05.25.17

Kapitel 28 – Lyftet som kom av sig

Posted in Min blogg at 11:58 pm

I slutet av augusti -97 hade jag haft öppet i nio månader. Efter ett darrigt inledande halvår som snudd på fick mig att lägga ner kom en sommar som överträffade även högt ställda förväntningar och långsamt började insikten krypa på mig att det kanske ändå skulle kunna funka det där med att driva en butik på Långholmsgatan i Hornstull. Lite otippat började jag på sensommaren faktiskt känna av en lättare medvind i ryggen när jag ställde mig upp.
Mer än plus minus noll låg jag dock inte på. Stålar över eller ledigt mer än en dag i taget var fortfarande bara att drömma om. Där var jag ännu inte även om det var just dit jag ville komma. Det var som att det hela tiden fattades ett sista retligt litet kliv för att jag skulle kunna känna stabil mark under fötterna. Varje gång jag inbillade mig att jag tagit det där avgörande steget uppåt, så blev jag tyvärr snabbt varse att jag att jag nog ännu inte riktigt var där. Läget såg betydligt ljusare ut – men även om jag slet sju dar i veckan för att trycka ut så mycket prylar som möjligt i butiken och hur jag än ansträngde mig för att bara köpa in sånt som hyfsat snabbt gick att omsätta i pengar så räckte det ändå inte riktigt räckte till. Det fattades fortfarande en liten, liten höjning av dagskassorna och aningens mindre spenderat på inköpen innan jag skulle kunna känna att jag befann mig på stadigt underlag.

Att det var som det var låg det ju inget konstigt i – jag hade fortfarande ett par faktorer emot mig. Sortimentet i affären var väl redan då ganska hyfsat men kanske inte direkt bäst i stan, butiken heller inte vid den här tiden känd i några vidare skivköparkretsar. Stor del av kundkretsen var fortfarande förbipasserande flanörer.
Nej, något självspelande piano hade jag ännu inte skapat, men jag blickade framåt samtidigt som jag hoppades på att något utifrån skulle kunna bryta mönstret. En fantasi som ibland poppade upp var att nån skulle komma in med en jättesamling med plattor, plattor av sån dignitet och lyster att folk från när och fjärran skulle vallfärda till Micke och hans lilla butik. Väl såld skulle samlingen sen ha fyllt på kassaskrinet rejält. Det var väl inget jag gick omkring hela dagarna och väntade på, jag hade definitivt att plocka med ändå, men tanken dök upp ibland.

Och faktiskt – en dag såg det ut som att scenariot verkligen skulle inträffa. En förmiddag i slutet av augusti, alldeles efter öppning, stövlade en gammal raggare in i butiken. Avutseendet att döma hade han varit raggare sen han i slutet av femtiotalet fick körkort och jag misstänkte att han aldrig jobbat som något annat än chaffis i nån form. Lastbilen på dagarna och chevan på Kungsgatan på kvällarna.
Ett par stora men välansade pröjsare och ett par polisonger utsmyckade det runda ansiktet. Ovan midjan hade en svårdöljbar kulmage bekvämt placerat sig. Han bar ett par snickarbrallor och en keps med nåt firmamärke från en byggfirma på huvudet.
Killen ställde sig en meter från disken, lade armarna i kors och tittade mig stadigt i ögonen med en lätt märkvärdig min.
Efter tre sekunders paus bröts tystnaden. .
“Skulle du ha lust att köpa in en skivsamling?”.
Frågan var ställd med en röst som röjde att han visste precis vad jag skulle svara.
“Javisst gör jag det”, sa jag såklart. För vad vad annat kunde jag säga? Det är ju det jag lever på. En gammal raggare som ska avyttra några plattor kändes ju också spännande, han kunde nog ha en och annan goding från femtiotalet hemma i vardagsrummet.
“Så här ligger det till, jag har alla mina plattor ute i garaget, men nu har jag inte plats längre.”
“Okej – hur mycket skivor är det då?”
“Tja, det är en stor samling – size big…!
“Okej…”
Jag skulle tro att…”
“Jaa…?”
Här började jag spetsa öronen rejält.
“…tja…att det är runt femtusen LP och ungefär lika många singlar”.
Va?
Hade jag hört rätt?
Femtusen av varje sort.
Mamma mia…en av Sveriges största skivsamlingar var på väg att glida in i butiken och sätta sig ner i mitt knä…!
Jag försökte hålla mig så cool som möjligt, men inombords var det som om jag fått en 220 volts stöt. Det kändes som att något helt enormt höll på att ramla ner framför fötterna på mig? En raggare som, om jag korrekt bedömt hans ålder, hade varit runt sjutton, arton i slutet av femtiotalet ska sälja sin samling och av alla skivnasare i stan kommer han till mig.
En sån kille med en den mängden av skivor borde ju i sina hyllor ha massor med originalplattor av alla tänkbara rock’n roll-artister. Gene Vincent, Eddie Cochran, Jerry Lee och Elvis och därtill en uppsjö av gubbar som jag inte ens visste fanns.
Tiotusen plattor från en snubbe uppväxt på femtiotalet. Det lät ju helt sanslöst.

Men då så – då var jag där. Här kom det – lyftet, det där lyftet som skulle ta mig bort från den ständigt närvarande ångesten att varje månad skrapa ihop pengar till hyran. Efter snart ett års skulle jag äntligen få fast mark under stövlarna.
Alltså – där satt den!

Men…det förstås…En sån här samling skulle han nog inte släppa ifrån sig gratis, det här skulle nog lätt kunna barka iväg över ett par hundra papp. Men – i så fall fick jag väl låna av någon. Det här var jag bara tvungen att fixa.
Men innan jag hann fråga raggaren om vad han skissat på berättade han själv hur mycket han tänkt sig.
“Jag vill ha femtio öre styck för LP-plattorna och hälften för singlarna.”.
Va, drev han med mig? Med enkel bonn-matematik kom jag snabbt fram till den tämligen mänskliga summan tretusensjuhundrafemtio svenska kronor – pengar som det inte skulle vara några större problem att hosta upp.
För någon kort sekund reflekterade jag över varför karlen inte ville ha mer än så, runt hörnet hördes en liten varningsklocka, men i min nyss uppkomna eufori förträngde jag det snabbt. Det var väl bara att tuta och köra, ville han näst intill skänka bort sin samling så fick han väl göra det.
“Tja…det låter väl rimligt” klämde jag med ur mig med ett snyggt pokeransikte.
“Fint! Men då kan vi spika det. Skulle helgen passa bra för dig?”
Snabbt tänkte jag igenom läget. Tisdag i dag. Jo, jag skulle nog kunna få ihop pengar tills dess. Skjuts kunde jag nog också fixa. Pickup med släp fick jag väl hyra på nån mack.
“Jodå, inga problems”, svarade jag.
“Sjysst. Då säger vi det. Ta mitt namn och nummer bara.”
För att få raggarn att förstå att han verkligen hade kommit helt rätt när han gick in till just mig för att bli av med sina skivor började smöra rejält för honom medans jag letade efter papper och penna för att skriva ner hans telefonnummer.
“Jaha, du ska göra dig av med din skivsamling. Nåja, var lugn, jag kommer att ta väl hand om dina kära gamla plattor. Jag ska se till att de hamnar i händerna på folk som vet att uppskatta dem. Den här samlingen ska absolut inte bara skingras för vinden.”
Så där gick jag på, det var snudd på att jag gick ner på knä och kysste hans fötter, men det var helt bortslängd möda. Snubben stod bara rakt upp och ner och tittade på mig med en lätt nonchalant uppsyn.
“Samling och samling”, bröt han. “Jag har sålt på loppis i tio år men nu har jag lagt av och det här är det som jag inte blivit av med.”
Va?
Från en tiondels sekund till en annan frös jag till som om en ond fe hade svängt sitt spö över mig och trollat mig till ett isblock.
Förlåt?
Vad sa han?
För andra gången på tre minuter frågade jag mig om jag hört rätt.
“…sålt på loppis i tio år…”
Varje ord var som ett släggslag i tinningen.
Den här killens “skivsamling” var alltså sånt han inte blivit av med på loppis under tio år, sånt som inte en ens den mest fynd-kåta loppisbesökare hade velat ha ens för två spänn. Tog man sig ut till hans garage skulle man nog uteslutande hitta sönderrepade plattor med solblekta och regnskadade fodral – om omslagen ens var kvar. Artisterna bör väl också ha varit osäljbart skräp som Vikingarna och Gilbert O’Sullivan. Jo, det fanns nog orsaker till att ingen under ett decennium förbarmat sig över dom plattorna…

Där åkte hissen, som om vajern gått av, från sjunde stjärnhimlen ända ner till källarvåningen.
Och där stannade den.
Vad fan skulle jag med dom plattorna till?
Trodde han att jag tänkte betala för att få tömma hans garage?
Tack men nej tack.
Här gällde det att agera snabbt oför att snyggt avsluta det här så fort som möjligt. Jag tog hans nummer, kom just på att helgen faktiskt var helt bokad. Men – fick jag en lucka närmaste tiden skulle jag ringa men ville han inte vänta kunde han höra av sig till nån annan.
“Jaha…men….”
“Tyvärr…så är det bara.”
Min röst hade genomgått en snabb förvandling, det var en galax mellan besvikelsen som nu hade tagit över min kropp och euforin jag haft bara nån minut innan.
Raggar-Nisse var inte dummare än att han märkte det. Affären som nyss hade varit i hamn hade i en handvändning börjat glida honom ur händerna.
“Du förstår…Öh…jag måste bli av med det här.” mumlade han i ett fåfängt försök att vända skutan tillbaka till kursen alldeles innan. “Allt ska bort innan månadsskiftet…”
Jaha, och det skulle jag fixa åt honom. Jag skulle betala för det också.
“Jag kan inte vänta längre.”
Nähä…
“Men, visst kan jag gå ner i pris om det blir en snabb affär. Ja, jo…jag kan nog…jag kan nog krypa till…till två och fem om vi slår till nu.”
Jaha, det var en snabb devalvering. Så spännande var tydligen hans gamla vax…
“Okej, jag slår en signal när jag får en lucka. Försök med någon annan under tiden”, malde jag på.
Jag blev bara än mer övertygad om att det här inte var nåt alls att ha.
Raggarn tog ett djupt andetag och med en riktigt plågad min fick han ur sig något som uppenbarligen tog emot rejält för honom.
“Ja…alltså…”
Han tittade mig inte i ögonen längre utan ner i golvet. På bara några sekunder hade rollerna kastats om helt på brädet. Det var inte längre han som gjorde mig en tjänst och jag som fjäskade för honom utan raggarn som bönföll mig om hjälp.
“…kommer du bara och hämtar dom så…ja, så kan du ta dom. Jag måste tömma garaget, jag har inget val. Du kan ta rubbet gratis bara du kommer och hämtar dom.”
Då fick jag reda på det. Precis så fantastiskt var alltså det här skivberget – inte värt ett ruttet öre.

Jaha, det var det lyftet, det kom snabbt av sig. Nån minut tog det sen hade hela ekipaget kört rakt ner i diket.
Jo, det var såklart för bra för att vara sant.
För sista gången sa jag att det skulle komma en signal så fort jag fick tid. Övertydligt lämnade jag sen disken och gick ut i butiken för att plocka med annat. Jag nickade mot killen för att understryka att hans audiens nu var över.
Raggaren tittade på mig i dörröppningen med en djupt bedrövad blick, sen suckade han ljudligt, vände på klacken och gick.
Jag började faktiskt tycka synd om honom. På nåt sätt verkade han ha hamnat i nån knepig situation som han inte klarade att lösa på egen hand, men det var det ju knappast mitt problem.

Så nej – något lyft blev det inte den gången, det var bara att fortsätta gräva från samma ruta som jag stått på alldeles innan. Men vad då – såna där lyft ska man nog inte sitta och vänta på. Dyker de upp så gör de, gör de inte det så hamnar man oftast i alla fall dit man strävade, det tar lite längre tid bara. Det är i alla fall så jag har valt att tro att det är.

De där femtio flyttkartongerna med sönderregnat osäljbart loppisskräp då? Om deras fortsatta öde vet jag inte mer än att nån annan stackare fick ta hand dom.

Popularity: 2% [?]

04.20.17

Kapitel 25 – 1999 – Ett rätt lyckat första möte med en idol

Posted in Min blogg at 9:48 pm

Det var en kulen regnig kväll vid åttasnåret nån gång tidigt på vårkanten 1999.
Vi befann oss i en matt upplyst studio på radiohuset i Stockholm… Det var ett stort rum, runt tjugo meter långt och tio meter brett.
Vi som var därinne var jag själv, Björn Lund som då jobbade på radion, en trummis, en basist, två gitarrister och så orsaken till att vi alla var där – P.J. Proby.
Hur kommer det här sig nu då? Varför då och – ja, vad gjorde jag där?
Låt mig förklara!

