12.24.11
Posted in Min blogg
at 3:33 am
FJORTON ÅR EFTER ELVIS CHRISTMAS ALBUM SÅ KOM JULSKIVA NUMMER TVÅ, PRECIS LIKA SVAJIG SOM SIN FÖREGÅNGARE…
1971, fjorton år efter Elvis Christmas Album så kom nästa försök till att förgylla julen för de talrika fansen världen över.
Vi går rakt in i musiken den här gången tror jag.
ELVIS PRESLEY “SINGS THE WONDERFUL OF CHRISTMAS”
Utgiven 1971 på RCA Skivnummer LSP 4579
1) Oh Come, All Ye Faithful
Adeste Fideles, en hymn från sjuttonhundratalet i en modern tappning.
Pampigt, stiligt och vackert. Stor kör där Elvis är mer som en sångare i mängden än en solist som sticker ut.
Stort genomarbetat arrangemang med körer, pukor och orkester.
Faktiskt en imponerande och värdig inledning på skivan. Hade det varit så här bra rakt igenom så hade LPn varit åtskilliga snäpp bättre.
Men, en liten reflektion bara…Det står tydligt och klart angivet att det är Elvis själv som har arrangerat detta stycke. Komplett med körer och allt. Hm…tillåt mig att starkt betvivla…
2) The First Noel
Ytterligare en hymn som även den innehåller ett imponerande fint körarrangemang.
Men är det här verkligen det material som Elvis Presley skulle lägga krut på 1971? Tveksamt, och han själv är heller inte speciellt övertygande. Snarast tassande och osäker med en märklig, trevande frasering som om det var den allra första gången som han sjöng låten.
Återigen vackert och ett arrangemang av högsta klass (återigen påstås det vara Elvis som skrivit det…), men som helhet är det inte något att lyssna på mer än för att det är just Elvis som sjunger. Sånt här görs hela tiden världen över, och oftast bättre än så här.
3) On A Snowy Christmas Night
Nej, här börjar den här skivan glida av banan ordentligt. En mjäkig låt och en uppenbart måttligt engagerad Elvis. I finalen så låter det som om han börjar somna mitt i sluttonen.
4) Winter Wonderland
En låt från 1934 och som var en hit för Perry Como 1949, kunde det vara något för Elvis 1971?
Nja, det här skulle kunna vara ett soundtrackspår från 1962/63, typ It Happened At The Worlds Fair. Ungefär så spännande är det, precis så engagerad låter Elvis och på pricken så kokande är det högst pliktskyldiga kompet. Känns inte värdigt Elvis, inte heller värdigt hans kompmusiker, allra minst värdigt fansen som köpte skivan.
5) The Wonderful Of Christmas
Det är just den här typen av material som har gjort att Elvis haft svårt att under decenniernas lopp att till 100% bli tagen på riktigt allvar hos de mer inbitna musiktyckarna. Har man väl spelat in sådan här smörja – titellåten dessutom! – så har man satt sig själv i en svår sits.
Tummen ner för låten i sig och för en medioker sånginsats från en Elvis som, ärligt talat, verkar riktigt ointresserad. Snyggt, bitvis till och med väldigt snyggt körarrangemang, men vad hjälper det när det övriga är som det är.
6) It Won’t Seem Like Christmas (Without You)
Men se där! Som från ingenstans, en av plattans allra starkaste spår. En countryballad som låter som något taget från LPn Elvis Country, typ I Really Don’t Want To Know.
Klart godkänd och värd en bättre, mer meningsfylld text.
Sida 2
1) I’ll Be Home On Christmas day
Skriven av Michael Jarrett som även stod bakom I’m Leavin’ – enligt mig en av Elvis bästa singlar på sjuttiotalet – som spelades in under samma session som julskivan. Mer av en tillfällighet så fick Elvis höra en demo med dessa båda låtar, skrivna av en då totalt okänd kompositör, och beslöt sig omgående för att spela in båda två. Lustigt nog så är det i stort sett de enda livstecken som Jarrett lämnat ifrån sig under sitt dryga halvsekel som professionell musiker. Nåja, det toppar ju ändå det mesta här i världen. Bättre att ha skrivit två låtar till Elvis än att inte ha skrivit någon alls.
Elvis verkar ha tagit låten – en släpig bluesballad – på största allvar, för många försök gjordes för att få den precis så bra som han ville göra den. Tyvärr så lyckas det bara nästan, för på mer än ett ställe så sjunger Elvis rent ut sagt svagt. Det märks att han har en vision om hur låten ska framföras, men han når inte riktigt dit. Det här kunde ha varit bra, men är det inte.
2) If I Get Home On Christmas Day
Och så kom vi då till plattans – enligt mig – starkaste låt.
Det här är riktigt bra, det märks att Elvis kände för den här kompositionen. Här finns precis det patos och den innerligheten som kännetecknade det tidiga sjuttiotalet.
Med en annan text så hade det här med lätthet kunnat bli en hitsingel.
Ett snyggt, dramatiskt och väl framfört arrangemang.
3) Holly Leaves And Christmas Trees
Och så tillbaka till det inte fullt lika engagerade som dominerade sida ett. Elvis verkar större delen av låten helt obekväm med dert som han sjunger. Utan att vara direkt dåligt så känns det här i det närmaste helt meningslöst.
4) Merry Christmas Baby
Ett ganska överskattat “jam” som egentligen aldrig var meningen att ens spelas in. De första 2.45 är rätt OK, men de avslutande tre minuterna går mest bara på tomgång. Mycket hade vunnits på en nertoning strax efter att Elvis börjar sjunga efter gitarrsolot. Jo, den här låten är 5.45 lång…På tok för lång. På den första CD-utgåvan på denna LP så har man den ytterst dåliga smaken att ge ut hela jammet så att det slutar på runt sju outhärdliga minuter.
Snyggt bluesigt gitarrspel dock utav – Eddie Hinton!!! Jo, denne la på gitarr i efterhand då James Burtons bluesspel ansågs som alldeles för platt och behövde ersättas.
5) Silver Bells
En tämligen trist avslutning på plattan. En femton år gammal låt av Bing Crosby – igen. Helt corny text.
Tänk att samma gubbe spelat in From Elvis In Memphis bara något år innan…
Inte mycket att säga om denna skiva som faktiskt känns tämligen onödig. När nu Elvis äntligen lyckats skaka av sig oket från filmerna med sina mer och mer svajiga soundtracks och i stället börjat spela in skivor med både klass och karaktär, varför skulle han då förstöra mycket av det med en skiva där han sjunger psalmer och om att bygga en snögubbe? En smula hårdraget, men den här skivan känns faktiskt – i bästa fall – lätt anakronistisk, som en kvarleva från hans märkliga turer i populärmusikens utkanter under åren 62-67. De år då som såg Beatles, Stones, Dylan och Hendix göra sina intåg i musikhistorien – medans Elvis sjöng till barn, dockor och kycklingar.
En klart intressant aspekt är dock att skivan överlag är ovanligt snyggt arrangerad och producerad. Stråkar och körer ligger överlag på en nivå högt över de arrangemang som fanns på de flesta av Elvis skivor från sjuttiotalet. Jämför exempelvis med Raised On Rock eller Elvis Now. Det är ju en ocean mellan det krut som lagts på de skivorna jämfört med Sings The Wonderful World Of Christmas, till den sistnämndas fördel.
Men – till Elvis nackdel – jag får bitvis känslan av att arrangemangen gjordes i efterhand för att “rädda” skivan. När man – som Elvissamlare och inhandlare av diverse bootlegutgåvor – får tillfälle att höra de första nakna utkasten med bara sång och kompband så slås man av hur blodfattigt det låter. Elvis röst är bitvis väldigt tunn, något som senare hjälpligt täcktes upp med körsång på svaga partier. Märk väl: Elvis var generellt i något av sin livs form under åren 69-72. Liveskivorna och de flesta av singelsläppen var fullkomligt lysande, och ett flertal studioskivor tillhörde de bästa han släppte någonsin. Den här julskivan ville han nog innerst inne helt enkelt inte spela in, och då blev det som det blev.
Visst, ett par riktigt bra låtar där Elvis faktiskt visar upp varför han har epitetet “kungen” finns det, och två eller tre halvhyfsade men alldeles för mycket som bara drar ner helhetsintrycket.
Slutbetyg : En TVÅA…
Popularity: 16% [?]
Permalink
12.06.11
Posted in Min blogg
at 3:25 am
En lysande titel...på en helt lysande skiva!
Jo, i december 1959, lagom till julruschen, så släppte RCA den tredje Elvis-samlingen för året, den här gången med uteslutande singellåtar, samtliga a- och b-sidor från fem av de sex sista singlarna som Elvis släppte på femtiotalet. Bara Hard Headed Woman/Don't Ask Me Why fattades, men för LP-konsumenterna så hade dom ju redan gått att hitta på soundtracket till King Creole.
Bara tio spår, lite magert kan tyckas, men i stället för kvantitet som kom det att bli en stor dos av tvättäkta kvalitet.
Vi går direkt till låtarna, en efter en i vanlig ordning.
ELVIS PRESLEY "50,000,000 Elvis Fans Can't Be Wrong Elvis Gold Records VOL. 2"
Utgiven 1959 på RCA Skivnummer LPM 2075
SIDA 1
1) I Need Your Love Tonight
Efter två månaders inledande militärtjänst hemma i USA fick Elvis, tillsammans med övriga rekryter som några månader senare skulle fortsätta sin tjänstgöring i Tyskland, två veckors permission. En av dessa dagar - den 10:e juni - användes till att spela in fem nya låtar. Musikerna var denna gång helt plötsligt inte alls de vanliga Scotty Moore och kompani utan ett helt nytt gäng med bland annat Hank Garland på gitarr, Bob Moore på bas och Floyd Cramer på piano. Bara DJ Fontana från det gamla gänget fick vara med, men bara som andre percussionist. Murrey Harman hade mer eller mindre tagit över DJs roll på dessa inspelningar.
Det låter också helt klart annorlunda på dessa fem inspelningar jämfört med tidigare inspelningar på RCA. Om möjligt så är det ännu proffsigare än tidigare. Mer populärmusikanpassat skulle man kunna säga, men framför allt så är det ett minst sagt imponerande flyt och ledighet i musiken, något som kom att ta Elvis till ytterligare en dimension.
Av dessa fem så kom fyra att släppas på singel under Elvis lumpartid. Bara Ain't That Lovin' You, Baby fick vänta - och det ända till 1964 innan den kom att hamna som på b-sida på Ask Me.
I Need Your Love Tonight är en av de fyra låtar från den inspelningssessionen som gavs ut 1959 och som, tillsammans med en del tidigare utgivet material, släpptes till trogna fans i väntan på att Elvis skulle komma hem igen.
I Need Your Love Tonight kom att bli B-sida på A Fool Such As I, men även som sådan så placerade den sig så högt upp som på plats fyra på USAs Billboardlista.
Låten i sig är en rak rockare med en hel del småfinesser och klurigheter i sig, förutom att överlag vara väldigt välspelad.
Inte för en sekund någon skugga över Scotty Moore, Bill Black och de tidigare då och då inhoppade pianisterna - det här ändå snäppet högre. Inte tu tal om att Scotty Moore under sina första tre och ett halvt år med Elvis var med om att skapa musikhistoria, och att han under den tiden på ett imponerande sätt att kom att utveckla sitt eget spel i takt med att den övriga musiken gjorde likadeles. Men, Hank Garland - som tragiskt nog blott något år senare fick se sin karriär gå upp i rök i en bilolycka som gav honom kroniska hjärnskador - var vid denna tid en av USAs främsta studiogitarrister med en bredd och en ledighet i sitt spel som Scotty Moore inte ens kom i närheten av. Detta gäller även bas och trummor. Inte mycket finns att invända mot det mesta inspelade från Elvis första år, men när musiken gick över från ren rock 'n roll och rockabilly till mer utmejslad, välarrangerad popmusik så behövdes det nog också andra gubbar. Och dom kom. Och dom levererade.
