FÖRSTA FILMEN OCH FÖRSTA SOUNDTRACKET EFTER MILITÄRTJÄNSTGÖRINGEN

Tillbaka från Tyskland och rakt in på banan igen. Skivinspelning, Frank Sinatra-special, ny skivinspelning och, sju veckor efter hemkomsten, inspelning av soundtracket till den första filmen efter lumpen. Mycket kort därefer så påbörjades själva filminspelningen. Puh…
Och - för den som inte visste det - den första filmen som Elvis spelade in efter fullbordad militärtjänstgöring var en film om - en killes militärtjänstgöring.
Logiskt för en del uppenbarligen - obegripligt skulle man kanske kunna tycka. Två års stundtals ganska tuff lumpartid, och väl hemma så tar man det ett varv till och spelar in en film om alltihopa. En ganska bedrövlig sådan också, en film som dessutom mer eller mindre kom att stå som modell för de tjugosex följande spelfilmerna under de kommande åtta åren. Ett par försök gjordes alldeles efteråt, men då dessa inte alls fick samma genomslag som GI Blues faktiskt fick, så blev det i fortsättningen film av den digniteten i fortsättningen.
Ehuru fläckvis relativt underhållande så blev det ändå en epok så gott som befriad från allt vad konstnärliga ambitioner hette. Penningen kom att fullständigt styra hela skutan.
Billigaste tänkbara manusidé, tre veckors filmande och ett gäng snabbt ihoprafsade låtar somtrycktes in i handlingen och i bästa fall hade något litet med filmens handling i övrigt att göra.
Alla visioner om att göra Elvis till en ny James Dean eller sin generations Marlon Brando var helt bortblåsta. Och Elvis själv, den f.d. elektrikern och lastbilschauffören från Tupelo, han fick en million per film och log givetvis lite uppgivet hela vägen till banken. Varför skulle han gå tillbaka in i Sun-studion och spela in en LP med roots-rock ‘n roll som ändå bara de gamla hardcore-fansen skulle köpa när han i början på sextiotalet tjänade mer pengar än han i sina vildaste fantasier i sin barndoms Tupelo ens kunnat drömma om?
Vad skulle ni ha gjort i samma läge?
Vad än svaret blir, HÄR, sex veckor efter hemkomsten från Tyskland, så går Elvis in i RCAs studio i Hollywood för att spela in soundtracket till filmen GI Blues, och i DET ögonblicket så börjar artisten Elvis långsamt att dö.
27:e april 1960 så sätter det igång. Varvat med en del toppnummer, skivan är klart bra bitvis, så blir det även Big Boots, Wooden Heart och Didja Ever, låtar som i grund och botten är en ren och skär förolämpning mot den gudabenådade talang som Elvis var. Och värre skulle det bli…
I viss mån så var redan julskivan från 1957 någonstans där i samma division, men den kan man förklara bort med att det nu var en julskiva, och - mycket viktigt - det kom inte ut tre julskivor om året, som det understundom blev i fallet med filmskivorna.

Alltså: 27.e april 1960 så startade den långa utförsbacken som vid vissa tillfällen skulle ta sig rent makabra uttryck. Visst, det tillhör myten att mannen som älskade att stå på scen framför en publik kastade bort åtta av sina bästa år på att gömma sig för sin publik och istället spela in alla dessa totalt meningslösa filmer, den ena sämre än den andra, men kunde inte den tiden och de resurserna använts på ett bättre sätt? Det är ungefär som om Zlatan vid tjugofem års ålder skulle ha slutat spela och i stället börjat jobba som tillverkare och utprovare av fotbollar. Visserligen skulle han ändå fortfarande vara i branschen, men…”är det inte spela själv som han ska göra?” skulle väl alla fråga sig.
Nej, jag tror bestämt att världen hade varit en bättre värld om Elvis struntat i sina filmer och i stället fortsatt att göra riktiga skivor och turnerat världen runt…ända fram till i dag.

GI Blues är nu trots allt vad jag skrivit upptill en bitvis ganska bra skiva. Utan att ha något riktigt toppnummer så finns det ett par klart godkända låtar, tyvärr dock varvade med en del mindre bra saker…

Här kommer skivan låt för låt!

GI BLUES Utgiven 1960 på RCA Skivnummer LSP 2256

SIDA 1

1) a) Tonight’s All Right For Love
Baserad på Geschichten Aus Dem Wiener Wald op. 325 av Johan Strauss d.y., eller Tales Of The Vienna Woods på engelska (känner ej till den svenska titeln).
Jag gillar den här låten! Har alltid gjort. Vacker komposition, fint arr, snygga harmonier och en Elvis som verkar ha tyckt att det var riktigt roligt att sjunga låtar gamla som gatan. Love Me Tender, Are You Lonesome Tonight, It’s Now Or Never, lite senare Surrender, för att ta några exempel, och här en gammal Straussvals!
En kanonöppning på skivan (för att vara lite vitsig).

1) b) Tonight Is So Right For Love
Men vad är det här nu då? 1) b)???
Jo! Av rättightesskäl så fick inte den här versionen - som fanns på de amerikanska och engelska utgåvorna ges ut i övriga europa. Så, detta är Barcarolle av Offenbach ur Hoffmans Äventyr, en opera från 1881, och det är den låten som inleder de amerikanska och engelska utgåvorna av GI Blues.
Arrangemangsmässigt och stilmässigt påminner de två låtarna mycket om varandra. Texter och titlar är näst intill identiska och dom går båda två i samma tempo, men det är ändock två olika kompositioner.
Personligen så föredrar jag nog den här, den anglosaxiska utgåvan med Barcarolle som är riktigt, riktigt bra, framför allt för att Elvis gör en helt fenomenal vokal insats. Jodå, Elvis hade ledigt kunnat bli en av världens främsta operasångare om han siktat på det. Utan att anstränga sig ett dugg så gör han en smått makalös version (rockversion) på denna välkända aria.

2) What She Really Likes
Poplåt i shuffle-tempo. Ett, tätt, gungande komp och en Elvis som såsom oftast anno 1960 levererar det han ska. Precis som inledningsspåret är What She Really Likes befriande fri från de grabb-körer som senare på skivan skulle komma att invadera ett stort antal spår på plattan.
Helt klart en av skivans starkaste kort.

3) Frankfurt Special
Jo, filmmusik är ju alltid filmmusik och man kanske ska ha det i bakhuvudet lite grann vid bedömningen. Frankfurt Special är den typ av låt som skulle ha kunnat vara riktigt bra om det hade varit en annan text och ett annat arrangemang på den. Så är det bara, men nu är den en del av ett soundtrack till en film, och då blev det som det blev.
Kompet, som ska imitera ett tåg som rullar fram, är kanske roligt första gången “Grabbarna-på-luckan-kören” och den tramsiga texten gör att det blir svårt att ta på allvar. Elvis sjunger som vanligt på skivan lysande och det proffsiga kompet imponerar verkligen, men det räcker inte riktigt hela vägen då materialet i grunden bara är en massa larv.

4) Wooden Heart
Visst, den här lättsamma lilla låten har väl sina poänger, om inte annat så sjunger Elvis riktigt bra här, menmjäkig och uttjatad är väl ingen överdrift. Jag hade personligen ganska svårt för den redan från första gången som jag hörde den.
Släpptes som singel i Europa och kom att toppa englandslistan. I USA så hamnade den 1964 som b-sida på julsingeln Blue Christmas men floppade totalt! Det enda singelsläppet från GI Blues.

5) GI Blues
Småtöntig låt med lite corny text, men det här är ju faktiskt en rock ‘n roll-låt, och det var länge sen Elvis vid det laget hade klämt ur sig en sådan. Riktigt bra sång, Elvis försöker faktiskt krama ur det han kan ur GI Blues.
Kompanikören och det i längden rätt trista “hepp-two-three-four” drar obönhörligen ner slutintrycket. Skulle vara sjysst att få höra GI Blues med en alternativ mix utan grabbgängets hojtande och kanske till och med en vettig text. Detskulle ha blivit en riktig pärla.

SIDA 2

1) Pocketful Of Rainbows
En av skivans absoluta toppnummer. Under sextiotalet spelade Elvis ofta in en egen form av ballad med ett snudd på minimalistiskt komp där rösten för det mesta verkligen kom till sin rätt. Detta dök ofta upp på filmskivornas bonuslåtar eller på de få LP-skivor som inte var soundtracks, men även då och då på själva soundtracken. Som här. En riktig pärla.
Ett litet minus dock till en lite väl ivrig basist som inte förstått det där med minimalistisk.

2) Shoppin’ Around
Och så ytterligare en till rockare! Helt i stil med Elvis sena femtiotal, men - lite märkligt - nästan helt i avsaknad av det ös och den intensitet som låtarna alltid hade i den vevan. Inte Elvis fel, det är kompmusikerna som spelar märkligt lamt och komtrollerat.

3) Big Boots
Skräp som går alldeles utmärkt att skratta åt. Inget annat. Helt obegripligt att Elvis inte slog näven i bordet på ett tidigt stadium i sin filmkarriär och sa ifrån att det här, det var han alldeles för bra för att ens röra vid.

4) Didja Ever
Nej, det här håller inte. Väl genomförd, fint arrangerat och tacklad på ett seriöst sätt, men det här är i botten trams och ingrediens i en tämligen fånig film.

5) Blue Suede Shoes
Nyversion på klassikern från 1956.
Kanon, faktiskt, men ändå ljusår från intensiteten och trycket på originalet. Så, sett ur den synvinkeln så blir det något av en besvikelse.

6) Doin’ The Best I Can
Tråkigt, segt, mjäkigt och en helt ovärdig avslutning på skivan!

GI Blues är en skiva som i sin helhet är betydligt mera femtiotal än plattan innan - Elvis Is Back. En hel del rock ‘n roll, men tyvärr på en sällsynt tam nivå som sällan nåddes även i de svagaste ögonblicken under perioden före lumpen. Ändå…GI Blues är kanske det bästa soundtracket av alla från sextiotalet. Det som är bra är helt klart godkänt, men bottennappen och de överlag alldeles för hurtiga arrangemangen dar dock kraftigt ner helhetsintrycket.
Märk väl dock: GI Blues sålde, utan att ha en enda samtida hitsingel, tre gånger så mycket som Elvis Is Back hade gjort. Känns smått obegripligt, men just så var det. Konsekvensen från Elvis-staben blev nog att man i fortsättningen tog väldigt lätt på det där med musik med allvar och karaktär i sig och i stället la emfas på ytlig, lekfull tramsmusik. Tyvärr.
GI Blues är ändå, som tidigare sagt, en helt godkänd platta. Värre saker väntade runt hörnet…

Slutbetyg: En stark TREA

I mars 1960 så muckade äntligen Elvis efter två långa års militärtjänstgöring.
Om någon trodde att denne skulle ta igen sig i någon månad efter lumpartiden så trodde han eller hon fel. Lite drygt två veckor tog det innan kon hade hittat tillbaka till båset igen, dvs att Elvis återigen stod i skivstudion. Efter de första två inspelningsdagarna så väntade en “hemkomstspecial” med Frank Sinatra (av alla människor). Kort tid efter detta skulle inspelningarna från den första filmen efter lumpen börja spelas in - GI Blues. (Inte undra på att Elvis dog i förtid…)
Nåja, den LP som kom ut av inspelningarna i mars och april, Elvis Is Back, visade klart och tydligt att Elvis ingalunda hade abdikerat från sin tron. Tvärtom, om något så var hans röst ännubättre än innan militärtjänstgöringen. Elvis Is Back och de sex singellåtar som spelades in under dessa fyra inspelningsdagar är ett häpnadsväckande dokument över en artist som vid det här laget verkade sakna alla tänkbara gränser.
En minimalt förberedd inspelning - ett par av musikerna trodde när de kom till studion att det var en session för Jim Reeves - inga repetioner utan fem, sex max tio tagningar på varje låt - ibland t.o.m. mindre än så - sen fick det räcka. Snabbt vidare till nästa låt.
Och resultatet blev varje gång helt makalöst.
It’s Now Or Never, Fever, Soldier Boy, Make Me Know It, A Dirty Dirty Feeling, Are You Lonesome Tonight och Reconsider Baby - bara ett axplock av låtar med väsensskilt olika stilar som spelades in under dessa dagars sessioner.
Oerhört imponerande bara det.
Här kommer plattan, låt för låt.

ELVIS IS BACK Inspelad 1960 på RCA Skivnummer

SIDA 1

1) Make Me Know It
För den som hade det minsta tvivel på Elvis fortsatta status som sångare så behövdes det inte mer än de inledande takterna på Make Me Know It för att förstå att all oro var helt obefogad. Make Me Know It är en perfekt start på Elvis nya decennium. En rak rockare sjungen och framförd på ett inget annat än lysande sätt. Sånginsatsen är helt enkelt sensationellt bra. Helt klart hade Elvis tagit väldigt väl hand om sin röst under tiden i Tyskland.
Make Me Know It inte bara inleder skivan, den är också den allra första låten som spelades in efter återkomsten från militärtjänsten. 15 dagar efter muck startade denna den första inspelningssejouren, som var skräddarsydd för att ge ut en LPskiva för att markera Elvis återkomst till moderlandet.
Make Me Know It hamnade som B-sida på It’s Now Or Never…i Europa, men inte i USA.
Kunde utan tvivel t.o.m. ha släppts som singelframsida, på båda sidor av Atlanten dessutom. Enligt mig så är Make Me Know It betydligt starkare än Stuck On You, inspelad vid samma tillfälle, vilken kom att bli Elvis första singel efter militärtjänstgöringen
Make Me Know It skrevs av Otis Blackwell, samme man som tidigare gjort All Shook Up och Don’t Be Cruel.

2) Fever
En av Elvis klassiker, även om inte heller den gavs ut på singel.
Lustigt nog så är Fever den enda låten från denna eminenta skiva som stadigt förekom i Elvis live-repertoar på sjuttiotalet.
Men, hur läcker Fever än är så tycker jag att det är ett lite onödigt tempofall efter den helt lysande inledningen. Den hade kunnat avsluta sida 1 eller kanske inlett sida 2. Här i inledningen så känns den - med sina tre och en halv minut - en smula malplacé.
Fever vet jag har spelats in i utmärkta versioner av Little Willie John, jag tror att det är originalversionen, och Sarah Vaughan, men åtskilliga fler har artister har försökt sig på den. Den största hiten hade Peggy Lee 1958 med en minnesvärd version och med ett arrangemang som Elvis följer nästan in i detalj.
Märk väl, innan Elvis gjorde Fever så ansågs den mer eller mindre vara en jazzstandard!
Ytterligare en liten poäng: även Fever skrevs av Otis Blackwell, dock denna gång under psedonymen Davenport.

3) The Girl Of My Best Friend
En hit i England - våren 1977…! Men, ehuru en låt med klar potential så släpptes inte heller den på sin tid på singel i USA. I det här fallet så är det snudd på vrickat, för här är det fråga om en kassaskåpssäker hit.
Lite tråkigt är det att Elvis röst här låter aningens tunn - främst på sticket - något som man ytterst sällan hörde annars i denna epok. Det gör att helhetsintrycket sjunker en liten grann, men bara ytterst marginellt. Det är förbålt bra ändå.

4) I Will Be Home Again
Väl framförd version av Golden Gate Quartets mindre hit från 1949.
Något så ovanligt för Elvis som en duett, men vem är det då som sjunger så vacker stämsång då? Jo, ingen annan än spelevinken och pajasen Charlie Hodge! “The guy who gives me my scarves and my water” som Elvis ofta presenterade honom som, hade faktiskt en förbluffande bra sångröst. Mer om honom lite längre ner på sidan.

5) Dirty, Dirty Feeling
Något som kan liknas vid rock ‘n roll, kanske ändå inte. Nåja, det är faktiskt det närmaste den rena rock ‘n roll som så markant dominerade Elvis femtiotal som man kommer på Elvis Is Back.
Men det här är ändå, oavsett genre, inget annat än ett litet mästerverk. Elvis i högform och ett komp som mer eller mindre går fram som en ostoppbar ångvält.
Tragiskt nog så kom man att återanvända Dirty, Dirty Feeling fem år senare för filmen Tickle Me. Scenen där denna lilla pärla skändas är så bisarr att det bara kan ses som ett sjukt skämt.

6) Thrill Of Your Love
Elvis sjunger med en djup bluesstämma på versen för att på sticket gå uppåt i registret. Just där så låter han snudd på som på LPn From Elvis In Memphis - som skulle komma att spelas in drygt åtta år senare! Jodå, det är en riktig rökare det här också. Lysande sång, suveränt komp och en utmärkt komposition av Stanley Kesler - som också skrev Playing For Keeps som Elvis spelade in 1956.

SIDA 2

1) Soldier Boy
En förmodligen helt omedveten - men ändå - flirt med det femtiotal som precis gått till historien, men där Elvis fanskara några år tidigare hade upptäckt sin idol. Soldier Boy är mycket riktigt djupt rotad i femtiotalet - 1955 så var den en hit för gruppen The Four Fellows.
Sånginsatsen, kompet och arrangemanget är lysande. Jag vet att jag är tjatig,men…varför gav man inte ut Soldier Boy som singel?

2) Such A Night
Enligt mig - i stark konkurrens - plattans starkaste spår. Och inte nog med det, Such A Night är enligt mig en av Elvis bästa insatser någonsin. Ett komp som slår det mesta med hästlängder och en Elvis som mer eller mindre är som en naturkraft. Vad låten syftar på behöver vi ju heller inte ha någon större tvekan om när vi kommer till de sista takterna före finalen…
“Men det här var väl en hitsingel?” kanske ni undrar? Jo, RCA gav ut den, men först drygt fyra år senare när Elvis popularitet närmade sig absoluta nollpunkten, och den tog sig heller inte högre upp på USA-listan än plats 16. En utgivningspolitik som jag bara inte kan förstå, hur mycket jag än grubblar.

3) It Feels So Right
Elvis på ett ovanligt bluesigt humör. Även denna låt kom att, i likhet med Dirty, Dirty Feeling, att återanvändas i filmen Tickle Me fem år senare, men i det här fallet så var det i ett betydligt roligare sammanhang. Scenen där It Feels So Right påminner faktiskt lite grann om Loving You från 1957.

4) The Girl Next Door Went A Walking
Upptempo-pop av högsta kvalitet. Även detta låter, som så mycket annat på skivan, som något med klar hit-potential.

5) Like A Baby
Och så ytterligare en blues. Ännu tyngre, ännu djupare än It Feels So Right även om sticket går aningens mer åt pop.
Mycket imponerande sånginsats.

6) Reconsider Baby
Och så en avslutning som som är något av den mörkaste blues som Elvis någonsin spelade in. En hit med Lowell Fulson 1954 och något som Elvis lekt med fram och tillbaka redan på Sun-tiden. Stod egentligen inte på schemat och klockan var sex på morgonen, av förståeliga skäl ville folk hem och sova, men Elvis insisterade på ett försök på denna låt som de flesta i studion aldrig tidigare hade hört. Två tagningar, sen var det klart, och en av Elvis starkaste sånginsatser var ett faktum.
Reconsider Baby dök då och då upp på sjuttiotalets livekonserter.

Som tidigare nämnt, det är lite grann med Elvis Is Back som det var med dennes allra första skiva: ett helt gäng singellåtar från samma inspelningstillfälle - sex stycken i detta fall - kom inte med på LPn.
Men där det på debutskivan var en svaghet - låtarna som kom att ersätta Heartbreak Hotel och andra klassiker var gammalt, överblivet material från Sun som redan varit ratat och klassat som undermåligt - så var det snudd på tvärtom på Elvis Is Back. Här finns helt enkelt inga svaga spår. Jag kan faktiskt sträcka mig så långt som att säga att nästan varje spår på Elvis Is Back hade kunnat ges ut som singel, med stor framgång dessutom, och låtar som It’s Now Or Never och Are You Lonesome Tonight skulle kanske bara gett skivan ett mer splittrat intryck.

Men hur mycket Elvis röst än hade mognat och förädlats under de gångna två åren, och hur väl genomförda låtarna på skivan än var så stod det nog klart för de flesta: dagarna med Good Rockin’ Tonight och My Baby Left Me var över och en ny era var här.
Ljudet, spelet, produktionen hade tagit ett riktigt stort kliv framåt. Borta var den nyfikna, avantagardistiska rock ‘n rollen, med sina ständiga infall och nya idèer där egentligen inget kunde bli fel, då det ännu inte fanns ett facit. Allt till förmån för en betydligt mer korrekt framförd och planlagd popmusik, dessutom med ett kristallklart sound ljusår från Sun-tidens ekokammare. Men vad spelade det för roll när det lät så bra som det nu gjorde!?
En ny era var helt enkelt kommen.

Elvis Is Back! Jo, nog var han det allt, och det med besked. Den här skivan är helt enkelt en av de bästa skivorna han någonsin gjorde. Ja, jag kan till och med gå så långt som att säga att om man tar bort samlingar och liveskivor så kan Elvis Is Back vara Presleys allra bästa skiva under dennes tjugoett år långa LP-karriär!
Tyvärr så skulle krutet ganska snart bli både fuktigt och genomdränkt med en hel räcka med minst sagt mediokra musikaliska äventyr. Men det är en helt annan historia, och den kan vi ta när vi kommer dit.

Singelskivor, ja! Faktum är alltså, om man läser det ovanstående noga, att inte en enda låt från den här skivan släpptes som singel i USA vid tiden för plattans släppning. Such A Night kom som 45-varvare drygt fyra år senare och blev då - i konkurrens med den nya generationen av popband och artister - mer eller mindre en flopp. It Feels So Right hamnade 1965 som b-sida på (Such An) Easy Question och försvann fullständigt.
I ställe så satsade RCA på sex andra låtar, inspelade vid samma sessions som ovanstående låtar, som det årets singlar. Dessa var:
Stuck On You/ Fame And Fortune
It’s Now Or Never/ A Mess Of Blues
Are You Lonesome Tonight/ I Gotta Know
Samtliga tre a-sidor kom att toppa USA-listan, medans de två sistnämnda gjorde det i England.

Men tänk efter nu, gott folk: Elvis hade legat i lumpen i två år, han hade inte gjort en enda konsert under den tiden och inte haft en skivinspelning på ett år och nio månader. Sen kommer han hem och spelar in arton låtar på fyra inspelningsdagar, och allt är fullkomligt suveränt!!!
Den sista stressiga dan, 4:e april, spelar gänget in nio låtar. Hur gick det till? Ja säg det?
En sak är dock klar, den som försöker påskina att Elvis bara var någon slumpmässigt vald marionett, som gick hem hos tjejerna, och att det lika gärna kunde ha blivit vilken lallare som helst som hade råkat gå förbi just då i rätt ögonblick (en del “seriösa” musikskribenter har ju på fullt allvar hävdat det under årens lopp), den människan har inte en aning om vad han babblar om. Elvis Aaron Presley var ett geni, punkt slut.

Charlie Hodge då? Jo, denne så missförstådde och ofta, även av Elvis själv, förlöjligade person som sjöng en så fin duett med Elvis på I Will Be Home Again var faktiskt en mycket viktig kugge i Elvis-maskineriet från 1960 och framåt. Elvis och Charlie stötte på varandra redan runt -55, då Hodge i sin gospelkvartett faktiskt hade en större karriär än Elvis själv. De två stötte av en lycklig slump ihop med varandra under grundträningen på Fort Hood i Texas och blev genast tajta polare. Även Hodge åkte över till Tyskland och kom där att regelbundet träna Elvis i sångteknik, något som är förklaringen på hur Elvis efter lumpen var en tekniskt ännu bättre sångare än innan. It’s Now Or Never och Surrender, båda inspelade strax efter hemkomsten, är ju två tidlösa mästerverk i konsten att sjunga tekniskt fulländat.
Så utan den lille parveln som fick utstå så mycket nedvärderingar, och blivit så förminskad under åren (mest utmålad som någon slags ryggdunkande, lycksökare), så hade Elvis karriär blivit - ja, om inte annat, så åtminstone annorlunda.

Slutomdömet kan bara bli ett.

Slutbetyg: En FEMMA!!!!!!!!

FJORTON ÅR EFTER ELVIS CHRISTMAS ALBUM SÅ KOM JULSKIVA NUMMER TVÅ, PRECIS LIKA SVAJIG SOM SIN FÖREGÅNGARE…

1971, fjorton år efter Elvis Christmas Album så kom nästa försök till att förgylla julen för de talrika fansen världen över.

Vi går rakt in i musiken den här gången tror jag.

ELVIS PRESLEY “SINGS THE WONDERFUL OF CHRISTMAS”
Utgiven 1971 på RCA Skivnummer LSP 4579

1) Oh Come, All Ye Faithful
Adeste Fideles, en hymn från sjuttonhundratalet i en modern tappning.
Pampigt, stiligt och vackert. Stor kör där Elvis är mer som en sångare i mängden än en solist som sticker ut.
Stort genomarbetat arrangemang med körer, pukor och orkester.
Faktiskt en imponerande och värdig inledning på skivan. Hade det varit så här bra rakt igenom så hade LPn varit åtskilliga snäpp bättre.
Men, en liten reflektion bara…Det står tydligt och klart angivet att det är Elvis själv som har arrangerat detta stycke. Komplett med körer och allt. Hm…tillåt mig att starkt betvivla…

2) The First Noel
Ytterligare en hymn som även den innehåller ett imponerande fint körarrangemang.
Men är det här verkligen det material som Elvis Presley skulle lägga krut på 1971? Tveksamt, och han själv är heller inte speciellt övertygande. Snarast tassande och osäker med en märklig, trevande frasering som om det var den allra första gången som han sjöng låten.
Återigen vackert och ett arrangemang av högsta klass (återigen påstås det vara Elvis som skrivit det…), men som helhet är det inte något att lyssna på mer än för att det är just Elvis som sjunger. Sånt här görs hela tiden världen över, och oftast bättre än så här.

3) On A Snowy Christmas Night
Nej, här börjar den här skivan glida av banan ordentligt. En mjäkig låt och en uppenbart måttligt engagerad Elvis. I finalen så låter det som om han börjar somna mitt i sluttonen.

4) Winter Wonderland
En låt från 1934 och som var en hit för Perry Como 1949, kunde det vara något för Elvis 1971?
Nja, det här skulle kunna vara ett soundtrackspår från 1962/63, typ It Happened At The Worlds Fair. Ungefär så spännande är det, precis så engagerad låter Elvis och på pricken så kokande är det högst pliktskyldiga kompet. Känns inte värdigt Elvis, inte heller värdigt hans kompmusiker, allra minst värdigt fansen som köpte skivan.

5) The Wonderful Of Christmas
Det är just den här typen av material som har gjort att Elvis haft svårt att under decenniernas lopp att till 100% bli tagen på riktigt allvar hos de mer inbitna musiktyckarna. Har man väl spelat in sådan här smörja - titellåten dessutom! - så har man satt sig själv i en svår sits.
Tummen ner för låten i sig och för en medioker sånginsats från en Elvis som, ärligt talat, verkar riktigt ointresserad. Snyggt, bitvis till och med väldigt snyggt körarrangemang, men vad hjälper det när det övriga är som det är.

6) It Won’t Seem Like Christmas (Without You)
Men se där! Som från ingenstans, en av plattans allra starkaste spår. En countryballad som låter som något taget från LPn Elvis Country, typ I Really Don’t Want To Know.
Klart godkänd och värd en bättre, mer meningsfylld text.

Sida 2

1) I’ll Be Home On Christmas day
Skriven av Michael Jarrett som även stod bakom I’m Leavin’ - enligt mig en av Elvis bästa singlar på sjuttiotalet - som spelades in under samma session som julskivan. Mer av en tillfällighet så fick Elvis höra en demo med dessa båda låtar, skrivna av en då totalt okänd kompositör, och beslöt sig omgående för att spela in båda två. Lustigt nog så är det i stort sett de enda livstecken som Jarrett lämnat ifrån sig under sitt dryga halvsekel som professionell musiker. Nåja, det toppar ju ändå det mesta här i världen. Bättre att ha skrivit två låtar till Elvis än att inte ha skrivit någon alls.
Elvis verkar ha tagit låten - en släpig bluesballad - på största allvar, för många försök gjordes för att få den precis så bra som han ville göra den. Tyvärr så lyckas det bara nästan, för på mer än ett ställe så sjunger Elvis rent ut sagt svagt. Det märks att han har en vision om hur låten ska framföras, men han når inte riktigt dit. Det här kunde ha varit bra, men är det inte.

2) If I Get Home On Christmas Day
Och så kom vi då till plattans - enligt mig - starkaste låt.
Det här är riktigt bra, det märks att Elvis kände för den här kompositionen. Här finns precis det patos och den innerligheten som kännetecknade det tidiga sjuttiotalet.
Med en annan text så hade det här med lätthet kunnat bli en hitsingel.
Ett snyggt, dramatiskt och väl framfört arrangemang.

3) Holly Leaves And Christmas Trees
Och så tillbaka till det inte fullt lika engagerade som dominerade sida ett. Elvis verkar större delen av låten helt obekväm med dert som han sjunger. Utan att vara direkt dåligt så känns det här i det närmaste helt meningslöst.

4) Merry Christmas Baby
Ett ganska överskattat “jam” som egentligen aldrig var meningen att ens spelas in. De första 2.45 är rätt OK, men de avslutande tre minuterna går mest bara på tomgång. Mycket hade vunnits på en nertoning strax efter att Elvis börjar sjunga efter gitarrsolot. Jo, den här låten är 5.45 lång…På tok för lång. På den första CD-utgåvan på denna LP så har man den ytterst dåliga smaken att ge ut hela jammet så att det slutar på runt sju outhärdliga minuter.
Snyggt bluesigt gitarrspel dock utav - Eddie Hinton!!! Jo, denne la på gitarr i efterhand då James Burtons bluesspel ansågs som alldeles för platt och behövde ersättas.

5) Silver Bells
En tämligen trist avslutning på plattan. En femton år gammal låt av Bing Crosby - igen. Helt corny text.
Tänk att samma gubbe spelat in From Elvis In Memphis bara något år innan…

Inte mycket att säga om denna skiva som faktiskt känns tämligen onödig. När nu Elvis äntligen lyckats skaka av sig oket från filmerna med sina mer och mer svajiga soundtracks och i stället börjat spela in skivor med både klass och karaktär, varför skulle han då förstöra mycket av det med en skiva där han sjunger psalmer och om att bygga en snögubbe? En smula hårdraget, men den här skivan känns faktiskt - i bästa fall - lätt anakronistisk, som en kvarleva från hans märkliga turer i populärmusikens utkanter under åren 62-67. De år då som såg Beatles, Stones, Dylan och Hendix göra sina intåg i musikhistorien - medans Elvis sjöng till barn, dockor och kycklingar.

En klart intressant aspekt är dock att skivan överlag är ovanligt snyggt arrangerad och producerad. Stråkar och körer ligger överlag på en nivå högt över de arrangemang som fanns på de flesta av Elvis skivor från sjuttiotalet. Jämför exempelvis med Raised On Rock eller Elvis Now. Det är ju en ocean mellan det krut som lagts på de skivorna jämfört med Sings The Wonderful World Of Christmas, till den sistnämndas fördel.
Men - till Elvis nackdel - jag får bitvis känslan av att arrangemangen gjordes i efterhand för att “rädda” skivan. När man - som Elvissamlare och inhandlare av diverse bootlegutgåvor - får tillfälle att höra de första nakna utkasten med bara sång och kompband så slås man av hur blodfattigt det låter. Elvis röst är bitvis väldigt tunn, något som senare hjälpligt täcktes upp med körsång på svaga partier. Märk väl: Elvis var generellt i något av sin livs form under åren 69-72. Liveskivorna och de flesta av singelsläppen var fullkomligt lysande, och ett flertal studioskivor tillhörde de bästa han släppte någonsin. Den här julskivan ville han nog innerst inne helt enkelt inte spela in, och då blev det som det blev.

Visst, ett par riktigt bra låtar där Elvis faktiskt visar upp varför han har epitetet “kungen” finns det, och två eller tre halvhyfsade men alldeles för mycket som bara drar ner helhetsintrycket.

Slutbetyg : En TVÅA…

En tes som jag haft länge är att om Elvis aldrig gett ut just de singlar som han gav ut, och i stället valt helt andra låtar, sådana som nu kom att bli EP- och albumspår, så hade han haft i stort sett samma framgång som den han nu fick.
Alltså, om RCA exempelvis hade gett ut King Creole som singel i stället för Mean Woman Blues så hade den säkerligen slagit lika bra, om inte bättre. Så bra var Elvis, och det bevisas mer än väl på denna skiva där hälften av låtarna är EP-spår som är minst lika bra som många av de samtida hitsinglar som Elvis hade.

A Date With Elvis Utgiven 1959 på RCA Skivnummer LPM-2011

SIDA 1

1) Blue Moon Of Kentucky
B-sida på That’s Allright Mama, och en av de bättrre inspelningarna på Sun. Jo, jag har nog alltid hållit detta spår som snäppet starkare än a-sidans That’s Alright Mama. Mera tryck, mera driv och en i det närmaste helt lössläppt Elvis. B-sidan på den helt oerfarne nittonåringens debutsingel. Man kan bara häpna…

2) Young And Beautiful
Detta är helt enkelt - i tuff konkurrens - min favoritballad från Elvis femtiotal. En stark komposition med snygga harmonier (lyssna t.ex. på pianoackorden precis när inledningspartiets fria rytmik går in på fast 12/8-takt), finkänsligt ackompanjemang, riktigt bra och effektfull stämsång, och så en av Elvis allra bästa balladstunder från femtiotalsepoken.
Jämför Young And Beautiful med Love Me Tender, en av dom blev en miljonsäljare medans den andra “försvann” på en EP. Tyvärr så blev det fel, om jag kunde ändra på något ur Elvis första år så skulle Love Me Tender aldrig ens ha hamnat på singel. Många låtar, och bland dom Young And Beautiful, var så oerhört mycket bättre.

3) Baby, I Don’t Care
Lustigt nog en låt som ett flertal andra artister gjort en cover på. Lustigt då det är en soundtracklåt som inte ens släpptes på singel. Buddy Holly, Cliff Richard, Joni Mitchell och en mängd andra artister har gjort en egen version på detta lilla popmästerverk.
Nåja, det här hade ju kunnat bli en monsterhit vilken dag som helst om bara RCA hade tänkt i de banorna.
Och vem spelar bas på det här spåret då? Bill Black? Nix, nix, nix, det är ingen annan än Elvis Presley himself som trakterar basen på Baby, I Don’t Care! Och lyssna noga, är det inte basen med sitt ganska så speciella spel som ger låten det där lilla extra?
Enligt sägen så lämnade Bill Black studion i vredesmod över att inte fixa låten till övrigas belåtenhet. En tämligen osentimental Elvis (TCB) valde då att, i stället för att springa i kapp sin egen kompis för att trösta honom, plocka upp instrumentet och sätta basstämman på första tagningen. Jo, Elvis var musikalisk, tro inget annat.

4) Milkcow Blues Boogie
Milkcow Blues Boogie - den tredje av de fem Sun-singlarna - har en inledning som många är väl förtrogna med. Det är alltså den där när gänget börjar i ett extremt långsamt tempo tills Elvis stoppar de övriga två med orden “Hold it fellows! That don’t move me. Let’s get get real real gone…for a change!”
Lite synd tycker jag, det är kul en, ja även två och tre gånger, men det skymmer lite grann det faktum att det rör sig om en av de råaste, köttigaste och mest uttrycksfulla låtar Elvis överhuvudtaget gjorde. Helt makalöst. Oöverrträffbart. Oslagbart.

5) Baby Let’s Play House
B-sida till You’re Right, I’m Left, She’s Gone, men borde den inte ha varit förstasida egentligen?
Baby, Let’s Play House är återigen Elvis i absolut toppform, i stort sett lika outstandning som i spåret innan. Återigen helt makalöst från Elvis sång och utspel till Scotty Moores och Bill Blacks sanslösa sväng.

SIDA 2

1) Good Rockin’ Tonight
När man hör en låt som Good Rockin’ Tonight så förstår man att alla hyllningar över Elvis period på Sun inte är någon form utav “hype” från diverse hippa musikskribenter. Nej, det här är verkligen helt sanslöst bra. I sig inte alls någon märkvärdig komposition, det är helt enkelt Elvis sanslösa utspel och hans totala kontroll över det som han gör som får Good Rockin’ Tonight att bli det mästerverk som det är.
Good Rockin’ Tonight var Elvis andra Sun-singel och är utan den minsta tvekan en av den moderna musikhistoriens milstolpar. Aldrig någonsin tidigare hade en vit musiker haft ett sådant totalt ohämmat utspel. Det här måste ju - bland de få som hörde det på den tiden - ha uppfattats som fallet från skyn. Som ett bombnedslag.
Wynonie Harris hade spelat in Good Rockin’ Tonight 1949. Elvis version är rena bulldozern jämfört med originalet, som visserligen är snyggt framförd av Harris, men som helt saknar det bloddrypande allvar och den ärrade mognad som den ännu inte tjugo år fyllda Elvis visar upp.

2) Is It So Strange
En av låtarna från 1957 som kom till i samband med inspelningarna av Loving You-soundtracket.
Märkligt nog spelades Is It So Strange in samma kväll som It Is No Secret och Blueberry Hill, två av de ljummare alstren från Elvis femtiotal. Märkligt för det här spåret är helt enkelt inget annat än helt fantasiskt. Skulle ledigt ha kunnat bli en stor hit om den släppts som singel.
Stort patos från Elvis och en mycket snygg komposition. Förtjänade verkligen ett bättre öde än att bli ett anonymt EP-spår. Det verkade som om Elvis la allt sitt krut på en låt denna afton och lät det övriga bara passera.

3) We’re Gonna Move
Det kanske bästa spåret från soundtracket till filmen Love Me Tender. Jag tror att många - i likhet med mig själv - tycker att musiken till Love Me Tender är något av en antiklimax då den var tvungen att något sånär anpassa sig till tiden för när filmen utspelar sig. Alltså; ingen rock ‘n roll i film fråpn 1800-talet, tack.
Men egentligen så är det par riktigt skapliga låtar som finns på EPn Love Me Tender, ganska så annorlunda från det mesta annat som Elvis gjorde under sin karriär, vilket ju inte behöver vara fel. Det är ju faktiskt bara det oerhört överskattade titelspåret som inte håller måttet. De övriga tre spåren håller alla en hög klass utan att för den sakens skull nå allra högst upp på stegen.

4) I Want To Be Free
Ytterligare ett spår från Jailhouse Rock-EPn. Lite struttig i rytmen och inte mycket till rock ‘n roll. Kanske mer underhållande än riktigt bra, men det räckér långt ändå. Det här har med åren kommit att bli en klassiker och den håller definitivt positionen som en av dessa låtar som ledigt och lätt hade blivit en hit om bara RCA hade valt att ge ut den som singel.

5) I Forgot To Remember To Forget
En av de poppigare Sun-inspelningarna. Något av en bro från det tidiga, råa materialet från åren 1954 och -55 till det för en bredare allmänhet mer anpassade utbudet på RCA.
I Forgot…var b-sida på Mystery Train, och därmed alltså b-sida på den sista av de fem singlar som Elvis gav ut på detta bolag. Inte min favorit från Elvis Sun-katalog, men klart bra ändå.

Med denna platta så hade RCA gjort nio av tio utgivna singelspår tillgängliga på LP. En fattades fortfarande, nämligen I Don’t Care If The Sun Don’t Shine. Det skulle dröja sjutton år till (!) innan även denna pärla blev tillgänglig på LP, fråga mig inte varför…

För att gå tillbaka till huvudämnet: det här är helt enkelt en oerhört bra skiva, ja kanske rent av den bästa som Elvis någonsin släppte.
Ett fyrverkeri av mindre och fullkomliga mästerverk. Fem Sun-släpp, tre spår från EPn Jailhouse Rock, den kanske bästa låten från filmen Love Me Tender och EP-spåret Is It So Strange. Jag har ju inte direkt varit snål med berömmet i bedömmningarna låt för låt här ovanför, men det blir svårt att hålla igen när det rör sig om musik av den kaliber som det här handlar om.
Jag säger det en gång till: A Date With Elvis kan i all sin anspråkslöshet - en samling med “ickehits” - vara den allra bästa LPn i Elvis 23 år långa karriär.
Omdömet kan med andra ord bara bli ett.

Slutbetyg: en FEMMA!!!

Elvis rycker in i lumpen! Efter två års triumftåg i hela den anglosaxiska världen - och i stora delar av den övriga - så avbröts det hela abrupt. 24:e mars 1958, strax efter att ha filmat klart King Creole, så ryckte menige Presley in i militirtjänstgöringen. Där skulle han komma att stanna under i stort sett två hela år. Den första mars 1960 muckade Elvis, från en allt annat än glamorös lumpartid.
1959 släppte RCA, trots Elvis fysiska frånvaro, hela tre samlings-Lpn med sin mjölkkossa, allt för att fortfarande hålla grytan kokande.
For LP Fans Only, A Date With Elvis och 50 000 000 Elvis Fans Can’t Be Wrong - Elvis Golden Records vol. 1 var det som kom ut det året. (Notera även att både King Creole och Elvis Golden Records Volume One, utgivna -58, både släpptes efter inryckningen).
Poängen med den lite kryptiska titeln “For LP Fans Only” är att ingen av låtarna på skivan tidigare funnits på LP. Alltså…för de som enbart hållit sig till fullängdare och konsekvent undvikit singelskivor så var det här en platta med garanterat helt nytt material.
Mer mönster än så finns inte på skivan, det är en brokig blandning, även om allt är taget från en tidig punkt i karriären. Rock, rockabilly och ballader om vartannat, men ändå ganska typiskt Elvis i början av sin karriär, där det som oftast var svårt att hitta en röd tråd.

