12.29.10

Svenska LP-skivor #87 Michael Ramel ”Till Dig”

Posted in Min blogg, Svenska Lp-skivor at 3:23 f m

EN UPPMÄRKSAMMAD LP-DEBUT!

Mikaels Ramels första band hette Steampacket, en grupp som från -65 till -68 släppte nio singlar varav en, Viva L’amour, hamnade på Tio i topp.

Från -69, efter Steampackets uppbrott, började Mikael sitta i sitt vardagsrum med en hemmabandspelare för att snickra på de låtar som till sist kom att hamna på den här skivan.
Tre långa år kom det att ta innan den blev färdigställd, men vadå…U2, Pink Floyd o.dyl. tar även de år på sig för en skiva, trots att dom har en hel stab bakom sig. (Och för den delen är Mikael Ramels platta Till Dej mycket bättre än allt som U2 någonsin har gjort…)
Och som Östen Warnebring sjöng om Fritiof Piraten i Kivikspolskan, ”Det gick långsamt när han plitade och skrev, men till sist resultatet desto bättre blev!”

En förflugen tanke bara:
Om familjen Ramel hade flyttat till San Fransisco 1960, då hade Mikael Ramel förmodligen varit en legend i nivå med de allra största i rockvärlden i dag.

Här kommer skivan låt för låt!

MIKAEL RAMEL ”TILL DEJ” Utgiven 1972 på Sonet

1) Hör Du På?
Mäktigt inledningsspår som startar med akustiska gitarrer, percussion och Mikaels ljusa sångstämma. Efter ett tag kommer en bas in, en orgel smyger sig långsamt på.
Mikaels röst nynnar sig bort i ett eko, musiken tonas ut och låten är slut.
Torftig beskrivning av ett stycke musik på knappa två minuter som inte är något annat än ett mindre mästerverk.
Fotnot: Mikael spelar samtliga instrument här utom congas.

2) Nå Då Så
Status Quo? Inledningen, komp och arr på versen är faktiskt bitvis frapperande likt Status runt samma tid. Sticket är å andra sidan taget från en helt annan värld, en värld fylld med spännande och intrikata jazzharmonier.
Ett stilgrepp som visas i stort sett hela skivan igenom, stora abrupta hopp från en stil till en annan, men utan att det någon gång låter det minsta konstruerat.
Återigen imponerande sånginsats från Ramel; ledigt, distinkt och med snygga, precisa fraseringar.
Dessutom ett väldigt fint gitarrspel av ”Bengan” Dahlén, bitvis låter han nästan som Zappa, vilket i min värld är en väldigt fin komplimang.

3) Pengar
Snygg moll-inledning i jazzton, men med ett stick som tvärt bryter av i ren folkviseton.
Så där håller det på den första halvan av låten med olika teman som byter av varann fram och tillbaka, men hela tiden på ett snyggt, musikaliskt sätt och med en stor portion både fantasi och humor.
Sångmelodierna på Pengar är dessutom smått genialiska. Fraseringarna är sannerligen inte att leka med här. Det här stycket kräver verkligen sin man framför mikrofonen.
Andra halvan består av en runt tre minuter lång coda där det kanske mest framstående är snyggt fiolspel av Mats Glenngård och dito flöjt av Kenneth Arnström.
Lysande, inget annat än lysande.

4) I Morron’ E En Ny Da’
Tillbaka till det mer rockiga, och återigen en låt där sångaren Mikael får visa vad han går för. Fraseringarna är här snudd på rapnivå faktiskt.
Mycket läckert trickinspelad solo-gitarr av Ramel själv!

5) 5emtaktarn
Nej, jag har inte skrivit fel, låten heter 5emtaktarn.
Och här kastas vi in i något som bitvis känns starkt inspirerat av Frank Zappa. Nåja, det är även en hel del Mikael Ramel i det här väldigt intressanta stycket som – så när som på lite nynnande här och där – är helt instrumentalt. Det hela går logiskt nog också i den fem-takt som titeln skvallrar om.
Olika teman avlöser varandra hela tiden, fram till den dryga minuten långa codan med blott bas, orgel och Mikaels mycket fantasifulla gitarrspel.
Och…hörde jag inte mitt i alltihopa gamle Steampacket medlemmen Anders Nord på dragspel spela ett tema från Bobbie Ericssons Utskärgård?!

Sida 2

1) Långt In I Naturen
Ytterligare en komposition som i botten känns mer som ett jazzstycke i mollton än något som har med pop eller rock att göra.
Första delen av låten är vokal, men detta övergår smidigt, via ett försynt nynnande, in i ett pianosolo, något som i sin tur glider över till ett solo av en flöjt. En orgel tar över och nu låter det snudd på som något av Bo Hansson.
Bitande vackert och oerhört stämningsfyllt.
Musiken trappas långsamt ner, men när vi tror att att allt är slut så återstår det en lååång coda, mest bestående av läten från en skog.
Djur, natur och…ja är det inte älvor och troll som sjunger en låt tillsammans?
Genialiskt, ja rent ut sagt magiskt.

2) Artificiell Prana
En av de mäktigare kompositionerna under hela den svenska proggepoken, ja förmodligen i svensk rockhistoria överhuvudtaget.
Allt börjar med en trick-uppspeedning av en gitarr, som övergår i en akustisk gitarrinledning, något som leder oss in i sångpartiet.
Det inledande sångavsnittet är nog det som på hela LPn mest påminner om en ordinär rocklåt i sin form. Här har vi vers och refräng efter varann. Kanske även det ställe där Mikaels röst imponerar mest med imponerande styrka och pondus.
Snart halkar vi dock rakt in det instrumentala jampartiet, där smått hisnande trickgitarrpartier antingen spelas unisont eller avlöser varandra.
Men hoppsan – se där! Rätt vad det är är vi mitt inne i ett intensivt percussionavsnitt med trummor, congas och maraccass som vässar frenetiskt mot varann.
Pang, bom så kastas vi därpå, nu med hela bandet, in i ytterligare ett jamparti där Bengan Dahlén flyger iväg rejält i sitt solo.
Så här långt in i låten så formligen kokar kompet…
Men ojdå – där gick proppen ur med en krasch.
Kvar blev bara några ströinstrument som tappert och lite slokörat beslutar sig för avsluta musikstycket bäst det går.
Det hela glider under några minuter ut i något slags intet…och så är nästan elva minuter av Artificiell Prana avslutat. Själv bugar jag mig och applåderar.

