12.31.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #11 G.I. Blues

Posted in Admin info, Min blogg at 4:00 am

FÖRSTA FILMEN OCH FÖRSTA SOUNDTRACKET EFTER MILITÄRTJÄNSTGÖRINGEN

Tillbaka från Tyskland och rakt in på banan igen. Skivinspelning, Frank Sinatra-special, ny skivinspelning och, sju veckor efter hemkomsten, inspelning av soundtracket till den första filmen efter lumpen. Mycket kort därefer så påbörjades själva filminspelningen. Puh…
Och - för den som inte visste det - den första filmen som Elvis spelade in efter fullbordad militärtjänstgöring var en film om - en killes militärtjänstgöring.
Logiskt för en del uppenbarligen - obegripligt skulle man kanske kunna tycka. Två års stundtals ganska tuff lumpartid, och väl hemma så tar man det ett varv till och spelar in en film om alltihopa. En ganska bedrövlig sådan också, en film som dessutom mer eller mindre kom att stå som modell för de tjugosex följande spelfilmerna under de kommande åtta åren. Ett par försök gjordes alldeles efteråt, men då dessa inte alls fick samma genomslag som GI Blues faktiskt fick, så blev det i fortsättningen film av den digniteten i fortsättningen.
Ehuru fläckvis relativt underhållande så blev det ändå en epok så gott som befriad från allt vad konstnärliga ambitioner hette. Penningen kom att fullständigt styra hela skutan.
Billigaste tänkbara manusidé, tre veckors filmande och ett gäng snabbt ihoprafsade låtar somtrycktes in i handlingen och i bästa fall hade något litet med filmens handling i övrigt att göra.
Alla visioner om att göra Elvis till en ny James Dean eller sin generations Marlon Brando var helt bortblåsta. Och Elvis själv, den f.d. elektrikern och lastbilschauffören från Tupelo, han fick en million per film och log givetvis lite uppgivet hela vägen till banken. Varför skulle han gå tillbaka in i Sun-studion och spela in en LP med roots-rock ‘n roll som ändå bara de gamla hardcore-fansen skulle köpa när han i början på sextiotalet tjänade mer pengar än han i sina vildaste fantasier i sin barndoms Tupelo ens kunnat drömma om?
Vad skulle ni ha gjort i samma läge?
Vad än svaret blir, HÄR, sex veckor efter hemkomsten från Tyskland, så går Elvis in i RCAs studio i Hollywood för att spela in soundtracket till filmen GI Blues, och i DET ögonblicket så börjar artisten Elvis långsamt att dö.
27:e april 1960 så sätter det igång. Varvat med en del toppnummer, skivan är klart bra bitvis, så blir det även Big Boots, Wooden Heart och Didja Ever, låtar som i grund och botten är en ren och skär förolämpning mot den gudabenådade talang som Elvis var. Och värre skulle det bli…
I viss mån så var redan julskivan från 1957 någonstans där i samma division, men den kan man förklara bort med att det nu var en julskiva, och - mycket viktigt - det kom inte ut tre julskivor om året, som det understundom blev i fallet med filmskivorna.

Alltså: 27.e april 1960 så startade den långa utförsbacken som vid vissa tillfällen skulle ta sig rent makabra uttryck. Visst, det tillhör myten att mannen som älskade att stå på scen framför en publik kastade bort åtta av sina bästa år på att gömma sig för sin publik och istället spela in alla dessa totalt meningslösa filmer, den ena sämre än den andra, men kunde inte den tiden och de resurserna använts på ett bättre sätt? Det är ungefär som om Zlatan vid tjugofem års ålder skulle ha slutat spela och i stället börjat jobba som tillverkare och utprovare av fotbollar. Visserligen skulle han ändå fortfarande vara i branschen, men…”är det inte spela själv som han ska göra?” skulle väl alla fråga sig.
Nej, jag tror bestämt att världen hade varit en bättre värld om Elvis struntat i sina filmer och i stället fortsatt att göra riktiga skivor och turnerat världen runt…ända fram till i dag.

