckas!
Mycket av det här är frukten av det utsökta trum- och basspelet från Krille och Lelle. Den som imponerar mest på mig nu så här fyrtiotre år senare är faktiskt Lelle. Hans driv och attack i basen men ändå hela tiden med en otrolig precision är det bara att buga sig ner och ödmjukt tacka för. Heders Lelle!

EN invändning kanske skulle kunna vara att det här är musik som här levde på lånad tid. Många av låtarna kom från en helt annan epok i rockens historia och de flesta i publiken hade absolut inte växt upp till det här. Popstjärnor och långhåriga som de var så hade de inte fått överta nån större del av rock ‘n rollpubliken som mestadels fnös åt allt vad pop och ovårdade popband hette. Följdaktligen så var killarna bokstavligen tvungna att slå in i sin publik hur bra det här var… och det lyckades man med minst sagt.
Men, och det insåg man nog själva, den här musiken var på väg bort med expressfart. En förändring behövdes, men att den skulle komma så snart och så radikalt var det ganska så svårt att förstå. För det blir onekligen en smula schizofrent med dom minst sagt tvära kasten mellan de olika skivorna!
We And Our Cadillac går stundtals på valium medans den här skivan närmast är turbomatad. Skivan som kom sen, efter On Stage, - den tredje som bara heter Hep Stars och som jag gick igenom här för ungefär en månad sen - verkar ju i stort sett vara inspelad av ett helt annat band. Åtminstone så låter det så. Inte en siffra stämmer! Inte en upptempolåt på hela LPn, och detta efter en internationellt hyllad liveskiva som bara innehöll rock ‘n roll! I sanning mycket märkligt…
Och vad följer man sen upp trean med? Jo, en julskiva! Hade man inte kommit ganska så långt bort från Talahassie Lassie vid det laget? Nåja, sålde skivor, det gjorde dom vid den tidpunkten, mer än någonsin dessutom…
Slutomdömet måste bli högt, även om det musikaliska djupet nog inte tål någon mer ingående analys. Det här är ändå - vad olyckskraxarna än säger - en fenomenalt bra framförd liveskiva med en feeling som sällan eller aldrig har hörts varken förr eller senare på platta i rockhistorien. Det negativa som drar ner den här gången är vad som drog upp den den förra gången: Jannes sång… och så Surfin Bird!

Slutbetyg: en klar FYRA av fem möjliga!!!

Efter att ha gått igenom debutskivorna från de tre stora popbanden i Sverige på sextio-talet, Tages, Ola & The Janglers och Hep Stars så anser jag att Ola & Co. gjorde klart bäst ifrån sig. Tages kom faktiskt inte ens i närheten.
Inte Hep Stars heller för den delen, långt ifrån dessutom.
Här kommer hepparnas debut, nermonterad låt för låt:

HEP STARS - WE AND OUR CADILLAC 1965 Utgiven på Olga

SIDA 1
1) Cadillac
En av tidig svensk 60-talspops stora ögonblick! Cadillac! Ett oförglömligt minne för dom som var med på den tiden!
Enligt dom som säger sig känna till historien så snappade hepparna upp Cadillac under en turné i Finland då de råkade få höra det finska bandet The Renegades framföra det här mästerverket. Vem vet, historien kanske hade varit väldigt annorlunda om inte Hep Stars hade varit där, just den kvällen i Finland hörandes de finska rockarna framföra just Cadillac!
Men Cadillac var inte - som många felaktigt tror - Renegades låt från början. Låten kommer från en - idag - totalt okänd engelsk rock ‘n roll-artist vid namn Vince Taylor. Vince Taylor and the Playboys kallade sig gruppen för.
(Här skulle jag vilja göra en paus och skriva en lång, lång krönika bara om Vince Taylor, mannen som, i likhet med PJ Proby, hade hela världen framför sina fötter, men som, återigen i likhet med Proby, sjabblade bort alltihopa å det grövsta. För Vince Taylor borde - om det funnits ett uns av rättvisa här i världen - ha varit där uppe med Gene Vincent, Eddie Cochran, Elvis och Buddy Holly. Jag lovar, krönikan kommer, tills dess, om ni stöter på något nånstans om Vince Taylor: kolla upp det och häpna!)
Då det här nu ska handla om Hep Stars och inga andra så återvänder vi till deras version av Caddilac, den låt som dom är mest förknippade med.
För mig och för många så är och förblir singeln Cadillac ingenting annat än en milstolpe. Efter att ha sett hepparna 23 Mars 1965 i TV-programmet Drop-In så tog livet en ny vändning. Det skulle aldrig mer bli sig likt. Fem långhåriga tonåringar som rockade på ett sätt som ingen hade vare sig hört eller sett tidigare. Oförglömligt även idag hela fyrtiotre år senare! Och många är det som tänker som jag, jag vet!
Jag har skrivit om det här på annan plats två gånger tidigare och tänka inte bli tjatig så jag lämnar nostalgin här.
Hur låter “Caddan” i dag då, 2008? Tja, i likhet med Bald Headed Woman så är det ju fråga om en ganska speciell skapelse. Ehuru en vanlig treackords tolvtaktare så är det fråga om ett väldigt unikt arrangemang på hela låten med sina tvära kast från nästan total tystnad till fullt ös. Bara en sån sak som den inledande trumvirveln är ju unik. Hur många låtar kan ni direkt dechiffrera efter en inledande tresekunders trumvirvel?
Så handen på hjärtat, nämn EN låt som påminner om Cadillac! Just det, det är en ganska så unik låt, och dessutom, med den enorma betydelsen som Caddilac kom att få, så känns frågan “Är Caddilac en bra låt?” rätt svår, för att inte säga omöjlig att svara på. Ungefär som: är det gott med champagne på nyårsafton?
“Är det en bra låt?” “Va! Det är ju Cadillac!”
Den går bara inte att ifrågasätta.

2) Be My Baby
Sång av Janne Frisk, och jag tycker att han fixar det bra. Även körsången är helt godkänd. Överhuvudtaget en röjig om än kraftigt underproducerad - snudd på punkig(!) - version.
En sak som jag idag dock kan störa mig på när det gäller hepparnas tidiga inspelningar är det bedrövliga orgelljud som Benny hade. Kunde ingen ha skaffat fram en Hammond åt honom? Och varför var det bara orgelsolon?
Be My Baby var en listtvåa i USA och fyra i både England och Sverige för Ronettes 1963.

3) That’s When You’re Heartaches Begin
Janne Frisk verkar ha varit en tidig torsk på Phil Spector - Be My Baby och Then She Kissed Me - och Svenne likaledes på Elvis…tyvärr, för det här låter gräsligt. Bortsett från den lite udda avslutningen så är låten från den första till sista tonen en total katastrof. Ledsen Svenne, men det här är helt under din normala kapacitet.

4) Send Me Some Lovin
Mindre hit för Little Richard 1957, och här med en helt godkänd version av hepparna med Janne F. tillbaka vid micken. Ett gigantiskt lyft gentemot låten innan, för Janne gör det här faktiskt riktigt bra. Återigen ett orgelsound som borde ha förbjudits innan det ens tillverkades.

5) Young And Beautiful
Ytterligare en katastrof när Svenne vill leka Elvis en gång till. Det här är om möjligt ännu värre. Rakt ner i slasken med det bara!

6) Rockin’ Love
En låt inspelad och komponerad av rockabillystjärnan Carl Mann 1959. Hepparnas version är godkänd och Svenne gör en av sina bättre insatser på skivan. Det betyder inte att det är speciellt bra.

SIDA 2

1) No Response
En modern myt som det är svårt att förstå dels var den kommer ifrån, dels hur den har kunnat bestå är myten om att Benny Anderssons första komposition med hepparna var Sunny Girl. Det är något som jag läst både här och där. Enligt legenden så tog bandet så illa vid sig av kritiken som gick ut på att dom bara spelade andras låtar att Benny en dag hade suckat djupt och sagt “Jag får väl skriva en egen låt då!”, och gick iväg i en halvtimme och kom tillbaka med…Sunny Girl!
Alltså, det inser väl ändå vem som helst att han skrev No Resonse före Sunny Girl! Det skiljde ju minst ett halvår i tid mellan låtarna. Det är ju dessutom knappast en låt som har “tappats bort”, den var ju ändå en hit, tio veckor på Tio i topp med en tredjeplats som bästa placering. Jag kan förstå om man inte känner till att det var Benny som skrev No Response, det är ju fullt förlåtligt, men beklagligt om man ska skriva om popens historia. Nåja, även jag har nog gjort en och annan tabbe…

Just det ja, hur låter den då, No Response? Jo det är ju fortfarande en av bandets bättre låtar, en av alla de som en gång för alla borde ta bort den där onödiga “raggarband”-stämpeln över gruppen. Som komposition så är den väl inte så där världsrevolutionerande, men man måste ju starta nånstans.
Hepparna gör den dock väldigt bra!

2) I’ll Never Quite Get Over You
Billy Fury hade en hit i England med den här låten, har man hört dennes version så blir det här inte speciellt bra. Har man dock INTE hört Billy Fury så är det här faktiskt en ganska OK, lite annorlunda, lågmäld ballad.

3) Sweet Little Sixteen
Janne Frisk vid sångmicken och fullt ös igen. Röjigt , med ett omisskänneligt Hep Stars-sound på produktionen.

4) Oh! Carol
Svenne tillbaka i frontlinjen, och det låter faktiskt godkänt om hans sång den här gången. Så här 2008 kan väl valet av Neil Sedakas monsterhit från -59 tyckas som lite diskutabel och det låter mer som ett taskigt dansband på midsommarafton ute i skärgården än som ett av sveriges genom tiderna största popband.

5) Then She Kissed Me
En hit med The Crystals under aningens annorlunda namn - Then He Kissed Me. Två år senare blev den inspelad av The Beach Boys under ytterligare en aningens annorlunda titel - Then I Kissed Her. Utgiven på singel med strandpojkarna 1967 och hit i både Sverige och England.

Hep Stars version är förvånansvärt bra. Janne på sången gör det helt klanderfritt. Allt skulle bara behövt aningen lite mer arrangemang och produktion så hade det kunnat bli en liten pärla. Om det är något som stör så är det väl återigen Bennys brölande orgel, som nog fanns där i brist på en större produktion. Phil Spector skulle nog ha haft en del synpunkter på upplägget…

6) Baldheaded Woman
Etta i fyra veckor på Tio i topp sommaren -65. Ett härligt oförglömligt minne som andas en ack så lycklig barndom.
Detta är en cover på en låt från Kinks första LP från 1964. Det intressanta är att Hep Stars version fullständigt blåser Kinks av banan. Matchen startar inte ens!
Jag vet att Harry Belafonte spelade in en låt med samma namn redan 1960, men jag känner inte till om det rör sig om samma komposition.
Hur som helst så är Bald Headed Woman absolut en av Hep Stars starkaste låtar någonsin. Det är ju en väldigt speciell skapelse, en låt som är uppbyggd som väldigt få andra låtar, med sitt enda ackord som går på i en suggestiv, lätt hypnotisk takt ända tills upptempo-partiet kommer. Där drivs det hela snabbt till en extas som får sin upplösning i ett crescendo. Enkelt? Javisst, men gör om det själva då!
Nej, ärligt talat, Bald Headed Woman med Hep Stars är en av den tidiga svenska popens stora, unika och magiska ögonblick. Tung. Hypnotisk. Majestätisk. Stor.

Summa summarum en ganska så märklig platta som i mycket är i avsaknad av såväl en linje som en röd tråd. Singlarna Cadillac och Bald Headed Woman står ut som fundament - inledning och avslutning - som gör att det här inte helt kan ignoreras. No Response är också en mindre syredusch som gör att man vaknar till.
Resten är dock rätt så besynnerligt. Besynnerligt dels för att utfyllnadslåtarna går i en helt annan stil än vad de tre singlarna gör, dels för att Janne Frisk på nästan varenda ett av “icke-singel-spåren” i stort sett utklassar Svenne Hedlund som sångare! Jannes insatser på de fyra låtar som han sjunger på är helt oklanderliga medans Svenne på ett flertal av spåren skämmer ut sig å det grövsta.
Jag vet faktiskt inte hur det kunde bli så.
En teori är att Svennes “utfyllnadslåtar” samtliga var spår som slängdes ihop i sista sekund för att fylla ut plattan. Jannes låtar är också samtiga mer genomarbetade och arrangerade vilket kan tyda på att mer tid har lagts på dem.
Men ändå…jag finner det dråpligt att sitta och lyssna på det här och inse att Janne Frisks fyra sånginsatser krossar Svennes försök till Elvis, Neil Sedaka och Billy Fury. Det går inte ihop i min världsbild, ändå så är det just så! Grattis i efterskott, Janne!!!

Slutomdömet blir tungt att dela ut. Jag vill så gärna så gilla den här skivan, men det går bara inte. Dåligt inspelat, uruselt producerat, ingen som helst enhetlighet i låtval, stundtals katastrofala sånginsatser…och så ett par riktiga pärlor: singlarna! I övrigt så är det bara Janne Frisks låtar som håller för en granskning…men dom var ändå inte speciellt intressanta i sig då dom redan hade gjorts i mycket mer välproducerade versioner flera år tidigare! Dessutom så var snudd på att det började växa mossa på dom…det var ju ändå en ny tid som var här!
En fråga som man lätt kan ställa sig är varför man inte slängde in Farmer John, Donna eller t.o.m. Kana Kapila i stället för det helt undermåliga material som Svennes Elvis-pastischer utgjorde. Det hade onekligen höjt skivan enormt. Även Rented Tuxedo eller Lonesome Town hade varit fullvärdiga alternativ till Young And Beautiful och That’s When Your Heartaches Begin.
Att jämföra den här skivan med Ola and the Janglers debut från samma tid…ja det går bara inte, det är en ocean emellan.
På grund av allt detta så blir det ett riktigt lågt betyg…tyvärr!

Slutbetyg: en tveksam TVÅA av fem möjliga…

Jaha, det här är den sista LPn med Tages som recenseras! Fem Tages och en Blond är det facit som grabbarna från Götet lyckades skrapa ihop under sina fem aktiva år, och nu så har vi alltså kommit till vägs ände.
Jag har ordat så mycket om gruppen tidigare att jag tycker att vi kör rakt på. Ska bara nämna att Tages första platta kom lite drygt ett år efter att Sleep Little Girl släppts. I mellantiden så kom det ut ett par singlar och en EP med sammanlagt sju låtar som inte finns med på deras första LP.
I’m The One For You och I Got My Mojo Working spelades in i Augusti -65 medans övriga tio låtar spelades in på två hektiska dagar i Oktober.

TAGES - TAGES 1965 Utgiven på Platina

SIDA 1

1) Bloodhound
Amerikansk garage i göteborgsk tonårstappning. Klart godkänd om än inte riktigt den där perfekta produktionen. Ordentligt röjigt gitarrsolo från Anders!
Låten tagen från Downliners Sect. Tages femte Tio i topp-placering, fem veckor på listan med en sjätteplacering som bäst.

2) Everybody Loves A Lover
Demokrati har alltid verkat varit en ledstjärna för killarna i Tages. Här sjunger till och med Anders lead, något som jag inte kan minnas att han gjort nån gång sen dess. Tja, han sjunger väl inte så mycket sämre än de övriga, den stora frågan är bara: varför spelar man in en så här pass malplacé låt? Nånting mer opassande på en Tages-LP får man väl leta efter!
Märkligt nog så är detta ett av de mer välarrangerade spåren på hela plattan.
1958 var det här en hit med Doris Day. Fem år senare, 1963, så nådde The Shirelles nittonde plats på USA-listan med samma låt. Troligtvis är det den versionen som Tages blev inpirerade av.

3) Dimples
John Lee Hooker på en svensk LP 1965! Helt ofattbart! Dessutom en ritigt bra version, men märkligt nog Görans enda egen solo-låt. Denne imponerar faktiskt inte speciellt här, han känns lite obekväm, snudd på som om någon tvingat honom att sjunga låten.

4) I Got My Mojo Working
Vad nu då! En kanoninsats av Tommy, plattans överlägset bästa sångprestation, därtill ett ekvilibristsolo från Anders (är det verkligen Anders, det låter inte som honom…?). Det här är även på det stora hela taget helt enkelt lysande, kanon, makalöst ja allt man kan önska sig och ett bevis på att gruppen onekligen var i en positiv utvecklingsfas. Att potentialen fanns är ju helt uppenbart här.
Tyvärr hamnade I Got My Mojo Working som B-sida på singeln The One For You, den borde absolut ha släppts som A-sida på en annan singel.

5) Naggin’
Uppföljt av ytterligare ett bra framförande av Tommy Blom! En Kinkscover från Kinda Kinks, Kinks andra LP, och en riktigt bra sådan. Kinks grymma öde är att de svenska grupper som gjorde egna versioner på deras låtar oftast var minst lika bra och ibland till och med klart bättre!

6) Sleep Little Girl
Kommentarer överflödiga…utom att det här är en av gruppens två kompositioner på plattan. Och…den är nog lite bättre än sitt rykte…men inte mycket…

SIDA 2

1) The One For You
En riktig kanonlåt!
Nånstans här tycker jag vändningen I Tages historia kom. Efter de första trevande försöken att göra “riktig” musik så kommer den här pärlan. Sen så gick det bara uppåt under tre mycket intensiva år. Lyssna exempelvis på Görans pumpande bas, Freddies precisa trumspel och Anders taggtråds-gitarr.
Tvåa på Tio i topp - den enda veckan den låg på listan!
Parad med I Got My Mojo Working som B-sida så var det här inget annat än en kanonsingel! L-i-t-e tråkigt att LPn i övrigt inte innehåller material av samma höga klass…men LP-skivor var vanskliga att göra på den tiden. Det skulle gå fort.
Vem komponerade det här lilla mästerverket då? Jo det gjorde Danne Larsson! Inte det mest frekventa namnet i Tages historia när det gäller kompositörer, men det bekräftar bara vad jag sagt tidigare: Tages hade talang i överskott! Deras kanske största prestation var att som tonåringar samsas om spotlighten på så sätt att musiken skulle bli så bra som möjligt. Hur många sjuttonåringar kan klara av det? Dom fick helt klart sin belöning, och den kom nästan omgående!

2) Seventh Son
Nja…
Ursprugligen en Willie Dixon-komposition men gjord känd för en bredare publik först 1957 med Mosa Allison på dennes eminenta LP Mose Allison Sings - där Shanes för övrigt hittade sin Don’t Get Around Here Anymore för sin LP Shanes Again - och åtta år senare då Johnny Rivers fick en stor hit med den. Sjunde plats på USA-listan nådde Johnny i juni -65. I augusti samma år nådde låten även Tio i topp och det kan ha varit därifrån som Tages fick nys om låten.
Tages version har onekligen driv i kompet, men Tommy verkar tyvärr mest sjunga som om han inte hade en aning om att någon hade satt på mikrofonen.