3) Vi Må Oxå
Och så har vi kommit vi till den sista låten – som kanske minner lite grann om pappa Povel.
Vi Må Oxå är en enkel, inte ens två minuter lång, högst skämtsam liten trudelutt med uppspeedad sång så att man nästan får intrycket av att det är ett litet barn som sjunger.
Kort, koncist, fyllt med humor – men även här, i sin banalitet, helt genialiskt.

För att göra någon form av försök till en slutsummering som sannerligen inte är lätt: Det här är verkligen musik på en oerhört hög nivå!
Till att börja med är varje enskild detalj i inspelningen, trots de dokumenterat primitiva inspelningsförhållandena, väldigt snyggt inspelade.
Det är rakt igenom en klar och tydlig ljudbild som gör att de olika instrumenten är lätta att urskilja i ljudbilden. Helt enkelt en produktion av allra yppersta klass.

Killarna som lirar är även de av allra bästa snitt.
Trummor – Kapten Dahlbäck, bas – Bella Linnarsson, Stefan Höglund, gitarr – Bengan Dahlén, fiol -Mats Glenngård, piano – Slim Notini m.fl., m.fl. M.a.o. gräddan av duktiga svenska musiker i början på sjuttiotalet. På jammen är det bitvis ren världsklass på det vi hör.
Men även på lugnare partier, då Mikaels gitarr är mer framstående, slås jag av hur finurlig han är på sitt instrument – det är ofta häpnadsväckande vad han med små enkla får fram ur sin gitarr.

Och kompositionerna är bara helt outstanding.
Mikael lyckas på något vrickat sätt med att i varje låt sy ihop en mängd olika teman utan att det för den sakens skull låter det minsta krystat eller konstruerat. Jag kan faktiskt inte erinra mig en enda passage på skivan som känns som tagen ur sitt sammanhang och som man lika gärna kunde ha klippt bort.
För att uttrycka mig kort, varenda komposition på skivan genialiskt konstruerad och mästerligt framförd!

Texterna är väl inte det som främst utmärker den här LPn, men inte heller de faller ur ramen eller känns påklistrade.
Mikaels sång är en klassisk storytellers röst. Han levererar sitt budskap, men mera med ren musikalitet i botten och en musikers pondus och självklarhet än att det egentligen är en utstickande bra sångröst. Men…hade det blivit bättre med Tommy Körberg? Annorlunda ja, säkert bra det också, men troligtvis inte ett uns bättre.

En kul fundering bara: har man lyssnat mycket på Pugh så tänker man nog att Michael Ramel har inspirerats en del av denne. I viss mån kan det nog vara så, likheter finns i komposition och uttryck, men betänk då vem som är Pughs uttalade stora förebild: jo ingen annan än Povel Ramel!
Så vad födde vad?
Spelar ingen roll, det viktiga är att det här är en kanonplatta som ingen sann musikälskare får lämna olyssnad!

En sista grej bara; har ni hört det emimnenta svenska bandet Dungen?
De grabbarna har både en och två gånger lyssnat på Mikael Ramel…och det hörs…

Slutbetyg: Ja det här är ingenting annat än en solklar FEMMA!!!

Popularity: 39% [?]

11.15.10

Svenska LP-skivor #82 Hep Stars ”It’s Been A Long Time”

Posted in Min blogg, Svenska Lp-skivor at 3:14 f m

”HEPPARNAS” SATSNING PÅ EN INTERNATIONELL KARRIÄR.

Någon gång i mitten på 1967 beslöts det att delar av Hep Stars skulle åka till London för att spela in en LP under ledning av den rutinerade amerikanske producenten Steve Clark. Målet var att spela in en skiva som skulle slå internationellt. Man tyckte att Norden, och i viss mån Tyskland, inte längre räckte och för att råda bot på det fixade man en amerikansk producent, amerikanska låtskrivare, engelska musiker och en studio i London.
Just det – engelska musiker. Den ende från hepparna som kom att spela på inspelningarna är Benny, de andra fick snällt stanna kvar i Stockholm. Att gruppen som helhet, och i synnerhet Janne, Lelle och Krille, gick med på en sån deal är kanske lite märkligt. Gänget red ju på en framgångsvåg med sin originaluppsättning, så varför ändra på ett vinnande koncept?
Svaret är nog att allt gick väldigt fort för de unga grabbarna. Beslut fattades snabbt och verkställdes i stort sett omgående. Skivbolaget fattade ett beslut och dan därpå var det bara att rätta sig in i ledet. Så länge de fortsatte att sälja skivor fanns det kanske inte någon större mening med att protestera.