2) Don't
En av Elvis mer imponerande insatser. Ett snyggt, mycket sparsmakat komp med ett Jordanaires som ligger just så där perfekt bakom att det enbart lyfter Elvis leadsång. En leadsång som för den delen bara är helt suverän, ja sällan eller aldrig så har Elvis sjungit så här rent ut sagt vackert! Don't är helt enkelt ett litet mästerverk.
Den var dessutom den allra sista singeln som Elvis släppte innan han ryckte in i lumpen.
En solklar listetta kan man tycka, och det blev den också.
3) Wear My Ring Around Your Neck
En rak rockare utan några större arrangemang eller krusiduller. Pang på bara, men inte så bara.
En av de allra vildaste rocklåtar Elvis överhuvudtaget gjorde efter Sun-epoken.
Men...kunde man inte ha låtit Jordanaires ha fått stanna kvar i lunchrummet under inspelningen?
Och är det inte lite väl plottrigt trumspel här och var?
Snyggt gitarr-outro däremot de sista sekunderna.
Wear My Ring Around Your Neck missade förstaplatsen på USA-listan dock, den fick nöja sig med en tredjeplacering, något som vid den tiden nog fick räknas som en liten missräkning.
4) My Wish Came True
Ett pekoral, det finns tyvärr inget annat att säga om det här. Elvis sjunger helt oklanderligt här, men det är på det stora hela taget hopplöst material att göra någonting vettigt av. Ur musikalisk synvinkel en seg och trött låt som aldrig borde varit ens påtänkt för inspelning. Och texten - vem kan för en sekund tro på Elvis när han sjunger att han fick söka efter kärlek med ljus och lykta tills han äntligen hittade den? När dessutom körsången låter som nånting ditsläpat från en operettaudition så är det helt enkelt kört.
Mittpartiets stick är helt OK när Elvis får använda sig av sitt patenterade patos i lugn och ro, men det är också allt.
My Wish Came True spelades in i september -57, först nästan två år senare så hamnade den som b-sida på den allra sista singeln som RCA gav ut innan Elvis kom tillbaka från lumpen, nämligen A Big Hunk O'Love. Det verkar som om man nödtvunget skulle hitta en outgiven låt att slänga in där som baksida.
My Wish Came True borde nog ha gömts långt in i nåt arkiv där den gott kunnat ligga än i dag.
Listplacering? Faktiskt så högt som nummer tolv av någon totalt obegriplig anledning...
5) I Got Stung
B-sida på One Night.(En sanning med modifikation, då jag någon gång sett singeln angiven som utgiven med två a-sidor).
Elvis tillbaka på topp med en insats sprängfylld av energi och skaparglädje. Rejäla tungvrickningar i ett hisnande tempo nästan på rap-nivå och ett komp som blåser det mesta av banan.
Också detta ett av alstren från inspelningarna den 10:e juni.
Märkligt nog så kom I Got Stung inte högre på USA-listan än plats åtta. Märkligt på så sätt att det är en av Elvis allra bästa rockare från femtiotals-epoken. En av en hel del andra...
SIDA 2
1) One Night
Japp, en av Elvis tyngsta och bluesigaste ballader. Inte tu tal om det.
En liten reflektion bara...Om man undrar över exakt varför de gubbar som följt med Elvis sedan sommaren 1954 lite småabrupt byttes ut mot fullfjädrade studioproffs så ska man kanske lyssna lite noggrannare på låten Don't. Ehuru Elvis framförande är helt oklanderligt så är näppeligen ackompanjemanget det. Otajt och förvånansvärt osammanhängande de två minuterna igenom. Det är som om man inte riktigt kommit överens om hur låten ska gå. Alltså...slarvigare spelad hitlåt får man nog leta länge efter.
Ytterligare en intressant detalj med One Night är att det är en cover på en mindre hit av Smiley Lewis, men att låten i dennes version däremot hette One Night Of Sin. I Elvis första försök till inspelning av One Night hette den också just One Night (Of Sin), men någon eller några på RCA tyckte uppenbarligen att det var lite för vågat med en låt med en dylik titel. Elvis själv dök en månad efter den första inspelningen upp med en modifierad version av texten med titeln One Night, vilken man kom att göra en egen inspelning på. Det paradoxala är att - ehuru titeln skulle kunna säga något annat - Lewis version är, om man lyssnar på texten, betydligt mildare i sin framtoning. "One night of sin, is what I'm now paying for" låter ju närmast som en skamsen, ångerfylld bikt, medans Elvis "One night with you, is what I'm now praying for" faktiskt snarast pekar på motsatsen! Och det är också därefter han sjunger. Det här är helt klart en ung mans drömmar om en hel natt ensam tillsammans med sin flickvän och allt vad det skulle innebära. Ärligt talat - var man så mycket prydare på den tiden än man är i dag? Ibland så undrar jag...
En fjärdeplats på USA-listan blev hur som helst resultatet för One Night.
2) A Big Hunk O' Love
Nummer tre av de fyra låtarna från 10:e Juni med det nya bandet. En Elvis i total toppform och ett tryck i musiken som stundtals gränsar till ren stenkross. Kompet ger mer eller mindre intrycket av att vara ett gigantiskt ånglok som mejar ner allt i sin väg. Tyngre än så här blev nog aldrig Elvis.
Och, jodå, det märks att det här är en skapelse från det nya gänget musiker runt Elvis. Ett sväng och ett tryck utan dess like. Och faktiskt, här har Jordanaires fått en uppgift att fylla som de utför på ett alldeles utmärkt sätt.
A Big Hunk O'love var den sista singeln som RCA gav ut innan Elvis kom tillbaka till sitt moderland. Ett mycket välförtjänt toppande av Billboardlistan blev belöningen.
3) I Beg Of You
Ett tillbakalutat komp, snudd på minimalistiskt, med en Elvis som tar sig an denna lite ovanliga skapelse på ett lysande sätt. Men, här skulle nog Jordanaires ha tagit ett steg tillbaka, kören blir lite för påträngande.
En kort låt, inte ens två minuter lång som lite grann känns som ett mellanspel.
Baksida på Don't men klättrade ändå så pass högt som upp till åttondeplats på Billboardlistan.
4) A Fool Such As I
När jag som nytillkommen Elvisdiggare 1974 med nya, förutsättningslösa öron, hörde A Fool Such As I så var min omedelbara reflektion att popen nog inte alls kom att starta med Beatles, det här är ju faktiskt lika mycket pop från tidigt sextiotal som mycket annat från just den epoken. Inte bara i det raffinerade arrangemanget som ligger väldigt långt från den traditionella rock 'n rollen från den tiden utan även det sätt varmed Elvis sjunger låten. Bitvis låter det mer som en outtake från Elvis Is Back än femtiotal över det här.
Bortsett från det så är det här en av mina absoluta favoriter med karlen. I väldigt stark konkurrens en av Elvis mest majestätiska framföranden. Hans utspel fullkomligt strålar av självförtroende och glädje över att återigen stå framför en mikrofon. (Det hade varit en paus på drygt fyra månader.)
Det blev nu inte den sista gången, men det skulle, tyvärr, dröja nästan två hela år innan det skulle ske igen på en professionell basis.
A Fool Such As I hade ett par år tidigare varit en hit med både Hank Snow och Jo Stafford. Åtskilliga andra artister - som exempelvis Cilla Black - kom att göra en cover på den under de följande åren. 1973 så dök A Fool Such As I till och med upp på en LP med Bob Dylan!
I Elvis tappning kom den dock aldrig att toppa USA-listan. En andra plats som bäst.
Och...jo, det här den fjärde låten på skivan från det nya gänget.
5) Doncha' Think It's Time
Plattan avslutas med en lite avslagen inspelning. En minst sagt märklig inledning med först en (lätt ostämd) gitarr som följs upp av först trummor och sedan bas innan ett alldeles för påträngande Jordanaires tränger sig på. Allt mynnar ut i en shuffle där Elvis aldrig riktigt lyfter så som han brukar göra. På sticket, där rytmen svänger till lite mer, tar det sig lite grann, men ändå...Doncha' Think It's Time tillhör inte skivans trumfkort, inte bara beroende på en ovanligt blek Elvis utan kanske främst på att Jordanaires här fått alldeles för stort utrymme. En version utan deras ba-ba-ba-ooom skulle vara klart intressant att få lyssna på.
En poäng i sammanhanget är att den version som finns på LPn INTE är den som gavs ut på singel. Av misstag så kom en aningens annorlunda version ut. Singel är ett hopklipp av tagningarna 40, 47 och 48! Det verkar som om inspirationen aldrig ville infinna sig under inspelningen av Doncha' Think It's Time. 48 tagningar och ändå så fick man klippa och klistra.
Singelversionen, b-sida på Wear My Ring Around Your Neck, kom inte högre upp än på plats 23 i USA, något som jag mycket väl kan förstå.
Sammanfattningsvis:
En av låtarna på skivan, My Wish Came True, sticker ut något alldeles förtvivlat - och inte på något positivt sätt - men för övrigt så är det, med några få undantag, idel toppnummer som här presenteras. Ja, det är faktiskt snudd på osannolikt att Elvis efter fem singlar på Sun och efter blott lite drygt två år på RCA kunde prestera en fjärde samlingsskiva och fortfarande med snudd på rakt igenom oslagbart material.
Men, som kommentarerna för de enskilda låtarna utvisar, inspelningarna med en hungrig Elvis på permis och med i stort sett helt nya kompmusiker är ändå de mest imponerande spåren på skivan. Så här i efterhand så känns dom som en brygga från det banbrytande femtiotalet då allt man gjorde färgades av pionjäranda där inga givna regler fanns till det tidiga sextiotalets betydligt mer arrangerade popmusik.
Därmed självklart inte sagt satt det ena är sämre än det andra, men någonstans så känns övergången som en oundviklig men ytterst vital utveckling av den tidigare så väl berövade treackordsrocken.
Allt snack åsido: självklart så är det här en helt fantastisk LP där det givetvis bara finns ett betyg att ge.
En sista liten detalj, innan vi slutar. Det här är ju en av de "klassiska" LP-skivorna från Elvis digra katalog. Titeln och till och med omslaget har då och då plankats, av bl.a. Rod Stewart, och det är en platta som har sålt och sålt och fortsatt att säljas under årens lopp. Ändå, när den kom ut på marknaden, fullproppad med singel-hits som på sin höjd var ett år gamla, så floppade den mer eller mindre. Position 31 på USAs billboardlista är väl kanske inte den peak-placering som man spontant skulle gissa på för en skiva av denna dignitet, men högre än så hamnade den inte hösten -59 när den släpptes. Med det dryga halvsekel som gått och med ständiga nyutgåvor både på LP och CD så har den kommit att bli en av de mest säljande skivorna i Elvis katalog, men när den kom så försvann den från listorna efter bara några få veckor.
Slutbetyg: En FEMMA!!!!!!
Popularity: 19% [?]
Permalink
11.23.11
Posted in Min blogg
at 3:29 am
Så har vi då kommit fram till den andra av de tre samlingsskivorna som RCA släppte under 1959, det år då Elvis var helt borta från hemlandet USA och dess inspelningsstudior, det år då hans skivbolag gjorde allt vad de kunde för att hålla intresset för sin mjölkkossa vid liv. Som sagt, tre LP-skivor blev det bland annat, samtliga tre av förståeliga skäl med gammalt material.
Lustigt nog, för att vara en samlingsskiva, så är A Date With Elvis helt befriad från allt vad som skulle kunna likna en hit. Visst, det rör sig om musik som är är förbålt bra och som med tiden kommit att bli klassisk – inte tu tal om det – men inte en enda av låtarna hade någon som helst hit-status vid tiden för utgivningen av A Date With Elvis.
En tes som jag haft länge är att om Elvis aldrig gett ut just de singlar som han gav ut, och i stället valt helt andra låtar, sådana som nu kom att bli EP- och albumspår, så hade han haft i stort sett samma framgång som den han nu fick.