3) I’ll Go Crazy
James Brown i händerna på svenska tonåringar. Återigen så är kompet helt godkänt. Ruffigt, röjigt och svängit på det sätt som det bara kan bli när man spelar på spetsen av sin förmåga. Sången däremot är som bäst ett sjysst försök…

4) Cathy’s Clown
En monster-hit för Everly Brothers. Etta på USAs Billboardlista 1960. I Tages händer återigen ett lovvärt försök av unga killar att kopiera sina förebilder, men inte mer…

5) Doctor Feel-Good
En låt som jag misstänker att de hittat på en Johnny Kidd and the Pirates-singel från -64.Dannes enda solo-nummer på skivan. Bitvis riktigt, riktigt röjigt med en Göran Lagerberg som gör ett par grymma rusningar upp och ner vid låtens klimax.

6) Stand By Me
Ben E. Kings klassiker från -61. Tommy på lead.
Uppriktigt talet, det här är snudd på riktigt uselt. Det mest frapperande är den totala frånvaron av ett arrangemang. Tommys röst naken och osäker - förmodligen första och enda tagningen - och inte tillstymmelse till körsång. Varför slängde man inte den här tejpen i nån av Göteborgs kanaler?
Törs vi förmoda att det var nånting som man slängde in i panik för att fylla ut plattan…

Summa summarum en rätt ojämn skiva med en hel del bottennapp och inte speciellt många toppar. MEN, killarna var unga, djärva, nyfikna och uppenbarligen helt inställda på att det här bara var en etapp på resan framåt!
En lustig detalj är - som tidigare nämnts - att Göran bara har en sololåt medans Tommy har sex. Inom kort skulle dom proportionerna vändas helt och hållet…Lite synd för Tommy har en lite begränsad röst, men, om den används i rätt sammanhang så blir det för det mesta bra, och när han sjunger som bäst på den här skivan så är han bandets klart främste sångare.
Danne sjunger ungefär lika mycket som Göran här, även det skulle väldigt snart förändras.
Ytterligare en förändring som skulle komma var det myckna införandet av egna låtar. Gradvis - fyra plattor senare - så hade det också svängt till att bli helt och hållet eget (om man räknar producenten Anders Henriksson som en medlem i familjen…).
Lustigt, Göran som snart skulle komma att dominera gruppen har inte en egen låt alls med här.

Under alla omständigheter så är det här inte mer än en medelmåttig platta med ett mycket lovande, ungt band, men flera grupper var bättre än Tages vid den här tidpunkten. Ola & The Janglers och Shanes var mer gedigna och jämnare i slutet av -65.
Även detta faktum skulle dock förändras, väldigt, väldigt snart och riktigt rejält dessutom…
Två år senare skulle grabbarna i Tages släppa sin femte LP Studio so krossade allt vad andra svenska band tidigare hade presterat.
Alltså, betänk vilken helt ofattbar resa de här killarna hade framför sig…
Slutomdömet blir inte högt, men de fyra sista spåren på sida 2 och Everybody Loves A Lover drar tyvärr ner flötet alldeles för långt. Visst! Det är ju Tages men två kanonlåtar på en LP räcker inte…Att det ojämna resultatet lätt kan förklaras med den tajta studiotiden för de övriga tio spåren är nu tyvärr inget som man kan ta hänsyn till vid en bedömning. Valde man att ge ut det så gjorde man!

Slutbetyg: en stark TVÅA av fem möjliga

Jaha, min lyriska kärleksförklaring till ABBA, ska vi kalla den för politiskt lite…inkorrekt.
Nåja, det blev som det blev igår, och det av ett par olika orsaker, mer om det lite senare.

Till att börja så kan jag meddela att i kväll så blir det ingen recension, jag orkar helt enkelt inte. För trött. I går så jobbade jag i 11 timmar i sträck i butiken - utan vare sig lunch eller middag - för att sen omedelbart sätta mig bakom datorn för tre timmars skrivande av Arrival-recensionen.
Resultat: jag hade svårt att sova. Jag fick sån ångest över vad jag hade…nej då, det fick jag inte alls det! Tvärtom, jag var hypernöjd med det som jag hade skrivit, det var bara det att hjärnan fortsatte att snurra långt in på morgontimmarna, hela tiden med låten That’s Me i öronen. Jag kunde inte sova helt enkelt!
Därför så tänkte jag att nu i kväll, istället för att skriva OM en platta skriva lite kort om HUR jag tänker och gör när jag skriver en recension. Det kan ju kanske finnas ett litet intresse i det, måhända.

Jo, i början på den här serien så tog jag faktiskt bara en skiva på måfå, ofta den första jag stötte på som var en skiva med en svensk artist eller grupp, och skrev sen om den. Factory med Efter Plugget var en sån skiva. Det roliga med det var ju onekligen att det kunde bli precis vad som helst, nackdelen att vissa skivor brydde sig inte en kotte om… Så gör jag inte nuförtiden. Nu så väljer jag med en viss planering i huvudet. Det går inte ut på att hitta bra eller dåliga skivor, det skulle bli alldeles för förutsägbart. Nej, jag försöker helt enkelt att ringa in ett område som kan vara av intresse, sen beta av det skiva för skiva, men under en utsträckt tid för att förhindra att upprepa mig alltför mycket. Har jag tagit en Shanes och det blev uppskattat så kommer den närmaste tiden flera Shanes, men inte allt på en gång. Skrev jag om Marie Fredrikssons första och ingen reagerade så blir det nog inte mera där, åtminstone på ett tag, osv. Men, om jag nu skrev om Shanes och det vart uppskattat så kanske det blir en Lenne and the Lee Kings innan den nästa Shanes-LPn kommer. Båda dessa två grupper varvas kanske också med två ABBA-LPn osv…
Med andra ord: jag försöker tänka ut vad som kan passa, intressera men även överraska. “Pepparn” går väl under sektionen överraskning…

Så gott som samtliga skivor som jag skriver om har jag hört tidigare, ibland för ett halvår sen, ibland för fyrtio år sen, i något enstaka fall så är det första gången. I vart fall så lyssnar jag på skivan säkerligen fem, kanske fler gånger samma dag som jag skriver och ofta nån gång dagarna före.
När jag väl skriver så är det nästan alltid väldigt sent, ofta slutar jag runt 2-3 på morgonen.
Innan jag börjar skriva något om en låt så vill jag att den ska sitta ordentligt i mitt huvud. Ibland så lyssnar jag på samma låt tre-fyra gånger om förutom de nämnda 4-5 gångerna so jag lyssnar på hela skivan! Ofta har jag börjat med ett negativt utkast som jag sen helt har förkastat tre lyssningar senare!
Ett exempel på en skiva som växte något enormt var Roxettes första. Den hörde jag när den var ny och gillade den inte. De första två gångerna innan jag skrev så var jag helt inställd på en tvärsågning, men…långsamt så började låtarna krypa in under skinnet på mig, och, till slut så var jag såld. Det var bara att kapitulera. Det ÄR en bra skiva!
Nåja, i viss mån så understryker det något som vi alla vet, ju mer man lyssnar på nånting ju större chans att man kommer att gilla det. Å andra sidan, tänk vad mycket musik som vi nonchalant dissar som vi kanske, med lite ansträngning, skulle komma att uppskatta, ja till och med älska, bara vi gav den lite tid…

Sen så har vi då faktor X.
Va, faktor X? Vad är det för nåt?
Jo, den finns där och vi vet alla vad den innebär. Den där perfekta sommarkvällen nere vid bryggan, med alla goda vännerna runt omkring, och så en bergssprängare som spelar en skiva som vi varit helt likgiltiga för tidigare, och som helt plötsligt blir magisk! Och vi kommer ihåg situationen varje gång - även trettio år senare - som vi sen hör den skivan!!!
Och det kallar jag faktor X, när en skiva som tidigare bara passerat helt plötsligt blir som ett bevis på Guds existens!

Så var det för mig i söndags kväll med Arrival, fast på nåt sätt tvärtom. Jag var utarbetad, less, ville egentligen inte alls skriva men beslutade mig för att göra det ändå. Var dessutom klart ledsen efter en känslosam dispyt tidigare under dagen med en gammal flamma (odramatiskt, men ändå väldigt trist). När jag sen ändå satt där i butiken för mig själv, sent in på natten, lyssnandes på Arrival - en skiva som inte har betytt ett smack för mig i mitt liv, vare sig negativt eller positivt - på min eminenta ljudanläggning, så upplevde jag helt plötsligt ABBA som jag aldrig tidigare upplevt gruppen. Vad jag tyckte i bokstäver har jag ju redan skrivit så det behöver jag ju inte upprepa. MEN! Det hände plötsligt en grej, som i och för sig händer då och då när jag lyssnar på musik som jag verkligen tycker om, inget märkligt med det, men att det en gång i mitt liv skulle ske med ABBA, det hade jag aldrig kunnat drömma om. Vad jag vill säga är att jag runt halv tvåtiden på natten, medans jag lyssnade och skrev, helt spontant kände tårar som rann nerför mina kinder. Så starkt upplevde jag musiken! Inget nytt för mig, viss musik sätter effektivt fart på mina tårkanaler, men att det skulle ske till Dancing Queen det var en riktig högoddsare!!!

Med andra ord: som alla förstår, inte kan jag ge en platta som just gett mig tre timmars lyrisk upplevelse - om än lite otippat - ett medelmåttigt betyg? Nej, just det! Man måste gå på sina känslor!

I morgon kommer det musik!!!

Fram till Arrival så hade ABBA näppeligen imponerat som albumgrupp. Som hitsingelleverantörer så hade de utan tvekan gjort det, man hade exempelvis redan haft tre listettor i England vid tiden för releasen av Arrival. Men de tre LP-skivorna som hade släppts åren innan hade samtliga haft minst sagt svajigt material. Enskilda toppar varvades med minst sagt mediokert, för att inte säga uselt material. Att på basis av dessa de tre första plattorna försöka prata in ABBA bland rockens stora skulle enbart vara skrattretande, ingenting annat. MEN, det fanns en tendens, skivorna blev bättre och bättre. I takt med ökat antal sucéer så steg både självförtroende och budget.
Och Arrival, LP nummer fyra i ordningen, är följdaktligen också klart bättre än föregångarna. Det finns egentligen ingen anledning att ens diskutera en sån fråga. Uppenbart så är det först här som gruppen på riktigt börjar begripa själva i vilken division dom spelar och var dom bör sätta ribban. Först här så verkar man ta sig på det allvar som man nu gjorde. Det är här som allt material är riktigt genomarbetat och här som de yvigaste sliskexperimenten är borta. Just därför så låter det så bra som det gör här också…

ABBA - ARRIVAL 1976 Utgiven på Polar

SIDA 1

1) When I Kissed The Teacher
Klockren inledning. Otroligt mäktig poplåt som sätter sig på en gång. Hela gänget sjunger på verserna, medans Agnetha tar sticken ensam.
Vad jag vet så släpptes den inte på singel, märkligt nog, hade självklart kunnat bli en lika stor hit som de som nu blev det.

2) Dancing Queen
En av ABBAs allra bästa låtar, följdaktligen också en världshit. Etta i USA, England, Sverige och en drös andra länder. En sanslös skapelse helt enkelt.
ALLTSÅ, alla ni som slentriantmässigt dissar den här gruppen och allt som dom har gjort: Det här är faktiskt inget annat än fantastiskt!
Komposition, arrangemang, tjejernas sång och även den enorma spel- och sångglädjen som dom förmedlar, det är bara fenomenalt.
Alla ni, det är bara att ge upp! ABBAs bästa låtar kommer att gå i graven långt efter att vi alla som är här nu ligger där!
Den stora frågan när man hör den här låten blir ändå: när dom kunde göra musik av den här kalibern, varför gjorde dom en gång i världen smörja typ Tropical Loveland, Sitting In The Palmtree och I Saw It In The Mirror?

3) My Love, My Life
En helt underbar ballad, med lysande sång från Agneta på versen och båda tjejerna på refrängen. Jag ryser när jag hör det här…
Det här är definitivt en väldigt bra komposition, men ändå, utan flickornas makalösa insats så hade det här ändå inte blivit så bra som det blev, för sånginsatsen är helt outstanding!

4) Dum Dum Diddle
Inledning med ett syntljud som kanske inte är det vackraste. Fortsättningen är väl inte heller den den roligaste som man hört. Ett litet kliv tillbaka till glam-ABBA, rollen som inte klädde dom så där speciellt bra. Det är väl å andra sidan just det här som kallas för mellanlåt…

5) Knowing Me, Knowing You
En av ABBAs mer dramatiska sånger. Frida solo på verserna med Agnetha som “spökröst” på den andra versen (har ni lagt märke till den?).
Märkligt nog så är det en låt som handlar om skilsmässor, men…det var väl ändå inte speciellt aktuellt just då? Var dom synska till och med, abborna?
Alltihopa är faktiskt väldigt, väldigt vackert. Den som inte ser det har antingen ett hjärta av sten eller stenar i öronen! (Jag kom på det uttrycket nu, alldeles själv! Inte så tokigt va?).
I alla händelser så var det här en listetta i England och nummer fjorton i USA.

SIDA 2

1) Money, Money, Money
Återigen en väldigt dramatisk touch på det hela. Här pratar vi dessutom nästan renodlad musikalmusik! Money, Money, Money hade glidit in i Chess som en hand i en handske!
Frida på en ovanligt uttrycksfull sång på verserna, hela gruppen på huvudtemat.
Inte gruppens bästa låt, inte ens plattans bästa, men det är väldigt bra ändå!
Money…missade förstaplatsen på Englandslistan, låtade stannade på tredje plats. Hade den gått upp till första så skulle ABBA ha haft SJU singlar på raken på förstaplatsen i England!!!
Vilka de lyckliga var? Jo, Mamma Mia, Fernando, Dancing Queen i första sjoket innan tredjeplatsen, sen följt av Knowing Me Knowing You, The Name Of The Game, Take A Chance On Me.

2) That’s Me
En av gruppens bortglömda pärlor. Ruggigt bra komposition och - för femtioelfte gången - sanslöst bra sånginsats från tjejerna! Det enda som drar ner helhetsintrycket är det monotona diskokompet som går igenom hela låten.

3) Why Did It Have To Be Me
Plattans klart sämsta låt…men inte ens den är helt befriad från sina poänger! Självklart märkligt att killarna fortfarande insisterar på att sjunga solo här. Det som räddar det hela från en katastrof är när tjejernas sång kommer in på sticket. Där, men bara där, så lyfter det hela nåt enormt. Som helhet dock fullkomligt umbärligt.

4) Tiger
Japp, egentligen en ren idiotlåt, men den är ju nu ändå så bra gjord så att innan den är slut så har man hunnit ge sig!
Det här andas väldigt mycket både Sparks och Queen, och då kan det väl ändå inte vara något annat än lysande, och det är just precis vad det här är!
Det här är och förblir pop när den är som bäst!
Och…har det funnits två lika bra sångerskor i ett och samma band tidigare? Jag tvivlar…

5) Arrival
Ett musikstycke som redan från start lät så pass mycket Mike Oldfield att det knappt var sant. Sen så kom Oldfield ett par år senare och gjorde en cover på Arrival!!! Jo, visst är tillvarons vindlingar lite lustiga ibland…
Ett värdigt avslut på en mycket bra skiva!

Summa summarum ett jättelyft jämfört med skivorna innan! Som jag tidigare skrivit så är det en frapperande kvalitetshöjning även jämfört med deras tredje skiva, ABBA. Det som främst har höjts är den allmänna nivån. Det som var rent skräp på de första skivorna har i stort sett flugit sin kos (möjligtvis med ett litet undantag, Why Did It…), och alla låtar på LPn verkar vara ungefär lika mycket genomarbetade, något som näppeligen var fallet i början på karriären.
Flörten med tysk schlager har i stort sett också tackat för sig, vilket jag från min sida ömsesidigt å det hjärtligaste tackar för.
Kvar finns ett litet glamkomplex som tittar fram här och där, men den här gången parat med en sådan kvalité så att allt är förlåtet.
Resten på skivan är ABBA, dom hade äntligen modet och självförtroendet att skapa något som var deras eget utan att till och från snegla på vad andra gör.
Slutomdömet som jag ger står jag för hur mycket ni än kritiserar mig! Bra musik är bra musik och kommer alltid att vara det. Och det här, det är nästan uteslutande väldigt, väldigt bra.
Visst, uppbackningen var enorm, budgeten med största sannolikhet också. Och med fyllda plånböcker så kunde också Björn och Benny i godan ro isolera sig på sin skärgårdsö för att komponera, i månader… Snacka om att ha det förspänt jämfört med andra artister! Jag är personligen övertygad om att en hel del andra svenska kompositörer hade gjort resan minst lika bra, om inte bättre (!) med samma förutsättningar.
Ta Clabbe, vad hade inte han med sin kompositörstalang kunnat gjort i samma position och med fyra års uppbackning från Polar? Eller Göran Lagerberg? P-O Bjärenäs hade kanske varit miljardär med en tjugorumsvåning på Manhattan i dag om han av en ödets nyck lierat sig med Björn Ulvaeus för si så där fyrtio år sen! Vem vet?
OK, må så vara, men det var nu en gång för alla det här gänget som gjorde det, OCH, det mycket viktiga OCH, ABBA utan Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad hade inte kommit nån vart alls. De här två tjejerna med sina enorma röster var det som till syverne och sist skiljde gruppen från övriga, dels samtida konkurrenter men även en million kopior. Deras röster är lätt att ta för givet, men det var dom som var själva nyckeln till ABBAs formidabla succé!
Som avslutning, ta vilken erfaren DJ som helst som har varit med ett tag, som kanske mest av allt är torsk på soul, R&B och blues. Fråga honom vad som händer i lokalen när han sätter på Dancing Queen och han kommer att få nåt fuktigt i ögonen. Ibland så är musik magi.
Om dom ändå bara hade haft vett att göra snygga omslag också…

Slutbetyg: inget annat än en stark FYRA av fem möjliga!!!

Pugh Rogefeldt LP-debuterade som många av er säkert vet 1969 med LPn (Ja, dä ä dä!). Men, visste ni att skivdebuten skedde redan året innan med singeln Har’u Vart’ På Cirkus? Så var det i alla fall.
Musikutövandet i sig startade faktiskt långt tidigare än så. Redan som barn så sjöng Pugh i gosskör, och hans första band startades så pass tidigt som i början på sextio-talet, så det var ingen nykomling som äntrade Metronomstudion i Juni -69 tillsammans med Georg “Jojje” Wadenius, bas och elgitarr och Janne “Loffe” Carlsson, trummor.

För många så har den här skivan gått till historien som den allra första rockskivan med text på svenska. Kan så vara, men för mig så har den gått till historien som en av de bästa skivorna som någonsin har gjorts…

Om Pugh kommer jag att skriva mycket i framtiden - nu när Tagesskivorna börjar ta slut - och jag ska inte slösa bort allt krut på en gång. Alla historier ska inte tas ut i förskott. Det finns väldigt mycket kvar att berätta, men det tar vi en nästa gång. Jag går pang på rödbetan till recensionen i stället. Det finns i alla fall så mycket skrivet om varje låt ändå så det blir nog läsning så det räcker ändå!