It’s Been A Long Long Time löd alltså titeln på den LP som man i Hep Stars-lägret hoppades skulle föra gruppens namn ut i den stora världen. (Namnet togs från den enda Benny Andersson-kompositionen på hela skivan.)
Att det inte blev någon världserövring, det vet vi som följde gruppens öde under dess aktiva karriär.
Och ni som aldrig tidigare hört talats om albumet It’s Been A Long, Long Time kan nog själva lista ut att det troligtvis inte gick som gubbarna på skivbolaget hade tänkt. I annat fall hade ni säkert redan hört skivan nämnas.
För jo – det här blev ett rejält magplask.
Skivan gavs ut när gruppen stod på topp försäljningsmässigt genom den breddning av marknaden som det svensktoppsinriktade materialet gav. 1967 hade man haft hits som Malaika och Mot Okänt Land, -68 kom Sagan Om Lilla Sofi, Let It Be Me och Speleman.
Var fick då LPn It’s Been A Long, Long Time plats?
Svar: Ingenstans.
Knappt en kotte köpte den. De få som gjorde det gillade den inte alls.
En orsak till att skivan ”kom bort” är att albumet var helt befriat från hit-singlar. Dessutom insåg skivbolaget Cupol att det här var så pass undermåligt material att det troligtvis bara kunde svärta ner varunamnet Hep Stars och brydde sig följdaktligen föga om att ”pusha” för den produkt som de fått i sina händer.
Någon utlandsutgivning blev det heller inte, tack och lov, för den hade bara blivit pinsam.

Oj så negativ jag låter – har jag täckning för det då? Jo, det värsta är att jag har det.
Följ med så tar vi plattan låt för låt. Hur som helst så finns det en del intressanta saker att skriva om angående flera av spåren – som udda kompositörer och att det, lite överraskande, här och där rör sig om orginalversioner på låtar som senare kom att spelas in av artister på andra sidan Atlanten.

1) Enter The Young
Skivan inleds med en märkligt mixad låt. Det här kunde ha blivit riktigt bra men med den märkliga balansen mellan instrumenten och sången blir resultatet snudd på olyssbart.
Något saknas konstant i mellanregistret. En tjock hammond-orgel hade suttit perfekt, så varför lät man inte Benny ta tag i det när han ändå satt där i studion?
Synd för det mesta sitter rätt bra här.
I original är det här inledningsspåret på den amerikanska gruppen Associations debutskiva från 1966.

2) Hope
En låt som faktiskt påminner en hel del om Hep Stars eget material runt den aktuella tiden – ja, bortsett då från den undermåliga produktionen.
Lustigt, hepparna producerade i stort sett själva allt sitt tidiga material utan att ha någon som helst annan kunskap om hur man gör än sin musikalitet. Ändå lät det så remarkabelt bättre än det här helt felbalanserade hastverket.
Kanske trots allt ändå förstasidans bästa spår.

3) 5 AM
Cocktail-pop kanske? Inte ens så dåligt att det blir bra. Framförallt så fjärran från allt vad Hep Stars någonsin under sin brokiga karriär stått för så att det känns obegripligt att ens någon skulle kunna tänka ut den bisarra tanken att det här skulle föra grabbarna ut i den stora vida världen.
Vem trodde man skulle sitta och lyssna på det här?
Nåväl, gruppen Millenium gjorde kort senare en version på den här låten som är oerhört mycket bättre. Det här var nog inte nånting för hepparna att sätta tänderna i.

4) It’s Time For A Change
Här dyker dock en av plattans mer intressanta spår upp. Det här är ganska tidstypiskt pop-psykedeliskt och resultatet skulle ha blivit hyfsat med en aning mera finish på det hela. Återigen bedrövlig produktion med ett komp långt bak i ljudbilden och enskilda sångstämmor på tok för långt fram. Svenne sjunger dessutom lite väl falskt på sticket för att det hela ska kunna passera som ens godkänt.
Nu låter det mest som en slarvigt mixad demo även om det bitvis är rätt OK.
Åtminstone en låt där, till skillnad mot skivan i stort, Bennys orgel kan märkas lite grann.

5) Changing Away From You
Så bedrövligt att det inte ens förtjänar en beskrivning.

6) It’s Been A Long Long Time
LPns enda egna komposition signerad Andersson-Berghagen. Återigen något som kunde ha blivit hyfsat med bara ett uns av ansträngning. Men återigen en helt bedrövlig produktion. Ta ex. elgitarren som riffar hela låten igenom som är alldeles för högt mixad och som med sitt plinkande tränger igenom allt annat i ljudbilden som en kniv i en övermogen frukt. Vilken sunt tänkande producent klipper inte bort en sån detalj?
Ta sen de där ”psykedeliska” brusen som utan förvarning dyker upp ur tomma intet ett par gånger under låtens lopp. Varför?
Kompositionen är dock hur som helst inte helt fel, och jag ger nog ändå Its Been A Long Long Time klart godkänt.

Sida 2

1) Musty Dusty
Och nu borde det väl bli bättre. Låtskrivaren och producenten Curt Boetcher – i dag mest känd från arbetet med sina egna grupper Sagittarius och Millenium – träder in på skivan med ett knippe kompositioner. Det var både tidigare hits som han själv skrivit eller producerat eller låtar som först senare skulle komma att spelas in av Sagittarius.

Hur som helst så är Musty Dusty en väldigt fin låt, och för första gången på hela plattan så hänger komp, sång och produktion ihop. Det blir lite av en pärla när vi dessutom har med Svennes patenterade nakna, svala men ändå väldigt uttrycksfyllda röst och därtill ett snyggt stråkarr.
(Sagittarius egen version är dock helt överlägsen på alla plan. Kolla gärna på youtube! Sök på ”Sagittarius musty dusty” och upptäck en grupp som förtjänade ett oerhört mycket bättre öde än den på sin tid fick.)

2) Spinning, Spinning, Spinning
En låt inspelad något år tidigare av Curt Boetchers gamla grupp Ballroom.
Hepparnas version är en smått ofattbart underproducerad skapelse, med Svennes röst långt fram i ljudbilden och två akustiska gitarrer, en bas och trummor långt bak. Och så tre mil bort så hörs något som skulle kunna vara en orgel. VARFÖR fick inte mästermusikanten Benny ta för sig ett smack på den här skivan? VARFÖR inte utnyttja bandets stora inneboende resurs? Jag fattar ingenting.