Alltså, om RCA exempelvis hade gett ut King Creole som singel i stället för Mean Woman Blues så hade den säkerligen slagit lika bra, om inte bättre. Så bra var Elvis, och det bevisas mer än väl på denna skiva där hälften av låtarna är EP-spår som är minst lika bra som många av de samtida hitsinglar som Elvis hade.
A Date With Elvis Utgiven 1959 på RCA Skivnummer LPM-2011
SIDA 1
1) Blue Moon Of Kentucky
B-sida på That’s Allright Mama, och en av de bättrre inspelningarna på Sun. Jo, jag har nog alltid hållit detta spår som snäppet starkare än a-sidans That’s Alright Mama. Mera tryck, mera driv och en i det närmaste helt lössläppt Elvis. B-sidan på den helt oerfarne nittonåringens debutsingel. Man kan bara häpna…
2) Young And Beautiful
Detta är helt enkelt – i tuff konkurrens – min favoritballad från Elvis femtiotal. En stark komposition med snygga harmonier (lyssna t.ex. på pianoackorden precis när inledningspartiets fria rytmik går in på fast 12/8-takt), finkänsligt ackompanjemang, riktigt bra och effektfull stämsång, och så en av Elvis allra bästa balladstunder från femtiotalsepoken.
Jämför Young And Beautiful med Love Me Tender, en av dom blev en miljonsäljare medans den andra “försvann” på en EP. Tyvärr så blev det fel, om jag kunde ändra på något ur Elvis första år så skulle Love Me Tender aldrig ens ha hamnat på singel. Många låtar, och bland dom Young And Beautiful, var så oerhört mycket bättre.
3) Baby, I Don’t Care
Lustigt nog en låt som ett flertal andra artister gjort en cover på. Lustigt då det är en soundtracklåt som inte ens släpptes på singel. Buddy Holly, Cliff Richard, Joni Mitchell och en mängd andra artister har gjort en egen version på detta lilla popmästerverk.
Nåja, det här hade ju kunnat bli en monsterhit vilken dag som helst om bara RCA hade tänkt i de banorna.
Och vem spelar bas på det här spåret då? Bill Black? Nix, nix, nix, det är ingen annan än Elvis Presley himself som trakterar basen på Baby, I Don’t Care! Och lyssna noga, är det inte basen med sitt ganska så speciella spel som ger låten det där lilla extra?
Enligt sägen så lämnade Bill Black studion i vredesmod över att inte fixa låten till övrigas belåtenhet. En tämligen osentimental Elvis (TCB) valde då att, i stället för att springa i kapp sin egen kompis för att trösta honom, plocka upp instrumentet och sätta basstämman på första tagningen. Jo, Elvis var musikalisk, tro inget annat.
4) Milkcow Blues Boogie
Milkcow Blues Boogie – den tredje av de fem Sun-singlarna – har en inledning som många är väl förtrogna med. Det är alltså den där när gänget börjar i ett extremt långsamt tempo tills Elvis stoppar de övriga två med orden “Hold it fellows! That don’t move me. Let’s get get real real gone…for a change!”
Lite synd tycker jag, det är kul en, ja även två och tre gånger, men det skymmer lite grann det faktum att det rör sig om en av de råaste, köttigaste och mest uttrycksfulla låtar Elvis överhuvudtaget gjorde. Helt makalöst. Oöverrträffbart. Oslagbart.
5) Baby Let’s Play House
B-sida till You’re Right, I’m Left, She’s Gone, men borde den inte ha varit förstasida egentligen?
Baby, Let’s Play House är återigen Elvis i absolut toppform, i stort sett lika outstandning som i spåret innan. Återigen helt makalöst från Elvis sång och utspel till Scotty Moores och Bill Blacks sanslösa sväng.
SIDA 2
1) Good Rockin’ Tonight
När man hör en låt som Good Rockin’ Tonight så förstår man att alla hyllningar över Elvis period på Sun inte är någon form utav “hype” från diverse hippa musikskribenter. Nej, det här är verkligen helt sanslöst bra. I sig inte alls någon märkvärdig komposition, det är helt enkelt Elvis sanslösa utspel och hans totala kontroll över det som han gör som får Good Rockin’ Tonight att bli det mästerverk som det är.
Good Rockin’ Tonight var Elvis andra Sun-singel och är utan den minsta tvekan en av den moderna musikhistoriens milstolpar. Aldrig någonsin tidigare hade en vit musiker haft ett sådant totalt ohämmat utspel. Det här måste ju – bland de få som hörde det på den tiden – ha uppfattats som fallet från skyn. Som ett bombnedslag.
Wynonie Harris hade spelat in Good Rockin’ Tonight 1949. Elvis version är rena bulldozern jämfört med originalet, som visserligen är snyggt framförd av Harris, men som helt saknar det bloddrypande allvar och den ärrade mognad som den ännu inte tjugo år fyllda Elvis visar upp.
2) Is It So Strange
En av låtarna från 1957 som kom till i samband med inspelningarna av Loving You-soundtracket.
Märkligt nog spelades Is It So Strange in samma kväll som It Is No Secret och Blueberry Hill, två av de ljummare alstren från Elvis femtiotal. Märkligt för det här spåret är helt enkelt inget annat än helt fantasiskt. Skulle ledigt ha kunnat bli en stor hit om den släppts som singel.
Stort patos från Elvis och en mycket snygg komposition. Förtjänade verkligen ett bättre öde än att bli ett anonymt EP-spår. Det verkade som om Elvis la allt sitt krut på en låt denna afton och lät det övriga bara passera.
3) We’re Gonna Move
Det kanske bästa spåret från soundtracket till filmen Love Me Tender. Jag tror att många – i likhet med mig själv – tycker att musiken till Love Me Tender är något av en antiklimax då den var tvungen att något sånär anpassa sig till tiden för när filmen utspelar sig. Alltså; ingen rock ‘n roll i film fråpn 1800-talet, tack.
Men egentligen så är det par riktigt skapliga låtar som finns på EPn Love Me Tender, ganska så annorlunda från det mesta annat som Elvis gjorde under sin karriär, vilket ju inte behöver vara fel. Det är ju faktiskt bara det oerhört överskattade titelspåret som inte håller måttet. De övriga tre spåren håller alla en hög klass utan att för den sakens skull nå allra högst upp på stegen.
4) I Want To Be Free
Ytterligare ett spår från Jailhouse Rock-EPn. Lite struttig i rytmen och inte mycket till rock ‘n roll. Kanske mer underhållande än riktigt bra, men det räckér långt ändå. Det här har med åren kommit att bli en klassiker och den håller definitivt positionen som en av dessa låtar som ledigt och lätt hade blivit en hit om bara RCA hade valt att ge ut den som singel.
5) I Forgot To Remember To Forget
En av de poppigare Sun-inspelningarna. Något av en bro från det tidiga, råa materialet från åren 1954 och -55 till det för en bredare allmänhet mer anpassade utbudet på RCA.
I Forgot…var b-sida på Mystery Train, och därmed alltså b-sida på den sista av de fem singlar som Elvis gav ut på detta bolag. Inte min favorit från Elvis Sun-katalog, men klart bra ändå.
Med denna platta så hade RCA gjort nio av tio utgivna singelspår tillgängliga på LP. En fattades fortfarande, nämligen I Don’t Care If The Sun Don’t Shine. Det skulle dröja sjutton år till (!) innan även denna pärla blev tillgänglig på LP, fråga mig inte varför…
För att gå tillbaka till huvudämnet: det här är helt enkelt en oerhört bra skiva, ja kanske rent av den bästa som Elvis någonsin släppte.
Ett fyrverkeri av mindre och fullkomliga mästerverk. Fem Sun-släpp, tre spår från EPn Jailhouse Rock, den kanske bästa låten från filmen Love Me Tender och EP-spåret Is It So Strange. Jag har ju inte direkt varit snål med berömmet i bedömmningarna låt för låt här ovanför, men det blir svårt att hålla igen när det rör sig om musik av den kaliber som det här handlar om.
Jag säger det en gång till: A Date With Elvis kan i all sin anspråkslöshet – en samling med “ickehits” – vara den allra bästa LPn i Elvis 23 år långa karriär.
Omdömet kan med andra ord bara bli ett.
Slutbetyg: en FEMMA!!!
Popularity: 21% [?]
Permalink
11.02.11
Posted in Min blogg
at 2:44 am
Elvis rycker in i lumpen! Efter två års triumftåg i hela den anglosaxiska världen – och i stora delar av den övriga – så avbröts det hela abrupt. 24:e mars 1958, strax efter att ha filmat klart King Creole, så ryckte menige Presley in i militirtjänstgöringen. Där skulle han komma att stanna under i stort sett två hela år. Den första mars 1960 muckade Elvis, från en allt annat än glamorös lumpartid.
1959 släppte RCA, trots Elvis fysiska frånvaro, hela tre samlings-Lpn med sin mjölkkossa, allt för att fortfarande hålla grytan kokande.
For LP Fans Only, A Date With Elvis och 50 000 000 Elvis Fans Can’t Be Wrong – Elvis Golden Records vol. 1 var det som kom ut det året. (Notera även att både King Creole och Elvis Golden Records Volume One, utgivna -58, både släpptes efter inryckningen).
Poängen med den lite kryptiska titeln “For LP Fans Only” är att ingen av låtarna på skivan tidigare funnits på LP. Alltså…för de som enbart hållit sig till fullängdare och konsekvent undvikit singelskivor så var det här en platta med garanterat helt nytt material.
Mer mönster än så finns inte på skivan, det är en brokig blandning, även om allt är taget från en tidig punkt i karriären. Rock, rockabilly och ballader om vartannat, men ändå ganska typiskt Elvis i början av sin karriär, där det som oftast var svårt att hitta en röd tråd.
FOR LP FANS ONLY Utgiven 1959 på RCA
SIDA 1
1) That’s All Right
Elvis första singel på Sun.
Tja, vad finns att skriva om den då som inte alla redan känner till?
Inget. Det är bara att lyssna och njuta av den blivande kungens första men allt annat än stapplande steg.
2) Lawdy, Miss Clawdy
En av Elvis allra bästa rockare. Inspelad i februari -56 och ett spår som, såhär i ett längre perspektiv, givetvis skulle ha varit med på den första LPn.
Nu hamnade den som b-sida till singeln Shake Rattle And Roll och slarvades därigenom bort å det grövsta.
En lysande liveversion på Lawdy Miss Clawdy finns som de flesta känner till på LPn Elvis-TV Special från 1968.
3) Mystery Train
Ytterligare en legendarisk låt från Sun-katalogen. Många älskare av den tidiga Elvis råa, tämligen primitiva sound har nog just Mystery Train som en av sina absoluta favoriter.
Det här kom att bli den sista singeln av fem som Elvis släppte på Sun.
4) Playing For Keeps
Hm…efter en fantastisk inledning så bromsas det hela upp en aning. Playing For Keeps var den enda inspelningen från de tre sessionerna 1-3 september som inte hamnade på den andra LPn Elvis. Utan att vara direkt dålig så är det heller ingen höjdare. Släpig och lite slö utan någon större “hook” nånstans i kompositionen. Elvis röst känns också för ovanlighetens skull lite tunn.
En lustig poäng med Playing For Keeps är att gitarrinledningen är nästan identisk med introt till I Want You, I Need You, I Love You!
5) Poor Boy
Ett av spåren från EPn Love Me Tender.
Inte någon av Elvis mer minnesvärda stunder från 50-talet, men ofta blir det ju så med filmmusik. Framförallt hade det onekligen varit svårt för trovärdigheten att köra rock ‘n roll i en cowboyfilm…
Jag skulle inte kalla det för dåligt, men speciellt märkvärdigt är det inte heller, även om Elvis gör en utmärkt sånginsats. Mer roligt än bra kanske är en adekvat summering.