GI Blues är nu trots allt vad jag skrivit upptill en bitvis ganska bra skiva. Utan att ha något riktigt toppnummer så finns det ett par klart godkända låtar, tyvärr dock varvade med en del mindre bra saker…

Här kommer skivan låt för låt!

GI BLUES Utgiven 1960 på RCA Skivnummer LSP 2256

SIDA 1

1) a) Tonight’s All Right For Love
Baserad på Geschichten Aus Dem Wiener Wald op. 325 av Johan Strauss d.y., eller Tales Of The Vienna Woods på engelska (känner ej till den svenska titeln).
Jag gillar den här låten! Har alltid gjort. Vacker komposition, fint arr, snygga harmonier och en Elvis som verkar ha tyckt att det var riktigt roligt att sjunga låtar gamla som gatan. Love Me Tender, Are You Lonesome Tonight, It’s Now Or Never, lite senare Surrender, för att ta några exempel, och här en gammal Straussvals!
En kanonöppning på skivan (för att vara lite vitsig).

1) b) Tonight Is So Right For Love
Men vad är det här nu då? 1) b)???
Jo! Av rättightesskäl så fick inte den här versionen - som fanns på de amerikanska och engelska utgåvorna ges ut i övriga europa. Så, detta är Barcarolle av Offenbach ur Hoffmans Äventyr, en opera från 1881, och det är den låten som inleder de amerikanska och engelska utgåvorna av GI Blues.
Arrangemangsmässigt och stilmässigt påminner de två låtarna mycket om varandra. Texter och titlar är näst intill identiska och dom går båda två i samma tempo, men det är ändock två olika kompositioner.
Personligen så föredrar jag nog den här, den anglosaxiska utgåvan med Barcarolle som är riktigt, riktigt bra, framför allt för att Elvis gör en helt fenomenal vokal insats. Jodå, Elvis hade ledigt kunnat bli en av världens främsta operasångare om han siktat på det. Utan att anstränga sig ett dugg så gör han en smått makalös version (rockversion) på denna välkända aria.

2) What She Really Likes
Poplåt i shuffle-tempo. Ett, tätt, gungande komp och en Elvis som såsom oftast anno 1960 levererar det han ska. Precis som inledningsspåret är What She Really Likes befriande fri från de grabb-körer som senare på skivan skulle komma att invadera ett stort antal spår på plattan.
Helt klart en av skivans starkaste kort.

3) Frankfurt Special
Jo, filmmusik är ju alltid filmmusik och man kanske ska ha det i bakhuvudet lite grann vid bedömningen. Frankfurt Special är den typ av låt som skulle ha kunnat vara riktigt bra om det hade varit en annan text och ett annat arrangemang på den. Så är det bara, men nu är den en del av ett soundtrack till en film, och då blev det som det blev.
Kompet, som ska imitera ett tåg som rullar fram, är kanske roligt första gången “Grabbarna-på-luckan-kören” och den tramsiga texten gör att det blir svårt att ta på allvar. Elvis sjunger som vanligt på skivan lysande och det proffsiga kompet imponerar verkligen, men det räcker inte riktigt hela vägen då materialet i grunden bara är en massa larv.

4) Wooden Heart
Visst, den här lättsamma lilla låten har väl sina poänger, om inte annat så sjunger Elvis riktigt bra här, menmjäkig och uttjatad är väl ingen överdrift. Jag hade personligen ganska svårt för den redan från första gången som jag hörde den.
Släpptes som singel i Europa och kom att toppa englandslistan. I USA så hamnade den 1964 som b-sida på julsingeln Blue Christmas men floppade totalt! Det enda singelsläppet från GI Blues.

5) GI Blues
Småtöntig låt med lite corny text, men det här är ju faktiskt en rock ‘n roll-låt, och det var länge sen Elvis vid det laget hade klämt ur sig en sådan. Riktigt bra sång, Elvis försöker faktiskt krama ur det han kan ur GI Blues.
Kompanikören och det i längden rätt trista “hepp-two-three-four” drar obönhörligen ner slutintrycket. Skulle vara sjysst att få höra GI Blues med en alternativ mix utan grabbgängets hojtande och kanske till och med en vettig text. Detskulle ha blivit en riktig pärla.