3) There Is Love
Här blir det snäppet bättre, lite mer av produktion och arrangemang men framför allt en väldigt fin låt.
Det här är ursprungligen skrivet av Jim Valley från Paul Revere & The Raiders efter hans avhopp från gruppen.
Ett av de bättre ögonblicken på skivan.

4) Would You Like To Go
Även det här är ganska så OK, även om det denna gång inte var den mest spännande kompositionen.
En låt som lite senare kom att hamna på Sagittarius debutskiva.

5) It’s Now A Winter’s Day
En av plattans allra bästa spår och en hit från året innan med Tommy Roe.
Nej, bra låtmaterial saknades sannerligen inte på LPn när man kommer till sida 2. Problemet är bara hur det hanteras, men här funkar det hjälpligt. Återigen blir dock en jämförelse med originalet ett nederlag för hepparna. MEN, med en mer genomarbetad produktion och en Svenne som på förhand var mer bekant med materialet så hade det här kunnat bli riktigt bra. Svenne Hedlund HAR en röst som passar för det här, men ofta verkar han brydd över hur han ska tackla det hela.
Och jo, Tommy Roes version var producerad av Boetcher.

6) Another Time
Återigen något som snuddar vid att vara riktigt bra. Det är tveklöst en av Svennes bästa sånginsatser på hela skivan och för en gångs skull får vi ett arrangemang med en tanke bakom.
Och visst – klart man kan bli lite imponerad även här, men då man hör kompositören Curt Boetchers grupp Sagittarius framföra samma låt så bleknar hepparna betänkligt. Sagittarius version är snudd på magisk. MEN, Hep Stars gör en helt godkänd avslutning på en i övrigt ganska sorglig historia. Another Time är nog skivans starkaste låt.

Något som är påtagligt plattan igenom är att Svennes röst känns befriad från självförtroende. Man kan nästan ta på hans ångest inför uppgiften att sjunga in ett knippe för honom helt okända låtar med musiker som han aldrig har träffat tidigare och dessutom för en presumtiv världspublik.
En del tacklar en sån uppgift med att ta i tills dom spricker, Svenne verkar bara gå in i sig själv. Jag kan inte minnas ett ställe på hela plattan där han verkligen tar i.
Med den minst sagt undermåliga produktionen på framför allt sida 1 så kan det bara gå på ett sätt. Och det gör det – det här är en bitvis olyssbar skiva.
Det känns ändå fläckvis som att det här skulle ha kunnat bli bra. Med ”Henkan” Henriksson som producent/arrangör och en vecka till i studion så hade det kunnat bli ett väsensskilt annat utfall på skivan.
Nu var det inte så och det är bara att lägga den här skivan in i facket ”misslyckade projekt”.

Om något så är It’s Been A Long, Long Time ett prov på hur musik INTE ska göras, och kanske ett exempel på att det nog aldrig har varit så enkelt som man kan tro att spela in bra skivor.
För om det hade räckt med att rafsa ihop ett gäng bra låtar, en erfaren sångare, duktiga studiomusiker och en inhyrd producent för att få en slagkraftig LP i handen så hade det här ju varit en riktigt bra skiva. Det är det nu alltså inte och skivan får i stället stå som ett varnande exempel på hur det går om de olika delarna i maskineriet inte är överens om vad man ska göra när man står där i studion.

Det kanske största frågetecknet är nog ändå: Var är Benny? Denne rutinerade och bevisligen enormt talangfulle musikant som följde med till London enkom för att spela på skivan hörs knappt. På sida två är han i stort sett helt borta ur ljudbilden. Varför tog man inte tillvara på den resurs som redan fanns i bandet?

Om den här recensionen lett fram till något positivt så tror jag att det är att jag har satt lite fokus på Curt Boetchers fantastiska grupp Sagittarius som onekligen förtjänar all uppmärksamhet och uppskattning den kan få.

Slutbetyg: En stark tvåa till sida 2, men inte mer än en stark etta till sida 1.

Så…vi säger väl en TVÅA allt inräknat…

Popularity: 34% [?]

12.26.09

Svenska LP-skivor #66 The Hep Stars ”How It All Started” 1970

Posted in Min blogg, Svenska Lp-skivor at 8:01 e m

how-it-all-began.jpg

Jo, jag kände mig aningen kymig efter sågningen av Jul Med Hep Stars härförleden.
Jodå, här kommer det en julskiva lagom till helgen och naturligtvis så ska jag vara där och racka ner på den allt jag bara kan. Stackars gubbar i Hep Stars som bara ville vara glada och sprida sin glädje till hos alla i vårt avlånga land!
För att kunna känna mig lite snällare och på så sätt revanschera mig så hoppar jag nu inte längre än till ännu en LP med hepparna, nämligen till den samling med tidigt singelmaterial som släpptes 1970 på bolaget Efel. Följdriktigt så är jag betydligt mer positiv i mina omdömen den här gången än sist.
Här är det också fråga om musik från en annan tid och en helt annan plats. Några år innan platser som Vasa Kyrka blev tummelplats för gruppens kreativa arbete så var det små skramliga källarlokaler som fungerade som inspelningslokaler för grabbarna. Inkluderat är de två första singlarna och därpå lite slumpvis valda a- eller b-sidor.
Slumpvis? Jo, det är faktiskt lite svårt att helt och hållet förstå tanken bakom den här skivan. Om namnet nu är ”How It All Started” så bör väl de första hitlåtarna som Cadillac och Farmer John vara med…men det är dom inte. Den enda tillstymmelse till försök till röd tråd är att skivan innehåller låtar som aldrig – varken studio eller live – tidigare ingått på någon LP med bandet. Det spricker dock då Hawaii som är baksida till Sunny Girl finns med men inte Sunny Girl själv, som ju inte heller hade förekommit på LP.
Det här är med andra ord milslångt från en Best Of – det serveras Mashed Potatoes men vi får ingen Bald Headed Woman – så skivan blir mer intressant än bra. Den är dock ett givet kort för de inbitna Hep Stars-fansen. Ett flertal av låtarna har aldrig släppts på CD och singlarna bör vid det här laget vara totalt sönderspelade.
Singlar ja…Hep Stars gav faktiskt aldrig ut någon EP under hela sin karriär…