SIDA 2
1) My Baby Left Me
En av de tuffaste, häftigaste, läckraste m.m. låtarna i hela Elvis karriär. Varför den inte dels hamnade som a-sida på den singel den var b-sida på, dels inte kom med på Elvis Golden Records är något att grubbla över. För det här verkligen en av Elvis allra största stunder.
Även Scotty Moores gitarrspel är här bättre än någonsin, fråga bara John Fogerty…
2) I Was The One
B-sida på Heartbreak Hotel. Ytterligare en tidig ballad, och en mäktig sådan. Hade utan tvekan kunnat vara a-sida på en senare singel i stället för att hamna i skymundan av den legendariska Heartbreak Hotel på första sidan.
3) Shake Rattle And Roll
Inspelad samtidigt som Lawdy Miss Clawdy och också den en låt som slarvades bort. Även denna skulle självklart varit med på den första fullängdaren. Kom nu att ges ut som singel tillsammans med just Lawdy Miss Clawdy samtidigt som RCA släppte Love Me Tender och SEX (6) andra singlar – samtliga 12 låtar från den första LPn i singelform!!! Ett helt unikt grepp i musikhistorien, men också – som tur var – ett experiment som inte kom att upprepas igen. Självklart så kom de flesta av dessa singlar att fullständigt ta ut varandra.
Jodå, Shake Rattle And Roll floppade totalt under de förutsättningar som fanns i stället för att bli den klassiker den borde ha blivit. Väldigt synd på en av rockhistoriens bästa singlar sett till såväl a som b-sida.
4) I’m Left, You’re Right, She’s Gone
Ännu ett alster från Sun. Inspelad i mars 1955 och a-sida på den näst sista av de fem Sun-singlarna.
En Elvis i total toppform. Om möjligt så växte hans självförtroende ett snäpp för varje singel i början.
5) You’re A Heartbreaker
Och så skivans fjärde och sista bidrag från Sun-eran. Ett resultat från 1954 års sista session.
Inte någon av mina favoriter bland de allra tidigaste singlarna, men..väldigt bra ändå.
Ytterligare en samlingsskiva alltså, och – som tidigare sagt – inte alls den sista det året.
Det lite lustiga är att ehuru ett givet tema – bara låtar som inte tidigare släppts på LP – så är det enbart spår från 1954 till -56. Material fanns att tillgå från de två följande åren, men nu blev det som det blev, och det var väl gott nog.
För lyssnar man på For LP Fans Only med öppna öron och tar musiken för vad den är så är det här en förbålt bra skiva. Ett flertal spår tillhör det yppersta av vad som presterats överhuvudtaget i rockhistorien, och då får två lite svagare spår – Playing For Keeps och Poor Boy en högst marginell inverkan på helheten.
Visst, det kan ta emot att ge en lite plottrigt sammanställd samlingsskiva det högsta betyget, men något annat kan inte komma på fråga faktiskt med det stundtals otroliga material som fyller ut plattan..
Slutbetyg: En FEMMA (om än med en anings tvekan).
Popularity: 24% [?]
Permalink
10.12.11
Posted in Min blogg
at 9:04 pm
Om man dristar sig till att fråga de inbitna Presley-fansen om vilken film som var den bästa under Elvis 31 filmer långa spelfilmskarriär, så blir svaret nästan alltid att det var den fjärde rullen i ordningen; King Creole.
Påfallande många av dessa hardcore-fans tycker t.o.m. att det är den enda som är riktigt bra, som så att säga håller hela vägen ut. (Jo, det finns ju – som en bjärt kontrast – även dom som tycker att Ben Hur, Star Wars och Gudfadern är sämre än den sämsta Elvis-filmen…).
Tja, konkurrensen är ju inte så stor – Jailhouse Rock är enligt mig den kanske enda riktiga utmanaren om titeln “Elvis bästa film”. Personligen tycker jag att just Jailhouse Rock har en minst lika bra storyline som King Creole, men att den sistnämnda nog är en mer genomarbetad produktion. Vid det laget så hade Elvis också tre filmer i ryggen och inte två som vid Jailhouse Rock. Hans agerande är följdaktligen också ledigare och mer avslappnat i King Creole än i filmerna innan.
Så…om man räknar in alla faktorer så är nog ändå King Creole Elvis stora stund på den vita duken.
(Easy Come Easy Go, Speedway eller The Trouble With Girls är det inte. Ej heller Double Trouble eller Girl Happy.)
Att soundtracket är en av de bästa fullängdare som Elvis släppte under sin karriär är dock något som nämns mer sällan, och det är lite tråkigt för här tycker jag att det rör sig om en, för att vara Elvis, sällsynt gedigen LP. Om man räknar bort samlingsskivor, typ Golden Records, så anser jag att det bara är en handfull skivor i Elvis digra katalog som känns riktigt helgjutna, spår för spår. Elvis Country är en, From Elvis In Memphis en annan, King Creole ytterligare en. Ett par till finns det, men dom är inte många.
Låt oss för ett ögonblick gå tillbaka till filmen! King Creole sägs vara baserad på en bok – A Stone For Danny Fisher – något som är en sanning med en hel del modifikation. Jag har av ren nyfikenhet läst boken – hittade den i amerikansk originalutgåva i en loppislåda för en femma – och uppskattar att sammanlagt ungefär en och en halv sida har något överhuvudtaget med filmen att göra. Övriga runt 198 sidor har inte det minsta med King Creole att göra. Ingenting.
Till en början skulle filmen dessutom heta Danny – Elvis namn i filmen är en av de få likheterna med boken – men i slutändan fick det bli King Creole i stället, något som ju onekligen lät betydligt tuffare, men som också ohjälpligen förde filmen än längre bort från A Stone For Danny Fischer.
Och…ni visste kanske att James Dean skulle ha haft huvudrollen i King Creole? Efter dennes hastiga död så las projektet på is ett tag tills Elvis namn kom på tapeten.
Ska vi utgå från att originalmanuset hade lite mindre musik i sig än den King Creole som slutligen kom att hamna på biodukarna? Jag tror att vi kan utgå från det…
KING CREOLE Utgiven 1958 på RCA Skivnummer LPM-1884
SIDA 1
1) King Creole
Titellåten och ett av Elvis verkliga trumfkort.
Visst, jag kan hålla med belackarna, det här handlar i mångt och mycket om ytterst välarrangerad underhållningmusik, kanske i första rummet avsett för film och onekligen något som kommit en lång väg från bort från That’s Alright Mama, Mystery Train, eller My Baby Left Me. Men, alltihopa är ändå så förbålt bra gjort att det snudd på saknar motstycke. Få sånginsatser av Elvis är så imponerande som den han presterar här. Komp och arrangemang är inget annat än lysande.
Att King Creole inte släpptes som singel är fullständigt obegripligt. Där förstår jag ingenting. Absolut ingenting. En mer given listetta får man leta efter.
2) As Long As I Have You
En sirapsdrypande ballad (som i sitt arrangemang inte ligger så långt ifrån något från en valfri samtida Disney-film) kom att avsluta hela filmen. Slutscenen tycker jag dessutom förstör stor del av filmens huvudintryck. Från en i stora drag realistisk handling till det sliskigt sliskiga när alla helt plötsligt försonas just under sluttonerna på As Long As I Have You hade man ledigt och lätt kunnat klippa bort. Tja, inte bara kunnat, men borde ha gjort det.
Nu finns den där den är, men låten i sig är under alla omständigheter en av Elvis allra bästa femtiotals-ballader. En stor favorit för mig personligen.
3) Hard Headed Woman
Och vad säga? Ytterligare en fullständigt fenomenal rockare. Elvis är här i absolut högform, fraseringarna på versbreaken snuddar vid modern rap.
Kompet, arrangemanget, gitarrsolona, svänget, draget, trycket och – framför allt – Elvis sånginsats är här fullständigt i en division för sig självt.
4) Trouble
Enligt mig en av de Elvis häftigaste låtar som Elvis någonsin gjorde och den förmodligen grymmaste och råaste text som Elvis någonsin tog i sin mun. Men…någonstans på vägen så var man nöjda med det man hade efter ett par tagningar och gick vidare till nästa låt. Lite tråkigt då Trouble lätt hade kunnat bli en monsterhit, nu släpptes den inte ens på singel.
Det jag syftar på är två detaljer; Elvis verkar inte helt bekväm med text och melodi på de två versernas inledande break och bandet spelar där påtagligt otajt. Det är som om dom är sinsemellan oense om vilken rytmik man ska ha på figurena i breaket. Jämför med hur samma partier låter på 1968 års NCB-TV Special, det är en ocean som skiljer i rytmisk precision och sting i spelet plus att Elvis vet exakt hur han ska sjunga. En teori jag haft är att tonarten inte riktigt passade honom. Vem vet?
Det här är ju nu väldigt bra ändå, inte tu tal om det, framför allt slutet med sitt upp-tempo är ju helt fantastiskt.
Jodå, Trouble skulle ha kunnat blivit en av Elvis allra största ögonblick, nu känns det att den kom bort lite grann, kanske i ett pressat inspelningsschema. Tråkigt.
5) Dixieland Rock
Om Elvis hade spelat in EN låt under sin karriär, och den låten varit Dixieland Rock, så hade han mycket väl kunnat vara ihågkommen än i dag blott för den. Som det nu är så drunknar Dixieland Rock i allt det andra goda på den här LP-sidan. En kanonlåt, men inte plattans höjdpunkt.
En poäng är ändå onekligen det minst sagt originella introt.
SIDA 2
1) Don’t Ask Me Why
Ytterligare en ballad, men också en riktig pärla. Elvis låter allt det patos som han i sin tidiga karriär la in på sina lugna låtar fullkomligt dränka lyssnaren.
Lysande.
2) Lover Doll
En, ja vad ska vi kalla den för? Upptempo-ballad? I vart fall en riktigt lyckad sådan. En av mina absoluta favoriter på skivan t.o.m.
Notera dock den märkligt ostämmda gitarren på slutackordet…
3) Crawfish
Ett av filmens läckraste ögonblick. Kitty White sjunger duett med Elvis till ett funkkomp(!). Uppriktigt talat, var inte detta långt före sin tid? Lyssna noga på hur bas trummor och gitarr spelar här och notera något som kan bland annat kan ha inspirerat Chicagos I’m A Man.
Kanske den mest udda låten från hela Elvis femtiotal.
4) Young Dreams
Ytterligare en ballad och ännu en fullträff. Elvis formligen exploderar av sångglädje på det här spåret. Återigen så får han oss att tro att varje ord är direkt från hans eget hjärta.
5) Steadfast Loyal & True
A capella med snygg stämsång. En del håller det här för skivans svagaste spår, för mig så känns den enbart som ett snyggt mellanspel fram till finalen.
6) New Orleans
Och så avslutas skivan med det enda spåret på sida två som ens liknar rock ‘n roll. En avslutning som heter duga och en sånginsats som kan vara den främsta på hela plattan.
Jag vet att alla inte delar min uppfattning om King Creole, jag har under årens lopp läst i böcker och publikationer som avhandlar Elvis karriär att soundtracket till filmen var en besvikelse. Icke för mig. Enligt mig så är den här LPn en av juvelerna i Elvis karriär. Elvis skulle aldrig komma att sjunga bättre än så här, vare sig innan eller efter. Visst, rent tekniskt sett var en del av senare materiel som It’s Now Or Never, Surrender eller en del av balladerna under tidigt sjuttiotal onekligen imponerande, men just kombinationen av teknisk briljans och en oslagbar entusiasm blir helt enkelt sensationell under lyssnadet av King Creole.
Något som dock alltid har förbryllat mig lite grann är valet av musik på King Creole. För det här är ju till stora delar – om än inte helt och hållet – en märklig anakronistisk hybrid av Dixieland från tjugo- trettiotalet och rock ‘n roll från slutet på femtiotalet. Näppeligen den givna musiken till en film inspelad av tonårsgenerationens idol nummer ett 1958. Att det sen kom att bli ett kanonsoundtrack har ju inte riktigt med den saken att göra, för frågan kvarstår: Vem kom med idén till King Creoles soundtrack?