SIDA 2

1) Pocketful Of Rainbows
En av skivans absoluta toppnummer. Under sextiotalet spelade Elvis ofta in en egen form av ballad med ett snudd på minimalistiskt komp där rösten för det mesta verkligen kom till sin rätt. Detta dök ofta upp på filmskivornas bonuslåtar eller på de få LP-skivor som inte var soundtracks, men även då och då på själva soundtracken. Som här. En riktig pärla.
Ett litet minus dock till en lite väl ivrig basist som inte förstått det där med minimalistisk.

2) Shoppin’ Around
Och så ytterligare en till rockare! Helt i stil med Elvis sena femtiotal, men - lite märkligt - nästan helt i avsaknad av det ös och den intensitet som låtarna alltid hade i den vevan. Inte Elvis fel, det är kompmusikerna som spelar märkligt lamt och komtrollerat.

3) Big Boots
Skräp som går alldeles utmärkt att skratta åt. Inget annat. Helt obegripligt att Elvis inte slog näven i bordet på ett tidigt stadium i sin filmkarriär och sa ifrån att det här, det var han alldeles för bra för att ens röra vid.

4) Didja Ever
Nej, det här håller inte. Väl genomförd, fint arrangerat och tacklad på ett seriöst sätt, men det här är i botten trams och ingrediens i en tämligen fånig film.

5) Blue Suede Shoes
Nyversion på klassikern från 1956.
Kanon, faktiskt, men ändå ljusår från intensiteten och trycket på originalet. Så, sett ur den synvinkeln så blir det något av en besvikelse.

6) Doin’ The Best I Can
Tråkigt, segt, mjäkigt och en helt ovärdig avslutning på skivan!

GI Blues är en skiva som i sin helhet är betydligt mera femtiotal än plattan innan - Elvis Is Back. En hel del rock ‘n roll, men tyvärr på en sällsynt tam nivå som sällan nåddes även i de svagaste ögonblicken under perioden före lumpen. Ändå…GI Blues är kanske det bästa soundtracket av alla från sextiotalet. Det som är bra är helt klart godkänt, men bottennappen och de överlag alldeles för hurtiga arrangemangen dar dock kraftigt ner helhetsintrycket.
Märk väl dock: GI Blues sålde, utan att ha en enda samtida hitsingel, tre gånger så mycket som Elvis Is Back hade gjort. Känns smått obegripligt, men just så var det. Konsekvensen från Elvis-staben blev nog att man i fortsättningen tog väldigt lätt på det där med musik med allvar och karaktär i sig och i stället la emfas på ytlig, lekfull tramsmusik. Tyvärr.
GI Blues är ändå, som tidigare sagt, en helt godkänd platta. Värre saker väntade runt hörnet…

Slutbetyg: En stark TREA

Popularity: 8% [?]

Permalink 17 Comments

12.28.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #10 Elvis Is Back

Posted in Admin info, Min blogg at 3:02 am

I mars 1960 så muckade äntligen Elvis efter två långa års militärtjänstgöring.
Om någon trodde att denne skulle ta igen sig i någon månad efter lumpartiden så trodde han eller hon fel. Lite drygt två veckor tog det innan kon hade hittat tillbaka till båset igen, dvs att Elvis återigen stod i skivstudion. Efter de första två inspelningsdagarna så väntade en “hemkomstspecial” med Frank Sinatra (av alla människor). Kort tid efter detta skulle inspelningarna från den första filmen efter lumpen börja spelas in - GI Blues. (Inte undra på att Elvis dog i förtid…)
Nåja, den LP som kom ut av inspelningarna i mars och april, Elvis Is Back, visade klart och tydligt att Elvis ingalunda hade abdikerat från sin tron. Tvärtom, om något så var hans röst ännubättre än innan militärtjänstgöringen. Elvis Is Back och de sex singellåtar som spelades in under dessa fyra inspelningsdagar är ett häpnadsväckande dokument över en artist som vid det här laget verkade sakna alla tänkbara gränser.
En minimalt förberedd inspelning - ett par av musikerna trodde när de kom till studion att det var en session för Jim Reeves - inga repetioner utan fem, sex max tio tagningar på varje låt - ibland t.o.m. mindre än så - sen fick det räcka. Snabbt vidare till nästa låt.
Och resultatet blev varje gång helt makalöst.
It’s Now Or Never, Fever, Soldier Boy, Make Me Know It, A Dirty Dirty Feeling, Are You Lonesome Tonight och Reconsider Baby - bara ett axplock av låtar med väsensskilt olika stilar som spelades in under dessa dagars sessioner.
Oerhört imponerande bara det.
Här kommer plattan, låt för låt.