THE HEP STARS ”HOW IT ALL STARTED” 1970 Utgiven på Efel

1) Kana Kapila
Låten till a-sidan på sin debutsingel från 1964 hittade hepparna på en 45:a med den belgiska (!) gruppen Continental Cousins på det amerikanska bolaget Palette. Om det till äventyrs finns någon som vet något om denna obskyra grupp så välkommen att berätta!
Det lustiga är att det faktiskt var singelns b-sida som hepparna tog upp!
Som låt betraktad så är den smått vansinnig. Surfstilen är i sig inte så märklig, men resten? Vilket språk är det som dom sjunger på? Vad är vers och vad är refräng?
1.38 lång, leadsång (sång?) av Svenne och Janne med Hasse Östlund med som bassångare här och där under låtens vindlande fram.
Det är ingen helt imponerande debut, heller inte totalt under isen. Det svänger och bitarna sitter där de ska. Låtvalet är väl det som kan diskuteras.
För vad var ambitionen? Vad var tanken? Visst, med lite tur så hade den kunnat gå upp på Tio i topp, men hur kul hade det varit för grabbarna att få den här låten som ”request” under spelning efter spelning? Nej, det var nog lika bra för hepparna och svensk pop att Kana Kapila kördes rakt ner i kannibal-grytan på en gång.

2) I Got A Woman
B-sida till Kana Kapila.
Ray Charles klassiker från -55 (som faktiskt inte blev en hit med Charles själv förrän tio år senare) i en lite udda tappning. Nu vet jag inte om gruppen fick idéen till den här varianten från någon för mig okänd inspelning, men den skiljer sig markant från Ray Charles orginal i sin uppbyggnad.
Bortsett från det så är det inte mycket att skriva hem till mamma om. OK, en debutinspelning kan få även en kommande världskarriär att börja både darrigt och tveksamt, men det här låter mer än lovligt mjäkigt. Jag har full förståelse för att Janne vid den här tiden fortfarande ansågs som jämnbördig med Svenne som sångsolist, för Svennes insats här är bara inte bra.
Det här är en b-sida som nog aldrig skulle kunna bli något annat heller.

3) A Tribute To Buddy Holly
En inte helt oäven låt men ett lamt framförande av Janne Frisk vid sångmicken och en ”gaskammarkör” av värsta slaget förstör alltihopa. Att ingen bara sa: ”Grabbar, skippa körsången, den funkar inte!” är obegripligt – för det låter för jävligt.
Kören förstår helhetsintrycket totalt, och jag menar totalt. Kan vara pop-historiens sämsta körinsats…En Janne som verkar rädd för att överhuvudtaget öppna munnen gjorde heller inte saken bättre, som tidigare sagt.
Mike Berry hade spelat in den här låten 1961, en version minst ett par klasser proffsigare än hepparnas.
Ett bottennapp men en låt som ändå rönte stor framgång på Tio-i-topp.

4) Bird Dog
Låter som Kana Kapila nummer två – samma takt, samma tonart men aningen långsammare – men det är inget annat en Everly Brothers monsterhit från sommaren 1958. Hur som helst är det en klart godkänd version av gruppen.

5) Hawaii
OK, jag klagade, med all rätt, på körinsatsen på A Tribute To Buddy Holly, men ofta kunde även de tidiga alstren med hepparna ha förvånansvärt bra genomförda körarrangemang. Som här. Låten i sig är kanske inte någon av de mer minnesvärda, b-sida på Sunny Girl, men framförandet står sig mycket väl upp mot Beach Boys orginal, såväl vokalt som instrumentalt.

Sida 2
1) Summertime Blues
Hm…det mesta låter fel här. Stressigt, spretigt, ostämt och otajt. Janne vid sångmicken och Benny på ett pianosolo som låter som inklippt från en helt annan låt. Med lite mera eftertanke och ett nytt försök dan därpå så hade det säkert blivit bättre. Som det nu blev så är det knappt ens material värdigt en b-sida.

2) Should I
En cover på en låt från en tidig LP med Chad and Jeremy. Personligen så har jag ännu inte hört orginalet, så jag kan inte avgöra om hepparna gör en personlig tolkning eller inte. Bra är det hur som helst. Helt klart så hade gruppen också lagt ner en hel del krut på inspelningen. Allt känns genomrepat, något som definitivt inte var legio vid Hep Stars tidiga inspelningar, och spel, sång och arrangemang känns riktigt bra och gediget.
Should I är en lite bortglömd Hep Stars-pärla!

3) Mashed Potatoes
Jodå, många klassiska hitsinglar i pop-historien är begåvade med b-sidor där det har lagts ner ungefär 2% av engagemanget jämfört med det som kom att investeras i sida a. Så är också fallet med Hep Stars och deras singel Cadillac med b-sida Mashed Potatoes.
Det här är något som känns fullkomligt överflödigt.
Nat Kendrick and the Swans aka James Brown (!) gjorde en version av det här mästerverket 1960. Kan vara orginalet men återigen så är osvuret bäst. I vart fall så är det musikaliska ganska vitt skilda. I stort sett så är det bara utropet på breaket ”Mashed Potatoes!!!” som går igen i båda. Så…varför ropade inte Krille helt enkelt bara ”Salt Herring” så att gruppen kunde satt sig själva som kompositörer?
Under alla omständigheter så är det ett sanslöst ös, även om det är det enda som det är…

4) Lonesome Town
En utmärkt cover version av Ricky Nelsons hit från 1958. OK, jag vet, orginalet är en pärla, en av Ricky Nelsons allra bästa låtar, men det betyder inte att Hep Stars version för den sakens skull inte är bra, för det är den!
Övertygande är kanske att ta i, kompet spretar rejält åt olika håll, det låter som om grabbarna hade olika uppfattningar hur låten skulle gå, men balladsångaren Sven Hedlund får till en av sina främsta tårframkallare.