Tillbaka till Elvis: lustigt hur radikalt Elvis röst vid det här laget hade förändrats, och det på bara ett par år. Utan att göra någon värdering i vad som bättre än något annat, så är det en ocean mellan den yngling som 1956 sjöng Heartbreak Hotel, Rip It Up, Blue Suede Shoes och Rip It Up och den röstakrobat som slungade ut sig King Creole, Hard Headed Woman, Dixieland Rock och New Orleans.
Den säkerhet, styrka och dynamik som Elvis visar upp på den här skivan är inget annat än häpnadsväckande.
Å andra sidan…många är de som anser att Elvis utförsbacke hade börjat redan något år innan och att King Creole bara är en urvattnad Hollywood-variant på den ursprungliga rock som Elvis spelade in under sina inte ens två år på Sun, de inspelningar som enligt dessa tyckare definierar begreppet rock ‘n roll.
Enligt mig handlar det om musik, musik som faktiskt kan ta sig olika former och hela tiden bilda nya hybrider av diverse olika influenser och intryck. King Creole har anammat ett antal ingredienser taget ur olika delar av musikhistorien. Ren rock ‘n roll typ Milk Cow Blues Boogie handlar det inte om, mera entertainment eller vaudeville (en del skulle kanske t.o.m. hinta mot parodi), King Creole är likt f-t en fantastisk LP.
Därför…
…en solklar FEMMA!!!
Popularity: 25% [?]
Permalink
09.21.11
Posted in Min blogg
at 12:25 am
Under det nio månader långa gapet mellan de två LP-skivorna Elvis Christmas Album och King Creole så släppte RCA en samling med det kanske inte helt korrekta namnet Elvis Golden Records.
Min invändning mot skivans titel grundar sig på att en majoritet, men alls inte samtliga spår, hade nått status som guldskiva vid LPns utgivande, något som man kan få för sig av namnet att döma. Men, för att vara petnoga, skivan heter ju faktiskt inte Elvis Gold Records utan Elvis Golden Records. En tolkningsfråga, men det känns lite skevt ändå.
Bortsett från den lilla petitessen så är det här självklart inget annat än ett helt fantastiskt album. Ett fyrverkeri utav fullträff som avlöser fullträff. Just så är det, varken mer och absolut inte mindre.
Och, märk väl, detta efter inte ens två års inspelande på det nya bolaget RCA! I ett drygt halvsekels perspektiv så ter det sig i det närmaste ofattbart att Elvis så pass kort tid in i karriären kunde ha samlat på sig en sådan skörd av framgångar, kommersiellt men framför allt artistiskt med en närmast ofattbar topp och – ej att förglömma – bredd på det han producerat.
Det här är dessutom musik som till stor del var helt nyskapande när den kom. Visst, embryona fanns redan – i en del fall bara något år tillbaka i tiden, i andra fall några decennier bakåt. Men den rock ‘n roll, sprungen från bluesen och dess kusiner, somdominerade västvärldens topplistor i slutet på femtiotalet hade på bara något år utvecklats till en helt egen stil med en utpräglad särart. Även om det går att peka på likheter med många låtar från fyrtio- och tidigt femtiotal inom rythm ‘n blues-genren så går det inte att förneka att den rock ‘n roll som dök upp i denna epok är någonting helt annat.
Och, lustigt nog, även om det rörde sig om de första trevande, osäkra stegen på okänd mark så skapades här ett slags ABC för hur rock ska låta. Ett ABC som gäller än i dag.
För där fanns ju faktor Elvis – en helt enkelt fullkomligt unik artist. Till på köpet en komplett sådan. Rock, blues, gospel, country, rockabilly, ballader m.m., inget var främmande för den unge Elvis redan från starten i hans karriär. På toppen av det en energi som las in i stort sett i var fras han sjöng. Aldrig för mycket, heller inte för lite, bara just det som behövdes för att ge varje låt just det där som krävdes för att göra den till den klassiker som en majoritet av hans låtar från de första åren av hans karriär är idag.
Elvis Presley var både totalt unik och outstanding i rock ‘n roll-genren från mitten av till slutet på femtiotalet. Så är det bara.
Va? Hörde jag någon nämna Little Richard?
Jodå, han är med där uppe han också. Little Richard var i den här eran en enorm innovatör och estradör. Elvis hämtade helt klart ett stort mått av inspiration från Richard, men han tog det ändå oftast ett par steg längre fram.
Hjälpt av ett fantastiskt team av låtskrivare, kompmusiker, arrangörer, inspelningstekniker och producenter så lyckades han så fenomenalt på så många olika plan i sin musik. Där Little Richard kan kännas som aningens endimisionell så verkar Elvis även tidigt i sin karriär i stort sett gränslös.
All Shook Up, Too Much, och Love Me så som Elvis framförde dom, hade det gjorts något liknande tidigare? Spår av det, ja, men inte så fullt ut som det är här.
Jailhouse Rock, exempelvis, har ju helt klart tagit mycket inspiration från Little Richard, men den görs på ett sätt som för den vidare in i en annan värld än bara den vanliga treackord-srocken.
Allt är på tå, på sin ytterta spets, under de första åren på RCA. Elvis är här i stort sett konstant på topp. Han ger allt han kan såväl i de vildate rockarna som i de allra lugnaste balladerna.
Även när det kan börja kännas tveksamt på den här skivan (Teddy Bear, Love Me Tender) så är det ändå likt förbaskat riktigt, riktigt bra, och Elvis ger absolut allt av sig själv även där.
Bill Haley då? Jo, nånstans finns han där också. Denne hade framförallt ett fantastiskt komband, men Haley själv? Bortsett från han mer påminde om Burl Ives än Rudolf Valentino, något som han knappast kunde rå för, så hade han självklart inget av Elvis utspel eller karisma i vare sig på skiva eller på scen.
Chuck Berry? Definitivt en av de som var med och skapade hela vågen som startade runt -55. Men, hur bra kompositör och gitarrist han än var så stod han sig givetvis slätt mot Elvis. Någonstans blir det som två olika världar. Hound Dog eller Maybelline? Kan man överhuvudtaget sätta dom mot varandra? Jag vet inte. Världens bäste sångare mot en fantastisk låtskrivare och en enormt inflytelserik gitarrist. Matchen börjar på något sätt inte.
Fats Domino? Visst! Men, enligt mig var denne nog ganska djupt rotad i den rythm ‘n blues som rocken utvecklades ur. Rätta mig om jag har fel, men Fats Domino, var han egentligen så mycket rock ‘n roll egentligen?
Jerry Lee? Tja, kanske nån gång då och då… Personligen så har jag aldrig förstått mig på hans storhet.
Det viktiga är ändå att slå fast att rock ‘n roll när den kom var ett helt nytt fenomen inom musiken. Både konstnärligt och kulturellt.
Och att Elvis var kungen…
Nu går vi över till skivan!
De flesta av låtarna här är så välbekanta för i stort sett alla oavsett generationstillhörighet, så mina egna små funderingar blir ganska så begränsade. Jag försöker att peta in lite kuriosa där jag känner till något, men att påpeka att, exempelvis, Heartbrek Hotel är en höjdarlåt känns ju lite meningslöst, om ni förstår vad jag menar.
ELVIS GOLDEN RECORDS Släppt på RCA Skivnummer LPM-1707
SIDA 1
1) Hound Dog
Och så öppnar man med en klassiker som bara kan kallas för just klassiker. Elvis gör här ett av sina allra främsta framföranden med ett utspel och en pondus som han sällan, vare sig förr eller senare, kommit upp till.
Men det är inte bara Elvis som glänser på Hound Dog; vilket komp, vilket driv vilket, trumspel, vilket gitarrspel! Helt enkelt oslagbart.
Ja den som påstår att Elvis snodde den här låten från Big Mama Thornton och gjorde en snällare, mjäkigare, mer anpasad version, kan den människan vara vänlig och ta ut cementen ur sina öron,
för det här är ett av rockens stora ögonblick. (Tänk om någon, som en bonus, hade haft modet att slänga ut Jordanaires från studion den kvällen också…?)
Här finns dessutom ett av Scotty Moores allra snyggaste gitarrsolon. Tror ni att gubbar som Jimmy Page, Jeff Beck, Jimi Hendrix och John Fogerty satt i sina pojkrum och försökte kopiera detta? Jajamänsan, det gjorde dom, något som satte stor prägel på rockmusiken från sent sextiotal och framåt.
Faktum är att det inte ens var Thorntons version som Elvis hade hört när han beslöt sig för att ta upp den i sin egen live-akt, det var Freddie and his Bell Boys som Elvis och hans gubbar hörde i Las Vegas under deras gemensamma sejour i april -56. Elvis framförde senare Hound Dog på TV innan han ens spelat in den själv.
Hound Dog var etta i USA under elva veckor.
2)Loving You
Loving You är redan beskriven under LPn med samma namn i denna serie. Ska jag lägga till något så får det bli den lilla kuriosan att Elvis två första filmer började med orden Love och Loving, men ingen av dom var, till skillnad från så gott som samtliga filmer på sextiotalet, vad man skulle kunna kalla för romantiska.
Som b-sida på Teddy Bear så blev det inte mer än en tjugondeplats för Loving You.
3) All Shook Up
En av femtiotalets bästa låtar från Elvis. Komposition, arrangemang och Elvis framförande är alltihopa helt lysande. Don’t Be Cruel som Spelats in ett halvår tidigare var vid den tidpunkten Elvis favoritlåt, så denne var väldigt angälegen att få spela in ytterligare en låt från samma kompositör, nämligen Otis Blacwell.
All Shook Up låg nio veckor på första plats i USA, och stannade kvar i hela trettio veckor på listan.
4) Heartbreak Hotel
Långsam blues med break i inledningen på varje vers och en lite annorlunda ackordsföljd än den sedvanliga i en blueslåt.
Det låter ju inte direkt som beskrivningen på en låt som kom att starta en flodvåg vilken kom att till slut täcka i stort hela jordklotet.
Men Heartbreak Hotel är udda, faktum är att jag knappt kan kan komma på en låt senare i Elvis karriär som ens påminner om den. Kan ni? Långsamt, sugande tempo, nästan hypnotiskt. Minimalistiskt komp och en Elvis som ömsom skriker ömsom viskar fram sina fraser. I efterhand så känns Heartbreak som ett kanske inte så givet val av singel, men vilken tur att det nu blev som det blev, för Heartbreak Hotel är en milstolpe i musikhistorien.
Och…ni vet väl att texten till Heartbreak Hotel är inspirerad av en tidningsnotis om ett självmord där offret hade skrivit ner ett par rader på en papperslapp, bl.a. “I Walk A Lonely Street…” Ja snacka om att göra avtryck på sin omvärld även långt efter sin död…
Åtta veckor på den högsta placeringen i USA blev det för Heartbreak Hotel..
5) Jailhouse Rock
Ett av Elvis allra största ögonblick. Återigen ett komp, ett arrangemang och ett framförande som i stort sett saknar motstycke.
Etta i USA under sju veckors tid.
6) Love Me
Redan omnämnd på Elvis andra LP.
Love nådde aldrig den första positionen på Billboardlistan utan fick nöja sig med en andra placering som bäst. Gott nog.
7) Too Much
Ehuru begåvad med ett sanslöst sväng så har Too Much aldrig varit någon favorit för mig, den har helt enkelt en sällsamt monoton melodi. Det är inte många toner som överhuvudtaget används i sångmelodin.
En av Elvis mer anonyma rocklåtar från femtiotalet.
Gitarrsolot? Ja det är en historia för sig. Scotty Moore är ju faktiskt ute och cyklar totalt efter en lovande inledning. Jag har alltid, från den första gång jag hörde Too Much, undrat över hur han kunde spela ett så sanslöst dåligt solo. Moore sa själv i en intervju att det fanns flera tagningar att välja på och att han sa till Elvis vid slutgenomgången att just den här tagningen var helt oanvändbar. Varvid Elvis spefyllt vänder sig om, tittar på Moore och säger med ett sadistiskt leende: “Jodå, den tar vi”!