Några månader tidigare hade jag till butiken fått ett telefonsamtal från en kvinna som hoppades att jag skulle kunna hjälpa henne. Hon undrade om jag visste hur man får tag i “den amerikanske sångartisten P.J. Proby”. Från en bekant hade kvinnan hört att PJ var en stor idol till mig, kanske pratade hon pratade med rätt person.
Jo då, nog hade hon ringt rätt allt…
“Förhoppningsvis kan jag det” sa jag och frågade nyfiket vad saken gällde.
Så här låg det till – kvinnans make, en dåvarande VD på Nordea, skulle någon månad senare fylla femtio och naturligtvis skulle det bli en stor baluns i en festvåning i centrala Stockholm. Kvinnan hade som en bonus tänkt sig att ordna en liten “surprise” för sin man. Överraskningen skulle bestå i att i smyg bjuda in makens tonårsidol för att sjunga några låtar kompad av fyra gamla polare till födelsedagsbarnet. Allt skulle förstås ske i största hemlighet. Tonårsidolen var alltså P.J. Proby.
Det kvinnan undrade över var alltså om jag visste hur man kunde komma i kontakt med honom.
Minnesgoda läsare, stammisar och vänner vet att jag sen ett antal år är nära bekant med PJ Proby, men jag var det inte alls vid den här tiden, då var jag bara ett fan. Däremot visste jag vart hon skulle vända sig för att hitta karlen – min kompis Björn som jag lärt känna via mitt Proby-intresse kunde fixa det.
”Kontakta min kompis Björn Lund som jobbar på radion, han pratar regelbundet med honom. Ring sen Proby, men…” redan då visste jag att det inte var den lättaste mannen på planeten som hon skulle förhandla med, “…lägg upp det hela på ett sätt så att han kommer att tycka att det här kan bli både roligt och lönsamt” rådde jag henne.

PJ Proby har sedan mitten av sextiotalet varit bosatt i England, så alltför svårt tänkte jag att det nog inte skulle vara att få honom över till Stockholm.
Märkligt nog blev det till och med enklare än så. Av en näst intill osannolik slump blev PJ kort efteråt bokad för en helt annan spelning – i Uppsala. Den spelningen, hans första på svensk mark på nästan trettio år, skulle gå av stapeln bara några få dagar innan femtioårsfesten. Såklart underlättade detta lustiga sammanträffande processen med att få dit karlen – han var ju i stort sett redan där. Det blev därför inte svårt alls att ett par dar senare få honom till Stockholm för att köra ett par låtarhit också också. Om inte annat blev det ju ett gage till i fickan att ta med sig hem till England.

Några månader senare så satt vi alltså i ett fönsterklöst rum i Radiohuset vid Gärdet. Ett enda rep skulle det bli, kvällen därpå skulle Proby i största hemlighet forslas till festen.
Björn Lund som förmedlat kontakten hade via jobbet fixat replokalen, han skulle också fungera som chafför.
Dan innan repet hade Björn frågat mig om jag hade lust att hänga på till radiohuset. Klart att jag ville, men vågade jag? Tänk om Proby när han fick syn på mig skulle fara ut i “Who the hell is that? Get that sucker out of here!”
Björn skrattade bara och skakade på huvudet, så jag tackade ja till att följa med.

Någon gång runt sex kom Björn och hämtade mig i sin bil.
Jag öppnade bakdörren för i framsätet satt det redan någon – PJ Proby.
Oj…
Jag hälsade och presenterade mig med stammande röst – under resten av färden höll jag käft. Väl framme i replokalen satte jag mig tyst som en mus långt in i ett mörkt hörn, nästan livrädd för att kanske ta plats och framstå som ett irritationsmoment. PJ däremot fick syn på bandmedlemmarna som höll på att sätta upp sina grejer. Med ett stort leende gick han artigt fram och hälsade på var och en av dem.

Tre dagar tidigare hade jag sett Proby i Uppsala, något som hade uppfyllt alla tänkbara förväntningar hos mig. Efter spelningen hade jag i trängseln fått en skiva signerad, men det var ju inte direkt ett möte. Här blev det en helt annan sak – mer påtagligt.
Proby var vid det laget ett år yngre än vad jag är idag, men då upplevde jag honom som en äldre herre. Kortare än man först skulle kunna tro också, inte lika majestätiskt byggd som man skulle kunna tro när man hör honom sjunga. Han var helt ordinärt klädd – jympadojor, sportjacka och en keps med amerikanska flaggan på. Ungefär som vilken amerikansk turist som helst runt sextio.
Sin ålder och sin enkla stil till trots var han ändå rummets givna mittpunkt. Och inte bara för att det var där han stod – den mannen är begåvad med en karisma så konkret att man kan skiva den och göra mackpålägg av. Vid senare tillfällen har jag noterat precis samma sak – så fort som PJ Proby går in i ett rum blir han direkt dess centrum. Alla tittar på honom, alla lyssnar till vad han säger – även de som inte har en aning om vem han är. Så även den kvällen.

“Bandet” bestod av fyra distingerade medelålders herrar som tydligen spelade ihop i tonåren med födelsedagsbarnet.
PJ verkade överlag uppriktigt glad att vara där. Han skämtade med musikerna som glatt skojade tillbaka. Stämningen i gänget var riktigt bra, det var en hel del skratt och leenden killarna emellan när de gjorde sig beredda att sätta igång repet.

1-2-3-4! så körde de i gång med – Hold Me, PJ’s gamla hit från 1964.
Bandet drog på rejält från start och fick faktiskt till ett helt okej komp. Vers, refräng, vers, refräng, gitarrsolo, vers, refräng. Proby höll inte igen en millimeter utan tog i rejält, han verkade tycka att det här var riktigt roligt.
Så kom de då till låtens slut. Men vad nu då? Musikerna började titta lite granna på varandra, försökte hitta en gemensam tanke. Alltså – en vända till sen slutar vi…? Eller två vändor till…eller? Ingen visste riktigt vad som skulle ske, ohjäpligt brakade till slut låten ihop. Det riktigt pinsamma uppdagades – musikerna visste inte hur låten skulle sluta.
Om man ska vara snäll kan man säga att på skivan från 1964 tonas låten ut. Men, hallå – hade killarna inte pratat igenom materialet innan de kom till replokalen? Såklart måste låten sluta på nåt sätt. Det borde de väl ändå ha tänkt på i förväg?

Det blev nästan smärtsamt tyst i ett par sekunder – en tystnad som bröts av med några blytunga ord.
“Well…didn´t you guys listen to the tape I sent you?”. Probys djupa Texasaccent la sig som en matta över hela lokalen.
”Mmm, well…eh…No, we listened to your records…” kom ett pressat svar från en av musikerna.
“But – I´ve changed the arrangments since then”, replikerade en märkbart irriterad Proby. “These records I made 35 years ago! That’s why I sent the tape so you could know how the song goes nowadays!”
Det blev än mer av pinsam tystnad och några riktigt stressade ögonkast musikerna emellan. Den kort innan så gemytliga stämningen var i ett slag ett minne blott. Vad som skulle ske nu kändes lite oklart.
Och där – där tog jag ett djärvt beslut.
Ut ur skuggorna fick gänget utan förvarning se en blek gestalt träda fram. ”Well, Mr. Proby, I think I know how to play the end of the song…” hördes det från en lite trevande röst.
Det var alltså jag själv som helt oanmäld klev fram. Jodå, såklart kände jag till det nya arret. Hemma hade jag en VHS-kassett som Jan Sonesson, ett stort PJ Proby-fan från Hälsingborg, hade skickat mig med blandade konsertupptagningar. Bland mycket godis fanns också en senare konsertversion av Hold Me. Eftersom att jag vid det laget tittat på kassetten runt tvåhundra gånger var jag väl bekant med det nya arret. Alltför komplicerat var det inte, men det gällde ju att känna till det.

Blicken jag fick från en vid det här laget rejält irriterad Proby när jag med darrande knän tassade fram var inte nådig. Först ett kompband som inte lärt sig låtarna fast de fått materialet skickat till sig, och sen dyker en okänd typ upp från ingenstans och påstår sig veta bättre hur låtarna går än musikerna själva.
På nån slags autopilot gick jag ändå fram till en av gitarristerna och frågade vänligt om jag fick låna hans instrument och visa hur slutet på låten gick. Uppenbart skamsen över att det blivit som det blev tog han direkt av sig gitarren och gav den till mig. Jag visade enkelt och pedagogiskt för musikerna hur slut-temat, en enkel ackordsföljd, löd. Inget knepigt alls, det gällde bara att veta hur den gick.
Probys min som först hade varit en sinnebild av stor misstro genomgick en total förvandling. Det blev närmast en explosion av glädje! “That´s right, that´s right! That´s the way it goes!!!”
Efter ett par genomspelningar så hade samtliga musiker greppat hur arret gick och de kunde köra låten från start till mål utan problem.
Nån som tror att jag kände mig nöjd?

Jodå – det där kan man verkligen kalla ett lyckat första möte med sin idol. Men det var ju inget mirakel jag kom med med, jag befann mig helt enkelt bara på rätt plats vid rätt tidpunkt och vågade stega fram och ta lite plats, svårare än så var det inte.
Det riktigt roliga är att Proby INTE glömde bort den där händelsen… När jag träffat honom senare så har han själv, vid flera tillfällen, dragit upp den här händelsen.

Hur gick spelningen då? Jo då, den gick riktigt bra. Jag fick se allt lite senare hemma hos Björn som filmade den lilla festspelningen. Det mest minnesvärda var dock när Björn zoomade in födelsedagsbarnet precis som Hold Me startar med en PJ Proby som börjar med att sjunga bakom en gardin. Med gigantiska ögon tittar femtioåringen mot skynket och säger rakt ut, ovetandes om att han blir filmad:
“Men – det där är ju PJ Proby!!!”

Popularity: 19% [?]

04.16.17

Kapitel 28 “Han som har den här butiken, han…” ja vad då…?

Posted in Min blogg at 12:20 am

Kvällarna är den tid på dygnet som jag tycker bäst om i butiken, så har det alltid varit och där har vi nog en stark orsak till att jag vid den tidpunkten inte har värst bråttom hem.

Någonstans runt åtta börjar det märkas. Stressen avtar, trafiken på gatan minskar på något ett nästan overkligt sätt till att vara nästan obefintlig och folk inne i butiken är inte längre på språng iväg till någon annanstans utan tar sig rejält med tid för att gå runt och botanisera. Ett påtagligt lugn brukar nästan alltid ta kommandot över lokalen vid den tiden. Kool avslappnad musik brukar kunna komplettera den bilden alldeles utmärkt.

När jag under det ljusa halvåret sitter bakom disken på kvällen har jag nästan alltid dörren mot gatan öppen då den glesa trafiken inte stör nämnvärt. Dels för att det på så sätt faktiskt ramlar in mer folk in i affären men även för att det på ett lite vagt men ändå rätt skönt sätt ökar kontakten med livet utanför. Bortsett från en sån sak som den härliga doften av regnvåt asfalt så blir också fotsteg, slamrande från rullväskor, rop och prat människor emellan med ens en del av atmosfären inne i butiken. Ofrånkomligen blir det också att man hör väldigt väl vad som sägs utanför från förbipasserande folk som pratar om i stort sett allt tänkbart – utan att ha en tanke på att alla inne i butiken kan höra allt som sägs.
Snacket kan röra sig om i stort sett allt – fotboll, mat, musik, billigaste ölen i stan, hångel och ja just…vad som helst.
Pratet från de som inte bara går förbi utan stannar till och tittar in i skylten alldeles vid dörren hörs självfallet väldigt väl. Ofta rör det sig då, av naturliga skäl, om min butik som de just då står och tittar rakt in i. Som tur är så är det nästan alltid ett rätt trevligt ordval som används. Ganska ofta har jag fullt sjå med att bara titta rakt fram och låtsas som att jag inte har hört ett ord.
“Det här är en riktigt härlig butik! Det är så fantastiskt att det fortfarande finns kvar sånt här idag!” är exempel på sånt jag kan få höra.
Eller – “Det där är en riktigt skön lirare, det är alltid kul att gå in och snacka lite med honom!”
Ibland kan det bli nästan genant med när jag får höra en riktigt fin utläggning om min person – precis efter att jag har skällt ut någon eller haft ett temperamentsfullt meningsutbyte och i själva verket känner mig som en rätt usel människa.
Och visst kan jag ibland känna mig som en apa i en bur på Skansen med folk som tittar in genom fönstret, pekar på mig och berättar för sina bekanta eller släktingar från Uddevalla att “Där är han! Det är han som sitter därinne som jag har pratat så mycket om!”. Följt av ett svar i stil med – “Jaha, är det så där han ser ut. Ja, jag förstår. Han ser precis ut som en sån där skivnörd!”
Lite mindre snälla varianter kan vara – “Kolla på killen där inne – han har inget liv. Därinne har han suttit dag och natt sen Eldkvarn brann!” Eller – “Den där killen – det enda han tänker på är skivor och musik. Han har absolut inga andra intressen!” Jojo…
Men även såna saker sägs ändå aldrig på nåt elakt sätt utan mest i en närmast förundrad ton, men man är kanske inte i varje given sekund upplagd för att höra folksomdömen om en, hur snällt det än är tänkt.
Men det är smällar, välmenta sådana, som man får ta.