5) Rented Tuxedo
Den enda versionen förutom hepparnas som jag hört är med gruppen O’Jays. Om det då är orginalet eller inte kanske någon annan kan svara på – själv vet jag inte.
Låter som om det är Janne som har tagit sångmicken igen. Smäktande, känslosamt men kanske lite väl amatörsmässigt i sitt framförande.

När jag på den här bloggenskrivit tidigare om Hep Stars så har jag använt mig uteslutande av egna kunskaper – men noga aktat mig för att ge mig ut på för tunn is där inte mina kunskaper riktigt skulle räckt till – men den här gången så har jag haft en hel del hjälp utav boken ”Cadillac Madness, den fantastiska berättelsen om the Hep Stars”. Skriven av Dan-Eric Landén och Carl Magnus Palm är det en bok som i sin genre i stort sett saknar motstycke i vårt land vad det gäller litteratur om 60-talets pop-musik. Mer ingående kan man knappast vara i beskrivningen av ett bands historia från vaggan till graven. Boken är ett måste för samtliga älskare av svensk pop från den epoken. Om man sen älskar eller hatar hepparna är i sig ointressant, då det hela är ett suveränt tidsdokument.
Så jag får alltså rikta ett tack till dessa två eminenta skribenter för att jag hade möjligheten att kolla ett par små detaljer, som exempel vem det är som sjunger på vilken låt.

Slutbetyg: En TREA av fem möjliga!

Popularity: 46% [?]

03.08.08

Svenska Skivor #40 Jerry Williams 21 – 1963

Posted in Min blogg, Svenska Lp-skivor at 9:41 e m

EN HYFSAD DEBUT FRÅN SVENSK ROCK ’N ROLLS STÅLFARFAR!!!

jerry-n21.jpg

Jerry Williams, denne evige, alltid aktuelle rockfarfar, hur många plattor hann han göra under decenniernas lopp? Ja säg det? Svaret beror lite grann på hur man räknar, om man ska ta med samlingar eller inte. Någonstans mellan 40 och 50 rör det sig nog om, beroende på hur man räknar.

En sak är dock odiskutabel – plattan 21 var den då tjugoett år unge Jerry Williams allra första LP.
Plattan 21, vars titel alltså syftade på Jerrys ålder vid tiden för skivans utgivning, är en ojämn men helt godkänd debut av en ung ambitiös sångare som, utan att han då visste om det, just då stod i början på en snudd på osannolik karriär.
Redan året innan, 1962, så hade Jerry släppt inte mindre än 4 singlar varav 3 tog sig in på Tio-I-Topp. Endast Lolita missade listan, medans däremot samtliga 4 tog sig in på Kvällstoppen – dåtidens försäljningslista.

Singlarna var:
Darling Nelly Grey: 4:a på Tio-I-Topp – 15:e på Kvällstoppen
Twistin’ Patricia: 2:a på Tio-I-Topp – 1:a på Kvällstoppen
Lolita: (Ej in på Tio-I-Topp) – 17:e på Kvällstoppen
Goodnight My Love: 8:a på Tio-I-Topp – 18:e på Kvällstoppen

Ingen tokig start på karriären med andra ord!

I samband med LP-släppet kom även en femte singel: Number One/Feelin’ Blue.
Då samtliga nämnda singlars både a- och b-sidor fanns med på Jerrys debut så betydde det att inte mindre än tio låtar av fjorton på LPn redan fanns tillgängliga på singel. Snudd på att det rörde sig om en rekordtidig ”Best Of…”…

Hur låter det då?
Tja…Jerry hade alltid en mäktighet och pondus i det han gjorde som förlåter de tekniska brister som kan skönjas både här och där.
Det som var hans styrka som sångare är det faktum att han var just Jerry Williams och aldrig skämdes för det. Fraseringarna, självklarheten och den uppenbara glädjen över det som han höll på med kompenserar ofta mer än väl för de mindre svagheter som kan dyka upp lite varstans på hans skivor. För, nog svajar det betänkligt i precisionen allt som oftast…

Men musiken då?
Jo här får vi ett suveränt spelande Violents med gitarrfantomen Hasse Rosén i spetsen. Men – inte är det rock ’n roll de spelar på den här skivan. Det låter mer som schlager, kabaré eller möjligtvis filmmusik med ett lättare rockkomp. Som bäst, i sina röjigaste stunder, kanske man kan kalla det för party-musik, men inte mer än så.

Nu hoppas jag verkligen att jag inte trampade alltför mycket på ömma tår, men jag står för vad jag säger. Det positiva är att Jerry redan från start tog ut svängarna ordentligt utan att vara rädd för att tappa nån ”cred”. Han gjorde det som han ville göra med stor entusiasm och med en omisstagligt äkta sångglädje, vare sig det var En Sjöman Älskar Havets Våg på engelska eller Feelin’ Blue och Number One. Svensk folkhemsrock ’n roll? Ja, det är väl just det som det rör sig om.

SIDA 1

1) Feelin’ Blue
Lp-debut med en delvis egen komposition. Feelin’ Blue passar Jerry som hand i handske, borde tveklöst ha släppts som en separat a-sida i stället för att som nu hamnat som baksida på singeln Number One.
Och så får vi ett urläckert gitarrspel av Hasse Rosén!