Hyggligt.
Trots mina invändningar så hamnade Too Much högst upp på listan i USA under tre veckor. Lite märkligt enligt mig…
Originalet hade spelats in ett år tidigare utav Bernard Hardison. Utan att denne ens sjunger i närheten av så bra som Elvis gör så har ändå Hardisons original ett par poänger som 1956 års version saknar.
SIDA 2
1) Don’t Be Cruel
En lättviktare på ytan, men Don’t Be Cruel, Elvis allra första poplåt, är mer eller mindre faktiskt ett mindre mästerverk. Elvis framförande är inget annat än magnifikt. Även kompet är av högsta kvalitet, ett litet minus dock för Jordanaires alltför framträdande roll.
Snyggt slutackordpå gitarren.
2) That’s When Your Heartaches Begin
En av de känslosammare balladerna från Elvis tidiga år. Visst, det är ingen uppvisning i perfektion, rösten är lite tunn och intoneringen svajar här och där, det talade partiet utstrålar en lätt tveksamhet. Men en ung Elvis sjunger på ett sätt så att man tror på vartenda ord han sjunger. Vilken dramatik, vilken smärta, vilket patos!
Peakade på plats 58 på USA-listan och väldigt långt från att ha sålt guld 1957…
3) (Let Me Be Your) Teddy Bear
Från LPn Loving You och därmed redan omnämnd. För att sammanfatta det i en mening ingen av mina favoriter från epoken, förmodligen Elvis första medvetna flirt med tjejer i och t.o.m. under tonåren, men ändå en mycket bra genomförd komposition.
4) Love Me Tender
Tyvärr så kan Love Me Tender vara Elvis mest uttjatade låt, och i och med det så har också tidens tand kunnat gnaga riktigt ordentligt på den. Ganska tidigt så kom jag även att föredra Elvis liveversion med ett helt annat tempo, tonartsbyte och fullt orkesterarrangemang (värdigt Eurovision Song Contest!).
Visst, även originalet har sina poänger, Elvis sjunger väldigt bra och det är en utmärkt komposition med fina harmonier, men jag får inte gåshud var gång som jag hör gitarrinledningen på Love Me Tender.
Ärligt talat så har jag i dag svårt att förstå Love Me Tenders status i Elvisvärlden med tanke på den mängd mindre mästerverk han gjorde under samma epok.
Etta på USA-listan hösten -56 under fem veckor.
5) Treat Me Nice
En av låtarna från filmen Jailhouse Rock, dock inte från EP-skivan med samma namn (varför gjorde man inte en LP av den?). Den hamnade i stället som b-sida på singeln Jailhouse Rock.
Låten har ett skönt rytmiskt gung och en Elvis som ligger ovanpå alltihopa med elegans och ledighet. Jordanaires finns där bakom precis så mycket som dom ska göra, och Scotty Moore kör en räcka finurliga fill-ins.
Ehuru blott en b-sida så klättrade den till plats 27 på USA-listan.
6) Anyway You Want Me (That’s How I Will Be)
Här har vi, i stark konkurrens, en av Elvis starkaste ballader från femtiotalet. Sångprestationen är helt enkelt magnifik.
Tyvärr så kom den här låten bort mer eller mindre som b-sida på Love Me Tender, en list-etta som jag tycker fullständigt bleknar i jämförelse. Gömd som b-sida kom Anyway You Want Me ändå upp på position 27 i USA.
7) I Want You, I Need You, I Love You
Och i stort sett allt som skrevs om spåret innan kan sägas även här. En oerhört stark ballad där Elvis återigen visar vilken fullfjädrad sångare han var även i unga år. Ett fullständigt lysande framförande och en väldigt stark komposition. Ledigt en av Elvis bästa ballader, inte bara under femtiotalet utan genom hela karriären.
En detalj som ni nog inte känner till – de flesta av er i vart fall – är att I Want You…faktiskt är uppföljaren till Heartbreak Hotel. Inte den mest logiska direkt. Anmärkningsvärt är att den inte gick upp till den förstaplats som borde varit vikt för den. I Want You, I Need You, I Love You fick nöja sig med en tredje plats.
Nåja, två månader senare så släpptes Hound Dog, och ordningen var återställd…
Ja vad säga – en tidig “best of” med Elvis kan ju bara bli suverän. Även när det är tveksamt, som med Teddy Bear, Too Much och Love Me Tender så är det ändå lysande, outstanding och klassiskt om vartannat.
Slutbetyget kan bara bli ett, såklart. Nog ordat.
En sista detalj: De fyra första fullängdare som Elvis släppte peakade samtliga högst upp på Billboards LP-lista, men ej så Elvis Golden Records. En tredje plats blev den högsta positionen, men den stora majoriteten av presumtiva skivköpare hade ju redan alla låtarna på singel eller EP…
SLUTBETYG: En klockren FEMMA!!!
Popularity: 29% [?]
Permalink
09.17.11
Posted in Min blogg
at 11:12 pm
Epilog.
Kortfattat.
Upp sex på morgonen och kände mig märkligt fräsch i i stort sett hela kroppen. Lite lårmuskler ömmade, annars var det ingen skillnad alls jämfört med normalt. Märkligt.
Buss från Karesuando till Kiruna. Tre timmar tills flygbussen skulle gå. Inga problem alls. Satte mig vid ett bord där det fanns el-uttag intill och började att skriva större delen av krönikan om etapp 3.
Gick ut en kvart i förväg på planen utanför där alla bussarna avgår.
Och väntade.
Och väntade.
Efter tjugo minuter så började jag ana att något inte var som det skulle. Här gällde det att agera. Var något fel så var jag ju tvungen att förstå det på en gång. En busschaffis gåendes på väg förbi förklarade också mycket klart och konkret när jag frågade varifrån flygbussarna avgick. På andra sidan gatan, utanför själva området.
Jag hade alltså just missat min flygbuss.
Skulle det trots allt gå åt h-e innan allt var över? Var det detta som allt skulle falla på till sist?
Kastade mig mot dörren till Stadshuset som låg alldeles intill. Väl därinne sprang jag fram till damen i receptionen som förklarade lugnt och sakligt att det inte var några problem alls med taxi i Kiruna, och att hon mer än gärna kunde tänka sig att ringa åt mig.
Tack!
Upptaget, bara att försöka igen…
Nu gick det! Kö…
Äntligen kom hon fram, men…nähä…ingen bil ledig, men…just det, missat flygbussen, kommer inte hem annars, OK, tack för det!
Tio l å n g a minuter senare så kom det en bil och plockade upp mig. Fem minuter senare så var vi framme vid flygplatsen. 350 kronor…Tack för det…
En minut senare hade jag checkat in och gick till gaten…en kvart innan den ens öppnade. Ingen risk för någon större stress egentligen…
Tre timmar senare var jag hemma – inne i butiken mao – och allt var snabbrt precis som det ska vara.
Nu fortsätter vi med Elvis-plattorna!!!
Treriksröset
Popularity: 28% [?]
Permalink
09.15.11
Posted in Min blogg
at 2:03 am
Det fick bli en båtresa.
Beslutet kom ungefär samtidigt med att jag vaknade någon gång runt halv åtta.
Upp ur sängen, dusch, på med kläderna, en snabb frukost och sen iväg till fots med full ryggsäck mot det ”riktiga” Kilpisjärvi nio kilometer bort.
Nu kommer en intressant punkt i berättelsen. Tanken var alltså att jag skulle ta bussen tillbaka till Karesuando på eftermiddan den enda bussen under dagens lopp. Detta för att dan därpå ta mig till Kiruna för flyget hem.
Om jag då skulle ta med mig hela packningen så kunde jag sen ta bussen från där båtarna avgår, för att slippa gå hela vägen tillbaka. OK, lite tungt onekligen – dator, CD-spelare, CD-skivor osv. ca 15 kg – men det skulle bli bättre så. Trodde jag…mer om det senare…
Väl medveten om att båten inte skulle vänta på mig blev det en rask promenad. Kom fram tio minuter i förväg till vad jag trodde skulle vara en på sin höjd kvartsfylld båt. Icke. Proppfylld.
Ett tag var jag orolig för att jag överhuvudtaget inte skulle komma med. Vilket öde i så fall…
Precis före mig i kön stod tre sportiga, fräscha finska kvinnor runt fyrtio. Av någon anledning såg dom rätt glada ut över att se just mig där. Tre charmiga leenden mötte mig. Oj, tänkte jag, det var längesen jag fick den uppskattningen spontant från det andra könet. Förklaringen kom dock så fort jag satt mig i båten. Snittåldern på övriga passagerare låg runt 68, och jag ljuger inte! Jag var helt enkelt mer eller mindre den ende mannen under 65 på båten.
Nåja, det var ju inte för att flörta som vi var där så jag satte mig längst bak, tjerna i fören i någon slags kajuta. Det frestade ändå att gå dit och sätta mig och hålla hov som i vissa stunder är mäktig till, men nej…inte i dag.
Båtturen i sig var mäktig.. Alla platser var inombords men båten hade stora panoramafönster. En gropig sjö gjorde inte nånting alls, och Treriksröset – som var det utstakade målet – närmade sig. Jag var helt enkelt på väg dit med stormsteg.
Snart blev den blåsiga sjön både mindre och smalare. Till slut så smal att den snudd på liknade en flod.Till slut var det inte mer än ett några tiotal meter i varje riktning till strandkanten. Ena sidan svensk, den andra finsk. (När det blir krig mellan Sverige och Finland så kommer man att kunna kasta snöboll eller skjuta med slangbella över sjön här. Fast det blir förhoppningsvis inte i det här århundradet).
Framme! Hela gänget av båten för vandring mot målet. Jag gick av sist av alla då jag satt mig i aktern och fick väl uppe på bryggan hundra meter bort se de tre stiliga finskorna gå med raska steg längs stigen bort mot monumentet.
Där hänger vi på! tänkte jag.
Jodå, snart så hade jag passerat samtliga övriga som gick framför mig, men finskorna, dom drog på.
Jag ökade takten men tog blott mödosamt in en meter här, en meter där. Jag började efter ett tag undra över om dom möjligtvis var tre gamla skidåkartjejer som jag sett på TV tjugo år tidigare under VM eller vinter-OS, tävlandes mot “Billan”. Allt jag såg var tre kalufser och en gul och två röda väl sittandes sportkläder tjugo meter framför mig. Faktiskt, fram till monumentet tre kilometer bort så hade jag ännu inte riktigt kommit ikapp dom. Och då gick jag ändå så fort jag bara kunde. Hu vilka tjejer…(Nåja, jag hade ju packning det hade inte dom…).
Väl framme vid monumentet så började jag nojsa och fjanta mig i vanlig ordning. Jag presenterade mig och frågade om dom kunde svenska .Nej, det kunde dom inte , men jag fick den i mitt tycke stiligaste – ja,varför inte? – att ta kort på mig när jag lutade mig mot den stora stenklumpen. Det blev stora, ja ännu större leenden än tidigare. Det här kändes riktigt bra.
Som ett ytterligare plus på det hela så hade allt molnigt från morgonen flytt sin kos och en ytterst behaglig septembersol tittade fram och gav en väldigt positiv lyster både till omgivning och stämning.
Tillbakamarsch och finskorna började ge sig iväg. Jag ville dock först göra det där berömda varvet runt monumentet: dvs avverka Finland, Sverige, Norge och ta ett par sista kort.
Men vart tog dom vägen? Vart hade de gula och röda sportkläderna tagit vägen nu då? Jo, där kunde jag skymta dom en bit bort i snårskogen.
På med ryggsäcken och så snabbt efter i tvåhundra meter…tills jag helt plötsligt på stigen såg en vägskylt utsnidad i trä.
“Kilpisjärvi 12 kilometer” stod det på den.