Den lilla modellen av butiken som står i skylten som syrran gjort drar förstås också till sig en hel del uppmärksamhet. Nästan när som helst på dygnet stannar folk upp och pekar på miniatyren och begapar dess detaljrikedom.
“Titta! Titta! Men vem kan ha byggt den! Vilket otroligt jobb!” kan det då låta från gatan från de som just har upptäckt modellen.

Jodå, för det mesta är det väldigt vänliga ord som jag får höra, om butiken, mig själv och skåpet i skyltfönstret. Ja kanske lite väl mycket, mer än en gång när jag har fått en bukett av så fina lovord att jag nästan rodnar och kämpar hårt för att inte visa att jag hört varje bokstav så har jag tyckt att det nog är mer än jag förtjänar.

Men så en julikväll för ett par år sedan hände något både nytt och oväntat. För ovanlighetens skull var jag helt ensam i butiken. Det var runt elva, jag pysslade med att prismärka skivor och i vanlig ordning lyssna på nån favoritmusik. Jag njöt av livet på ett enkelt och anspråkslöst sätt, just så som man kan göra när allt mest av sig självt bara känns helt ok.
Men så mitt i plockandet och lyssnandet så hör jag några röster utifrån. Några grabbar har stannat upp och står och tittar in i skyltfönstret. Men i stället för de vanliga utläggningarna så blev det den här gången ett annat ordval. En av killarna säger med hög röst, förmodligen utan en tanke på att någon annan än killarna i det egna gänget kunde höra vad han sa:
“Det här är en bra affär, en jävligt bra affär! Men han som har den, han är HELT DUM I HUVET!!!”

Va!

Jag höll på att ramla baklänges!
Hade jag hört rätt?
Var det mig han pratade om? Vem var det som sa det och, väldigt viktigt, varför hade han sagt det?
Det är ju inte var dag i det vuxna livet som man får höra sådana beskrivningar av ens person, så jo – jag reagerade ungefär som om jag fått en hink iskallt vatten hälld över huvudet på mig.
Ytterst långsamt, jag kunde inte gärna röja att jag hade hört varenda ord av snacket, tittade jag bort mot fönstret för att få en glimt av den frispråkige, men gänget hade redan börjat dra sig nerför Långholmsgatan.
Jag väntade ett par sekunder, sen tassade jag bort mot dörren och tittade a-n-i-n-g-e-n-s försynt ut till höger, men killarna hade redan hunnit så långt bort att det inte fanns en chans längre att se vilka det hade kunnat vara. En impuls av ren nyfikenhet fick mig nästan, nästan att springa efter killarna för att rakt upp och ner fråga vem av dem det var som hade så bestämda åsikter om min person. Nu gjorde jag inte det – och så gick det med det.

Tro det eller ej, efter några minuters perspektiv tyckte jag mest att det bara var rätt dråpligt. Inga träd tillåts växa till himlen, ingen blir älskad av alla, och efter alla ord som jag under åren i smyg har hört från folk ute på gatan som pratat om mig var det nästan bara uppfriskande med något väsensskilt annorlunda. Någon balans får det nog ändå vara…Gör man alla människor nöjda och glada så är man nog mest bara inställsam. Det måste rimligtvis gnissla nånstans.
Men nog kände jag ett litet sting nånstans ändå. Snubben var helt klart en stammis för han berömde butiken, men dissade mig ändå totalt…Vem av alla var det då? Och vad hade jag gjort för att få honom att tycka sådär? Hade jag nobbat ett inköp, inte gett honom tillräckligt bra mängdrabatt, hade jag haffat honom för snatteri?
Eller…var det rentav han som jag hade låtsats låsa in i butiken ett par år tidigare? Var det han så har kan jag nog förstå det till viss del…
Äh, skit samma, jag tyckte faktiskt att det var en ganska dråplig händelse…Ibland mår man bara bra av att skakas om lite grann. Lite vingklippt har väl aldrig skadat någon.

Popularity: 1% [?]

04.14.17

Kapitel 34 – Hur skåpet i fönstret kom att hamna just där det står.

Posted in Min blogg at 2:28 pm

Jag är född i Skorpionens tecken, i slutet av dess period.
Den sjuttonde november för att vara mer precis.
Det är allmänt känt att Skorpionen är det allra knepigaste av de tolv tecknen i zodiaken. I yngre dar hände det mer än en gång om jag pratade med nån ny tjejbekant och hon frågade mig vilket tecken jag var född i att den inledande entusiasmen snabbt byttes ut mot en djup skepsis efter att jag berättat hur sakerna låg till. Sällan lyckades jag med bravurnumret att övertyga donnan om att just jag var ett undantag. Som Skorpion har man uppförsbacke från start.

I den krasst materiella värld jag befunnit mig i de senaste decennierna har prat om stjärntecken och deras ascendenter varit rätt frånvarande. För ett litet tag sen fick jag dock på väg till mitt lilla lager på Slipgatan en liten dejavu-upplevelse. Precis efter trappan på Verkstadsgatan såg jag att det stod två byggjobbare på en ställning och micklade med något på en husfasad. Samtidigt som de plockade med det de höll på med var de också inne i en diskussion sinsemellan. De befann sig inte högre upp än första våningen så lite vagt kunde jag uppfatta vad de snackade om – när jag var fem, sex meter ifrån hörde jag klart och tydligt varenda ord. Den något äldre av killarna föreläste tydligen för den yngre hur det ligger till med det där med astrologi.
“…jo visst, så är det. Och de som är födda i Skorpionens tecken – de är de allra svåraste, speciellt de som är födda i slutet av perioden.” fick jag höra.
Jaha, tänkte jag, det var ju kul att få veta det. Jag är ju född bara fyra dar innan Skytten tar över så jag hade verkligen all anledning att känna mig rejält träffad.
Nåja, det där hade jag ju hört så många gånger förut, den gången gjorde det varken till eller från. Men – jag kunde inte låta bli att retas lite grann med killen som stod och predikade för sin jobbarpolare. Jag stannade upp, harklade mig och sa sen:
“Jo…”
Gubbarna trodde väl att jag bodde i huset och ville veta hur arbetet fortskred. Artigt vände de sig mot mig och frågade vad jag funderade på.
“Jo” upprepade jag. “Jag hörde vad ni pratade om och…” där gjorde jag en klassisk konstpaus, “och…jo, jag är ju född precis i slutet av Skorpionens tecken – och ja, då är jag väl en extremt krånglig person om jag nu har förstått det här rätt…”
Den äldre killen såg faktiskt lite pressad ut verkade inte veta riktigt vad han skulle säga. Trevande började han pressa fram något krystat som förklaring till varför han sa som han sa.
“Äh, det är lugnt” bröt jag tvärt av med. “Jag är så nöjd med mig själv så!” – vilket jag kanske inte är men nåt roligt ska man ju säga…
Med ett brett leende på läpparna vände jag sen på skorna och gled vidare bort mot lagret. Killen hade närmast verkat lättad över att jag inte hade tagit det värre än så. Kanske var han på allvar rädd för senfödda skorpioner…

Men – det här har ju såklart inget med skåpet i fönstret att göra, det som det här kapitlet enligt rubriken ska handla om. Helt rätt, men jag passade på att avslöja den bakomliggande orsaken till att jag är som jag är. Allt kan skyllas på zodiaken. Inget är mitt fel. Jag fråntar mig allt ansvar. Så nu vet ni det.

Poängen med den här utvikningen var nog bara att understryka att jag just den sjuttonde november 2009 fyllde femtiofyra.
Det var då historien jag nu ska berätta inträffade.

Jodå, vi lite äldre vet, en födelsedag är inte mycket att ha efter att man passerat trettio. Nåt jag brukar köra med är att det ändå kan vara en bra ursäkt för att fixa till en fest, men visst – trösten är klen. Att bli ett år äldre än man var dan innan är ju egentligen ingen höjdare. Allt surare känns det också för vart år som går. Presenter – jodå, men i vuxna år blir det ju aldrig som när man var sex och fick en knallpulverpistol i present.
Fylla skulle jag nu ändå göra, det kunde jag lika lite som alla andra smita undan ifrån.
Kort innan min dag i slutet av skorpionens tecken hade min lillesyrra Ewa förvarnat om att hon skulle komma in till butiken tillsammans med sin sambo Magnus för att ge mig en present. Hon hade också skissat på att vi skulle gå ut på restaurant efteråt på kvällen med övriga familjen.
Jaha, en present – nu igen…
“Vad är det hon har hittat på” tänkte jag. “En teservis, en bordslampa eller kanske, Gud förbjude, en Lp-skiva!”
Till någon som redan har allt i överflöd av saker blir det ju rimligt sätt svårt att ge en present. Jag medger att det ofta ändå blir rätt bra, men oron finns alltid för ett magplask.
Men jag ryckte bara på axlarna och traskade sen vidare med dagens göromål. Presenten ägnade jag inte en tanke åt, men det där med att gå ut och käka på kvällen lät ju bra. Sånt sitter ju aldrig fel.

Födelsedagen kom och timmarna gled framåt, precis som de brukar göra, även den dan.

Prick klockan sex stannar en bil till vid trottoarkanten utanför butiken och ut kliver lillsyrran och Magnus. Jag vänder mig mot dörren för att hälsa dom välkomna, men i stället för att gå direkt in går de fram till bakluckan och öppnar den för att dra fram någonting.
Just precis – någonting. Ja nåt är det, men jag kan inte riktigt se vad, bara att det är något stort, tungt och klumpigt.
Det stora, tunga och klumpiga är till och med så otympligt att de måste bära på det båda två. Jag uppskattar måtten till fyra decimeter hög, lika bred och sex decimeter lång. Men vad den innehåller eller vad det är för slags låda kan jag inte se, de har i förväg lagt en filt över hela härligheten. Vad som finns under ska tydligen bli någon slag överraskning för mig.
Och så pang! slår två saker mig.
Ett. Det stora, tunga och klumpiga som de bär på är presenten.
Två. Presenten är ett akvarium.
Jaha.
Ett akvarium. Och vad i både fridens och ofridens namn skulle jag med ett akvarium till, om det var nåt i mitt liv som jag absolut inte behövde så var det väl ändå ett akvarium.
En myriad av tankar virvlade från ingenstans upp i mitt huvud. Alltså – jag kunde inte komma på var i min överbelamrade lägenhet ett akvarium skulle kunna få plats. När skulle jag ha tid att ta hand om det?
Ville jag ens ha ett akvarium?
Inte en chans.

Paniken började sprida sig. Snabbt försökte jag komma på några enkla artighetsfraser för att något så när rädda den beskt pinsamma situation som ohjälpligt skulle infinna sig inom några få sekunder.
In över tröskeln klev de två bärandes på det filttäckta åbäket med varsitt stort självbelåtet leende på läpparna. De tyckte uppenbarligen att det här var riktigt roligt. Något tvivel på att jag skulle tycka att det var precis lika kul som de själva verkade de inte ha.
Nähä.
“Var ska vi ställa den” frågade Ewa med uppspelt röst. Hennes entusiasm gick knappast att missa.
“Öh…ja…tja, ställ den här borta. Det blir bra.” svarade jag med en röst befriad från allt vad eufori stavades.
Ewa och Magnus gick fram till ett av LP-borden och ställde med varsamma händer ner lådan.

Och där började allt klarna.