PUGH ROGEFELDT - (Ja, dä ä dä) 1969 Utgiven på Metronome

1) Love, Love, Love
Ruffig, stökig nästan replokalsliknande inledning på plattan…tills Pughs sång kommer in! Så fort som man hör den så förstår man att det här är nånting utanför de vanliga allfartsvägarna. En unik röst men med en osedvanlig kontroll även i de mer gymnastiska partierna. En av de få rena rocklåtarna på skivan. Allt mynnar ut i ett snudd på Hendrix-liknande psykedeliskt jam.
(Paradoxalt nog så börjar den här plattan med en låt som heter Love, Love, Love. Paradoxalt, jo, som jag skrev upptill så ska ju det här vara den första svenskspråkiga rock-LPn någonsin, och så har ändå, likt förbaskat, det första spåret en engelsk titel! Nåja, texten är ju på svenska så det spelar ju ändå ingen större roll.)

2) Här Kommer Natten
En i raden av de många låtar där Pugh ordentligt visar vilken snudd på fantastisk sångare han är, något som ytterst sällan nämns!
För övrigt så är det här en helt makalös komposition, inbäddad i ett snyggt, känsligt och följsamt arrangemang. Som så mycket från Pugh i den här vevan så är det svårt att peka med fingret och säga: “Aha! Det där, det fick han minnsan från den och den plattan!” Det går inte att säga så för det här är snudd på helt unikt. Det är självklart inspirerat av den nya rocken sprungen ur San Fransisco-vågen med löst improviserande både i solo och ackompanjemang, men det finns ändå inte en speciell grupp därifrån som Pugh skulle ha lyssnat sig torsk på och “snott” sitt koncept ifrån. Nix.
Alla tre inblandade musiker spelar på som vore dom i trans. Intensivt men tillbakahållet, helt utan tillstymmelse till flummeri. Allt är löst och knivskarpt på en och samma gång.
Ja, jag går så långt som att säga att det här musikaliskt är ren magi, och lika kraftig magi idag som för trettionio år sen. Det är sällan jag tar till så pass stora ord, men när jag gör det så menar jag det verkligen.
Och texten…visst är den helt sanslös!

3) Surabaya Johnny
Och så följer vi upp det hela med ytterligare ett mästerverk, en omarrangering av Berthold Brechts Surabaya Johnny!
Ett lika mycket orginellt som genialiskt arrangemang som är svårt att överhuvudtaget genrebestämma. Pop, rock, blues, visa, kuplett, psykedelia??? Lite av varje faktiskt.
Inledningen liknar mest en indisk raga - spelad på akustisk gitarr - som snabbt glider över i en kuplettliknande tango (sångfraseringarna är inte helt olika Povel Ramels!) som på ett utsökt elegant sätt åker in i ett rent hårdrockskomp. Mästerligt,lysande, genialiskt!
Hela vägen lika snyggt komp som tidigare. Stundtals makalöst hur Jojje och Loffe svänger och hur alla tre klockrent hittar varann.

Happy End, uppföljaren till Tolvskillingsoperan är namnet på det spel där Surabaya Johnny dök upp.

4) Små Lätta Moln
En låt som måhända med åren blivit lite väl uttjatad, få låtar har väl kommit att förknippas med Pugh som Små Lätta Moln. Det spelar ju nu ändå ingen roll. Det här är - återigen - förbålt bra. Snygg melodi, snyggt komp, lång härlig coda där låten tonar ut medans en kvinnoröst lite mystiskt dyker upp nånstans i bakgrunden…

5) Dä Ä Bra, Dä Ä Fint
Munspelsinledning innan en akustisk bluesgitarr dyker upp. Snart ansluter en tung gitarr en bas och Loffes trummor. En av plattans tyngre låtar. Här är det onekligen ren rock som gäller. Röjig, skräning gitarr. Är det Pugh som spelar den? Det låter inte som Jojje Nämligen.
Mot slutet så brakar allting ihop fullständigt, innan Pughs munspel bryter av. En röst konstaterar “Ja, dä ä dä.
Texten känns som nån form av uppgörelse med ett ex. Svårtydd…

SIDA 2

1) Jag Sitter Och Gungar
Börjar som ett laidback-jam där musikerna mest verkar känna av stämningarna. In kommer Pugh som nån slags harlekin sjungandes en barnramseliknande text, innan låten svänger om helt till ett bluesjamsliknande komp. Pugh kommer loss för fullt “Jag ser på min själ!!!…osv”, innan låten tonar ut i ett kaotiskt jam med Jojjes fuzz-gitarr i full anarki.

2) Signe
Låter som cello i inledningen, (fast inget står nämnt om nån cello på skivomslaget.) Mynnar snabbt ut i en av de trevligare låtarna på skivan. Först en visliknande vers som övergår i ett halvpsykedeliskt jam med en Pugh sjungandes lite ovanpå. Cellon tillbaka, och så raskt över i ett tungt bossaliknande komp med en Pugh som helt exploderar i en sanslös ordlös sångkaskad.
Jag hoppas nu att jag inte låter hädande men det här är ju absolut ingenting annat än en Povel Ramel i rocktappning. Vad ni än säger om det så är det så det är. Jag har rätt!
Helt suveränt givetvis. Lysande. Otroligt. Fantastiskt. Nej, jag saknar faktiskt ord.

3) Colinda
Lite folkinspirerat där Pugh visar vilken riktigt duktig gitarrist han faktiskt är. Det kom han att visa en hel del i framtiden, men - som sagt - även här. Allt börjar lugnt och sansat innan avslutningen med sina bombplansliknande fuzz-gitarrer dyker upp och med en Pugh som släpper lös allting - igen.
Inte det starkaste spåret på skivan, men tillräckligt bra för att vara helt godkänd.
Hur som helst en helt obegriplig text.

4) Haru Sett Mej Va…
Flagiolettinledning och sen huvudstupa in i en ultrasnabb jazz-bossa med en Pugh som återigen på ett förtjänstfyllt sätt förvaltar ett arv från Povel. Mycket imponerande driv i Pughs akustiska gitarr, fullt ös även på de övriga två, men framförallt en i allra högsta grad imponerande röstgymnastik från Pugh! Det är märkligt hur lite “cred” han under åren fått som sångare, när det låter så här så är det ju fråga om ren ekvilibrism.

5) Du Tände Lyset Andersson
Akustisk blues-inspirerad avslutning på skivan. Kryptisk text…

Summa Summarum en skiva som det är omöjligt att sammanfatta i några få ord. Hundrade gången man lyssnar på den så upptäcker man likt förbaskat nya saker och vinklingar. Det musikaliska spektrat är enormt. Även inom de enskilda låtarna så förekommer det en brokig fauna av stilar.
Pugh verkar stundtalhelt vansinnig, galen, ja som om han vore nyss lössläppt från hispan. Helt gränslös, men han vet självklart i varje tiondels sekund exakt vad det är som han pysslar med. Och han gör det så oerhört bra!!! Redan på sin LP-debut så är han ett fullfjädrat proffs.
För mig så har det här, som tidigare skrivet, en slående likhet med Povel Ramel. Musikaliskt dels med melodierna som klättrar upp och ner ibland i expressfart ibland i snigeltempo, men även i det gränslösa i ackordsväxlingar och tempobyten. Kanske inte lika tydligt textmässigt sett, möjligtvis i det ständigt okonventionella sättet att skriva och med ständiga ordlekar.
Ta exempelvis låten Signe, hur mycket Povel är det inte över den om ni lyssnar riktigt noga? Det är ju t.o.m. Povel Ramel över fraseringarna i Pughs sång där! Ta även den ordlösa sången på slutet: det är ju Povel helt enkelt, en rockig Povel!

Att det musikaliskt låter som det gör på den här skivan beror självklart väldigt mycket på att det är fråga om en vädigt speciell, unik frontfigur och två väldigt skickliga kompmusiker. Men inte bara det! Deras samspel är frapperande, makalöst helt enkelt och det är det som sätter den där pricken över i:et som gör den här skivan så otroligt bra som den nu är.
ALLTSÅ: här är det fråga om ett band som spelar in i stort sett allting på en och samma gång. Sång, bas, trummor och akustisk gitarr är lagt på en och samma gång och det är därför som det låter så levande som det gör - hela skivan igenom! Hur många sådana rock-skivor tror ni att ni har hört i era dar? Inte många, det töra jag lova! Ja, pålägg har gjorts, lite el-gitarr, lite sång här och där, men på det hela stora taget så är det rakt av in i bandaren!

Ytterligare en sak att värd att nämna är spännvidden hos de tre musikernas utövande. Loffe spelar med en jazzbakgrund, Jojje en snudd på helt unik rock-bas och Pugh en akustisk gitarr som är i stort sett hans egen stil och ingenting annat. Det kan verka klichéartat men den blandningen borgar onekligen för ett helt unikt slutresultat.

För den oinvigde kan den typen av ackordsspel på akustisk gitarr som Pugh spelar kanske verka lite simpelt, men så är det inte. Det här kräver i allra högsta grad sin man. Pugh har en mycket fin rytmik i stt spel som hela tiden klockrent följer övriga musiker. Mycket imponerande även om hans gitarr sällan är framträdande i ljudbilden.

Och så Jojje då, världsgitarristen som blott några år senare skulle komma att lämna Sverige för USA och Blood, Sweat & Tears men som på den här skivan spelar bas. Och som han då spelar! Jag vet en del basister som tycker att han var bättre som basist än han någonsin kom att bli som gitarrist!

Sist ut Janne “Loffe” Carlsson som är ihågkommen för så oerhört mycket annat än som trummis. Att han vid den här tiden var en av sveriges bästa jazz- och rocktrummisar bevisar den här skivan med all tänkbar tydlighet.

Slutomdömet kan ju bara bli ett, det förstår ju alla och envar…

Slutbetyg: en solklar FEMMA av fem möjliga!!!

SIDA A

The Birds In The Sky
Jo, det här är en väldigt fin låt, inte tu tal om det, men Bjärenäs är absolut inte Svenne Hedlund, så i jämförelse med Hep Stars version så faller den ganska så ordentligt. En hit var den i alla händelser, fyra på Tio-I-Topp och fem veckor på listan.
Det är inte utan att jag undrar…blev Benny inspirerad av Bjärenäs sätt att skriva låtar på? Ett genomgående drag hos P-O Bjärenäs kompositioner är att man först är övertygad om att det är Benny som har skrivit dom! Om det nu är så så har onekligen Bjärenäs kommit att indirekt starkt influera pophistorien.
Den som spelar orgel på den här inspelningen är ingen annan än Mecki Bodemark från Mecki Mark Men!

SIDA B

The Square Of The Won Fights

En inte lika stark låt som A-sidan men en helt godkänd komposition och ett i alla händelser väldigt tungt och imponerande framförande.
Återigen så stör dock P-O Bjärenäs tillkortakommande som sångare. Dennes styrka låg uppenbarligen i att skriva, det hade kanske suttit bra med ett nyförvärv i form av en ny medlem som koncentrerade sig på enbart sången.
Helläckert orgelsolo (av Mecki?) och ett slamrigt, härligt gitarrsolo.
Frågan kvarstår dock: vad gör Bjärenäs idag, och vad har han gjort under de gångna fyrtio åren? Som kompositör så var han onekligen en talang utöver det vanliga. Låten Christmas On My Mind från Jul Med Hep Stars, en riktig pop-rökare, är även den en Bjärenäskomposition…

Summa summarum en bitvis riktigt sjysst singel som dock fläckas lite grann av den inte bästa sånginsatsen. Helhetsomdömet blir då följdaktligen nånstans mitt emellan.

Slutbetyg: en TREA av fem möjliga…

Hursomhelst, en gång så dök det upp nåt nytt! En kille kom in i cirkusmanegen och spelade elgitarr!
Mörkt hår, kaxig, flinande uppsyn och klädd i en kosackskjorta (jo, jag minns det som om det vore igår!). Minst en låt körde han solo, och jag blev rätt så imponerad för han kunde inte ha varit mer än ett par år äldre än vad vi var, dvs 12-13.
In på manegen kom sen en till kille, en kille som sjöng. En liten mindre grabb med kraftiga, rätt så högt sittande ögonbryn. Tillsammans så framförde dom minst en låt, för jag minns att dom körde Stewball. Kanske var det en låt till, men ett solostycke av gitarristen och Stewball kommer jag bestämt ihåg.
Frågan är nu: Vilka var dom och vad gör dom idag???

Den som kan hjälpa till med det löser en drygt fyrtio år gammal gåta!

Annaabee Nox var en grupp från Stockholm som då och då brukar nämnas som ett av de där banden som kunde ha blivit hur stora som helst om inte…Just det, om inte om hade varit…
Måhända var det så, gruppen gjorde hur som helst sju stycken singlar, samtliga idag eftersökta men svåra att få tag på. Dock aldrig någon LP.
Borde dom få ha gjort det? Tja, av den här singeln att döma så kanske det är lite tveksamt…

SIDA A
Where Have You Been

Jaha, det här får ju Sleep Little Girl att framstå som ett episkt mästerverk…Gräsligt rent ut sagt. Det låter falskt å det grövsta, hemskt. Fanns det ingen med kurage nog att berätta att en sån inspelning bör man nog inte ge ut på skiva?
Låten i sig är inte helt fel, det är lite grann som en långsam tagning av Please Please Mister Postman. Alla andra jämförelser med grupper och artister som har spelat in den låten glöms direkt bort!

SIDA B
Move It Baby

Lustigt nog betydligt bättre utan att för den skull vara speciellt bra. En hel del garage med pumpande bas och taggtrådsgitarr. Fortfarande taskig sång men inte lika katastrofal som på A-sidan.
Det här är långt ifrån ens godkänt men i alla fall något som kan passera som en “riktig” låt…

Summa summarum en riktigt usel singel med en katastrofal A-sida och en dålig B-sida. Efter att ha hört tejpen så borde grabbarna ha åkt hem och övat på låtarna i en vecka. Efter det så hade det nog kunnat bli bra, i det här skedet var dom inte mogna för att spela in en skiva. Det är singeln i sig tillräckligt bevis för.
Nåja, Tages började ganska så risigt dom också, för att inom loppet av något år tillhöra världseliten, så jag vill absolut inte döma ut Annaabee-nox på enbart den här singeln. Jag hoppas på att få återkomma i ärendet med ett roligare alster lite senare! Slutomdömet här är dock obönhörligt…

Slutbetyg: en ETTA av fem möjliga…

Han som sitter ner längst bort, det är jag!

Tack väldigt mycket alla ni musikälskare som så gott som dagligen tittar in på bloggen!
Självklart att jag känner mig smickrad över att andra människor finner ett så pass stort nöje i att läsa vad jag har för funderingar kring musiken som en gång har varit (men som lever så starkt inom oss ändå…).
Givetvis så är det ju väldigt sporrande för mig att fortsätta att skriva och i så fall försöka att skriva ännu bättre än tidigare (det skall väl inte vara så svårt tänker nog en del…). Sista tiden så har jag också ett snittat på en recension om dan, vilket även var den ribba jag satte upp i början. Det har kännts väldigt tillfredsställande att kunna leverera så pass mycket.
Ett par problem bara:
I takt med att jag gradvis har blivit mer och mer ambitiös - jag hoppas att det har märkts - så lägger jag ner mer och mer tid på varje recension. Detaljer, fakta, källkontroll osv, det är klart att det tar tid… Konsekvensen har blivit att jag den sista tiden suttit uppe till 2 eller 3 VARJE natt för att skriva…för att sen gå upp på förmiddan och sen vara nere i butiken igen klockan 11.00. Kul! Absolut, jag älskar det, men det kommer inte att hålla i längden.
Så från och med nu så lovar jag TRE LP-recensioner per vecka, kanske mer men absolut inte mindre. På så sätt så bibehålls kvaliteten på det som jag skriver och - i långa loppet viktigast - risken för att jag får en hjärtinfarkt minskar dramatiskt!
I gengäld så ska jag utveckla en idé som Olle kom med för ett tag sen!
Jo, varför inte recensera udda singlar, antingen singlar som inte fick plats på respektive grupps LP-skivor, eller en grupp som enbart gjorde singlar men aldrig någon LP? På så sätt så kan man ju verkligen gå på djupet i “nörderiet”!
Min tanke var att från och med i kväll skriva något varje dag antingen om en LP, eller en udda singel. Låter det bra?
Återigen, jag är väldigt glad över den feedback som jag fått, antingen på sidan eller i butiken, och vill bara fortsätta på det inslagna spåret, men med balans och utan att knäcka mig själv på kuppen. För annat fall så blir det varken blogg, butik eller Micke…
Så så får det bli…!

Ola & The Janglers kom 1964 tvåa i Nalens Popbandstävling, något som blev startskottet till en karriär som skulle vara ända till 1971. En karriär längre än nästan alla andra svenska popband från den eran. Det paradoxala med Ola och hans gubbar är dessutom att peaken kom när de flesta av de gamla konkurrenterna redan hade lagt av eller hade karriärer som redan hade gått i stå. Med peaken så menar jag naturligtvis Let’s Dance, Chris Montez gamla hit från -62, som grabbarna gjorde en cover på och sen toppade båda svenska listorna med hösten 1968. Ett halvår senare så hände sen det otroliga att man - fem år före Björn Skifs och Abba - gick in på USAs Billboardlista som första svenska grupp någonsin.
Här kommer däremot en recension på deras allra första LP. Utgiven någon gång i skarven mellan 1965-1966. Om någon har ett mer precist datum så är jag bara mer än tacksam!
Stones, Kinks och Zombies stod högt i kurs hos grabbarna vid den här tiden, det behöver man inte vara nån popproffessor för att förstå, poängen är att man gjorde sina covers och för den delrn egna låtar på ett ypperligt sätt!

OLA & THE JANGLERS - SURPRISE, SURPRISE 1966 Utgiven på Gazell

SIDA 1

1) Surprise, Surprise
Kanonöppning med en lysande cover på en tidig Rolling Stones-låt från LPn Rolling Stones Now!
Ola Håkansson var onekligen en väldigt bra sångare! Inte tokigt att starta sin LP-karriär med en sån här rökare.
Fyra på Tio-I-Topp.

2) Stop Your Sobbing
Klart godkänd cover på en låt från Kinks första LP Godkänd, tja, den är minst lika bra som orginalet!
Den kom att hamna som B-sida på Love Was On Your Mind.

3) We Got A Good Thing Going
Ny Stonescover, och återigen med ett utmärkt resultat. Även detta ett alster från LPn Rolling Stones Now!

4) Land Of 1000 Dances
Kanske inte den tuffaste versionen av den här låten som jag har hört, men med viss tvekan så får den ändå godkänt. Det som drar ner är främst det minst sagt darriga tempot. Det går lite upp och ner.
En lustig poäng är att Wilson Pickett fick en stor hit med den här låten men detta efter att Ola & The Janglers spelat in sin version. Precis samma sak hände med Mustang Sally och Tages för Wilson Picketts del. Denne fick en monsterhit med en cover på Mustang Sally som en svensk grupp - Tages - också precis hade spelat in. Bör vara ett högt betyg till svenska popbandens näsor för potentiella hitlåtar!
Orginalet spelades hur som helst in av Chris Kenner 1963.
Bandets fjärde singel.