FOR LP FANS ONLY Utgiven 1959 på RCA

SIDA 1

1) That’s All Right
Elvis första singel på Sun.
Tja, vad finns att skriva om den då som inte alla redan känner till?
Inget. Det är bara att lyssna och njuta av den blivande kungens första men allt annat än stapplande steg.

2) Lawdy, Miss Clawdy
En av Elvis allra bästa rockare. Inspelad i februari -56 och ett spår som, såhär i ett längre perspektiv, givetvis skulle ha varit med på den första LPn.
Nu hamnade den som b-sida till singeln Shake Rattle And Roll och slarvades därigenom bort å det grövsta.
En lysande liveversion på Lawdy Miss Clawdy finns som de flesta känner till på LPn Elvis-TV Special från 1968.

3) Mystery Train
Ytterligare en legendarisk låt från Sun-katalogen. Många älskare av den tidiga Elvis råa, tämligen primitiva sound har nog just Mystery Train som en av sina absoluta favoriter.
Det här kom att bli den sista singeln av fem som Elvis släppte på Sun.

4) Playing For Keeps
Hm…efter en fantastisk inledning så bromsas det hela upp en aning. Playing For Keeps var den enda inspelningen från de tre sessionerna 1-3 september som inte hamnade på den andra LPn Elvis. Utan att vara direkt dålig så är det heller ingen höjdare. Släpig och lite slö utan någon större “hook” nånstans i kompositionen. Elvis röst känns också för ovanlighetens skull lite tunn.
En lustig poäng med Playing For Keeps är att gitarrinledningen är nästan identisk med introt till I Want You, I Need You, I Love You!

5) Poor Boy
Ett av spåren från EPn Love Me Tender.
Inte någon av Elvis mer minnesvärda stunder från 50-talet, men ofta blir det ju så med filmmusik. Framförallt hade det onekligen varit svårt för trovärdigheten att köra rock ‘n roll i en cowboyfilm…
Jag skulle inte kalla det för dåligt, men speciellt märkvärdigt är det inte heller, även om Elvis gör en utmärkt sånginsats. Mer roligt än bra kanske är en adekvat summering.

SIDA 2

1) My Baby Left Me
En av de tuffaste, häftigaste, läckraste m.m. låtarna i hela Elvis karriär. Varför den inte dels hamnade som a-sida på den singel den var b-sida på, dels inte kom med på Elvis Golden Records är något att grubbla över. För det här verkligen en av Elvis allra största stunder.
Även Scotty Moores gitarrspel är här bättre än någonsin, fråga bara John Fogerty…

2) I Was The One
B-sida på Heartbreak Hotel. Ytterligare en tidig ballad, och en mäktig sådan. Hade utan tvekan kunnat vara a-sida på en senare singel i stället för att hamna i skymundan av den legendariska Heartbreak Hotel på första sidan.

3) Shake Rattle And Roll
Inspelad samtidigt som Lawdy Miss Clawdy och också den en låt som slarvades bort. Även denna skulle självklart varit med på den första fullängdaren. Kom nu att ges ut som singel tillsammans med just Lawdy Miss Clawdy samtidigt som RCA släppte Love Me Tender och SEX (6) andra singlar - samtliga 12 låtar från den första LPn i singelform!!! Ett helt unikt grepp i musikhistorien, men också - som tur var - ett experiment som inte kom att upprepas igen. Självklart så kom de flesta av dessa singlar att fullständigt ta ut varandra.
Jodå, Shake Rattle And Roll floppade totalt under de förutsättningar som fanns i stället för att bli den klassiker den borde ha blivit. Väldigt synd på en av rockhistoriens bästa singlar sett till såväl a som b-sida.

4) I’m Left, You’re Right, She’s Gone
Ännu ett alster från Sun. Inspelad i mars 1955 och a-sida på den näst sista av de fem Sun-singlarna.
En Elvis i total toppform. Om möjligt så växte hans självförtroende ett snäpp för varje singel i början.

5) You’re A Heartbreaker
Och så skivans fjärde och sista bidrag från Sun-eran. Ett resultat från 1954 års sista session.
Inte någon av mina favoriter bland de allra tidigaste singlarna, men..väldigt bra ändå.

Ytterligare en samlingsskiva alltså, och - som tidigare sagt - inte alls den sista det året.
Det lite lustiga är att ehuru ett givet tema - bara låtar som inte tidigare släppts på LP - så är det enbart spår från 1954 till -56. Material fanns att tillgå från de två följande åren, men nu blev det som det blev, och det var väl gott nog.
För lyssnar man på For LP Fans Only med öppna öron och tar musiken för vad den är så är det här en förbålt bra skiva. Ett flertal spår tillhör det yppersta av vad som presterats överhuvudtaget i rockhistorien, och då får två lite svagare spår - Playing For Keeps och Poor Boy en högst marginell inverkan på helheten.
Visst, det kan ta emot att ge en lite plottrigt sammanställd samlingsskiva det högsta betyget, men något annat kan inte komma på fråga faktiskt med det stundtals otroliga material som fyller ut plattan..

Slutbetyg: En FEMMA (om än med en anings tvekan).

Att soundtracket är en av de bästa fullängdare som Elvis släppte under sin karriär är dock något som nämns mer sällan, och det är lite tråkigt för här tycker jag att det rör sig om en, för att vara Elvis, sällsynt gedigen LP. Om man räknar bort samlingsskivor, typ Golden Records, så anser jag att det bara är en handfull skivor i Elvis digra katalog som känns riktigt helgjutna, spår för spår. Elvis Country är en, From Elvis In Memphis en annan, King Creole ytterligare en. Ett par till finns det, men dom är inte många.

Låt oss för ett ögonblick gå tillbaka till filmen! King Creole sägs vara baserad på en bok - A Stone For Danny Fisher - något som är en sanning med en hel del modifikation. Jag har av ren nyfikenhet läst boken - hittade den i amerikansk originalutgåva i en loppislåda för en femma - och uppskattar att sammanlagt ungefär en och en halv sida har något överhuvudtaget med filmen att göra. Övriga runt 198 sidor har inte det minsta med King Creole att göra. Ingenting.
Till en början skulle filmen dessutom heta Danny - Elvis namn i filmen är en av de få likheterna med boken - men i slutändan fick det bli King Creole i stället, något som ju onekligen lät betydligt tuffare, men som också ohjälpligen förde filmen än längre bort från A Stone For Danny Fischer.

Och…ni visste kanske att James Dean skulle ha haft huvudrollen i King Creole? Efter dennes hastiga död så las projektet på is ett tag tills Elvis namn kom på tapeten.
Ska vi utgå från att originalmanuset hade lite mindre musik i sig än den King Creole som slutligen kom att hamna på biodukarna? Jag tror att vi kan utgå från det…

KING CREOLE Utgiven 1958 på RCA Skivnummer LPM-1884

SIDA 1

1) King Creole
Titellåten och ett av Elvis verkliga trumfkort.
Visst, jag kan hålla med belackarna, det här handlar i mångt och mycket om ytterst välarrangerad underhållningmusik, kanske i första rummet avsett för film och onekligen något som kommit en lång väg från bort från That’s Alright Mama, Mystery Train, eller My Baby Left Me. Men, alltihopa är ändå så förbålt bra gjort att det snudd på saknar motstycke. Få sånginsatser av Elvis är så imponerande som den han presterar här. Komp och arrangemang är inget annat än lysande.
Att King Creole inte släpptes som singel är fullständigt obegripligt. Där förstår jag ingenting. Absolut ingenting. En mer given listetta får man leta efter.

2) As Long As I Have You
En sirapsdrypande ballad (som i sitt arrangemang inte ligger så långt ifrån något från en valfri samtida Disney-film) kom att avsluta hela filmen. Slutscenen tycker jag dessutom förstör stor del av filmens huvudintryck. Från en i stora drag realistisk handling till det sliskigt sliskiga när alla helt plötsligt försonas just under sluttonerna på As Long As I Have You hade man ledigt och lätt kunnat klippa bort. Tja, inte bara kunnat, men borde ha gjort det.
Nu finns den där den är, men låten i sig är under alla omständigheter en av Elvis allra bästa femtiotals-ballader. En stor favorit för mig personligen.

3) Hard Headed Woman
Och vad säga? Ytterligare en fullständigt fenomenal rockare. Elvis är här i absolut högform, fraseringarna på versbreaken snuddar vid modern rap.
Kompet, arrangemanget, gitarrsolona, svänget, draget, trycket och - framför allt - Elvis sånginsats är här fullständigt i en division för sig självt.

4) Trouble
Enligt mig en av de Elvis häftigaste låtar som Elvis någonsin gjorde och den förmodligen grymmaste och råaste text som Elvis någonsin tog i sin mun. Men…någonstans på vägen så var man nöjda med det man hade efter ett par tagningar och gick vidare till nästa låt. Lite tråkigt då Trouble lätt hade kunnat bli en monsterhit, nu släpptes den inte ens på singel.
Det jag syftar på är två detaljer; Elvis verkar inte helt bekväm med text och melodi på de två versernas inledande break och bandet spelar där påtagligt otajt. Det är som om dom är sinsemellan oense om vilken rytmik man ska ha på figurena i breaket. Jämför med hur samma partier låter på 1968 års NCB-TV Special, det är en ocean som skiljer i rytmisk precision och sting i spelet plus att Elvis vet exakt hur han ska sjunga. En teori jag haft är att tonarten inte riktigt passade honom. Vem vet?
Det här är ju nu väldigt bra ändå, inte tu tal om det, framför allt slutet med sitt upp-tempo är ju helt fantastiskt.

Jodå, Trouble skulle ha kunnat blivit en av Elvis allra största ögonblick, nu känns det att den kom bort lite grann, kanske i ett pressat inspelningsschema. Tråkigt.

5) Dixieland Rock
Om Elvis hade spelat in EN låt under sin karriär, och den låten varit Dixieland Rock, så hade han mycket väl kunnat vara ihågkommen än i dag blott för den. Som det nu är så drunknar Dixieland Rock i allt det andra goda på den här LP-sidan. En kanonlåt, men inte plattans höjdpunkt.
En poäng är ändå onekligen det minst sagt originella introt.

SIDA 2

1) Don’t Ask Me Why
Ytterligare en ballad, men också en riktig pärla. Elvis låter allt det patos som han i sin tidiga karriär la in på sina lugna låtar fullkomligt dränka lyssnaren.
Lysande.

2) Lover Doll
En, ja vad ska vi kalla den för? Upptempo-ballad? I vart fall en riktigt lyckad sådan. En av mina absoluta favoriter på skivan t.o.m.
Notera dock den märkligt ostämmda gitarren på slutackordet…

3) Crawfish
Ett av filmens läckraste ögonblick. Kitty White sjunger duett med Elvis till ett funkkomp(!). Uppriktigt talat, var inte detta långt före sin tid? Lyssna noga på hur bas trummor och gitarr spelar här och notera något som kan bland annat kan ha inspirerat Chicagos I’m A Man.
Kanske den mest udda låten från hela Elvis femtiotal.

4) Young Dreams
Ytterligare en ballad och ännu en fullträff. Elvis formligen exploderar av sångglädje på det här spåret. Återigen så får han oss att tro att varje ord är direkt från hans eget hjärta.

5) Steadfast Loyal & True
A capella med snygg stämsång. En del håller det här för skivans svagaste spår, för mig så känns den enbart som ett snyggt mellanspel fram till finalen.

6) New Orleans
Och så avslutas skivan med det enda spåret på sida två som ens liknar rock ‘n roll. En avslutning som heter duga och en sånginsats som kan vara den främsta på hela plattan.

Jag vet att alla inte delar min uppfattning om King Creole, jag har under årens lopp läst i böcker och publikationer som avhandlar Elvis karriär att soundtracket till filmen var en besvikelse. Icke för mig. Enligt mig så är den här LPn en av juvelerna i Elvis karriär. Elvis skulle aldrig komma att sjunga bättre än så här, vare sig innan eller efter. Visst, rent tekniskt sett var en del av senare materiel som It’s Now Or Never, Surrender eller en del av balladerna under tidigt sjuttiotal onekligen imponerande, men just kombinationen av teknisk briljans och en oslagbar entusiasm blir helt enkelt sensationell under lyssnadet av King Creole.

Något som dock alltid har förbryllat mig lite grann är valet av musik på King Creole. För det här är ju till stora delar - om än inte helt och hållet - en märklig anakronistisk hybrid av Dixieland från tjugo- trettiotalet och rock ‘n roll från slutet på femtiotalet. Näppeligen den givna musiken till en film inspelad av tonårsgenerationens idol nummer ett 1958. Att det sen kom att bli ett kanonsoundtrack har ju inte riktigt med den saken att göra, för frågan kvarstår: Vem kom med idén till King Creoles soundtrack?

Tillbaka till Elvis: lustigt hur radikalt Elvis röst vid det här laget hade förändrats, och det på bara ett par år. Utan att göra någon värdering i vad som bättre än något annat, så är det en ocean mellan den yngling som 1956 sjöng Heartbreak Hotel, Rip It Up, Blue Suede Shoes och Rip It Up och den röstakrobat som slungade ut sig King Creole, Hard Headed Woman, Dixieland Rock och New Orleans.
Den säkerhet, styrka och dynamik som Elvis visar upp på den här skivan är inget annat än häpnadsväckande.
Å andra sidan…många är de som anser att Elvis utförsbacke hade börjat redan något år innan och att King Creole bara är en urvattnad Hollywood-variant på den ursprungliga rock som Elvis spelade in under sina inte ens två år på Sun, de inspelningar som enligt dessa tyckare definierar begreppet rock ‘n roll.

Enligt mig handlar det om musik, musik som faktiskt kan ta sig olika former och hela tiden bilda nya hybrider av diverse olika influenser och intryck. King Creole har anammat ett antal ingredienser taget ur olika delar av musikhistorien. Ren rock ‘n roll typ Milk Cow Blues Boogie handlar det inte om, mera entertainment eller vaudeville (en del skulle kanske t.o.m. hinta mot parodi), King Creole är likt f-t en fantastisk LP.

Därför…

…en solklar FEMMA!!!

Under det nio månader långa gapet mellan de två LP-skivorna Elvis Christmas Album och King Creole så släppte RCA en samling med det kanske inte helt korrekta namnet Elvis Golden Records.
Min invändning mot skivans titel grundar sig på att en majoritet, men alls inte samtliga spår, hade nått status som guldskiva vid LPns utgivande, något som man kan få för sig av namnet att döma. Men, för att vara petnoga, skivan heter ju faktiskt inte Elvis Gold Records utan Elvis Golden Records. En tolkningsfråga, men det känns lite skevt ändå.

Bortsett från den lilla petitessen så är det här självklart inget annat än ett helt fantastiskt album. Ett fyrverkeri utav fullträff som avlöser fullträff. Just så är det, varken mer och absolut inte mindre.
Och, märk väl, detta efter inte ens två års inspelande på det nya bolaget RCA! I ett drygt halvsekels perspektiv så ter det sig i det närmaste ofattbart att Elvis så pass kort tid in i karriären kunde ha samlat på sig en sådan skörd av framgångar, kommersiellt men framför allt artistiskt med en närmast ofattbar topp och - ej att förglömma - bredd på det han producerat.

Det här är dessutom musik som till stor del var helt nyskapande när den kom. Visst, embryona fanns redan - i en del fall bara något år tillbaka i tiden, i andra fall några decennier bakåt. Men den rock ‘n roll, sprungen från bluesen och dess kusiner, somdominerade västvärldens topplistor i slutet på femtiotalet hade på bara något år utvecklats till en helt egen stil med en utpräglad särart. Även om det går att peka på likheter med många låtar från fyrtio- och tidigt femtiotal inom rythm ‘n blues-genren så går det inte att förneka att den rock ‘n roll som dök upp i denna epok är någonting helt annat.
Och, lustigt nog, även om det rörde sig om de första trevande, osäkra stegen på okänd mark så skapades här ett slags ABC för hur rock ska låta. Ett ABC som gäller än i dag.

För där fanns ju faktor Elvis - en helt enkelt fullkomligt unik artist. Till på köpet en komplett sådan. Rock, blues, gospel, country, rockabilly, ballader m.m., inget var främmande för den unge Elvis redan från starten i hans karriär. På toppen av det en energi som las in i stort sett i var fras han sjöng. Aldrig för mycket, heller inte för lite, bara just det som behövdes för att ge varje låt just det där som krävdes för att göra den till den klassiker som en majoritet av hans låtar från de första åren av hans karriär är idag.
Elvis Presley var både totalt unik och outstanding i rock ‘n roll-genren från mitten av till slutet på femtiotalet. Så är det bara.

Va? Hörde jag någon nämna Little Richard?
Jodå, han är med där uppe han också. Little Richard var i den här eran en enorm innovatör och estradör. Elvis hämtade helt klart ett stort mått av inspiration från Richard, men han tog det ändå oftast ett par steg längre fram.
Hjälpt av ett fantastiskt team av låtskrivare, kompmusiker, arrangörer, inspelningstekniker och producenter så lyckades han så fenomenalt på så många olika plan i sin musik. Där Little Richard kan kännas som aningens endimisionell så verkar Elvis även tidigt i sin karriär i stort sett gränslös.
All Shook Up, Too Much, och Love Me så som Elvis framförde dom, hade det gjorts något liknande tidigare? Spår av det, ja, men inte så fullt ut som det är här.
Jailhouse Rock, exempelvis, har ju helt klart tagit mycket inspiration från Little Richard, men den görs på ett sätt som för den vidare in i en annan värld än bara den vanliga treackord-srocken.

Allt är på tå, på sin ytterta spets, under de första åren på RCA. Elvis är här i stort sett konstant på topp. Han ger allt han kan såväl i de vildate rockarna som i de allra lugnaste balladerna.
Även när det kan börja kännas tveksamt på den här skivan (Teddy Bear, Love Me Tender) så är det ändå likt förbaskat riktigt, riktigt bra, och Elvis ger absolut allt av sig själv även där.

Bill Haley då? Jo, nånstans finns han där också. Denne hade framförallt ett fantastiskt komband, men Haley själv? Bortsett från han mer påminde om Burl Ives än Rudolf Valentino, något som han knappast kunde rå för, så hade han självklart inget av Elvis utspel eller karisma i vare sig på skiva eller på scen.

Chuck Berry? Definitivt en av de som var med och skapade hela vågen som startade runt -55. Men, hur bra kompositör och gitarrist han än var så stod han sig givetvis slätt mot Elvis. Någonstans blir det som två olika världar. Hound Dog eller Maybelline? Kan man överhuvudtaget sätta dom mot varandra? Jag vet inte. Världens bäste sångare mot en fantastisk låtskrivare och en enormt inflytelserik gitarrist. Matchen börjar på något sätt inte.

Fats Domino? Visst! Men, enligt mig var denne nog ganska djupt rotad i den rythm ‘n blues som rocken utvecklades ur. Rätta mig om jag har fel, men Fats Domino, var han egentligen så mycket rock ‘n roll egentligen?

Jerry Lee? Tja, kanske nån gång då och då… Personligen så har jag aldrig förstått mig på hans storhet.

Det viktiga är ändå att slå fast att rock ‘n roll när den kom var ett helt nytt fenomen inom musiken. Både konstnärligt och kulturellt.
Och att Elvis var kungen…

Nu går vi över till skivan!

De flesta av låtarna här är så välbekanta för i stort sett alla oavsett generationstillhörighet, så mina egna små funderingar blir ganska så begränsade. Jag försöker att peta in lite kuriosa där jag känner till något, men att påpeka att, exempelvis, Heartbrek Hotel är en höjdarlåt känns ju lite meningslöst, om ni förstår vad jag menar.

ELVIS GOLDEN RECORDS Släppt på RCA Skivnummer LPM-1707

SIDA 1

1) Hound Dog
Och så öppnar man med en klassiker som bara kan kallas för just klassiker. Elvis gör här ett av sina allra främsta framföranden med ett utspel och en pondus som han sällan, vare sig förr eller senare, kommit upp till.
Men det är inte bara Elvis som glänser på Hound Dog; vilket komp, vilket driv vilket, trumspel, vilket gitarrspel! Helt enkelt oslagbart.
Ja den som påstår att Elvis snodde den här låten från Big Mama Thornton och gjorde en snällare, mjäkigare, mer anpasad version, kan den människan vara vänlig och ta ut cementen ur sina öron,
för det här är ett av rockens stora ögonblick. (Tänk om någon, som en bonus, hade haft modet att slänga ut Jordanaires från studion den kvällen också…?)
Här finns dessutom ett av Scotty Moores allra snyggaste gitarrsolon. Tror ni att gubbar som Jimmy Page, Jeff Beck, Jimi Hendrix och John Fogerty satt i sina pojkrum och försökte kopiera detta? Jajamänsan, det gjorde dom, något som satte stor prägel på rockmusiken från sent sextiotal och framåt.
Faktum är att det inte ens var Thorntons version som Elvis hade hört när han beslöt sig för att ta upp den i sin egen live-akt, det var Freddie and his Bell Boys som Elvis och hans gubbar hörde i Las Vegas under deras gemensamma sejour i april -56. Elvis framförde senare Hound Dog på TV innan han ens spelat in den själv.
Hound Dog var etta i USA under elva veckor.

2)Loving You
Loving You är redan beskriven under LPn med samma namn i denna serie. Ska jag lägga till något så får det bli den lilla kuriosan att Elvis två första filmer började med orden Love och Loving, men ingen av dom var, till skillnad från så gott som samtliga filmer på sextiotalet, vad man skulle kunna kalla för romantiska.
Som b-sida på Teddy Bear så blev det inte mer än en tjugondeplats för Loving You.

3) All Shook Up
En av femtiotalets bästa låtar från Elvis. Komposition, arrangemang och Elvis framförande är alltihopa helt lysande. Don’t Be Cruel som Spelats in ett halvår tidigare var vid den tidpunkten Elvis favoritlåt, så denne var väldigt angälegen att få spela in ytterligare en låt från samma kompositör, nämligen Otis Blacwell.
All Shook Up låg nio veckor på första plats i USA, och stannade kvar i hela trettio veckor på listan.

4) Heartbreak Hotel
Långsam blues med break i inledningen på varje vers och en lite annorlunda ackordsföljd än den sedvanliga i en blueslåt.
Det låter ju inte direkt som beskrivningen på en låt som kom att starta en flodvåg vilken kom att till slut täcka i stort hela jordklotet.
Men Heartbreak Hotel är udda, faktum är att jag knappt kan kan komma på en låt senare i Elvis karriär som ens påminner om den. Kan ni? Långsamt, sugande tempo, nästan hypnotiskt. Minimalistiskt komp och en Elvis som ömsom skriker ömsom viskar fram sina fraser. I efterhand så känns Heartbreak som ett kanske inte så givet val av singel, men vilken tur att det nu blev som det blev, för Heartbreak Hotel är en milstolpe i musikhistorien.
Och…ni vet väl att texten till Heartbreak Hotel är inspirerad av en tidningsnotis om ett självmord där offret hade skrivit ner ett par rader på en papperslapp, bl.a. “I Walk A Lonely Street…” Ja snacka om att göra avtryck på sin omvärld även långt efter sin död…
Åtta veckor på den högsta placeringen i USA blev det för Heartbreak Hotel..

5) Jailhouse Rock
Ett av Elvis allra största ögonblick. Återigen ett komp, ett arrangemang och ett framförande som i stort sett saknar motstycke.
Etta i USA under sju veckors tid.

6) Love Me
Redan omnämnd på Elvis andra LP.
Love nådde aldrig den första positionen på Billboardlistan utan fick nöja sig med en andra placering som bäst. Gott nog.

7) Too Much
Ehuru begåvad med ett sanslöst sväng så har Too Much aldrig varit någon favorit för mig, den har helt enkelt en sällsamt monoton melodi. Det är inte många toner som överhuvudtaget används i sångmelodin.
En av Elvis mer anonyma rocklåtar från femtiotalet.
Gitarrsolot? Ja det är en historia för sig. Scotty Moore är ju faktiskt ute och cyklar totalt efter en lovande inledning. Jag har alltid, från den första gång jag hörde Too Much, undrat över hur han kunde spela ett så sanslöst dåligt solo. Moore sa själv i en intervju att det fanns flera tagningar att välja på och att han sa till Elvis vid slutgenomgången att just den här tagningen var helt oanvändbar. Varvid Elvis spefyllt vänder sig om, tittar på Moore och säger med ett sadistiskt leende: “Jodå, den tar vi”!
Hyggligt.
Trots mina invändningar så hamnade Too Much högst upp på listan i USA under tre veckor. Lite märkligt enligt mig…
Originalet hade spelats in ett år tidigare utav Bernard Hardison. Utan att denne ens sjunger i närheten av så bra som Elvis gör så har ändå Hardisons original ett par poänger som 1956 års version saknar.

SIDA 2

1) Don’t Be Cruel
En lättviktare på ytan, men Don’t Be Cruel, Elvis allra första poplåt, är mer eller mindre faktiskt ett mindre mästerverk. Elvis framförande är inget annat än magnifikt. Även kompet är av högsta kvalitet, ett litet minus dock för Jordanaires alltför framträdande roll.
Snyggt slutackordpå gitarren.

2) That’s When Your Heartaches Begin
En av de känslosammare balladerna från Elvis tidiga år. Visst, det är ingen uppvisning i perfektion, rösten är lite tunn och intoneringen svajar här och där, det talade partiet utstrålar en lätt tveksamhet. Men en ung Elvis sjunger på ett sätt så att man tror på vartenda ord han sjunger. Vilken dramatik, vilken smärta, vilket patos!
Peakade på plats 58 på USA-listan och väldigt långt från att ha sålt guld 1957…

3) (Let Me Be Your) Teddy Bear
Från LPn Loving You och därmed redan omnämnd. För att sammanfatta det i en mening ingen av mina favoriter från epoken, förmodligen Elvis första medvetna flirt med tjejer i och t.o.m. under tonåren, men ändå en mycket bra genomförd komposition.

4) Love Me Tender
Tyvärr så kan Love Me Tender vara Elvis mest uttjatade låt, och i och med det så har också tidens tand kunnat gnaga riktigt ordentligt på den. Ganska tidigt så kom jag även att föredra Elvis liveversion med ett helt annat tempo, tonartsbyte och fullt orkesterarrangemang (värdigt Eurovision Song Contest!).
Visst, även originalet har sina poänger, Elvis sjunger väldigt bra och det är en utmärkt komposition med fina harmonier, men jag får inte gåshud var gång som jag hör gitarrinledningen på Love Me Tender.
Ärligt talat så har jag i dag svårt att förstå Love Me Tenders status i Elvisvärlden med tanke på den mängd mindre mästerverk han gjorde under samma epok.
Etta på USA-listan hösten -56 under fem veckor.

5) Treat Me Nice
En av låtarna från filmen Jailhouse Rock, dock inte från EP-skivan med samma namn (varför gjorde man inte en LP av den?). Den hamnade i stället som b-sida på singeln Jailhouse Rock.
Låten har ett skönt rytmiskt gung och en Elvis som ligger ovanpå alltihopa med elegans och ledighet. Jordanaires finns där bakom precis så mycket som dom ska göra, och Scotty Moore kör en räcka finurliga fill-ins.
Ehuru blott en b-sida så klättrade den till plats 27 på USA-listan.

6) Anyway You Want Me (That’s How I Will Be)
Här har vi, i stark konkurrens, en av Elvis starkaste ballader från femtiotalet. Sångprestationen är helt enkelt magnifik.
Tyvärr så kom den här låten bort mer eller mindre som b-sida på Love Me Tender, en list-etta som jag tycker fullständigt bleknar i jämförelse. Gömd som b-sida kom Anyway You Want Me ändå upp på position 27 i USA.

7) I Want You, I Need You, I Love You
Och i stort sett allt som skrevs om spåret innan kan sägas även här. En oerhört stark ballad där Elvis återigen visar vilken fullfjädrad sångare han var även i unga år. Ett fullständigt lysande framförande och en väldigt stark komposition. Ledigt en av Elvis bästa ballader, inte bara under femtiotalet utan genom hela karriären.
En detalj som ni nog inte känner till - de flesta av er i vart fall - är att I Want You…faktiskt är uppföljaren till Heartbreak Hotel. Inte den mest logiska direkt. Anmärkningsvärt är att den inte gick upp till den förstaplats som borde varit vikt för den. I Want You, I Need You, I Love You fick nöja sig med en tredje plats.
Nåja, två månader senare så släpptes Hound Dog, och ordningen var återställd…

Ja vad säga - en tidig “best of” med Elvis kan ju bara bli suverän. Även när det är tveksamt, som med Teddy Bear, Too Much och Love Me Tender så är det ändå lysande, outstanding och klassiskt om vartannat.
Slutbetyget kan bara bli ett, såklart. Nog ordat.
En sista detalj: De fyra första fullängdare som Elvis släppte peakade samtliga högst upp på Billboards LP-lista, men ej så Elvis Golden Records. En tredje plats blev den högsta positionen, men den stora majoriteten av presumtiva skivköpare hade ju redan alla låtarna på singel eller EP…

SLUTBETYG: En klockren FEMMA!!!

Nu fortsätter vi med Elvis-plattorna!!!

Treriksröset

Nu kommer en intressant punkt i berättelsen. Tanken var alltså att jag skulle ta bussen tillbaka till Karesuando på eftermiddan den enda bussen under dagens lopp. Detta för att dan därpå ta mig till Kiruna för flyget hem.
Om jag då skulle ta med mig hela packningen så kunde jag sen ta bussen från där båtarna avgår, för att slippa gå hela vägen tillbaka. OK, lite tungt onekligen – dator, CD-spelare, CD-skivor osv. ca 15 kg – men det skulle bli bättre så. Trodde jag…mer om det senare…

Väl medveten om att båten inte skulle vänta på mig blev det en rask promenad. Kom fram tio minuter i förväg till vad jag trodde skulle vara en på sin höjd kvartsfylld båt. Icke. Proppfylld.
Ett tag var jag orolig för att jag överhuvudtaget inte skulle komma med. Vilket öde i så fall…
Precis före mig i kön stod tre sportiga, fräscha finska kvinnor runt fyrtio. Av någon anledning såg dom rätt glada ut över att se just mig där. Tre charmiga leenden mötte mig. Oj, tänkte jag, det var längesen jag fick den uppskattningen spontant från det andra könet. Förklaringen kom dock så fort jag satt mig i båten. Snittåldern på övriga passagerare låg runt 68, och jag ljuger inte! Jag var helt enkelt mer eller mindre den ende mannen under 65 på båten.

Nåja, det var ju inte för att flörta som vi var där så jag satte mig längst bak, tjerna i fören i någon slags kajuta. Det frestade ändå att gå dit och sätta mig och hålla hov som i vissa stunder är mäktig till, men nej…inte i dag.
Båtturen i sig var mäktig.. Alla platser var inombords men båten hade stora panoramafönster. En gropig sjö gjorde inte nånting alls, och Treriksröset - som var det utstakade målet - närmade sig. Jag var helt enkelt på väg dit med stormsteg.

Snart blev den blåsiga sjön både mindre och smalare. Till slut så smal att den snudd på liknade en flod.Till slut var det inte mer än ett några tiotal meter i varje riktning till strandkanten. Ena sidan svensk, den andra finsk. (När det blir krig mellan Sverige och Finland så kommer man att kunna kasta snöboll eller skjuta med slangbella över sjön här. Fast det blir förhoppningsvis inte i det här århundradet).
Framme! Hela gänget av båten för vandring mot målet. Jag gick av sist av alla då jag satt mig i aktern och fick väl uppe på bryggan hundra meter bort se de tre stiliga finskorna gå med raska steg längs stigen bort mot monumentet.
Där hänger vi på! tänkte jag.

Jodå, snart så hade jag passerat samtliga övriga som gick framför mig, men finskorna, dom drog på.
Jag ökade takten men tog blott mödosamt in en meter här, en meter där. Jag började efter ett tag undra över om dom möjligtvis var tre gamla skidåkartjejer som jag sett på TV tjugo år tidigare under VM eller vinter-OS, tävlandes mot “Billan”. Allt jag såg var tre kalufser och en gul och två röda väl sittandes sportkläder tjugo meter framför mig. Faktiskt, fram till monumentet tre kilometer bort så hade jag ännu inte riktigt kommit ikapp dom. Och då gick jag ändå så fort jag bara kunde. Hu vilka tjejer…(Nåja, jag hade ju packning det hade inte dom…).

Väl framme vid monumentet så började jag nojsa och fjanta mig i vanlig ordning. Jag presenterade mig och frågade om dom kunde svenska .Nej, det kunde dom inte , men jag fick den i mitt tycke stiligaste – ja,varför inte? - att ta kort på mig när jag lutade mig mot den stora stenklumpen. Det blev stora, ja ännu större leenden än tidigare. Det här kändes riktigt bra.
Som ett ytterligare plus på det hela så hade allt molnigt från morgonen flytt sin kos och en ytterst behaglig septembersol tittade fram och gav en väldigt positiv lyster både till omgivning och stämning.

Tillbakamarsch och finskorna började ge sig iväg. Jag ville dock först göra det där berömda varvet runt monumentet: dvs avverka Finland, Sverige, Norge och ta ett par sista kort.
Men vart tog dom vägen? Vart hade de gula och röda sportkläderna tagit vägen nu då? Jo, där kunde jag skymta dom en bit bort i snårskogen.
På med ryggsäcken och så snabbt efter i tvåhundra meter…tills jag helt plötsligt på stigen såg en vägskylt utsnidad i trä.
“Kilpisjärvi 12 kilometer” stod det på den.
Inte 11 kilometer som jag läst innan på nätet. Men ändå…en kilometer hit eller dit är väl inte nåt att bråka om…
Jag tittade på klockan: tjugo över elva. Om jag skulle gå på i en jäkla fart sex kilometer i timmen, så skulle jag fixa det. För vi var ju på sjönivå och skulle till Kilpisjärvi på sjönivå, så det skulle ju inte vara några större problem med kuperad terräng, tänkte jag.
Eller kanske jag ändå skulle satsa på tryggheten med båt tillbaka i trevligt sällskap! Den skulle ju anlända en kvart innan bussens avgång och allt skulle vara frid och fröjd. Eller…?

Jag kastade en blick bort mot stigen mot Kilpisjärvi, och där ett par hundra meter bort så såg jag den blonda kalufsen på den sötaste finskan. Dom hade också beslutat sig för att knalla tillbaka.
Saken var avgjord. Här skulle det gås och fort dessutom!
Jag satte av i en hast, nästan småsprang, med min femtonkilos ryggsäck på ryggen. Påfallande snabbt kom jag också i fatt sällskapet och…nej det blonda håret och gula sportkläderna tillhörde en helt annan person, en gammal tant till på köpet.

Nåja, tärningen var kastad. Här fick jag inte missa någon buss inte. Raka spåret mot hållplatsen!
Lustigt nog så började det faktiskt ganska snart att gå uppför. Och det fortsatte att gå uppför. Och uppför. Och uppför. Och uppför.
Men skulle då detta aldrig ta slut? Vad skulle jag upp på ett berg att göra? Nåja, det skulle väl snart gå nerför igen.
Icke alls.
Det bara fortsatte att stiga och stiga och stiga. Efter ett tag så kunde jag titta ner på dalgången med röset, ett par hundra meter nedanför mig…och titta framåt mot en stenig, lerig, slipprig stig som bara fortsatte uppåt.
Och jag började bli riktigt andfådd. Och vem skulle inte bli det?

På plussidan så var det ett rent utsagt vidunderligt landskap som visade sig under mig, med den klarblå himmel som det var just den dagen. Helt makalöst…men jag ville självfallet ändå inte missa bussen.!
Väl uppe på något som kunde kallas för bergskam så vände jag mig om igen och såg ut över det helt fantastiska landskapet. Och där långt därnere, stor som en liten barkbit, så såg jag båten gå ut från bryggan.
Där satt hela gänget, och framförallt tre damer som nu fick roa sig med sitt eget sällskap, och där stod jag, en åsna som, om stigen fortsatte att klättra uppåt, med allra största sannolikhet nu skulle missa min buss och därmed också mitt flyg hem och beskådade alltihopa. Där kunde jag ha suttit och haft det hur mysigt som helst och sen haft min buss kort därpå mot Karesuando.

En titt på mobilen visade mycket riktigt att chansen att hinna bussen var minimal.
För vägen bara fortsatte uppåt. Uppåt. Uppåt. Uppåt. Och ingen lätt väg heller. Det var risk för att snubbla och bryta en fot i stort sett hela tiden. Sten efter sten efter sten i all oändlighet. Dessutom bäckar som skulle korsas där någon slumpmässigt slängt ut lite blöta stenar.

När skulle det börja plana ut? När skulle det börja gå nedåt? Vad är klockan? Hur lång bit är det kvar?
När det var som högst så dök det upp en skylt: Kilpisjärvi 5.8 kilometer. Va!? Jag hade bara gått halvvägs! En ny titt på mobilen visade att jag hade en halvtimme på mig för den andra halvan.
Jo, där gick det upp för mig; det fick bli en liftning till Karesuando, ett äventyr det också i och för sig, om det var till någon tröst.
Någonstans där så ledde stigen in i ett rent stenhelvete. Gigantiska bumlingar travade på varandra ungefär som man kan se på vågbrytare i hamnar. Med ryggsäcken på min rygg så hoppade jag med hjärtat i halsgropen från sten till sten. När jag i det läget insåg att stigen bara fortsatte uppåt så kände jag att det fick vara nog. Alltså, vi var säkert på femhundra meters höjd över sjön. Det var en oerhörd stigning i en väldigt tuff terräng. Med dessutom en tung rygga så blev det här riktigt jobbigt. Jag blickade neråt och tänkte: “OK, det kanske är skog och myrar därnere men det är väl ändå inte värre än det här. Jag börjar klättringen neråt”. Sagt och gjort, jag började långsamt glida ner mot den bevuxna delen av bergsryggen. Inte lätt det heller. Ingen stig, väldigt brant, stenar som lossnade under mig, murkna trädstammar som knäcktes när jag tog tag i dom, och därnere skog, skog och återigen skog. Tät skog.Och stenar under vegetationen som riskerade att vricka mina fötter om och om igen. Och myrmark. Och åar. Och det tog aldrig slut.
Jag gick och gick och gick. Slutligen – efter kanske två timmars traskande i helt omöjlig terräng - så såg jag Kilpisjärvi på andra sidan sjön i en glipa mellan några träd.
Jodå, jag hade gått spik på, inget snack om saken, det brukar jag göra också. Bara ett problem, för en fågel så hade det funkat men inte för en människa. Det fanns ju en stor vik av sjön emellan oss, en vik som jag inte haft i mitt huvud. Jag hade trott att det bara var att glida längs en rak strandkant. Viken den var helt utanför min planering.

Det var bara att börja gå till vänster, men nu var terrängen om möjligt än värre. Nåja, jag var så blöt att jag inte kunde bli blötare. Så jag gick och gick och gick tills jag började se hur pass djupt in viken låg. Säkert en kilometer till, kanske mer än så,…och åt helt fel håll för mig. Mer eller mindre fick jag gå tillbaka…Långsamt gick det upp för mig varför vandringsleden gick just där den gick. Över berget men kortaste vägen, såklart. Jag hade kommit åt h-e fel…

Alltså, här ungefär så började jag få den där känslan av att ”nej, nu är inte jag med längre, nu vill jag byta kanal!”. Jag fick verkligen peppa mig själv: ”Sätt bara den ena foten framför den andra så ska vi trots allt snart vara framme! Ena foten framför den andra. Ena foten framför den andra. Snart, snart, snart är vi framme”.
Nu låter det ju som något överkomligt, att följa stranden på en vik tills den tar slut, men den där bergskammen som jag lämnat någon timme innan började närma sig oroväckande. Jag fick fasan i huvudet att det inte skulle gå att komma förbi ett par hundra meter längre fram. Alltså att berget skulle stupa rakt ner i vattnet. Vad jag hade gjort i ett sånt läge vet jag inte. (Förmodligen hade jag lämnat ryggsäcken åt sitt öde och gått tillbaka där jag lämnade stigen.)
Lyckligtvis så blev det inte så, även om bergskammen inte var mer än tio meter från stranden på det smalaste stället.

Till slut, efter stor möda mellan tättväxande, låga, ytterst grenrika träd, genom ris, över sten och kullar så kom jag till änden på viken. Och se där, tro det eller ej, en femhundra meter bort kunde jag se – landsvägen!
Och vad nu då? En bil på vägen också! Jag var tillbaka i civilisationen.
Den bilen var just då en oerhört vackrare syn än de tre finskorna tillsammans, och jag menar det.
Jaha, då var det bara att ta sig fram längs vikens kortsida då, så skulle jag vara uppe på vägen och starta liftandet mot Karesuando. Kanske skulle jag vara där inom en timme. När det är som mörkast, det är då ljuset lurar bakom knuten.
Men vad var det för ett brus som jag hörde? Ett brus som bara ökade för varje steg jag tog? Kunde det vara en ny bäck?