ELVIS IS BACK Inspelad 1960 på RCA Skivnummer

SIDA 1

1) Make Me Know It
För den som hade det minsta tvivel på Elvis fortsatta status som sångare så behövdes det inte mer än de inledande takterna på Make Me Know It för att förstå att all oro var helt obefogad. Make Me Know It är en perfekt start på Elvis nya decennium. En rak rockare sjungen och framförd på ett inget annat än lysande sätt. Sånginsatsen är helt enkelt sensationellt bra. Helt klart hade Elvis tagit väldigt väl hand om sin röst under tiden i Tyskland.
Make Me Know It inte bara inleder skivan, den är också den allra första låten som spelades in efter återkomsten från militärtjänsten. 15 dagar efter muck startade denna den första inspelningssejouren, som var skräddarsydd för att ge ut en LPskiva för att markera Elvis återkomst till moderlandet.
Make Me Know It hamnade som B-sida på It’s Now Or Never…i Europa, men inte i USA.
Kunde utan tvivel t.o.m. ha släppts som singelframsida, på båda sidor av Atlanten dessutom. Enligt mig så är Make Me Know It betydligt starkare än Stuck On You, inspelad vid samma tillfälle, vilken kom att bli Elvis första singel efter militärtjänstgöringen
Make Me Know It skrevs av Otis Blackwell, samme man som tidigare gjort All Shook Up och Don’t Be Cruel.

2) Fever
En av Elvis klassiker, även om inte heller den gavs ut på singel.
Lustigt nog så är Fever den enda låten från denna eminenta skiva som stadigt förekom i Elvis live-repertoar på sjuttiotalet.
Men, hur läcker Fever än är så tycker jag att det är ett lite onödigt tempofall efter den helt lysande inledningen. Den hade kunnat avsluta sida 1 eller kanske inlett sida 2. Här i inledningen så känns den - med sina tre och en halv minut - en smula malplacé.
Fever vet jag har spelats in i utmärkta versioner av Little Willie John, jag tror att det är originalversionen, och Sarah Vaughan, men åtskilliga fler har artister har försökt sig på den. Den största hiten hade Peggy Lee 1958 med en minnesvärd version och med ett arrangemang som Elvis följer nästan in i detalj.
Märk väl, innan Elvis gjorde Fever så ansågs den mer eller mindre vara en jazzstandard!
Ytterligare en liten poäng: även Fever skrevs av Otis Blackwell, dock denna gång under psedonymen Davenport.

3) The Girl Of My Best Friend
En hit i England - våren 1977…! Men, ehuru en låt med klar potential så släpptes inte heller den på sin tid på singel i USA. I det här fallet så är det snudd på vrickat, för här är det fråga om en kassaskåpssäker hit.
Lite tråkigt är det att Elvis röst här låter aningens tunn - främst på sticket - något som man ytterst sällan hörde annars i denna epok. Det gör att helhetsintrycket sjunker en liten grann, men bara ytterst marginellt. Det är förbålt bra ändå.

4) I Will Be Home Again
Väl framförd version av Golden Gate Quartets mindre hit från 1949.
Något så ovanligt för Elvis som en duett, men vem är det då som sjunger så vacker stämsång då? Jo, ingen annan än spelevinken och pajasen Charlie Hodge! “The guy who gives me my scarves and my water” som Elvis ofta presenterade honom som, hade faktiskt en förbluffande bra sångröst. Mer om honom lite längre ner på sidan.