Efter att ha lämpat av tingesten på bordet så ställde sig Ewa och Magnus på varsin sida av den. Demonstrativt vände de sig mot mig, sökte min fulla uppmärksamhet och sen, med om möjligt ännu större leenden på sina läppar än tidigare, tog de tag i varsin ände av filten och som på en signal drog de samtidigt bort varsin ände. Och se där – Sim Sala Bim – från en sekund till en annan kunde jag se hela härligheten av det filten alldels innan hade döljt.
Nej, jag skådade inte rakt in i ett stim av exotiska fiskar i ett akvarium. Långt ifrån. Lådan var visserligen ett inglasat skåp men inte alls något akvarium.
Inuti skåpet kunde jag istället för fiskar se – en minimodell av min egen butik…!
Bord, lådor, hyllor, skivfodral, cd-askar, fungerande lampor, flyttkartonger, bärkassar, dörr, kassaapparat – ja så gott som allt som finns på det “riktiga” Mickes fanns i ett pytteformat i det inglasade skåpet. Och så vansinnigt skickligt gjort.
Helt otroligt – det var en nästan perfekt kopia i miniformat på min affär.
Det var som att skåda in i ett rent mirakel.
Alla ni som har sett miniatyren i fönstret kan nog greppa hur det kändes för mig att få den exponerad framför mig utan ens en antydan till förvarning.

Jag tror inte att jag fick fram ett ord över mina läppar under de första fem minuterna, även om det fanns hur mycket som helst att säga.
Jag tittade in i skåpet, gick runt i cirklar i butiken, tittade en gång till, gjorde nya cirklar och tittade ytterligare en gång rakt in i det inglasade miraklet. Och en gång till.
Ritualen upprepades om och om igen och för varje gång jag tittade in upptäckte jag nya helt sanslösa prylar. Det var en sådan detaljrikedom att det kändes nästan overkligt att en människa både velat och orkat lägga ner tid och kraft på att tota ihop det.
Jag förstår att det låter som en klyscha, men jag var för en gångs skull mållös. Det fanns inget jag kunde säga som kunde ens snudda vid det som snurrade runt däruppe. Jag hittade helt enkelt inga ord.
Frågorna uppe i huvudet dansade även de fritt uppe i skallen.
Hur hade hon burit sig åt?
Hur lång tid hade det tagit?
Och varför hade min syster mödosamt del för del satt ihop allt det här för att sedan ge bort det till mig?

Senare fick jag veta att Ewa pulat på skåpet i tre år. Ja, inte varje dag såklart, men från ax till limpa hade arbetet hållit på så pass länge. I maskopi med mina anställda hade hon vid några tillfällen kommit in till butiken när jag inte var där och fotat av allt för att ha något att gå på när hemma i hobbyrummet. Alla utom jag hade alltså vetat vad som var i görningen.
Kvällen före min födelsedag hade Ewa och Magnus suttit uppe till ett på natten för att vika de allra sista LP-omslagen som sen skulle läggas i de små backarna inne i skåpet.
Alltså – ett på natten är tre års jobb klart – klockan sex på kvällen, sjutton timmar senare, så skänker hon bort hela arbetet till mig.
Mäktigt.
Och tro det eller ej – Ewa har ingen som helst utbildning på det här och har aldrig jobbat med något i den här stilen. Dockskåp och miniatyrer är bara en hobby, som hon dessutom börjat med först på senare år.

Mitt i allt mitt cirklande i butiken bröt min synbart väldigt roade syrra av med:
“Ska du ställa skåpet i vardagsrummet eller i sovrummet?”
Jaha – syrran ville alltså att hennes lilla mirakel skulle gömma sig i ett hörn uppe hos mig mitt bland all annan bråte.
Inte en chans. Där skulle ju ingen ha någon som helst glädje av den. Vilket slöseri på skönhet! En sån här skapelse skulle såklart hela Stockholm och alla dess besökare från världen över få ta del av.
Snabbt fattade jag ett beslut. Några år tidigare hade jag köpt en fin liten fontän av Nancy som under några år drev en prylbutik, Fru Söder, i kvarteren på Lidnersgatan (därav smeknamnet Pryltanten som jag gav henne). Den fina lilla saken med sexton små munnar som sprutade vatten i en skål var monterad på ett vackert mosaikbord.
Fontänen hade dock vid den här tiden helt bäckat igen av allt damm i butiken. Någon fuling hade dessutom kort innan stulit några av fontänens vattensprutande plastfiskar, så det enda som var kvar av värde var egentligen bara det fina bordet.
“Där ska skåpet stå” tänkte jag.
Med ett bestämt agerande, utan möjlighet för de närvarande att protestera, tog jag bort det som var kvar av den en gång så fina fontänen och slängde allt i sopkorgen. Efter det så ställde jag upp skåpet på mosaikbordet och förklarade högtidligt för samtliga närvarande i lokalen att där skulle det stå – nu, i morgon och för all framtid.
Jag vinklade sen skåpet så att var och en som går förbi butiken ska kunna titta in i skyltfönstret och beskåda Ewas lilla mästerverk.

Från den dagen har det knappt gått en kvart utan att nån har stannat upp på trottoaren utanför fönstret för att titta in i skåpet och med ett stort leende betraktat den smått sanslösa skapelsen i skåpet. Många öppnar dörren, ställer sig på tröskeln och frågar vem det är som har utfört detta hästjobb.
Ofta när jag berättar att det är min syster som ligger bakom bygget så lägger jag till – “Ja, nånting bra måste jag nog nån gång ha gjort som har förtjänat det här.”
Reaktionen blir då alltid i stil med att “den saken kan jag nog vara helt övertygad om. Något annat är nog inte ens att tänka på”.

Om jag bara kunde komma på vad det där bra som jag ska ha gjort är för något…

Popularity: 15% [?]

04.06.17

Kapitel 20 – Mars 1997 Oscars Guldpeng

Posted in Min blogg at 8:22 pm

Nyss var det berättelsen om tjugolappen i taket – nu kommer historien om en guldpeng som även den kom att få sin betydelse.

I slutet av mars, efter att jag haft öppet i fyra månader, slutade åtskilliga dagar med att jag på kvällen efter att ha låst dörren bara ville kasta nycklarna i närmaste gatubrunn och gå därifrån för att sen låtsas som att jag aldrig någonsin i mitt liv ägt nån satans jävla butik.
“Mickes? Vad är det? Är det nåt man kan äta?”
Hur mycket jag än försökte vifta bort dom flaxade svarta, dystra tankar ideligen runt mig.
“Vad var det för bra med det här? Hur kunde jag vara så löjligt naiv att tro att det skulle funka med en skivaffär på sexfiliga Långholmsgatan i Hornstull?”
Visst fanns det ljusglimtar i tillvaron även då, allt var inte misär, men ofta ville jag bara gå därifrån och glömma att jag en gång hade satt igång eländet.
För det mesta var jag rejält nertryckt i skorna när jag på kvällen knallade hem över Västerbron efter ytterligare en dag med åttahundra spänn i dagskassa. “Varifrån fick jag den här bisarra idéen att just jag skulle öppna en egen butik?”

Nej – vintern 1997 var inte någon av de större perioderna i mitt liv, den första tiden på Mickes kändes riktigt grisig.

Alltså, tror man att det bara är att öppna en skiv- och seriebörs – så där från en dag till en annan – och sen med en cool uppsyn sätta sig ner bakom disken, lyssna på favoritmusik, göra upp listor med stammisarna på tidernas bästa album och dagarna igenom socialisera med andra musiknördar, ja då har man givetvis rätt. För det gör man – ibland…Alla övriga timmar är diametralt annorlunda.
Hyra och andra fasta utgifter ska betalas punktligt en gång i månaden, gör man inte det är man snabbt rökt. “Sysslorna” jag listade ovantill hjälper inte till att lätta ett gram på det oket – tvärtom, de snor bara tid och fokus från det som egentligen måste göras.
Grinigt nog är det också som allra svårast precis i början när man startar eget. Direkt efter att man slagit upp portarna till sitt eget har man ett par rejält tunga faktorer emot sig som ideligen sätter krokben för ens storslagna planer.
Alla de skivnördar som frekventerar Stockholms börsar för att tömma sina plånböcker kände ju inte från dag ett till att det öppnat ett nytt hak i Hornstull. Dagar i januari med snöoväder utanför kunde det lätt vara tomt inne i butiken en timma i sträck.
Nyfikna flanörer och de få som ändå hade upptäckt Mickes ramlade in i en halvtom butik. Som jag skrev i ett tidigare kapitel hade jag, om jag velat, kunnat smälla upp ett pingisbord i mitten av butiken och kört rundpingis med de få kunder som letade sig in till mig.
Folk som ville lätta på kassar och kartonger med skivor och tidningar dök såklart upp stup i kvarten men mycket som erbjöds låg under loppis-nivå. Bra grejer letade sig visserligen också in,men att köpa in allt som var säljbart räckte inte de magra dagskassorna till, även om jag gjorde tappra försök att göra så gott jag kunde…
Att köpa in “rätt” saker och att sätta adekvat pris på varenda liten pryl är en annan knepig historia. Jag blev snabbt varse att det som jag i min enfald hade fått för mig att ingen vettig människa längre lyssnade på kunde vara till och med hetare 1997 än när det kom 1982. Prisbilden ute i butiken blev därefter – det jag gillade var dyrt och tvärtom. Rätt skevt alltså.
Men tack gode Gud för att du begåvade oss människor med förmågan att lära oss av våra misstag. Att låta en vinyl med Joy Division få en prislapp på tio spänn på sig för att jag tycker att de är olyssbara är ju inte en strategi som håller i längden om man vill sitta kvar på stolen bakom disken.
I några få ord:
Ganska få visste vintern -97 om att Mickes existerade, butiken var tämligen tom på prylar, många kom in för att sälja men jag hade inte pengar att köpa in allt bra jag blev erbjuden och jag var inte ens hälften så bra på det jag höll på med som jag fåfängt hade inbillat mig.
Frågan jag ställde mig själv då var om det skulle bli så mycket bättre.
Nej – även om det fanns enstaka dagar vintern -97 då det kändes rätt okej så tog det oftast emot. Rejält dessutom.

Och som jag hade drömt om det här – som jag sett fram mitt eget lilla hål i väggen. Det första halvåret hade visserligen börjat skapligt, men efter nyår blev det för var dag som gick mer eller mindre som en golgatavandring.
Där satt jag begravd i ett under långa stunder tomt hak på en bullrig huvudgata och fick knappt in pengar till att betala hyran hemma
Jag lovar – roligare kan man ha det.

Negativa tankar började långsamt krypa in under skinnet på mig. Givetvis hade lokalen jag tagit över stått tom av den logiskt solklara anledningen att ingen vettig människa ville ha en butik här, av samma skäl som en gång Peter på Hundörat hade flyttat härifrån. Det var väl bara en tjockskalle som jag som inte fattade det.
Och så allt udda som jag i min dårskap la ut i rea-backarna för en tia som flinande, skadeglada kunder kom och fyndade av.
Jag höll nog på att bli en riktig snackis på stan. “Idioten som inte vet ett skit om vad han håller på med”.
Frustrationen gick så långt att jag på allvar började överväga att kasta in handduken.
Då jag inte hade investerat några större pengar projektet kunde jag ganska enkelt lämna skutan. Inte den utveckling jag tänkt mig kort innan, men jag fick väl i framtiden titta tillbaka på den korta lilla festen som en erfarenhet. Livet går upp, det går ner, och det skulle nog gå upp en gång till. Jag hade precis fyllt fyrtioett – mänskligt att döma hade jag halva livet kvar framför mig.
Fast å andra sidan – nog skulle det väl vara riktigt surt – skulle jag verkligen bara kasta allt i sjön så snabbt när jag ändå kommit så här långt? Lite mer tid än så här borde jag kanske ge min skapelse. Den gamla klyschan att Rom inte byggdes på en dag borde väl även gälla skivbörsar…
Men ändå – att harva på som jag just då gjorde för inga pengar alls var det ju ingen som tackade mig för.
Jodå – det var många tankar som snurrade runt däruppe senvintern -97.