Och så kom då nästa ”det här får inte vara sant!”.
Från de höga bergen runt omkring ner till viken så gick det en häftigt strömmande, strid flod som effektivt gick mellan mig och vägen. Djup och uppenbarligen helt omöjlig att vada över.
Men skulle då detta aldrig ta slut? Var det här den dagen då jag slutligen skulle brytas ner? Vad var det här ett straff för?
Jag började ytterst mödosamt att gå uppströms för att hitta ett möjligt ställe att via stenhopp ta mig över floden. Alltså, vid det här laget så hade jag gått drygt 25 kilometer - inkluderat morgonetappen och etappen från båten till monumentet - med min femton kilo tunga ryggsäck, varav hälften i synnerligen svår terräng. I detta läge så var jag på en ren utmattningsnivå. Tröttheten började blandas upp med en stor portion bitterhet.
“Varför tog jag inte båten? Varför tog jag inte båten? Varför tog jag inte båten?”
Men så helt plötsligt så såg jag något längst bort uppströms. Var det ett träd som fallit över vattnet…? Eller var det möjligtvis…? Kunde det vara? Var det verkligen…? Jodå, det var en bro!
Gud hade inte övergivit mig ändå!

Det tog, genom den oländliga stiglösa terrängen, ytterligare en kvart att komma till bron, men jag kom ändå dit till slut. Just då så kändes det nästan overkligt.
Från bron tog det mig fem minuter till för att komma till landsvägen. Och väl där vad får jag se: Jo, sällskapet med tanten som jag på håll misstagit för en av finskorna satt på några rastplatsbänkar och pratade ledigt och glatt med varandra. Va! Jag hade ju skenat om dom fem timmar tidigare precis i början på etappen! Så mycket vann jag alltså på att vara smart och lämna stigen…Absolut ingenting. Vilken åsna jag kände mig som…

Och efter det så kom nästa ego-knäck, som på beställning: Jag fick en lift efter bara två minuter vid vägkanten. Toppen! Två killar som “bara skulle en bit bort”. “OK” sa jag och hoppade in. Det var ju ändå en bit på vägen.
Vart skulle dom? Jo, till hotellet där jag hade startat dagens etapp! Jag hade ju alltså lika gärna kunnat lämna ryggan där och återvänt senare på eftermiddan. Allt detta släpande på ryggsäcken hade alltså ingen som helst mening då jag slutligen åtta timmar senare var tillbaka på utgångspunkten…

Försökte i en halvtimme lifta därifrån utan den minsta antydan till framgång. Knappt en bil passerade.
Tog min Mats ur skolan och ringde efter en taxi som körde hela vägen till Karesuando. 1320 kronor, men vad göra? Det hade blivit mångdubbelt dyrare att missa flyget. Valde att i Karesuando ta in på vandrarhem i stället för hotell och fick tillbaka 350 av pengarna där. Bussen hade kostat 200, så, ja, det gick väl att smälta.

Väl på vandrarhemmet tog jag en dusch och bytte kläder, gick och åt, skrev ner stora delar av detta som ni läser just nu och kände mig allteftersom oförskämt pigg. Blott en lätt stelhet, ingen trötthet alls faktiskt, bara en stark känsla av att ha gått igenom stora prövningar under dagens lopp. Visst var det så, men ganska snart så var prövningarna omvandlade till mestadels positiva minnesbilder som jag kunde småle åt. På det stora hela så hade det ju faktiskt varit en rent ut sagt fantastisk dag, fylld med oförglömliga upplevelser.
Det som inte dödar en härdar bara.

Det hela blev lite grann som en allegori över livet självt: man ska inte bara rusa på i 180 och tro att det går bättre för det. Bättre att stanna upp då och då, titta på kartan och sen gå vidare. Ett gott råd till mig själv.

Epilog i morgon.

Jag beslöt mig för att gå tillbaka över bron till Karesuando på den svenska sidan - och just då började regnet tillta igen. Ordentligt. Nåja med gott om ombyteskläder i ryggan spelar väl lite väta ingen större roll.
Räddningen blev ändå till slut, när regnet vräkte ner, det lokala biblioteket där jag hastade in, där man till min stora glädje kunde låna en dator. På just den datorn så kom faktiskt större delen av gårdagskrönikan till.
Lätt blöt men inte så mycket att det störde så kom jag till slut med bussen mot Kilpisjärvi. Efter en timma på bibblan så gick jag ånyo över bron in i Finland och satte mig helt enkelt på rasthaket intill med min bärbara och en kopp kaffe, så fick den komma när den behagade dyka upp.
Och det gjorde den, och den bjöd på en tio mils fascinerande väg genom den svensk-finska fjällvärlden. Svensk-finska säger jag då vägen hela tiden faktiskt går jämns med gränsen mellan de två länderna. Onekligen blev det som allra pampigast vid just Kilpisjärvi. Majestätiskt i stort sett. Och det man ser därifrån är ju faktiskt just Sverige.

Jaha, av från bussen och fram till hotellet, som låg aningens irriterande ungefär en kilometer bort. Nåja, det skulle visa sig att jag hade ren bonnröta som bara fick gå en kilometer. Mer om det senare.
Väl framme och uppdaterad på var jag skulle bo osv så beslöt jag mig – klokt nog – för att göra en mindre rek-tur för att veta exakt vart jag skulle gå på dan därpå för att komma till Treriksröset. Jag hade kollat bussarna tillbaka och den enda bussen föe dan skulle avgå 13.30.
Alltså, ingenting fick lämnas till slumpen. Tjugotvå kilometer i terräng Kilpisjärvi - Treriksröset tur och retur - kan ta runt fem timmar om man går fort, så det var viktigt att jag visste var själva leden utgick någonstans. Någonstans norrut, men var? Bra att veta när man startar så att man slipper slösa tid på att ta reda på det om man nu har knappt med tid.
Jodå, jag började gå längs landsvägen, och jag gick och gick och gick.
Efter ett tag så insåg jag hur det låg till: jag var inte i Kilpisjärvi!
Jag hade tagit in på ett hotell med Kilpisjärvi i namnet, som sålunda utgav sig för att ligga där så att folk som ville åka till just Kilpisjärvi skulle kontakta dom och ta in där. Men hotellet låg ungefär nio kilometer ifrån själva Kilpisjärvi! För de flesta som åker dit kanske det där är helt uppenbart eller så spelar det inte någon roll, ungefär som att Stallmästargården inte ligger i Stockholm, men för mig så blev det en katastrof. Jag gick i nästan en och en halv timma innan jag var framme där jag från början förmodat att jag skulle vara. Enkel matematik. Tre timmar extra skulle den promenaden ta. Nu var vi helt plötsligt uppe i åtta timmar och en buss tillbaka till Karesuando som skulle gå vid halv två. Halv sex skulle jag behöva lämna hotellet! Lifta? Kanske, men vem kan förlita sig på något så osäkert? För…bussen till Karvesuanto skulle vara den sista för dan. Och i så fall skulle jag missa flyget hem från Kiruna. Vad göra?
Just då och där dök nu det nya alternativet upp.
Det fanns ju båtar såg jag från det “riktiga” Kilpisjärv till Treriksröset, såg jag på en skylt längs vägen. Vore det något? En liten prestigeförlust skulle det onekligen vara, men jag skulle ju ändå ha varit “där” dit jag ställde kosan.
OK! Tankarna började snurra i huvudet. Ett par realistiska alternativ fanns.

Alternativ 1 Strunta i allt, gå på ortens dansrestaurang och roa mig för att åka hem dan därpå utan en meters promenerande.

Alternativ 2 Gå upp klockan fem packa och ge mig iväg mot Treriksröset.
Alternativ 3 Åka båt från Kilpisjärvi till Treriksröset och sen gå tillbaks därifrån.
Alternativ 4 Gå dit och försöka tajma in en båt tillbaka.
Alternativ 5 Åka båt fram och tillbaka.

Med de tankarna i huvudet gick jag tillbaka till mitt hotell i skymmningen. I början så hade jag ett envist regn piskandes i ansiktet, men som tur var så avtog det. Och då…då kom den igen.
Fastän att det var mulet så kom återigen den där magiska känslan fram igen. Mörka berg som avtecknade sig mot en regnskytyngd himmel, en stor lite ljusare fjällsjö och så strödda lampor från de få hus som fanns i området. En gång var femte minut så kom det en bil på den långa raksträckan, men det bara ökade på den lätt overkliga känslan. Jag såg lamporna i mörkret långt innan jag hörde motorbullret. I början så rörde sig knappt ljuset innan det tog fart de sista hundra metrarna och bilen sen svischade förbi. Jag tog en del kort med min systemkamera med lång slutartid. (Lutade den mot räcke o.dyl.). Får se när jag kommer hem hur dom kommer att gestalta sig.
Men viktigast: jag njöt igen! Så häftig miljö och jag hade privilegiet att vara där och beskåda alltihopa. Allt oväntat trassel som bortblåst i mitt huvud.

Väl tillbaka har jag fortfarande inte bestämt för vilket alternativ jag kommer att ta. Svaret kommer i morgon.
Tack för att ni läste så här långt!

Nina - som av en slump råkade vara min musikerkollega Nina Ramsby - och hennes väninna var på väg till Nikkaloutta för en vandring mot Abisko. Vi satt ner på Kirunas busstation och åt en - faktiskt - välsmakande lunch.
Deras buss gick fem timmar före min, och vad gör en främling i Kiruna under fem timmar en söndageftermiddag i september när temperaturen närmar sig tio och en tung fjällvind letar sig in under kläderna? Inte mycket kan jag säga, men jag tog en lov runt större delen av stadens kärna - ett par varv till och med - och hann väl med att få något så när grepp om hur världens till ytan största stads centrala delar ser ut. Kom aldrig till Toullavara -ett par kilometer österut - som självfallet är helig mark för mig. Shanes var ju från just Toullavara…Nåja, det får bli nästa gång.
Runt sju gick så min buss till Karesuando. Inom en timme efter avgång så började solen så långsamt gå ner, ackompanjerad av en fullmåne som undan för undan växte sig allt starkare.
Och…det var nog en av de vackraste solnedgångar jag sett i hela mitt liv. Blodröd himmel och svarta cirrusmoln som tecknade skarpa siluetter på himlavalvet. Jag förstod helt plötsligt religionens starka färste i norr. För det jag såg från mitt bussfönster var ju inget annat än en religiös upplevelse. Låg skog som inte alls fårmådde att nämnvärt skymma horisonten, små vackert skulpterade bergsåsar, mörka fjälltjärnar, åar, älvar och så den karaketeristiska tundran. Allt detta under denna majestätiska solnedgång. Röd som blod och mäktig som universum självt.
Märkligt, som barn så var vi en del uppe i norrland, jag och mina föräldrar, och något som jag kommer ihåg än i dag och som helt plötsligt kom för mig var dessa gudomligt vackra solnedgångar som gjorde så starkt intryck på mig redan som sexåring.
Och…jaha, där stannade vi i Vittangi busstation. Några kliver av, andra går på och småtjattrar sins emellan. Chaffisen hämtar en tidningsbunt och iväg igen.
Den andra världen knackade lite försynt på.
Väl framme i Karesuando så körde busschaffören mig bort mot bron över Muonio älv som leder in i Finland. Jag hade nämligen bokat hotell på den finska sidan - Karvesuanto, två kilometer bort - av någon anledning. Förmodligen enbart av den futila orsaken att deras sida kom upp först på nätet.
Något lite av solnedgången tecknade sig fortfarande på horisonten. Ut gick jag ur bussen som rullade iväg och ett par kliv mot bron över Muonio älv. Innan bron hör jag helt plötsligt ett kraftigt hundskalv…som kommer närmare och närmare…Pang! Ut ur ett buskage kommer en kanin formligen skjuten ur en kanon och efter denna en hund som är n-äs-t-a-n lika snabb. Över bron springer dom rakt in i mörkret. Jag lommar efter och får efter en minut syn på hunden som slokörat kommer linkande emot mig. Ovanför jycken så ser jag plötsligt en fågel vars like jag aldrig sett förut. En fladdermusliknande, flackt flygande varelse som följde hunden på tre meters höjd hela vägen bort.
Och där står jag i mörkret på en bro över en älv mellan två länder med en skymmning som den nyss beskrivna i bakgrunden. Jodå, nog finns det magi här uppe i norr. Det kände jag långt ut i fingerspetsarna.

Återkommer i morgon.

Vissa saker som hänt i det förflutna har jag än i dag, fast det i vissa fall gått snart ett halvsekel sen jag började att grubbla på dom, inte fullt ut greppat.
Det troliga är att jag kommer att dö utan att ha förstått just varför. M.a.o., svaret kommer förmodligen aldrig att komma.

En av dessa frågor är hur Hep Stars 1966, ett år efter att man kommit med Cadillac, Farmer John och Bald Headed Woman kunde spela in I Natt Jag Drömde.

En annan pannan-i-veck-bildande frågeställning är varför “Åby” Ericsson bytte straffskytt i Sveriges match mot Polen 1974 i fotbolls-VM i Tyskland bara för att den annars hundraprocentige Bosse Larsson för en gångs skull hade missaten en “stramare” i träningsmatchen mot Schweiz några veckor före mästerskapet. Nu flyttades ansvaret från den iskalle Bosse Larsson till känslomänniskan Staffan Tapper. Med känt resultat. (Nåja, även ikoner som Zlatan och “Henke” Larsson har ju missat straffar i mästerskap. Ingen skugga över dessa eminenta herrar.)

Ett än större mysterium än de båda ovanstående är varför i herrans frid någon levande varelse kunde komma på att den rockande rebellen, ungdomsförstöraren, mannen vars skivor krossades i protest mot den depravering som han ansågs representera, som censurerades då han upplevdes som ett sexuellt besatt vilddjur när han skulle uppträda på TV osv, osv skulle spela in en julskiva just då, vid den tidpunkt när hans rebellimage var som allra starkast.
Varför då?
Ja varför då?
I dag så är det en helt annan historia. Var och varannan artist pumpar ut julskivor - med i stort sett samma låtar på - prydda av omslag det ena mer vämjeligt än det andra. (Allt är f.ö. en klar konsekvens av nedladdningen. Satsa där det finns en marknad, skippa det som inte funkar!)
Men 1957 så var det inte så. Bill Haley, Little Richard, Roy Orbison, Carl Perkins, Jerry Lee Lewis, Buddy Holly, Gene Vincent, ja inte ens Cliff Richard spelade in en julskiva på femtiotalet.
Bing Crosby och Frank Sinatra var visserligen tidigt förknippade med julmusik, men dom var ju tämligen långt bort från den nya “flugan” rock ‘n roll.
Så varför just Elvis av alla?
För…inte var det väl det självklara karriärsdraget, den logiska uppföljaren på LPn Loving You? Knappast.

Visst, plattan blev en framgång utan dess like. Under i skrivande stund femtiofyra år så har den sålt, sålt och återigen sålt utan uppehåll och pressats upp i nya upplagor om och om och om igen. Så visst var det en rättsatsning, men det kunde man ju faktiskt inte med bestämdhet veta då.
För inte var det väl riskfritt när man gick från One Night, My Baby Left Me, Mean Woman Blues och Heartbreak Hotel till White Christmas, Oh Little Town Of Bethlehem och Silent Night?
Jag kan faktiskt inte greppa hur man tänkte. Det här hade ju fullständigt kunnat kvadda hela Elvis karriär, och - handen på hjärtat - har man väl spelat in en julskiva så har man det. Man må ha hur stora framgångar kommersiellt både då och sen, rebellimagen är faktiskt för evigt borta. I det här fallet fick den tas över av Eddie Cochran, Gene Vincent, Vince Taylor och dylika figurer.
Men det kanske inte var något som bekymrade Elvis i någon större omfattning? De klichéer som klistrades på honom var kanske något som han bara skrattade åt? I själva verket så ville han kanske bara sjunga, få en massa tjejer och tjäna pengar?
Och karriären, jo den tog ju i alla fall ingen omedelbar skada av Christmas Album.

Ändå…varför en julskiva så tidigt i karriären som 1957, och kloss inpå Jailhouse Rock och King Creole ?

Nåja, nu finns Elvis Christmas Album där och det är ju inte så mycket att göra nånting åt i dag, lika lite som för dryga halvseklet sen.
Så låt oss i stället bry våra hjärnor med hur skivan egentligen låter.
Just det, hur låter egentligen Elvis Christmas Album? Helt bedrövligt?
Nejdå, det finns ett par ljuspunkter, några spår är faktiskt t.o.m. godkända.
Blindskären är tyvärr desto fler och, ja, en del av dom tämligen svåra att bara låta passera.

Vi tar en titt på alltihopa, låt för låt!

ELVIS CHRISTMAS ALBUM Utgiven 1957 på RCA Skivnummer LOC 1035

SIDA 1

1) Santa Claus Is Back In Town
Faktiskt en rent ut sagt lysande insats på det vokala planet, nästan komiskt hur Elvis lyckas peta in så mycket känsla i en låt som handlar om tomten, och frånvaron av både renar och säck.
Kul, jo, men mer än så blir det ändå inte. Nån måtta på hur långt vi ska gå från våra rötter får det ändå vara.
En bra start på skivan förvisso, men där visste man väl vad man gjorde. Det är ändå en ocean emellan detta inledningsspår och Mean Woman Blues som öppnade Loving You.

2) White Christmas
Ganska bra även det här, även om det långt ifrån är en Elvis på spetsen av sitt kunnande. Det låter faktiskt mest som en dag på jobbet, typ: “Öh, få se nu…vilken låt kommer nu då? Var har jag mina papper? Jaha, White Christmas! Ja den är ju rolig, den kör vi! Alla med? 1-2-3-4!”
Noteras bör att det är Drifters rockiga version från 1954 som Elvis är inspirerad av här, inte Bing Crosbys från 1942.

3) Here Comes Santa Claus (Right Down Santa Claus Lane)
Jaha, vad ska man säga om det här. Visst, Elvis sjunger hyfsat, men dröm om att det är ens i närheten av den intensitet som han visade upp ungefär samtidigt på soundtracken till Loving You, Jailhouse Rock och King Creole, för det är det absolut inte. Det här påminner mest om en vinjett till en samtida amerikansk TV-serie.
Skräp, om än ganska snyggt paketerat, och kalla det inte för något annat bara för att det är Elvis som sjunger.

4) I’ll Be Home For Christmas
En av plattans höjdpunkter. En snygg ballad med en text som får in det där med jul på ett något så när naturligt sätt i motsats till en del andra på samma sida.
Onekligen lite “corny”, men jag köper det.

5) Blue Christmas
Inte pjåkigt alls det här heller. Som ni alla vet så körde Elvis Blue Christmas i sin comeback-special 1968, sittandes i den s.k. boxningsringen med sina gamla polare från förr. Där presenterade Elvis låten som “My Favourite Christmas Song”.
För övrigt; vad ska man kalla det för? Contrybluesballad-julsång?
Skivans obestridliga trumfkort.

6) Santa Bring My Baby Back (to Me)
Rockigt, jodå, och det svänger en hel del om det också, men det är betydligt mera Owe Thörnquist än Carl Perkins över det här. Eller, för att spetsa till det, mer Little Gerhard än Little Richard.
Kul? Jodå, om det är det man vill ha när man köper en platta, så varför inte?

SIDA 2

1) Oh Little Town Of Bethlehem
Fint och fyllt till bredden med julstämning.
Men det håller ändå inte, det är för mjäkigt och blodfattigt. Jag tycker knappt ens att Elvis insats är speciellt lyckad. Han ger sig på ren psalmsång, något som så många andra gör hela tiden och för det mesta även bättre.

2) Silent Night
Men…var det här verkligen nödvändigt…?
Nej.

3) (There’ll Be) Peace In The Valley (For Me)
Sida två avslutas med fyra gospellåtar. Ingen av dom tillhör det skarpare av det religiösa som Elvis spelade in.
Peace In The Valley är min klara favorit ibland dessa, men det är den här gången främst med hjälp av Jordanaires väldigt fina sångackompanjemang.

4) I Believe
Ehuru jag alltid har tyckt att I Believe är en fantastisk komposition (en av mina personliga favoriter) så tycker jag inte att det här är någon av de vassare versionerna som har gjorts. Frankie Lanes I Believe från 1953 är minst lika bra och PJ Probys version från Around The Beatles, 1964, är betydligt bättre. Elvis röst låter helt enkelt märkligt tunn.

5) Take My Hand, Precious Lord
Inte mycket att kommentera här inte. En stillsam, känslomättad gospelballad som har sina poänger på de lugnare partierna men som tappar i slagkraft då det ska tas i av en Elvis som då, för ovanlightetens skull, sjunger orent. Han låter helt enkelt förkyld, kanske han var det också?
Återigen väldigt fint sjunget i bakgrunden av The Jordanaires.

6) It Is No Secret (What God Can Do)
Segt och rent ut sagt oinspirerat. Jag kan ibland tycka att den här genren är bland det häftigaste som finns när det svänger och sången sitter som gjuten. Här är det bara tråkigt så att klockorna stannar.
Allt som kom att dyka upp senare på Elvis renodlade gospelskivor His Hand In Mine, How Great Thou Art och He Touched Me är oerhört mycket bättre på alla plan än de fyra spåren på denna LP.

Summa summarum en en inte alltför upplyftande skiva. Som bruksmusik - julskiva - fyller den självklart sin roll, men den är ju definitivt inget man någon gång sätter på hemma för att den är så bra.
Elvis själv låter tämligen oinspirerad skivan igenom, även på de fyra gospelnumren som ju borde ligga honom nära om hjärtat. Just där verkar rösten tunn och skör, som jag tidigare skrivit verkar han närmast drabbad av en förkylning, något som kan vara en förklaring, men knappast en ursäkt.
Allt sammantaget…ett oerhört nerköp efter den utmärkta Loving You.
Slutomdömet blir därefter.
Nu laddar jag för King Creole som blir något helt annat.

Slutbetyg: En TVÅA…

Elvis tredje LP är soundtracket från hans andra film Loving You, den film som på svenska kom att heta Ung Man Med Gitarr.

Filmen i sig är en rätt mager historia med ett manus tunt som en sytråd och en Elvis som - i just de där kritiska ögonblicken - spelar över nåt alldeles förfärligt.
Synd, för med bara lite små justeringar så hade filmen Loving You kunnat bli avsevärt bättre.
För förutsättningarna fanns.
Elvis sångnummer är inget annat än helt lysande rakt av. Han går dessutom filmen igenom omkring och är vacker som en grekisk Gud och visar upp en medfödd karisma som ytterst få, om ens någon, kan stoltsera med.
Ett mycket fint färgfoto med trovärdiga miljöer och snygga interiörer och succén borde vara given…men det är den långt ifrån.
Frånvaron av ett hållbart manus, ett manus med en röd tråd i sig, och Elvis uppenbara James Dean/Marlon Brando-komplex maler under filmens gång ner det hela till något rent ut sagt ganska märkligt. De logiska kullerbyttorna på slutet är förvirrande på gränsen till skrattretande. Tyvärr.

Musiken till filmen är dock bland det bästa som Elvis gjorde på femtiotalet. Helt klart har han här en starkare röst med, om möjligt, ännu mer kontroll i sig än tidigare. Han hoppar upp och ner i registren, växlar från rå blues till öm ballad och försöker stundtals sig på rent akrobatiska röstuppvisningar utan att för ens en mikrosekund darra på manschetten. Tvärtom, ett maximum av självförtroende grundat på den naturbegåvning som han besatt, gör att han vågar sig på i stort sett vad som helst…och också ror hem det, så som ingen annan varken kan eller har gjort.

LOVING YOU Utgiven 1957 på RCA Skivnummer LPM 1515

SIDA 1

1) Mean Woman Blues
En klassisk Elvis-rockare, och en av de allra bästa från den här epoken. Rå blues med ett blytungt komp i botten och en Elvis som aldrig tidigare haft ett sånt självförtroende i rösten.
Jordanaires finns där i ett diskret doande. Deras närvaro gör att Mean Woman Blues känns aningens lite mer anpassad för en bredare biopublik, måhända tar det lite udden av det råa och opolerade.
Men det gör inget! Det här är ändå - hur man än ser på det - helt enkelt inget annat än suveränt. En fullständigt formidabel inledning på skivan.
Mean Woman Blues (som aldrig släpptes som singel) brukar märkligt nog sällan räknas in bland Elvis klassiker. Märkligt av den enkla anledningen att den i mina öron är minst lika bra som de flesta av Elvis mer kända från samma epok som All Shook Up, I Got Stung och Jailhouse Rock.
Lustigt nog så har jag alltid tyckt att Mean Woman Blues spåret låter som något som snarast är taget från King Creole…

2) (Let Me Be Your) Teddy Bear
Och så rakt in i det mjuka, lättsamma och välanpassade. Bortblåst med vinden är den onde bluessångaren från spåret innan. Med Jordanaires här ganska framträdande körsång så blir bilden av anpassad listmusik komplett.
Det här är nog Elvis första helgjutna pophit. Den kom att bli en massiv sådan, men för mig personligen så kan den kännas lite väl slätkammad, helt klart tillrättalagd för tonårstjejernas marknad.
Teddy Bear har aldrig varit nån favorit i min bok. Nej, jag tvivlar nog på om Elvis själv var speciellt entusiastisk över att spela in Teddy Bear, även om den frekvent dök upp på hans konserter under sjuttiotalet.
Å andra sidan, för att vara 1957 så är det här sensationellt välgjord och proffsig pop, hur lättviktig den än må vara. Vad skulle man kunna jämföra det här med i samma genre från samma tid? Ingenting skulle jag nog säga. Spel, sång, produktion; allt är på absoluta toppen.
Släpptes på singel och nådde - självfallet - förstaplatsen.
Märkligt nog så var det det enda singelsläppet från denna skiva som enligt mig nog innehöll ett knippe potentiella hitar.

3) Loving You
Titellåten till filmen, men ändå måhända det svagaste kortet på den första sidan. Loving You är en fin ballad, och Elvis gör en mycket bra insats, men lika upphetsande som övriga spår från filmen är den faktiskt inte, men konkurrensen är benhård.
Loving You hamnade som b-sida på Teddy Bear.
Som sådan nådde den tjugonde plats på Billboards Hot 100.

4) Got A Lot O’ Livin’ To Do
Och så in med en rockare igen, och onekligen en av Elvis genom tiderna bästa i den genren. Spelet, kompositionen, arret och så framför allt Elvis fenomenala framförande gör det här till ett mindre mästerverk.
Det är frapperande hur genomarbetade rocklåtarna hade blivit i Elvis karriär på bara ett år. Inget lämnas till slumpen här inte. Allting sitter som gjutet, men svänger ändå som inget annat vare sig före eller efter. Det här är på en helt annan nivå jämfört med de aningen trevande Little Richard-covers som Elvis gjorde på de första två plattorna.
Varför Got A Lot O’ Livin’ To Do inte släpptes som singel är för mig helt ofattbart. Solklarare listetta skulle man ju fått leta länge efter.

5) Lonesome Cowboy
Ett lite udda spår, det här känns mer som renodlad filmmusik. Det är en OK låt som sticker ut från de övriga med sitt udda arrangemang utan att för den sakens skull vara någon av skivans trumfkort. Som en kontrast till rocklåtarna runt omkring så funkar den dock utmärkt.

6) Hot Dog
En i grunden rak rockare som dock getts ett spännande arrangemang både genom ett - i Elvis värld - ovanligt körarrangemang och med hjälp av Scotty Moores smått bisarra gitarrfigurer. En minut lång, alldeles för kort. Elvis är i total högform här och borde getts utrymme för att tänja ut på alltihopa en liten stund till.

7) Party
Ytterligare en fenomenal rocklåt, om än tämligen typisk för Elvis femtiotal. Party må vara hur välkänd som helst, den släpptes faktiskt aldrig på singel i USA.
Wanda Jackson däremot, gjorde tre år senare en cover - med namnet Let’s Have A Party - som klättrade till trettiosjunde plats på USA-listan.

SIDA 2

1) Blueberry Hill
En cover på Fats Dominos hit, men en sällsynt trött sådan. Det här känns faktiskt mer eller mindre helt misslyckat. Från de märkligt otajta trummorna i inledningen till Elvis trötta och oengagerade sång så är detta något som - framförallt med Dominos briljanta version i minne - aldrig borde ha getts ut.
Ofattbar skillnad på intensitet, närvaro och genomarbetning av arrangemanget på detta spår jämfört med de sju fullträffarna på sida 1.
Tror ni att Fats Dominos version är låtens original? Glöm det! Glenn Miller spelade faktiskt in Blueberry Hill redan 1940. Även Gene Autry och Louis Armstrong kom ut med Blueberry Hill på fyrtiotalet.

2) True Love
True Love kan kännas som gammal som gatan, men det är den faktiskt inte. Originalet spelades in blott året innan Elvis gjorde sin version.
Vem eller vilka gjorde då originalet? Bing Crosby och Grace Kelly? Nja, den första versionen som tog sig upp på USAs Billboardlista var faktiskt med Jane Powell, mer känd som filmstjärna på fyrtio- och femtiotalet! Hennes True Love gick in på listan två veckor innan Crosby/Kellys betydligt mer kända version gjorde det.
Vara som det vill med det, Elvis version är väl OK, men i ljuset av den första sidans fyrverkeri blir det här ganska blekt. T.o.m. väldigt blekt.

3) Don’t Leave Me Now
Don’t Leave Me Now, en fin ballad som skulle komma dyka upp i filmen Jailhouse Rock, fast då i en helt annan version. Ett av den andra sidans starkare spår.

4) Have I Told You Lately That I Love You
Och detta är troligtvis sidans bästa låt. En lugn countrylåt som minner en hel del om epoken på Sun. Skulle ledigt ha kunnat vara en hit.
Snygg lite udda pianoinledning, men alldeles på tok för högt inspelade handklappningar (Elvis?). Tänker man på det så låter det rätt underligt.
Även denna gång en gammal hit för Gene Autry. 1946 närmare bestämt.

5) I Need You So
Någonting som skulle ha kunnat bli riktigt, riktigt bra med åtminstone ett minimum av produktion och eftertanke. Trumspelet är märkligt kantigt och otajt. Virveltrumman låter till på köpet som om han slår på ett oljefat. Är det verkligen DJ Fontana som spelar här? Jag känner tvivel.
Överhuvudtaget låter det i det närmaste ofattbart att det är samma band som spelar på den förstasidan, så pass taffligt och trevande låter det, något som effektivt torpederar en låt som skulle ha kunnat bli hur bra som helst. För I Need You So är en utmärkt komposition och Elvis gör en riktigt bra tolkning, men kompet drar ner det hela åtskilliga snäpp..
En hit 1950 med kompositören själv - Ivory Joe Hunter.

En lite lätt schizofren skiva. Låtarna på den första sidan är samtliga väldigt genomarbetade. Rakt igenom suveräna kompositioner, snygga och fantasifulla arrangemang, tajt och läckert spelat rakt igenom - Elvis kompgubbar hade här verkligen växt med uppgiften - och, framför allt en Elvis i total högform. Sida ett är helt enkelt bland de bästa LP-sidorna i Elvis historia. Betydligt vassare och jämnare än någon av sidorna på de två första skivorna. Om det gällde att blott bedöma dessa sju spår så skulle det vara inget annat än en solklar fempoängare.
Vänder vi sen på skivan så har vi fem låtar som uppenbarligen kom med främst av den anledningen att man ville fylla ut tillräckligt för att kunna släppa en fullängdare. Alltihopa verkar vara ihoprafsat kvällen innan och inspelat utan några större diskussioner, arrangemang eller repetitioner. Det fick bli som det blev helt enkelt. Inte alls rakt igenom dåligt, bitvis riktigt bra, men motsatsen är även representerad på ett par ställen. Ett klart nerköp efter den formidabla förstasidan.

Jo, Elvis var lika bra som på Loving You vid ett par tillfällen till i karriären, det var han obestridligen. Men det utspel, kunnande, tajming och självförtroende som han besitter här lyckades han - och ingen annan heller för den delen - aldrig överträffa under de tjugo år han hade kvar.
Sömnpillren på sida två drar dock skoningslöst ner helhetsintrycket.

Slutbetyg: En stark FYRA!!!

Det kanske inte direkt fantasifulla “Elvis” kom att bli namnet på Elvis Presleys andra LP, en skiva som kom ut nästan på pricken ett halvår efter den första, den som i sin tur gick under namnet “Elvis Presley”.
Tre dagars inspelningar låg till grunden för hela skivan, där så gott som rubbet som producerades också kom att hamna på LPn. Dvs allt utom de två låtarna Playing For Keeps och Too Much. Inga aktuella hits, inga “left-overs”. Första, andra och tredje september -56, sen var plattan klar.

Debutskivan “Elvis Presley” är, som bekant, enligt mig en lite onödigt ojämn LP. Material fanns för att göra något historiskt - “femtio-talets Sgt Pepper” - men den möjligheten schabblades bort genom beslutet att lägga in överblivet (redan ratat) Sun-material på skivan i stället för klassiker som Heartbreak Hotel, Lawdy Miss Clawdy, Shake Rattle And Roll och My Baby Left Me, vilkas öde kom att bli att hamna på singlar och EP-utgåvor. Vackert så, men visst skulle de varit med på LPskivan.
Samma mönster upprepas på LP nummer 2, Hound Dog, Don’t Be Cruel, Love Me Tender, Anyway You Want Me hade alla spelats in alldeles innan, men kom inte med på fullängdaren, till förmån för betydligt svagare låtar som nog egentligen på sin höjd borde ha hamnat som b-sidor på singlar.
Vad det gäller skivan så som den nu kom att bli så tycker jag att de svaga korten är till och med aningens fler på “Elvis” än på debuten. När sen LPns starka sidor inte riktigt är i paritet med det bästa från “Elvis Presley”, så har vi här, följdaktligen, en skiva som jag anser inte är riktigt lika bra som den första.
En lustig poäng i sammanhanget är också att RCA i USA tyckte inte att en enda låt från LPn var lämplig för att släppas som singel. Love Me kom visserligen att bli en stor hit, men det var då den fanns med på en av de två EP-skivor som släpptes från LPn. (Så var det i USA på den tiden, ungefär lika udda som att b-sidor kunde bli hits med en helt annan listplacering än a-sidan. Vet ej vad man grundade listplaceringarna på.)
Jämför det med LP nummer 1 där samtliga tolv spår kom att hamna på singel antingen som a- eller som b-sida. Sannerligen en strategi som böljade fram och tillbaka…

Nytt på “Elvis” var vokalgruppen Jordanaires intåg som doa-kör. Jordanaires roll i Elvis karriär är sällan vare sig omtalad eller debatterad, men enligt mig så är deras medverkan på “Elvis” markeringen av slutet på en era, en era som startade på SUN 1954 och som slutade på några av spåren på just denna platta. För faktum är att det aldrig blir lika bluesigt, inte lika primitivt och “garage”, som det så ofta var de första två åren, när väl Jordanaires käcka doande i bakgrunden börjar göra sig gällande. Därmed inte sagt att det nödtvunget blev sämre, eller för den sakens skull mindre trovärdigt, det blev bara annorlunda helt enkelt. Lantisen från Tupelo som stövlade in på SUN hade blivit stjärnan som spelade in i Hollywood.
Ta singeln Hound Dog; hur hade den låtit UTAN Jordanaires minst sagt hurtiga körande? Ja, om inte bättre - jag personligen är övertygad om det - så åtminstone väldigt annorlunda.
Nåja, ingen skugga över de enskilda medlemmarna i gruppen, de var helt klart ytterst kompetenta, och på många låtar under sin tid med Elvis så fyllde The Jordanaires mer än väl sin funktion. Ansvaret låg dels på arrangören dels hos producenten, gruppen framförde bara det som folk runtomkring dom ansåg att Jordanaires var där för att göra. På Love Me funkade det, på andra håll så blir det tyvärr mer Cab Calloway än rock ‘n roll över det hela.

Men visst finns det pärlor på “Elvis”, inte tu tal om det! Ett par av låtarna tillhör det bättre från vår artists femtiotal. Paralyzed, So Glad You’re Mine och Any Place Is Paradise är låtar som sällan dyker upp på Elvis-samlingar men som otvivelaktigt tillhör det bättre från nämnda decennium. Nyss nämnda Love Me innehåller ju också en helt fenomenal sånginsats av Elvis, kanske den bästa balladen från femtiotalet.

Nu kastar vi oss över skivan!

ELVIS PRESLEY “ELVIS” Utgiven 1956 på RCA Skivnummer LPM 1382

SIDA 1

1) Rip It Up
Och det hela startar med en Little Richard-cover, det skulle komma att bli tre innan skivan var slut.
Bra jobbat av grabben från Tupelo, men det är - återigen - ingen lätt uppgift att ge sig in på naturkraften Richards territorium och brösta upp sig. Givetvis så är Elvis version en riktig rökare, men Little Richard, som märkligt nog - i bjärt kontrast till Elvis - inte är ihågkommen för speciellt många fler låtar än just de som Elvis gjorde covers på 1956, lade på Rip It Up upp ribban så pass högt att han där är i stort sett omöjlig att uppnå. Mer än väl godkänt av Elvis, men inte mer än så.

2) Love Me
När blev Elvis - den råe, vilde, otyglade rock ‘n roll-rebellen - en anpassad popartist? Skeenden är ju ofta glidande, det kan vara svårt att sätta fingret på när eller varför, men, ja det kanske började här.
Love Me är förvisso en lysande ballad och med en Elvis i absolut högform. Jordanaires är heller inte överdrivet framträdande utan ligger bakom och stödjer Elvis precis så som jag tycker att dom ska göra. Ett mysterium att amerikanska RCA inte gav ut Love Me som singel. Den hade ju garanterat blivit en listetta.
Helhetsintrycket är ändå betydligt mer polerat än något som Elvis gjort tidigare i sin karriär.
Missförstå mig nu inte; polerat och anpassat behöver per automatik inte vara sämre än rå och ohämmad. Men, det är nu ändå ett faktum att artisten Elvis genomgick en förändring som på skiva börjar manifestera sig någon gång på sommaren -56. Intåget av Jordanaires gör att glidningen blir extra markerad.
Något av den “ursprunglige Elvis” finns ändå kvar på den här skivan, men Elvis The All-American Boy knackar redan på dörren. (Ett år senare skulle hans julskiva med White Christmas och Oh Little Town Of Betlehem komma…)
Nåja, Love Me är den kommersiellt starkaste låten på hela skivan och enligt mig den näst bästa på LPn. Det kommersiella måste ju inte av naturen vara sämre, bara -som tidigare sagt - allt som oftast annorlunda.

3) When My Blue Moon Turns To Gold Again
En stark låt med en klar hitkänsla. Bra tryck i kompet och en Elvis i högform.
Men är inte Jordanaires lite väl framträdande här? Det som jag drog upp på Love Me blir än mer uppenbart här. Här har man helt klart tagit sig från ursprunglig rock ‘n roll till en betydligt mer anpassad produkt.
Skulle vara intressant att nån gång få höra en version från samma session utan vokalackompanjemang.
Som helhet en av skivans mitt-i-mellan-låtar.

4) Long Tall Sally
Precis som på spår nummer ett; det är svårt att göra en cover på Little Richard.
Här ligger Elvis ganska klart efter Richard, jag tycker även att Beatles version från -64 är starkare. Det lyfter helt enkelt aldrig. Den minst lyckade Richard-covern av de fyra som Elvis gjorde i denna epok.
En reflektion: Party, som dyker upp på Elvis nästa LP - Loving You - låter nästan som en kusin till Long Tall Sally så som Elvis sjunger den här…

5) First In Line
Något som skulle ha kunnat vara en misslyckad och arkiverad Sun-inspelning som man i efterhand lagt körsång på, vilket det dock inte är.
First In Line är en låt som jag aldrig förstått poängen med. Trist, tråkig och till råga på allt annat elände så sjunger Elvis falskt i stort sett rakt igenom.
Skulle kunnat, om den 1974 hade getts ut på A Legendary Performer vol. 1, ha setts som ett intressant arkivfynd, men det är inget som ska ligga på Elvis andra LP från 1956.
B-temat som lyfter låten aningen räddar den från en total katastrof.
Och allt eko! Försökte man återskapa soundet från Sun? Hur man än ansträngde sig så låter det under alla omständigheter sämre än vad det gjorde på Sam Phillips tid.
Vad i h-e hade det här eländet på den här plattan att göra?

6) Paralyzed
Betydligt bättre. En bra komposition, snyggt arr (främst då på gitarrfronten), Jordanaires är lite nertonade - de finns mest bara där i bakgrunden - och Elvis, han verkar tro på vartenda ord som han sjunger. En riktigt bra vokalinsats.
Helt klart en av Presleys bortglömda pärlor.
Kompositör: Otis Blackwell som just bidragit med Don’t Be Cruel, en samtida hit - som naturligtvis skulle ha varit med på den här plattan.

SIDA 2

1) So Glad You’re Mine
Kreatören av Elvis första A-sida That’s Alright Mama och till My Baby Left Me, Arthur “Big Boy” Crudup, är pappa även till denna skapelse. I originalet så är det fråga om en mörkblå blues. Vid den första lyssningen kan det faktiskt vara svårt att förstå att det rör sig om samma komposition. Originalet har till och med andra ackordsföljder. Jag vet inte huruvida Elvis tolkning kom till efter att denne hade hört Crudups egen version eller om han hade lyssnat in sig på någon annan artists tolkning och sedan tagit låten ytterligare ett par kliv bort. För saken är att vore det inte för texten så skulle det vara hart när omöjligt att förstå att det rör sig om en cover, så pass olika varandra är de två versionerna.
Bortsett från det så gör Elvis en sanslöst bra insats där han tar i från tårna i sina bluesfraseringar.
Frånvaron av Jordanaires och med Scotty Moores stenkross-gitarrspel gör det här till något som mer låter som januari -56 och Elvis allra första session på RCA.
Enligt mig skivans obestridliga höjdpunkt, ja en av den unge Elvis allra bästa låtar.