5) Love Was On Your Mind
Jag vet inte riktigt hur det här gick till…Clabbe står inte nämnd som medlem i bandet nånstans på omslaget, men ungefär i den här vevan så gick han med i bandet, och han har komponerat den här låten. Så långt är jag med. Men varför tog man hans låt INNAN han kom med? Det känns en smula anakronistiskt. Var han trots allt med lite grann på skivan men man hann inte skriva det innan man tryckte upp omslaget, eller?
Låten är hur som helst fullkomligt lysande. Enligt mig en av de bästa svenska 60-talslåtarna överhuvudtaget. Klabbe hade ofta en lätt dramatisk touch på sina låtar som här. Vemod och mellankoli var också vanliga ingredienser i det af Geijerstamska låtskrivarregistret. Allt ihopplockat på ett mästerligt sätt. Jag skriver ett mästerligt sätt för den här låten är verkligen ett mästerverk. Snudd på en tidig Good Vibrations - inte på så sätt att den låter som Beach Boys hit från ett år senare - men på så sätt att låten vindlar sig hit och dit och byter teman stup i kvarten utan att det låter det minsta krystat eller tillgjort.
Super Clabbe, på det här hantverket var du bäst!
Etta på Tio-I-Topp våren 1966 och på listan i åtta veckor.

6) No No No
En komposition från den strax efteråt avhoppande gitarristen Christer Idering - jo, bror med Gunnar i Mascots.
Går helt och hållet i Kinksstil, snudd på rip-off, med ett pulserande riff i botten och ett trumbreak a lá All Day And All Of The Night.
Lysande orgelsolo av Jonte!!!
Femma på Tio-I-Topp.

SIDA 2

1) It’s Allright
Se där, en till Kinks-cover! Den här gången baksidan på You Really Got Me. Klart godkänd version. Bra tryck, snyggt arrangemang och mycket bra sång från Ola. Inte en chans att Janglarna behöver skämmas för det här inte!
B-sida på Surprise, surprise.

2) Thinkin’ Of You
En ny Klabbe-komposition. Inte alls lika stark som Love Was On Your Mind men helt godkänd med en snygg sångmelodi och ett par intressanta harmoniväxlingar. Inte genialiskt den här gången, men ett gott hantverk.
Och banne mig, låter det inte en hel del Kinks om det här också…
Beatles med sin Please Please Me verkar dock strax innan ha avlyssnats när slutet på låten nertecknades…
B-sida på singeln Land Of A Thousand Dances.

3) I Remember When I Loved Her
Ola & Co.s första hit från våren 1965 var deras andra singel, en cover på Zombies genombrottslåt She’s Not There. Den här låten är från samma LP med Zombies som She’s Not There - Begin Here. Låten skiljer sig markant från allt annat på plattan med sin mellankoliska mollmelodi och Rod Argent-liknande orgel som förgrund i kompet. Snyggt, absolut, men det kanske mest anonyma ögonblicket på skivan.

4) Satisfaction
Ett mycket berömvärt försök att göra en cover på en av de svåraste låtar att göra en cover på. Visserligen så plankar man stenarna rakt av, men man gör det med en sån autencitet att det bara är att gratulera: det här var f-t bra gjort, inget att snacka om!

5) This Sporting Life
Om någon kan förklara för mig hur det kom sig att Ola & Co. kom att välja den här låten för att göra en cover på till sin debut-LP så är jag tacksam.
Ian Whitcomb, är han bekant? Förmodligen inte. Engelsman, åkte till USA i början på sextio-talet och hade där en lite sporadisk karriär med musik som det är ganska marigt att bli klok på. Singer-songwriter, entertainer och komiker. Helt okänd vad jag förstår i sitt hemland England men med en viss kultstatus i USA. Bland hans meriter kan sägas vara att han stundtals lät som Tiny Tim ett par år innan denne dök upp på banan.
Hur som helst, This Sporting Life skriven av Ian Whitcomb och framförde av densamme blev en pyttehit - nummer 100 på Billboardlistan - i USA 1965, och just den låten hittar nån av janglarna och tycker att den är gjuten som en cover. Jaha…
Hatten av för musikalisk djärvhet hur som helst…

6) Leave Me Be
Zombies igen! Deras andra singel i en mycket välgjord cover. Riktigt bra framfört faktiskt!
Men…det låter onekligen en hel del Gyllene Tider om det här, tro det eller ej! Slut ögonen och tänk er att det är Per Gessle som sjunger, och inse att det här lyssnade man mycket på i Halmstad på sextio-talet!

Summa summarum en mycket välgjord debutskiva, faktiskt en av de bästa debuter jag har hört ett svenskt band från den epoken åtstadkomma!
Ola Håkansson låter redan här som en mogen och färdig sångare och bandet i övrigt visar upp stora kvaliteter med exempelvis Jonte som visar sig vara ett riktigt ess som organist.
Clabbes intåg i gruppen gör det ju sen t.o.m. ännu bättre. Love Was On Your Mind är på goda meriter en svensk pop-klassiker.
Det enda tråkiga är att så få idag förstår hur stor Clabbe egentligen var på den här tiden, en kompositör som startar sin karriär med att skriva låtar som hyllas än i dag…och inte bara av mig, och inte bara i Sverige. Ola & The Janglers står högt i kurs hos kännare världen över av sextio-talspopen som den var utanför USA och England.

(En liten fotnot bara: Rolling Stones, Kinks och Zombies var det alltså som stod högt i kurs hos Ola & Co. Bland en del annat så gjorde man en cover på Kinks It’s Allright skriven av Ray Davies.
Det dråpliga är att i precis samma epok så kom Zombies ut med en EP där en av låtarna heter It’s Alright, skriven av Rod Argent!
Och som om det inte var nog med det, samma år så kom Stones ut med sin tredje LP, Out Of Our Heads där ett av spåren går under namnet I’m All Right, men där sången som vi alla vet hela tiden går just “It’s All Right”!
Var det för att de var så glada de här gubbarna från de här tre banden över att bli så uppskattade av ett band från Sverige som dom skrev sina tre helt olika feel-good-låtar med i stort sett samma titel???)

Slutomdömet blir högt, väldigt högt, men så är det här också en sensationellt bra svensk popskiva, framför allt med tanke på att det är en debut!!!

Slutbetyg: en mycket stark FYRA av fem möjliga!!!

Hounds kom att göra två LP-skivor under sin korta levnad. Efter det så packade killarna ihop väskorna och drog åt varsitt håll. Sex Tio-I-Topp-hits han man även med, liksom ett otal spelningar över hela Sverige under de inte mer än två år från det att gruppen slog igenom med Exodus till att man la ner.
Här är en kort liten recension på den andra och sista LP-skivan som Hounds fick till innan det var tack och good-bye.

THE HOUNDS - FROM THE HOUNDS WITH LOVE 1967 Utgiven på Gazell

SIDA 1

1) I Can’t Grow Peaches On A Cherry Tree
Ojdå. Det här är snudd på så överpretentiöst så att det spricker totalt. Alldeles för sött och lulligt, inget lämpligt startspår alls. Faktiskt snudd på plattans svagaste spår. Borde nog ha gömts in i mitten på sida 2, eller kanske ännu hellre glömts bort.
Är det här ett pop-band? Det låter mera Hootenanny Singers än Shanes, den saken är helt klar!
Vedervärdiga stråkar!!!

För övrigt så hade den här låten året innan, 1966, varit en USA-hit för den minst sagt bortglömda gruppen Just Us. Just Us var en duo där 50% utgjordes av Chip Taylor, mannen som skrev Wild Thing, Troggs monsterhit…
(Visste ni förresten att denne Chip Taylor har en bror som heter Jon Voigt? Jo, precis, samme Voigt som bl.a. hade huvudrollen i Midnight Cowboy…
Det gör alltså denne Chip Taylor till farbror åt Angelina Jolie! Är inte världen liten ändå…)

Nej, tummen ner ordentligt här!

2) The Gipsy Cried
Betydligt bättre, mycket bättre t.o.m. men så var det en hit också, fjärde plats på Tio-I-Topp. Definitivt en av plattans bästa låtar.
Janne Önneruds falsett sitter faktiskt klockrent, borde kanske varit nåt man skulle satsat lite mer på.

Även denna låt hade tidigare slagit i USA. Denna gång så var det Lou Christie som 1963 hade banat väg för Hounds. Samme Christie som även gjorde Two Faces Have I som New Generation hade en jätte-hit med 67-68…Nån som minns vad sångaren i den gruppen hette?

3) If Time Stood Still
Egen komposition - Henrik Salander/Anders Henriksson. Släpig och aningen intetsägande, det hela räddas av en osedvanligt snygg wha-wha-gitarr, och snygga basgångar från Janne B. Jo, även det övriga är snyggt och oklanderligt, jag medger det, men det räcker inte!

4) Old Man In New York
Återigen eget, denna gång helt och hållet från Salanders egen penna. Var det månne sig själv han lekte orakel om? Henrik har ju bland annat varit ambassadör i just New York…
Hur låter det då? Tja, kanske ett av de bättre spåren på hela plattan, men…det här är hela tiden alltför pretentiöst. Det börjar sprida sig en liten känsla av Bror Duktig över skivan som jag har svårt att ignorera. Jo, det är kompetent, men tar man sig inte på ett litet för stort allvar ändå? Att hela tiden ösa på med allt som går kräver ju att det är något riktigt ordentligt både i grund och i topp. Är det inte en riktigt bra komposition och om inte sången, i det här fallet stämsången, är helt ren så blir fyrverkeriet missriktat. Tyvärr.
Less is (sometimes) more…
För övrigt så var den här låten B-sida på The Gipsy Cried.

5) A Day In The Life Of A Fool
Mäktigt, smäktande och bra framfört, men kanske inte vad så många förväntar sig på en svensk pop-platta från 1967…
Ärligt talat, nånstans så känns det som om gruppen här är på väg att glida av banan. Hounds var ju trots allt en pop-grupp med en publik som i huvudsak befann sig i lägre ton-åren. Ville man hitta nya fans eller trodde man på allvar att det här skulle funka?
Jag fryser inte alls på det här som jag än idag gör när jag hör Exodus. Det är för pompöst helt enkelt, man vill bli tagen på allvar

Den här låten, som från allra första början kommer från en musikal - Black Orpheus - har gjorts av ett antal entertainers under årens lopp. En hit var den 1966 i USA med Jack Jones. (Samme Jack Jones som på slutet av sextiotalet var gift med Jill St. John, en av de allra sötaste Bond-tjejerna. Diamonds Are Forever var filmen där hon själv gled in i evigheten…)

6) What’s He Got That I Ain’t Got
En upptempo!!! Här sitter det mesta bra även om det kanske inte är den mest spännande kompositionen, men här känns det ändå som om man vill hitta någon slags enkelhet. Godkänt med råge.
En Salander/Henriksson-komposition igen.

SIDA 2

1) I’ll Take You Where The Music’s Playing
Hit med Drifters från 1965, här i en hyfsad version med ett godkänt arrangemang. Problemet är att det låter mer tysk schlager än pop, rock eller schlager om det. Alltså…det här känns i dag väldigt lättvindigt och umbärligt.
Hur som helst en hit på Tio-I-Topp 67-68, med en fjärde placering som högsta plats.

2) A Summer Song
En hit och en i och för sig riktigt, riktigt bra låt. Inte tu tal om det.
Problemet är att det blir lite väl mycket av den här varan på skivan för att man ska hoppa upp av glädje när den här låten dyker upp.
En paralell: ta en valfri Simon & Garfunkel-skiva, vilken som helst, och du finner betydligt mera drag på den plattan än vad vi erbjuds här. Deras komp- band röjde oftast vilt, och tempot på låtarna är högre än man kanskeförst tror.Här blir det mest bara en slö jämntjock sirap.
Jag njuter varje gång jag hör den här låten på radio, tagen ur sitt sammanhang, men här drunknar den i mängden, så är det bara.
Det här var också en hit hösten - inte sommaren - 1967 med en peak på 6:e plats på Tio-I-Topp.

3) Feelin’ Groovy
Ocn när vi ändå pratar om killarna från Queens, New York, här en cover på en av deras låtar, (som dock hade varit en hit med Harpers Bizarre…)
Orginellt eget arrangemang på denna Simon & Garfunkel b-sida, om jag nu ska uttrycka mig snällt…Ska jag vara elak så är det här smörja och ett lustmord på en i början bra låt…Kallas för overkill, det där när man ska få med så mycket som möjligt på en gång. När sen inte beståndsdelarna alltid låter så där riktigt helgjutna så sluter det bara med pannkaka…Tyvärr.

4) The Office Girl
Här däremot har vi förmodligen plattans bästa spår! Det känns som om det här las mera tid och omsorg på arrangemang och stämsång än på de flesta andra låtarna på skivan. Mycket Beach Boys över hela kompositionen, men det är riktigt, riktigt bra gjort, återhållsamt och laid-back utan att vara sliskigt eller inställsamt.
Den här gången mycket fin stämsång och återigen väldigt snyggt gitarrspel. Även ett par riktigt läckra bas-riff från Janne B.
Komponerad av Henrik Salander. Tummen upp, ambassadören! (Det här skulle ha varit ribban för hela skivan…inte skiten som vi hörde på spåret innan!)
B-sida på I’ll Take You Were The Musics Playing.

5) Never Try To Catch The Sun
Och så ytterligare en Henke-låt som inte är så tokig. Betydligt bättre som låt och betydligt mer lämpad för Hounds än ett flertal av de covers som man valde. Inte lika bra som The Office Girl, men klart godkänd.
B-sida på A Summer Song.

6) Hi-Ho Silver Lining
OK, till slut så kom det en rockare, en cover på Jeff Becks hit frånmen det är försent. Taskig produktion och slarvigt, hafsigt spel gör att man dessutom får intrycket av att de inte tog det här på något större allvar.
Åtminstone kul med duellen mellan Lasse på gitarr och Janne B. på trombon.

Summa summarum en ganska trist skiva jämfört med föregångaren. Det är alldeles för lungt, långsamt och släpigt. Det är som om Hounds hade upptäckt att det är dom lugna, mellankoliska låtarna som funkar bäst och därför - kanske undermedvetet - kom att välja den typen av låt om och om till den här skivan. Grabbarna kanske inte såg helheten innan allt var klart. Eller så var det precis så här som dom ville ha det…vad vet jag?
Lite grann blir det som en bootleg-LP jag hade en gång i världen med Elvis Presley där ena sidan var Can’t Help Falling In Love tagning 1-10 och andra sidan tagning 11-20. Nej, nu överdriver jag! Men ni förstår nog vart jag vill komma.
Jag kan bara konstatera att det här är en platta vars helhet definitivt blir sämre än de enskilda beståndsdelarna! Framförallt blir det segt och långtråkigt efter ett tag. Det överpretetiösa patos med dessa eviga överarbetade stämmor som bjuds blir ganska snabbt också lite väl mycket…
Hounds popularitet gick här också ner, och efter att ha lyssnat på den här skivan så kan jag nog förstå det. Här försöker man i stället för att känna efter vad publiken vill ha att visa hur duktiga och kompetenta man är hela tiden.
Jo, dom var klart bra på det mesta som dom gjorde, inget snack om det, men varför visa upp det i varenda liten fras med alla dessa la-la-la-la-la-körer i bakgrunden? Säkert jättekul i studion, men…

En sista sak: Som tidigare nämnts, Henrik Salanders kompositioner är klart bättre än de flesta covers gruppen gör…Alltså: jämför The Office Girl med A Day In The Life Of A Fool…Vem behöver göra en sån cover när det finns en kompetent låtskrivare i gruppen?

Men…sorry grabbar, det blir i alla händelser ett lägre betyg än vad eran platta innan fick! Jag kanske verkar hård, men ni verkar en aning ha tappat kompassriktningen på den här skivan…

Slutbetyg: en stark TVÅA av fem möjliga…

I mångt och mycket så har Ulf Lundell under årens lopp gått sina egna vägar, å andra sidan absolut inte.
Musikaliskt som ett läskpapper som suger åt sig allt som ramlar framför honom. De större karriärsdragen har däremot ibland varit minst sagt svårförutsägbara och knappast följt några givna mönster.
Om det kan ju diskuteras fram och tillbaka, hit och dit och ska kanske inte behandlas till fullo här och nu. Men det faktum att Lundell efter två i allra högsta grad kritikerrosade,välproducerade, genomarbetade studioalbum väljer att ge ut en grötig, rörig, ruffig, taskigt inspelad live-skiva som bland annat innehåller Route 66 (!) och My Generation (!!) - dessa två dessutom sjugna av Mats Ronander(!!!) - är ju så här i ett 30-årigt perspektiv kanske inte det mest givna draget. Att sen Lundells röst på skivan, när han väl sjunger, är så långt bak i mixen att det knappt är möjligt att utan stor ansträgning höra något alls av texten gör det hela ännu märkligare. Det är ju nu en gång för alla så att det är texterna som är grunden till Ulf L.s popularitet bland fansen, om man då inte kan höra texten så faller väl ändå det mesta av poängen med en ny Lundell-skiva?
Vad tyckte Uffe själv när han hörde det färdiga resultatet med den här skivan? Jublade han av lycka över att framstå som en fylltratt som skrålar fram texter som ingen hör, dessutom med några av sveriges främsta musiker som kompband som dock för kvällen blivit reducerade till ett lokalt pub-band?
Viktigt att ha i minnet är att Lundell vid den här tiden INTE var den etablerade artist som han är i dag, han var mer ett nytt lovande stjärnskott.
Jo, hans skivor hade fått ett bra bemötande, hade blivit väl omskrivna i media. Jack hade blivit en succé som roman och precis hunnit bli en på förhand mycket omtalad film när den här skivan släpptes.
Men, det var inget som sa att det hela skulle vara för evigt bara för det. De två första plattorna hade sålt skapligt men inte toppat några försäljningslistor, ganska långt ifrån. En skiva till av den här kalibern och Lundells karriär hade kunnat bli som det ibland blir - inga exempel - upp som en sol, ner som en pannkaka.
Nu är ju den tuffe Uffe av ett sånt segt virke att en eller annan motgång mest stärker honom, och, vad jag än skriver här, den här skivan sålde ganska skapligt den med. MEN, hade han fortsatt med så här pass slarviga och nonchalant ihopsatta skivor så hade karriären kunnat sluta kvickt, vare sig Uffe hade tänkt sig det eller ej!

SIDA 1

1) Stockholms City
En av Lundells klassiska låtar. Här går texten fram och det är hyfsad balans mellan instrumenten. Godkänt, men med tvekan.

2) Som En Syster
En helt ny komposition, balladliknande med sedvanligt bra text. En av plattans höjdpunkter.

3) Lismare
Bortsett från ett fullkomligt bländande gitarrrspel från Lasse W. så är det inte så mycket mer av musikaliskt värde här. Det här är klockren punk a lá Clash en liten stund innan någon ens visste om att dom fanns.
Tur att det finns ett insert i skivan, för då kan man upptäcka att bakom allt slammer och bröl finns en knivskarp och brutalt naken text om hur det känns att på någon månad gå från att bli sedd som en luffare till att bli inbjuden på societetens cocktailparty. Att inte låta texten framgå bättre blir onekligen som att kasta pärlor för svinen.