Så en dag runt slutet av mars gjorde jag under morgonpromenaden över Västerbron till slut upp en pakt med mig själv:
Om det i dag inte blir en kassa på över en tusenlapp så är festen över. Då har jag bitit i det sura för sista gången. I så fall kontaktar i morgon omgående en mäklare och rear ut allt tills någon befriar mig från fyraårskontraktet som ligger som en slaghök över mig.
Men – om jag skulle klättra över tusenlappen – i så fall skulle jag fortsätta in till döden eller konkursen.
Inne i mitt huvud skakade jag hand med mig själv om den utmaningen. Så fick det bli.
Nu blev det verkligen vinna eller försvinna. Vinna en butik eller försvinna över bron tillbaka till Kungsholmen.
Just då så kändes de två alternativen som jämngoda – eller ska jag säga lika bittra.
Sitta kvar i kulan och räkna femtioöringar eller smita iväg med svansen mellan benen var ju också ett sätt att se på det hela…

Hur gick det då?
Tja, sådär. 800 hade ändå ramlat in runt halv fem så prognosen för ett lakan var ganska god. Det hade kommit in ytterligare en hundring vid halv sex så det såg ut som att verksamheten skulle klara sig. En hunka till bara innan stängning så skulle jag slippa ringa mäklaren.
Några personer till gled in under den kommande halvtimmen så att, ja, vid sex var jag uppe i – tro det eller ej – 995.
Vilken annan dag som helst skulle resten ha varit en formsak, för en femma till från sex och framåt är ju ingenting.
Nu var det här tyvärr inte vilken dag som helst – för där, där tog det stopp.
Det hände absolut ingenting efter klockan sex.
Noll.
Det fanns inget snöoväder utanför att skylla på. Tvärtom – det var så bra förhållanden som man kan förvänta sig en sen marseftermiddag. Genom skyltfönstret kunde jag se folk som promenerade förbi på väg hem från jobbet, men knappt nån tog sig in till mig. De få som gjorde det gled runt ett tag i butiken, men…ingen köpte något.
Förutsättningarna låg ändå kvar – under tvåsiffrigt vid bomning så var butikens saga över.
Långsamt kom en känsla över mig av att det här kanske var förutbestämt. Kanske hade en högre instans läst mina tankar, tyckt att det nog var bäst för mig att lägga ner i tid innan skadan skulle bli för stor och gjorde med övernaturliga tjuvtricks vad som fanns i dess makt för att skrämma bort handlande folk just den kvällen från butiken. Allt bara för att jag skulle göra slag i saken och packa mig iväg från Hornstull.
Kanske var det precis så det låg till, för vad annat skulle kunna förklara att det med fem (5) kronor kvar gått totalt grus i maskineriet? Fem kronor – det skulle ju räcka med två Fantomen-tidningar från lådan på gatan.
Men…nej, inget hände.
Tja, här kunde jag ju ha böjt min nacke och accepterat mitt öde, men jag blev istället bara provocerad. Vad var det här för stil och stå och reta mig med en diff på en femma. Hade kassan slutat på en femhundring hade jag tagit det som en man och samma kväll börjat måla
Skulle jag – efter allt slit och alla märkliga tillfälligheter som till slut ledde mig hit bara slänga allt i närmaste papperskorg?
Där stod jag bakom disken och kom på mig själv med att tycka att det här med den här butiken ändå var helt okej.
Jodå, kom jag bara förbi tröskeln idag så skulle kavla upp ärmarna än mer än vad jag gjort tidigare. Här skulle inget öda få bryta in och bestämma vad jag ska göra med mitt liv.
Aldrig!
Som genom ett trollslag hade alla tvivel jag kort innan haft om verksamheten blåst bort som såpbubblor på Långholmsgatans trottoar en blåsig vårdag.
Jodå, när saker och ting sätts på sin spets så kommer man för det mesta på vad det är man egentligen vill.
Men – vad jag än tyckte, det verkade inte bättre än att det skulle bli att hissa vit flagg ändå till slut – vad jag än ansåg om ödet, universum och planeters lekande med mitt liv så var fattades fortfarande de där förargliga fem kronorna till den magiska gränsen.
Som om det inte var nog med att det inte rasslade in några pengar, det var rejält tråkigt också att sitta ensam och övergiven i min bedrövelse.

Runt åtta släntrade dock Oskar in, ja det gjorde han ju varje kväll så det var inte så konstigt. Men – då fick jag åtminstone lite sällskap.
Den tio-årige Oscar hade redan under den första veckan blivit butikens egen lilla maskot. En tvärhand hög kom han redan från start varje dag in i butiken – först på lunchrasten sen direkt efter plugget. Alltid klädd i en klockren hårdrocksutstyrsel – svart skinnjacka, scarf, randig tröja,jeans och ett par boots.
Tyst och mycket fokuserat plöjde han sig varje dag tankfullt igenom hela butikens sortiment.
Om och om igen.
Det dröjde inte länge innan jag började fråga Oscar om hjälp. Sökte någon efter en speciell skiva och jag var osäker på om den fanns därute frågade jag Oscar.
Han visste alltid.
Något som snabbt kom att bli en klassiker är telefonsamtalen som lika regelbundet som en naturlag kom runt halvnio på kvällen – “Hej! Det är Helen, Oscars mamma. Jo, om Oscar är där så säg åt honom att han ska komma hem nu. Han ska gå och lägga sig snart.”
Av naturliga skäl var det inte ofta som Oscar köpte något. Oftast bytte han in något men ibland hade han fått en slant och då kunde det bli en billig cd eller några tiokronors LP-skivor. När det hände var det nästan alltid hårdrock typ Thin Lizzy, Kiss eller AC/DC. Men…det var sällan som det köptes något.
Oscar blev ändå snabbt som en del av inredningen på Mickes. Han var i stort sett alltid där – tyst, nyfiket undersökande, nästan som förtrollad av allt som fanns i butiken. Oscar var ständigt närvarande men han tog aldrig plats och hans sällskap var något jag direkt var bekväm med.

Så även den här gången. Tyst och i sin egen lilla värld gick Oscar omkring och tittade förtrollad i backar och lådor samtidigt som jag lyssnade på någon platta och prismärkte skivor som skulle ut i butiken – om det nu var någon poäng med det, det var ju tydligen meningen att jag dan därpå skulle lägga ner.

Men så hände det.
Efter runt tjugo minuters bläddrande traskade Oscar försynt fram till disken. Jag tittade upp från mitt plock för att fråga vad han undrade över.
Men det var ingenting alls som Oscar tänkte fråga om. Ingenting alls. Istället stod han där lugnt och tålmodigt framför mig med en tiokronors-LP i handen, tyvärr minns jag inte vilken – men viktigast av allt var det som Oscar höll i den andra handen.
En tiokrona.
Lugnt, som om det inte hade någon betydelse alls i den här världen, sträckte Oscar fram sin slant till mig.
Jaha. Oscar ville alltså köpa en platta, en platta som kostade – tio kronor.
Jag tog emot myntet och slog med ödesmättade rörelser in tio kronor i kassaapparaten.
Utan att avvakta en sekund gjorde jag en x-utslagning – och jodå, jag hade inte räknat fel, på kvittot stod det 1.005.
995 plus 10 blir fortfarande 1.005.
I klarspråk – jag var över tusenlappen, butiken skulle fortleva!

Med det så var dagens uppgift till fullo uppfylld. Lika snabbt som x-kvittot gjorde jag halvt euforiskt ett dagsutslag, klistrade in dagens kvitton i pärmen, skickade hem Oscar, packade ihop, låste dörren och gav mig iväg hem. Den kvällen var hela mitt väsen så fylld av optimism under knallandes över Västerbron att jag nästan svävade över asfalten.
Och allt detta för bara en enda ynka liten tiokrona.

Men – självklart – även utan Oskars guldpeng så hade jag inte lagt ner butiken. Jag hade nog bara knytit nävarna än hårdare i jackfickorna under promenaden hem över och mumlat något om att “jamen då får det bli desto bättre i morgon då…”.
Den där lilla tiokronan blev ändå som ett gigantiskt omen från ovan. Det kändes som att det nu bara var bara att blicka framåt.
Vackert, poetiskt och helt underbart.

Det lustiga är faktiskt att just efter den kvällen skedde ett klart trendbrott. Dagar med kassor under tusenlappen var plötsligt ett minne blott. Även när det var riktigt jävligt landade jag likt förbannat strax ovanför. Först några år senare, en vinterdag när Stockholm drabbades av total snökatastrof, blev det återigen en dag med en kassa på strax under tusenlappen.
En gång på tjugo år sen dess alltså.
Magiskt.
Och det var Oscars tiokrona som förlöste allting.

Och Oscar – jodå, det är samme Oscar som idag inte längre är en tvärhand hög utan drygt en och nittio lång, som jobbar hos mig i butiken och som har gjort det i så många år att jag faktiskt inte ens minns när det var han började.
Och han kan fortfarande sortimentet bättre än vad undertecknad kan…

Popularity: 1% [?]

03.25.17

Kapitel 25 December 1999 – En mysig lördagskväll i butiken

Posted in Min blogg at 12:52 am

En lördagkväll vintern 1999 skissade jag på att efter stängning tillsammans med Galina hälsa på några gamla kompisar till mig ute i Farsta.
Eftersom att vi skulle komma iväg rätt sent ville jag inte slösa bort det sista av kvällen någon tunnelbanetid, så en tvåhundring på taxi dit kändes som okej lagda stålar.
Det var alltså kvällning efter en lång arbetsdag. Prick tio var det bestämt att vi skulle åka, klockan började närma sig och jag såg på Galinas kroppsspråk att det var dags att plocka ihop. Butiken var tom på folk så när som på en kund men så fort jag var klar med att stänga så var det väl bara att skicka ut honom och låsa dörren.
Tänkte jag.
Bara att sätta i gång då. In med lådorna och bänken under det vanliga slamrandet, efter det slå ut kassan med smattrandet från kvittoframbläddraren, sen räkna pengarna och till sist släcka lamporna i rummet längst in samt i korridoren. Det var bara lamporna i stora rummet som fortfarande lyste.
Med allt detta klart lyfte jag luren och beställde en taxi.
Bilen kom glidande efter någon minut och Galina gick i förväg och satte sig i baksätet. Jag gick fram för att släcka lysrören i taket och sa lite försynt till den kvarvarande kunden: “Ja, som du märker så ska vi stänga nu. Taxin därute väntar på mig.”
I ett sånt läge säger en normalt funtad människa troligtvis något i stil med – “Jaha, men vad kul att du ska iväg och göra nåt utanför butiken. Jag tittar in igen om nån dag, ha en trevlig lördagkväll”.
Riktigt så blev det inte den här gången.
Från sitt intensiva bläddrande i en av skivbackarna tittade ett både förvånat och lätt förvirrat ansikte upp.
“Va? Stänger du NU?”
Det här var en kille runt trettio, välfriserad och helt ordinärt klädd – ja utan något alls i sig som skulle kunna röja något utöver den vanliga mainstream-fåran.
Men – han hade uppenbarligen inte alls noterat att jag under den sista kvarten plockat in allt från gatan, släckt nästan alla lampor, slagit ut kassan och ringt efter en taxi.
Han hade nog heller inte reflekterat på att klockan faktiskt var tio – en lördagkväll. Uppenbarligen hade han stått och bläddrat bland LP-skivorna helt inne i sin egen värld, men hur i alla hög- och långsinta han kunde missa att vi höll på att stänga kändes svårt att greppa. En stor bänk och sex backar LP-skivor baxar man ju inte in från gatan utan att det märks kan man tycka.
Men men – det var hans problem. Det fick bli att komma tillbaks en annan dag.
“Japp, helt rätt. Vi stänger nu. Klockan är tio, taxin du ser därute väntar bara på att jag ska komma och sätta mig!”
“VA? Men…men, jag ska ju handla ju!!” kom det med lätt panik i hans röst.
Suck…
“Okej…men snabba på då!” sa jag med forcerad röst.