2) Old Shep
Och så tillbaka till det mediokra igen…Men varför?
Ett pekoral detta, inte tu tal om den saken. Visst, det är en gripande text, och alla som någon gång haft ett älskat husdjur kan med lätthet sätta sig in i situationen som målas upp i Old Shep, och Elvis gör inom låtens ramar en klart godkänd tolkning, men…det här är inte material för den som gör anspråk på titeln King Of Rock ‘n Roll…
Förvisso, det är Elvis själv som spelar piano här…men det gör ingenting för att förbättra nånting överhuvudtaget.

3) Ready Teddy
Little Richard igen och en låt som kanske passade Elvis bättre än Long Tall Sally. Kompet är dessutom som gjutet och Scotty Moore spelar helt lysande gitarr i solot. DJ Fontanas trumfill i mitten är också rock ‘n roll i högsta potens.
Ready Teddy känns nästan som en slags modell för åtskilliga kommande Elvis-inspelningar. Under 1957 och -58 spelade Elvis in åtskilliga låtar som känns klart inspirerade av just Ready Teddy. Jailhouse Rock för att ta ett exempel.
Skivans bästa rocklåt.

4) Any Place Is Paradise
Tillbaka till det bluesiga. Skriven av Joe Thomas, och efter vad jag har förstått så är just det här originalversionen.
Även detta en av skivans klara höjdpunkter.
En liten poäng: det här studiospåret är förmodligen det enda i Elvis karriär som innehåller ett bassolo! Polk Salad Annie live hade ju för det mesta ett bassolo, företrädelsevis spelat av Jerry Scheff, men här är det fråga om en studioinspelning.

5) How’s The World Treating You?
Nej, inte en till sån här låt som bara sänker hela skivan…!
Orkar inte ens kommentera…det här är bara så meningslöst.

6) How Do You Think I Feel?
En struttig country-ballad som…ja, fanns det inte andra låtar att spela in?
Lustigt, How Do You Think I Feel känns väldigt mycket som någon av alla Elvis filmlåtar från sextiotalet.
Inte dålig, inte bra heller.
Ingen riktigt lämplig final på den här plattan. Nåja, det känns faktiskt rätt symptomatiskt för hela skivan: ingen ordning alls, ingen större planering. Det fick bli som det blev.
En fånig betraktelse: Ann-Louise Hanssons sextiotalshit Arrividerci Franz, har inte den lånat sin melodi på refrängen från How Do You Think I Feel?

Summa summarum en, som tidigare nämnts, svagare LP än den första. Den hundraprocentiga frånvaron av singlar (nu pratar jag USA, Elvis och RCAs hemland, i andra länder förekom egna varianter, men jag har valt att vara konsekvent och enbart ta med Elvis inhemska utgivning) gör det till en påtagligt anonym skiva; många vardagskonsumenter av Elvis är nog obekanta med en majoritet av materialet. Det är dessutom en LP utan någon röd tråd alls - en blues här, en countryballad här, en poplåt där, en rockare här - med onödigt få toppar (varför inte slänga in Hound Dog och/eller Don’t Be Cruel?) och med ett par plumpar för mycket i protokollet.
Det märkliga i sammanhanget är att ljudbilden och stilarna skiljer sig markant åt från låt till låt, även fast allt är inspelat i samma studio och med samma musiker under blott tre dagar. En del skulle kalla det styrka, själv tycker jag att det i det här fallet mest bara låter märkligt.

Slutbetyg: En tveksam men ändock FYRA!!!

Historien om Elvis Presley - rockhistoriens okrönte konung och förra århundradets störste enskilde artist - har dokumenterats så många gånger, så mycket fakta har dragits fram och nötts och blötts under sådan tid och i en sådan mängd så att göra det en gång till känns rent ut sagt meningslöst.
Vid det här laget så kan vi hela ramhistorien.
Tupelo, Memphis, Graceland. Scotty Moore på gitarr, Bill Black på bas, DJ Fontana på trummor. Sam Phillips, Sun Records, Överste Parker, Ed Sullivan Show, Las Vegas osv.
Nej, i stället för att slå in öppna dörrar och än en gång nämna det som alla nu ändå vet så får det på det här utrymmet bli mer utav fritt tyckande och sporadiskt spridande av lite kuriosafakta snarare än att tala om vem som spelar vad, vid vilket datum och varför.
Sådant har det redan tryckts upp hyllmil med böcker om.

Med andra ord, på den här bloggen kommer det att bli fokusering på recensioner på enskilda låtar och albumen som helhet. Från den första till den sista.
Just det, inte en platta, inte en låt kommer att passera obemärkt förbi! Som jag tidigare skrivit så ska jag försöka hålla en takt på en LP var tredje dag. Då det finns mer intressant att skriva om på exempelvis From Elvis In Memphis än på Girl Happy så kan rytmen bli lite hackig. En vecka kanske det blir en skiva, den nästa måhända fyra, men jag ska försöka hålla en var tredje dag.

OK, då sparkar vi igång den här serien som kommer att bli lå-å-ång. Garanterat ända fram till LPn Moody Blue, den sista skivan Elvis gav ut före sin död, eventuellt t.o.m. längre än så.

Först en liten intressant avstickare; vem var det egentligen som upptäckte Elvis? Sam Phillips på Sun Records svarar säkert de flesta av er. Svaret är dock troligtvis…Marion Keisker!
Vem då? kanske en del då säger. Jo, Marion Keisker var sekreterare på Sun Records, det Sun Records dit Elvis en eftermiddag i juni 1953 tog sig till på helt eget initiativ för att spela in en singel som skulle pressas i ett exemplar - My Happiness/That’s When Your Heartaches Begin - avsedd som en gåva till mamma Gladys för det facila priset av fyra dollar.
Keisker hörde vid inspelningen direkt att det var något alldeles extra i Elvis och tog sig för att starta en bandspelare för att göra en egen inspelning. Hon tog efteråt både Elvis telefonnummer och adress, något som hon vanligtvis aldrig gjorde.
Vid ett lämpligt tillfälle så spelade hon senare upp tejpen för Sam Phillips, som faktiskt inte var speciellt imponerad. Efter flera påtryckningar från Keisker så kapitulerade slutligen Phillips - nästan ett år senare - och gick med på att kontakta Elvis för en provinspelning. Fortfarande var det Marion Keisker som fick ta initiativet till att ringa upp Elvis, enligt henne så hann hon precis lägga på luren innan Elvis öppnade dörren till studion!
Alltså: hade det inte varit för Marion Keisker så skulle ni kanske aldrig ha läst de här raderna…

Nu kör vi!

ELVIS PRESLEY “ELVIS PRESLEY” Utgiven på RCA 1956 Skivnummer LPM 1254

SIDA 1

1) Blue Suede Shoes
Japp, där startade han. Det första spåret på den allra första LPn, och vilken start sen! Blue Suede Shoes, en av de bästa rocklåtar som någonsin spelats in.
Som de flesta av er säkert vet så är Blue Suede Shoes från början skriven och inspelad av Carl Perkins. Elvis cover kom väldigt tidigt. Den spelades in blott nio dagar efter att Perkins version hade släppts på marknaden, lustigt nog på Sun Records, det Sun Records som Elvis just hade lämnat.
Väl värt att notera är att Presleys version har ett helt annat bett och en helt annan intensitet än Carl Perkins lätt tillbakalutade original. Skillnaden är frapperande. Arret är dessutom på flera punkter så pass annorlunda att det nog bara hade räckt med en annorlunda text för att Elvis & Co hade kunnat kalla det för en egen låt. Perkins version har definitivt sina fördelar, men det är i hans fall faktiskt mer fråga om en lite ovanligt rytmisk countrylåt än rock ‘n roll.
Blue Suede Shoes släpptes först inte som singel men kom att nå hitlistorna på den EP där den var en av fyra låtar.
Ett halvår senare så släpptes hela LPn på sex olika singlar (!), ett minst sagt märkligt drag, men vid det tillfället så tog sig inte Blue Suede Shoes in på listan.

2) I’m Counting On You
En av de fyra låtar som spelades in under den allra första RCA-sessionen. Inte alls dåligt, Elvis gör en väldigt känslofylld tolkning av Don Robertsons komposition, men det är ändå inget som gått till historien som något av Elvis större verk. Känns näppeligen som den logiska uppföljningen på inledningsspåret.

3) I Got A Woman
Den första låt som Elvis spelade in för RCA. Och inte vilken låt som helst: Ray Charles klassiker från året innan.
Charles original från -55 är ju magnifikt, men Elvis tar I Got A Woman till en helt annan dimension. Från Ray Charles jazz/blues-version går det till ren rockabilly. Högre tempo och en helt annan typ av komp.
Så här drygt ett halvsekel i efterhand så kan man inte annat än känna beundran för den hälsosamma respektlöshet som Elvis och grabbarna hade i studion. Dom verkar knappast ha tänkt tanken “så här får man inte göra!” under inspelningarna. Inte alls, här gör man det om och om på sitt eget sätt och utklassar i förbifarten originalet med hästlängder!
Nåja, I Got A Woman hade ju nu varit på Elvis repertoar en tid innan så gänget hade väl haft tid på sig att känna sig fram hur man ville ha den.
Enligt uppgift så ska det ha funnits en I Got Woman inspelad på Sun, men om den nu har funnits så är den antingen bortkastad eller utraderad.

4) One Sided Love Affair
One Sided Love Affair har jag aldrig hört med någon annan artist vare sig före eller efter, så här har jag inget annat mer att berätta än att Elvis på detta spår är i absolut toppform.
Ingen märkvärdig komposition, en tolvtakters-runda som upprepas sju gånger fram till codan, men Presley vänder, skruvar och bänder fraserna som om han inte gjort annat än sjungit den i hela sitt liv. Någonstans mot slutet brister Elvis ut i ren gospel! Ett av de bättre framförandena under skivans gång.
Skönt boogiewoggie-piano på instrumentalpartiet i mitten.

5) I Love You Because
Hm…den här låten skulle jag mer än gärna ha sett bortplockad från den här skivan. Förmodligen är den med för att man ville tillfredställa så många olika skivkonsumenter som möjligt. Lite rock, lite countryballader osv., något som i ett drygt halvsekellångt perspektiv bara irriterar.
Handen på hjärtat, hardcore-fans av Elvis femtiotal. Finns det inte på var och ett av dessa så utskällda Elvis-soundtrack från sextio-talet ungefär ett halvdussin låtar som spöar skiten ur I Love You Because? Jo det finns det!
Nåja, det här spåret har ändå sin givna plats i historien, då I Love You Because är den första låten som Elvis spelade in professionellt på Sun. Nu är versionen på LPn en hopklippning av tagning 2 och 4, men den allra första tagningen gavs sedermera ut på LPn A Legendary Performer vol. 1, 1974 närmare bestämt. Den var inget bra den versionen den heller.
Jodå…visst hade Lawdy Miss Clawdy eller Shake Rattle & Roll suttit oerhört mycket bättre än det här…

6) Just Because
En av skivans höjdpunkter, och märkligt nog en av de överblivna Sun-inspelningarna som RCA fick på köpet när man värvade Elvis. Faktum är att knappast någon av de ordinarie Sun-singlarna hade en så stark hitkänsla som Just Because. Så varför i hela fridens dagar gav inte Sam Phillips ut den medan Elvis fortfarande var kvar på Sun? I sanning ett märkligt agerande.
Jag vet att många inte tycker att det här i klass med Mystery Train och That’s Allright, men min poäng är att Just Because har en kommersiell dragkraft som kanske inte ens dessa två nådde upp till.
Just Because går att spåra ändå tillbaks till 1928. En grupp som kallade sig Nelstones Hawaiians gjorde då en inspelning som kom att hamna på stenkaka. Låter nästan helt väsensskilt mot Elvis version, men det är ändå i grunden samma Just Because som det är frågan om.

SIDA B

1) Tutti Frutti
Little Richards första hit.
En intressant och sällan nämnd poäng med tidiga Elvis är att denne gjorde covers på inte mindre än fyra av Little Richards fem första hits.
Long Tall Sally, Ready Teddy och Rip It Up dök upp på Elvis andra skiva och här har vi på debutskivan Tutti Frutti. (Slippin’ And Slidin’ var den av de fem som det inte blev en Elvis-cover av). Helt klart så hade Elvis en stor beundran för Richard, något som av någon anledning inte nämns speciellt ofta.
Hur låter det då? Ja, att bli jämförd med en Little Richard på topp är ju ingen tacksam uppgift…
Elvis version är aningen snabbare och sånginsatsen finns det inte mycket att invända mot, men, det här är Richards egen låt och det känns definitivt som hans hemmaplan…
Låt oss säga att båda versionerna är outstanding på sina respektive sätt, att de skiljer sig lite från varann (Richard - extas, Elvis - mer behärskad), men att Little Richard kanske, kanske trots allt ändå vinner på målfoto.
Scotty Moores gitarrsolo låter rentav taffligt, lite trevande, skulle kunna vara ett tecken på att killarna inte riktigt repat in låten utan att det fick bli som det blev, därav kanske en viss stelhet i uttrycket. Elvis insats är utan tvivel ändå helt lysande.

2) Trying To Get To You
En av väldigt få låtar från 50-talet som inte var en hit men som ändå, det till trots, då och då dök upp i Elvis livefreamträdanden på 70-talet. En monsterversion finns på Live In Memphis från -74.
Originalet till den här låten spelades in -54 av The Eagles…! Ja naturligtvis inte DET Eagles utan en amerikansk R ‘n B-grupp från femtiotalet med samma namn som blott spelade in några få singlar under sina korta bana. (Tänk vilket öde: att ingen vet man är men historiens störste artist har gjort en cover på en av de blott tre singlar man gav ut, och att dessutom en av de större grupperna i rockhistorien sen snor ens namn…)!
The Eagles original är klart vasst och skiljer sig en hel del från Elvis betydligt naknare och mer avskalade version. I slutet på varje vers har Eagles dessutom konsekvent med ett mollackord som Elvis version inte har.
Även Trying To Get To You är en överbliven inspelning från Sun-tiden, något som i likhet med Just Because förvånar lite grann då det är en inspelning helt i klass med det redan utgivna materialet.

3) I’m Gonna Sit Right Down And Cry Over You
Enligt mig en av plattans starkaste ögonblick. Här har man fullt ut lyckats återskapa allt från de tidiga Sun-inspelningarna. Faktum är att skulle det inte ha varit för pianot så skulle nog många vara övertygade om att det här också var en överbliven Sun-inspelning. Men det är det inte!
På Beatles inte helt lyckade CD “Live At The BBC” så finns en cover på I’m Gonna Sit Down And Cry Over You. Men Elvis version, den kommer beatlarna inte ens i närheten av.

4) I’ll Never Let You Go
Oooh…nej, ett till spår som inte tillför värst mycket till skivan utan mest bara drar ner helhetsintrycket.
Allt börjar ack så släpigt för att sen - när det redan är försent - öka tempot till någon slags blues. Nej, det här är plattans näst sämsta spår efter pekoralet I Love You Because.
Fullt förståeligt att Sam Phillips inte ville ge ut det här under Sun-epoken, så vad hade det på den här i övrigt så eminenta skivan att göra?

5) Blue Moon
En bra, lite udda version med en Elvis som visar att han redan i unga år besatt ett imponerande register i sin röst. Är nog den låt som sticker ut mest av alla på skivan med sitt minst sagt udda arrangemang. Därmed inte sagt att det är någon av plattans trumfkort, så långt skulle jag nog inte sträcka mig. Det var inte den här typen av låt som fick Elvis att erövra världen.
Noterbart är att originalet till Blue Moon innehåller ett b-tema som Elvis och hans gubbar helt hoppar över. Det gjorde dom rätt i, det hade inte blivit mycket rock över det hela i så fall.
Den första inspelningen av Blue Moon gjordes av Connie Boswell - 1935!
Även Blue Moon är en överbliven Sun-inspelning.

6) Money Honey
Och så avslutas skivan med en cover på Drifters och Clyde McPhatters Money Honey. En ypperlig version även om den inte skiljer sig mycket från originalet bortsett från de små detaljerna att Elvis var en betydligt bättre sångare än Clyde McPhatter och att Scotty Moores gitarrspel som vanligt är fyllt till brädden av tvättäkta rockkänsla.
Dösnack som att bara svarta kan sjunga blues och att vita stal den från dom och gjorde en egen tillrättalagd variant på den blir ju direkt emotsagt om man lyssnar på båda dessa versioner. När Elvis gör Money Honey så är det med ett så mörkt uttryck i både sång och spel att det får originalet att framstå som en dansbandslåt.

Helhetsintrycket är en lustigt splittrad skiva.
Å ena sidan fenomenala, fullkomligt oslagbara rocklåtar, i dag räknade som odödliga, och vilka snabbt kom att för alltid förändra musikhistorien.
Å andra sidan ett par mesiga, mjäkiga countryballader som var sega som tuggummi redan första gången man hörde dom.
Och det är ju onekligen med en tillbakablick i backspegeln ganska trist. För med lite mer eftertänksamhet så hade det här kunnat bli “den där” rockskivan som än i dag skulle ha tronat ensam på toppen, för det som är bra är ju snudd på ofattbart bra.
Nu blev det inte så. Skivbolagen tänkte nästan konsekvent i den här epoken att man skulle ge ut singlar, EPn OCH LP-skivor, och det gjorde man ju lättast om det inte var samma material på de olika utgåvorna.
Ett klassiskt exempel på detta är Beatles där Penny Lane/Strawberry Fields Forever släpptes som en dubbelsidig singel men inte finns med på Sgt. Pepper som ju ändå spelades in samtidigt.
En svensk parallell är popgruppen The Hep Stars där den första LPn hade kunnat innehålla ett gäng av gruppens då helt färska hitlåtar, men som i stället kom att fyllas ut av ett knippe kvickt ihoprafsade och snabbt inspelade standardlåtar, något som effektivt kom att sänka en platta som kunde varit en svensk klassiker till en LP som i bästa fall kan klassas som godkänd.

Och samma sak här. 10 veckor på förstaplatsen på USAs Billboardlista hjälper inte: det är en helt onödigt ojämn LP.
Heartbreak Hotel, Lawdy Miss Clawdy, Shake Rattle & Roll, My Baby Left Me som spelades in samtidigt som de övriga sju RCA-bidragen borde självfallet ha varit med på skivan.Och då i stället för I Love You Because, I’ll Never Let You Go, I’m Counting On You och Blue Moon. Om nu RCA absolut ville ge ut dom så kunde dom väl ha hamnat som B-sidor på olika singlar.
Ett sådant förfarande hade gjort det här till en nästan osannolikt bra platta. Det är nästan så att tanken svindlar…Rockhistoriens bästa platta redan när den låg i vaggan. Men…det hade kanske varit att gå ut alltför hårt?
Tänk om någon skulle berätta för en att Bob Beamon i Mexico City 1968, när han satte sitt oförglömliga världsrekord på 8.90, i själva verket hade satt i foten tjugo centimeter från plankan, och alltså egentligen hoppade 9.10…
Just det, 9.10, det hade nästan varit för bra…Då hade det blivit overkligt, kanske för bra för att ha varit sant…Bob Beamon skulle troligtvis aldrig mer ha ställt sig på en ansatsbana igen.
Samma sak här. En platta med all det fyrverkeri som det alternativa låtvalet hade skapat, det hade kanske helt enkelt blivit övermäktigt för Elvis att ens försöka göra om. Nu fick han en väldigt bra start på sin bana som LP-artist…men inte mer. Det är möjligt att Elvis peakade artistiskt någon gång i den här epoken, därom tvista de lärde men många tycker just så, men han kom definitivt att spela in mer helgjutna LP-skivor än sin första.
Jag vet, alla håller inte med mig, men det är min bestämda uppfattning. Det fanns utrymme för förbättringar och förkovringar. Och dom kom.

Summa summarum, en formidabel platta där dock tyvärr de svaga korten enligt mig drar ner helhetsintrycket alldeles för mycket.

Därför…inte mer än en FYRA om än stark sådan i slutbetyg.

Ledsen, alla ni som tycker att jag har fel, det kan inte bli bättre när I Love You Because och I’ll Never Let You Go lyckades halka in på skivan.

http://www.youtube.com/watch?v=LF430oBZnhQ

http://www.youtube.com/watch?v=UtweSz08GEY

OBS! Stjofön Presley sågade vår skiva rejält i sin Umeå-tidning för ett par veckor sedan…

Tja, är det så mycket att sammanfatta egentligen. En veckas på det stora hela odramatisk vandring genom visserligen i mångt och mycket ett naturlandskap, men ändå inget som på något sätt kan mäta sig med den vildmark vi har i norr. Är det så mycket att älta? Är det så mycket för en omvärld att läsa om.
Nej, knappast, det handlar väl i stort sett enbart om mig själv, att försöka dokumentera något om det som händer nu för framtiden. Är det egentligen inte det som är grundtanken med en blogg?
Att sen få lite input utifrån är ju faktiskt bara roligt.

Men…helt ohäftigt är det väl ändå inte att på en vecka ta sig från östra Fårö till den längst västerut belägna punkten på Gotland under en vecka.
Enligt kartan så är det 177 kilometer. Då jag sista dagen gick tillbaka åtta kilometer och nästan konsekvent valde snirkliga småvägar utanför den stora landsvägen så tror jag att den faktiska längden nog var strax över 200 kilometer, dvs i stort sett 30 km om dan. Och, något som förvånar mig själv, bortsett från en initial lättare stelhet på morgnarna så hade jag aldrig något som kunde kallas för träningsvärk. (Återigen: ett tramp i en hargrop som vred till mitt vänstra knä har inget som helst med min fysik att göra).

Men skulle jag då vara något fysiskt fenomen? Knappast. Seg och envis möjligtvis. Nja, jag tror helt enkelt att vi till mans klarar av mycket mer än vad vi själva tror, bara vi får vara friska och hela. Tyvärr så finns det ju många som sätter upp gränser för sig själva OCH andra genom att gå omkring och tro att efter trettio så har man gjort sitt vad det gäller fysisk aktivitet.
Och så är det ju inte…eller?

Låt oss gå tillbaka sju månader! Tidigare så har jag beskrivit hur min förra vandring, den i september förra året, mynnade ut i ett avbrutet äventyr pga skoskav och svullna benhinnor. När jag kom hem så förklarade jag vid olika tillfällen för jämnåriga kunder i butiken vad som hänt…och fick varje gång samma reaktion.
Ungefär som följer:
“Ja, jo. Jo, ja just det. Jag förstår. Jo, men vet du…” och så kom det helt plötsligt in ett skevt litet leende i munnen, “…vi är inte tjugo längre förstår du. Vi vill så gärna tro det, men det är inte så.” Som att det skulle vara därför som jag fick skoskav och problem med benhinnorna.
Jaha.
Jaså?
OK, då. Låt trettio stycken otränade tjugoåringar sätta på sig varsin ryggsäck på tjugo kilo och låt dom sen gå trettiofem kilometer, delvis i kuperad skogsterräng UTAN att dricka en droppe vatten eller äta ens en brödsmula på hela dan. Till på köpet med nyinköpta icke ingångna skor. Alltså, precis som min första dag september 2010.
Enligt den besserwisser-expertpanel som dessa herrar bestod av så skulle alltså de här tjugoåringarna ledigt och lätt med ett stort leende på läpparna genomföra den nämnda uppgiften. Helt utan skavsår eller överansträngda leder.

Morsning.

Hur många skulle överhuvudtaget gått hela sträckan? Och de som nu gjorde det, skulle inte dom vara riktigt, riktigt möra dan därpå? Jovisst! Så varför då detta meningslösa mantra: “Vi är inte tjugo längre”?

Nu är det inte för att vara bitter som jag skriver detta, utan för att jag tycker att det är så meningslöst att begränsa sig själv och sin omgivning utifrån någon mall om hur det förmodligen är. Vad då “inte tjugo” längre? Visst, dom flesta elitidrottare är runt tjugofem, men i mångt och mycket så handlar det om andra orsaker än de vi tror, det att det är ovanligt med fyrtioåringar i översta idrottseliten.

Motivation. Vilken människa som har spelat fotboll på klubbnivå i trettio år har samma motivation vid fyrtio som vid arton att spela match och träna sex dagar i veckan? Ytterst få, om ens någon.

Utslitning. Att pressa sin kropp till det yttersta i decennier gör onekligen att den till slut blir utsliten. “Foppa” skulle förmodligen glida in i vilket NHL-lag som helst i dag, men spel på elitnivå i tjugo år i en fysiskt tuff sport har gjort att han inte vill riskera framtida men och av den anledningen har valt att sluta.

Talande är att många som börjar träna på elitnivå vid en relativt hög ålder då och då når till och med världseliten. Ett bra exempel är löperskan Evy Palm som vid fyrtiosju års ålder satte ett svenskt rekord på maraton som stod sig i fjorton år, men flera finns.

Diskuskastaren Al Oerter var periodvis inaktiv mellan olympiaderna men tog ändå guld 1956, -60, -64 och -68. Efter det la han av bara för att göra en sensationell comeback 1980 vid fyrtiofyra års ålder och kom fyra i de amerikanska OS-uttagningarna (de tre främsta kvalificerade sig)! Inte nog med det, vid fyrtiosju års ålder satte han ett personbästa på drygt 69 meter och hade förmodligen som fyrtioåttaåring tagit en plats i 1984 års trupp om han inte inför uttagningstävlingen skadat en hälsena.
Helt klart så sparade Al Oerter på både hårdträningen och på sin kropp under de långa mellanperioderna.
Tänk om någon på åttiotalet gått till Oerter och sagt: “Men gubbe lilla, du är inte tjugo längre!”

Slutsummering: Vi är förmodligen alla starkare än vad vi själva tror att vi är och må oss strunta totalt i vad vår omgivning tycker och tror om vår styrka och uthållighet.

Kör hårt! Snart så kommer det skivrecensioner igen!!!

Upp halv sju i morse. I vilket årtionde gick jag sist upp halv sju på morgonen? Det är väl bara att konstatera att på vissa plan så är man nog lite priviligerad.
Nåja, dusch, påklädning och frukost på vandrarhemmet Björklunda och sen i väg.
Mitt knä kändes precis som det brukar, dvs helt OK. Märkligt ändå, på söndag natt så hade jag så ont så att jag knappt kunde sova, på måndagen så går jag tjugofem kilometer med packning. Ändå så är knät tillbaka där det ska på tisdagen. (Voltaren Liniment. Rekommenderas).
Så i väg med snabba, spänstiga steg för den sista lilla parentesen, dvs Burgsvik-Hoburgen.
Som tidigare ett helt underbart försommarväder. Den arla morgontimmen gjorde att det inte kändes för varmt utan helt enkelt helt OK. Heller ingen vind, snudd på vindstilla.
Upplagt för en perfekt avslutning på en fantastisk vecka!

Ett problem låg dock och gnagde: hur skulle jag komma tillbaka? Bussen från Hoburg börjar gå först sommartid, så det var inte mycket att luta sig mot. Från vandrarhemmet strax norr om Burgsvik till Hoburgen så är det tjugo kilometer, och jag ville väl knappast gå hela vägen tillbaka, nu när jag väl skulle vara framme och allt. I så fall så skulle dagens siffra komma att stanna vid fyrtio?
Så vad göra? Beställa en taxi som skulle hämta mig vid en given tidpunkt?
Av en ren slump så hade jag på Folkeryds Restaurant i Burseryd stött ihop med en gammal bekant från grundskolan, Thomas Zetterling, och dennes hustru. Bland mycket snack om förr i tiden så dök även min vandring upp på tapeten. Jag nämnde bla detta lilla problem men fick rådet att förlita mig på att lifta tillbaka. Dom hade varit vid Hoburgen samma dag och det hade varit mycket bilar på vägen till och från Hoburgsgubben.
OK då. Lifta tillbaka. Dom vet väl vad dom pratar om.

Tämligen snabbt uppe på själva vägen efter Burseryd mot Hoburgen så förstår jag: lifta kan komma att bli väldigt marigt. Knappt en bil var ute och åkte.
Just det, så var det nog! Eftermiddan på annandag påsk, då min klasskompis med sällskap hade varit där, så är det nog lite fler människor och bilar vid Hoburgsgubben än en tisdagförmiddag i april…
Då så, då ringer vi efter en taxi, tänkte jag. Burseryds taxi, nära och bra!
Nähä, det gick inte alls det. Ingen ledig bil före eftermiddan…
Nähä…
Och så ringde då helt plötsligt Manuela och frågade om hon nu skulle ta den där bussen från Fårösund till Visby, enkom för att möta upp mig och äta lunch på en trevlig uteservering i solen.
Jo…det var ju tänkt och planerat så men det började ju se lite kärvt ut…Ju närmare jag kom Hoburgen, desto glesare blev det mellan de redan från början väldigt få bilar som var ute och körde. C:a åtta kilometer före målet så försvann de helt. Ingen bil vare sig åt ena eller andra hållet, ingen taxi tillgänglig och en buss som skulle börja gå om två månader.
Kul.
Att grubbla över detta var ju heller inte så som jag hade tänkt mig de sista triumfatoriska kilometrarna på denna vandring.

Lite synd, för det var, så fort som jag kom ut på vägen längs havet, bedövande vackert. Strålande sol och nästan vindstilla och en milsvidd utsikt över ett nästan helt vågfritt hav.
Men, lite lätt irriterad återigen över tingens gång så lät jag mig inte hänföras så mycket över allt som jag borde ha gjort. Jag var ju dessutom på synligt avstånd till mitt så efterlängtade mål, Hoburgsgubben, vars siluett så klart avtecknade sig mot den övriga klippan.

Nåväl, fram kom jag, om än lite förvånad över att jag var den enda människan på plats. Så vackert, så enastående, så majestätiskt och den enda levande varelsen som befann sig just där, just då, hade inte ro i kroppen för att njuta av det. Vilket oerhört slöseri med skönhet!

Nåväl, en hastig överblick om var den punkt som ligger längst österut befann sig, och ett par hopp från sten till sten tills jag kom dit. (Stenarna ute i vattnet räknades inte, bara den sten som hade kontakt med fastlandet, och det skulle vara just den som stack längst ut från land)!
Ett dopp av vänsterhanden i vattnet medan högerhanden förevigade ögonblicket med en kamera.
Ja. Jag gjorde det. Jag har gått från östra Gotland till västra.
Från Fårö fyr till Hoburgsgubben.
Jag bevisade för alla negativa projicerare att JAG kunde göra det trots att jag fyller femtiosex i höst. Jag ÄR lika stark, om inte starkare än när jag var tjugo. Jag kan gå tre mil om dan med packning dag efter dag utan att ens få träningsvärk (ett stukat knä pga en grop är ju en annan sak…).
Och…just det, inga utropstecken någonstans.

För, nej, tyvärr. Den euforiska glädjen infann sig aldrig.
Om det hade funnits en buss däruppe med avgång en timma senare så kanske…
Om det hade stått en taxi och väntat på mig vid vändplan så hade det kanske kännts bättre…
Om restaurangen varit öppen så jag hade kunnat ta mig en seger-öl, så hade väl saker varit annorlunda…
Kanske, kanske inte. I mycket så var det en faktiskt en stor tomhet som kom över mig.
För…tja, när man väl är på Mount Everests topp, så är det ju bara att gå ner.
Samma här. Vänster höger om marsch, och jag visste ju faktiskt inte ens hur det skulle gå till.

Gick direkt till vägen - den större, inte den längs kusten - för att eventuellt få napp.
Det blev som farbror Melker sa i Saltkråkan när han skulle fiska med sina söner: Denna dagen, inte ett liv…
Såg framför mig att få gå tjugo kilometer tillbaka, i en sol som började stiga markant på himlen, och en drickflaska som varit tom i en halvtimme.

Ding! Ding-ding-ding-dong! Manuela på tråden. Jag avbokade med sorg i rösten lunchen i Visby, men fick henne att ringa till fyra olika taxibolag i trakten för att fråga efter skjuts.
Ingen av dom hade en ledig bil på timmar framöver…
Så kul var det att komma fram till målet…
Nåväl, jag traskade i en dryg timme längs landsvägen i solgasset.EN (1) bil körde förbi mig. Självklart så gjorde den det utan att plocka upp mig.
Jag började till och med att skissa på risken att missa bussen vid två, vilken skulle vara den sista för att hinna med färjan.

Ding! Ding-ding-ding-dong!
Och vem var det nu då? Jo, kvinnan från Burgsviks taxi som hade tyckt så synd om mig så hon uppenbarligen pressat ihop en rast för att komma och hämta mig!
En kvart senare mötte hon upp mig längs vägen…och allt var på plats igen, förutom att jag ändå redan missat den buss som jag först hade tänkt att ta.

Lunch på Folkeryds i Burseryd och en enkel gångpromenad till bussen. Den buss som gick till färjan, och här sitter jag nu.
Farväl Gotland.
Farväl alla getter, baggar, lamm, lammungar, kor, raukar, torp, gods, väderkvarnar och kyrkor. Farväl alla söta brödbakande gotländskor, alla vänliga föreståndare av vandrarhem och alla ni trevliga, härligt avstressade butiksbiträden i de - alldeles för få - matbutiker längs vägen jag gick.
Farväl skogar, åar, kullar, dalar, myrar, snår, sankmark och träsk.

Tillbaka nu till stress, inköp, tjat och prat, prutningar och försök till höjningar av inköpspris.
Tillbaks till presumptiva snattare, till tjuvlarm, tredubbla lås och säkerhetsdörrar.
Tillbaks till trettontimmars-pass som avslutas vid midnatt med salongsberusade kunder som undrar om jag kan ha öppet en kvart till. (Dom kom ju just, så det är väl fair…?).

Tillbaks till telefonsamtal och fulla mailboxar.
Tillbaks till en ändlös rad av fakturor och räkningar att betala.
Tillbaks till…

Nej då, så illa är det inte.
Det här mera min svartsyn på det hela innan jag startar om igen. Det kommer säkert att kännas kanon att ställa sig bakom disken igen.
Se min skämtsamma negativism som ett tecken på att jag haft en väldigt bra semester. Som dom flesta av er vet så är det inte så ofta som jag är borta under åtta dagar (det har hänt två gånger tidigare…) så det är väl för väl att jag ser tillbaka på den veckolånga vandringen med på det stora hela ljusa minnen. Det kanske tom kommer att växa de närmaste dagarna.

Gotland - och allt vad det innebär: jag kommer tillbaka.

Sjätte etappen mellan Hemse och Burgsvik just avklarad. Och det gick faktiskt ganska bra, om än inte med samma elegans som under de inledande fem dagarna.

Ont gjorde det i knät i går kväll när vi gick och la oss. Ont gjorde det under natten också. Låg långa stunder vaken och förbannade min otur. Så nära men ändå inte där. Hur gick det här till, varför skulle det här hända just nu? Så gick tankarna under de vakna nattimmarna
Nånstans på morgonsidan så började kroppen kännas lite bättre. Jag föll i nån slags drömsömn och blev förvånad själv de gånger jag vaknade till över att det mest var roliga, positiva drömmar som jag haft. Kommer självklart inte ihåg ett smack men det kändes som om något helande kommit över mig. Vid väckningen runt åtta så noterade jag att…knäet inte var lika ömt som det hade varit kvällen innan. Kanske jag ändå skulle…?
Jag gick upp, sträckte på mig, duschade och klädde på mig. Tre koppar kaffe och ett par mackor senare så var det avgjort: Här skulle det ut på landsvägen och knallas.
Jag såg till att min ryggsäck innehöll ett totalt minimum av det som jag behövde: min dator, ett par strumpor, ett par kalsingar en apelsin, en lokaflaska, voltarenliniment och den dator som jag skriver det här på.
Från det Habblingbo där vi sovit över fick jag skjuts av Daggan och Marie tillbaka till Hemse, till den plats där jag blivit upplockad eftermiddagen innan.
Runt tio så bar det av…långsamt.
Tempot ökades väl lite lätt allteftersom, men snabbt kom det aldrig att bli och för första gången så kom det att bli ordentliga pauser under promenadens gång.
Visst, knät är inte bra, det är helt klart en inflammation, men trots tjugofem kilometer så känns det faktiskt bättre nu än det gjorde i går kväll.

Men…hur kunde det gå så här då? I ena ögonblicket så är allting bättre än på väldigt, väldigt länge, och rätt vad där så är det läge för att gå och hänga sig?
Är det måhända det där klassiska att om man inte förväntar sig något av tillvaron utan tar dagen som den kommer så blir man som lyckligast?
Men det låter väl ändå lite tråkigt? Att brinna för något, må vara vad som helst, och sen bli oerhört besviken när det går åt skogen, men även euforisk när allting klickar känns väl ändå som något att föredra framför en likgiltig, initiativlös inställning till tillvaron.

Ändå, det blev en hel del smolk i glädjebägaren under dagens lopp. Min smått förtvivlade situation under eftermiddagen och kvällen utvecklade sig på ett klassiskt sätt. Jag var oerhört frustrerad och Manuela, som mött upp mig från Fårösund, den surprise jag skrev om i går, tyckte väl inte att det var det som hon korsat Gotland för att möta: en sur, svärande, haltande gubbe. Att vi sen var hembjudna till Manuelas goda vänner Daggan och Marie gjorde i det läget ingenting bättre. Alla var glad och uppsluppna men jag hade just fått se en sju månader gammal dröm gå i kras och ingen verkade bry sig ett smack. Sanningen är väl att dom visst brydde sig, det var bara hart när omöjligt för dom att förstå hur mycket det här betydde för mig.
Så…kvällen slutade inte i något romantiskt möte under den exotiska pilgrimsvandringen utan med nånting som nog närmast kan beskrivas som ett gräl.
Och allt som var så bra bara tjugofyra timmar tidigare…
Och jag som verkligen såg fram emot att få träffa Manuela.

Så…med facit i hand: borde jag egentligen ha brytit vandringen och följt med Manuela tillbaka till Fårösund och där tillbringat två lugna dygn och samtidigt hjälpt hennes mamma att flyttstäda?
Alltså, för Manuelas, vårt förhållandes och för knäets skull.
Eller gjorde jag rätt som trotsade all logik och läkarexpertis för att fortsätta den vandring som jag en gång kallade pilgrimsfärd?
Se det så här: om jag inte hade fortsatt så hade jag troligtvis grämt mig över det under lång tid framöver. Möjligtvis så hade det satt en stor svart stämpel över Gotland för mig. Kanske hade jag aldrig velat återkomma.

Personligen så tyckte jag att det nog inte fanns så mycket att välja på. Det som ska göras måste göras.
Men vad hände med pilgrimsvandringen, vart tog rensningen på allt negativt vägen? Hur mycket trassel och elände som helst, och jag vet inte ens hur det gick till.

(Jag har heller hitills inte nämnt alla de mobilsamtal som jag fått under hela vandringen gällande precis vad som helst. Svårt att koppla bort alllt när man kan bli, och blir, nådd vilken sekund som helst. Kanske jag ska vandra i ett område som inte har mobiltäckning nästa gång?)

I morgon så är det de sista arton kilometrarna kvar till Hoburgsgubben.
Slutsummering kommer!

Och så hände då det som bara inte fick hända…
Någonstans så lå det väl i luften, det hade snudd på varit FÖR bra. Inga som helst fysiska problem, trevligt sällskap hela vägen, härligt väder, bra boende, god mat. Framför allt det faktum att jag inte haft några som helst fysiska problem har varit väldigt glädjande.
Och så händer det…jag ska gena genom ett skogsparti…och snubblar i en grop.
Kände direkt att något var fel. Direkt.
Förutom små skrapsår så som ju inte var mycket att orda om så vred jag knät. Ingen stor smärta just då, men jag kände i samma ögonblick att något var fel.
Tänk er in i situationen: en mil från dit jag ska, inga bussar, inga bilar, inga människor överhuvudtaget.
Vad göra? Jo, fortsätta att gå, fast i en helt annan takt än den som jag haft innan.
Tänk att det kan gå så här. Ena sekunden så mår jag bättre än jag gjort på år och dag, nästa så har allt bara ryckts bort.
Väl i Hemse, långt efter när jag borde ha varit där, så träffade jag Manuela (den lilla “surprise” som jag nämnde i går). Hennes goda vänner Daggan och Marie kom och hämtade hos för att köra oss hem till deras hem i Habblingbo. Väl där så åt vi god mat och drack rött vin. Dessert följde.
På papperet trevligt, men knappast för mig. Hela kvällen så var jag inget annat än helt förtvivlad. Sju månaders planering och allt stupar på att jag skulle ta en genväg genom skogen.
Nåja, låt oss inte kasta yxan i sjön än. Det är en dag i morgon också, det kan ju ske ett mirakel tills dess. Knät k-a-n ju läka under natten.
OM jag går i morgon så blir det i sådana fall helt utan packning. Tjugofem kilometer till Bursvik på asfalt…ja inte med en ryggsäck i så fall…

Fortsatt rapport följer.

Sov som tidigare skrivet över i Gothem. Hade en väldigt trevlig kväll i sällskap med vandrarhemmets ägare Janne Hjort, som på sjuttiotalet spelade basket i Solna. Vi åt middag på den lokala thai-krogen och satt sen hemma hos Janne och pratade om livet i allmänhet under resten av kvällen.