4) Om Vi Vill Och Törs
Betydligt bättre musikaliskt, man skulle väl kunna kalla det för klassiskt Lundell, även om nu hans influenser inte är direkt svåra att spåra. Fortfarande taskigt inspelat med en väldigt murrig mix. Men, hur som helst, så länge som texten går fram så känns det ändå passabelt.

5) Sextiosju, Sextiosju
Så var vi tillbaka till pre-Clash med en fotbolls-hejarklack till kör.
Sanning att säga, om man inte känner till texten till den här låten i förväg så blir det här fullständigt meningslöst då det inte går att höra ett ord av texten förutom refrängens “sextisjuu-sextisjuu!!!”.
Jag kanske för en del verkar tråkig och inskränkt som inte fattar det häftiga med det här, men…i min värld så frågar jag mig direkt när jag hör det här:VARFÖR ger man ut en sån här låt på en skiva för?
Det skulle möjligtvis vara för dom redan frälsta då, men tänk då på dom som fick sitt första möte med Lundell här. Vad tänkte dom då?

SIDA 2

1) Lilla Anette
Tänk att det finns dom som inte tycker Kenta var bra för att det var för mycket fyllgubbeskrål över det. Jaha…
Lysande gitarrspel av Lasse Wellander och tungt blueskomp från de övriga, men vad hjälper det när sången låter som den gör och man inte kan höra texten?

2) Route 66
Mats Ronander tar över sång-micken, ett litet lyft, men det räcker inte. Visst, det svänger stundtals riktigt bra, men med den miserabla ljudkvaliteten så dränks allting i allt annat. Sologitarren är lyckligtvis en aning separerad. Tack Lasse, du är plattans obestridlige stjärna.

3) Jonny Gitarr
Och…vad ville man med det här då? Party…? Nja…framför allt så känns det här väldigt, väldigt passé i dag.

4) My Generation
Jättesnygg instrumental inledning.
Resten då?. Jo,det var säkert kul för en del av dom som var där, för övriga är det mest bara en plåga. Sorry. Som en förlaga till den punkvåg som nån månad senare skulle komma att rulla in över västvärlden så är det väl kanske adekvat, men det skriver jag inte som nåt positivt, bara för att illustrera hur genomuselt det är…

5) Och Gott Öl Kom
Från början en dikt av en skotsk nationalpoet, Robert Burns, här med översättning av Lundell. Ett lyft jämfört med de flesta andra låtarna på skivan då man åtminstone kan höra texten, vilket inte betyder att det är någon njutning att lyssna på det här, för det är det inte.

Summa summarum en i dag näst intill olyssbar skiva. Jag gillade den här LPn när den kom för 30 år sen drygt, nu så känns det näst intill ofattbart att jag överhuvudtaget satte på plattan mer än en gång. Rannsakar jag mig själv så var det nog främst Lasse W.s gitarrspel som tjusade mig…
Visst, det finns nån slags klubbkänsla, live-feeling över alltihopa, men då det är så taskigt inspelat och mixat så försvinner hela poängen ut i nån avloppsvask.
Alltså: Ulf Lundells storhet ligger i hans texter, det är nog nästan alla eniga om, och hör man inte dom på grund av en urusel mix så blir det ju inte så mycket kvar, eller hur?
När sen det kompet är inspelat så dåligt så att allt bara blir en gröt av alltihopa så börjar vi nästan stava katastrof.
Nåja, riktigt så illa är nu inte det här, men ett långt steg tillbaka från plattan in - Törst.

Slutbetyg: en svag TVÅA av fem möjliga…

The Violents var ett band som - till skillnad mot sina samtida konkurrenter Spotnicks - till en början satsade uteslutande på det instrumentala. En minst sagt tuff uppgift när det gällde att fylla ut en danskväll på ett par timmar. En faktor som nu gjorde den på pappret tämligen svåra uppgiften lite lättare var att man längst fram i ledet hade ett riktigt ess: Hasse Rosén, en fullkomligt lysande solo-gitarrist med ton, teknik och rytmik som få.
Visst, denne hade lyssnat på inte bara Ventures och Shadows utan även på Bosse Winberg från just Spotnicks, men Violents hade ändå redan från början ett eget sound och ett eget sätt att tackla låtarna på. Till skillnad från övriga instrumentalband under den epoken så satsade man mycket på eget material. Detta hjälpte onekligen till för att skapa ett eget sound!

Kanske inte så mycket att säga om enskilda låtar på den här skivan, jag nöjer mig med en kortare summering på de flesta spåren.

SIDA 1

1) Violent’s Theme
Skivan börjar med en distinkt 12-takts-rockare.

2) Anaconda
En snitsigt spelat och väldigt snygg melodi. Man kan säga att låten r-i-n-g-l-a-r sig fram…likt en orm…

3) Riding Guitars
En enkel men effektiv melodi. Låter v-ä-l-d-i-g-t mycket som Spotnicks…B-sida på singeln Kors På Idas Grav.

4) Boa Constrictor
Om nu nån misstänker att den här låten skulle ha nån släktskap med låt nummer 2 - Anaconda - så kan jag mededela att det har den. Ganska så likartade. B-sida på singeln Bandido.

5) Andalucia
Dramatiskt och, som titeln kanske kan peka på, med ett tonval inspirerat av flamenco och zigenarmusik.

6) Bandido
Lite grann samma harmonival som i låten innan, skillnaden är att det är mera drag här. Släpptes som singel, men hamnade precis utanför Tio-I-Topp-listan. En elfte placering räckte inte…

7) Alpens Ros
Violents ända svenska hit under en fem år lång karriär. Men, har någon någonsin trott på rättvisa i musikens värld? Till råga på allt så blev det inte mer än en vecka på den så hett åtrådda och väldigt viktiga listan…Singeln kom ändå att sälja helt otroliga 80 000 ex.!!!

SIDA 2

1) Liebestwist
Kanonlåt!
Ursrungligen kallad Liebestraum och komponerad av Frans Liszt runt 1848, vad än det må stå på skivetiketten, men här omarrad och omtitulerad till Liebestwist! Därav den försmädliga bojkotten från Sveriges Radio, då det den tiden - 1962 - inte gick för sig att “skända” klassisk musik genom att göra pop-versioner av dem…Synd för grabbarna i The Violents, för det här skulle annars ha varit en given hit, nånting som bandet så väl hade behövt följa upp framgången med Alpens Ros med. Konkurrenterna från andra sidan Sverige, Spotnicks, rönte samma öde med sina versioner av Amapola och Habaneran från Carmen. Bojkott även där…
För övrigt så är det den här låten som gör att LPn enligt min ingress inte är helt instrumental. För det är den ju inte! Det är nämligen någon som dels introducerar låten i början för att sen hojta och tjoa i bakgrunden rakt igenom hela spåret. Enligt en del uppgifter så ska denne någon vara ingen annan än Jerry Williams!!!
Ytterligare en fotnot: Elvis Presley kom att göra den här låten ett par år senare till filmen Viva Las Vegas, men då under namnet Today, Tomorrow and Forever. Nej…Frans Liszt stod inte nämnd som kompositör då heller!

2) Ghia
En enkel men effektfull melodi spelad på ett lysande sätt.

3) Moonlight Walk
En långsam, lite vemodig men vacker melodi. Andas lite Shadows.

4) El Cumbanchero
Legendarisk komposition av den likaledes legendariske kompositören Rafael Hernandez från Puerto Rico. Urläcker version från Violents.

5) Kors På Idas Grav
Ett gammalt skillingtryck, här i en betydligt rockigare version än vi är vana vid…

6) Monkey Serenade
Glatt, snabbt och yvigt. Kanon rent ut sagt.

7) When Johnny L. Comes Marching Home
En välkänd traditionell. Kanske inte det mest spännande på skivan, vilket inte betyder att det inte är någonting annat än helt OK.

Summa summarum en i allra högsta grad proffsigt och välspelad skiva utan att för den skull vara det minsta slätstruken eller inställsam. Självklart så är den i dag, framför allt genom sin frånvaro av sång, en LP främst för gitarr-afacionados, men sådana finns det ju både här och där. Och i så fall så är den här skivan ett alldeles utmärkt val av en halvtimmes lyssning. Plattan innehåller ett par riktiga rökare och faktiskt inte ett enda tveksamt spår. Slutomdömet blir följdaktligen också högt. Helt enkelt en riktigt bra skiva!
Det som sticker ut mest på plattan är givetvis Hasse Roséns förbålt skickliga gitarrspel. Ackuratess, precision och finess rakt igenom. Många gitarrister av idag skulle få stora problem med att kopiera det en ung och oerfaren Hasse leker sig igenom.
Jag har inte haft bergkoll på vad Hasse sysslat med under åren som gått, men har förstått att han har fortsatt att syssla med gitarrspel under åren som gått. Förståeligt och glädjande.
Imponerar gör även kompmusikerna, möjligtvis med basist Lennart Carlsmyr i spetsen. Väldigt driv och tryck i basen hela skivan igenom.

Under alla händelser så hade jag unnat Violents mer av den succé som de så retligt bara fick smaka på med den allra första singeln, Alpens Ros. Bandet var ju helt enkelt lysande!
Framgångar och uppmärksamhet fick man ju ändå parallellt som kompmusiker till Jerry Williams. Med Jerry så fick man ju snabbt tre nya placeringar på den livsviktiga Tio-I-Topp-listan.
Det samarbetet varade dock inte längre än till -65. Efter ett par medlemsbyten då även ingen mindre än Shanes Staffan Berggren hoppade in, så upplöstes Violents 1966. Tyvärr. Som redan sagt, gruppen var värd ett bättre öde.

Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!

Här kommer grabbarna från Toullovaara med sitt tredje LP-släpp ridandes på en framgångsvåg med fem hitsinglar på två år i bagaget. Staffan Berggren är sedan ett år tillbaka historia, in har i stället Kit Sundquist rullit in med sin orgel och sin sång. På det vokala så har Shanes vid det här laget tagit ett par kliv framåt jämfört med den första LPn. Allt här i världen kostar dock, ut med en sak in med en annan, det Shanes fick betala var att bli av med en av Sveriges främsta gitarrister och kompositörer och en råhet i fernissan som man definitivt inte hade med sig här på den här skivan. Väger jag in allting för och emot så kan jag nog inte hjälpa att den här skivan låter väldigt mycket mer genomarbetad och mogen än den första och detta framför allt för att sången här är bättre, även om det fortfarande fanns saker att jobba på…

SIDA 1

1) Why Should I Cry
I min beskrivning ovanför så berömmer jag killarnas framsteg på sången, men lägger till att det fanns att jobba på. Här exempelvis, på öppningsspåret…
Bra “hook” och mycket bra stämsång men på tok för vek solosång. Synd, det här hade annars lätt kunnat bli en hit. Borde kanske inte ha varit LPns öppningsspår, då den som den nu blev är långt ifrån någon av plattans bättre spår. Hursomhelst en väldigt fin komposition.

2) Don’t Get Around Much Anymore
Men vad är det här då? Shanes goes Duke Ellington! Snacka om överraskning!
Ett ovanligt lyckat experiment dessutom, nästan sanslöst av grabbarna att ens försöka sig på nåt sånt här. Jazzigt och bluesigt i Georgie Fames och Alan Prices anda. Faller dock återigen aningen på lite svajig sång.

3) Dreamgirl
Återigen en klart godkänd Sundquist-komposition. Minimalistiskt arrangemang som andas väldigt mycket slutet på 50- början på 60-talet. Återigen dock en aningen tveksam sånginsats. B-sida på Hi-Lili, Hi-Lo.

4) The Game Of Love
En hit för Wayne Fontana and the Mindbenders 1965. Här en förvånansvärt stark version av Kirunagrabbarna!

5) Hi-Lili, Hi-Lo
Tja, vad ska man säga om det här pretentiösa tramset. Bara jag slipper att lyssna så går det väl bra. Här hade man väl ändå kommit ganska så långt från Staffan Berggrens vison när gruppen en gång i tiden bildades…
OK, de allra sista tio sekunderna på låten är helt OK med sina stämmor, det är de övriga två minuterna vi kan glömma.
Märkligt nog så är det här den enda singeln som släpptes från den här skivan. Nummer två på Tio-I-Topp dessutom…
Och visst, självklart, jag tycker som jag gör mest för att låten är så sanslöst uttjatad, jag tröttnade på den redan 1966…

6) Justine
Sanslös rock-rökare. Märkligt, det är som om att det helt plötsligt kommit in ett helt annat band in i studion. Sanslös kvaliteteshöjning. För mig plattans klart bästa spår. Borde utan tvekan ha släppts på singel!

SIDA 2

1) When Love Is Gone
B-sida på en singel med det så gott som helt okända engelska bandet Soulmates. Varifrån kan grabbarna ha hittat det guldkornet? För ett guldkorn är det onekligen, och det här är en klart bra version. Här sitter leadsång och stämmor helt lysande.

2) Lonely Boy
Paul Anka-cover. Känns väl lite onödigt ärligt talat, men versionen är hur som helst väldigt egen och klart godkänt framfört. Godkänt, inte mer.

3) Leavin’
En, för att vara Shanes, ovanligt lågmäld och mellankolisk låt. Stråkar och smäktande sång. Förmodligen den mest udda Shanes-låten överhuvudtaget. Kompositörsparet Thokon/Akon a.k.a. T. Bergman/Anders Henriksson ledde väl en del till att det lät som det lät…Återigen så går det att ha åsikter om sånginsatsen, men som helhet så är den klart godkänd, precis som låten som helhet!

4) Lucky Lady Buck
Och så var vi där vi kanske inte skulle vara igen. Visst, det låter tätt och proffsigt. Sången är det heller absolut inte nåt fel på. Det låter som ett ordinärt engelskt popband som huserade på englandslistorna runt -66. Alltihopa känns bara så lättviktigt jämfört med annat på skivan.
Men…sången sitter väldigt bra på den här låten, det medger jag villigt.

5) I Love The Way You Walk
Singel med Tony Rivers från 1964. Självklart så är hela låten en rip-off på John Lee Hookers “Dimples”, men bluesen har väl fått ge vika här för det lite mer rockiga. Helt O.K. men återigen aningens lättviktigt.

6) Sha La La La Lee
Monsterhit med Small Faces tidigare samma år. Orginalets klass når man inte, men det är en riktigt bra version från Shanes och en avslutning på skivan med flaggan i topp.

Summa summarum en riktigt bra svensk 60-tals-LP! Här kryllar det av bra låtar, både egna och covers. Det som snudd på känns mest positivt är det faktum att det knappt finns ett svagt spår. Tveksamma låtar skulle väl vara Hi-Lili, Hi-lo, Lucky Lady Buck och Why Should I Cry, men dom är å andra sidan proffsigt genomförda, så att kalla dom svaga är heller inte adekvat.
Än annan intressant och även imponerande aspekt är den stora variationen på material som lyssnaren bjuds på. Pop, vemod, jazz, blues, rock och smäktande stråkar och utan, som tidigare sagt, att så värst mycket faller ur ramen.
Material fanns dessutom för ett par singelsläpp till förrutom Hi-Lili…Exempel på singel-ämnen är Justine, When Love Is Gone, The Game Of Love och Sha La La La Lee. Kanske till och med Lucky Lady Buck, även om jag personligen inte är så förtjust i den.

Något av akilleshälen är dock fortfarande det vokala, även om, som tidigare sagt, förbättringar har gjorts. Här satsas det ambitiöst med stämsång och låtar som kräver mycket av sångsolisten. För det mesta så går det bra…men inte alltid…En del stämsång är tyvärr på nivå med fotbollsklackar…

Tommy Wåhlberg beskrivs på LPns baksida som en “stor supersologitarrist”, men - utan att på något sätt förringa Tommys kompspel och sång - det är en ocean mellan honom och den sparkade Staffan Berggren…Tänk om gruppen kunde fortsatt med Lennart Grahn, Kit Sundquist OCH Staffan!

Som helhet så pratar vi ändå här en platta som står flera trappsteg ovanför övriga Shanes-plattor som jag tidigare skrivit om - Ssss Shanes och Let Us Show You. Det finns en helt annan stabilitet i bandet här än tidigare. Uttryck och spel andas ett stort självförtroende och en slags vetskap om vad man pysslar med.
Snarast är det lite märkligt att plattan efter Ssss Shanes är så pass påtagligt ojämnare än sin föregångare. Ska inte saker och ting bli bättre och bättre ju längre man håller på?
Här är det dock bitvis riktigt bra!

Slutbetyg: en tveksam men ändå FYRA av fem möjliga!

Jaha, nu tror ni väl att det har brunnit för gott uppe i huvet på mig…Det har det kanske gjort också, vem är jag att bedöma det, men jag tycker ändå att den gode Pepparn har sin plats i svensk musikhistoria!
In kom han dansande rakt in i den svenska folksjälen 1973, Leif “Pepparn” Pettersson, via det numera legendariska TV-programmet Nygammalt med Bosse Larsson som programledare.
En Bombi Bitt-liknande figur med slokhatt, axellångt otvättat, stripigt hår, snusprilla under läppen, vit skjorta, svart väst och stövlar. Knappt tjugo år fyllda, redan erfaren skogsarbetare, verkligen urtypen för en bygdens son. Eller en riktig bonnläpp om man så vill…Men som han spelade! Med en oerhörd rytmik och med en helt omisskännelig spelglädje kastade han sig in i dragsspelsdängor nya och gamla med en sjävlklarhet som om Calle Hjularbo blivit reinkarnerad.
Nja…han var nog dessutom ett par snäpp vildare än sin föregångare. Slet, drog och slog gjorde han på bälgaspelet, så att verkligen varje fras kom att betyda någonting, och allt med en sällsynt stark rytmik i botten och ett sanslöst flyt i hela framförandet.
Mitt i det vilda och svängiga så blev det väl en och annan feltryckning på nån knapp, men här var det uttrycket och vad han ville säga som var det viktiga. Som när en bluesgitarrist i extas halvmissar en ton så ses det av kännarna mest bara som ett tecken på att musikern spelar på gränsen av sin förmåga. Och sån var Pepparn, och inte bara det. “Bonnläppen” var inget annat än ett fenomen.

Tänk er nu: mitt i den tid när rockmusikens svans började sätta sina främsta instrumentalister på piedestal för hjältedyrkan - typ: Eric Clapton, Jimi Hendrix, Jack Bruce, John McLaughlin, Keith Emerson, Ginger Baker osv så kommer det fram en svensk tjugoårig dragspelarfantom som verkligen har all utstrålning av en proggrock-stjärna men som spelar Calle Jularbo-musik. Hippt? Knappast, men Pepparn var född att bli stor, kanske inte stor stjärna men stor musiker. En stor musiker med ett stort hjärta och som samtidigt var en uppenbart karismatisk figur. Han formligen flög in i det svenska folkhemmet som nån slags Jularbo-pirat, en kulturell rebell som var väldigt svårplacerad men helt omöjlig att förneka. Aldrig någonsin hörde jag någon yttra ett negativt ord om Pepparn, vare sig som musiker eller som person. Självklart så spåddes han också en lysande framtid.
Tyvärr så blev det nu inte så. Sex LP-skivor har jag lyckats forska mig fram till som Pepparn hann med innan spriten helt tog över hans liv. Efter ett helt oförtjänt mycket hårt liv avled Leif “Pepparn” Pettersson 1988, blott 34 år gammal. Hade han levt i dag så hade han alltså inte varit mer än 54 år och med många fina dragspelsår framför sig, vilket ödet däremot inte verkade ha nån lust med.