Inte 11 kilometer som jag läst innan på nätet. Men ändå…en kilometer hit eller dit är väl inte nåt att bråka om…
Jag tittade på klockan: tjugo över elva. Om jag skulle gå på i en jäkla fart sex kilometer i timmen, så skulle jag fixa det. För vi var ju på sjönivå och skulle till Kilpisjärvi på sjönivå, så det skulle ju inte vara några större problem med kuperad terräng, tänkte jag.
Eller kanske jag ändå skulle satsa på tryggheten med båt tillbaka i trevligt sällskap! Den skulle ju anlända en kvart innan bussens avgång och allt skulle vara frid och fröjd. Eller…?
Jag kastade en blick bort mot stigen mot Kilpisjärvi, och där ett par hundra meter bort så såg jag den blonda kalufsen på den sötaste finskan. Dom hade också beslutat sig för att knalla tillbaka.
Saken var avgjord. Här skulle det gås och fort dessutom!
Jag satte av i en hast, nästan småsprang, med min femtonkilos ryggsäck på ryggen. Påfallande snabbt kom jag också i fatt sällskapet och…nej det blonda håret och gula sportkläderna tillhörde en helt annan person, en gammal tant till på köpet.
Nåja, tärningen var kastad. Här fick jag inte missa någon buss inte. Raka spåret mot hållplatsen!
Lustigt nog så började det faktiskt ganska snart att gå uppför. Och det fortsatte att gå uppför. Och uppför. Och uppför. Och uppför.
Men skulle då detta aldrig ta slut? Vad skulle jag upp på ett berg att göra? Nåja, det skulle väl snart gå nerför igen.
Icke alls.
Det bara fortsatte att stiga och stiga och stiga. Efter ett tag så kunde jag titta ner på dalgången med röset, ett par hundra meter nedanför mig…och titta framåt mot en stenig, lerig, slipprig stig som bara fortsatte uppåt.
Och jag började bli riktigt andfådd. Och vem skulle inte bli det?
På plussidan så var det ett rent utsagt vidunderligt landskap som visade sig under mig, med den klarblå himmel som det var just den dagen. Helt makalöst…men jag ville självfallet ändå inte missa bussen.!
Väl uppe på något som kunde kallas för bergskam så vände jag mig om igen och såg ut över det helt fantastiska landskapet. Och där långt därnere, stor som en liten barkbit, så såg jag båten gå ut från bryggan.
Där satt hela gänget, och framförallt tre damer som nu fick roa sig med sitt eget sällskap, och där stod jag, en åsna som, om stigen fortsatte att klättra uppåt, med allra största sannolikhet nu skulle missa min buss och därmed också mitt flyg hem och beskådade alltihopa. Där kunde jag ha suttit och haft det hur mysigt som helst och sen haft min buss kort därpå mot Karesuando.
En titt på mobilen visade mycket riktigt att chansen att hinna bussen var minimal.
För vägen bara fortsatte uppåt. Uppåt. Uppåt. Uppåt. Och ingen lätt väg heller. Det var risk för att snubbla och bryta en fot i stort sett hela tiden. Sten efter sten efter sten i all oändlighet. Dessutom bäckar som skulle korsas där någon slumpmässigt slängt ut lite blöta stenar.
När skulle det börja plana ut? När skulle det börja gå nedåt? Vad är klockan? Hur lång bit är det kvar?
När det var som högst så dök det upp en skylt: Kilpisjärvi 5.8 kilometer. Va!? Jag hade bara gått halvvägs! En ny titt på mobilen visade att jag hade en halvtimme på mig för den andra halvan.
Jo, där gick det upp för mig; det fick bli en liftning till Karesuando, ett äventyr det också i och för sig, om det var till någon tröst.
Någonstans där så ledde stigen in i ett rent stenhelvete. Gigantiska bumlingar travade på varandra ungefär som man kan se på vågbrytare i hamnar. Med ryggsäcken på min rygg så hoppade jag med hjärtat i halsgropen från sten till sten. När jag i det läget insåg att stigen bara fortsatte uppåt så kände jag att det fick vara nog. Alltså, vi var säkert på femhundra meters höjd över sjön. Det var en oerhörd stigning i en väldigt tuff terräng. Med dessutom en tung rygga så blev det här riktigt jobbigt. Jag blickade neråt och tänkte: “OK, det kanske är skog och myrar därnere men det är väl ändå inte värre än det här. Jag börjar klättringen neråt”. Sagt och gjort, jag började långsamt glida ner mot den bevuxna delen av bergsryggen. Inte lätt det heller. Ingen stig, väldigt brant, stenar som lossnade under mig, murkna trädstammar som knäcktes när jag tog tag i dom, och därnere skog, skog och återigen skog. Tät skog.Och stenar under vegetationen som riskerade att vricka mina fötter om och om igen. Och myrmark. Och åar. Och det tog aldrig slut.
Jag gick och gick och gick. Slutligen – efter kanske två timmars traskande i helt omöjlig terräng – så såg jag Kilpisjärvi på andra sidan sjön i en glipa mellan några träd.
Jodå, jag hade gått spik på, inget snack om saken, det brukar jag göra också. Bara ett problem, för en fågel så hade det funkat men inte för en människa. Det fanns ju en stor vik av sjön emellan oss, en vik som jag inte haft i mitt huvud. Jag hade trott att det bara var att glida längs en rak strandkant. Viken den var helt utanför min planering.
Det var bara att börja gå till vänster, men nu var terrängen om möjligt än värre. Nåja, jag var så blöt att jag inte kunde bli blötare. Så jag gick och gick och gick tills jag började se hur pass djupt in viken låg. Säkert en kilometer till, kanske mer än så,…och åt helt fel håll för mig. Mer eller mindre fick jag gå tillbaka…Långsamt gick det upp för mig varför vandringsleden gick just där den gick. Över berget men kortaste vägen, såklart. Jag hade kommit åt h-e fel…
Alltså, här ungefär så började jag få den där känslan av att ”nej, nu är inte jag med längre, nu vill jag byta kanal!”. Jag fick verkligen peppa mig själv: ”Sätt bara den ena foten framför den andra så ska vi trots allt snart vara framme! Ena foten framför den andra. Ena foten framför den andra. Snart, snart, snart är vi framme”.
Nu låter det ju som något överkomligt, att följa stranden på en vik tills den tar slut, men den där bergskammen som jag lämnat någon timme innan började närma sig oroväckande. Jag fick fasan i huvudet att det inte skulle gå att komma förbi ett par hundra meter längre fram. Alltså att berget skulle stupa rakt ner i vattnet. Vad jag hade gjort i ett sånt läge vet jag inte. (Förmodligen hade jag lämnat ryggsäcken åt sitt öde och gått tillbaka där jag lämnade stigen.)
Lyckligtvis så blev det inte så, även om bergskammen inte var mer än tio meter från stranden på det smalaste stället.
Till slut, efter stor möda mellan tättväxande, låga, ytterst grenrika träd, genom ris, över sten och kullar så kom jag till änden på viken. Och se där, tro det eller ej, en femhundra meter bort kunde jag se – landsvägen!
Och vad nu då? En bil på vägen också! Jag var tillbaka i civilisationen.
Den bilen var just då en oerhört vackrare syn än de tre finskorna tillsammans, och jag menar det.
Jaha, då var det bara att ta sig fram längs vikens kortsida då, så skulle jag vara uppe på vägen och starta liftandet mot Karesuando. Kanske skulle jag vara där inom en timme. När det är som mörkast, det är då ljuset lurar bakom knuten.
Men vad var det för ett brus som jag hörde? Ett brus som bara ökade för varje steg jag tog? Kunde det vara en ny bäck?
Och så kom då nästa ”det här får inte vara sant!”.
Från de höga bergen runt omkring ner till viken så gick det en häftigt strömmande, strid flod som effektivt gick mellan mig och vägen. Djup och uppenbarligen helt omöjlig att vada över.
Men skulle då detta aldrig ta slut? Var det här den dagen då jag slutligen skulle brytas ner? Vad var det här ett straff för?
Jag började ytterst mödosamt att gå uppströms för att hitta ett möjligt ställe att via stenhopp ta mig över floden. Alltså, vid det här laget så hade jag gått drygt 25 kilometer – inkluderat morgonetappen och etappen från båten till monumentet – med min femton kilo tunga ryggsäck, varav hälften i synnerligen svår terräng. I detta läge så var jag på en ren utmattningsnivå. Tröttheten började blandas upp med en stor portion bitterhet.
“Varför tog jag inte båten? Varför tog jag inte båten? Varför tog jag inte båten?”
Men så helt plötsligt så såg jag något längst bort uppströms. Var det ett träd som fallit över vattnet…? Eller var det möjligtvis…? Kunde det vara? Var det verkligen…? Jodå, det var en bro!
Gud hade inte övergivit mig ändå!
Det tog, genom den oländliga stiglösa terrängen, ytterligare en kvart att komma till bron, men jag kom ändå dit till slut. Just då så kändes det nästan overkligt.
Från bron tog det mig fem minuter till för att komma till landsvägen. Och väl där vad får jag se: Jo, sällskapet med tanten som jag på håll misstagit för en av finskorna satt på några rastplatsbänkar och pratade ledigt och glatt med varandra. Va! Jag hade ju skenat om dom fem timmar tidigare precis i början på etappen! Så mycket vann jag alltså på att vara smart och lämna stigen…Absolut ingenting. Vilken åsna jag kände mig som…
Och efter det så kom nästa ego-knäck, som på beställning: Jag fick en lift efter bara två minuter vid vägkanten. Toppen! Två killar som “bara skulle en bit bort”. “OK” sa jag och hoppade in. Det var ju ändå en bit på vägen.
Vart skulle dom? Jo, till hotellet där jag hade startat dagens etapp! Jag hade ju alltså lika gärna kunnat lämna ryggan där och återvänt senare på eftermiddan. Allt detta släpande på ryggsäcken hade alltså ingen som helst mening då jag slutligen åtta timmar senare var tillbaka på utgångspunkten…
Försökte i en halvtimme lifta därifrån utan den minsta antydan till framgång. Knappt en bil passerade.
Tog min Mats ur skolan och ringde efter en taxi som körde hela vägen till Karesuando. 1320 kronor, men vad göra? Det hade blivit mångdubbelt dyrare att missa flyget. Valde att i Karesuando ta in på vandrarhem i stället för hotell och fick tillbaka 350 av pengarna där. Bussen hade kostat 200, så, ja, det gick väl att smälta.
Väl på vandrarhemmet tog jag en dusch och bytte kläder, gick och åt, skrev ner stora delar av detta som ni läser just nu och kände mig allteftersom oförskämt pigg. Blott en lätt stelhet, ingen trötthet alls faktiskt, bara en stark känsla av att ha gått igenom stora prövningar under dagens lopp. Visst var det så, men ganska snart så var prövningarna omvandlade till mestadels positiva minnesbilder som jag kunde småle åt. På det stora hela så hade det ju faktiskt varit en rent ut sagt fantastisk dag, fylld med oförglömliga upplevelser.
Det som inte dödar en härdar bara.
Det hela blev lite grann som en allegori över livet självt: man ska inte bara rusa på i 180 och tro att det går bättre för det. Bättre att stanna upp då och då, titta på kartan och sen gå vidare. Ett gott råd till mig själv.
Epilog i morgon.
Popularity: 28% [?]
Permalink
09.13.11
Posted in Min blogg
at 8:06 pm
Vaknade på hotellet lagom till frukost. Förväntade mig ett fantastiskt fjälllandskap från det högt belägna hotellets panoramafönster. Icke då. Regn och dimma.
Nåja, regnet var nu inte värre än småspik och under frukosten på Hotell Davvi så hade det den positiva egenskapen att långsamt avta.
Efter utcheckningen så gick jag ner till byn – verkligen en by – Karvesuanto. Karvesuanto. Just det – den finska delen av Karesuando – och frågade efter när bussen skulle avgå mot Kilpisjärvi. Svaret jag fick då kom inte alls att stämma med de andra två svaren jag fick på samma fråga senare under dagen, och inget av svaren var korrekt heller för den delen.