Iväg från Gothem på morgonen. Med en liten speciell känsla i magen.
Varför då då?
Jo, den av mina fotvandringar som jag gjorde senast, innan denna, var faktiskt även den på Gotland.
När då då? Jo, i september förra året. Då som nu så kände jag att det hade blivit för mycket.
Sommaren 2010 var en väldigt hektisk tid och med ett semesterschema för mina anställda som fläckvis blev lite som det blev…dvs att då och då fick jag ta en vecka ensam i butiken. Och detta i en period då omsättningen och kundtillströmningen var markant högre än under året i övrigt.
Alltså, om det är jobbigt övrig tid om året så kan jag säga att det var tre resor värre då.
Öppet runt tretton timmar om dan och alla frågade mig om allt, därför att det inte fanns någon annan att fråga. Lägg därtill 30 graders konstant temperatur i butiken och ni har bilden helt klar för er.
Så plötsligt, en dag i butiken den sommaren, så hörde jag en röst i mitt huvud som lugnt och välartikulerat sa till just mig: “Gotland!”
Gotland?
Just det! Där har vi det, tänkte jag nästan omgående. Bort från allt. Bort från det som vanligtvis glädjer mig men som nu står mig så upp över halsen att det hotar att kväva mig. Just det, i väg till Gotland när de övriga gubbarna och tjejerna kommer tillbaka.
Tystnad, frid, lugn och ro, precis just det som jag inte upplevt under en lång, lång tid. Perfekt, just vad jag behövde i det läget, sommaren 2010.
Och varför inte ha ett mål när man ändå är i farten, såna kan vara bra att ha för att öka incitamentet? Exempelvis att promenera från östra Fårö till Hoburgsgubben…Ja varför inte?

Den tolfte september åkte jag iväg med en märklig frihetskänsla som jag nog inte hade haft sedan jag startade affären nån gång på Hedenhös tid. Jag hade nämligen inte bestämt mig för när jag skulle åka hem igen! Det hade den gången gått så långt att jag verkligen kände att det här, det gör jag nu, men det får också ta den tid det tar. En vecka, tio dar, två veckor, ja till och med tre veckor låg för mig inom det möjligas gräns.

Första natten sov jag på Bunge vandrarhem. Jag kom fram runt halv ett på natten och blev helt hänförd: stjärnor på himlen! Inget som en inbiten Stockholmare är van vid direkt…
Dan därpå gick jag frukostsugen med min tunga ryggsäck några kilometer ner till färjan, beslöt mig för att ta den där frukosten på Fårö och hoppade på den Bodilla som just skulle gå över sundet. Väl på andra sidan så konstaterade jag att det åtminstone inte låg något fik vid Fårös färjeläge. Hm…jag knallade på vidare till Fårö Kyrka, c:a sju kilometer bort. Där borde det ju finnas ett strandfik.
Lång näsa. Tomt och ödsligt som i en “boomtown” i en västernfilm. En matbutik fanns det, men den hade varit stängd i drygt ett år. Bokstäverna på väggen började hänga på sniskan.
Men vänta…! Vid Lansa skulle det ju finnas ett fik, åtminstone enligt vägskylten intill. Visserligen fem kilomter bort men OK.
Här någonstans började jag tycka att min ryggsäck på runt 20 kilo var lite väl tung…
Självklart var ju fiket borta vid Lansa stängt det med för säsongen. Men vid raukarna då?

OK, för att göra en lång historia kort: den dagen så gick jag runt halva Fårö och tillryggalade runt 35 kilometer UTAN att dricka en droppe vatten eller äta en smula mat.
Det kallas för “off-season”. De få fik som finns är stängda nästan alla. Ebbas borta vid Sudersand och Kutens Bensin - som jag hade som slutmål - var fortfarande öppna för säsongen, men det visste jag inte om.
Sju på kvällen så stapplade jag fram i en hastighet av ungefär en kilometer i timmen mot Kutens Bensin och deras vandrarhem Slow Train.
Helt slut. Utsvulten, uttorkad och…tja, hur skulle ni må efter trettiofem kilometer med en ryggsäck på tjugo kilo…?
Nåja, en dusch, nya kläder och en liter vatten senare så var jag något så när tillbaka i matchen.
Sen slumpade det sig så fint som att alla de som just då arbetade på Kutens rockklubb, på Slow Train och på deras creperié Tati skulle till att äta middag och av barmhärtighet mot min ömkliga gestalt bjöd in mig till att äta med dem. Tomas, Val, Vals mamma, Bond, Francois, Ina och…Manuela.Sällan har väl mat smakat så gott som den kvällen och sällan har jag väl sovit så gott som den natten.
Men ojdå…Dan därpå vaknade jag upp med ett helt förfärligt skavsår av storleken mindre tomat på vänsterfoten. Båda smalbenen värkte också, på ett lite udda sätt som jag inte hade känt av tidigare nån gång.
Med en dåres envishet så trotsade jag allt detta och fortsatte samma dag att knalla.
Ut till Fårös fyr och tillbaka. De följande dagarna över till själva Gotland och sen ner till Othem, Slite och Gothem. Känns det igen?
Jodå, i stort sett samma rutt som den här gången, men med en stor skillnad: den gången bar jag även på mitt gigantiska illröda skavsår och mina ömmande smalben. Och allt blev bara värre och värre. Smalbenen svullnade så till den grad att strumporna kom att sitta mer eller mindre som korvskinn. Benhinneinflammation kallas det för, upplyste någon mig om. Tack.
Kraftig överansträngning den första dan och sen bara pang på i samma stil gjorde att allt gick från smärta till snudd på outhärdligt. Från Gothems vandrarhem tänkte jag ta mig till Ljugarn - precis som i dag - men jag gick med stor smärta i varje steg. Det var enbart min totala motvilja mot att ge upp äventyret som drev mig vidare.
Vid Gothem så böjade jag förstå att det här skulle kunna bli övermäktigt, men beslöt mig för att ge det en sista chans. Trettiofem km till Ljugarn, ja jag var ju tvungen att försöka i alla fall.

Alltnog, i skogen c:a 8 kilometer söder om Gothem så kom jag fram till en å, Djupån, ett namn som inte bådade gott. Ungefär tio meter bred var den, men inte en tillstymmelse till en bro eller en spång någonstans, trots att jag i tät strandvegetation under stor möda följde ån under c:a en halvtimme.
Då, men först då gav jag upp.
Under vedervärdig smärta i smalbenen så gick jag hela vägen genom skogen tillbaka till Gothems vandrarhem. Den sista timmen såg jag konstant Gothems kyrka, men med min obefintliga hastighet så kändes det som att jag bara inte kom närmare. En snudd på surrealistisk känsla. Mitt beslut att bryta projektet var helt uppenbart ett korrekt beslut.

Men vad göra då då? Åka hem med svansen mellan benen? Nja…det skulle väl vara lite väl tråkigt nu när jag ändå var ledig för en gångs skull. Men varför då inte åka tillbaka till Fårö och Kutens Bensin? För, var det inte så att just dan därpå så skulle det vara det där berömda Fårönatta, säsongens sista helgkväll när det är i stort sett karneval på ön under hela natten? Jo, det var det!
Tillbaks till Kuten med en härlig Fårönatta och sen ytterligare fem dar Fårö.
Och…? Jo, jag blev där bekant med Manuela, en tjej som sin ålder till trots jobbat på Kuten och creperiét ett antal år. Efter att jag åkt hem igen, tillbaka till Hornstull och den invanda rollen som skivhandlare (en utvilad sådan dock), så höll vi en aktiv sms-kontakt och…tja, en månad senare, men först då, så blev vi ett par. Alltså, hade det inte varit för den vedervärdiga långa första dan med en proppfylld ryggsäck (kamera, kikare, böcker, CD-spelare och CD-skivor) med två inflammerade benhinnor och ett gigantiskt skavsår som resultat så hade vi troligtvis inte blivit tillsammans överhuvudtaget.

Men varför berättar jag allt det här? Det här hände ju förra året?
Jo, det har varit en starkt gnagande känsla av revansch hos mig ända från det att jag kom hem den gången. Jag skulle bara göra om det här helt enkelt. På ett smartare sätt dock. Jag skulle självklart gå samma väg som den gången bara för att bevisa att jag kan, att det bara var klantighet som spelade in den gången.
Och, i dag, från Gothem, gick jag precis samma väg som den jag gick för sju månader sen, men med en helt annan kroppssituation än då. Med en ryggsäck nerbantad till runt 10 kilo och de två första dagarnas etapper helt utan packning så har allt känts helt kanon den här gången. Allt.
Och när jag i dag kom ner till Djupån så tvekade jag inte många sekunder. Jag valde ut ett lämpligt ställe och gick med skor och byxor rakt ner i vattnet och vadade över till den andra sidan. Jag bara jublade när jag kommit över till den motsatta sidan, precis så enkelt var det alltså!
Hundra meter längre bort så märkte jag det var det inte alls det…
Djupån är vid det läget, alldeles intill havet en delad å, och framför mig så såg jag ytterligare en ådra, en större, kanske femton meter bred den här gången.
Men vad då? Nu var jag ju redan blöt, blötare kunde jag väl ändå inte bli?
Jag knallade på, erfor att det nog var djupare där en vid den första ådran men inte värre än att det gick. Iskallt vatten, men det kändes bara svalkande efter en dryg timmes knallande i solen.
Snacka om känsla när jag kom över till den andra sidan! Sju månaders gnagande förnedring hade bytts ut mot triumf. Ja, där satt den!

Tre timmar senare så möter jag på en vespa en hjälmförsedd man med en likaledes hjälmförsedd tjej därbak. “Hallå där vandringsman!” ropade föraren…som var ingen mindre än Janne från vandrarhemmet i Gothem! Denne var ute och körde med sin dotter och de gensköt mig vid Ardre kyrka. Ur en korg så plockade de fram en termos med kaffe och en påse med ett par wienerbröd. Så där satte vi oss och tog en eftermiddagsfika i solen.
Ibland så är livet inget annat än helt underbart.

En timme senare, efter en helt underbar vandring genom skogar och Bullerby-byar, så sitter jag nu här i Ljugarn. Fyra etapper avklarade och allt känns bara så helt OK!
Ljugarn - Hemse i morgon, 30 kilometer, där en liten “surprise” kanske väntar…

Sanningen är att jag alltid varit något av en gångare. Innan jag flyttade till där jag bor nu, dvs till samma hus där den större av butikerna finns, så bodde jag i Kristineberg, tre och en halv kilometer härifrån. Ofta promenerade jag både till och från jobbet. Och innan dess, dvs innan jag öppnade eget och följdaktligen hade gott om sk ledig tid, så promenerade jag i stort sett vart jag än skulle i stan.
Skulle jag hem till någon som bodde i Skanstull så tog jag mig den timme det behövdes i stället för att ta tunnelbanan med ev byte och kanske även buss. På med freestyle-lurarna och i väg ut på Stockholms gator. Härligt!
Längre fotvandringar har jag gjort även under senare år, skillnaden är bara att jag inte bloggat om dom, som nu. Jag ska ta upp några av dom lite senare.

Så…det här är bara tillbaka till det naturliga, det ursprungliga, just så som det ska vara. Jag älskar verkligen att gå till fots, när jag gör det så känner jag ett lyckorus som kan vara svårt att klä i ord.

Tillbaka till dagen i dag.
Något som slår mig här på Gotland är hur lite folk som man ser utomhus så här års. Och då menar jag givetvis inte Visby, utan övriga ön. Den första dagen så såg jag sex människor, varav två var skogsarbetare. Hitintills har jag inte sett en annan människa som har promenerat längs vägen. (Det här skriver jag på bussen till Slite, och givetvis, precis i den sekund som jag avslutar meningen så ser jag en familj med ett par hundar gåendes längs landsvägen…).
Frånvaron av affärer, resauranger och fik är också snudd på frapperande. Var köper alla människor sin mat? Många har nog flera mil till närmsta mataffär. Tänk att en lördagkväll upptäcka att mjölken är slut…

I dag från Slite - etapp 3:s startpunkt - så gick jag länge längs havet. Bedövande vackert med ett näst intill spegelblankt hav. Lätt molnigt men med en väldigt klar luft. Idealiskt för fotografering med andra ord, men tyvärr så hade jag redan kört slut på den sista filmrullen. (Varför köpte jag inte tio rullar på en gång i Stockholm innan jag åkte?).
Mot slutet så blev det lite väl mycket sankmark för min smak, framför allt för mina skor, så det blev till slut en mindre befrielse att komma upp på landsvägen. (Såg förresten inte en människa under hela denna vackra strandpromenad).
Hur som helst - inte mer än 17 kilometer i dag, kändes faktiskt som rena söndagsturen, men en bra uppmjukning inför morgondagens etapp Gothem - Ljugarn. En historia på 35 kilometer, med packning… Nåja, det som måste göras ska också göras. När jag någon gång på eftermiddagen passerar Kräklingbo (vilket namn på en ort) så kan jag säga till mig själv: Halvvägs!

Åkte efter Slite tillbaka med bussen till Fårusund där jag tog färjan över till Fårö. Tar mig i morgon tillbaka till Slite för att därifrån starta färden mot…Gothem!

Återkommer med ny rapport i morgon kväll!

Kunde vara, men är nu inte det. Det rör sig om ett något helt annat.
Läs vidare och allt ska vara uppdagat.

Jag kände för någon vecka sedan att det fick vara nog för ett tag.
Arbete sju dagar i veckan, bloggande och skivinspelning tog nog hårdare på mitt psyke än vad jag trodde att det skulle göra.
Inte en recension på en månad är ingen slump. Jag hittade helt enkelt ingen skiva att skriva om. Hade överhuvudtaget inte ens lust att lyssna på någon platta, och då blir det ju faktiskt ännu svårare.
Ingen lust att ens röra en gitarr heller, ja knappt lust med nånting överhuvudtaget, och nog allra minst lust med att arbeta.

Bestämde mig för en tio dagar sedan att helt sonika rymma fältet för att tömma hårddisken - mitt huvud - på överblivet kvarlämnat skräp.
En helande pilgrimsvandring i tystnad, med ett minimum av input och inte riktigt så många människor runt mig som vanligt var precis det som jag kände att jag behövde.

Lämnade Stockholm för Gotland i går med min Manuela. Hon stannade dock kvar hos sina föräldrar i Fårösund.
Åkte vidare ensam till Fårö på kvällen, till Kutens Bensin, öns berömda rockklubb som även har en vandrarhemsrörelse. Inte fullt så livlig i april som i juli, men ändå. Den finns där.
Planen är att i dag ta mig ut till fyren på öns östra sida för att sen till fots ta mig ner till…Hoburgsgubben! Så långt västerut som man kan komma.
Jag återkommer med täta rapporter under de kommande dagarna.

I går kväll runt elva, vid läggdags, gick jag ut från Tomas och Vals hus ut till den så kallade Bergmansviten där jag sov i natt. I det kolmörker som var, just så som det blir ute på landet, så såg jag helt plötsligt en eldsflamma långt ute till havs! Långt, långt ute till havs, precis vid horisonten så syntes en starkt brinnande rödgul flamma. Dramatiskt minst sagt. Var det ett fartyg som brann långt därute?
Några sekunder senare så kom jag på vad det var. Det var ju månen som gick upp ur havet!
Jag sprang och hämtade min kamera, satte av mot stranden och ställde mig där och tog ett trettital foton - med en sekunds slutartid - på detta enorma naturspektakel. Ovanför mig på himlen så lyste det av ett par miljoner stjärnor.
Förtrollande.
Visst är det häftigt att tillbringa sina kvällar och tidiga nätter i en vinyl/CD-butik, men verkligheten utanför kan vara minst lika magisk den, om inte ännu mer…

I dag börjar första etappen. Fårö fyr - Fårösund. C:a 18 kilometer.
Återkommer med rapport i kväll.

www.youtube.com Slå in “flinck blå” så kommer ni rätt!

Ola & The Janglers två första LP-skivor är onekligen två riktiga pärlor i svensk pophistoria. Olas sång, kompet, det utmärkta valet av udda covers som perfekt passade gruppen och de egna kompositionerna som genomgående höll en minst lika hög klass som övrigt material; allt detta bidrog till att skapa något smått unikt, plattor som onekligen hade en udda, egen touch, och - framför allt - var väldigt, väldigt bra.

På den tredje skivan, Limelight, bjuder Ola och hans gubbar på en sedvanlig cocktail (förlåt ordvitsen) av rock och pop, men det är uppenbart att det börjar glida över från den traditionella rythm ‘n bluesen till popen, mer och mer. En del nya djärva grepp prövas också. En sitarliknande gitarr dyker upp hux flux, och även på annat håll så experimenteras det mer än tidigare brukligt i pop-Sverige. Beatles sätt att göra LP-skivor hade helt klart börjat smitta av sig i Sveriges popliv. Här är det fråga om ytterst genomarbetade kompositioner av vitt skilda karaktärer låt från låt, och en genomlyssning av skivan så här fyrtiofem år efteråt ger vid handen en grupp sprängfylld med ambitioner och med siktet ställt högt över grantopparna.
Häng med låt för låt!

OLA & THE JANGLERS “LIME LIGHT” Utgiven 1966 på Gazell

Sida 1

1) Light Of Lime
Klassiskt Ola & The Janglers-röj, och i botten en riktigt bra låt.
Kompositörspennan satt, som vanligt i denna epok, i händerna på Claes “Clabbe” af Geierstam.
Märkigt nog inte släppt på singel, skulle nog varit en gjuten hit.
Svängig bas och snyggt samspel mellan gitarr och orgel.
Ola drar loss ordentligt på slutet alldeles innan nertoningen. Fake-applåder avslutar spåret, men jag tror inte att man ville påskina att det var live. Det låter helt enkelt ganska “coolt”.
En kanoninledning på skivan.

2) Mary Come Home
Även här en komposition av Clabbe, men den här gången en låt som i sitt upplägg faktiskt mest minner om engelsk folkmusik. Mycket fint spinett-spel i inledningen.
En inte helt oäven gissning är nog Simon & Garfunkel som inspirationskälla. Framför allt slutet minner väldigt mycket om New York-duons tidigare folkmusik-inspirerade skapelser.
Alla ord till trots - en närmast förbluffande skapelse. Att något svenskt band kunde prestera detta så tidigt som 1966 är rent ut sagt häpnadsväckande.

3) Now I Like Her
Och så då lite av den rythm ‘n blues som gruppen alltid gör så bra.
Även här så kombinerar grabbarna ett garageröj med en riktigt bra komposition. Snyggt klaviaturspel låten igenom, men så är det också en av tre låtar där Clabbe delar låtskrivarpennan med “Jonte” Olsson, gruppens klaviaturspelare.

4) No One Knows What Happens Round The Corner
Tillbaka till det folkmusikinspirerade, och den här gången ett litet smakprov på det orientaliska. En gitarr som låter som en sitar (eller, det kanske rentav är en sitar?) sätter en kraftig prägel på hela låten som är en spännande men samtidigt också väl genomarbetad skapelse.
Alltså, det här är 1966, popmusiken stod även ute i stora världen i sin linda, det är onekligen lustigt att ett gäng “snorungar” från förorten lyckades skapa det här, helt i takt med tiden och väldigt genomgjutet och okonstlat.
Hep Stars hade precis kommit i gång med I Natt Jag Drömde och Shanes hade börjat sjumilakliven mot att bli ett renodlat dansband. Vid den här tiden så var det bara Tages kvar som kunde räknas in som konkurrenter om titeln Sveriges Bästa Popband. Men var finns all “cred”
för det?
Är det månne Clabbes “Rakt Över Disk” och Olas roll i Secret Service som gör att så få idag tar gruppen på allvar?
Clabbe ja…jo det är han som ligger bakom även denna pärla.

5) How Come
Tillbaka till Janglarna som de lät på de två första skivorna, när de var som mest inspirerade av Them och Van Morrison.
En utmärkt låt och ett riktigt bra framförande med en tung bas som driver på låten igenom.
Den andra kompositionen från Geijerstam-Olsson.

6) Poetry In Motion
Johnny Tillotsons gamla hit från 1960 i en klart godkänd version som dock föga skiljer sig från originalet. Lite överraskande så gick den här låten upp till första plats på Tio-i-topp. Inte så att den inte är bra, utan att det rörde sig om en sex år gammal låt.
Hur som helst, i all sin enkelhet och i all sin anakronism en väldigt bra version, med en snyggt dubblerad Ola.
Måhända ändå första sidans om inte svagaste men minst intressanta låt när allt kommer omkring. I alla händelser ett utmärkt avslut på en förbluffande bra första-sida!

Sida 2

1) Alex Is A Man
En av gruppens största hits, och helt välförtjänt. Det här är nämligen en tvättäkta popklassiker som håller lika bra i dag som för fyrtiofem år sen.
Kort, kärnfullt,effektivt framfört och en komposition med smått genialiska ackordsgångar. Tror ni mig inte, så lyssna på sticket så förstår ni att det här inte är en dussinlåt ihopsnickrad på en kafferast. En stor framgång på listorna för bandet, även denna en etta på Tio-i-topp. Skriven, som vanligt, av gruppens store hitmakare; Clabbe!

2) Chained And Bound
Onekligen djärvt att försöka sig på en Otis Redding-cover och helt fel är det inte.
Känns väl inte som janglarnas starka sida, men den här plattan tar ut svängarna ordentligt så på så sätt så är det väl bara helt logiskt.
Långt från skivans höjdpunkt men ett klart godkänt försök.

3) Our Love
Lite mer tillbaka till slammer och röj, något som grabbarna i den här gruppen alltid gör med den äran.
Läckert orgelsolo och en tungt pumpande bas, men ändå inte någon av plattans trumfkort.

4) Bird’s-Eye View Of You
En av gruppens bättre låtar överhuvudtaget. En Tio-i-topp hit även denna, trea som bäst.
Men…kom inte Birds-Eye View Of You att bli något av modell för den senare hiten Juliet? Delar av båda låtarna påminner mycket om varandra. Självklart så är det helt OK för en kompositör att låna av sig själv, men det är sällan det blir så uppenbart som här.
Som det nu än är så är både Bird’s-Eye och Juliet utmärkta exempel på svensk sextiotals-pop när den är som bäst.

5) Heart
Plattans mest anonyma låt. Det enda spåret som inte känns helt genomarbetat.
Den tredje låten skriven av Clabbe och Jonte.

6) We’ve Got A Groovy Thing Going
Låter som en tveksam idé, men Ola & Co gör en tung, riktigt bra version av en av Simon & Garfunkels mer obskyra låtar.
Jag minns att det var den låt jag tyckte minst om på S&Gs LP Sounds Of Sience, kunde bara inte fatta poängen med den.
Här faller brickorna faktiskt, märkligt nog, mera på sina platser. Öset är nästan sanslöst i inledningen. Känns nästan lite störande när Olas sång kommer in, dom klarade sig alldeles utmärkt utan honom. Lika snabbt som den kom in så försvinner Olas röst och bandet drar ånyo loss å det vildaste, men alltihopa tonas tyvärr ut alltför tidigt. Lite Booker T & The MGs över det hela faktiskt.

Jo, visst är det här en riktigt bra skiva, definitivt på nivå med de två första.
Något, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, gjorde dock att jag inte fick samma lyriska eufori de första gångerna som jag lyssnade på Limelight som jag direkt fick av Surprise Surprise och Patterns, gängets två första album. Skivan kom dock att stadigt växa lyssning för lyssning. Det brokiga utbudet av stilar gör att det tar sin tid för örat att ta in allt. När man väl gjort det så har man å andra sidan hittat hem till en alldeles lysande svensk pop-LP.

Som sagt, något som är imponerande på är hur mångsidiga killarna var på den här tiden. Garage-röj, popballader, poplåtar, soul, folkmusikinspirerat och covers från tidigt sextiotal, och allt låter precis lika övertygande.

Clabbe ger jag med all rätt konstant stort beröm för sitt stora kompositörskunnande. Det ska han ha, men han är inte ensam i gruppen. “Jonte” på diverse olika klaviaturer är starkt bidragande till bandets helhetssound. Ett flertal låtar är mer eller mindre uppbyggda kring dennes spel. Synd att denne gode hantverkare la av med musiken alldeles för tidigt.

Arrangemangen är genomgående fint genomarbetade, men produktionen har då och då en del i övrigt att önska. Olas röst är helt identiskt mixad skivan igenom. Vid lyssning i hörlurar så blir det faktiskt lite tjatigt eftert ett tag. Men…det här är pop-Sverige 1966, förmodligen så gjordes alla sångpålägg på en eftermiddag i ett enda svep. Det skulle kanske också ha varit lite uppfriskande med en annan sångsolist på åtminstone en eller två av låtarna, så som framför allt Tages men även Shanes, Mascots, Hounds m. fl. av gruppens konkurrenter gjorde för att få lite variation.
Ingen skugga över Olas insats, han var väl något av Sveriges Mick Jagger vid den här tiden, och i Stones så sjöng ju inte Bill Wyman eller Brian Jones speciellt ofta…

Hur som helst, det här är en bitvis förbålt bra skiva som utan problem “spöar skiten” ur det mesta av övriga band från samma epok. Jämfört med Lee Kings eller Faboulus Four vars skivor recenserades här för ett litet tag sen så framstår det här som något taget från ett annnat universum, åtminstone på sida 1.
Slutomdömet dras ner av ett par lite svagare kort på sida 2. Hade den andra sidan varit lika stark som den första så hade blott det högsta betyget varit aktuellt.

Slutbetyg: En mycket stark FYRA!!!

EN I RADEN AV GÖTEBORGSGRABBARNAS “VYKORTS-PLATTOR”

“Vykortspattor”, det är min egen benämning på svenska Spotnicks skivor i början på deras karriär, de skivor som genomgående hette något i stil med: “Spotnicks In London”, “…In Paris”, “…In Spain” osv. Det sjunde vykortet kom 1966 från Tokyo och det är det som vi ska titta lite närmare på här.
Till att börja med, låt er inte luras av titeln, skivan är inte, som man kan tro, inspelad i Tokyo. Ingen av de andra vykorten var heller inspelade “på plats”, (om man möjligtvis då undantar “…At Home In Gothenburg”). Titeln “…In Tokyo” kommer sig helt enkelt av intentionen att ge ut en skiva med några samtida japanska kompositioner, uppblandat med ett par egna alster som gick i något som man förmodade var av en österländsk touch. Med på skivan finns även två låtar, Drum Diddley och Husky, där nye trummisen Jimmie Nicol har huvudrollen. Dessa två hade alldeles innan getts ut på singel under namnet Spotnicks introducing Jimmie Nicol.

Jimmie Nicol, ja. Den “gamle” Beatles-trummisen. Visserligen bara för en dryg vecka sensommaren -64, när Ringo opererade bort sina halsmandlar. Men ändå, har man en gång spelat live med Beatles så har man.
Ett år senare blev Nicols värvad av göteborgarna i Spotnicks, och en sak är klar; var inte gänget tajt och tätt innan så var man det då i alla fall.
Det ger den här skivan åtskilligt med bevis för.

Då, som jag tidigare nämnt, Spotnicks genom åren mer eller mindre har varit som en främlingslegion så är det på sin plats att lista uppställningen på “In Tokyo”.

Bo Winberg Gitarr
Bo Starander Gitarr
Björn Thelin Bas
Peter Winsnes Klaviatur
Jimmie Nicol Trummor

Låt oss ta en titt på plattan, som vanligt låt för låt.

THE SPOTNICKS “THE SPOTNICKS IN TOKYO” Utgiven 1966 på Swedisc

1) Autumn In Japan
En låt av pennan Gusten-Winberg. Vemodigt, mellankoliskt men elegant och stilfullt framfört. En klart godkänd inedning på skivan.

2) Memory Of Summer
Än mer av det vemodiga. En Suzuki står uppsatt som kompositör, så det är förmodligen en på sin tid känd japansk låt.
Väldigt fint och elegant framfört hur som helst.

3) Look Up To The Evening Star
En titt på kompositörsparet (Izumi - Ei) ger vid handen att det även här rör sig om en japansk låt. Här som där helt okänd för mig.
Långsam, vacker och med fina harmonier i sig.

4) Drum Diddley
En av tre riktiga upptempo-låtar på plattan, en cover på Joe Loss singel från 1964.
Som titeln utlovar så finns det en hel del trummor med här. Jimmie Nicol visar här också vilken fantastisk trummis han en gång i tiden var, men även som helhet så är det ett lysande nummer, kanske också en välkommen paus från det mellankoliska.

5) The Old Love Letters
Kort paus, snabbt tillbaka till vemod och melankoli.
Här får man dock närmast känslan av fransk Film Noir, där det här stycket skulle passa som hand i handske, mer än något orientaliskt.

6) Piercing The Unknown
Återigen en komposition av Gusten-Winberg
Och så skivans andra upp-tempo. Ehuru omisskänligt Spotnicks så tänker man väl både Shadows och Ventures om det här. Väldigt välspelat och med ett sanslöst tryck i kompet.
En av skivans definitiva höjdpunkter.

7) Playboy’s Bunny Hop
Tja, låter en hel del som jenka från Finland, som ju faktiskt just hade börjat dyka upp.
Inte helt fel, om ej något toppnummer.

Sida - B

1) Crying In The Storm
En låt som ett år tidigare varit en hit i Japan med en engelskfödd sångerska - Emy Jackson, som dock var uppväxt och bodde i Japan.
Galopperande puk-trummor i bakgrunden och renodlad “västern-gitarr” i melodin.
Snyggt och mycket effektfullt, kan vara plattans främsta låt.
Kunde ha platsat i vilken Clintan-film som helst.

2) From Russia With Love
Ledmotivet till den andra Bond-filmen.
Enkelt men onekligen stilrent och även här fyllt till bredden av vemod.
Och…banne mig, inte är det kimonos dom bär på skivomslaget grabbarna i Spotnicks. Det är ju en renodlad James Bond-utstyrsel!

3) Happy Silence
Återigen vemodsmättat. Snyggt komp och en melodi stiligt framförd av Bosse.
Samma låt - fast med sång - hörde och såg jag i TV-programmet om Spotnicks från 1983, fast den gången med sång från Peter Winsnes…på japanska! En studioversion av detta sångnummer finns också, men ej med på denna LP.
Och…är det inte en liten improvisation från Bosses gitarr vi hör precis vid nedtoningen…?

4) Ode To Dawn
Aningen, men bara aningen muntrare toner. Kompositörsparet Izumi-Iwatani hade totat ihop denna kanske ett av de mer anonyma verken. Lustigt nog så låter det de sista tio sekunderna plötsligt Last Date om det hela. Ett medvetet stildrag?

5) The Lonesome Port
Och så tillbaka i fullt vemod. Var det så man tänkte sig att den japanska marknaden såg ut? Vemodiga melodier i halvtempo?
Missförstå mig nu inte, det här är verkligen snyggt och mycket behagligt att lyssna på, jag blir bara lite förundrad över det minst sagt genomgående genuina vemodet över en stor del av låtarna.
Det är så o-Spotnickskt bara.

6) Husky
En låt mest som en ursäkt för ett långt och ett rent ut sagt fenomenalt trumsolo av Jimmie Nicol.
Men vilken ursäkt sen; för det här är riktigt bra!
Efter att ha hört det här, och för den delen övrigt trumspel skivan igenom, så är det lätt att konstatera: Ringo Starr fick jobba ordentligt för att övertyga sina spelpolare John, Paul och George om att de trots allt valde rätt när de plockade Ringo som ersättare för Pete Best.
För Jimmie Nicol var vid den här tiden en trummis av yppersta klass. Riktigt synd att att han så abrupt avbröt sin musikerkarriär ungefär ett halvår efter denna skivas utgivande.
För övrigt…undrar om inte gubbarna i Zeppelin hört det här, för upplägget är väldigt likt deras Moby Dick från Zeppelin 2. Båda låtarna avslutar dessutom respektive skiva.

Bitvis en riktigt välspelad och fint framförd skiva med ett klart drivet svenskt popband.
Ja, musikaliskt så fanns det väl vid den här tiden inget gäng som skulle ha kunnat mäta sig med giganterna från Göteborg. Bredden på kunnandet i musikutövandet är minst sagt imponerade.
Det känns onekligen, så här fyrtiofem år efteråt, lite märkligt att gruppen som vid den här tiden visade upp ett kunnande och ett register som var av högsta internationella klass i stort sett var helt nertystad hemma i Sverige.
När Ola & The Janglers 1969 tog sig in i de nedre regionerna på amerikas Hot 100 med Let’s Dance så var det väldigt uppmärksammat i pop-Sverige, men Spotnicks makalösa framgångar i stora delar av världen under en räcka av år passerade bara förbi på ett märkligt sätt.
Varför då?
Tja, det finns väl bara en förklaring: medlemmarna var vid den tidpunkten närmare trettio än tjugo, och inte ens den tvålfagre Peter Winsnes kvalade väl egentligen in som potentiell popidol. Möjligen som svärmorsdröm, men popidol i klass med Svenne H., Tommy B. eller Ola H.? Knappast, och då gick det som det gick.
Och visst är det väl bedrövligt och inget annat än bedrövligt.
Två år innan denna skiva släpptes, sommaren -64, så hade Spotnicks sin sista låt med på Tio-I-Topp. Därefter intet.
Alltså, här hade vi i mitten på sextiotalet, mitt bland alla de trevande och försiktiga första stapplande stegen hos sveriges popband ett gäng som spelade skjortan av de flesta på den internationella scenen, som hamnade på hit-listor lite varstans, som turnerade världen över och som producerade platta efter platta med högkvalitativ pop, och som fick i stort sett noll uppmärksamhet på hemmaplan…Och varför då? För att dom varken var modsklippta eller gulliga.
Ja någon annan förklaring kan jag inte hitta.

Men sorgligt är det likväl, för visst är den här skivan riktigt bra! En del Spotnicks-fans kanske hävdar att ingen av gruppens mer kända alster finns representerad på skivan. Helt rätt, men det är ändå en skiva som, något som är tämligen unikt för att vara Spotnicks, faktiskt är befriad från de där annars obligatoriska bottennappen. En orsak till det kan faktiskt vara så enkel som att som att det här är en helt instrumental skiva, dvs utan sångnummer…
Nja, hur man än ser på det, det här är en riktigt, riktigt bra skiva av The Spotnicks, en grupp som vid den här tiden var etablerad i världseliten och för var skiva som gick bara befäste sin position.
Den invändning man med all rätt kan ha är att mycket av det som sputnickarna framförde kan kännas som att det är mest på lek. En form av underhållningsmusik helt befriad från allt vad pretentioner heter annat än det rent musikaliska. Killarna har i vanlig ordning gått in i studion för att ha lite roligt.
Men varför inte? Resultatet är ju likväl förbålt bra. Och hur surmulet intryck än Bosse Winberg kan ge utanför scenen, få människor har spridit så mycket glädje till så många som han har gjort under ganska precis ett halvt sekel.

På grund av sin jämnhet så blir det faktiskt ett för Spotnicks ovanligt högt slutbetyg. Frånvaron av det där obligatoriska drivankaret, som i en del fall är både två och tre, gör att flaggan går högt denna gång, om än ej i högsta topp.

Slutbetyg: En FYRA

LEE KINGS BJUDER IN ETT OKÄNT UPPSTICKARGÄNG FÖR ETT GÄSTSPEL PÅ SIN DEBUT-LP, OCH VISAR UPP SIG SJÄLVA SOM ETT BAND SOM KANSKE INTE VAR SÅ BRA ÄNDÅ…

Det finns ett stort antal sätt för artister att gå till historien på. Ett av dom är att göra något som man inte får göra, bli ertappad och därpå bestraffad, ta sitt straff och sen förhoppningsvis få allmänhetens förlåtelse. I de flesta sådana fall så kan man nästan vara säker på att sedermera aldrig någonsin bli bortglömd.
Lenne & The Lee Kings gick in i evigheten just genom ett sådant händeseförlopp.
Många av er känner till historien: Någon gång runt 1964 så började svenska popband helt medvetet plugga sina låtar på Tio-i-topp.
I den epoken, varje lördageftermiddag mellan klockan tre och fyra, befann sig två oika jurygrupper bestående av svenska lokala ungdomar i två svenska städer för att i direktsändning rösta fram sina favoriter. Dessa städer var alltid Stockholm plus en annan svensk stad. Den andra kunde vara Västerås, Malmö, Sundsvall eller någon annan större eller mindre stad i vårt land.
Då av förklarliga skäl stad nummer två var utvald en tid i förväg så såg en del artister till att, så där “av en slump” ha en spelning i just den andra stade, just den veckan, kvällen innan omröstningen då en av deras låtar skulle testas på Tio-i-topp.
Shanes gick hösten -64 med Let Me Show You Who I Am direkt in på första plats på. Händelsevis så hade gruppen spelat i Kiruna (!) kvällen innan och kört nämnda låt c:a tio gånger och fick följdaktligen 98% av rösterna därifrån…Veckan därpå sjönk man ner till en tionde plats, räddades från att åka ut med en poäng, och var aldrig nära en topplacering igen innan den åkte ut från listan.
Det här upprepades ett antal gånger av olika band under de närmaste åren tills Sveriges Radio fick nog och slog näven i bordet. Efter att Lee Kings gjort om samma bravad - röstkupp kom att bli det etablerade uttrycket - med sin Stop The Music, som gick från nionde plats till första från en vecka till en annan, så ville SR statuera exempel, följdaktligen så annulerades den veckans lista och man körde om den veckan därpå.
Ett logiskt förfarande hade kanske varit att helt enkelt diska Stop The Music, men det gjorde man inte. Veckan därpå, när man så att säga började från scratch så blev låten ändå femma och höll sig kvar åtskilliga veckor till. Jodå, nog fick både Stop The Music och gruppen publicitet allt…
Och än i dag, fyrtiofem år senare, så minns många av “de som var med” Lee Kings som “dom där som kuppade till sig en Tio-i-topp-etta, men som blev diskade” och Stop The Music som “låten som fuskades upp till förstaplats”.

Bakom allt detta fanns det även ett band, Lee Kings aka Lenne And The Lee Kings. Ett rutinerat gäng med ett par namnkunniga killar i truppen. Lenne Broberg som senare kom att kliva in i den svenska folksjälen med Mälarö Kyrka, Mike Watson som på åttiotalet blev Little Mike med sin rock- och soulshow och “Bengan Dahlén, som efter Lee Kings bl.a. dök upp i Fläsket Brinner.
Duktigt folk med andra ord, något som märks…här och där åtminstone. Mer om det senare.

Det lustiga med den här skivan är att den är en arkaisk variant på det som i dag går under namnet “splitskiva”, dvs man delar en platta med ett annat band. Oftast så rör det sig i dag om en singel där följdaktligen de två banden har en låt var.
Här rör det sig dock om en LP där en akt har sju låtar med och den andra tre.
Alltså: etablerade Lee Kings gav ut en LP där helt okända Stockholms-bandet The Sunspots har med tre låtar.
Hört talas om The Sunspots?
Var inte ledsna om ni inte har gjort det, för ni är inte ensamma.
Varför och hur det här med denna split-LP kom sig har jag ingen aning om. Måhända det var en nyck från skivbolaget, typ “vi ger ut en fullängdare med er om ni samtidigt pushar för vårat ny-signade gäng Sunspots!” Kanske tänkte man sig att det här skulle bli starten på ett helt nytt sätt att ge ut LP-skivor på: Ett etablerat gäng och ett okänt som behövde uppmärksammas.
Hur som helst, tack vare denna idé så har vi här lite läsning om ett alltför kortlivat och sorgligt bortglömt svenskt popband som gav ut blott två singlar varav tre låtar från dessa hamnade på denna skiva.
Jag tycker att dom visar prov på ett gäng med stor musikalitet och en gedigen skaparvilja. En riktig frisk fläkt faktiskt.

Läs här under för mer ingående granskning, låt för låt!

THE LEE KINGS “STOP THE MUSIC” Utgiven 1966 på Grand Prix

1) Stop The Music
Tja, som låt så där rakt upp och ner så är det väl kanske inte nånting som skulle ha gått till historien om det inte varit för det där med den där röstkuppen.
Hur som helst, jag gillade Stop The Music då och gör det än i dag, men ändå väl medveten om att det inte är något mästerverk.
Men, på något sätt så är väl det här något av det som Cadillac är för Hep Stars, dvs mer ett trademark som man inte analyserar utan bara konstaterar att det finns där.
Stop The Music ÄR på något sätt Lee Kings. En bra svensk poplåt, om än långt från den bästa.
För övrigt,v ad jag vet så toppade ett danskt band, The Hitmakers, den danska topplistan 1965 med Stop The Music. Huruvida detta är originalet om det är tvärtom eller om originalet helt enkelt spelades in av någon okänd akt tidgare vet jag inte. Det får bli osagt än så länge. Båda grupperna turnerade flitigt i Finland i mitten på sextiotalet och man kan förmoda att svenskarna stötte på danskarna vid mer än en gemensam popgala och på så sätt influerade varandra.

2) It’s Rainin’
Bra val av cover! Den enda artist jag annars har hört It’s Rainin’ med är Irma Thomas. Det till trots så är det här låtmaterial av högsta rang. Det är ju givetvis en svåruppnåelig uppgift att mäta sig med den donnan, men helt oävet är inte det här. Ett av Lee Kings bästa bidrag till skivan.
(Irma Thomas, ja. Har ni hört hennes original på låten Time Is On My Side som Stones plockade upp? En riktig rökare!)