Härunder så tänkte jag skriva lite om Pepparns andra LP, gjord tillsammans med Calle Jularbos yngre bror Ebbe och gruppen Skäggisarna.
Då jag inte vet nånting om de tekniska termerna vad gäller dragspelande så ska jag ge blott en ytlig beskrivning av låtarna spår för spår här nedanför. Jag förstår mycket väl att det här för många känns som i bästa fall överkurs, men Pepparn var verkligen nånting alldeles extra, det tror jag alla som någon gång såg honom ledigt kan intyga. En sorgligt bortglömd svensk legendar som gick bort alldeles för tidigt.

PEPPARN - NÄÄ, NU JÄSICKEN! 1973 Utgiven på Round Up
SIDA 1

1) Hälsingborgskamraten
Raketstart på skivan med en sanslöst svängig polka. För övrigt en gammal komposition arrad av Pepparn.

2) Midnattssol Över Pajala
En Calle Jularbo-klassiker komponerad av denne tillsammans med brodern Ebbe…som ju är med och spelar på skivan.
En av de få lite vemodiga melodierna på skivan.

3) Hipp Och Hopp
Hambo skriven av Björn “Nalle” Halldén. Låten dök upp i den svenska filmen Janne Vängmans Bravader. I en film ett par år senare - Janne Vängman I Farten så dyker Calle Jularbo själv upp och spelar…sig själv!

4) Te’ Dans Me’ Karlstatöserna
Mest känd som en av Sven-Ingvars allra tidigaste inspelningar.

5) Luddes Vals
Vals av Nisse Lindström.

6) Trolleboschottis
Schottis en gång i världen - på femtio-talet - framförd av Sigge Furst!

7) Min Första Komposition
Legendarisk Jularbo-komposition stilenligt framförd av Pepparn och hans gubbar.

SIDA 2

1) Muckarpolkan
Svängigt och ekvilibristiskt på samma gång.

2) Ubåtsvalsen
Gammalt örhänge från 1926 av Fred Winter.

3) Lappsnuvan
Calle Jularbo-komposition som denne spelade in redan 1919.

4) Finska Polkan
Gammalt folkörhänge i Pepparns egen tappning. Glatt, svängigt och medryckande.

5) I Granskogen
Svängig vals av Oscar Rudberg.

6) Ölandstöser
Schottis av Otto Hultner. Samma låt dök upp 1945 i den svenska komedin Bröderna Östermans Huskors!

7) Finska Valsen
Vals som även den är gammal filmmusik. Dök upp i dramat Flickan Från Fjällbyn från 1948. För att vara en tragisk film så är musiken osannolikt gladmodig.

Summa summarum så är det här ändå ingenting annat än en dragsspelsskiva och främst för den som gillar dragspel! Man blir glad av att lyssna på det här, ingen tvekan om det, och Pepparn imponerar hela tiden med sin intensitet även i de lugnare melodierna. Men är man inte mer eller mindre uppvuxen med blåsbälg så kan det nog vara svårt att 2008 ta det till sig så där pang-bom!
Anledningarna till att skivan hamnade här var ett par stycken:
Det är alltid roligt att överraska.
Jag upptäckte att det fanns i stort sett INGENTING skrivet om Pepparn på nätet, fotot högst upp är det enda fotot som jag kunde uppbringa!
Jag tycker att det är en legend med alldeles för stor musikalisk tyngd bakom sig för att han bara ska glömmas bort, kan jag bidra med något så gärna för mig.
OCH, om någon som läser detta som känner till Pepparns liv och öde lite bättre vill skriva en kommentar - kort eller lång - så är han eller hon välkommen att göra det.

Slutbetyg: Tja vad ska jag jämföra med? Det får väl bli en TREA av fem möjliga!!!

Jo ni läste alldeles rätt, en av de svenska 60-talets mest vrickade skivor!
Vän av ordning frågar sig säkert direkt hur det kan komma sig att en LP med den svenska gruppen The Spotnicks kan betecknas som vrickad. Spotnicks var väl mycket, men utflippade var dom väl aldrig, snarare rätt så konventionella, städade.
Mitt direkta svar blir att den här LPn ändå inte är något annat än vrickad.
Jag blir bara inte klok på den.
Hur många gånger jag än lyssnar på den så klickar det inte.
Jag begriper ingenting.
Absolut ingenting.
En rent vokal Spotnicks-LP, med en närmast helt utraderad Bosse Winberg och dessutom med låtar så långt från vad som var populärt då som det bara gick att komma.
Varför? Det var ju alltid de INSTRUMENTALA spåren som var höjdpunkterna på deras tidiga plattor!
Det låter ju som ett kommersiellt självmord.
Det var det nog också…

Nåväl, låt oss börja med att gå tillbaka lite i tiden!

Nån gång i början på år 1999 så såg jag Spotnicks på Nalen i sällskap med min dåvarande flickvän Galina, min gamle vän Spotnicks-freaket Håkan och vår gemensamme bekant Mattias. Efter spelningen så pratade vi lite grann med bandet. De flesta medlemmarna var hur trevliga som helst att språka lite grann med. En var det inte. De flesta som läser det här förstår nog med ett litet leende i mjugg att det rör sig om Bosse Winberg själv som var på sitt vanliga lite vresiga humör. Hur som helst, för att provocera honom lite grann - helt enkelt för att se hur han skulle komma att reagera - så berättade jag för Bosse med lite lätt spelad andäktighet att just LPn In The Groove är min favorit med Spotnicks och att jag ansåg den som deras Sgt. Pepper. Reaktionen blev dubbel: Bosses vän som satt bredvid honom vid bardisken flög ut i ett rått, elakt gapskratt och Bosse själv stirrade mig stint in i ögonen och sa med stark och stadig stämma, på ren göteborgska: “Du, den skivan va, den gjorde vi i protest mot vårat skivbolag,den!!!”
Inte speciellt snällt sätt att behandla sina fans på direkt. Nåja, jag hade ju medvetet retats lite grann och fick väl också skylla mig själv lite grann, jag var ju inte ärlig när jag sa så där, med handen på hjärtat.
Hur som helst, sant eller inte - protest mot skivbolaget eller inte - så var det ändå ett indicium på att Bosse Winberg själv inte var speciellt stolt över skivan. Och dennes bekant på barstolen såg det tydligen som nånting oerhört komiskt att jag hade valt just den skivan av alla till favorit.
OK, kanske ni nu börjar tänka, hur låter det nu då?
Jo, det spretar åt alla tänkbara håll på en och samma gång, med en myriad av influenser hela tiden. Men särskilt bra är det sannerligen inte. Det mest frapperande är dessutom att det inte låter ett uns Spotnicks om skivan. Ingenting helt enkelt. Bosse Winbergs rymdgitarr är och förblir försvunnen på den här LPn. Inte bara den, det är knappt nån gitarr alls på skivan. I stort sett alla låtar är vokala från början till slut och med ett minimum av gitarr. De gånger det är gitarr med så finns det noterat, sammanlagt kanske 1½ minut…

Sida 1

1) Enchanted Elusive
Ett slags partyfunkjam med hammondorgel.
Det är ändå inte tuffare än att det hade platsat i TV-programmet från 60-talet Partaj.

2) Stay Cool
Nån slags tidig latinpop med yxigt arrangemang och lite lätt träig sång.
Nåja, det här är ganska så njutbart och innehåller dessutom en liten dos av Bosses gitarr, utrotningshotad på den här skivan, även om det den här gången är i taggtrådsform.
Easy Listening är dock den gängse beteckningen på den här typen av musik…

3) You Left Me So Alone
Börjar med ensam bas, in ramlar en stråkkvartett innan vi hamnar i en märklig vals med dragspel och stråkar på refrängen. Solopartiet tas av stråkkvartetten. Dragspelaren plottrar iväg som om det vore en hastighetstävling. Bosse verkar ha varit på Mallis under inspelningen av det här spåret.
Om man är snäll så kan man kalla den här smörjan för fascinerande…

4) Because I’m A Travelling Man
Här har vi ett av plattans bättre spår - inte liktydigt med att det är bra - med ett både hyfsat spännande och intressant arrangemang.
Låten i sig är inget annat än renodlad Burt Bacharach med sjysst bossa-komp, men sånginsatsen håller tyvärr inte riktigt. Det som höjer det hela är som sagt var det klart godkända arret. Så här genomarbetad borde nog hela skivan ha varit!
Men tyvärr, mer än easy-listening är det inte i vilket fall som helst…

5) Querida
Lite väl hög sång i mixen, annars en hyfsad låt med ett lite lätt hypnotiskt komp. Tyvärr ett märkligt svagt break i mitten med bedrövlig sång som bara kör ner allt i ett svart hål. För säkerhets skull så upprepas breaket mot slutet på låten…
Minimalistiskt gitarrsolo på ungefär 4 (fyra) sekunder från Bosse efter första breaket…Orgelsolot fick vara desto längre i stället. Märkligt…

6) Walk On
Låter som en kombination av Dee Dee Sharps “I Know”, Fågeldansen och Klaus Wunderlich. Vedervärdigt.

SIDA 2

1) You Don’t Have To Be Pretty
En av de tyngre numren på hela plattan. Banne mig om det inte låter lite Tages om alltihopa! Kanske inte så konstigt med tanke på att gamle Tagestrummisen T.T. - Tommy Tausis - står som kompositör tillsammans med gruppens dåvarande basist Magnus Hellsberg.

2) Do It
Märklig kombination av psyk-garage-Zappa. Inte speciellt bra, möjligtvis var det ett lovvärt försök till att göra nåt intressant…som dock misslyckades.
De enskilda byggstenarna i collaget är helt enkelt inte tillräckligt bra. Bitvis bara mediokert. Vi begåvas ändå med ett av Bosses korta solon på det här spåret.
En liten detalj: på slutet av låten, vid nertoningen, så hör vi 15 sekunders baklänges-gitarr från Bosse! Första och enda gången?

3) Once And Again
Totalt meningslös dansbands-countrylåt fylld med trista sliskstråkar. Den typ av komposition som det tar c:a 3 minuter att tota ihop…
Det enda av värde att notera är ett kort wha-wha-solo från Bosse. Första och enda gången här också?

4) Every Day - Every Night
Kunde kanske funkat med aningen bättre produktion. Ändå utan tvekan en av de bättre kompositionerna på plattan.

5) I’m Gonna Make You Love Me
Här börja skivan faktiskt känns helt urspårad. Visst, röjigt och funkigt, men melodin låter som en barnramsa och sånginsatsen som om det rörde sig om ett skämt. Därtill en helt bedrövlig produktion.
Dock så fick vi med ett riktigt taggtråds-solo från Bosse, som dråpligt nog - eller medvetet - slutar på en helt felaktig ton. Miss, finess eller för att säga att det här det ger jag blanka f-n i? När solo nummer två startar så tonas låten ut. Så viktig var Bosse tydligen på den här skivan.

6) Now Is The Time
Som titeln fortsätter “…for us to say goodbye!” och tyvärr så gör man det inte med flaggan i topp direkt. OK, det här väl inte nåt av de svagare numren, det känns bara helt oinspirerat.

Summa summarum en riktigt vrickad skiva helt utan inriktning och utan en antydan till möjlighet för ett singelsläpp. Nu nsläppte man visserligen en singel från skivan - You Don’t Have To Be Pretty / I’m Gonna Make You Love Me, naturligtvis hamnade den ingenstans utom i reabackarna.
Om man ska försöka sig på en helhetsbeskrivning av skivan så blir det enligt mig med uttrycket “Easy-Listening”. Bensinmacksskiva med lite softa låtar att lyssna på under resan…
Jag fattar inte ett smack, som jag skrev i inledningen, till varför man spelade in det här och - när man nu ändå gjorde det - gav ut det på skiva. Den gavs följdaktligen heller aldrig ut utanför Sverige under titeln “In The Groove”. Av någon anledning så dök den ändå upp på lågpriseticketten Interdisc ett par år senare. Skulle det ha kommit en ny marknad för plattan helt plötsligt?

För att vara fair så kan jag säga som så att ett flertal av låtarna skulle kunna funka bättre i ett annat sammanhang. Det är just det här extrema spretandet i stilar som gör att varje enskild låt verkar rätt utanför de ramar som ändå inte fanns. Nånstans känns det som en “Worst of…” där man har samlat det sämsta från en grupp, vilket gör att varje enskilt spår bara låter ännu värre…

Det allra märkligaste med hela plattan är nog ändå, som jag redan skrivit, den nästan totala frånvaron av Bosse Winbergs gitarr och att de få, få korta ögonblick då den faktiskt dyker upp helt saknar den särprägel som den ända till i dag alltid har haft. Det är snudd på att jag tvivlar på att det är Bosse som spelar på skivan, så pass skiljer den sig från spelet på samtliga övriga Spotnicksplattor.
Men, en annan sak som sätter myror i huvudet på mig är varför man i hela fridens dar inte utnyttjade den inneboende kraften som bandet besatt i stämsången, nämligen Tommy Tausis, trummisen. Efter Tausis inhopp i Tages så steg ju deras stämsång till en snudd på magisk nivå. Crazy ‘Bout My Baby, Dancin’ In The Street och Mohair Sam innehåller ju stämmor så att man ryser var gång man hör dem, men var finns dom på den här skivan? Kanske på hans egen “You Don’t Have…”. Jag tycker mig skönja den där, men i övrigt lyser den enbart med sin frånvaro. Det verkar snudd på som om ingen brydde sig helt enkelt…och allra minst då Bosse, gruppens självskrivne ledare som knappt hörs på plattan överhuvudtaget…
Kanske grabbarna helt enkelt bara var trötta. Året innan hade man släppt inte mindre än fyra plattor, och den här kom tidigt -68. Ett konstant turnerande under drygt sju år kan också ha tagit ut sin rätt, som det gjort för väldigt många.

En intressant jämförelse tycker jag skulle kunna vara Bob Dylan och hans LP Selfportrait från 1970. Även den plattan var ju så gott som helt befriad från det som publiken tidigare varit van vid från sin idol och dessutom mest ett fladdrigt collage av helt olika stilar huller-om-buller. (Vilket i sig inte hindrade den från att ändå innehålla ett par guldkorn.)

Min gode vän och flitige kommentatör på denna blogg, Lennart Wrigholm, vet jag har en helt annan uppfattning om den här skivan. Då jag minst sagt högaktar Lennarts övriga inställning till den epokens musik så är jag inte så lite förvånad över den recension som han själv skrev för tre år sedan på musiklandets nätsida. För mig så är den In The Groove som Lennart beskriver den LP som jag hoppas få höra varje gång som jag sätter på den på skivspelaren, så där en gång vart femte år, men jag blir varje gång lika grundligt besviken. Ledsen Lennart, det här är och förblir ointressant, oengagerat och oinspirerat skräp!

(Kan det trots allt ändå ha varit en protest mot skivbolaget? Nja…så infantila kan dom väl ändå inte ha varit, va…?)

Låter jag hård? Betänk då att Spotnicks är ett av mina absoluta favoritband…
Slutomdömet blir inte lägsta tänkbara på grund av ett ändå fläckvis proffsigt framförande och kanske tre låtar - Because I’m A Travelling Man, You Don’t Have To Be Pretty och Every Day Every Night - som ändå håller.

Slutbetyg: En svag TVÅA av fem!!!

Tages…igen!
Fast den här gången under den omsminkade benämningen Blond! Utan Tommy Blom men nu med en Anders Henriksson som mer och mer kom att agera som en fast medlem i bandet med sitt medkomponerande i elva av de tolv spåren.

Just det, Tages, allas vår stora favorit - eller hur? - bytte namn till Blond, detta främst som ett försök till att lansera sig i utlandet. Tommy Blom tackade för sig och försökte sig i stället på en - som det nu blev - kortlivad solokarriär som kom att innehålla en handfull singlar.

Faktum är att den här skivan låter väldigt lite Tages, något som till viss del illustreras av namnbytet. Borta är nästan allt av rythm & blues, ren blues, soul men framför allt den svenska prägeln på kompositioner och arrangemang. Undantag fanns givetvis som The Lilac Years och There’s A Man Standing In The Corner men - det rörde sig om undantag.
In kom i stället ett fullödigt internationellt, proffessionellt sound där allt som tidigare varit lite orginellt eller kantigt - ehuru på en musikaliskt hög nivå - blivit bortslipat. Följden är att vi här serveras ett smörgåsbord med välproducerad, proffsigt framförd pop i amerikansk eller engelsk modell - med, som tidigare sagt, ett par undantag. Vad vi inte får är nya låtar typ Crazy ‘Bout My Baby, Dancin’ In The Street, I’m Going Out, Seeing With Love eller Fantasy Island, alltså dett som vi så väl förknippade med Tages. Ruffigt, kantigt men genialiskt på en och samma gång, och hela tiden med ett otroligt j-ar anamma!
Det här är rakt igenom betydligt mer välproducerat - och med betoning på VÄL - än vad Tages skivor nånsin var och det på bekostnad av den naiva tonårsentusiasmen och leklustan som präglade musiken som gruppen producerade. Det behöver ju inte vara ensidigt negativt, jag noterar bara att ett element har tillkommit som fick något som hade funnits med tidigare att stryka på foten. Stundtals så låter det som snudd på underhållningsmusik, en minst sagt märklig utveckling. Allt är ändå hela tiden på en mycket hög nivå, tro inget annat. Det är bara det att, återigen, det inte låter speciellt mycket Tages om det!

1) Six White Horses
Perfekt öppningsspår! Borde ha varit ett givet singelsläpp, men av någon obegriplig anledning så hamnade den som b-sida på singeln The Lilac Years.
Ett enormt driv i Görans bas och Lasses trumspel. Gitarrsolo av Anders Nordh som senare kom att bli fast medlem i gruppen.
En av de få låtar som andas Tages, men…det är en helt annan nivå på produktion och finslipning.

2) Deep Inside My Heart
Om möjligt ett ännu starkare spår än det föregående. En mycket vacker pop-ballad i högsta internationella topp-klass.
Bara tanken är snudd på absurd, men…det här låter faktiskt en hel del schlagerfestivalen, men då menar jag som den än gång var när den var som bäst, dvs kring slutet på 60-talet. Hur som helst, inget annat än lysande!
Låten släpptes som singel i USA och England, dock utan någon större framgång, tyvärr.

3) Sailing Across The Ocean
Inleds med bar-piano, fortsätter som en poplåt i blues-ton. Fortsätter dubbelt så snabbt och tyngre, vilket följs upp av ett folkmusiktema. Sen så tas allt om från början igen…och igen…
Med andra ord: ett lapptäcke av olika saker och inget som helst tema att hålla sig fast vid. Känns ganska så splittrat, och en Göran som inte är riktigt vän med de höga tonerna den här gången.