5) Dirty, Dirty Feeling
Något som kan liknas vid rock ‘n roll, kanske ändå inte. Nåja, det är faktiskt det närmaste den rena rock ‘n roll som så markant dominerade Elvis femtiotal som man kommer på Elvis Is Back.
Men det här är ändå, oavsett genre, inget annat än ett litet mästerverk. Elvis i högform och ett komp som mer eller mindre går fram som en ostoppbar ångvält.
Tragiskt nog så kom man att återanvända Dirty, Dirty Feeling fem år senare för filmen Tickle Me. Scenen där denna lilla pärla skändas är så bisarr att det bara kan ses som ett sjukt skämt.

6) Thrill Of Your Love
Elvis sjunger med en djup bluesstämma på versen för att på sticket gå uppåt i registret. Just där så låter han snudd på som på LPn From Elvis In Memphis - som skulle komma att spelas in drygt åtta år senare! Jodå, det är en riktig rökare det här också. Lysande sång, suveränt komp och en utmärkt komposition av Stanley Kesler - som också skrev Playing For Keeps som Elvis spelade in 1956.

SIDA 2

1) Soldier Boy
En förmodligen helt omedveten - men ändå - flirt med det femtiotal som precis gått till historien, men där Elvis fanskara några år tidigare hade upptäckt sin idol. Soldier Boy är mycket riktigt djupt rotad i femtiotalet - 1955 så var den en hit för gruppen The Four Fellows.
Sånginsatsen, kompet och arrangemanget är lysande. Jag vet att jag är tjatig,men…varför gav man inte ut Soldier Boy som singel?

2) Such A Night
Enligt mig - i stark konkurrens - plattans starkaste spår. Och inte nog med det, Such A Night är enligt mig en av Elvis bästa insatser någonsin. Ett komp som slår det mesta med hästlängder och en Elvis som mer eller mindre är som en naturkraft. Vad låten syftar på behöver vi ju heller inte ha någon större tvekan om när vi kommer till de sista takterna före finalen…
“Men det här var väl en hitsingel?” kanske ni undrar? Jo, RCA gav ut den, men först drygt fyra år senare när Elvis popularitet närmade sig absoluta nollpunkten, och den tog sig heller inte högre upp på USA-listan än plats 16. En utgivningspolitik som jag bara inte kan förstå, hur mycket jag än grubblar.

3) It Feels So Right
Elvis på ett ovanligt bluesigt humör. Även denna låt kom att, i likhet med Dirty, Dirty Feeling, att återanvändas i filmen Tickle Me fem år senare, men i det här fallet så var det i ett betydligt roligare sammanhang. Scenen där It Feels So Right påminner faktiskt lite grann om Loving You från 1957.

4) The Girl Next Door Went A Walking
Upptempo-pop av högsta kvalitet. Även detta låter, som så mycket annat på skivan, som något med klar hit-potential.

5) Like A Baby
Och så ytterligare en blues. Ännu tyngre, ännu djupare än It Feels So Right även om sticket går aningens mer åt pop.
Mycket imponerande sånginsats.

6) Reconsider Baby
Och så en avslutning som som är något av den mörkaste blues som Elvis någonsin spelade in. En hit med Lowell Fulson 1954 och något som Elvis lekt med fram och tillbaka redan på Sun-tiden. Stod egentligen inte på schemat och klockan var sex på morgonen, av förståeliga skäl ville folk hem och sova, men Elvis insisterade på ett försök på denna låt som de flesta i studion aldrig tidigare hade hört. Två tagningar, sen var det klart, och en av Elvis starkaste sånginsatser var ett faktum.
Reconsider Baby dök då och då upp på sjuttiotalets livekonserter.

Som tidigare nämnt, det är lite grann med Elvis Is Back som det var med dennes allra första skiva: ett helt gäng singellåtar från samma inspelningstillfälle - sex stycken i detta fall - kom inte med på LPn.
Men där det på debutskivan var en svaghet - låtarna som kom att ersätta Heartbreak Hotel och andra klassiker var gammalt, överblivet material från Sun som redan varit ratat och klassat som undermåligt - så var det snudd på tvärtom på Elvis Is Back. Här finns helt enkelt inga svaga spår. Jag kan faktiskt sträcka mig så långt som att säga att nästan varje spår på Elvis Is Back hade kunnat ges ut som singel, med stor framgång dessutom, och låtar som It’s Now Or Never och Are You Lonesome Tonight skulle kanske bara gett skivan ett mer splittrat intryck.