3) Sticks And Stones
En hit från 1960 med Ray Charles, faktiskt en av dennes allra första hits.
En klart godkänd version här av killarna med bra insats över hela fältet. Trummor och - framför allt - gitarr tillåts briljera på ett som dom tyvärr knappt alls på resten av skivan får göra.
Så här långt hade killarna gjort bra ifrån sig. Det slutade dom med här dock. Härifrån så går det bara neråt…

4 Que Sera Sera
Uppenbarligen ett försök till att kopiera PJ Probys version av Doris Days gamla slagdänga.
Låt mig uttrycka det så här: Om PJ hade hört det här eländet så skulle han ha bosatt sig i Sverige nån gång runt -66, fast förvissad om att det i Sverige inte skulle finnas ens en antydan till konkurrens från andra artister.
Helt vedervärdigt.
Finns kanske något positivt att säga för den som inte har hört förebilden, men har man det så blir domen skoningslös. Kan vara det sämsta jag hört från svenskt sextital i den här genren.

5) Like A Rolling Stone
Jo ni läser rätt. Det ÄR en cover på Bob Dylans Like A Rolling Stone. Minst sagt ett udda val som man svårligen kan tänka sig ska funka.
Det är inte speciellt lyckat heller, även om det är ett lyft från låten innan, och nog ändå bättre än vad som står att läsa på innerkonvolutet till en väl spridd svensk samlings-LP (”åtalbart”). Kruxet är att de här grabbarna spelat in en av pop/rockhistoriens bästa låtar, och resultatet kan bara bli ett. Till deras försvar kan sägas att dom åtminstone försökte.
Men varför dessa svåra covers på klassiska låtar som inte ens är i närheten av originalens kvalitet?
Inte helt oävet, långt ifrån bra, men framför allt helt meningslöst.

Sida 2

1) L.O.D.
Låter mest som något från Frälsningsarmens repertoar, och jag menar verkligen vad jag skriver.
Lättviktigt och inte bra ur något perspektiv alls. Trots det blev det en listetta på Tio-i-topp!
Bedrövligt sätt att följa upp Stop The Music på.

2) Always And Ever
Skramligt och larmigt, men inte på något speciellt bra sätt. Dålig balans mellan sång och instrument gör att den förmodade tilltänkta garage-feelingen aldrig uppstår. Sticket som bryter av var nog tänkt att ge lite spänst till kompositionen, men känns bara krystat
Rent utsagt dålig sång, och ett munspel som av en händelse är ett munspel i fel tonart, något som trakteraren inte verkar bekymras ett jota av.

THE SUNSPOTS

3) To Feel And To Hold
Och helt pötsligt så låter det remarkabelt bättre!
Trots en lätt svajig sång så är det här flera resor mer kreativt och spännande än något annat tidigare på skivan!
På ett märkligt sätt så låter det som något flera år före sin tid. The Band eller Beach Boys från början på 70-talet.
Klart märkligt.
Det här är opolerat, lite hafsigt producerat och uppenbarligen inte helt genomarbetat, men det fullkomligt sprutar talang om alltihopa!
En låt som helt klart är en fröjd att lyssna på.

4) Romance
Och ytterligare en liten pärla från Sunspots!
Återigen en del att önska vad gäller sången, men en i allra högsta grad intressant skapelse.
Det jag tänker främst på här är hur spännande arren är, vilka djärva harmonier killarna ger sig in i och hur väl de ändå lyckas.
Samma sak här som på låten innan, det är inte finslipat eller välproducerat vilket nästan är ett måste för den här typen av musik,
men det är musik som direkt fångar lyssnaren.
Det låter även här betydligt mer sjuttiotal än -66.
Det närmaste jag kan komma i likhet är faktiskt hur Brian Wilsons skivor låtit de sista tio åren!

5) She Said That She Loves Me
Rockigare än de två föregående, till viss del påminnandes om Brian Poole’s Do You Love Me, men med en viss Johnny Rivers-touch på arret.
Betydligt mer rudimentärt än To Feel And To Hold och Romance men med en urläcker kör i slutet på sticken.

För att i några få ord summera upp det här så…jo, Sunspots låter bättre, mer energitäta, mer sugna, mer kreativa, ja hungrigare helt enkelt än Lee Kings.
Intressanta låtar, fantasifulla arrangemang, även om det på det vokala svajar lite grann både här och där, gör att det faktiskt känns riktigt bra att luta sig tillbaka och lyssna på Sunspots tre bidrag. Lee Kings sju, även om två av dessa samma år hade toppat Tio-i-topp, känns överlag avsevärt mer avslagna och på någon slags auto-pilot.

Nu är det dock lätt att tänka tanken att om man hade vänt på steken och låtit Sunspots komma med sju låtar och Lee Kings fått komma med tre så hade man kanske tyckt att killarna i Sunspots inte riktigt höll hela vägen och att Lee Kings med sina tre, exempelvis Stop The Music, It’s Rainin’ och Sticks And Stones lät betydligt tätare och tajtare än det andra gänget. Vem vet?
Bara en tankelek, för nu är det som det är: Lee Kings är väldigt ojämna, men låter som bäst bara hyfsat bra, medans Sunspots ger ett spännande intryck och med en uttalad vilja att gå vidare för att tänja på de gränser som fanns.
Riktigt synd att det här är det enda som finns i LP-väg med gruppen. Ja, tragiskt nog så finns det ju bara en singelbaksida kvar att lyssna på för den som vill höra mer. Här fanns talang och skaparkraft för att ha kunnat uträtta större saker. Tre veckor i Sveriges bästa studio och “Henkan” Henriksson som producent så hade kanske Sveriges popkarta sett annorlunda ut…

Nu ska jag inte vara helt orättvis. Lee Kings tre första låtar på plattan är ju faktiskt helt OK. Bra låtval och sjyssta framföranden. Det är därefter som det spricker å det grövsta. En tanke är att det övriga spelades in med en dags varsel (”Vi ska ge ut en LP med er, inte en EP! I morgon kväll får ni spela in tre nya låtar! Verkställ!”). För så taffligt som det låter om ett par av gruppens bidrag är bara inte försvarbart.
Det måste finnas en bakomliggande orsak till att Sticks And Stones följs upp av Que Sera Sera.

Slutbetyg: Lee Kings en tvåa och Sunspots en fyra.
Ett snitt alltså på en TREA!!!

En del LP-skivor har onekligen lite märkliga titlar. Spotnicks platta Back In The Race är en av dom. “Jaha, och varför då då” kanske ni undrar?
Jo, det här är inte, som man skulle kunna tro, fråga om en comeback-skiva, utan den femtonde och sista skivan innan gruppen, om än för en kort tid, gick i graven. Skivan Something Like Country, som kom ett år senare, efter grabbarnas paus, skulle ju förstås ha hetat Back In The Race, men självklart så är det alltid lättare att se saker i ett perspektiv. Namnet på LPn är alltså bara lika med namnet på en av skivans tolv låtar, ingenting annat. Efter detta så la sputnickarna sina gitarrer på hyllan…men bara för en kort tid. Efter det så har det gått fyra nya decennier, så allt tyder på att det var en rättsatsning att köra vidare.
Nåväl, skivan som ska avhandlas den här gången är alltså den sista skivan innan uppehållet, skiva nummer femton i ordningen.
Hur låter då Göteborgs stolthets skiva nummer femton?
Läs vidare under och bli klokare!

THE SPOTNICKS “BACK IN THE RACE” Utgiven 1970 på Polydor

Sida A

1) Wildwood Flower
Kalasstart på skivan! Klassisk Spotnickslåt med ett likaledes klassiskt Spotnickssound.
Tänk om det hade kunnat fortsätta så här plattan igenom.

2) Back In The Race
“Endast det bästa är gott nog åt Sparre!” tycker jag mig höra i inledningen i en a cappella-kör. Internt skämt, Sparre är ett av de största Spotnicks-fansen, kanske det allra största, och inledningen är en hyllning till denne. Om det hade stannat vid det här tramset på skivan så hade det varit OK, nu gjorde det inte det, tyvärr. Mer om det senare.
Back In The Race är en cover på Glen Campbells original från 1967, en helt OK sådan, om än inte det mest spännande valet av låt att spela in.

3) Pussy Wiggle Stomp
Instrumental i 7/4-dels takt. Det mest kända spåret från trumpetaren och bandledaren Don Ellis skiva Autumn från 1968.
Spotnicks version är väl mer rolig än direkt bra, men det räcker ju ganska långt att man uppenbart hade kul när man spelade in det här.

4) Everybody’s Talkin’
En cover, på Harry Nilssons låt från filmen Midnight Cowboy.
Lustigt nog så har grabbarna pusslat om låten i mitten jämfört med originalet, men låten innehåller ändå lika många takter som Nilssons version.
Bob Lander är en bra sångare, men kanske inte riktigt av samma kaliber som Harry Nilsson, och Spotnicks arr känns överlag lite mer easy-listening än originalet, så…tyvärr blir det nog tummen ner.
För övrigt…visste ni om att det INTE är Harry Nilsson själv som skrivit denna klassiker? Det är den numera bortgångne aldrig speciellt kände kompositören Fred Neil som har totat ihop Everybody’s Talkin’.

5) Lodi
Instrumental version på Creedence klassiker.
Tja…välspelad men inte mer än så. Känns lite trist och poänglöst.

6) Gone Gone Gone
Cover på en av Everly Bros. allra sista hit från år 1965.
Allt inleds med en märkligt tramsig högläsning från ett antal medlemmar i gruppen av texten till själva låten. Mot slutet, runt vers tre, så går det stegvis över i a capella-sång - improviserad som det verkar.
Bedrövligt och inte ens roligt första gången. Man undrar bara vad det är för grottmänniskor som mumlar för sig själva. Studentikost/firmafest. Hur kunde kapten Winberg släppa igenom det här?
I den fenomenala boken om Spotnicks, som kom ut för ett par år sedan, så finns det ett tidningsurklipp där just det här med tramset före vissa låtar debatteras. Intressant att läsa, men jag kan för mitt liv inte förstå hur perfektionisten Winberg kunde tycka att det här var värt att inte bara ha med utan även att ta strid för.
Nästan tragikomiskt att låten när den väl startar, efter nästan två minuter, är riktigt bra. Svag sång men ett kanonkomp i bästa Creedence- eller Lonnie Mack-anda.
En lustig poäng är att Robert Plant och Allison Krauss 2007 gjorde en cover på Gone Gone Gone på deras album Raisnin’ Sand…Tror inte att det var Spotnicks version som dom hade hört innan dom spikade det valet.

Sida B

1) Te Dans Me’ Karlstatösera
Kanonversion av Sven-Ingvars hit från -63. Allt i gammal god Spotnicks-anda, bortsett från det vokala partiet i mitten där allt helt plötsligt gått över i moll och där kören närmast låter som Don-kosackerna!
Stilbrott? Helgerån? Kanske det, men det låter som om killarna haft rolig timme i studion, och ohjälpligen så smittar deras humör av sig.
Onekligen lustigt att vilken låt Bosse än tar sig an så låter det Spotnicks om det. Det här skulle aldrig ha kunnat vara Shadows, Ventures eller något annat gitarrgäng från den epoken. Det står bara skrivet i pannan här: The Spotnicks med Bosse Winberg!
Även här så förekommer det lite trams i inledningen, den här gången i form av en fejkad radio-jingle, men i det här fallet så funkar det faktiskt.

2) Putti Putti
Jay Epae hamnade för evigt i en hel generations minne med EN säger en låt, nämligen just den här låten Putti Putti. Må vara för att både titel och artistnamn sticker ut, må vara att det är en låt som direkt sätter sig i huvudet på lyssnaren, alla som var med kommer ihåg Putti Putti.
Här - återigen - en lekfull version på denna som dock inte tillför speciellt mycket mer än så…
Onekligen snyggt dobro-spel på slutet dock. Om det är Bosse så har han onekligen många strängar (!) på sin lyra.

3) Diamonds
Betydligt bättre här! Kan nog vara plattans starkaste kort.
En cover på Jet Harris och Tony Mehaans monsterhit från 1963.
Originalet spelades av Harris på en sex-strängad bas. Så icke Bosse Winberg som kör på sitt vanliga sätt vilket, som alltid, ger det hela en omisskännelig Spotnicks-touch.
Väldigt bra det här, skulle passat perfekt i en Western, eller varför inte i en Tarantinofilm.

4) Muddy Mississippi Line
En Bobby Goldsboro-hit från samma år.
Kanske inte det mest givna valet av en cover, men inte helt fel heller.
Hyfsad version om än inte av det mer sensationella slaget.
Som helhet ändå en av skivans ljummare låtar.

5) Soulful Strut
Onekligen brokigt val av covers…Här Young-Holts instrumentala jazz/easy listening-hit från 1968.
Spotnicks version är av förklarliga skäl betydligt simplare och mindre påkostad, något som inte hindrar spåret från att vara ett minst sagt trevligt stycke musik. En klar Booker T and The MGees-feeling över produktionen, och dom gör det riktigt bra!

6) For What It’s Worth
Och se där; en Buffalo Springfield-cover!
Helt OK, till och med förvånande bra, om än med den lilla haken att den inte riktigt når upp till originalet. Jag säger ändå tummen upp för ett djärvt val och ett klart godkänt genomförande.

Som helhet en lite avslagen skiva för att vara från Spotnicks. Spotnicks är ändå Spotnicks, och jämfört med det mesta samtida i Sverige så är spelandet, det naturliga flytet och fantasirikedomen på en imponerande nivå. Det som å den andra sidan sänker helheten är, framför allt, det infantila tramsandet men även en lite loj attityd till det hela, som om att man inte riktigt tar det hela på fullt allvar.
OK, det är ju tämligen uppenbart när det gäller en del spår på skivan, men även överlag så känns det som om det fanns mer att ge hela tiden, men att man nöjde sig med det som var. Sådär, typ med en klackspark. Och varför göra så mot sig själv och sina fans över hela vår jord när man får förmånen att ge ut sin femtonde LP på mindre än tio år?
Nu är det ju alltså inte dåligt någonstans alls, bara en smula avslaget här och där, och dessutom med ett par låtval som väl tål att diskuteras, ex. Putti Putti och Muddy Mississippi Line.
Överlag så visar ändå grabbarna upp en imponerande bredd med alla de stilar som finns representerade på plattan. Alla typer av genrar tycks kännas ganska så hemtama för de vid den här tiden tämligen rutinerade herrarna.
Framförallt kompet är mycket imponerande plattan igenom, och färske medlemmen Göran Samuelsson på orgel visar sig vara ett riktigt ess.

Då Spotnicks vid den här tiden bytte medlemmar som andra byter underkläder så kan det ju vara på sin plats att komma en fullständig lista på medverkande musiker på just den här skivan.
Gitarr Bo Winberg
Gitarr Sång Bo Starander
Bas Magnus Ellsberg
Orgel Göran Samuelsson
Trummor Tommy Tausis

När det låter som bäst är ändå otvivelaktigt vid de tillfällen då Bosses gitarr träder in och tar över, som på Diamonds och Wildwood Flower. Då är det klassisk Spotnicks och just det som en gång var den grundläggande orsaken till att gruppen överhuvudtaget kom utanför sin replokal i Göteborg för att erövra världen för sisådär ett halvsekel sen.
Det här är en bra skiva från en mycket driven svensk grupp, men samtidigt också en splittrad och ofokuserad skiva från ett gäng som kanske inte längre visste vad dom skulle hitta på och i stället gick in i studion och hade allmän lekstuga i ett par dar.

Slutbetyg: en TREA!!!

Sen jag var fjorton år så har Gary Moore funnits med mig i mitt liv, så icke längre. I kväll, i morgon och för all framtid så är det inte längre så.
Gary Moore avled på sitt hotellrum i Spanien under något så banalt som en semesterresa. Och allt är bara så förbannat sorgligt.
Men, låt oss gå tillbaka 41 år i tiden, till då jag var just fjorton år.

Rock Buster var namnet på en samlings-LP, en dubbel, som skivbolaget CBS släppte 1970 innehållandes en hel del av dåtidens både etablerade och kommande artister.
Santana, Miles Davis, Blood Sweat & Tears, Bob Dylan, Soft Machine, Al Kooper, Robert Wyatt, Redbone, Edgar Winter m.m. fanns med på den här skivan. Men, även ett gäng okända artister och grupper gick att hitta där, namn som CBS hoppades skulle bli framtidens stjärnor. Skid Row var en av dessa grupper. An Awful Lot Of Woman hette deras bidrag. En en och en halv minut lång låt av hårdrocksstuk i ett vansinnestempo där bas och gitarr spelade oerhört komplicerade fraser unisont och med en sångstämma som gick parallellt med instrumenten. Allt med blixtens hastighet. I mitten kom så ett gitarrsolo som var något av det värsta jag någonsin hade hört; en snabbhet och en intensitet som jag adrig tidigare stött på och löpningar som fritt vandrade mellan moll och dur på ett sätt som helt enkelt fick mig att häpna.
Vem var den gitarristen? På skivomslaget stod skrivet att gruppen hette Skid Row och att LPns namn var Skid. Den skulle jag självklart köpa så fort jag bara fick chansen!
Lätt var den inte att hitta, det tog ett bra tag innan jag på Skivbörsen vid S:t Eriksgatan kunde hitta ett exemplar av LPn Skid. Redan på plats i butiken så läste jag på baksidan att gruppen i fråga var från Irland och att medlemmarna fortfarande var tonåringar. Gitarristens namn var Gary Moore och han var 17 år när skivan spelades in.
Otroligt.
Som den aspirerande gitarrist som jag precis blivit gick jag hem och lyssnade omgående på Skid för all lära mig och för att få inspiration. Jag kom att spela LPn dagligen under lång tid framöver. Jag försökte idogt att planka Garys alla riff och solon på skivan. Lönlöst givetvis, det här var absolut inte på nån nybörjarnivå.
Ett år senare så hittade jag gruppens andra skiva 34 hours och…ja, så där har det hållit på sen dess. Garys vandring genom rockhistorien från Skid Row till Thin Lizzy. Från sitt eget Gary Moore Band till Colosseum 2. Från Lizzy igen till G-Force.
Och så via Greg Lake Band till den solokarriär som startade på Marquee Club sommaren 1982.
Och där befann jag mig, och just där satte jag mitt lilla avtryck i rockhistorien som de flesta inte har en aning om. Mer om det längre ner…

Under de här åren så träffade jag Gary tre gånger. Inte direkt nån charmknutte utan tvärt om en lite butter figur, om än inte direkt otrevlig. Uppenbarligen en människa som ville gå sin egen väg här i tillvaron. Inte bufflig, men heller inte den som dunkar en i ryggen och frågar hur man mår.
Alla spelningar i Sverige med olika band där Gary var med och hans egna solospelningar såg jag fram till slutet av 80-talet då min bekvämlighet började ta över. Det sista jag såg var konserten med Jack Bruce och Ginger Baker på Cirkus 1995.

I allt detta så har jag hela tiden, under alla år, hållit Gary Moore som (ironiskt i dag) den störste nu levande gitarristen, med innebörden “efter Hendrix”. Den Hendrix som nog ändå som artist får räknas som ståendes ett trappsteg högre än det mesta det senaste halvseklet, gick lustigt nog bort ganska exakt då Gary först dök upp på skiva.
Om Garys storhet och varför han då skulle vara bättre än andra samtida som Clapton, Beck, Page, Santana, van Halen osv orkar jag i dag inte gå in på, det känns bara meningslöst. Många håller ändå inte med och en ändlös disskussion uppstår som vi här och nu gott kan undvika.
Men, jag vill understryka att den Gary Moore som jag älskade och som kom att forma stor del av mitt eget musicerande inte är den Gary Moore som kom att bli känd som någon form av bluescover-artist, utan den från sjuttio- och början på åttiotalet talet frenetiske, genialiske, banbrytande, stilbildande Gary Moore som ändå hela tiden stod i en mediaskugga och knappt ens bland musiker eller musikskribenter var speciellt välkänd.
Den Gary Moore är just den som jag kom att mer eller mindre dyrka. Låt oss säga på ett ungefär perioden från 1970 till 1987. Allt där var mer eller mindre fantastiskt i mina öron.

Om bluesperioden som följde vill jag helst inte yttra mig, den känns mest bara främmande för mig, och var även för Gary själv mest tänkt som ett temporärt avbrott i hårdrocken. Hade jag bara hört bluesen från Gary så hade jag nog aldrig brytt mig speciellt. Det paradoxala är ju att LPn Still Got The Blues blev en monumental framgång och kom att överskugga nästan allt annat Gary hade gjort innan och kom att göra efteråt. Men…den skivan och de följande bluesplattorna var helt enkelt inget för mig.

De sista femton åren kom att bli en ganska fragmentarisk period i Garys liv med skivor som varierade hej vilt i stilarter. Hårdrock, blues, pop och t.o.m. techno-experiment. En del lät bra, en del mindre bra, få av skivorna lockade till en andra lyssning men överlag så var gitarrspelet fortfarande helt outstanding. Men vad göra när man kämpat i tjugo år för att överhuvudtaget hålla näsan över vattenytan och sen får en sån monumental hit som Still Got The Blues när man som minst anar det? Vad göra efter att man har varit på månen?
Väl medveten om att han förmodligen aldrig skulle kunna upprepa framgången med Stilll Got The Blues, men även att han nu hade sin framtid tryggad så försökte väl Gary sig på än det ena än det andra för att se vad han skulle trivas bäst med. Dark Days In Paradise från 1997 fick mig först att rysa av olust, men snabbt insåg jag att det bara var en Gary Moore i en annan kostym. Bitvis så är även det riktigt, riktigt bra och framför allt med mycket fint gitarrspel.

Men, i dag finns han alltså inte längre bland oss. Under en mycket stor del av mitt liv har Gary Moore varit med mig på ett eller annat sätt. Som gitarristförebild, på skivtallrik eller på scen. Alltid som en stor inspirationskälla, alltid som någon som gång efter gång gjort mitt liv på jorden till en betydligt trevligare och behagligare plats.
Att det från och med i dag inte längre är så känns bara bisarrt. Overkligt, tomt, ofattbart. Döden är aldrig vacker, så icke heller denna gång. Bara fullständigt meningslös…Meningslös och ofattbar.

Det finns en början och det finns ett slut. Gary Moore 4 april 1952-6 februari 2011.
Vila i frid är ett uttryck jag aldrig använt, för jag vet inte vad det står för, så jag säger bara; tack Gary för att ha gjort min egen och många andras jordavandring till en betydligt behagligare upplevelse. Utan dig så hade livet varit ett par snäpp tristare.

Men…vad var det nu för ett karvande i rockhistorien som jag gjorde den där gången på Marquee Club 1982?
Jo, jo jag tror att det var vid ett extranummer som Gary skakade hand med folket på främre raden under de inledande takterna på Back On The Streets Again, alldeles innan gitarren kommer igång. Stående - självklart - längst fram så fick jag tag i Garys hand och tryckte den hårt. Så pass hårt att han inte riktigt fick loss den i tid för det första riffet.
Hoppsan, tänkte jag, undrar om nån hörde det?
Ett par månader senare kom Garys platta Corridors Of Power ut. Som en liten bonus så följde en EP med tre låtar med, inspelade live på Marquee Club…och jodå, Back On The Streets Again fanns med där…Självklart så köpte jag skivan samma dag som den kom ut och fick därigenom också den limiterade EPn med på köpet. Hem och lyssna och…hör och häpna, man hade strykit hela det första riffet på inspelningen för att Gary missade sin inledningen på grund av min handtryckning!
Ett litet subtilt men ändå avtryck i rockhistorien.

Allt detta skrev jag utan planering eller korrigering på c:a 45 minuter på söndagkvällen någon timme efter dödsbudet. Kan nog liknas vid sorgebearbetning. Måhända översentimentalt här och var, vad vet jag. Det är ändå en sammanfattning av de tankar som kom över mig den kvällen.
Micke

ABBAS ÅTTONDE OCH SISTA ALBUM, SLUTET PÅ EN HELT MAKALÖS EPOK

Abbas sista studioalbum - Visitors - är också den av gruppens plattor som förmodligen, även från hardcore-fansen, lockat fram mest skiftande omdömen. Åtskilliga är de som tycker att det rör sig om gruppens svansång och ett ultimat bevis för att gruppen vid den här tiden hade bränt det bästa och mesta av sitt krut.
Påfallande lite på skivan minner också om karriärens höjdpunkter från åren -74 till -80. Inte en gjuten hit så långt örat når, väldigt långt från Ring Ring, Waterloo eller Mamma Mia. Inte ens i närheten av en låt i upp-tempo, typ Kisses Of Fire.
Men, det finns också de, i likhet med mig själv, som tycker tvärtom - att det här är ett av de bästa album som Abba gjorde under sin korta men intensiva karriär!
För det som är annorlunda behöver ju inte nödvändigtvis vara sämre. Tvärtom! Här finns en mognad i komposition och arrangemang som är milsvidda ifrån de initiala, minst sagt trevande försöken på de första tre skivorna. Att Chess låg och lurade runt hörnet är tämligen uppenbart så här med trettio års perspektiv. Intrikata melodier och harmonier flätas hela skivan igenom in i de i botten liggande stadiga rytmerna på ett sätt som stundtals minner om Beach Boys “Pet Sounds”, och känslan överlag är mer av musikal än listpop.
Den som föredrog gruppen som hitsingel-maskin, och som hade haft överseende med de obligatoriska bottennapp som samtliga skivor innan (med Arrival som stort undantag) var begåvad med, vart nog åtminstone vid de första lyssningarna lite besviken.
Men även det mest styvnackade hit-freaket bör nog ha mjuknat efter ett par genomyssningar på Visitors, för ett objektivt lyssnande ger klart och tydligt vid handen att det här är en sällsynt njutbar skiva som i sina bästa ögonblick snuddar vid det magiska. Dessutom, befriande nog, så är den helt renons från det där magplasket som jag nämnde tidigare som haft en tendens att dyka upp på det mest olämpliga stället.
Allt är inte lika bra på Visitors, men även det som kan uppfattas som svagare är ändå väldigt bra. På den här skivan så är det helt enkelt en benhård konkurrens!

Nu tar vi plattan låt för låt:

ABBA THE VISITORS Utgiven 1981 på Polar

Sida A

1) The Visitors
Redan från start så hörs det att något har hänt. En lång instrumental inledning som leder in till sången som drivs på av ett komp som närmast kan liknas vid samtida Kraftwerk.
Och det spännande fortsätter låten igenom. Fantasifyllt så vindlar sig låten igenom ett antal olika teman som knyts samman på ett mycket snyggt sätt.
Det här kan faktiskt vara ett av gruppens mest inflytelserika alster.
Plattans längsta låt, runt sex minuter lång, och en start på LPn som får lyssnaren att redan från start inse att den här skivan kanske inte kommer att presentera det av lyssnaren väntade.

2) Head Over Heels
Här börjar man ganska klart kunna skönja vart Björn och Benny var på väg i början på sjuttio-talet. Det här är betydligt mera musikal än pop, och som sådant ett högst njutbart stycke musik.
Släpptes som singel men floppade rejält.

3) When All Is Said And Done
Det är bara att kapitulera; en oerhört mäktig och imponerande låt, framförd och producerad på ett helt fenomenalt sätt.
Abbas förbannelse är stundtals att så mycket som dom gjorde var så oerhört bra att många mindre mästerverk drunknar i mängden.

4) Sodiers
Plattans kanske allra bästa låt, men det i en stark konkurrens. Men, det räcker inte med det; det här är en av gruppens allra bästa alster under hela karriären.
Dessutom, precis på slutet något inte så vanligt i Abbas studio-repertoar; ett litet gitarrsolo (Lasse Wellander).

Sida B

1) I Let The Music Speak
Ja vad säga? Vackert, mäktigt, trollbindande.
Här är det kanske mer Chess-feeling än någon annan stans på hela skivan. Så långt från pop, disko och kitsch som det bara går, men framför allt så förbålt bra.

2) One Of Us
Och det bara fortsätter, stundtals snudd på magiskt.
OK, ett visst mått av lättvikts-reggae i kompet, men hela kompositionen med arrangemang är i sig så stark och sånginsatsen så lysande att det stundtals får nackhåren att resas.
Lysande, ingenting annat än lysande.
Mig veterligen den ena av två singlar som släpptes från Visitors. Trea på englands-listan, något som dock med Abbas mått mätt nog var en liten besvikelse.

3) Two For The Price Of One
Här har vi då spåret som höll på att sänka skivans fina grundomdöme. Varför grabbarna fortfarande in på LP nummer åtta ännu inte förstått att tjejerna i gruppen inte står längst fram för att visa sina kurviga behag utan helt enkelt för att utan Agneta och Fridas sång så skulle Abba aldrig ha blivit Abba. Alltså; spela och komponera ni grabbar och låt tjerna göra det som dom gör bättre än inga andra!
Det här är absolut inte dåligt - tvärtom, en av skivans bästa kompositioner - kruxet är att jag i början varje gång tänkte på hur ruggigt bra det här skulle ha blivit om Agnetha och Frida skulle ha sjungit lead-stämman i stället för Björn.
Efter ett par lyssningar så vänjde jag mig dock vid att det är som det är, och det som är det är i grund och botten väldigt, väldigt bra.
Avslutningen med paradorkestern som får en coda på närmare en minut är smått genialisk.
Trist bara att inte Benny tog Björn i örat i förväg och bad honom att åka hem och skriva en till musiken passande text…

4) Slipping Through My Fingers
Och så återigen en av gruppens bästa låtar genom hela karriären!
Bitvis så vackert så att man kan bli orolig för att det ska glida ner i diket av overkill, men det gör ju faktiskt inte det. Det här är helt enkelt bara sanslöst bra; en komposition och ett utförande av allra högsta klass.
Lustigt, Björn Ulvaeus har ju offentligt sagt att att Gud förmodligen inte finns enligt honom, men jag får en religiös upplevelse var gång som jag lyssnar på det här!!!
Nåja, även solen har ju sina fläckar, även här känns texten som aningen malplacé.

5) Like An Angel Passing Through My Room
Ytterst värdig avslutning på skivan, om än ingen av plattans höjdpunkter. Frida och Benny de enda närvarande gruppmedlemmarna, vilket på nåt sätt ändå känns lite udda, men ingen visste ju då att det här var finalen på albumsidan.

Melodramatiskt, partybefriat, ambitiöst, tillrättalagt, finslipat in i minsta detalj? Jodå, men inte bara det!
Visitors är en LP så rik på allt det som gör musik värd att lyssna på att jag bitvis häpnar. Kvalitén är genomgående så pass hög att när jag för en vecka sedan lyssnade på Visitors för första gången på ett par år vid varje nytt spår snudd på darrade av rädsla för att det där skämda ägget som skulle förstöra hela omeletten, typ Chiquitita eller I Have A Dream, skulle visa upp sig. Lite grann som när man såg Abbas samtida svenska hjälte Ingemar Stenmark. Alltså, när man satt klistrad framför tvn och såg hans andra åk och man insåg att han ledde med två sekunder vid sista mellantiden och man hade hjärtat i halsgropen av rädsla för ett försmädligt fall några portar före mål. Ett fall som dock ändå nästan aldrig kom.
Inte här heller, för Visitors är en sällsynt genomgjuten skiva.
Framför allt med svenskt mått mätt så är det en skiva som nästan helt saknar sin motsvarighet. För nämn för mig en annan svenskrotad skiva som har en sådan knivskarp produktion, ett sådant genomarbetat låtmaterial och en sådan klass på musiker och sånginsatser som Visitors har.
Vilken platta skulle det vara? Om den finns så berätta gärna för mig!

Återigen så är det i mångt och mycket en fråga om resurser. Hela Polar-studion till förfogande, sveriges bästa musiker handplockade, en rutinerad och driftig Michael B. Tretow vid mixerbordet och en budget som säkert närmade sig uttrycket “obegränsad”. Vem hade inte kunnat gjort bra ifrån sig under sådana villkor?
Visserligen, men det som kom att skapas var ju när allt kommer kring resultatet av ett stenhårt, maximalt uppoffrande under i stort sett ett helt decennium. Något som nog många på ett tidigt stadium skulle ha dragit sig för.
Spår sattes också; två skilsmässor och mycket bitterhet. Exempelvis en Agneta Fältskog som mer eller mindre kom att bli en modern Garbo.

För att göra en slutsummering så sticker jag ut hakan och säger att enbart Arrival kommer ens i närheten av Visitors när det gäller titeln “Abbas bästa LP”. Jämnheten, den totala frånvaron av bottennapp, men också den påtagligt ökade mognaden i komposition, och med den djärvheten att gå ifrån de gamla beprövade och så enormt framgångsrika recepten gör skivan till en hela tiden spännande och ytterst givande lyssning. Just jämnheten gör att man lätt kan missa skogen för alla träden. När mästerverk varvas med fullträffar och andra mästerverk så är det lätt att man tappar perspektivet. Även skivans mer anonyma skapelser växer vid upprepade lyssningar tills man inser riktigt hur bra även dom är.

Om något negativt ändå ska kramas fram så är det att de syntetiska ljud som kommer ur klaviaturerna, basen och trummorna kan kännas lite daterade i dag. Visst, det här är en produkt av sin tid, hade skivan spelats in fem år tidigare eller senare så hade ju ändå inget varit sig likt, så dylika spekulationer är ju tämligen lönlösa. Men visst hade det suttit fint med en stråkkvartett här och där i stället för en polysynt…

En sista liten reflektion: Visitors toppade album-listan i Sverige när den släpptes.
Inte så konstigt kanske, det gjorde ju SAMTLIGA Abbas originalskivor! Myten om att Abba var stora överallt utom i Sverige och att man inte fick tycka att Abba var bra, ska vi ta och begrava den en gång för alla?

Ett kontroversiellt slutomdöme, men ändå just precis det som jag tycker:

Slutbetyg: Ingen tvekan här, kan bara bli en femma!!!

ETT KOMPISPROJEKT SOM KOM ATT BLI EN VÄRLDSSUCCÉ

Tvära kast onekligen. November, Sven-Ingvars, Fabulous Four och så nu då Secret Service. Men det är så jag vill ha det, Herreys och Yngwie Malmsteen kan båda dyka upp här när som helst, kanske med blott en dags mellanrum.
Eller Alice Babs och Magnum Bonum…ja varför inte Little Gerhard och Wasa Express. Allt är ändå bara musik. När jag skrev om Pepparn för ett par år sedan så gick en del i taket och tyckte att jag nog helt spårat ut, men det kom att bli en av de mest populära recensionerna överhuvudtaget. Kommentarer dyker fortfarande upp.

Men, Secret Service…är inte det ett val som någon svartsynt en dålig dag skulle kunna tolka som nepotism? En av gruppens två keyboardister - Ulf Wahlberg - och undertecknad spelar ju faktiskt i samma band sedan snart tre år sen.
Kan valet av skiva vara lite färgat av det kanske?
Jo visst kan det det, och, inte nog med det, det är precis som det ska.
Vad nu då, frågar sig säkert vän av ordning, vad vill det uttalandet säga?
Jo, så här är det: En bidragande orsak till den här bloggens tillkomst en gång i tiden (snart fem år sen…) var faktiskt att jag skulle pressa mig själv att lyssna mer på skivor som under årens lopp vänner och bekanta till mig spelat in, skivor som jag tappat bort lite grann på vägen. Idén var att jag här och där skulle slänga in en “kompis-platta” (ex. Stefan Sundström, KSMB och Eldkvarn) för att pusha mig själv till att lyssna lite mer på de skivor med bekanta som jag ännu inte - skam till sägandes - hunnit sätta mig in i så som jag borde ha gjort redan för länge sen. “Sent ska syndaren vakna” står det skrivet. Nåja, bättre sent än aldrig är ju ett annat känt ordstäv…

Secret Service var det, ja. En grupp tillkommen i efterdyningarna av Ola Frukt och Flingor.
Eller, för att vara mer korrekt, i svallvågorna på den kortlivade gruppen Ola+3.
Blev det komplicerat nu?

OK, vi tar det från början:
Att Ola i de nyss nämnda gruppnamnen är alltså Ola Håkansson från de i denna spalt så hyllade Ola & The Janglers.
Samme Ola hade även varit frontfiguren i Ola, Frukt & Flingor, ett svenskt dansband verksamt i början och mitten av sjuttio-talet.
Den gruppen la av runt 1976 och de olika medlemmarna startade helt andra verksamheter som i Uffe Wahlbergs fall rörde sig om studier på Ackis, producentjobb (bl.a Magnum Bonums monsterhit Skateboard!) och vick som musiklärare. (Det vicket fick ett oväntat resultat som vi återkommer till senare i berättelsen).
För Ola Håkanssons del blev det nästan uteslutande jobb på skivbolaget Sonet.
(För att krångla till det lite grann så spelade våren -76 faktiskt en grupp snudd på identisk med Frukt & Flingor plus Clabbe af Geijerstam in en misslyckad comeback-LP för Ola & The Janglers med namnet Jetlag. Men även det rann bara ut i sanden).

Några år passerade.
1979 skickade Ulf Wahlberg mest på kul in ett bidrag till Schlagerfestivalen - Det Känns Som Jag Vandrar Fram.
Till dennes stora förvåning blev hans bidrag som ett av tio antaget till finalen.
Problemet att lösa, som Uffe inte tänkt så noga på i förväg, var bara: vem skulle då sjunga låten under finalen?
På den direkt ställda frågan från tävlingsledningen tänkte Uffe i en halv sekund innan han blixtsnabbt slängde ur sig: Ola Håkansson!!!
Och Ola Håkansson fick det bli.

Denne Ola Håkansson hade förvisso sjungit på den inspelade demoversionen och även varit drivande i att skicka in den till urvalsjuryn, men han var inte på något sätt på förhand tillfrågad, utan fick i stället dan därpå, via pappersmedias löpsedlar, reda på att han i konkurrens med Ted Gärdestad, Eva Dahlgren, Magnus Uggla, m.m. skulle göra comeback som artist med ett bidrag i schlagerfestivalen.
Ola gick i taket, han hade publikt inte tagit en ton på tre år, och varför hade i Herrans namn ingen frågat honom i förväg om han hade tid, lust eller ens motivation för ett dylikt spektakel.
Efter ett tag lugnade han dock ner sig, och antog till slut utmaningen. För när allt kom till kritan…varför inte? Det är väl ändå en sångare som han innerst inne är?

Den TV-sända finalens kompgrupp fick helt enkelt bli gamla Ola Frukt & Flingor, men minus basisten Lennart Ström som vid den tidpunkten flyttat från Stockholm.
Namnet “Ola+3″ togs även det med blixtens hastighet, för något skulle man ju faktiskt heta, för Ola Frukt & Flingor kändes väl inte så hett vid en eventuell europalansering… Dessa 3 bestod av Uffe W. och Tonny Lindberg (ex-Violents) på gitarr samt Leif Johansson (ex-Janglers) på trummor. (Den inhoppade basisten Leif Paulsen fick lite kymigt nog inte räknas in…)

Finalen slutade i en ytterst hedrande delad tredjeplats placeringarna efter vinnaren Ted Gärdestad och tvåan Thomas Ledin. Skivbolaget tyckte givetvis att en snabbt utgiven fullängdare med gruppen skulle sitta fint.
Sagt och gjort, in i studion, fram med låtidéer och spela in kvickt som tusan!
Plattan, som kom att få samma namn som schlagerlåten: Det Känns Som Jag Vandrar Fram, kom att bli som en slags länk mellan Ola Frukt & Flingor och det kommande Secret Service. Lite mer syntar än tidigare och lite grann av den Ventures-gitarr från Lindberg som så fint skulle komma att pryda den kommande Secret Service-debuten. Ungefär hälften svenskt, hälften utländskt, en del covers, en del eget. Kanske ingen helgjuten skiva. Möjligtvis så gick det lite för snabbt och ingen visste väl riktigt vad man egentligen ville göra, huruvida det här var en långsiktig satsning eller bara en “cash-in” på schlagersuccén.

Någonstans här i historien så hade en lärarkollega till Uffe Wahlberg smygit sig in i gruppen - namnet var Tim Norell!
Via några anspråkslösa demos som Norell totat ihop på sin fritid och som denne vid något tillfälle ödmjukt och anspråkslöst spelat upp insåg Uffe att han, under en tid delat lärarrum med inget annat än ett kompositörsgeni. För så bra var det redan på demonivå.
Enligt Wahlberg så tog det någonstans mellan tre och fyra sekunder på första demon för honom att inse att det här var en talang långt över de flesta. Efter en presentation av materialet för Ola så var saken klar: grabbarna skulle testa ett par Norell-alster för att se hur de funkade. Följdriktigt så finns redan på Ola+3-skivan ett par Tim Norell-kompositioner med.

Sent, den sista studiokvällen för Ola+3-LPn, började grabbarna undra över om det ändå inte borde vara en låt till på plattan för att fylla ut den tillräckligt. Då kom Tim Norell sådär lite försiktigt tassande fram med ett embryo till en ny låt: Oh Susie.
“Ja men, det här lät ju bra!” tyckte både Ola och Uffe när de fått höra Norells grundutkast. De ruskade liv i den på sin stol redan insomnade Tonny och gänget började så smått känna på låten.
Arret gjordes på en kvart-tjugo minuter, sen spelade dom in rakt upp och ner.
Den här första versionen gjordes på svenska och är för den större allmänheten nästan helt okänd, det rör sig alltså INTE om den engelskspråkiga hitlåten, och den släpptes heller aldrig på singel. Någon större uppmärksamhet väckte följdaktligen inte den låten då, inte LPn heller som kom och gick i stort sett helt obemärkt förbi.