2) Forty Days
En hit från -59 med Ronnie Hawkins. Inte lika övertygande som Feelin’ Blue, främst beroende den inte helt rena sången, vare sig från Jerry eller kören.
Det är ändå en av skivans få renodlade rockrökare. Bandet spelar tajt och svängigt och Jerry sjunger med full entusiasm. Men det ständiga problemet hela låten igenom med att sjunga ”forty da-a-a-ys” rent (frasen upprepas så där en 25ggr. under låtens lopp) blir till slut en smula irriterande.

3) I Won’t Be Satisfied
En rockare men absolut inte nån av det tyngre slaget. Ganska så skaplig komposition, nästan i Liverpoolrock-anda. I Won’t Be Satisfied skulle ha kunnat vara ett spår på en av Gerry and the Pacemakers tidiga LP.

4) Twistin’ Patricia
Mexikanska Cielito Lindo i Jerry Williams rock-tappning. Mycket bra spel från Violents och Hasse Rosén. Jerry själv har uppenbara problem med de lägre tonerna låten igenom. Skulle man kanske ha höjt det hela en tonsteg? Nja, nu är jag kanske lite orättvis, därför att för övrigt så gör Jerry en klart godkänd tolkning av denna gamla mexikanska schlager. Det hela är dock nog fortfarande mera väldigt mycket mera schlager än rock ’n roll…
För övrigt så presenteras vi återigen ett formidabelt gitarrspel av Hasse Rosén.

5) Dream Of You
Riktigt bra låt. Andas en hel del Roy Orbison, skulle också ha kunnat vara tagen från soundtracket till någon av Elvis 60-talsfilmer. Dream Of You skulle kanske ha getts ett lite mer genomarbetat arrangemang. Här fanns definitivt potentiell, tyvärr så blir det halvdana genomförandet att det blir ett av de svagare korten på skivan.

6) Wedding Bells Make Me Run
En riktig kanonlåt, återigen en som gömdes/glömdes på en b-sida – den klart svagare Goodnight My Love var på framsidan den här gången.
Allt är faktiskt mer eller mindre lysande här, från Hasse Roséns flagioletter i inledningen – härmandes kyrkklockor – via Violents tunga komp, Kerstin Bagges sångprat och i hennes tur imiterande av kyrkklockor till Jerrys i detta fall magnifika sångpresentation.
Det här är inte rock ’n roll, väldigt långt ifrån. Det är mera kabaré med nån form av rockkomp, snarast som taget ur en 50-talsfilm med Frank Sinatra och Gene Kelly. Strålande är det dock i alla händelser och, som tidigare sagt, definitivt värt en a-sida på singelsläppet!

7) Allez Allez
Som titeln antyder så är det här mer lättviktig schlager från sydligare breddgrader med engelsk text än något som har det minsta med r&r att göra.
Känns väldigt umbärligt sånär som på ett läckert stick där låten går över i moll, men den här typen av låt passar utan tvekan Jerrys röst väldigt bra.

SIDA 2

1) Number One
Dramatisk popballad i moll. Skulle kanske ha förtjänat en bättre text som ytterligare kunde ha förstärkt dramatiken. Låten och framförandet är bland det bättre på hela listan. Det här låter mycket den Jerry Williams som skulle komma. När ni hör Number One: blunda och tänk er att det är år 1973! Sen så faller allt på plats. Stil och röst är här det som i det långa loppet kommit att bli vägvinnande för den gode Jerry.
För mig så är det här utan tvekan ”number one” på plattan som helhet.

2) Hound Dog
Jerry försöker och han tar också i för kung och fosterland, men hans lätt veka röst förmår inte riktigt att göra en klassiker som Hound Dog rättvisa. Sett i perspektiv så blir kontrasten med den nakna chose-fria sånginsatsen på spåret innan ganska bjärt. Kort sagt, det här låter inte bra, framför allt inte jämfört med originalet.

3) Go Home Little Girl
En ballad, återigen i stil med Elvis 60-tal. Klart bra komposition, hade lätt kunnat hamna på ett soundtrack till en av Elvis filmer. Go Home Little Girl är som gjord för Jerrys röst, som här kommer helt till sin rätt. Enda problemet i sammanhanget är att Elvis vid den här tiden började ses som en relik från en avlägsen epok. Marknaden för den här typen av låtar var nog inte längre så ljus när Beatles, Rolling Stones, Dave Clark Five, Kinks och Animals lurade runt hörnet för att erövra världen?

4) Darling Nelly Grey
Riktig röjrockare med fullt ös från början till slut, med ett Violents som får det att låta som om alla instrumenten ramlar nerför en spiraltrappa men på något mirakulöst sätt i takt med varann. Det tveksamma kommer nog från Jerry själv som både här och där verkar ordentligt ur fas.

5) Lolita
Ock så återigen en snyggt komponerad och framförd rockballad. För övrigt den enda ballad på skivan som belönades med en a-sida.

6) Nobody’s Darling But Mine
En hit med Frankie Ifield alldeles innan samma år, här i ett snyggt framförande av Jerry och hans kompgrupp. En av plattans absoluta höjdpunkter.

7) Goodnight My Love
En sjöman älskar havets våg på engelska…tja, t.o.m. Elvis drog ju fram i stort sett vad som helst (O Sole Mio, Sorriento, Blue Hawaii m.m., m.m.) från det gamla visarkivet och gjorde rock och pop på det, så varför skulle inte Jerry också få göra det?
Väldigt fint spel av Violents, snudd på lysande helt enkelt, dock så avslutar Jerry sin LP-debut med sin kanske svagaste insats på hela skivan.