Mannen började snurra runt mellan backarna med en lätt förvirrad uppsyn. Efter ett par sekunder tog han sig upp de två trappstegen till korridoren och gick sen in i jazz-rummet. Märkbart stressad kom han snabbt tillbaka.
“Men…några av skivorna jag ska ha la jag ifrån mig i rummet därinne, men du har ju släckt lampan!!” Hans röst var en blandning av djup förtvivlan och vädjande.
Jag suckade djupt. Hur svårt kan det bli…?
“Jaja, okej…då tänder jag igen, men låt det gå undan!” väste jag med illa dold irritation. “Taxin väntar på mig.”
Jag tände och killen knallade in…och det gick ett par minuter utan att det hände nånting. Han verkade ha växt fast därinne.
Jag ropade att han fick komma ner nu, men utan resultat.
Här började jag tappa tålamodet rejält. Jag tog ett par snabba kliv upp i korridoren och gick in i jazzrummet.
“Men vad håller du på med härinne? Är du inte klar nån gång?”, ropade jag.
“Men – skivorna jag skulle köpa, dom låg ju här ju – men nu kan jag inte hitta dom!!”
Suck igen…
Jaha – plattorna som jag sett skräpa på några backar i jazz-rummet och som jag alldeles innan ställt tillbaka där de skulle vara, det var alltså han som hade lagt dem där och sen gått därifrån. Jaha…Jaja, sånt kan ju rimligtvis hända om man lämnar ifrån sig skivor man kanske ska köpa i ett rum och sen går vidare till ett annat.
Killen verkade helt förtvivlad, men vad kunde jag göra åt det just då? Ibland går saker i tillvaron åt skogen bara, tyvärr är det så. När han sen själv inte kom ihåg vilka skivor han lagt i sin bunt så blev läget inte lättare…
“Men så här” sa jag sammanbitet. “Du får faktiskt komma tillbaka hit i morgon och fortsätta leta, skivorna springer inte iväg nu i natt. Saken är att jag ska gå NU!!!”
“Jaja, jag förstår! Men…ja…men då tar jag dom här i alla fall…eller…jo…Men, jag vet inte…den här är nog lite för dyr…eller, öh…jo…Inte dom här…så att…Okej, dom här tar jag!”
Han visade med nöjd min upp fyra LP-skivor.
“Okej, och dom här ska du alltså ha?” frågade jag uppfordrande.
“Öh…ja, jag tror det…eller…Jo…jo dom ska jag ha.”
Nu hade mitt missnöje gått över i ren ilska. Resolut slet jag åt mig plattorna ur händerna på honom och släckte lampan, gick ut i stora rummet, släckte lamporna där också och under bestämda kliv mot kassan började jag plussa ihop hur mycket han skulle betala.
Allt medans taxametern bara fortsatte att ticka inne i taxin som stod och väntade på gatan…

“Tvåhundrafem kronor tack” pressade jag rejält irriterat fram i mörkret med vetskapen om att taxametern i bilen låg ungefär där.
Här – här kunde allt ändå ha slutat i någon form av fridens tecken, men inte med den här killen i en av huvudrollerna. Det fanns ett ess kvar i bakfickan att plocka fram.
Precis när han tog upp plånboken tittade han upp mot mig med ett skevt litet leende och en “käck” ögonblinkning för att utstråla lite “wheelin’ and dealin’”. Med en självtillit som det rann över av klämde han ur sig en fras som fick mig att nästan ramla baklänges.
“Give me an offer I can’t refuse!”
Alltså – karlen som vid det här laget efter stängning kostat mig fem minuter av min lediga lördagskväll och fem minuter av en tickande taxi-taxameter tror sig vara i ett läge att börja pruta.
Kokande av ilska men med uppbjudande av vad jag hade av självbehärskning så pressade jag fram:
“Självklart! Vi säger tvåhundra jämnt!″, för att tok-markera att – nej, nån bra sits till att snacka ner något pris befann han sig inte i.
Alltså – hade han bara lagt sig platt här hade allt ändå kunnat sluta på ett hyfsat civiliserat sätt – men icke då. Killen spände bågen han släpade på än hårdare.
“VA!!!” exploderade han. “Inte mer rabatt än så!?” Ja, han lät rent utsagt nästan förbannad.
Då gick det inte längre, den sista fördämningen brast för mig. Jag tog upp kassen med skivorna i och slängde dom med full kraft över hela butiken rakt in i väggen på andra sidan och skrek:
“Men vill du inte ens betala – dra då åt h-e!!! Ut härifrån, tjockskalle!”
Och jodå – ut flög han som om jag hade haft en dubbelpipig bössa i handen. Bara någon sekund senare flög jag också ut men bara för att i ilfart låsa dörren och sen kasta mig in i taxin – nu skulle vi iväg.
Bilen hann dock inte ens starta innan jag hörde att det var någon som intensivt knackade på bilrutan.
Vem kunde det vara då?
Jodå, det var han igen…Jag vevade ner rutan för att få höra vilka nya dårskaper han hade hittat på.
“Jag glömde min mobil där inne! Du måste öppna dörren, jag måste ha den!”
Hade han låtit panikslagen innan så var det inget mot hur det var nu. Han närmade sig nog ett upplösningstillstånd.
För egen del började jag tro att jag höll på att utsättas för nån form av straff från ovan för synder från förr. Släpigt och mödosamt gick jag demonstrativt ut ur bilen. Utan ett ord och utan att ge killen ens ett kort litet ögonkast klev jag fram till dörren, låste upp och släppte in min plågoande. En bit in i lokalen hittade han sin mobil på en av de skivbackar han nyss bläddrat i.
Även där kunde allt ha ebbat ut lugnt och stilla – men inte ens där var det slut.
Och den här gången var det faktiskt jag som var boven i dramat.
I ett djävulskt infall skrek jag in i öppningen, innan killen kommit fram till dörren, att om han nu älskade så mycket att vara inne i min butik så kunde han väl stanna därinne! Blixtsnabbt smällde jag igen och vred om nyckeln.
På en halv sekund fattade killen vad som hänt och slängde sig mot dörren för att komma ut. Jag väntade i ungefär fem sekunder, sen låste jag upp. De första sekunderna höll jag ändå i handtaget sen släppte jag och dörren for upp. Ut genom den upplåsta dörren flög han…igen! Men inte nog med det – killen som verkade ha hamnat i mindre panikpsykos rusade rakt emot mig och började överösa mig med knytnävsslag. Eftersom han inte var mer än ungefär 1.65 cm lång så var det inte alltför svårt för mig att hålla honom på en armslängds avstånd, han fick nog inte in ett enda slag. Galina som hade suttit i taxin och sett hela skådespelet slet dock upp bildörren och skrek hysteriskt åt mig att sluta!
Jaha, skulle jag sluta?
På bara några sekunder bildades det på trottoaren en mindre folksamling som, med all rätt, undrade vad i hela ångermanland det hela rörde sig om. Som tur var tog killens energiska vevande ganska snabbt ut sin rätt. Slagen upphörde när han inte orkade mer och jag lyckades till sist lugna ner honom.
Tungt flåsande och märkbart förkrossad över hur den till en början så mysiga lördagskvällen i den charmiga lilla skivbutiken helt hade kantrat såg han närmast ut som en våt trasa. Med ens tyckte jag faktiskt riktigt synd om honom. Mitt svarta skämt med att låsa dörren upplevde han nog som ruggigt obehagligt. Där gick jag nog rejält för långt.
För att inte bara lämna killen och scenen vi hade hamnat i i detta miserabla tillstånd och för att istället hyfsa till avslutningen på den sorgliga historien tog jag ett snabbt beslut.
Jag plockade fram nycklarna och öppnade dörren, sa åt killen att komma in, plockade rätt på påsen och sa att han kunde få allt för 150 kronor. Han såg riktigt lättad ut och tackade faktiskt hjärtligt för min vänlighet. Ute på gatan skakade vi hand och jag bad upprepade gånger om ursäkt för att jag brusat upp.
Sen gick han längs Långholmsgatan ner mot tunnelbanan med sin skivpåse och för allra sista gången den kvällen så låstes dörren. Jag och Galina klev in i taxin som äntligen kunde åka iväg.
Taxinotan blev skapligt saftig men även den här gången blev det en riktigt besynnerlig historia som kommit att berättas ett antal gånger under åren som följt.
Men…den tilltufsade killen, han såg jag aldrig mer i butiken.

Popularity: 24% [?]

03.12.17

LP-skivor av och med Elvis Presley #60. Good Time

Posted in Min blogg at 8:53 pm

Good Times var Elvis första “nya” platta för 1974. Alla spår utom två kommer från inspelningarna i Stax-studion i december 1973. De två andra – Take Good Care Of Her och I’ve Got A Thing About You Baby – kommer från den mindre lyckade sessionen i samma studio ett halvår tidigare.

Good times – jo, det finns en del “Good Times” att hitta på plattan, men med Elvis-mått mätt är den ändå inte mer än snäppet över medel.
Såklart, jämför man med de två studioplattorna från året innan, Elvis och Raised On Rock/For Ol’ Times Sake, hör man snabbt att det överlag är både bättre låtar och mer genomarbetad produktion på Good Times – faktum kvarstår ändå, det är en ojämn skiva som med bara lite eftertanke hade kunnat vara bättre.
Hade man vässat Good Times genom att skippa de tre, fyra svagaste korten och istället slängt in de starkaste låtarna från Promised Land – inspelad under samma session men utgiven ett år senare – hade man fått en kanonplatta fullt i klass med Elvis Country och That’s The Way It Is.
Nu gjorde man inte så, och det var kanske inte hela världen. Good Times blev ju ändå en helt okej skiva.

För oss svenska Elvis-fans är det här såklart en alldeles speciell platta. Vår egen Per-Erik Hallin är ju med och spelar piano på två låtar – I Got A Feeling och My Boy.
Mer om det längre ner.

Nu tittar vi på själva plattan!
*

GOOD TIMES
Utgiven på RCA i mars 1974

*
1) Take Good Care Of Her

Tyvärr, det här är nog ett av de tristaste öppningsspåren någonsin på en Elvis-LP, ja kanske det allra tristaste. Att RCA valde ut den här sega, avslagna, blodfattiga countryballaden som inledningslåt är svårbegripligt. Jämför gärna med de kommande studioplattornas dynamitöppningar – Promised Land, T-r-o-u-b-l-e och Hurt så förstår ni. Sämre val än det här har jag svårt att tänka mig.
Som nämnts i ingressen så är det här spåret taget från inspelningarna i juli året innan.
Take Good Care Of Her var 1961 en hit med Adam Wade. Elvis version hamnade som b-sida på I’ve Got A Thing About You Baby.

2) Loving Arms
Men här ramlar vi som tur är rakt in i ett av första sidans starkaste spår! Även Loving Arms som spåret innan en tillbakalutad countryballad men allt – och jag menar absolut allt – komposition, framförande, vitalitet och framförallt Elvis egen insats känns oerhört mycket bättre här.
Ska jag vara lite kritisk känns det som att det är aningens för mycket reverb på sången, den hade gärna kunnat vara lite längre fram i mixen.
Kort innan hade Loving Arms, skriven av Tom Jans, varit en mindre hit för Dobie Gray.

3) I Got A Feeling
Och här kommer något alldeles extra!
På I Got A Feeling får Elvis och hans gubbar till det som de krampaktigt försökte sig på i samma studio månaderna innan – en riktigt fin soulfunk-låt. I juli gick det åt skogen, här med Dennis Lindes fina komposition blir det helt lysande.
I Got A Feeling har ett sanslöst tryck i kompet låten igenom, när gänget på slutet dubblar takten så formligen kokar det i högtalarna. Här tycker jag att gänget röjer lika bra som de ofta gjorde under sjuttiotalets live-framträdanden. “Pete” Hallin är med och spelar här på ett Wurlitzer-piano. Han kan höras i ena högtalaren med ett riktigt läckert solo efter 1.50.
Sången är lite lågt mixad och Elvis kan låta nästan lite överladdad – men känslan för vad man håller på med, skaparkraften och intensiteten i framförandet går absolut inte att ta miste.
I Got A Feeling är tveklöst bland det tyngsta och ösigaste Elvis gjorde under de sista femton åren av sin karriär.
Dennis Linde var även kompositören till 1972 års hit Burning Love.

4) If That Isn´t Love
Den religiösa If That Isnt’t Love har en minst sagt udda produktion. Pianot i inledningen låter som om det är inspelat från grannstudion intill och om Elvis varit nertonad i mixen på låtarna innan så är han det rejält här, vilket är synd då han gör ett bra framförande. Arrangemanget låter också luddigt och ofokuserat. Nej, låten lyfter aldrig utan ringlar sig mest fram.
If That Isnt’t Love låter mest som om gänget gör några trevande första försök på en ny låt, den känns mer som en halvtaskigt mixad demo än ett färdigt spår.
Inte dåligt men absolut inte bra.

5) She Wears My Ring
Trots en fin sånginsats kan man tycka att det borde vara under Elvis värdighet att ens fundera på skräp som det här. Märkligt nog var det hans egen idé att spela in She Wears My Ring – men det gör den inte en millimeter bättre.

En minst sagt ojämn första sida.
*

Sida 2

*
1) I´ve Got A Thing About You Baby

Även den här låten spelades in under sommarens session. Lustigt nog så är I’ve Got A Thing About You Baby på en nivå klart över det mesta som då spelades in och som sen hamnade på Raised On Rock.
Planen måste från början ha varit att spara den här utmärkta countryballaden som singel och att det är orsaken till att den inte kom med på LPn. Nu blev I’ve Got A Thing About You Baby både singel och albumspår på Good Times så lite förbryllande är det hursomhelst. Singeln peakade på plats 39 i USA och klättrade som bäst upp till nummer 33 i UK.