Och där kunde historien ha slutat…om inte om hade varit.
Och det där ordet om kom den här gången att ta gestalt i två killar vid namn Ricky och Kristoff, två av Stockholms hetaste DJs vid den här tidpunkten, slutet på sjuttiotalet.
Dessa två fick, mest av en slump, upp öronen för den svenskspråkiga Oh Susie, och började lite lätt plugga den på framför allt Café Opera, som då mer eller mindre var Ricky och Kristoffs högkvarter. Killarna insåg att den funkade alldeles utmärkt på dansgolvet och tipsade Ola & Co om att de nog borde göra en engelsk version på låten.
Efter en viss övertalningskampanj så gjorde Ola+3 slag i saken. In i studion, i stort sett samma arrangemang, men med en engelsk text. Den versionen gavs däremot, som ni alla vet, ut på singel.
Tiden gick, ingenting hände dock, tills, nån månad senare, en DJ på Radio Luxemburg - Europas på den tiden viktigaste musikradiostation - började spela Oh Susie.
En kort tid senare så var Oh Susie etta i tjugonio (!) länder världen över…

Vad göra? Jo:
In i studion igen! Smid medans järnet är varmt! Ge Tim Norell fria händer att komponera ett gäng låtar till i samma anda, släng in inhopparen Leif Paulsen (ex-Spotnicks) som fullvärdig medlem i bandet, byt namn till Secret Service och KÖR!!!

Resultatet av allt detta kom att bli den LP som här finns i en - efter denna långa inledning - befriande summarisk recension.
Håll till godo med lite svensk pophistoria!

SECRET SERVICE “OH SUSIE” Utgiven 1979 på Sonet

Sida A

1) 10 O’clock Postman
En klockren hit! En fenomenal variant på ett gammalt 50-talsrecept, och en låt som när man hör den för första gången sätter sig för all framtid.
Låter lika bra i dag som då. För mig skivans höjdpunkt.

2) Hey Johnny
Inte ens hälften så spännande, ja en rent ut sagt ganska tråkig skapelse. Känns mest som utfyllnad, framförallt då i jämförelse med låten innan.

3) Give Me Your Love
Snygg inledning med piano-ackord som nästan för tankarna till en Fellini-film. Allting kastas dock över ända när kompet kommer in som mest låter som disko-reggae.
Det här var uppenbarligen på sin tid mer eller mindre banbrytande, men hur man än ser på det så är det onekligen något som tidens tand inte varit så snäll mot. Låten i sig är inte så pjåkig, men kompet känns onekligen väldigt daterat. Kanske inte Secret Services fel, utan snarare att en hel generation dansband började köra disco-reggae med synttrummor.

4) Oh Suzie
Titelmelodin, tidlös klassiker och precis som inledningsspåret en monsterhit på sin tid.
Lätt inspirerat av både Blondie och Factory, men med en klar särprägel i komposition och arr.
Jag har alltid varit svag för det lilla gitarrsticket före sista refrängen.

Sida B

1) Darling, You’re My Girl
Stadigt diskokomp, ja det tyngsta kompet på hela skivan, men samtidigt så har vi här i botten en stark låt.
Nånstans så dyker det upp en känsla av en sextiotals-popballad som i efterhand har begåvats med en discomix.
På den här låten så får jag ändå känslan av att det kanske spretar lite för mycket, och sett till helheten så är det nog en av plattans svagare punkter.
Släpptes ändå på singel, den tredje efter Postman och Susie, men ingenting hände. Lika bra det tror jag.

2) She Wants Me
En inledning på låten som ordentligt skvallrar om gitarrist Tonny Lindbergs förflutna som medlem i Violents.
Även här en stark komposition, men, i motsats till föregående, en betydligt mer genomarbetad produktion. Detta i kombination med Tonnys ursnygga gitarrfigurer låten igenom gör det här till en av skivans bättre skapelser.

3) Why Don’t You Try To Phone
Raskt över till något helt annat, tyvärr även skivans förmodligen svagaste låt.
Här är vi tillbaka till reggae-diskon, men den här gången så känns det riktigt fantasilöst och oengagerat. Olas sång lustigt nermixad vilket bara ger än mer emfas på det tämligen trista kompet.
Kan ha funkat på dansgolvet, men på skiva så går det här in i ena örat och ut ur det andra.

4) Angel On Wheels
Jaha, därav tjejen på framsidan då…
Låter lite grann som en lillasyster till Ten O’clock Postman. Ungefär samma sound, samma typ av femtiotals-harmonier, samma idé med ett stick som bryter av ganska tvärt. Dock inte samma låt men en liknande idé bakom.
Tyvärr inte alls lika välproducerad och genomarbetad som 10 O’clock Postman, för det här hade annars kunnat bli ett gjutet singelsläpp.
Gitarrsticket är faktiskt i sina harmonier på ren Bach-nivå. Lyssna noga och häpna! Vad sa månne gruppmedlemmarna när Tim Norell kom med den här låten och sen insisterade på att sticket skulle ha just dom ackordsgångarna? Nja, dom tyckte nog att det bara var roligt…

5) Family Delight
Den enda låten på LPn som inte är skriven av gruppens eget kompositörspare Tim Norell-Björn Håkansson, utan av Axel Gårdebäck- Björn Håkansson (ej släkt med Ola!).
Detta till trots en personlig favorit hos mig och ett utmärkt sätt att avsluta gruppens debutskiva på. Borde nog ha släppts som singel.

Till och från när jag lyssnar på den här plattan så önskar jag att en utomstående demonproducent typ Todd Rundgren skulle fått händerna på mixerbordets reglar. En snygg kör här, stämsång där, lite gitarrorkestrering, mer av keyboardsmattor osv. MEN, enligt Uffe så är det just det som var poängen: Det SKULLE vara enkelt, det skulle vara en skiva från ett band som går in i en studio och river av sina låtar och sen går hem.
Faktum är att flera av plattans spår faktiskt är helt utan pålägg i efterhand, dvs one-takes. Imponerande och milsvida från den tidens anda i den genre där Abba just släppt Voulez-Vous och Bee Gees kommit med Spirits Having Flown. Närmast diametralt motsatt.
Onekligen känns LPn Oh Susie som en kommersiell skapelse, men uppenbarligen så hade killarna i bandet benen i två olika läger: gärna sälja mycket skivor, men samtidigt även ta det hela med en stor klackspark och ha så kul som möjligt.
Det fick med andra ord bli som det blev utan alltför mycket av efteranalys på hur det ska/bör låta för att gå hem hos så många som möjligt, för lite skevt är det, utan att gå in på detaljer, faktiskt både här och där på skivan.
Slutresultatet blir lite udda, med en produktion stundtals på replokalnivå men med en repertoar bestående till stor del av mycket starka, väl genomtänkta poplåtar framförda av tunga proffsmusiker, men proffs som ändå tillåtit sig en liten miss här och där utan att någon senare i mixerrummet verkat tycka att det gjorde så mycket.

Något som för mig personligen är lite speciellt med LPn Oh Susie är gamle Violentmedlemmen Tonny Lindbergs gitarrspel snygga mitt i olika discorytmer. Det är stundtals snudd på fullkomlig lekstuga över hans ytterst enkla, finurliga, snudd på genialiska, men ack så effektiva gitarrslingor som broderas ut i samtliga låtar. Jag kan inte erinra mig någon grupp i den här pop-disco genren som har haft en gitarr som varit så framträdande som Tonnys, och som haft så stor del i helhetssoundet, utan att på något sätt ta över.
Tim Norells låtskrivardrag att ofta låta gitarren ha ett melodistick mot slutet på låten som harmonimässigt bryter av mot det övriga i kompositionen, exempelvis på Oh Susie och Ten O’Clock Postman, är små genidrag som i slutändan kanske var just det som fick låten att sticka ut det där lilla extra.

Och stack ut gjorde det. Över i stort sett hela jordklotet så slog Secret Service igenom stort, och även fast det kan verka smått osannolikt för oss hemma i Sverige, så är de än i dag ett ytterst aktat namn i världsdel efter världsdel på vår jord.

Och visst har det satt sina spår här och där, för Pet Shop Boys och ett antal andra syntpopband från 80-talet, tror ni att dom hade lyssnat på Secret Service när dom var tonåringar…? You bet!

Hur inflytelserik på sin samtid den här LPn än är så är den inte något mästerverk, det vore väl att gå lite väl långt. Men det rör sig ändå om en uppfriskande fräsch och på sin tid banbrytande mix av kommersiell dansmusik och experimentell leklusta några kompisar emellan.

Om jag ska säga något negativt om plattan så är det kanske Ola Håkanssons sånginsats. Jag tycker inte att han kommer upp i samma nivå som han gjorde med Janglers på 60-talet. Ibland funkar det, ibland så är det rent utsagt tveksamt.
Ola är ändå Ola och hans lätt identifierbara röst ger ändå musiken en unik färgning som den inte skulle ha haft med en annan sångare. Och hade inte Ola varit den driftige Ola som han nu är så hade det förmodligen inte blivit något Secret Service.
Huvudsaken är att helheten är bra, och det är den.

Slutbetyg: En stark TREA!

FABULOUS FOURS FÖRSTA OCH SISTA LP

Lalla Hanssons debutplatta från 1971 blev välförtjänt hyllad i de här spalterna för inte så lång tid sen. För mig så var det helt klart en positiv överraskning att nämnde Lalla var så pass kapabel som han var att leverera en skiva med en så jämn och hög kvalitet rakt igenom.

De flesta av er är säkert fullt medvetna om att Lalla startade sin popkarriär i gruppen Fabulous Four från Stockholm, bildad 1964.
Det den gruppen är mest känd för hos en bredare allmänhet är måhända främst att just Lalla var en av medlemmarna, men även för att de hade ett par aningens mjäkiga hits under åren 66-67. Puff The Magic Dragon, Island In The Sun, Ruthm Of The Rain och Don’t Go Out In The Rain var de fyra låtar som gruppen fick upp på Tio I Topp under spannet av ett år. Inte direkt Bald Headed Woman eller Treat Her Like A Lady.
Visst, det rör sig om bitvis proffsigt och klanderfritt genomförda alster, och det är ju onekligen svårt att prata bort en låt - Puff The Magic Dragon - som låg etta under tre veckor på Tio I Topp.
Men ändå…fyra covers på fyra redan från början ganska trista låtar. Är det ett band värt att ödsla någon tid på?
Jodå, dom hade ändå onekligen sina poänger. Som ni snart ska få läsa här under så rör det sig om ett band som utan att vara direkt mångsidiga åtminstone hade en sida som var diametralt annorlunda jämfört med den allmänt kända sidan: dom var ett riktigt röjigt och ösigt liveband; något som bara sporadiskt manifesterade sig på vinyl och då företrädelsevis på gruppens b-sidor.

Nånstans 1966 så kom filmproducent Janne Haldoff in i handlingen. Denne hade vid något tillfälle, innan killarna haft sin första hit, hört fabbarnas låt After All och dragit slutsatsen att det här gänget skulle passa alldeles utmärkt som låtsnickrare till soundtracket för hans kommande film Livet Är Stenkul, en film om att vara ung runt den senare halvan av sextiotalet.
Grabbarna accepterade, Lalla och Uffe Arvidsson satte sig bakom skrivpulpeten för att tota ihop något som skulle vara både bra och hamna innanför filmens ramar.
Blev det bra då? Tja, här och där…

FABULOUS FOUR “AFTER ALL” Utgiven 1967 på Fontana

1) After All
Rätt så simpelt, minst sagt. En låt som känns som om det tog tre minuter att komponera den. Lite dur- och mollackord strödda här och där och en tämligen enkel melodi.
Låter objektivt sett i mina öron mer som en hemmademo en färdigt material från en etablerad popgrupp.
MEN, det är en låt som definitivt, sin enkelhet till trots eller kanske just därför, efter ett tag verkligen sjunker in. Den är mjukt, fint framförd med en enkel men effektiv instrumentering. Och Lalla sjunger väldigt bra här, väl avvägt och med rätta känslan för när man ska och inte ska pressa på lite. Jo, demokänslan finns där, men det är ändå inget i helheten som faller ur ramen.
Efter ett tag så känns det här mer eller mindre som en liten pärla.
Trots detta så blev det här inte en hit i Sverige…men däremot i Italien av alla länder, med en femteplats på topplistan där som bästa placering! En turné i landet hjälpte nog till på traven en hel del.

2) I Still Love You
Lite mer upptempo, men återigen en komposition som mest verkar tagen från de allra första trevande försöken av några unga grabbar att skriva egna låtar. Alla byggklossar är de enklast tänkbara, inget överraskar nånstans under resans gång.
Den svenska versionen - Man Ska Plåta Den Man Älskar - som var tillgänglig på en singel som följde med som en bonus till den som köpte en Agfa-kamera är åtminstone komisk.
Det här är kanske inte direkt dåligt, men knappast vad jag skulle säga är direkt bra.

3) Beer Party
Om någon av er som läser det här i framtiden stöter på Lalla, fråga honom lite så där i förbifarten om det möjligtvis är han som ligger bakom nån obskyr sextiotalslåt som hette nåt i stil med…öh…Beer Party…?
Alltså, för att tala klaraspråk, om jag har hört EN svensk pop-kalkon från sexti-talet så är det väl den här.
Nåja, det är ju filmmusik, så grabbarna var väl mer eller mindre tillsagda att skriva en låt med den här titeln till skivan. Men huuu…var den tvungen att vara såå dålig som den blev?
“When you arrive to the party you drink one beer, when you leave the party you drink one beer, but inbetween you drink fifteen!”
Ja du Lalla, texterna på Ragvalds Träsk kom ju att bli ett antal snäpp bättre…

4) Uffes Drimm
Betydligt bättre!
Låter nästan som tidiga Tages, vilket i min och i många andras värld, inte är något annat än så stort beröm som det kan bli.
Nåja, fullt i klass med göteborgarna är det inte, men det är ett väldigt lyft från bedrövelsen innan.
Men…Uffes Drimm…? Drimm…vad betyder det på svenska…?

5) Rotten Rats
Och, banne mig, ännu mera ös! Nu låter det närmast som något obskyrt amerikanskt garageband från mitten av decenniet. Tung fuzz-gitarr och en sanslös slamrighet över hela linjen.
Helt osannolikt att det rör sig om samma band som på de första tre låtarna.
Helt klart plattans höjdpunkt!

6) What’s In The Sky
Nej! Tillbaka till det sega!
Dessutom en komposition som absolut inte leder nånstans alls.
Tummen ner.
Värt att notera är att samtliga låtar på sida 1 är från kompositörsparet Hansson-Arvidsson.

Sida 2

1) You Were On My Mind
En riktigt bra cover på We Fives hit från 1965. (Originalet spelades in året innan, 1964, av folkduon Ian & Sylvia). Det troliga är dock att det var den brittiske sångaren Crispian St. Peters version från året efter som hade inspirerat fabbarna, då engelsmannen lyckades ta sig upp på Tio I Topp, om än blott för en vecka, något som We Five inte gjorde.
Faktiskt en av plattans höjdpunkter. När nu gruppen fokuserade sig på lugna covers som singelsläpp så är det märkligt att den här aldrig kom att bli en av gruppens 45-or.

2) Love Minus Zero
Nej, inte alls bra! Låter som några som på en fest (ett “beerparty” kanske…) har satt sig för sig själva i ett rum med två gitarrer och drar igenom några låtar som dom nödtorftigast kan.
Här är det mesta bedrövligt, från gitarrsolot till sånginsatsen.
En märklig sak är de stråkar som jag tycker mig skönja svagt, svagt på ett par ställen i låten. Är deras extrema nertoning ett misstag eller ett uttänkt arrangemang?
En annan underlighet är de minst sagt skiftande kvalitéerna på plattan från en låt till en annan.

3) Rythm Of The Rain
Cover på Cascades hit från 1963, skriven av bandets sångare John Gummoe.
Godkänd version som sedermera, ett halvår senare, kom att hamna på Tio I Topp, men visst känns det som en lätt besvikelse med alla ljumma covers på sida 2 med tanke på första sidans två öslåtar som visar på hur det hade kunnat låta.

4) Extacy
Men denna fäbläss hos fabbarna för calypso/tango o. dyl., var i hela fridens namn kom den ifrån kom?!?
Var man helt i händerna på det självpåtagna kravet att hamna på Tio I Topp?
Det här är ju mer eller mindre vedervärdigt. Hur kan det här vara samma grupp som fem låtar tidigare framförde Rotten Rats?

5) Lover Please
En låt skriven av Billy Swan. Just det, DEN Billy Swan som hade en världshit 1974 med I Can Help.
Clyde McPhatter hade faktiskt i sin tur en av sina största hits med denna Swan-kreation år 1962.
Bortsett från allt detta så är det här en version av fabbarna som kan beskrivas som rolig, fyndigt och lekfullt framförd, ja t.o.m. underhållande, men absolut inget annat. Skulle platsa i Bolibompa. Punkt slut.

6) Ain’t That Just Like Me
Tack! En upptempo även på denna sida.
Uppenbarligen live, och möjligtvis en bra bild av hur grabbarna lät på scen runt -66.
Bra röj och återigen ett framförande ej helt utan finess.
Låten var f.ö. en hit med The Searchers 1964. (Den amerikanska b-sidan, Ain’t Gonna Kiss You, står krediterad för en Smith. Det rör sig alltså om James Smith aka PJ Proby…).
Någonstans mitt i går låten temporärt över till Rockin’ Robin, en hit för Michael Jackson 1972. Var fabbarna måhända före sin tid…?
Nejdå, första framförandet av den låten dateras till -58, då med Bobby Day (någon som minns honom i dag…?) som där fick sin enda större framgång som soloartist.
Ett helt OK spår, men den här gången känns öset lite opersonligt, även om publiken verkar njuta i fulla drag.

Ska vi säga en minst sagt splittrad skiva…Det tokröjiga varvas med mjäkiga ballader framförda på ett sätt som får Hootenanny Singers att framstå som ett partyband. Det gravallvarliga avlöses av kalkoner och spelmässiga topprestationer varvas med rent amatörmässiga insatser.
Skivan igenom så är det hart när omöjligt att förstå att det är ett och samma band som framför de tolv spåren som plattan utgör.
Visst, det är kul med variation, men det här gränsar till ren schizofreni.

Nej, det här är en LP - fabbarnas enda - som kanske aldrig borde ha getts ut. Material fanns för en kanon-EP och en singel, men knappast en hel LP. De spår som är hyfsade drar inte upp helhetsintrycket tillräckligt för att det ska kunna bli helt godkänt.
Coverlåtar framförda i stort sett exakt som originalet känns ju också lite lätt meningslösa.
Jackpots, exempelvis, körde ju också mycket covers, men i deras fall så var det ju smått fenomenala versioner, inte som här där det i bästa fall är godkänt.

Den gängse uppfattningen om fabbarna - från de som “var med” - är att gruppen hade hits med covers på kända låtar som inte alls speglade det röj och drag som grabbarna visade upp live. Åtskilliga är de beskrivningar som jag hört från gruppens kanske inte vilda, men uppenbarligen röjiga och tunga spelningar i Stockholmstrakten tiden innan man slog igenom med Puff The Magic Dragon, Island In The Sun m.fl. Något av det visas upp på tre låtar på After All, men varför har man då den urusla smaken att ta med den majoritet av tämligen mjäkiga, taffliga låtar som faktiskt dominerar den här plattan?

Tycker ni att jag är hård? Jämför då Love Minus Zero, Rhythm Of The Rain, Extacy, Lover Please och Beerparty med valfritt spår på Tages LP Studio så förstår ni kanske vad jag syfter på. Ta Consolation med Hep Stars. Ta vad som helst från Tom & Micks enda platta, valfritt spår från valfri Ola & The Janglers-LP eller vad som helst som Jackpots gjorde som jämförelse så blir väl bilden ganska så klar: det här håller helt inte riktigt måttet.
En orsak kan nog vara brist på tid och resurser, mycket låter snabbt ihoprafsat, men då hade det nog varit bäst att i så fall låta det få stanna i malpåsen för att dammas av vid ett annat tillfälle när bättre möjligheter hade kunnat ges.

En del av det som presenteras här gränsar till bottenbetyg, men skivan räddas från underkänt av de tre-fyra låtar av hög klass som ändå går att hitta.
Lika många låter till kan väl också anses som godkända i sina framföranden, men låtmaterialet i sig gör dom ändå tveksamma.
Resten borde nog aldrig ha förevigats på vinyl.

Ett tips: spela den här skivan och Lallas egen Upp Till Ragvaldsträsk efter varann så förstår ni nog vad jag menar.
Först: unga grabbars trevande försök att låta som sina idoler; ojämnt ibland tveksamt låtmaterial, bra spel varvat med taffligt och ingen vidare produktion.
Sen efter det: ett proffs omgiven av erfarna rävar; omsorgsfullt utvalt material, genomgående lysande spel och en produktion som rakt igenom är av högsta klass.

Det här hade nog kunnat bli bättre om mer tid och resurser hade kunnat ges, direkt bra blev det nu inte sett till plattan som helhet.

Slutbetyg: En högst tveksam TREA.

Tre dar senare, i måndags, så kommer en kund in i butiken, en av de där kunderna som dyker upp sisådär en gång i månaden. Dvs, en stammis om än inte av den mest intensiva kalibern.

I vanlig ordning så börjar jag att småsnacka med denne om än det ena, än det andra.
Efter någon minut så glider samtalet in på…Simon & Garfunkel…
Inte från min sida utan på kundens initiativ. (För att vara ärlig så tror jag att det var Paul Simon som han startade med, snabbt så kom vi in på den välbekanta, omdebatterade duon).
Med min sedvanliga kombination av ett rörligt och ett rörigt intellekt så kastade jag mig snabbt över till min krönika om Schulmans alla dumheter, typ: “Alltså, såg du det där inslaget med den där stollen Schulman som började snacka en massa strunt om att det var så tragiskt att Simon & Garfunkel sjunger samma låt 2009 som dom sjöng 1972 bla bla bla…!”
“Jag vet” avbröt kunden mig vänligt men bestämt.
“Jaha, du såg det du också?” frågade jag så där lite pliktskyldigt.
“Nej, jag var där.” kom det föga väntade svaret.
“Öh???” replikerade jag.
“Jo, jag var där.” förklarade han en gång till.
“Jobbade du i studion, eller…?” försökte jag med en trevare.
“Nej, jag satt i soffan i studion.”

Alltså; den första kunden i butiken som jag diskuterar Schulman-programmet med var en av de TRE gästerna som satt i soffan under programmets gång. Därtill just den som jag hänvisade till som den som lite lätt, lamt, protesterade mot vad han just fått höra.

Alltså…hur stor är chansen till att just detta skulle ske.

Pinsamt bara att jag inte kände igen honom direkt när jag såg programmet…

SVEN-INGVARS “DANS I KVÄLL” Utgiven 1966 på Svensk-American

Vad nu då???
Har vi inte kört den här plattan alldeles nyss?
Jodå, inge vidare var den heller, mest bara konstig, så varför hålla sig kvar vid den ytterligare en vända?
Jo, det finns faktiskt två varianter av den här LP-skivan. En som pressades upp men drogs in innan den nådde skivdiskarna och en annan variant, där runt hälften av låtarna bytts ut mot andra uppenbarligen inspelade vid samma tillfälle,som kort senare kom ut på marknaden.
Den som avhandlades sist är den officiella utgåvan, den som det ska skrivas om här är den indragna varianten.

Alltså: hur många svenska LP-skivor känner ni till som blivit indragna?
Förutom den här känner jag inte till någon annan.

Varför drogs då den här skivan in? Ja gissa kan jag, men vet gör jag inte.
I ett par fall är den outgivna betydligt bättre, den innehåller ju t.o.m. två Sven Ingvars-evergreens, vilket den officiella av någon helt obegriplig anledning är helt ren på.
I ett par andra fall så kan man med lätthet se framför sig paniken hos de inblandade när de plötsligt inser att tre låtar på raken som låter mycket mer som Calle Hjularbo än som Sven-Ingvars ska vara med på skivan.
Nej, ibland så kliar jag mig bara i huvudet när det gäller svenska LP-utgåvor och frågar mig: Vad tänkte dom på?
1966 var Sven Ingvars okrönta dansbandskungar i Sverige helt utan konkurrens. Ett par år av hit efter hit efter hit. Och så ger man ut en live-platta som innehåller i stort sett enbart instrumentalversioner av helt andra låtar. Varför då?
På den här skivan som aldrig gavs ut så hade någon tyckt att Kulligullan på dragspel skulle vara ett större försäljningsargument än en liveversion av Min Gitarr eller Fröken Fräken.
Förstår ni? Jag gör det inte.
Nåja, någon drog i alla fall i nödbromsen och stoppade de värsta avarterna.
Märkligt nog så rök ett par riktiga rökare på samma gång…

Nu kör vi så att vi blir av med den här också!

Sida1

1) Nej Det Tror Jag Inte På
Live-nej det tror jag inte på! En låt på en live-skiva som tonas ner…Nej, det tror jag inte på!
Nåja, det var ju åtminstone vokalt och en välkänd låt, och bättre än det allra bästa som fanns att lyssna på på den officiella utgåvan.

2) Twillight Time
Instrumental.
Fanns med på den utgivna skivan.
Omdöme som från originalskivan: snyggt spelat men alldeles för mjäkigt.

3) Ta Av Dig Skorna
Instrumental.
Även den från den utgivna LPn.
Urtrist även här.

4) Red Roses For A Blue Lady
Instrumental.
Samma här, fanns med på originalet.
Fortfarande ganska så platt och trist.

5) Kristina Från Vilhelmina
Och så en riktig brottar-hit, och med sång dessutom.
En bra version dessutom med en sax i bakgrunden som stundtals riktigt kokar.
Vansinne att den här låten inte kom med på den skiva som kom att ges ut.

Sida 2

1) A Hard Days Night
Instrumental.
Fanns på den officiella utgåvan.
Faktiskt betydligt bättre än man skulle kunna tro.
Saxofonspelet i Sven-Ingvars var faktiskt av högsta klass i sin genre.

2) Smoke Get In Your Eyes
Instrumental.
Ej med på den utgivna varianten, konstigt nog.
En klart bra version med bitvis bländande läckert sax-spel.
Varför den inte kom med på den officiella utgåvan är blott en gåta…

3) Kulli-Gullan
Instrumental.
Dragspel som spelar melodistämman.
Katastrofalt, personligen så skulle jag lämnat lokalen i protest om jag skulle ha utsatts för detta en danskväll.
Barmhärtigt nog så slapp skivköparna denna dikeskörning på den officiella utgåvan.

4) Lyckobringaren
Instrumental.
Dragspel igen.
Allt som sas om Kulli-Gullan gäller även här…

5) Polkan går
Instrumental.
Dragspel här också…tredje låten på raken och hakan närmar sig knäskålarna.
För…är det här sant frågar man sig när man hör det…Är det här Sven-Ingvars från den tiden när dom stod på topp?
Varför skulle nån förutom dom själva lyssna på det här
Nåja inte heller det här hittade fram till skivköparna, så någon tänkte tydligen till där…

6) Can’t Stop Loving You
Instrumental.
Tacksamt nog kom saxen tillbaka som huvudinstrument.
Men det hjälper inte att bära upp en tämligen misslyckad skiva.

Ja vad säga? Lika lite live-skiva som den officiella.
Inget mellansnack, ett jämnt publiksorl och ett väldigt, väldigt, ja till och med för bra ljud för att vara “live”.
Fläckvis betydligt bättre än originalet, fläckvis katastrofal.
Nån som undrar hur många ex. den outgivna, den här skivan alltså, existerar i?
Några tio-tal kanske, jag äger ett av dom.
Och varför då ödsla tid på en recension på en skiva som väldigt få av läsarna någon gång kommer att lyssna på?
Ytterligare en sak man kan fråga sig, nu känner ni i alla fall till nånting som kanske dyker upp på en pop-frågesport i framtiden.
Fråga: Vad hette Sven-Ingvars indragna live-skiva?
Svar: Dans I Kväll från 1966!

Den här versionen innehöll åtminstone två hitlåtar, vilket den officiella helt saknade. Dragspelspartiet drog nog ändå ner helheten ett litet snäpp så…

Slutbetyg: En svag tvåa…

SVEN-INGVARS GÖR SLÄPPER SIN FÖRSTA LIVE-SKIVA, ELLER…?

En live-platta med Sven-Ingvars från 1966, den kan väl bara låta på ett sätt, eller hur?
Dvs en lång räcka med hit efter hit. Fröken Fräken, Min Gitarr, Till Dans Med Karlsta’ Tösera osv.
Något annat vore väl otänkbart…?
Oj, oj, oj så fel ni då har…för det här låter så oändligt långt från den tanken.
Inte en hit så långt örat når
Nähä, vad är det i stället då?
Läs och bli klokare!
Vi sparkar i gång på en gång!

SVEN-INGVARS “DANS I KVÄLL” Utgiven 1966 på SvenskAmerican

1) Duke’s Place
Inledning som är en liten fingervisning om att det här nog inte kommer att bli det som man lätt annars hade kunnat tro.
Ingen Fröken Fräken utan ett stycke dansant jazz!

2) Flickan I Havanna
Dansrytmen fortsätter, melodistämman spelas på flöjt, bortsett från det så händer ingenting i låten.
Tämligen så meningslöst, jag hade helllre lyssnat på Ärter Och Fläsk.

3) Twilight Time
Saxduo står för melodistämman, efter två verser blir de tu avlösta av en orgel som kör en halv vers. En tämligen så trist och platt version som möjligtvis duger att dansa till men inget mera.

4) Red Roses For A Blue Lady
Vic Danas största hit från 1965, här i en instrumental tappning som inte ger originalet den minsta orsak att känna sig hotat.

5) Po Rom Pom Po’n
Plattans enda låt med text!
Ett klart lyft gentemot det vi hört tidigare på sida 1, men på Sven-Ingvars har man nog större förväntningar än så här.

Sida 2

1) A Hard Days Night
Jodå, Beatles…på saxofon!
Ganska bra driv både i komp och saxofoner. Sax-duellen i mitten är faktiskt både roligare och bätte än man skulle kunna tro.

2) South Of The Border
Återigen bra drag och sväng både i komp och melodi.
En standard först inspelad 1939 av Billy Cotton, men senare inspelad av en mängd artister bl.a. Gene Autrey, Frank Sinatra och Dean Martin.
Snyggt, visst, men…är det här verkligen Sven-Ingvars…?

3) Ta Av Dej Skorna
Povel Ramels hit från samma år.
Växelspel mellan orgel och saxofon. Tamt, segt och trist. Möjligtvis lämplig som tryckare på dansbanan, men ingenting annat. Musikaliskt helt meningslös.

4) I Wanna Be Your Man
Oj, vilken skillnad mot föregående!
Riktigt tungt, det här vore snudd på nånting för en pop-frågesport. INGEN som inte vet om det här skulle gissa på Sven-Ingvars.
Det här är nog plattans höjdpunkt, även om konkurrensen på plattan är lite svajig.

5) Ricardo
Storbandshit av Gerald Wilson från 1965.
Sven-Ingvars version är vokal men helt ordlös.
Lustigt…man bara längtar sida 2 igenom att återigen få höra Sven-Erik Magnussons röst, och när man väl gör det så lallar han sig igenom den här latinska dängan på brett värmlandsmål. Hade hellre hört Luffarevisan i live-version.
Låten slutar och publiksorlet tar över. Skivan är slut.

Ja tanken bakom den här skivan kan man väl undra sig halvt vrickad över. En hitmaskin på högvarv gör en hel live-LP med i stort sett uteslutande instrumentala låtar.
Live förresten? Inte en bokstav uttalas mellan låtarna, inte ett tack, inte en presentation av någon låt. Ljudet är imponerande bra, ja nästan för bra för en live-platta från den tiden (jämför med Stones första live-skiva från Got Live If You Want It samma år!). Publiksorlet låter också tämligen så konstant skivan igenom. Jag misstänker att det här är en “fake”! Därav rubriken på recensionen. Kanske det här bir en skandal som sisådär fyrtiofem är senare kommer att få huvuden att rulla…?

MEN, det här fråntar inte plattan och gruppen det faktum att det bitvis är riktigt bra spel. Det här ska ju helt uppenbart vara dansmusik, och som sådan är den helt OK, även om det ur en ren konstnärlig synvinkel är rena skräpet.
En del låtar är helt OK, men inte så mycket mer, andra är tämligen meningslösa. Hela tiden så är det ändå bättre än Moonlighters dansskiva där gruppen spände bågen alldeles för hårt så strängen brast och det med besked.

Slutbetyg: Hm…det blir väl en TVÅA då.

SVENSK ROCKS FÖRSTA POWER-ROCK TRIO MED SIN BANBRYTANDE, LIKVÄL SOM HYLLADE DEBUT!

Novembers debutskiva En Ny Tid Är Här… kan utan tvekan kallas för en milstolpe i svensk rockhistoria. För första gången någonsin så kom en svensk grupp meed en LP innehållandes övervägande tung rock typ Cream och Mountain, och till på köpet på svenska!
Pugh Rogefeldt hade, som vi alla vet, hållit sig framme i bräschen och slagit upp portarna ett år innan med sin Ja Dä Ä Dä, men den tyngd i sin musik som den som November kom att presentera var det ju bara sporadiskt av i Pughs fall, och oftast då bara som delar av låtar, typ Stinsen I Bro. I Novembers fall så var det pang på så gott som rakt igenom.
Ehuru inspirerade av sin anglo-saxiska omvärld så blev gruppen i sin tur en stor inspirationskälla till en uppsjö av nya svenska tunga band som nu vågade sjunga på svenska, något som tidigare varit i stort sett otänkbart.

Gitarr, bas och trummor, en klassisk uppsättning för en trio från början på sjuttiotalet.
Självklart så blir November också alltid jämförda med andra triogrupper från samma epok, ex. Cream, Mountain, Jimi Hendrix Experience, Budgie, West Bruce & Laing m.fl.
November hade ändå inte så mycket mer än blivit just inspirerade av dessa grupper, den initiala orsaken till att gruppen överhuvudtaget bildades går nog att hitta hos Cream m.fl.. Men, som sagt var, mer än inspiration var det egentligen inte. Lånade melodier och ackordsgångar går att hitta om man anstränger sig noga, men det är absolut inte mer än vad man kan hitta på vilken skiva som helst, med vilken grupp som helst.
Så utan att vara unika eller originella så sökte gruppen uppenbarligen efter ett eget uttryckssätt.

NOVEMBER “EN NY TID ÄR HÄR…” Utgiven 1970 på Sonet

1) Mount Everest
Alla de engelska och amerikanska powertrios som var aktuella vid den här tiden till trots, i mina öron så är det på inledningsspåret faktiskt just nyss nämnde Pugh Rogefeldt som har varit den stora inspirationskällan. Både i sång, komposition och gitarrspel så låter det snudd på som ett i sista stund bortplockat spår från Pughs första eller andra LP.
Med detta sagt så har jag också sagt att det här är en alldeles utmärkt start på plattan!
En Tio I Topp-placering sommaren/sensommaren 1970 blev belöningen.

2) En Annan Värld
Trumspelet är här - som skivan igenom - hela tiden enkelt och utan några större åthävor, men ändå enormt imponerande med ett oerhört snärtigt och effektivt driv. Det tillsammans med Stålbrandts tunga bas ger ett högklassigt tryck i kompet.
Ett lite slarvigt, trevande gitarrsolo med en irriterande ostämd gitarr drar dock ner helhetsintrycket rejält. Just den biten känns väldigt onödig, för i övrigt, bortsett från en lite väl lågt mixad sång, så är även det här ett spår av allra högsta kvalitet.

3) Lek Att Du Är Barn Igen
En inledning som mer minner om jazz än om tung rock.
Plattans lugnaste låt, men också den klart segaste, bitvis så är det risk för att man nickar till.
Bortsett från det stela riffet som dyker upp alldeles för många gånger både här och där under låtens gång och en påklistrad “maximering” på slutet så händer snudd på ingenting.
Rolf prövar lite oktavspel a lá Wes Montgomery och en Jan Kling solar samtidigt på flöjt, men det lyfter inte alls.
Jag har inga som helst problem med att säga att det här är plattans svagaste spår, även om det - sett ur en annan synvinkel - samtidigt är det som skiljer sig mest från de övriga.

4) Sekunder (Förvandlas Till År)
En lite udda inledning på närmare en minut som egentligen inte har något alls med resten av låten att göra.
Men vad spelar det för roll! Snart så drar hela gänget på med ett flyt som får spåret innan att verka som nånting hämtat från Flamingokvintetten. Trummor, bas och gitarr; här sitter allt suveränt bra, och det rör sig också om en av plattans bästa kompositioner.
Som lök på laxen så är gitarrbreaket i låtens mitt måhända Richard Rolfs bästa parti under hela LPn, men även generellt sett så är spelet från samtliga inblandade verkligen på topp här.
Man får onekligen intrycket av att Sekunder(Förvandlas Till År) är ett av skivans på förhand mest genomarbetade spår, det finns en ledighet och en självklarhet i det mesta som saknas här och var på skivan i övrigt.
Enligt mig tillsammans med Sagans Land plattans höjdpunkt.

Sida 2

1) En Enkel Sång Om Dig
Ett av de spår där man verkligen kan tala om Cream-influenser, det låter Strange Brew så att det osar om det nästan.
För att öka på det hela än mer så är Rolfs gitarr här även den minst sagt influerad av Clapton, utan att för den sakens skull direkt planka denne. Han gör det dessutom väldigt, väldigt bra. Imponerar gör även övriga gruppmedlemmar. Hela låten ger ett tungt och övertygande intryck.
Den första av två Björn Inge-kompositioner. Vem var månne tjejen han diktade så fint om? Ett gammalt ex månntro?
Vi kan väl använda det gamla uttrycket “ord och inga visor…”

2) Varje Gång Jag Ser Dig Så Känns Det Lika Skönt
Ja inte lät det mindre Cream om det här, spår av låten NSU kan skönjas här och där. Vill ändå betona att det inte finns något som helst negativt i det konstaterandet. Att de här unga grabbarna var djärva nog att ha supergruppen Cream som förebilder är inget annant än berömvärt, den ribban dom dom satte upp var högt lagd, och för det mesta så gled dom över med smidighet och bravur.
Låten i sig är inte någon av plattans starkare, ett väl monotont riff i grunden gör spåret aningen segt, om än ändå godkänt.

3) Gröna Blad
Tung, intensiv gitarrinledning med en Richard Rolf som verkligen drar loss på bästa maner från Clapton på Bluesbreaker-tiden.
Sångmelodin i låten däremot, är i hög grad inspirerad av tidiga Fleetwood Mac för onekligen så låter det en hel del Coming Your Way, inledningsspåret på Fleetwoods LP Then Play On från året innan, om själva huvudtemat.
Sticket och avslutningen däremot är så mycket Jack Bruce och Cream att man snudd på kan se Jack Bruce vid sångmicken framför sig.
I alla händelser en av plattans starkare kreationer, och grabbarna har all heder av sitt framförande.

4) Åttonde
Blytung inledning med Inges distinkta trumspel, Stålbrants pumpande bas och Rolfs läckert funkriffande gitarr.
Tyvärr, bortsett från ett snudd på sanslöst sväng så finns det hela tiden en touch av något lätt slarvigt och ofokuserat över det hela.
Stålbrandts sång är här inte riktigt så imponerande som den brukar vara, en märkligt ostämd gitarr låten igenom förbättrar ju inte direkt det hela.
Björn Inges andra komposition. Och vem var det nu då som skalden Inge odödliggjorde? Från en minst sagt motbjudande kvinna på En Enkel Sång Om Dig till ett underverk på Åttonde.
Uppenbarligen så fanns det en viss distinktion mellan kvinnorna i Inges värld…

5) Ta Ett Steg In I Sagans Land
Här var det snudd på mer Cream än på hela skivan överhuvudtaget, komplett med wha wha-pedal a lá Clapton i White Room.
Det till trots onekligen en av plattans allra bästa spår, tillsammans med Sekunder (Förvandlas Till År).

6) Balett Blues
Och så då, som avslutning, under skivans sista skälvande sekunder, något som ordentligt bryter av mot det övriga. En blues på dryga minuten som inleds med en halv minuts förstrött jazzpiano och avslutas med en instrumental tolvtaktsvers med fullt band…En minut och tjugo sekunder…och så var den skivan slut!
Men…vem spelade på pianot?
Märkligt nog det enda spåret med gitarrist Richard Rolf som kompositör.

Nja, trots bitvis riktigt bra spel från samtliga inblandade och många goda intentioner så är det här nog mera banbrytande än något mästerverk.
Lite ojämnt, ibland får man en känsa av att det är lite endimensionellt, allt kanske inte så genomarbetat som det kanske hade kunnat vara. De ostämda gitarrer som dyker upp här och där känns väldigt onödiga, något som ett bara lite mindre pressat studioschema hade omöjliggjort.
Eller…är jag för hård nu? Är det just så här som grabbarna ville låta?
Nja, genomgående känns de mer genomarbetade låtarna som bättre än de mer tveksamt arrade (typ En Annan Värld). En vecka till i studion, några keyboards och en extra gitarr i botten, lite subtil stämsång på rätt ställe skulle kanske ha gjort det här till den monsterplatta som det nu inte blev. För det känns lite onödigt tunt här och var.

En annan invändning är även frånvaron av originalitet. I de flesta fall så rör det sig om riff och melodier som onekligen är grabbarnas egna, men inspirationskällorna är hela tiden väldigt uppenbara. Creamgubbarnas andar svävar lågt som en filt över mycket, främst på sida 2.

Således blir det väldigt svårt att sätta den här skivan, hur läckert spelat det än är, på samma nivå som Pughs tidiga, Tages “Studio” eller Mikaels Ramels debut. Riktigt dit når dom inte, så här i ett fyrtioårigt perspektiv. Inspirationskällor för andra svenska musiker, ja; men musikaliskt nyskapande; nej, det var dom definitivt inte på den här plattan.