Summa summarum så är det här en sisådär-skiva. En del funkar, annat inte. Jag har svårt att hitta några riktiga toppinsatser, även om det mesta är proffsigt framfört. Jerry kämpar för att dölja sina brister men, som jag redan poängterat, kompenserar han med ett hos omvärlden sällan funnet j-a anamma! Och så fort som det är material som passar hans röst – lugnare ballader – så låter det nästan alltid helt okej. Paradoxalt nog så är det just i rockarna som det nästan hela tiden blr tveksamt…

Violents spelar hela skivan igenom på en sällsynt hög proffessionell nivå. Gruppen hade en världsgitarrist i Hasse Rosén, en ung gigant som vid den tiden i Sverige bara hade sin jämlike i Staffan Berggren i Shanes. (Och det var i just Violents som Staffan senare hamnade i stället för Hasse Rosén…)
Men hur häftigt var det då att släppa den här skivan sommaren -63 alldeles innan Beatles släppte She Loves You?
Inte speciellt.
Jerry hade haft fyra hits på kort tid alldeles innan LPn släpptes. När plattan väl kom hade marknaden redan börjat förändras och blott några månader senare var den helt upp-och-ner-vänd för att sen aldrig mer bli sig riktigt lik. Jerry fick vänta 6 långa år på en ny hit – Keep On sommaren 1969 – och hade det inte varit för dennes seghet hade det garanterat blivit rörpulande på heltid fram till pensionen år 2007 för ”Jerka” Williams. Jag och många med mig är glada för att det inte blev så, men den här plattan, vilka kvaliteter den än besatte, kunde ha blivit både början och slutet för en hörnpelare i svensk pop- och rock-historia.

I dag innehar Jerry Williams en helt unik position i svensk musikhistoria. Så sent som igår så pratade jag i butiken med en tjej som föddes prick 20 år efter Darling Nelly Grey, Jerrys första singel, och hon tyckte att Jerry var den främste rocksångaren vi nånsin haft i det här landet.

Slutbetyg: en TREA av fem möjliga!!!

Popularity: 51% [?]

02.03.08

Svenska LP-skivor #23 Bo Hansson – Sagan Om Ringen 1971

Posted in Min blogg, Svenska Lp-skivor at 2:30 f m

EN SVENSK INSTRUMENTALKLASSIKER

bo-hansson.jpg

Bo Hansson, främst organist men även gitarrist, med ett förflutet i de svenska 60-talsgrupperna Merrymen och Hansson & Karlsson (där Karlsson i gruppen var sedermera folkkäre skådisen ”Loffe”).
Bosse gjorde solodebut 1970 med en skiva som med tiden blivit en tvättäkta klassiker: Sagan Om Ringen – och det är den som jag nu ska försöka beskriva.

Musiken på den skivan är sån att jag frångår mitt vanliga mönster att recensera låtarna en efter en. Det blir lite poänglöst då i stort sett alla spår – med några få undantag ex. De Svarta Ryttarna och Flykten Till Vadstället – går i samma mönster. En enskild bedömning av varje spår skulle kunna uppfattas som lite tjatig…
Alltså, den här gången nöjer jag mig med att berätta att det här är en snudd på helt unik skiva, med ett sound som jag inte kan härleda bakåt nånstans alls. Det är inte jazz, inte pop, inte folkmusik, men det går ändå att hitta inslag av allt detta. Ett försök till beskrivning skulle kunna vara att det är instrumentalmusik med Bosses helt egna orgelspel i förgrunden och med för det mesta mycket sparsmakade, nästan minimalistiska insatser från de övriga musikerna.
Musiken är tänkt att skildra stämningen från Tolkiens boktrilogi Sagan Om Ringen, och det gör den mycket bra. Personligen anser jag att Ringenfilmerna hade vunnit mycket ifall de hade innehållit musiken från den här skivan. Bosses tolkningar slog de befintliga soundtracken rejält på fingrarna.

Hur som helst, Sagan Om Ringen sålde bra på sin tid i framför allt England men även i USA, Japan och Tyskland.
Ett par skivor till från Bosses orgel följde under åren som kom, bland annat Ur Trollkarlens Hart, men dennes veka konstnärssjäl var alls inte ämnad för att bli en världsberömd artist. Ganska snart så kastade han in handuken och abdikerade från sin position. De följande 30 åren var det nästan helt tyst från Bosse, bortsett från en märklig musikalskiva 1985, som inte alls lät som Bosse ”ska” låta.
På våren 2010 gick Bosse bort. Det var alldeles för tidigt och med många brända chanser och massor av ouppfyllda möjligheter i bouppteckningen. Men – Bosse var Bosse, och ingen kunde ändra på det.
Många instrumentalgrupper av i dag prisar öppet Bo Hanssons verk på sjuttio-talet, och framför allt då just Sagan Om Ringen. Att de har lyssnat mycket på Bosse går bara inte att ta miste på när man hör dem. Bosses musik var, utan att alls vara pretentiös eller komplicerad, unik. Hör man något idag som vagt påminner om det så tänker spontant: de där killarna har lyssnat på Bo Hansson…

Här kommer en komplett låtlista:

1) Första Vandringen

2) Den Gamla Skogen

3) Tom Bombadill

4) I Skuggornas Rike

5) De Svarta Ryttarna

6) Flykten Till Vadstället

7) I Eldrons Hus

8) Ringen Vandrar Söderut

9) En Vandring I Mörker

10) Lothorien

11) Skuggfaxe

12) Rohans Horn

13) Slaget På Pelennors Slätter

14) Hemfärden

15) Fylke Rensas

16) De Gråa Hamnarna

Ett tips nu när vinterstormen ylar runt vår knut: Vänta till midnatt, släck alla lampor, tänd några stearinljus, ta fram en kanna nybryggt te och några favoritmackor. Sätt sen på just Sagan Om Ringen med Bo Hansson, kryp upp i favoritfåtöljen, lyssna och njut…

Slutbetyg: FEM AV FEM MÖJLIGA!!!

Popularity: 25% [?]