2) My Boy

Bland flera starka låtar är My Boy för mig ändå skivans främsta trumfkort. Här sitter allt precis som det ska – låten, arret, framförandet.
Det är lysande helt enkelt.
Den här pärlan kan jag lyssna på tusen gånger om – jag njuter lika mycket varje gång.
My Boy släpptes som singel – i USA gick den upp till plats 20 medans den i UK gick ända till femte plats.
Det engelskspråkiga originalet hade 1971 spelats in av skådespelaren Richard Harris.
En annan intressant poäng är att Elvis började köra My Boy på sina konserter redan ett år innan Stax-inspelningen, något som sällan eller aldrig förekom i Elvis-världen.
Och…Per-Erik spelar även på det här spåret…!

3) Spanish Eyes
Nej, Spanish Eyes är nog inte vad The King of Rock’n Roll skulle syssla med – om ni frågar mig. Visst, det är en dansant småtrevlig låt som ges ett oklanderligt framförande med ett läckert gitarrspel, men…nog fanns det väl annat som hade suttit väldigt mycket bättre här än Al Martinos lättviktiga hit från 1966.

4) Talk About The Good Times
Här är ännu ett av skivans bättre ögonblick.
Trots att den är skriven av countrystjärnan Jerry Reed så låter Talk About The Good Times låter mest som en snabbt framförd gospel.
Bandet drar på för president och fosterland och både piano och gitarr ges goda möjligheter att briljera, vilket de också gör.
Talk About The Good Times skrevs alltså av Jerry Reed, mannen bakom Guitar Man och US Male. På de inspelningarna var Reed med och spelade – något som han dock inte gör här.

5) Good Time Charlie’s Got The Blues
Danny O’Keefe skrev den här vemodiga, lätt bluesiga countrylåten i slutet av sextiotalet.
Elvis och bandet framför låten med den äran och det blir en fin och mycket värdig avslutning på den här skivan.

Även om Elvis session i Stax-studion i december 1973 var ljusår bättre än sommarens inspelningar i samma lokal så går det inte att släppa tanken på att LPn Good Times kunde ha blivit bättre. Riktigt bra låtar varvas med sånt som åtminstone jag mest bara kliar mig i huvudet inför.
En annan aspekt är att Elvis i studio runt mitten av sjuttiotalet var ganska tillbakalutad jämfört med hur han var på scen.
Liveframträdandena var i den här epoken oftast fenomenala, och det är lite synd att han sällan lyckades ta med sig det det till sina studioinspelningar. Här och var, som på I Got A Feeling, Talk About The Good Times och My Boy, hittar man den energi som konserterna ofta svämmade över av, men lite för ofta lunkar musiken på i något som är en bit från det som Elvis och hans band ofta exploderade i på scen.
Samma dag som Good Times släpptes så spelade man i Elvis hemstad in det som skulle bli nästa platta – Elvis As Recorded Live In Memphis. Där kan vi prata om dynamit…
Mer om den skivan inom kort.

Good Times var tyvärr försäljningsmässigt en ren katastrof. Plats 90 (!) på Billboardlistan var det sämsta resultatet någonsin för en “icke-samling” under Elvis hela karriär. Orsaken till det var självfallet allt skräp som RCA och Camden under ett par år tok-dränerat marknaden med. Överstens strategi att konsekvent ge ut absolut allt som Elvis spelade in, helt oavhängigt kvalitet, den höll ett tag – men inte hur länge som helst. Camdens snudd på sinnesjukt sammansatta samlingar som serien “Hits From His Movies” gjorde saken bara än värre.
Att omslaget var precis lika informativt, originellt och spännande som på de tio-femton senaste skivorna fullbordade bara katastrofen.
Hur tänkte man från bolagets sida?
Allt har ett pris och för Elvis och RCA kom det här. Det är bara tragiskt att den störste artisten någonsin hamnade i klorna på krafter som bara ville suga ut maximalt med pengar på så kort tid som möjligt. Långsiktigt tänk fanns bara inte.

Det tar ändå inte bort de kvaliteter som går att hitta på den här skivan. My Boy, I Got A Feeling, Talk About The Good Times, Good Times Charlie Got The Blues och Loving Arms är riktigt bra låtar – tyvärr drar ett par meningslösa bottennapp ner helhetsbilden rätt rejält.

Slutbetyg: en stark trea!

Popularity: 8% [?]

03.10.17

Den blå Arlabacken från båthuset på Värmdö

Posted in Min blogg at 10:20 pm

Ibland blir det fel i tillvaron, så är det bara. Hur mycket man i efterhand sen än vänder och vrider på det som hände så är det bara att konstatera att det som först såg så lovande ut ändå slutade i en rejäl dikeskörning.
Jag utgår från att alla kan känna igen sig i det.
Ibland blir det ändå så dråpligt att det ofta, med den välkända titten i backspegeln, mer än väl var värt det sura pris som man först fick betala. Det jag ska berätta nu kostade butiken ett par tusenlappar men i slutändan blev det ändå en bra story som i långa loppet blev värd minst lika mycket bara den.

Händelsen ägde rum i butiken runt lunchtid en vardag vid vårkanten för en del år sedan.
Som vanligt hade ett par säljare dykt upp redan vid öppning med förhoppningen att bli av med sina kassar eller kartonger mot lite pengar. Runt tolv parkerade så en man på sextio plus sin BMW precis utanför och med pigga och spänstiga steg klev han in genom den öppna butiksdörren. Han hade en blick som röjde ett vaket intellekt och sett till det yttre verkade det vara en trevlig prick.
“Tjenare grabbar, jag har en back skivor här i bilen som jag skulle vilja bli av med för en billig penning. Har ni tid att kolla på den?” frågade han.
Självklart hade vi det och mannen gick och hämtade en blå Arlaback med cirka åttio/nittio plattor i som han ställde upp på disken.
“Jag håller på och röjer i mitt båthus på Värmdö så nu ryker mina LP-skivor efter fyrtio år!”

Nu gör jag en liten parentes.
Jag har under årens lopp i butiken sett oändliga varianter på skivsamlingar. Hur man förvarar sin samling kan även det skilja sig kraftigt åt från person till person, men påfallande ofta går det hand i hand med både hur starkt intresse man har för sitt samlande och vilken personlighetstyp man i grund och botten är.
Exempelvis kan en kille – det är nästan alltid en kille – som har en pedantiskt välsorterad skivsamling med tusentals minituiöst skötta plattor samtidigt ha ett bohemiskt boende med travar med disk i köket och underkläder utslängda på golvet i vardagsrummet.
Sådana killars samlingar innehåller ofta riktiga rökare och betingar nästan alltid tiotusentals kronor.
Sen har vi det diametralt motsatta – ett elegant och smakfullt möblerat hem med en helt osorterad skivsamling i en hylla någonstans längst ner. I värsta fall ligger själva plattorna på ett ställe och fodralen på ett annat.
Samlingar består i det här specifika fallet oftast av det som sålde mest på sin tid och som inte en käft frågar efter idag. Har man tur så finns en skiva på tjugo/trettio som är ens värd att fundera på att köpa in.
I samma ögonblick som Arlabacken ställdes på disken misstänkte jag att den här skivsamlingen tillhörde det senare alternativet. Mannens klädsel och stil, en BMW och ett båthus på Värmdö, allt pekade åt samma håll – även om musikintresset säkert funnits hade skivor nog aldrig varit särskilt prioriterat i hans tillvaro. Han var lite för gammal för Beatles och Stones också – risken för att det var en back med rent skräp i var överhängande.

Jodå, som jag misstänkte, längst fram stod en James Last med ett trasigt omslag – ingen bra start. Erfarna ögon såg snabbt på skivryggarna att fortsättningen inte såg värst mycket bättre ut.
Min filosofi i skivköparskrået är ändå den att man alltid ska vända på varje sten och titta noga, man vet aldrig vad man kan hitta där man minst anar det – var killen nu inne i butiken med sina skivor skulle vi självklart också kolla upp vad det var för något han släpat hit. Magkänslan sa ändå att chansen att hitta nåt av värde var ganska liten.

Nicklas satte igång med att plöja igenom backen.
“Ja, alltså…” förklarade mannen – “de här skivorna har stått och skräpat i båthuset sen sjuttiotalet. Herregud, jag har inte spelat dom på över fyrtio år, men nu ska dom väck!”
“Hittar vi bara nåt av värde så är problemet löst” sa jag – utan att kanske tro på det själv.
“Alltså, så här är det killar, jag vill bara bli av med det här. Jag är inte dummare än att jag förstår att det här inte är mycket att ha. Vill ni betala nåt så gör det – annars kan ni bara behålla allt. Sälj det som går att sälja och släng resten.”
“Snart vet vi” sa jag, medveten om att vi nog var klara om en halvminut.

Medans Nicklas bläddrade igenom de slitna plattorna smygtittade jag över hans axel. Som jag hade haft på känn var det genomgående skivor som inte ens i nyskick skulle varit värda att ödsla prislappar på – Sax-party 16, Demis Roussos, James Last, osv. Decennier i ett båthus hade också gett både fuktskador och lätt mögel på omslag och innerpåsar. Nej, den här samlingen skulle efter en pliktskyldig genomgång helst ut ur butiken lika kvickt som den kommit in med ett artigt men bestämt “Tack för titten!”

Nicklas jobbade på för att bli klar så fort som möjligt. Jaha…där hade vi en Flamingokvintetten med trasigt omslag och där en Streaplers. Men titta! – Jul Med Egon Kjerrman…men så…
…precis i slutet på backen när allt hopp var ute så dök den upp…
Den där skivan…
…den typ av platta som man ser kanske en gång under en livstid – i bästa fall.
Alltså – från absolut ingenstans så håller Nicklas i sina händer inte bara en raritet utan en riktig raritet. Visserligen var omslaget mögelangripet och själva skivan helt sönderspelad – likt förbannat rörde det sig om en mytomspunnen skiva som man mest bara kan drömma om att nån gång få se, än mindre äga.
Skivan var – håll i er nu – Would You Believe med den engelske singer/songwritern Billy Nichols.
Jaha, tänker ni nu – Billy vem och vilken platta då?
Oroa er inte, det är fullt förståeligt om ni inte vet vem Billy Nichols är, för de flesta är han en helt okänd artist. Då som idag. Det ligger i skivrariteters natur, de raraste plattorna är nästan alltid obskyra artisters mest obskyra alster.
Denne Billy Nichols spelade alltså 1968 in sin debutskiva som skivbolaget, efter att ha pressat upp hundra provexemplar, i sista stund beslöt sig för att inte ge ut. De hundra exemplaren nådde aldrig några butiker utan försvann någonstans, Gud vet var.
I samlarkretsar tittar dock ett ex fram runt en gång vartannat år, i nyskick har Would You Believe mer än en gång sålts för runt 100 000 kr…
Den engelska samlartidningen Record Collector hade för några år sen en artikel där de listade de 100 främsta skivrariteterna inom pop/rock. Billy Nichols platta Would You Believe hamnade då på plats fyra (4).

Vi fick knappt fram ett ord.
Hur hade denna englandspressade dunder-raritet letat sig ut till en Arlaback i ett båthus på Värmdö i början av sjuttiotalet för att sen ligga där i fyrtio år utan att någon hade en aning om att den befann sig där?
Vi fattade ingenting.
“Det här – det här är en jätteraritet”, pressade Nicklas fram.
Omsorgsfullt undersökte han omslag och innehåll. I det sorgliga skick skivan hade hamnat i hade värdet sjunkit dramatiskt men så sällsynt som den är så rörde det sig ändå om en bra slant. Efter två minuters övervägande var Nicklas klar.
“Så här – trots att fodralet är rejält fuktskadat och skivan nästan ospelbar så kan vi nog sälja plattan för 3500, du får 2500 av oss!” sa han.
“Va! Säger ni det!” Förvåningen i mannens röst var inte att ta miste på. I ett slag hade besöket tagit en helt oväntad u-sväng. “Men…ja…det hade jag inte en aning om.”
Jo – han hade också svårt att hitta ord.
Rejält nyfikna började vi småpumpa båthus-killen på var och när han lagt vantarna på skivan – men självklart kom han inte ihåg det fyrtio år senare. Uppenbarligen tyckte han ändå att hela historien var riktigt fascinerande.
Gissa om vi också tyckte det!
Jag såg framför mig hur jag med stolthet skulle sätta upp skivan ovanför disken och att stammis efter stammis skulle komma in och gapa av förvåning över denna klenod.
“Va??? Har ni…va??? Har ni fått in Would You Believe med Billy Nichols!?”
Kanske skulle det bli en liten besvikelse när de på nära håll fick se skicket på skivan, men jag skulle ändå tills någon köpte den bildligen sväva över butiksgolvet av stolthet.
Allt tog dock en ny överraskande vändning.