Alltså: genom den pyttelilla byn Karvesuanto så går det kanske fyra bussar om dagen. Två mot Kilpisjärvi och två som går därifrån ifrån. Om ens det.
Det finns bara en landsväg så några andra bussar är ju då inte möjliga. Att då efter ett antal år, när man jobbar på bensinmacken där bussarna stannar, inte känna till vid vilken tidpunkt de avgår känns ju rätt märkligt, så till vida det nu inte är så att det uppfattas som mindre viktigt med en halvtimme hit eller dit. Det är kanske just så det är? När man är där nuet alltid är med en och då en timme eller tre inte är så viktigt för en, för att när allt kommer omkring, man har ju ändå ingen brådska med nånting när man väl är framme dit man ska , så då är ju bussens avgång med en marginal på en halvtimme hit eller dit inte så viktig.
Till deras försvar: alla svaren var tidigare än bussens avgång, så jag riskerade ingenting.
Jag beslöt mig för att gå tillbaka över bron till Karesuando på den svenska sidan – och just då började regnet tillta igen. Ordentligt. Nåja med gott om ombyteskläder i ryggan spelar väl lite väta ingen större roll.
Räddningen blev ändå till slut, när regnet vräkte ner, det lokala biblioteket där jag hastade in, där man till min stora glädje kunde låna en dator. På just den datorn så kom faktiskt större delen av gårdagskrönikan till.
Lätt blöt men inte så mycket att det störde så kom jag till slut med bussen mot Kilpisjärvi. Efter en timma på bibblan så gick jag ånyo över bron in i Finland och satte mig helt enkelt på rasthaket intill med min bärbara och en kopp kaffe, så fick den komma när den behagade dyka upp.
Och det gjorde den, och den bjöd på en tio mils fascinerande väg genom den svensk-finska fjällvärlden. Svensk-finska säger jag då vägen hela tiden faktiskt går jämns med gränsen mellan de två länderna. Onekligen blev det som allra pampigast vid just Kilpisjärvi. Majestätiskt i stort sett. Och det man ser därifrån är ju faktiskt just Sverige.
Jaha, av från bussen och fram till hotellet, som låg aningens irriterande ungefär en kilometer bort. Nåja, det skulle visa sig att jag hade ren bonnröta som bara fick gå en kilometer. Mer om det senare.
Väl framme och uppdaterad på var jag skulle bo osv så beslöt jag mig – klokt nog – för att göra en mindre rek-tur för att veta exakt vart jag skulle gå på dan därpå för att komma till Treriksröset. Jag hade kollat bussarna tillbaka och den enda bussen föe dan skulle avgå 13.30.
Alltså, ingenting fick lämnas till slumpen. Tjugotvå kilometer i terräng Kilpisjärvi – Treriksröset tur och retur – kan ta runt fem timmar om man går fort, så det var viktigt att jag visste var själva leden utgick någonstans. Någonstans norrut, men var? Bra att veta när man startar så att man slipper slösa tid på att ta reda på det om man nu har knappt med tid.
Jodå, jag började gå längs landsvägen, och jag gick och gick och gick.
Efter ett tag så insåg jag hur det låg till: jag var inte i Kilpisjärvi!
Jag hade tagit in på ett hotell med Kilpisjärvi i namnet, som sålunda utgav sig för att ligga där så att folk som ville åka till just Kilpisjärvi skulle kontakta dom och ta in där. Men hotellet låg ungefär nio kilometer ifrån själva Kilpisjärvi! För de flesta som åker dit kanske det där är helt uppenbart eller så spelar det inte någon roll, ungefär som att Stallmästargården inte ligger i Stockholm, men för mig så blev det en katastrof. Jag gick i nästan en och en halv timma innan jag var framme där jag från början förmodat att jag skulle vara. Enkel matematik. Tre timmar extra skulle den promenaden ta. Nu var vi helt plötsligt uppe i åtta timmar och en buss tillbaka till Karesuando som skulle gå vid halv två. Halv sex skulle jag behöva lämna hotellet! Lifta? Kanske, men vem kan förlita sig på något så osäkert? För…bussen till Karvesuanto skulle vara den sista för dan. Och i så fall skulle jag missa flyget hem från Kiruna. Vad göra?
Just då och där dök nu det nya alternativet upp.
Det fanns ju båtar såg jag från det “riktiga” Kilpisjärv till Treriksröset, såg jag på en skylt längs vägen. Vore det något? En liten prestigeförlust skulle det onekligen vara, men jag skulle ju ändå ha varit “där” dit jag ställde kosan.
OK! Tankarna började snurra i huvudet. Ett par realistiska alternativ fanns.
Alternativ 1 Strunta i allt, gå på ortens dansrestaurang och roa mig för att åka hem dan därpå utan en meters promenerande.
Alternativ 2 Gå upp klockan fem packa och ge mig iväg mot Treriksröset.
Alternativ 3 Åka båt från Kilpisjärvi till Treriksröset och sen gå tillbaks därifrån.
Alternativ 4 Gå dit och försöka tajma in en båt tillbaka.
Alternativ 5 Åka båt fram och tillbaka.
Med de tankarna i huvudet gick jag tillbaka till mitt hotell i skymmningen. I början så hade jag ett envist regn piskandes i ansiktet, men som tur var så avtog det. Och då…då kom den igen.
Fastän att det var mulet så kom återigen den där magiska känslan fram igen. Mörka berg som avtecknade sig mot en regnskytyngd himmel, en stor lite ljusare fjällsjö och så strödda lampor från de få hus som fanns i området. En gång var femte minut så kom det en bil på den långa raksträckan, men det bara ökade på den lätt overkliga känslan. Jag såg lamporna i mörkret långt innan jag hörde motorbullret. I början så rörde sig knappt ljuset innan det tog fart de sista hundra metrarna och bilen sen svischade förbi. Jag tog en del kort med min systemkamera med lång slutartid. (Lutade den mot räcke o.dyl.). Får se när jag kommer hem hur dom kommer att gestalta sig.
Men viktigast: jag njöt igen! Så häftig miljö och jag hade privilegiet att vara där och beskåda alltihopa. Allt oväntat trassel som bortblåst i mitt huvud.
Väl tillbaka har jag fortfarande inte bestämt för vilket alternativ jag kommer att ta. Svaret kommer i morgon.
Tack för att ni läste så här långt!
Popularity: 28% [?]
Permalink
09.12.11
Posted in Min blogg
at 11:32 am
På ett flygplan, 12 000 meter över havet enligt den manlige ( alltid män, har ni tänkt på det?) piloten. Inom en timme landar vi i Kiruna. 11 september 2011. Vilken dag för att flyga och vilken dag för att börja ett nytt äventyr! Och Kiruna, varför Kiruna av alla platser på vår jord? En Ryanair till Paris, Milano eller Rom hade kostat en tiondel av priset för Kiruna-Stockholm tur och retur. För att inte tala om den totala frånvaron av ex-flickvänner norr om polcirkeln, till skillnad mot situationen i nämnda städer i syd.
Men, har man en vardag som min så sätter det ofelbart sina spår. Det märks inte på en gång, det kan till och med gå en längre tid då man tycker att det mest är charmigt. Det kommer krypande. Efter ett längre tags oavbrutet arbetande i servicebranschen och med en av Sveriges mest trafikerade gator utanför mig, både i arbetet och hemma, så känner jag det efter ett tag som oundvikligt: det är tystnaden som jag vill ha. Ingen trafik, ingen musik, ingen som frågar efter mig eller efter något, inga galleriabyggen, ingen TV eller radio, inga fylleskrål utan helt enkelt ingenting.
Från Kiruna, som ju de facto också är en stad ska jag i kväll ta mig till Karesuando. Därefter, i morgon, bär det av till Kilpisjärvi – Finland – som ligger snudd på så långt norrut som man bara kan komma. Tanken är att väl i Kilpisjärvi så ska jag ta en endagarstur till Treriksröset, en sträcka på 11 kilometer i var riktning – sammanlagt 22 kilometer följdaktligen – för att sedan hastigt och lustigt dra mig hem igen. Ett par dagar av tystnad och förhoppningsvis, om vädret visar sig på sin goda sida, ett par andäktiga panoramabilder att mentalt ta med sig hem.
Och förhoppningsvis ska skelettet till den berättelse som du nu läser ha blivit färdigköttat.
Alltnog, sin verklighet får man springa länge och snabbt för att undslippa. Redan på Arlanda stötte jag på Robban, trummis med Eric Gadd och stammis i butiken. Av från flygbussen in till centrum så stötte jag på Nina och Anna-Lena som omedelbart kände igen mig från butiken. I Kiruna.
Nina – som av en slump råkade vara min musikerkollega Nina Ramsby – och hennes väninna var på väg till Nikkaloutta för en vandring mot Abisko. Vi satt ner på Kirunas busstation och åt en – faktiskt – välsmakande lunch.
Deras buss gick fem timmar före min, och vad gör en främling i Kiruna under fem timmar en söndageftermiddag i september när temperaturen närmar sig tio och en tung fjällvind letar sig in under kläderna? Inte mycket kan jag säga, men jag tog en lov runt större delen av stadens kärna – ett par varv till och med – och hann väl med att få något så när grepp om hur världens till ytan största stads centrala delar ser ut. Kom aldrig till Toullavara -ett par kilometer österut – som självfallet är helig mark för mig. Shanes var ju från just Toullavara…Nåja, det får bli nästa gång.
Runt sju gick så min buss till Karesuando. Inom en timme efter avgång så började solen så långsamt gå ner, ackompanjerad av en fullmåne som undan för undan växte sig allt starkare.
Och…det var nog en av de vackraste solnedgångar jag sett i hela mitt liv. Blodröd himmel och svarta cirrusmoln som tecknade skarpa siluetter på himlavalvet. Jag förstod helt plötsligt religionens starka färste i norr. För det jag såg från mitt bussfönster var ju inget annat än en religiös upplevelse. Låg skog som inte alls fårmådde att nämnvärt skymma horisonten, små vackert skulpterade bergsåsar, mörka fjälltjärnar, åar, älvar och så den karaketeristiska tundran. Allt detta under denna majestätiska solnedgång. Röd som blod och mäktig som universum självt.
Märkligt, som barn så var vi en del uppe i norrland, jag och mina föräldrar, och något som jag kommer ihåg än i dag och som helt plötsligt kom för mig var dessa gudomligt vackra solnedgångar som gjorde så starkt intryck på mig redan som sexåring.
Och…jaha, där stannade vi i Vittangi busstation. Några kliver av, andra går på och småtjattrar sins emellan. Chaffisen hämtar en tidningsbunt och iväg igen.
Den andra världen knackade lite försynt på.
Väl framme i Karesuando så körde busschaffören mig bort mot bron över Muonio älv som leder in i Finland. Jag hade nämligen bokat hotell på den finska sidan – Karvesuanto, två kilometer bort – av någon anledning. Förmodligen enbart av den futila orsaken att deras sida kom upp först på nätet.
Något lite av solnedgången tecknade sig fortfarande på horisonten. Ut gick jag ur bussen som rullade iväg och ett par kliv mot bron över Muonio älv. Innan bron hör jag helt plötsligt ett kraftigt hundskalv…som kommer närmare och närmare…Pang! Ut ur ett buskage kommer en kanin formligen skjuten ur en kanon och efter denna en hund som är n-äs-t-a-n lika snabb. Över bron springer dom rakt in i mörkret. Jag lommar efter och får efter en minut syn på hunden som slokörat kommer linkande emot mig. Ovanför jycken så ser jag plötsligt en fågel vars like jag aldrig sett förut. En fladdermusliknande, flackt flygande varelse som följde hunden på tre meters höjd hela vägen bort.
Och där står jag i mörkret på en bro över en älv mellan två länder med en skymmning som den nyss beskrivna i bakgrunden. Jodå, nog finns det magi här uppe i norr. Det kände jag långt ut i fingerspetsarna.
Återkommer i morgon.
Popularity: 28% [?]
Permalink