4) This Is Mine
Tung men melodisk pop. Återigen ett väldigt splittrat intryck. Lite väl skramliga trummor men rätt så snygg stämsång här och var.
Väldigt stort och ambitiöst arrangerat så länge det varar… För innan låten har riktigt format sig så tonas den ut efter 2 minuter…

5) The Girl I Once Had
Poplåt av amerikanskt, lite tyngre slag. Inte helt olikt Chicago eller Blood Sweat & Tears. Betydligt bättre än föregående låt, även om trummorna även här är lite väl slamrande. Även denna låt tonas ut innan man vet ordet av. Märkligt…

6) The Lilac Years
De Sålde Sina Hemman fast på svenska.
Vad säga, en vacker låt från början med ett mycket fint arrangemang. Göran tar i för kungen och det gamla fosterlandet.
Men, ändå …det blir kanske inte riktigt det monumentala mästerverk som det skulle ha kunnit bli. Kanske lite för ambitiöst, lite för snyggt arrangerat. Och Görans sång…på sätt och vis så sjunger han bättre än någonsin här, men låten kräver så pass mycket att det egentligen bara är ett fåtal sångare överhuvudtaget som skulle ro den här uppgiften i hamn. Göran gör det i alla händelser väldigt bra, inget snack om den saken.
Ändå så frågar jag mig när jag hör det här om det är Sveriges Radios Underhållningsorkester i en paus i ett underhållningsprogram på 60-talet som jag hör, eller… Hur bra det än är så känner jag en viss allienation…

SIDA 2

7) Wake Up And Call
En närmast perfekt poplåt. Den som vid sidan av Six White Horses mest minner om gamla Tages.
Borde absolut ha blivit en monsterhit, i stället kom den sist när den testades till Tio-I-Topp. (Tvåa den veckan kom Hep Stars med Speedy Gonzales…)
Tänk om hela skivan hade låtit så här…
För övrigt den enda låten som har stämsång typ Tages, mycket, mycket fin sån också.

8) Sun In Her Hand
En mycket vacker pop-ballad i klassisk “slutet-på-60-talet”-anda. Mycket snyggt arr och en väldigt fin melodi. En av plattans klara höjdpunkter, men återigen lite mystiskt kort.

9) I Pick Up The Bus
Återigen en mycket väl komponerad, genomförd och arrangerad pop-låt som mycket väl hade kunnat bli en hit i England med rätt marknadsföring.
Snyggt gitarrspel, tungt basspel men lite väl intensivt trumspel. Kanske en mindre trallig refräng också hade suttit bättre.

10) There’s A Man Standing In The Corner
Väldigt genomarbetat och gediget, utan tvekan en av plattans bästa spår. Mycket snyggt stråkarrangemang bakom Görans sång som den här gången sitter väldigt bra. Och en gång till: den kunde mer än väl ha varit lite längre än sina knappa två minuter!

11) (I Will Bring You) Flowers In The Morning
Doris gjorde den här ungefär samtidigt, vem som var först vet jag inte. Drygt 30 år senare så dök den hux flux upp på Agneta Fälthskogs senaste skiva My Colouring Book!
Det jag vet är att Blonds version är helt överlägsen de övrigas. Något säger mig att Göran aldrig - vare sig förr eller senare - låtit bättre. Låten är krävande men ändå inom Görans ramar. Snyggt arr med en härlig Hammondorgel mellen verserna.
Frågan som jag då och då ställt mig är: vem gjorde egentligen orginalversionen? Blond, Doris eller någon innan dessa två gjorde sina versioner?
Låten är hur som helst skriven av samme man som arrangerade skivans stråkar, nämligen John Cameron - senare medlem i CCS och är den enda kompositionen på plattan där musiken inte är undertecknad herrar Henriksson - Lagerberg. Texterna stod däremot mestadels för en Adrian Moar.

12) Caroline
Tyvärr så avslutas hela skivan med det klart minst genomarbetade och till råga på allt det mest oinspirerade ögonblicket, ett långt jam utan dynamik, mening eller mål.
Sju minuters tomgång. Även om det här kanske upplevdes som en kul grej för grabbarna när det spelades in så drar det obönhörligen ner slutintrycket.

Summa summarum en splittrad och ofokuserad LP sin polerade yta till trots.
Tages hade två år tidigare stått i avantgardet i popvärlden med sin totalt unika blandning av pop av högsta internationell kvalitet och svensk folkmusik. Här - två år senare - så har man mera blivit ett band i mängden. Allt är hela tiden väldigt kompetent. Spelet, sången, kompositionerna och arrangemangen är oftast lysande, men det orginella och genialiska lyser alltför ofta med sin frånvaro, även om det glimrar till här och var.
Det kan dessutom - trots att denne sjunger bättre än någonsin - bli lite tjatigt med enbart Göran på leadsång i stället för som på Tages-tiden då inte bara Tommy alternerade utan även Danne ibland hoppade in framför mikrofonen. Det gav alltid en hälsosam variation.
Ingenstans lyser heller stämsången - den som tidigare hade varit gruppens adelsmärke - upp det lite enahanda på den vokala sidan. Stämsång finns, men mycket sparsmakat. Det lysande undantaget är I Wake Up And Call!

Bortsett från allt det negativa som jag nu dragit upp så är det här en lysande skiva, utan tvekan en av de bättre svenska i epoken när den kom, i slutet på sextio-talet. (Nåja, uppriktigt talat så var just då den svenska konkurrensen inte speciellt stor. 1969 var ett klart mellan år för svensk pop.)
Sanning att säga så har jag ändå aldrig direkt fryst på den här plattan, som jag har gjort så mycket till samtliga andra Tages-plattor. Ja, det finns sånt som är väldigt bra och extremt kompetent på den här skivan, men felet är nog att den är mer opersonlig än de övriga.
Jag vet att Blond fick en på sin tid väldigt stor budget för att spela in den här LPn, det märks, man har inte sparat på krutet i arrangemangen. Men där det på Studio två år tidigare rörde sig om en enorm leklusta och experimentvilja så känns det som att pengarna till The Lilac Years gick till att göra musiken internationellt anpassad. Inget större fel i det, vem kan sätta handen på hjärtat och säga att han INTE vill slå igenom i USA och England? Konsekvensen har blivit en lätt utslätning. Jag kan ha fel…det kan även vara fem års ständigt turnerande och inspelande som börjar ta ut sin rätt. Kanske grabbarna ändå spillde sitt bästa krut i och med Studio?

Den stora frågan som jag ställer mig varje gång som jag hör den här skivan och dessutom ställt mig till och från i c.a 35 år är: VARFÖR slutade Göran Lagerberg att skriva och sjunga pop??? Sett till helheten så är han enligt mig den störste vi hade på 60-talet. Enorm kompositör, sångare och instrumentalist. Så vad hände??? Om jag har förstått det hela så tog det till Grymlings 1990 innan vi fick höra Göran sjunga igen på den enda låten som han bidrog med…och då lät han som en kraxande skugga av sitt forna jag. Basist i olika grupper har han ju varit med den äran i gräddan av svensk progressiv rock ock jazz-fusion under alla år, även så en prominent studiomusiker. Men varför upphörde sången och popskrivandet? Någon som vet?

Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!

Nånting som verkligen är roligt i mitt jobb är att det mest oberäkneliga kan dyka upp när som helst. Musik jag missat, dråpliga människomöten, klasskompisar från gymnasiet som bara dyker upp utan förvarning, världsstjärnor turistandes i Stockholm före en konsert m.m.
Ungefär som att texten på en kinesisk lyckokaka som lyder “Get ready for a daring adventure”! Just en sån lapp fick jag idag i min lyckokaka efter lunchen på Helens sushi tvärs över gatan.
Naturligtvis så kan det oväntade, stora, fantastiska ske när som helst, i vilken given sekund som helst. Det ena ögonblicket är lika troligt som det andra.
Men chansen att det ska ske, det där när nåt bara dyker upp framför ens näsa när man minst anar det, ÖKAR den möjligtvis efter att man har hittat en sån lapp i en lyckokaka?
Var det en ovanligt löjlig fråga?

OK! Då kan jag ta följande lilla story!
I torsdags så åt jag även då lunch på Helens som ligger tvärs över den stora butiken. Vad jag åt minns jag inte, det jag minns är att jag fick en lyckokaka efter maten, med åtföljande papperslapp med ett budskap i. Där stod på ett ungefär, inte exakt ord för ord men ungefär: “Soon your moment of glory will come!” Dagen därpå - helt utan att jag hade en aning om det på förhand - så var jag på omslaget av tidningen City som sprids i hela Storstockholm.
Vad sägs om det? Ett rungande bevis på att kinesiska lyckokakor bara förmedlar sanningar, eller…?

Dessutom, på samma restaurant så fick jag ett annat meddelande för ungefär två år sen. Denna gången så stod det: “Soon you will meet the love of your life!”
Jaha, tänkte jag efter att ha läst texten och ryckte på axlarna.Klart att det ju inte skulle sitta helt fel. “Hmm” hann tankarna gå, “kanske jag ser henne nu när jag lämnar lokalen, här ute på trottoaren?”
Jag öppnar dörren ska precis ta ett steg ut på gatan, men innan jag hinner göra det så ser jag, alldeles förbi dörröppningen ute på gatan, en av de vackraste kvinnor som jag sett i hela mitt liv!

Nej, jag ska inte beskriva henne!
Nej, jag ska inte tala om vem det var!
Nej, jag ska inte tala om vad som hände sen!
Nej, jag ska inte tala om vad hon gör idag!
Nej, men visst, inte kunde jag bara låta en sån sak slinka ur fingrarna på mig inte, det var ju ödet…Och återigen ett fantastiskt bevis för att de kinesiska lyckokakorna inte berättar någonting annat än rena sanningen, eller…?

Och nu, då jag fick lappen idag, citerad ovanför, vad ska då hända?

Med andra ord, om ni nu inte läser en blogg från mig på en vecka, så finns det en liten risk att jag t.o.m. kan ha hamnat på nordpolen…Med sådant facit på tidigare spådomar så kan jag inte annat än tro att det kommer att stämma in den här gången också.

Vänta förresten, det där med tjejen…att kalla henne för mitt livs kärlek var väl ändå att ta i. Rannsakar jag mig själv så var det nog en två år sen jag överhuvudtaget pratade med henne sist. Det var ju inte mycket till livskärlek!

Och “…your moment of glory”. Nää…det var ju inte omslaget på Classic Rock, så det har nog inte kommit än det ögonblicket…

Med andra ord, det blir nog inget större äventyr den här gången heller…Ska till Södertälje i morgon (lördag) för att träffa några barndomskamrater för första gången på 40 år. Det blir nog inte mer spännande än så. Nja, det kan säkert vara nog så spännande det också!

På tal om spådomar; jag läste en gång om en italienare från Neapel som råkat ut för en olycka av nåt slag. Pang bom samma dag så hade alla hans bekanta snabbt som ögat lämnat in lottorader som bestod av de befintliga nummer som gick att utläsa runt olyckan: datum, klockslag, nummer på fastigheten där det hände o.s.v. Självklart slog alltihopa in och samtliga hans vänner och bekanta blev förmögna på hans olycka, utom han själv som låg skadad och bitter på sjukhuset. Tror ni att det var nån som delade med sig av sin vinst…?

I morgon så kommer det en recension igen!!!

Vad kan jag skriva om Tommy Körberg som ännu inte har skrivits och som de flesta inte vet?
Tja, möjligtvis då att han solodebuterade redan 1968 med LPn Nature Boy och att hans första engelskspråkiga hit var Dear Mister Jones - Judy Min Vän på engelska!
Vad kan jag sen skriva om Michael Johansson som ännu inte har skrivits och som de flesta inte vet?
Massor, självklart, då Michael försvann bort från rampljuset i mitten av 70-talet och inte mycket har blivit sagt om denne skönsjungande gosse sen dess.

Jag nöjer mig hur som helst med att gå en medelväg och säga att Maniacs var en osedvanligt skicklig och mångsidig svensk grupp vars bana startade 1965. Två år och högvis med medlemsbyten senare så har Maniacs mer eller mindre blivit ett kompband till ovan nämnda herrar Tom och Mick alias Tommy Körberg och Michael Johansson. Efter ett litet namnbyte så har de följdaktligen även bokstavligen blivit Tom & Mick Maniacs.
Tillsammans så har dessutom dom blivit ytterligare en sak: popstjärnor! Somebody’s Taken Maria Away toppade både Tio-I-Topp - sex veckor (!) - och Kvällstoppen hösten det året.
(En liten fotnot: Somebody’s låg sju veckor på Tio-I-Topp. Sex veckor på första och en på åttonde plats! Sen alltså inge mer…Det var tydligen bara den högsta placeringen som dög för grabbarna!)

En LP skulle vara klar alldeles efter Somebody’s…. Den gjorde nu inte det. Efter en del mindre strul med förkylningar och annat trivialt så dök den i alla fall upp nån gång runt årsskiftet, gruppens första men även sista självbetitlade LP. Fylld mestadels med covers - ofta arrade på ett klart personligt sätt - men även med en handfull egna alster. En del snudd på sensationellt bra, annat kanske inte riktigt lika lyckat, men ändå hela tiden en klart njutbar LP, framför allt för den som gillar just den här typen av manlig, välsjungen 60-talspop sjungen på duo.

TOM & MICK MANIACS - TOM & MICK MANIACS 1967 Utgiven på Columbia

SIDA 1

1) You Don’t Know Like I Know
Hit för Sam & Dave från 1966. Riktigt läcker öppningslåt. Kanske inte med Sam & Daves naturliga pondus, kanske heller inte så där jättelyckat mixad. Allt är ändå som helhet klart godkänd. Måste ha suttit som gjuten live!
Sjysst whawha-gitarrlir.

2) I Who Have Nothing
En hit 1963 med Ben E. King, fem år senare även en hit med just Tom och Mick 1967. 8:e plats på Tio-I-Topp.
Och vilken låt sen! En kanonversion som står sig mycket väl mot både orginalen och de mångtaliga övriga coverversioner som gjorts under årens lopp. Men…låter det inte en hel del PJ Proby om nån av killarna nånstans i mitten på låten på sticket…eller inbillar jag mig…? Nej, det gör jag absolut inte!

3) Surrender
En sjysst låt typisk för tiden runt 1966-67. Välarrangerad och väl sjungen. Även den en av plattans bättre stunder.
Och se där…dök inte Proby upp igen nånstans i mitten mitt omisskännligt wailande…?
(Surrender blev en hit med Diana Ross 3 år senare…men det är en helt annan låt! Ändå så är det samma kompositörspar, Ashford & Simpson!!! Skillnaden är att det i det här fallet är duon plus deras dåvarande samarbetspartner Armstead som knåpat ihop en låt med namnet Surrender. Men ändå…varför skriva två låtar med samma titel med nåt års mellanrum.)

4) Red Red Wine
En låt som blev en ofantlig hit med UB40 prick 20 år senare. Från början skriven av Neil Diamond och först utgiven på dennes LP Just For You 1967.
Killarna gör här en helt lysande version med ett personligt utarbetat arrangemang.
Här är det Tommy som sjunger solo hela låten igenom. Jag vet inte varför det blev så. Enligt mig så hade lite stämsång på sista versen kanske höjt låten ytterligare ett par snäpp. Hur som helst så hade det inte suttit fel.
I alla händelser så är det här en mycket fin låt och en kanonversion av Tom och Maniacs som sopar Diamonds egen helt av banan. Tommy är helt klart en betydligt bättre sångare än Neil Diamond! Inget att snacka om!
Onekligen så hade man här också en väldigt fin fingertoppskänsla för bra låtar, Neil Diamond släppte nämligen inte sin version på singel förrän året därpå, och denne var inte alls någon etablerad artist vid den tidpunkten.
Och UB40s exempellösa framgångar - etta i både USA och England - pekar väl bara åt samma håll, Maniacs hörde en låt med potential och spelade in den!

5) In Love
En egen komposition. Bitvis hyfsad, bitvis lite offside. Lite halvtaskigt mixad - sången långt bak i ljudbilden och delar av melodin är tagen från Gläns Över Sjö Och Strand (!). Som helhet ändå en klart godkänd låt som växer efter ett par lyssningar, om än lite väl plottrig i olika teman.
Och här kryper Proby in alldeles på slutet av låten…igen!

6) Can I Get To Know You Better
Skriven av PF Sloan (som en gång författade Eve Of Destruction för Barry McGuire), men ursprungligen inspelad av Betty Everett (främst känd för The Shoop Shoop Song) 1964. Även en mindre hit i USA med Turtles 1966, det är troligtvis den versionen som killarna hört.
T & M & Ms version är snudd på formidabel. Mycket märkligt nog så missade den här låten Tio-I-Topp med ett brak! Femtonde och sista plats i sitt enda försök att komma in! Den troliga orsaken till det resultatet var nog att Turtles lyckades ta sig in veckan innan på listan…

SIDA 2

1) Pandemonium
Uppspeedad sång. Totalt onödigt, för det förstör i grunden en låt som annars skulle ha kunnat vara hur bra som helst.
Jag har förgäves försökt komma på poängen…men hittar den inte. Kanonarr, kanonlåt och så två Kalle Anka-röster…

2) Free
Enligt inläggsbladet så är det här en egen komposition. I så fall så är Öske - Fusp som står som kompositörer tillsammans med Akon ( Anders Henriksson) en psedonym för Johansson - Körberg. Korrekt? Lennart W., Hans Sidén, vad vet ni?
Hur som helst en ganska så ambitiös låt som lånat en hel del från God Only Knows av Brian Wilson. Resultatet är väl inte så där jättelyckat. Mer inspirerade moment är lätta att hitta på skivan. Det stora problemet är att det fattas både vers och refräng, allt rullar bara på…Snudd på bottennapp.

3) Instant Sorrow
Också detta en egen låt. Den här gången bara Öske - Akon. Aningen bättre än projektet alldeles innan. Proffsigt framfört, bra sjunget, kanske bara lite opersonligt och profillöst. Inget man kommer ihåg efter en genomlyssning.

4) I Never Loved A Girl
Här är pojkarna så djärva att dom tar något av det svåraste som överhuvudtaget går att försöka sig på, nämligen Aretha Franklin.
Uppriktigt talat så är det här inte heller det mest magiska ögonblicket under plattan. Det siktas väldigt högt, och funkade säkert live, men här låter det mera överpretentiöst och tråkigt. Faktum är väl att det egentligen i sig inte är nån speciellt märklig låt, den kräver helt enkelt en väldigt pricksäker tolkning.

5) Girl, You’ll Be Woman Soon
Mycket, mycket bättre än föregående spår, främst på grund av att det är en låt som passar bandet så bra.
Även om man håller sig nära orginalet så är det på intet vis en blek kopia. Bitvis så är det inget snack om att Maniacs har betydligt mera krut i nävarna än vad Neil Diamond har! (Det är bara att lyssna och jämföra!) Då var ändå Diamonds version en stor hit i USA våren -67!