“Jaha…fantastiskt…Tänk att det har legat en sån där klenod ute i mitt båthus i alla år!” suckade han. “Det är ju helt sanslöst!”
Killen nästan bubblade över av entusiasm.
Men så tystnade han och sansade sig lite.
“Men grabbar, vet ni vad…” kom det lite tassande.
“Neej…” sa jag lätt frånvarande. Jag letade efter kvittensblock och penna, fem femhundringar hade jag redan lagt upp på disken. Jag skulle bara ha killens leg eller körkort och en signatur – sen skulle allt vara klart.
“Jo, alltså… om den här plattan är en sån raritet som ni säger…”
“Ja det kan du lita på att den är!” sa jag klämmigt med den självpåtagna auktoritetens självtillit.
“…då behåller jag den nog!”
“Öh…va…???” fick jag via en ryggradsreflex fram.
Vad sa han?
Både jag och Niklas stelnade till.
“Ja, det var ju inte för pengarna jag kom hit utan för att bli av med mitt bråte. Är det här en mega-raritet så kan jag lika gärna behålla den – som en kul grej”.

Jodå, våra hakor åkte ner till golvnivå. Karlen kommer alltså hit när han röjer ut sitt båthus och vill mer eller mindre skänka oss en back skivor, vi erbjuder honom mot alla odds 2500 för det han trodde var skräp – och då ångrar han sig…!
Jag och Nicklas tittade på varandra och vi skakade på våra huvuden. Helt otroligt.
“Visst, det är din skiva, du gör ju som du vill” sa jag och försökte hålla mina känslor i schack. “Vill du behålla den så ska du ju göra det. Men, seriöst, du har fått ett klart bra bud, vi kommer knappt att tjäna någonting på det här.”
“Det här blev en riktigt kul grej för mig. Några pengar behöver jag inte nu, om jag gör jag det framöver kan jag väl sälja den då. Om tio år kanske den är värd det dubbla”, sa han med en “käck” ögonblinkning.
Jag tog ett djupt andetag – jo…han menade allvar, det var bara att kapitulera. Vi kunde ju inte tvinga honom att sälja skivan. Att på något inställsamt sätt försöka övertala mannen att ändra sig skulle såklart även det bara vara pinsamt. Det var bara att släppa hela grejen.
Jag underströk att han kunde göra precis som han ville men betonade också att det gällde även oss – och vi ville inte stå med en Svarte Petter i skepnad av en Arlaback med osäljbara plattor. Den var han så illa tvungen att ta med sig om han valde att behålla Billy Nichols. Efter lite inledande protester som gick ut på att han ju kommit hit med avsikten att bli av med sina skivor förstod han att vi menade vad vi sa. Allt eller inget.
“Det är lugnt, grabbar. Ni har ändå gjort min dag i dag!”
Så mannen greppade tag i sin back och ut ur butiken genom den öppna dörren gled sen inte bara han utan även den mäktigaste raritet som någonsin har klämt sig in innanför Mickes fyra väggar, låt vara i ett uselt skick.
Kvar inne i butiken stod det två långa näsor och två avlånga ansikten som grubblade på om det som nyss skett kanske hade kunnat hanterats på ett lite bättre sätt.
För faktum är – hade vi sagt till killen att allt bara var skräp men att vi kunde slänga det åt honom “för att vara hyggliga” så hade han nog bara blivit glad och tackat för hjälpen. Hade vi sagt en hundring hade han säkert blivit ännu gladare.
Nu sa vi som det var och titta hur det gick…
Men – ljuga ska man aldrig göra och istället för en sällsynt skiva som vi kunde sålt för ett par lakan så fick vi en dråplig historia att berätta. Värt kanske ännu mer…
Bäst som skedde alltså.
Fast visst sved det…en kvart åtminstone, sen kom nästa kille med nya skivor att dyka ner i.

Popularity: 5% [?]

03.03.17

Kapitel 12 – (november 1996) Hur det kommer sig att väggar och tak i butiken blev gula

Posted in Min blogg at 12:13 am

Jag lovar, det är en smått bisarr känsla att vakna upp på morgonen, gnugga sig i ögonen, titta upp i taket och så med ett ryck komma på att – just det – inom inte alltför lång tid kommer man att stå bakom disken i sin egen butik. Och hur overkligt det än kan verka så är det just så det är. Det är ingen dröm som man precis vaknat upp från – det är sant.
Utan att nån gång ha haft på sig de galoscherna är det hart när omöjligt att sätta sig in i hur det kan snurra till uppe i ens huvud i ett sådant läge. All sätts ordentligt på sin spets under sådana förhållanden.
För mig så blandades huller om buller total eufori med becksvart ångest. Och för var dag som gick, ja nästan för var timme som gick, blev det bara värre och värre.
Visst, inget snack om att tanken på att äntligen ha ett eget hak var gränslöst häftig – samtidigt var jag livrädd intill sömnlöshet på nätterna över det som jag hade gett mig in på.
Jag hade alltså skrivit på för ett fyraårskontrakt. Det vill säga, skulle jag bli piskad att lägga av för att det inte funkade så hade jag likt förbannat åtagit mig att betala full hyra för lokalen tills jag hittade någon annan som ville ta över. En nog så tung ryggsäck att bära på i ett läge då man inte har en susning om hur det kommer att bli. Mitt lilla sparkapital var också på väg att ta slut och det i en takt som jag inte alls var bekväm med. Om vi – alltså jag och min kompis Tommy som innan start hjälpte mig med allt praktiskt – inte kunde få upp dörrarna till butiken illa kvickt skulle det rätt snart bli ganska svettigt.
Och vad visste jag – efter att jag väl öppnat kanske allt ändå skulle braka rakt åt helvete efter typ tre månader med en gruvlig konkurs som bästa minne?
Det enda jag kunde göra var att hoppas på att alla skräckvisioner skulle komma på skam, att tillräckligt med folk skulle leta sig till butiken och att allt, smidigt och smärtfritt, i slutändan skulle ordna upp sig.
Alternativet att det inte skulle göra det var å andra sidan inte speciellt roligt att se framför sig…
Inte undra på att tankarna for omkring däruppe.

Nåja, hade jag nu skrivit på det där kontraktet fanns väl inget annat att göra för mig än att peta gaspedalen i botten och få undan allt grovjobb så fort det bara gick och sen snabbt som fasiken sparka igång hela karusellen.
Bara att kavla upp ärmarna och köra alltså.
Först av allt skulle väggar och tak målas. Snyggt och fräscht ville jag ha det innan vi gick vidare med inredningen.
Färgen på väggarna hade jag bestämt på förhand. Visionen som jag såg framför mig var en butik – min egen butik – med snyggt målade kritvita väggar.
Ljust och fräscht – allt annat vore bara trams.
Väggarna skulle vara vita – punkt slut.
Det tyckte inte min hjälpreda Tommy.
“Vitt? Nänä – vitt det är för sjukhus och skolor, så ska vi inte ha det här på Mickes! Här ska det vara gult. Gula väggar och gult tak. Samma färg som på skylten utanför fattar du väl!”
Jaha, det var ju bara att kapitulera. Hade Tommy sagt en sak så visste jag att det inte var någon större mening att säga emot. Efter en halvminuts fåfänga protester mest för sakens skull, som för att markera att det ändå var jag som hade det avgörande ordet, så slängde jag in handduken.
“Gult? (suck) Okej då, det får väl bli gult då.”
Tur att jag gav med mig där kan man lugnt säga för just den gula färgen har med tiden blivit ett riktigt signum för Mickes. Skylten utanför är som Tommy påpekade gul och när vi sent omsider, efter typ femton år, började med påsar med eget tryck på blev det Mickesgult även där. Klart att väggarna och taket också skulle vara gula.
Så visst, Tommy hade rätt – igen, och det visste han. Den lurifaxen hade redan, säker på sin sak, varit i färgaffären tvärs över gatan och beställt några burkar.

Sent på eftermiddan två dar senare gjorde vi den sista dragningen med färgen på väggar och tak. Ja, vi och vi – Tommy rollade medans jag höll i stegen är nog en mer korrekt beskrivning av vad som hände.
När allt var klart bytte vi om och gick till pizzerian, som i dag är en wok, belägen även den tvärs över gatan. Vi beställde varsin pizza och något att dricka, efter det satte vi oss vid ett av borden vid fönstret. Snacket var förmodligen lite halvfokuserat kringsnack på hur vi skulle lägga upp jobbet de kommande dagarna. Mycket fanns kvar att göra – hitta inredning, prismärka ett par tusen plattor och tidningar och i så god ordning som möjligt kvickt som attan ställa ut dem i butiken. Medans vi pratade lät jag, som man brukar göra, förstrött blicken glida över den novemberkvällsindränkta Långholmsgatan. Allt var som det brukar vara vid den årstiden runt sex, sju. Mörkt, grått, regnigt, blött, halvdeppigt och allmänt småtrist. Mörkfärgade bilar körde i pölarna längs gatan och skvätte regnvatten upp på den redan blöta trottoaren.
Men så pang! – så var det som att jag fått en riktig örfil. Helt plötsligt så insåg jag hur bedövande vackert det var på andra sidan gatan.
Jag såg hur den mörka husfasaden kontrasterades på ett nästan trolskt sätt mot den bjärt nymålade gula färgen från butikens väggar och tak. Eftersom vi lämnat alla lysena i butiken tända var allt maximalt exponerat. Vid det laget fanns heller inget i den då tomma lokalen som kunde störa skenet från den rena, nästan skrikande gula färgen. Det var som om någon tryckt in en gigantisk guldtacka in i den mörka husfasaden.
Det var en mycket vacker syn.
Där och då, inne på pizzerian med höstmörkret och ett strilande novemberregn utanför, kände jag för allra första gången att det här nog skulle kunna bli bra. Riktigt bra till och med.
Alla de tvivel jag alldeles innan hade haft viskandes i öronen på mig – både stora och små – tystnade med ens och en stor överväldigande känsla kom över mig.
Helt black, utan inkomst och med ytterst osäkra framtidsutsikter satt jag alltså och stirrade ut i regnet – men nu med en nyvunnen insikt.
Det handlade inte om något fånigt som imperiedrömmar eller legendstatus utan bara om att det trots allt med tiden nog skulle bli rätt kul det här med affären…
…och det bara för att det lyste så fint från fönstren på andra sidan gatan.

Popularity: 5% [?]

02.27.17

Några ord om varför den här gruppen finns till

Posted in Min blogg at 7:57 pm

Okej…
Efter ett par års bloggande och skrivande tyckte jag att det skulle kännas kul med nån form av avslut. Min tanke var att ta ett urval av de texter jag skrivit om och runt omkring butiken, lägga till en del nyskrivet och sen ge ut en komprimerad version i bokform.
I slutet av november är det tänkt att den fysiska formen ska vara klar. I boken kommer jag i krönikeform att berätta om olika dråpliga möten med dråpliga personer osv. En hel del historier och anekdoter kommer att trängas med varandra, förhoppningsvis kan åtminstone något bli underhållande för den som läser.
I bästa fall blir det väl något som kommer att läsas av några hundra, men allt i livet räknas nu inte i pengar eller framgång. Man kan göra något för att man vill göra det också, just i det här fallet så känns det nästan som att det ska göras…

Beslutet att sammanställa det här tog jag redan för ett par år sen, men varvat med flitigt arbete har det gått långa perioder då nästan ingenting har hänt.
Inte så bra om man vill bli klar nån gång, sen dyker det ju under tiden också upp nya tossigheter som absolut måste vara med. Så efter något år kände jag att jag nästan var längre från målet än när jag startade.
Jaha.
Med fortsatt satsning på den linjen så skulle det inte bli någon bok under det här seklet.
Till slut såg jag mig piskad att hitta på något knep för att pressa mig själv. För några veckor sedan satte jag då upp en oantastlig deadline i samråd med Per på Fagus Förlag som – kul nog! – vill ge ut boken.
Det kändes rätt att ha gjort det, det är som min kompis Katrin uttryckte det: “En deadline är kreativitetens moder, total frihet skapar bara apati”.
Ytterligare en piska blev det sen efter att ha skapat den här FB-gruppen. Nu bara måste jag ha ett kapitel klart varje vecka för att inte tappa ansiktet inför alla som är med här.
Alltså – uppskjutandets tid är förbi vad det gäller det här projektet.
Med det upplägget så tror jag mig också ha minimerat risken att nån går på en nit. Följ bara vad jag lägger ut en gång i veckan. Gillar ni vad ni läser så köp sen gärna boken, om inte så låt allt här i livet bara fortsätta att gå sin gilla gång.

Popularity: 3% [?]