Men missförstå mig nu inte, dåligt är det absolut inte, långt ifrån.
Musiken sitter oftast med imponerande säkerhet, och sång- och soloprestationer är så gott som hela tiden på en väldigt hög nivå.

För att tala om individuella prestationer - ofrånkomligt i den här typen av musik - så kan jag bara ge hur mycket beröm som helst åt Richard Rolf. Dennes förmåga att likt sina förebilder på ett effektfullt sätt blanda moll- och durskalor i samma solon är det inte många vare sig förr eller senare som försökt sig på. Han är dessutom begåvad med ett naturligt flyt i sitt spel som många sällan får under ens en livstid som utövande gitarrist.
En liten invändning i hans spel skulle kunna vara att det ibland fattas små lätta pauser här och där. Men, vanligtvis så är det sånt som kommer med åren, sällan på en LP-debut där man oftast vill visa upp hela registret på en gång.

Stålbrandts tunga basspel ligger skivan igenom som ett tungt ankare i varenda låt. Inga märkvärdigheter, inga krusiduller, inte en ton för mycket utan bara tungt rytmiskt basspel. Även sången är helt oklanderlig LPn igenom. Jämfört med Pugh eller Mikael Ramel så tycker jag kanske att aldrig Stålbrandt blir lika intressant, men denne levererar konsekvent det som låten kräver just då, och det han levererar, levererar han också bra!
Som huvudkompositör så får jag också lov att dela ut en elog. Flera av skivans bättre alster kommer just från Stålbrandt.
Texterna kan både här och där kännas väl flummiga och nonensartade för mig, men det är inget som stör mig för mycket.

Den musiker i gruppen som dock imponerar mest på mig är nog ändå trummisen Björn Inge som skivan igenom visar upp ett spel med både knivskarp precision och stor musikalitet. Inga stora åthävor, inget för att visa upp vem det är som är herre på täppan, bara ett tungt distinkt spel som dock verkar komma från hart när ingen ansträngning alls.
Hans på en och samma gång fjäderlätta såväl som blytunga agerande gjorde att en smått bisarr liknelse häromdan dök upp i mitt huvud:
Mohammad Ali! “Sting like a bee, fly like a butterfly!” som ju åtminstone det första decenniet var boxarlegendens trademark. Vad tycker ni om den, liknelsen?

Ytterligare en kanske annorlunda reflektion kring November är den närmast totala frånvaron av Influenser från Jimi Hendrix. De flesta svenska gitarrtrio-grupper från början på sjuttio-talet hade en klar vurm för Hendrix (jag vet, jag var själv där…), men så icke November. Möjligtvis Rolfs oktavspel på Lek Att Du Är Barn Igen, men det var ändå inget specifikt Hendrix-drag utan mera något som associeras med Wea Montgomery.

Och…den här typen av grupp brukar oftast ha gitarristen som kompositör till samtliga låtar (Hendrix, Trower, Marino m.fl.), så icke i fallet November på den här skivan. Rolf står nämnd som kompositör enbart på den minutlånga avslutningen, som ju heller inte är mycket till låt överhuvudtaget.

Och ni vet väl vem av de som en gång varit med i den här gruppen som är den mest kände i dag?

Slutbetyg: En stark FYRA!!!

Det spelar ändå ingen som helst roll i Schulmans värld, enligt honom så är det han ser på sin bildskärm tragiskt.
Trots en del mindre pliktskyldiga och lama protester i studion så fortsätter Alex att framhärda:
“Jo, här står dom efter trettiosju år, och dom sjunger fortfarande samma låt, ingenting har hänt och…” (och nu kommer bomben) “…och snart ska dom dö”.
Suck. (Allt det här säger uppenbarligen väldigt mycket mer om den existensiella ångest programledaren bär på…)

Med samma logik: om Stones på sin nästa världsturné får för sig att dra Satisfaction, eller om Dylan på någon av spelningarna på sin Never Ending Tour framför Like A Rolling Stone, då kan ni fråga Alex Schulman utifall han kommer att stå där suckandes och säga: “Det är ju för tragiskt, det har ju inte hänt nånting sen 1965 med dom här människorna”.

Eller ännu bättre: om man ser Alex Schulman gå nerför Kungsgatan på samma trottoar som han gick på för trettio år sen, så kan vi alla utbrista “Titta, det är för tragiskt, där går Schulman precis där han gick för trettio år sen, och titta: INGENTING har hänt sen dess! Inget annat än tragiskt”

Eller… nån som går en kväll på Långholmsgatan och tittar in i min butik genom fönstret och tänker “Här gick jag förbi hösten -98, då satt han därinne och lyssnade på PJ Proby. Det gör han bergis nu också. Tragiskt; INGENTING har hänt sen dess!”
Och det kanske det i viss mån inte har, men måste det då vara liktydigt med något som är tragiskt?

Det enda som ÄR tragiskt på riktigt i det här fallet är alla de människor som ser på dylik bullshit på TV och tar det som en absolut sanning.

Alex, jag läste din bok Skynda Att Älska om dig och din pappa i våras! Jag sträckläste den på två timmar c:a. Den var riktigt bra, verkligen den typ av bok som en man i medelåldern kan ta till sig som ett glas vatten en varm sommardag. Den bara gled ner helt enkelt.
Alla vi grabbar som växer upp och - hux flux - står där en dag som fullvuxna män och med en föredetta väldigt stark pappa som smått omärkligt glidit långt in i ålderdomen, vi känner igen oss där till etthundra procent.
Där var du bra, på TV var du likväl ute och cyklade fullständigt!

För övrigt: ETT STORT GIGANTISKT GOTT NYTT ÅR TILL ALLA SOM FORTFARANDE FÖLJER BLOGGEN!!!

Ett visst ok den mannen har fått släpa på. Så fort som han har öppnat munnen eller slagit på en gitarr har han fått stå ut med att människor jämfört honom med pappa Povel.
Men det släpandet har han faktiskt gjort med den äran. Helt orädd så har han titt som tätt kastat sig ut i fantasifulla musikaliska kreationer, och för det mesta gjort även det med flaggan i topp.
För även om lagrarna inte alls har blivit så många och stora som hos pappa Povel, så får man inte känslan när man lyssnar på Ramel jr. att den musikaliska talangen stod denne särskilt långt efter.
Det som tyvärr saknats i jämförelsen med pappa Povel har väl varit någon form av kommersiellt lyft, något som i någon mån hade kunnat trygga det konstnärliga skapandet. Något sådant har tyvärr aldrig riktigt infriats hos arvtagare Mikael Ramel, ehuru alltid uppmärksammad så har de stora försäljningssiffrorna aldrig infunnit sig.

Mikaels första band hette Steampacket, en grupp som från -65 till -68 släppte nio singlar varav en t.o.m. hamnade på tio-i-topp, nämligen Viva L’amour.

Från -69, efter Steampackets uppbrott, så började Mikael sitta i vardagsrummet med en hemmabandspelare för att snickra på de låtar som till sist kom att hamna på den här skivan.
Tre långa år kom det att ta innan den blev färdigställd, men vadå…U2, Pink Floyd o.dyl. tar ofta år på sig för en skiva, trots att dom har en hel stab bakom sig. (Och ändå är Mikael Ramels Till Dej mycket bättre än allt som U2 någonsin har gjort…)
Och som Östen Warnebring sjöng om Fritiof Piraten i Kivikspolskan, “Det gick långsamt när han plitade och skrev, men till sist resultatet desto bättre blev!”

En förflugen tanke bara:
Om familjen Ramel hade flyttat till San Fransisco 1960, då hade Mikael Ramel förmodligen varit en legend i nivå med de allra största i rockvärlden i dag.

Här kommer skivan låt för låt!

MIKAEL RAMEL “TILL DEJ” Utgiven 1972 på Sonet

1) Hör Du På?
Mäktigt inledningsspår som startar med akustiska gitarrer, percussion och Mikaels ljusa sångstämma. Efter ett tag kommer en bas in, en orgel smyger sig långsamt på.
Mikaels röst nynnar sig bort i ett eko, musiken tonas ut och låten är slut.
Torftig beskrivning av ett stycke musik på knappa två minuter som inte är något annat än ett mindre mästerverk.
Fotnot: Mikael spelar samtliga instrument här utom congas.

2) Nå Då Så
Status Quo? Inledningen, komp och arr på versen är faktiskt bitvis frapperande likt Status runt samma tid. Sticket är å andra sidan taget från en helt annan värld, en värld fylld med spännande och intrikata jazzharmonier.
Ett stilgrepp som visas i stort sett hela skivan igenom, stora abrupta hopp från en stil till en annan, men utan att det någon gång låter det minsta konstruerat.
Återigen imponerande sånginsats från Ramel; ledigt, distinkt och med snygga, precisa fraseringar.
Dessutom ett väldigt fint gitarrspel av “Bengan” Dahlén, bitvis låter han nästan som Zappa, vilket i min värld är en väldigt fin komplimang.

3) Pengar
Snygg moll-inledning i jazzton, men med ett stick som tvärt bryter av i ren folkviseton.
Så där håller det på den första halvan av låten med olika teman som byter av varann fram och tillbaka, men hela tiden på ett snyggt, musikaliskt sätt och med en stor portion både fantasi och humor.
Dessutom innehåller Pengar nästan hela vägen smått genialiska sångmelodier. Fraseringarna är sannerligen inte att leka med här. Det här stycket kräver verkligen sin man framför mikrofonen.
Andra halvan består av en c:a tre minuter lång coda där det kanske mest framstående är snyggt fiolspel av Mats Glenngård och dito flöjt av Kenneth Arnström.
Lysande, inget annat än lysande.

4) I Morron’ E En Ny Da’
Tillbaka till det mer rockiga, och återigen en låt där sångaren Mikael får visa vad han går för. Fraseringarna är här snudd på rapnivå faktiskt.
Mycket läckert trickinspelad solo-gitarr av Ramel själv!

5) 5emtaktarn
Nej, jag har inte skrivit fel, låten heter 5emtaktarn.
Och här kastas vi in i något som bitvis verkar starkt inspirerat av Frank Zappa. Nåja, det är även en hel del Mikael Ramel i det här väldigt intressanta stycket som - så när som på lite nynnande här och där - är helt instrumentalt. Det hela går logiskt nog också i den fem-takt som titeln skvallrar om.
Olika teman avlöser varandra hela tiden, fram till den dryga minuten långa codan med blott bas, orgel och Mikaels mycket fantasifulla gitarrspel.
Och…hörde jag inte mitt i alltihopa gamle Steampacket medlemmen Anders Nord på dragspel spela ett tema från Bobbie Ericssons Utskärgård?!

Sida 2

1) Långt In I Naturen
Ytterligare en komposition som i botten känns mer som ett jazzstycke i mollton än något som har med pop eller rock att göra.
Första delen av låten är vokal, men detta övergår smidigt, via ett försynt nynnande, in i ett pianosolo, något som i sin tur glider över till ett solo av en flöjt. En orgel tar över och nu låter det snudd på som något av Bo Hansson.
Bitande vackert och oerhört stämningsfyllt.
Musiken trappas långsamt ner, men när vi tror att att allt är slut så återstår det en lååång coda, mest bestående av läten från en skog.
Djur, natur och…ja är det inte älvor och troll som sjunger en låt tillsammans?
Genialiskt, ja rent ut sagt magiskt.

2) Artificiell Prana
En av de mäktigare kompositionerna under hela den svenska proggepoken, ja förmodligen i svensk rockhistoria överhuvudtaget.
Allt börjar med en trick-uppspeedning av en gitarr, som övergår i en akustisk gitarrinledning, något som leder oss in i sångpartiet.
Det inledande sångavsnittet är nog det som på hela LPn mest påminner om en ordinär rocklåt i sin form. Här har vi vers och refräng efter varann. Kanske även det ställe där Mikaels röst imponerar mest med imponerande styrka och pondus.
Snart halkar vi dock rakt in det instrumentala jampartiet, där plötsligt smått hisnande trickgitarrpartier antingen spelas unisont eller avlöser varandra.
Men hoppsan! Se där, rätt vad det är så är vi mitt inne i ett intensivt percussionavsnitt med trummor, congas och maraccass som vässar frenetiskt mot varann.
Pang, bom så kastas vi sen, nu med hela bandet, in i ytterligare ett jamparti där Bengan Dahlén flyger iväg rejält i sitt solo.
Så här långt in i låten så formligen kokar kompet…
Men, ojdå, där gick proppen formligen ur med en krasch!
Kvar blev bara några ströinstrument som tappert och lite slokörat beslutar sig för avsluta låten bäst det går.
Det hela glider under några minuter ut i något slags intet…och så är nästan elva minuter av Artificiell Prana avslutat, och jag bugar mig och applåderar.

3) Vi Må Oxå
Och så har vi kommit vi till den sista låten som kanske är den som mest minner om pappa Povel.
En enkel, inte ens två minuter lång, högst skämtsam liten trudelutt med uppspeedad sång så att man nästan får intrycket av att det är ett litet barn som sjunger.
Kort, koncist, fyllt med humor men även här, i sin banalitet, genialiskt.

För att göra någon form av försök till en slutsummering som sannerligen inte är lätt: Det här är verkligen musik på en väldigt hög nivå!
Till att börja med så är varje enskild detalj i inspelningen, trots de dokumenterat primitiva inspelningsförhållandena, väldigt snyggt inspelade.
Det är rakt igenom en klar och tydlig ljudbild som gör att varje enskilt instrument är lätt att urskilja i ljudbilden. Detta till trots så är det en mycket bra balans instrumenten emellan skivan igenom. Helt enkelt en produktion av allra yppersta klass.

De enskilda musikerna är även de av allra bästa snitt.
Trummor - Kapten Dahlbäck, bas - Bella Linnarsson, Stefan Höglund, gitarr - Bengan Dahlén, fiol -Mats Glenngård, piano - Slim Notini m.fl., m.fl.
M.a.o. gräddan av duktiga svenska musiker i början på sjuttiotalet. (Varifrån kommer den där helt vrickade inställningen att “Proggen var den tid när alla skulle spela, förhoppningsvis i samma takt och med tur någon gång då och då i samma tonart”? Proggmusikerna var ju de skickligaste i Sverige vid sin tid!)
Bitvis på jammen så är det inget annat än ren världsklass på det som vi hör.
Men även på de lugnare partierna, då Mikaels gitarr är mer framstående, så slås jag av hur finurlig han är på sitt instrument. Stundtals så är det häpnadsväckande vad han får fram ur sin gitarr med små enkla medel.

Och kompositionerna är inget annat än helt outstanding.
Det är makalöst hur Mikael lyckas med att i varje låt sy ihop en mängd olika teman utan att det låter det minsta krystat eller konstruerat. Jag kan faktiskt inte erinra mig en enda passage på skivan som känns som tagen ur sitt sammanhang och som man lika gärna kunde ha klippt bort.
För att uttrycka mig kort, varenda komposition på skivan är helt enkelt hur bra som helst, genialiskt konstruerad och mästerligt framförd!

Texterna är väl inte det som främst utmärker den här LPn, men inte heller dom faller ur ramen eller känns påklistrade. Det är ju inte före inte som Mikael bär efternamnet Ramel…

Mikaels sång är också en klassisk storytellers röst. Han levererar sitt budskap, men mera med ren musikalitet i botten och en musikers pondus och självklarhet än att det egentligen är en utstickande bra sångröst. Men…hade det blivit bättre med Tommy Körberg? Annorlunda ja, säkert bra det också, men troligtvis heller inte ett uns bättre.

En kul fundering bara: har man lyssnat mycket på Pugh så tänker man nog att Michael Ramel har inspirerats en del av denne. I viss mån kan det nog vara så, likheter finns i komposition och uttryck, men betänk då vem som är Pughs uttalade stora förebild: jo ingen annan än Povel Ramel!
Så vad födde vad?
Spelar ingen roll, det viktiga är att det här är en kanonplatta som ingen sann musikälskare under sin levnadstid ska lämna olyssnad!

En sista grej bara; har ni hört det emimnenta svenska bandet Dungen?
Dom grabbarna har både en och två gånger lyssnat på Mikael Ramel…och det hörs…

Slutbetyg: Ja det här är ingenting annat än en solklar FEMMA!!!

Jomänn, nu har turen kommit till en i dag tyvärr lite bortglömd svensk pärla!
Sextiotalets popidol Lars “Lalla” Hansson, nybliven folkpensionär, fick en ny karriär som soloartist tre år efter splittringen av Fabulous Four. Hösten -71 så släpptes den första LPn i kölvattnet på monsterhiten Anna & Mej.
Och vad kom den debutplattan att innehålla då?
Jo, tio coverlåtar (!) och inte en enda egen komposition. Och detta precis när epoken “man-ska-skriva-text-och-musik-själv” just startat…
Kanske inte karriärsdraget att rekommendera för den som sökte “cred” i början på sjuttiotalet.
Här hade ju Pugh slagit in den stängda dörren två år tidigare och fått ett en hel nations rockartister med sig i att sjunga på det egna språket, och så kommer här 1971 den “gamle” pop-idolen “Lalla” Hansson och släpper sin första platta innehållandes uteslutande covers på kända artisters låtar. Visserligen med egna svenska texter, men ändå. Det var ju inte direkt vad som låg i tiden.

Nåja, det följer ändå ett litet mönster, då Fabulous Fours samtliga hits faktiskt också var covers, med den skillnaden att det i det fallet sjöngs på engelska.

Men, inte ens i dag så skulle det vara speciellt smart att göra en platta med bara andra kända artisters låtar och välkända hits. (Se bara på mottagandet av di Levas coverskiva som kom för c:a ett år sen).
MEN, det finns ett stort men i det här fallet!

Vilket då?

Jo, nu gör Lalla Hansson det här så förbålt bra att de flesta tvivel försvinner bara ett par låtar in på skivan.
Till att börja med så framför Lalla och de eminenta musikerna samtliga låtar på sitt eget sätt, inte på nåt krystat sätt, att man genomgående krampaktigt bara måste ändra tempo och instrumenteringar, utan uppenbarligen så drar man igenom alltsammans på det sätt som känns bra för stunden, för just de musiker som då befann sig i studion.
Resultatet blir ett komp som hela skivan igenom svänger ordentligt och fullkomligt sprudlar av spelglädje.
Sen så sjunger ju Lalla alldeles utmärkt hela skivan igenom!
Visst har vi många bra sångare i det här landet, inte minst i vispop/trubadur-facket. Men få har förmågan likt Lalla att krama ut så mycket av en låt, göra den på sitt eget sätt och ändå konstant låta helt naturlig. Lallas avslappnade, helt komplexlösa sångstil är väldigt befriande att höra.

Hur låter skivan då?
Förutom ovanstående info så kommer här en liten recension!

LALLA HANSSON “UPP TILL RAGVALDSTRÄSK” Utgiven på EMI 1971

1) Anna & Mej
Uttjatad, jo, i viss mån är den väl det. En cover, jo men någonstans har Anna på något sätt med tiden blivit Lallas egen låt. Jag tror att det är länge sen som det här var dennes version av Me And Bobby McGee. Det här är helt enkelt Lalla, punkt slut.
Dessutom; en objektiv, fördomsbefriad lyssning av Anna & Mej visar att det verkligen var en kanonversion som Lalla gjorde av “Bobby”.
Från den läckra akustiska gitarrinledningen rakt in i det enkla men effektiva kompets driv och sväng till Lallas självklara och helt chosfria sång så är det här popmusik på svenska när den är som bäst.
En svensk klassiker, om än radiospelad snudd på till döds de senaste fyra decennierna!

2) Hej, Du Med Tamburinen
Dylan på svenska, och vilken låt det är får ni gissa själva!
Lalla gör här verkligen en kanonversion av Bobs odödliga klassiker, och han gör den på sitt eget sätt utan att nån gång försöka låta som Dylan. Det behövs helt enkelt inte.
Men något som slår mig, och säkerligen inte bara mig, när jag hör det här är hur banal texten är…och ändå så är det ju Dylan rakt av.
Och visst blir det en tankeställare; dessa klassiska rocktexter direktöversatta till svenska blir ju ganska så…ja här och där rent ut sagt lite töntiga.
Blir allting verkligen så mycket häftigtare så fort som det är på engelska?

3) Vyssanlull, Lilla Marie
En av de två låtar på skivan som går i långsamt tempo, men inte desto mindre i mina öron skivans höjdpunkt!
James Taylors fina Sweet Baby James i en utsökt version av Lalla.
Lyhört fint spel från musikerna och en Lalla som verkligen sätter sin egen prägel på det här, en av James Taylors allra bästa låtar.

4) När Min Dröm Kom
Neil Youngs låt On The Way Home från Buffalo Springfields sista platta.
Helt enkelt en kanon-cover som enligt mig närmast utklassar originalet.
Tro det eller ej!
För, lustigt nog, Lallas version låter mycket mer Neil Young än vad Buffalo Springfields original gör. Deras version är en välarrangerad poplåt producerad för att passa amerikanska listmarknaden runt -68. Lallas är betydligt mer jordnära, förmodligen ungefär som Neil skulle ha gjort den själv -71.
Visste ni förresten att det inte är Neil Young som sjunger på Springfield-versionen utan Richie Furay?

5) Upp Till Ragvaldsträsk
Bands klassiker Up On Cripple Creek på svenska.
Cripple Creek - Ragvaldsträsk…ja varför inte?!
Fullt ös från start på den här låten med tunga gitarrer och bas (och vem finns där om inte Göran Lagerberg.)
Plattans röjigaste låt och ett perfekt sätt att avsluta sida ett med.

Sida 2

1) Föddes Till Att Vara
En låt tagen från Byrds LP Younger Than Yesterday från -68.
Kanske inte nån av plattans starkare eller mer utstickande låtar, men ändå klart godkänt.

2) Den Ende Levande I Vår Stad
Nja…det här är ju en av Simon & Garfunkels bästa låtar överhuvudtaget, The Only Living Boy In New York. Dessutom en låt som det för Simon & Co nog tog ett par veckor att arra, spela in, och mixa. Ungefär som hela Ragvaldsträsk… Och, här räcker inte ambitionerna riktigt till, nånting fattas som aldrig dyker upp.
Den nästan direktöversatta texten blir inte heller helt lyckad, låten är ju i original en internt kodad hälsning till Art från Paul (Tom som nämns i låten syftar på deras tid som Tom & Jerry 1957), så för en utomstående så handlar texten egentligen inte om nånting egentligen, en svensk översättning blir ju inte mer begriplig den m.a.o.
Titeln känns ju bara den så krystad att man knappt vill ge låten en ärlig chans.
Musikaliskt är det OK, men inte mer än så.

3) Lai-Le-La
Och så en kanske ännu svårare sak att göra en trovärdig cover på, och återigen en Simon & Garfunkel-klassiker, The Boxer.
Men, om man tar det hela för vad det är och inte snöar in för mycket på hur originalet låter så är det här, till skillnad från låten innan, inget annat än strålande.
Kompet och arrangemanget är - självfallet - hela vägen mycket enklare än originalets men är i sin minimalism väldigt effektivt och pang på rödbetan utan att alls för den sakens skull någonstans vara påträngande.
Lalla sjunger dessutom hur bra som helst här.
En riktigt, riktigt bra version!

4) Försök Att Förstå
Have You Ever Seen The Rain på svenska.
Låt mig säga så här: det är inte Lallas fel att det här är en av Creedence mest uttjatade och sönderspelade låtar.
Jo, spelet är precis som skivan igenom lysande, och texten är här inte en direktöversättning utan lite mer fantasifull. Lalla sjunger bra, men…nej, här går det över en gräns; Creedence kanske mest ölpubs-spelade dansbandsballad i svensk tappning blir åtminstone för mig för mycket.
Men det är helt och hållet ur ett snart fyrtioårigt perspektiv. Vid den tiden när Upp Till Ragvaldsträsk släpptes var Have You Ever Seen The Rain bara en Creedence-hit bland många andra, alla av oss kanske inte ens hade hört den, ingen hade nog vid det laget hunnit tröttna på den.
2010 så har vi nog lite till mans hört den en gång för mycket sen dess för att till fullo kunna njuta av Lallas version…
Lalla, om du tycker kritiken känns obefogad: Försök att förstå…
Du skulle kanske prövat med en Jim Croce-cover i stället…?

5) Grön Parfym
Leonard Cohen och en av dennes mindre kända alster - One Of Us Can Not Be Wrong.
En av skivans mer obskyra låtar, ingen av Cohens mer kända alster, avslutningslåten på debutskivan från -68, men inte desto mindre än väldigt fin låt som faktiskt ges en förbluffande bra tolkning av Lalla. Definitivt en av skivans höjdpunkter!
Lyssna på Cohens original och sen på Lallas version och inse att det här inte står originalet långt efter i kvalitet, ehuru väldigt annorlunda gentemot detta.
Lallas och bandets sätt att - återigen - göra låten till sin egen genom att helt skippa originalets sparsmakade akustiska gitarrkomp och i stället bara köra på så som själva känner för är enbart beundransvärt.
När sen resultatet blir så här bra så är det bara att kapitulera: hela den här plattan är en svensk sjuttiotals-pärla som förtjänar oerhört mycket mer uppmärksamhet än vad den någonsin fått!

För att göra en slutsummering så är det här musikaliskt, framför allt på den första sidan, bland det bättre svenska i den här genren och i den tidiga sjuttiotalsepoken överhuvudtaget.
En del av er blir kanske förvånade över att Anna-Och-Mej-”Lalla” får så pass mycket lovord och ett så pass högt betyg som han får för den här skivan, men då har ni nog inte lyssnat på den ordentligt, även om ni tvivelsutan har hört enskilda låtar från den.
För det här är bra, inte tu tal om den saken. Tricket är kanske att filtrera bort hur originalen - nästan bara välkända klassiker - låter, och inte förskräckas av de oftast nästan ordagranna översättningarna. Har man väl lyckats med det så har man i sina händer och i sina öron en av de mer njutbara svenska LP-skivorna från början på sjuttio-talet.
Skivans samtliga låtar är ordentligt genomarbetade, smakfullt spelade och omsorgsfullt producerade. Knappt nånting faller ur ramen under hela skivans gång. Ett par små skönhetsfel dyker dock upp på sida 2, vilket förhindrar det högsta betyget, vilket den här skivan annars skulle ha fått, så bra är den!

Slutbetyg: En mycket stark FYRA!!!

SVENSK ROCK ‘N ROLLS KLART SEGASTE GUBBE!!!

Jag var ju inte helt entusiastisk över Jerry Williams debutplatta. Lite för mycket kabaret och skillingtryck i tramsig rocktappning enligt mig. En Sjöman Älskar Havets Våg, Flickan I Peru och muckarlåten Ajajajaj, Nu Är Det Nära (Cielito Lindo) i rock ‘n roll-tappningar är väl ändå inte riktigt det som man förknippar med en uppkäftig ungdomsrörelse. Onekligen var det en del djärva grepp som togs, men skivan som helhet var mest bara som ett stort jaha för mig. Han var ju i stort sett inte farligare än Siw Malmkvist egentligen.
Uppföljaren som släpptes senare samma år - det gällde ju att smida medans järnet var varmt, så länge som Jerry fortfarande var het - hur bra var den då?
Mindre av gamla upprockade slagdängor från trettiotalet och mera Elvis?
Jo, lite mera av Elvis och ren rock ‘n roll blev det nog faktiskt, ett knippe klart godkända låtar men även en beskärd dos av sånt som inte var riktigt lika bra.
Aningens mer påkostad recension följer här under:

JERRY WILLIAMS “MR. DYNAMITE” Utgiven på Sonet 1963

1) Save Me
Pang på rödbetan från start med en låt skriven av Johnny Waard aka Ingvar Wahlström, Frogman aka Gunnar Bergström och Al Sandström aka Albert Sandström.
Denna trio har faktiskt satt sitt sigill på inte mindre än sju av plattans tolv spår.
Dessutom mer än en gång med ett alldeles utmärkt resultat.
Ett åttonde har bara Frogman-Sandström som låtskrivare, men på så sätt så står dessa herrar för 75% av skivans kompositioner.
Att Johnny Ward även hade kallat sig för Little John visste ni förstås redan…

2) Teddy Bear
Märklig upplevelse. Kompet låter snudd på som nånting från The Specials från slutet på sjuttio- början på nittiotalet. Pumpande bas och orgel, låter hur modernt som helst. Svängigt och tungt till tusen!!!
Men Elvis skulle nog ändå inte ha börjat backa mot utgången av skräck för sin eventuella Nemesis om han hade hört det här, för Jerry sjunger tyvärr tämigen platt låten igenom, och sången har på ett mycket märkligt sätt en helt annan - mycket mjäkigare - mixning, i stark kontrast till det frapperande tunga kompet.
Hade kunnat bli plattans fullträff, men som det nu blev så håller det inte hela vägen.

3) Too Many Tears
En låt helt i Elvis-anda, nu pratar jag Elvis c:a -57, utan att på något sätt vara ett plagiat. Starkt inspirerat av är väl vad det är.
Och, jag sticker ut hakan och säger utan att darra det minsta på rösten: det här är en riktigt bra låt och ett mer än godkänt framförande.
Tummen upp Jerry!
Waard-Frogman-Sandström var kompositörerna här som på låt nr 1.

4) Do It Over Again
Återigen så mycket Elvis över kompositionen att den som inte visste bättre lätt skulle kunna bli lurad att det här är en bortglömd b-sida till en Elvis-hit eller ett obskyrt soundtrackspår som Jerry här gör sin egen version på.
Spelar ingen roll, även det här är ett av plattans absolut bästa spår. Driv i kompet, en bra låt och en Jerry som uppenbarligen trivs med hela paketet.
Snyggt arr och en strålande avslutning. Skulle absolut ha kunnat bli en hit.
Waard-Frogman-Sandström…igen!

5) I’m Gonna Try Once Again
Ytterligare en komposition av hög kvalitet och en Jerry som även han levererar.
Jerry är minst lika övertygande sompå låtarna innan även om han kanske har lite svårt med att låta allvarlig på det talade partiet.
Även här en riktig fullträff.
Waard-Frogman-Sandström…? Jajamänsan!

6) Just The Same (Chi-Bi-Do-Wam)
Jo, jag hade nog blivit förvånad om den första sidan skulle ha varit helt utan antydan till ett bottennapp. Det här kanske inte är riktigt så dåligt, men det är tvivelsutan sidans svagaste spår och något av en tillbakagång till den första skivans underhållnings-rock ‘n roll. Inte ens Jerry låter speciellt entusiastisk över materialet.
Waard-Frogman-Sandström? Jo…tyvärr…

Sida 2)

1) Lovin’ You Means Heartaches
En av mina favoriter på hela skivan, och återigen ett verk av den av mig hyllade trion från sida 1: Waard-Frogman-Sandström
Arrangemang och produktion är, som på skivan överlag, på en tämligen rudimentär nivå. Det är alls inte dåligt, men pricken över i fattas alltför ofta.
Det är lite synd för att det här är material som med lite extra touch skulle ha kunnat blivit riktigt bra.
En låt som skulle ha passat både Elvis och Roy Orbison, och en låt där Jerry gör en av sina bättre insatser på hela skivan.
Ett snyggt körpålägg kanske också ska nämnas.

2) All Shook Up
Har man hört Elvis version så kanske man inte direkt ramlar baklänges av det här, men Jerrys version har onekligen sina poänger. Inledningen verkar betydligt mer influerad av Gene Vincent än av Elvis, det är riktigt synd att man inte genomförde hela låten konsekvent i den stilen, för så långt så låter det snudd på ruggigt bra. Efter blott en dryg halvminut har man dock släppt på inledningens minimalistiska atmosfär och börjar i stället försöka röja, vilket man väl i och för sig lyckas med, men det är helt plötsligt som vilken rocklåt som helst.
Inte dåligt, men man hade i händerna en riktig pärla som man tyvärr till stor del lät slinka genom fingrarna.
Nåja, jag ska inte vara för hård; det är en av skivans bättre låtar och en riktigt bra insats av Jerry även om det inte blev den klassiker det hade kunnat bli.

3) Goodnight Irene
En i och för sig bra låt och Jerry själv tacklar den på ett godkänt sätt, men det är som helhet släpigt, tråkigt och oengagerande.
På det hela stora taget ganska meningslöst.

4) Dangerous Happiness
Skivans starka kompositörstrio står bakom den här också, men det är inte riktigt på samma nivå som tidigare. Kompositionen känns som ett lapptäcke på ett par idéer som man sytt ihop till en låt. Jerry sjunger med stort patos, men svengelskan är lite väl kraftig här för att det ska bli godkänt.

5) I Wont Run Away Anymore
En minut och fyrtiofem sekunder av nånting som bara kan gå under namnet utfyllnad. Helt meningslös låt utan någon som helst poäng. Pusselbitarna är i sig rätt OK, men allt rinner bara ut i sanden innan låten ens hunnit starta.
Vad tänkte man på?

6) Sweet Little Sixteen
En i grund och botten ösig rockare, men en på det hela stora ganska platt och oinspirerad version.Det låter som om Violents spelar i ett rum och Jerry står i ett annat. Det kanske dom nu inte gjorde, det är nog bara så att Jerry - som brukligt vid inspelningar - la sången vid ett annat tillfälle, något som kanske inte spelar så stor roll på lugna ballader, men som blir mer problematiskt på snabbare låtar. Helhetsintrycket som jag får när jag lyssnar på det här spåret blir att det känns ganska så odynamiskt och oengagerande. Jämför det med Elvis, som i stort sett under hela sin karriär konsekvent la sången på sina inspelningar tillsammans med gitarrer, klaviatur, bas och trummor, något som alltid gav en spänst och vitalitet även i de mest banala inspelningar.
Återigen lite synd att det blev som det blev, för vi får här ett vasst gitarrspel utav en ung Hasse Rosén, och Jerry själv gör en riktigt bra sista insats på plattan. Tråkigt bara att delarna inte riktigt hänger ihop.

Som helhet är det här ändå en klart godkänd uppföljare till den framgångsrika debutskivan släppt bara dryga halvåret tidigare. Och ocksån lite mer av den rock som väl ändå borde ha legat rörpulare Fernström närmare än låtar från 1800-talet.
Kompgruppen plattan igenom, Violents, får också till det plattan igenom. Genomgående bra driv i kompet, och en Hasse Rosén på sologitarr som titt som tätt drar av solon som får även en garvad lyssnare att häpna.
Den av mig här så omtalade låtskrivartrion får till ett par riktigt bra alster, låtar som oftast är bättre än skivans cover-versioner.
Medkompositören Gunnar Bergström kanske även ska nämnas som plattans producent.
Inget mästerverk, framför allt lite väl ojämn, men bitvis en klart underhållande skiva att lyssna på, framför allt sida 1.
Skivans stora problem när den kom var nog ändå att marknaden på bara ett par månader fullständigt hade förändrats.
En kvartett från Liverpool hade intagit poptronen, och det med besked, och många var de artister - främst de med Bobby i förnamnet - som störtdök för att aldrig mer komma tillbaka sommaren -63.
Jerry hade heller ingen hit alls från den här LPn. Det skulle dröja ända till sommaren -69 för Jerry att få en till hit, då Keep On blev den säsongens stora dänga.
Starkt av Erik Fernström att inte lägga upp rock ‘n roll-skorna på den hylla där så många andra la dom i den epoken. Trägen vinner, även om det ibland tar tid.
Som sagt var, en godkänd, bitvis klart lyssbar skiva, men inte mer än så!

Slutbetyg: En TREA

Lasse Holm - en svensk schlagerlegend! Inte mindre än fem svenska bidrag till det som nuförtiden går under namnet Eurovision Song Contest komponerades på sin tid av Lasse Holm, ensam eller med hjälp av någon annan, (företrädelsevis Ingela Forsman). De svenska uttagningsvinnarna Dag Efter Dag, Främling, Bra Vibrationer, E’ Det De’ Här Du Kallar Kärlek och Eloise har alla musik nertecknad av Holms penna.
De minnesgoda noterar att det rör sig om åren -82, -83, -85, -86 och -93. Således, mellan åren 1982 - 1985 så var det bara Herreys med Diggiloo Diggiley 1984 som inte hade Lasse Holms stämpel på sig. Mäktigt.
Men - i poptidernas begynnelse - så spelade Lasse Holm i ett eget band; The Moonlighters, ett band som agerade som popband och dansband på samma gång.
Under en period så var gruppnamnet Larry Moon & The Moolighters. Gissa vem i bandet pseudnoymen Larry Moon stod för…?

MOONLIGHTERS “IN ACTION” Utgiven på Strike 1969

Sida 1

1) With A Little Help From My Friends
Inte direkt dåligt, inte speciellt bra heller.
Märkligt nog så har man “tagit ut” ett ackord i låten fel på ett ställe. Detta fel återkommer låten igenom och känns faktiskt lite irriterande.

2) Don’t Fight It
Lite bättre här. Don’t Fight It, en hit med Wilson Pickett från året innan. Det här är musik som passade Lasse Holms röst betydligt bättre än de lugnare låtarna på plattan…som ju faktiskt inte passade honom alls…
Det här är bra, och..låter inte Lasse t.o.m. lite inspirerad av PJ Proby på det här spåret?

3) The Fool On The Hill
En inledning som påminner om Alice och Titti Babs “Droppen Dripp Och Drippen Drapp”, sedan rakt in i en blek, mjäkig dansbandsversion av en Beatles-klassiker. Om något så hade de i alla fall intention att göra något eget av det hela, men slutresultatet är bara ett stort tummen ner.

4) By The Time I Get To Phoenix
En bitvis hyfsad tolkning av Jim Webbs klassiska komposition. Här sjunger

Lasse Holm riktigt bra, låter faktiskt här och där som Tommy Körberg!
Så synd då att det är en riktigt usel produktion med märkligt eko på sången, obalanser mellan instrumenten litre varastans genom låten och stundtals ett rent sömngångarkomp.
Ett av plattans bättre spår ändå, något som säger en del om hur kul den skivan är.

5) Les Moustaches
Huuu…ett riktigt bottennapp. En låt inspelad 1967 av fransmannen Sacha Distel. Originalet var aldrig någon stor hit ens i Frankrike - Distels hemland - men det här är dessutom en helt bedrövlig version.
Vem kom på den totalt urusla idén att spela in den här smörjan och vem trodde att någon skulle sitta hemma i sin stuga och lyssna på det här?

6) Won’t You Wear My Ring Around Your Neck
Och ett nerköp till.
Visst bra driv i bas och trummor, men en ytterst märklig idé att ge sången nåt slags Sun Records-eko medans allt annat är knastertorrt gör att det hela inte blir något annat än en pastisch.

Sida 2

1) A Place In The Sun
Stevie Wonders hit från -66 här i en klumpig, yxig version som bara känns onödig om man en gång har hört originalet.

2) Le Telephone
Ett djärvt låtval, onekligen, Nino Ferrers franska hit från -67, men av det berömvärda steget blev det inget av värde att hälsa hem om.
Om möjligt en godkänd version, men - återigen - vem skulle lyssna på det här?

3) Do Wha Diddy Diddy
En tvättäkta dansbandsversion av Manfred Manns kassiker från 1965. Lasse försöker förgäves att krama ur något mer av det hela, men med det platta och totalt osvängiga kompet (uppenbarligen inspelat veckan innan eller nåt) bakom sig så är det fullständigt förspilld möda.
Meningslöst, framför allt med tanke på originalets ur varje synvinkel sett - sång, spel, produktion - väldigt höga klass.

4) Let It Be Me
Nej, det här orkar jag inte ens kommentera…
OK då: falskt sjunget, oinspirerat, såsigt, urtråkigt och totalt meningslöst. Sånt som absolut inte ska få finnas på grammofonskivor av etablerade artister!
VEM trodde att någon skulle sitta hemma i myssoffan och digga det här?

5) Rip It Up
Så oerhört mycket bättre, faktiskt snudd på bra! Lasse Holms röst passade onekligen mer till de snabbare, rockigare låtarna.

6)She’s A Woman
Instrumentalt och därigenom befriad från den osäkerhetsfaktor som Lasses ibland svajiga sång innebär.
En OK avslutning men absolut inte mer än så då de inte tillför nånting alls till låten. Funkar utmärkt som karaokebakgrund men att sitta hemma och frysa på det här…? Nja…

Nej, det här är helt enkelt inte bra. Produktionen är undermålig, låtvalet är covers och i samtliga fall så rör det sig om versioner som är hästlängder från originalens nivå.
Helt bedrövligt är det kanske inte, ett par låtar kan tom få en godkändstämpel på sig, men då det som är dåligt är så genomuselt som det är, så finns det egentligen bara ett betyg att sätta på det här.
Skulle det ha kunnat vara bätttre?
Troligtvis ja; produktionen är kass, hade bara den varit bättre så hade mycket varit vunnet.
Dålig samklang mellan bakgrund och sång nästan genomgående. Hade kunnat korrigeras.
Mjäkigt tasssande komp överlag. Lite mer j-r anamma hade plussat på helhetsomdömet.
Lasse sjunger svajigt på lugna låtar. Hm…just det var nog svårt att göra något åt.

Så nåja, en tvåa hade Moonlighters kanske kunnat komma upp i med ett par smärre korrigeringar, som det är nu så gör man trots goda intentioner och kompetenta musiker inte ens det.
Tyvärr Lasse Holm & Co, i den här vevan så spelade konkurrenterna Blond in sin LP The Lilac Years och Pugh sin (ja dä ä dä), och det här kan nog ses som nånting så fjärran från allt det som de skivorna stod för som det bara är möjligt att göra.

Slutbetyg: Inget annat än en ETTA!