6) Project X-Ray
Och så avslutas allt ihopa med en Lasse Samuelsson / Anders Henriksson-komposition. Och visst, visst andas det väl en hel del senare Tages?
Lösryckta partier i ett märkligt men mycket spännande collage med både vokala och instrumentala inslag, och där de instrumentala partierna stundtals är till förväxling likt Tages sound!
Lite grann samma grundidé som Old Man Wafer på Tages LP studio.
Mycket bra är det i alla händelser, möjligtvis lite kort bara. Klockar in på tre minuter. För min del så hade fått hålla på i fem…
Men återigen: någon låter omisskännligt som PJ Proby både här och där fragmentariskt…

Summa summarum en mer än godkänd debutskiva för Tom & Mick Maniacs! Proffsigt framfört nästan hela vägen. Jo, visst smyger det sig in lite lätt sur stämsång här och var, även på ställen där man absolut inte vill ha det (som i I Who Have Nothing), men det är så lite att det går att bortse ifrån.
En intressant observation är dock onekligen det faktum att det nånstans går en skiljelinje: bra låtar och mindre bra låtar. Och det är överlag de egna kompositionerna som inte håller måttet! Dom är mestadels alldeles för ambitiösa och plottriga med hundra ackord och nittionio teman i varje låt. Här borde dom enekligen tagit lärdom av den enkelhet som finns i dom låtar som går bäst på skivan. Ta Red Red Wine. Hur enkel som helst men bara såå effektiv. Jämför den med låten efter - In Love - så förstår ni vad jag menar…Det drar tyvärr ner helhetsomdömet ett pinnhål. Annars så innehåller skivan ett par stycken prickar över ina!
Hur som helst, med sina tillgångar och svagheter, en mer en klart godkänd svensk pop-platta med utsökta arrangemang på nästan varje låt, spel i världsklass och två unga sångare som båda vid den här tiden förutspåddes lysande karriärer. Det fick dom väl också, men på lite olika sätt kanske. Nåja, att undervisa musik i ett klassrum i en skola i Gävle med en jättegullig klass en solig vårmorgon kan säkert vissa stunder vara minst så givande som att genomföra ett musikalnummer på en av de stora scenerna i Europa…för fyrahundrafemtiofjärde gången! Vem vet!
Hur som helst så fortsatte Michael Johansson med först en renodlad solokarriär och sen med sitt eget band Michael, Salt och Peppar i ett par år innan han så gott som helt drog sig tillbaka från den proffessionella sidan av musikutövande…såvida det inte var som lärare då!

En betraktelse som jag inte har kunnat hålla inne med är grabbarnas glasklara influenser från min store favorit PJ Proby. Det har väl varit ganska lätt att gissa sig till i Körbergs karriär, men även Michael J. verkar såld på PJ. Här, på den här LPn, är det faktiskt fråga om hela fraser sjungna ungefär så som Proby skulle ha gjort det om han hade stått där i studion framför mikrofonen. Denne hade ju också alldeles innan denna skiva på kort tid släppt fem formidabla skivor så jag misstänker starkt att Tommy K. och Michael J. hade lyssnat en hel del på dom nånstans i mitten på 60-talet…
Absolut inget fel i det!!! Jag är bara glad över att Tom & Micks uppenbart väldigt goda smak! Proby är störst, så är det bara!

Slutbetyg: en FYRA av fem möjliga!!!

Dags för Ola & The Janglers att träda in i ringen, och det gör dom med den äran!
Men, innan jag säger nånting mer så säger jag bara:
Claes af Geijerstam.

Claes “Clabbe” af Geijerstam var ett av svensk 60-talspops allra största namn…tyvärr utan att så många ens begrep det!
“Jaha”, säger då väldigt många som jag pratat med i det här ämnet! “Clabbe! Vad var det för bra med honom då? Rakt över disc…öhhh…va? Eller? Var han nåt, han?”
Tja, helt enkelt en förb-t bra kompositör rätt och slätt, rakt upp och ner!!! En av de allra bästa dessutom!!!

Tyvärr så är ju inte så många 60-talsfreaks medvetna om att Clabbe faktiskt skrev en väldigt stor del utav Ola och Janglarnas material, och därtill många av deras allra största hits. Hitlåtar som Alex Is A Man, Juliet, Bird’s Eye Wiew Of You, Love Was On Your Mind, Strolling Along var samtliga nedtecknade från herr Geijerstams penna. Förutom dessa höjdpunkter från gruppens karriär så fanns det mängder med albumlåtar som denne storhet öste ur sitt ymnighetshorn.
Nio låtar av tolv från LPn Limelight var skrivna av Clabbe.
Eller spåren från den LP som vi nu ska gå igenom, Pictures & Sounds. SAMTLIGA dessa skrevs av denne gigant (190 cm. lång…).
Och även om inte allt på skivan är världsomstörtande så är det i alla händelser både en imponerande spännvidd på materialet och hela tiden väldigt genomarbetat och framfört. Inget från LPn känns som något som är ihoprafsat för att få till ett par utfyllnadslåtar för att täcka en hel LP. Nix nix.
Enligt mig så finns det faktiskt inte en låt på hela plattan som faller ur ramen.
Bokförlaget Premiums uppslagsverk “Stora Popboken” från 1995 ger härligt nog Clabbe, i kapitlet om Ola & The Janglers, det erkännande som han ju bara SKA ha: “Vad de (Ola & Janglers) inte kunde veta var att denne (Clabbe) skulle bli gruppens låtleverantör (och kanske den bästa kompositören av alla under den svenska popvågen).” Tack för dom orden, Premium…

Tråkigt nog så tycker jag att Clabbe generellt, på de flesta håll, ytterst sällan har tillmätts någon större betydelse. Inte ens i albumtexten till den förnämliga samlings-LPn “Ola & The Janglers, 1964-1971″ så står Clabbes kompositörssnille nämnt. Visst, ett litet erkännande finns: “…(Klabbe) kallades ofta hjärnan i gruppen. Den musikaliska hjärnan.”
Mer än så blev det dock inte om Klabbe på ungefär fyra stycken A4sidor om gruppens historia, och inte så mycket annat heller på de flesta andra håll under årens lopp.
I pressen i dag så nämns han som på sin höjd som Idoljury-medlem (alternativt ex-medlem) eller helt enkelt bara som en DJ.
Spekulationer kring Clabbes sexuella läggning har dessutom säkerligen lockat fram 100 gånger mera spaltcentimeter än det som skrivits om dennes musikskapande.
Om möjligt så nämns han fortfarande som medlem i duon Malta vilken representerade Sverige i Eurovisionsschlagern 1973, (men mest nog på grund av att låten innehöll en rad om bröst som liknar svalor som häckar. Fortfarande lika fascinerande).
Därutöver tystnad.

En tröst och tanke är väl att den gode Claes nog har haft fullt upp av jobb, pengar och bekräftelse ändå under de senaste 35 för att inte alltför mycket sörja att han blev hånad av pressen under sin tid i Idol med fraser som “Men vad har du själv gjort då i ditt liv då???” Han ler nog hela vägen till banken och ler säkerligen i mjugg hemma när han bläddrar bland sina digra pärmar med tidningsurklipp från en karriär som startade redan 1965 och aldrig stannat upp!
En ödets ironi är att Clabbe följde med ABBA på deras turné i Australien 1977 som ljudtekniker…Det borde ju ha varit tvärtom med Björn och Benny som råddare och Clabbe som artist!!! Nä, nu skojade jag, men enligt mig så är Clabbe minst lika talangfull som dessa två prominenta herrar…

Va? Om det fanns fler medlemmar i gruppen? Jodå: Ola Håkansson sång
“Jonte” Olsson orgel
Åke Eldsäter bas
Leif Johansson trummor

OLA & THE JANGLERS - PICTURES & SOUNDS - 1967 utgiven på Gazell

SIDA 1

1) This Ring
En lysande inledningslåt! B-sida på Juliet. Borde absolut ha släppts som egen a-sida!

2) Behind Every Clever Woman There’s Always A Man
En bluesigare sida av gruppen med ståltråds-gitarrsolo av Clabbe.

3) Time Will Go By
En lite mer ovanlig typ av låt. Är det pop, är det ballad? Svårt att säga. Udda och smäktande på samma gång. Klart intressant melodi och fina harmonier.

4) Call Me Tomorrow
En gedigen 60-talslåt med en refräng som sätter sig i huvudet direkt! Därmed inte sagt att det är plattans höjdpunkt, lite tjatigt blir det efter ett tag med en fras som upprepas om och om. Snyggt arrangemang och fin sång av Ola hur som helst.

5) My Girl Wants To Be
Ett till pop-örhänge. Mycket fin komposition med återigen snygga melodier och harmonier som vindlar sig än hit, än dit. Dessutom än en gång en mycket fin vokalinsats från Ola.

6) Today’s The Day
Återigen en närmast lysande komposition. Mycket fin sångmelodi!

7) Strolling Along
Väldigt väl genomfört. Femma på Tio-I-Topp. Ändå ingen låt som jag någonsin fastnat för. Helt enkelt för mycket kabaré och för lite pop.

SIDE 2

1) Juliet
Sliskig så det stör om man vill halka in på det spåret, men det gör inte jag! En av svenskt 60-talspops vackraste kärlekssånger om man bara öppnar sitt hjärta lite,lite grann.
Får mig att omedelbart med ilfart transporteras bak till puberteten och tiden för när man sprang efter tjejer för första gången. Hösten -67 och med den här låten i huvudet.

2) Your Melody
Typisk upptempo-Ola & The Janglers! Lysande komposition med många intressanta harmonigångar och finurligt arrangemang. Fullt ös på kompet, men tyvärr aningen för kort.

3) Mystic Man
Flört med den psykedeliska vågen som rullade över popvärlden i ett halvår eller så och gav oss bland mycket annat låtar som denna. Kan synas lite banalt, men taget ur sitt sammanhang, dvs att det är Ola Håkansson som sjunger en låt av “Idol-Klabbe” kompad av sitarer (alltså…bara tanken…), så är det här faktiskt en klart njutbar liten pärla. Väl genomförd av kompmusikerna - vilka dom nu var - och en klart godkänd insats av Ola, trots att det inte direkt var vad han var van vid att sjunga.

4) Story Of Glory
Kanonlåt. En av plattans absolut bästa låtar. Påminner faktiskt en hel del om Benny Anderssons kompositioner på Hepstars tredje platta som jag recenserade här för nån vecka sen.

5) Hands
Och här också. Otroligt fin låt med så enbart orgel, bas och tamburin i kompet. Låter som en kombination av en Bach-fuga och en tidig Benny Andersson-komposition. På tok för kort bara.

6) Talk To Me
Tillbaka till det Ola & The Janglers som vi är vana vid att höra! Klassisk 60-talspop. En fin låt, bra framförd av Janglarna med bland annat väldigt snygg stämsång.

7) Mary Jones
Och här det fullt ös, och en Ola som vi var vana vid att höra honom runt 65-66!!! En av plattans absoluta höjdpunkter. Bland mycket annat ett mycket fint orgelsolo med snyggt congas-komp.

Summa summarum en klart helgjuten LP. Inte ett svagt spår. En inte en låt som inte håller måttet. Ett brett spektrum av stilar i komponerandet. En leadsångar - Ola Håkansson som visar upp sig som en helgjuten frontman med en förmåga att tolka alla de stilar som hans ställs inför.
Och?
Hmmm…problemet skulle kunna vara att det trots allt är…tja…hur ska jag säga det…lite för snällt helt enkelt. Det saknas nåt helt enkelt. Man brukar ibland prata om nåt som kallas för j-r anamma och det är nog det som är den eventuella bristvaran.
Grabbarna i Tages körde ledigt och lätt över Ola & Co som en ångvält när det gällde tyngd, kraft och pondus. Inget att ens snacka om.
Men bortsett från det så står sig den här gruppen sig mycket bra mot samtliga sina konkurrenter från den svenska 60-talsvågen. Kompositionerna, leadsången och arrangemangen borgade för det. Tro ni mig inte så lyssna själva! Men lyssna noga. Janglarnas finlir är lätt att missa vid första mötet, den här skivan kräver ett par genomkörningar för att lossna!
Men…återigen: hatten av för Clabbe som skrev 14 låtar till den här plattan vilka nästan alla hade kunnat bli hitlåtar bara de hade släppts på singel! En fenomenal prestation!

Slutbetyg: en FYRA av fem möjliga!!!

Som många av de som känner mig något så när redan vet så är den svenska gruppen Spotnicks något av favoriter för mig. När jag nu tar mig an uppgiften att skriva om just Spotnicks så ställs jag inför ett litet problem.
Vilket?
Jo, då de från starten 1961 har producerat omkring 50 album med orginalmaterial plus en ofattbar massa samlingsskivor så är det minst sagt svårt att veta i vilken ände man ska börja i när det gäller att recensera göteborgarna. Ehuru Spotnicks numera mest åtnjuter ett slags legendstatus, fjärran från de topplistor världen över som de kunde hittas på för 35-45 år sen, så har de självklart en given plats i den här serien.
Frågan är då alltså:vilken ska jag ta?
Mitt val av första recensionsobjekt kom, efter långt övervägande, till slut att bli en av mina favoriter med gruppen och - enigt mig - den överlägset bästa som dom släppt efter 60-talet: nämligen LPn från 1983 med det kryptiska namnet In The Middle Of Universe.
Gruppen har genom tiderna genomgått ett otal medlemmsskiften, antal inkarnationer fram till idag går nog knappt att föreställa sig…Uppsättningen vid tiden för den här skivan var: Bosse Winberg; sologitarr
Juri Wiik sologitarr, sång
Arne Österlind steel guitar
Kenth Andersson basgitarr
Benkt Andersson trummor

Den nye gitarristen och sångaren Juri Wiik imponerar nåt helt grymt på den här skivan! Han visar upp ett register, kunnande och precision i sitt gitarrspel och är dessutom en alldeles utmärkt sångare så att man inte kan låta bli att undra över hur det är möjligt att den här klenoden kunnat vara dold för mänskligheten så länge som den har varit. Jo, jag vet att Juri redan i mitten av 60-talet spelade i Göteborgsgruppen Shakers, så någon nykomling var han då rakt inte. Men ändå…det han presenterar på den här skivan som gitarrist och sångaren är smått fenomenalt! Och vart tog han vägen sen? Jag vet han dök upp i gruppen igen runt 1997, men vad hände i perioden emellan?

Det tråkigaste med den här skivan är två saker: dels låten Spanish Eyes, dels att Spotnicks inte lyckades hålla den här sättningen nån längre tid. Det dom här gubbarna hade kunnat åtstadkomma efter tio år med samma uppsättning kan man bara drömma om!

SPOTNICKS - IN THE MIDDLE OF UNIVERSE 1983 utgiven på Mill Records

SIDA 1

1) Drop Me In The Middle Of Universe
Plattans första låt väcker direkt en fråga: varför heter skivan som den heter och varför heter den första låten som den gör när Juri Wiik helt klart sjunger frasen: “Drop me in the middle of THE universe???
För övrigt en lätt tveksam discoflört. Hur sjysst hooken på refrängen än är så kan jag tvivla på vad Spotnicks hade på diskoteken att göra 1983.

2) Time Is Tight
Booker T and the MG’s gamla hit från 1969 i Spotnickstappning. Klart godkänt!

3) Still The One
Lysande boogierock där Juri Wiik visar både vilken fin sångare och lysande gitarrist han är. Kompositionen, spelet, arrangemanget och framförandet är faktiskt snudd på makalöst här. Visst, det är mycket dansgolvsfrieri här, men på ett mästerligt sätt. Med lite drag i rätt trådar så hade det här blivit en monsterhit på sin tid.

4) Boat On The River
Tillbaka till det instrumentala och med Bosse Winbergs gitarr i förgrunden. En väldigt fint framförd vemodig liten historia.

5) My Love Will Never Change
En kanonlåt nertecknad av Juri Wiik och Hans Sidén! Både spel och sång är här på allra högsta nivå. Visst, det är mycket simpel boogierock a lá Status Quo men gjord med en sån finess och med så pass mycket melodi att man stundtals häpnar. Återigen en tunn tråd mellan det suveräna och dansgolvet dock…

6) Space Truck
Nyinspelning av en gammal Spotnicksdänga från 1965. Minst lika tung som orginalet och med Juri Wiik i färd med att få Albert Lee att blekna…

SIDA 2

1) Spanish Eyes
Hmm…den här kändes väl ändå lite överflödig…Ärligt talat, den har jag alltid hoppat över när jag har spelat den här skivan. Vedervärdigt!

2) Don’t Stop
Och vad följer man upp ett magplask från 10meters-svikten? Jo ett kanonnummer såklart!
Här är en version som lätt knäcker Fleetwood Macs orginal, tro det eller ej! Spotnicks version har betydligt mera tryck i kompet, betydligt vassare gitarrist och avsevärt bättre sång! Lyssna själva och förstå!!!

3) Gina Lola Breakdown
Någonting så udda som en cover på en Dixie Dregs-låt! (För den oinitierade så är det nuvarande Deep Purple-gitarristen Steve Morses första etablerade band i karriären.)
Juri Wiik visar att han är en totalt sanslös gitarrist, ren världsklass och ingenting annat. Detta gäller för övrigt gruppen som helhet. Lyssna bara på Kenth Anderssons basspel på den här låten. Sanslöst tungt!

4) Help Me Make It Through The Night
Återigen en låt som - hur väl genomförd den än är - känns väldigt umbärlig i en tappning av Spotnicks…Kris Kristoffersson i reggaetappning. Gärna på dansbanan men inte hemma i myshörnan. Nej tack.

5) Sign Radio
39 sekunder lång instrumental. Signaturmelodi till ett radioprogram, var det så det var tänkt? Hursomhelst så är det väldigt njutbara 39 sekunder…

6) No Such Luck
En mäktig avslutning med en plattans bästa låtar. En för den tiden tidstypisk presumtiv radiohit. Lätt dramatisk ton och med en Juri Wiik som sjunger som vilken amerikansk FMradio-stjärna som helst. Lysande produktion som skulle ha fått Hall & Oates nyfikna på vad det här var för nåt. Kunde ha blivit en monsterhit om bara - återigen - rätt person hade ryckt i rätt trådar…

Summa summarum en skiva som liknar en berg-och-dalbana! Kanonlåtar varvas med rejäla bottennapp, även om i det här fallet bottennappen säkert funkade på sitt live. Mycket kan säkert för många i dag avfärdas som kompetent men trist flirt med mogen danspublik, men det tycker jag inte att det är. Det här är musik som även funkar i allra högsta grad hemma i lyssnarvrån. Nåt mästerverk är det inte, även om alltihopa är framfört på ett mästerligt sätt. Lite väl många blindskär som Spanish Eyes och Help Me Make It Trough The Night sätter nog lite för många pinnar i hjulen för att jämföra LPn med Pet Sounds eller Sgt. Pepper…
Det intressantaste med den här skivan är dock, som tidigare nämnt, Juri Wiik. Vart han tog vägen efter Spotnicks fram till att han kom tillbaks i slutet på nittiotalet är helt okänt för mig. Nån som vet?

Slutbetyg: en stark TREA av fem möjliga!!!