Men hur mycket Elvis röst än hade mognat och förädlats under de gångna två åren, och hur väl genomförda låtarna på skivan än var så stod det nog klart för de flesta: dagarna med Good Rockin’ Tonight och My Baby Left Me var över och en ny era var här.
Ljudet, spelet, produktionen hade tagit ett riktigt stort kliv framåt. Borta var den nyfikna, avantagardistiska rock ‘n rollen, med sina ständiga infall och nya idèer där egentligen inget kunde bli fel, då det ännu inte fanns ett facit. Allt till förmån för en betydligt mer korrekt framförd och planlagd popmusik, dessutom med ett kristallklart sound ljusår från Sun-tidens ekokammare. Men vad spelade det för roll när det lät så bra som det nu gjorde!?
En ny era var helt enkelt kommen.

Elvis Is Back! Jo, nog var han det allt, och det med besked. Den här skivan är helt enkelt en av de bästa skivorna han någonsin gjorde. Ja, jag kan till och med gå så långt som att säga att om man tar bort samlingar och liveskivor så kan Elvis Is Back vara Presleys allra bästa skiva under dennes tjugoett år långa LP-karriär!
Tyvärr så skulle krutet ganska snart bli både fuktigt och genomdränkt med en hel räcka med minst sagt mediokra musikaliska äventyr. Men det är en helt annan historia, och den kan vi ta när vi kommer dit.

Singelskivor, ja! Faktum är alltså, om man läser det ovanstående noga, att inte en enda låt från den här skivan släpptes som singel i USA vid tiden för plattans släppning. Such A Night kom som 45-varvare drygt fyra år senare och blev då - i konkurrens med den nya generationen av popband och artister - mer eller mindre en flopp. It Feels So Right hamnade 1965 som b-sida på (Such An) Easy Question och försvann fullständigt.
I ställe så satsade RCA på sex andra låtar, inspelade vid samma sessions som ovanstående låtar, som det årets singlar. Dessa var:
Stuck On You/ Fame And Fortune
It’s Now Or Never/ A Mess Of Blues
Are You Lonesome Tonight/ I Gotta Know
Samtliga tre a-sidor kom att toppa USA-listan, medans de två sistnämnda gjorde det i England.

Men tänk efter nu, gott folk: Elvis hade legat i lumpen i två år, han hade inte gjort en enda konsert under den tiden och inte haft en skivinspelning på ett år och nio månader. Sen kommer han hem och spelar in arton låtar på fyra inspelningsdagar, och allt är fullkomligt suveränt!!!
Den sista stressiga dan, 4:e april, spelar gänget in nio låtar. Hur gick det till? Ja säg det?
En sak är dock klar, den som försöker påskina att Elvis bara var någon slumpmässigt vald marionett, som gick hem hos tjejerna, och att det lika gärna kunde ha blivit vilken lallare som helst som hade råkat gå förbi just då i rätt ögonblick (en del “seriösa” musikskribenter har ju på fullt allvar hävdat det under årens lopp), den människan har inte en aning om vad han babblar om. Elvis Aaron Presley var ett geni, punkt slut.

Charlie Hodge då? Jo, denne så missförstådde och ofta, även av Elvis själv, förlöjligade person som sjöng en så fin duett med Elvis på I Will Be Home Again var faktiskt en mycket viktig kugge i Elvis-maskineriet från 1960 och framåt. Elvis och Charlie stötte på varandra redan runt -55, då Hodge i sin gospelkvartett faktiskt hade en större karriär än Elvis själv. De två stötte av en lycklig slump ihop med varandra under grundträningen på Fort Hood i Texas och blev genast tajta polare. Även Hodge åkte över till Tyskland och kom där att regelbundet träna Elvis i sångteknik, något som är förklaringen på hur Elvis efter lumpen var en tekniskt ännu bättre sångare än innan. It’s Now Or Never och Surrender, båda inspelade strax efter hemkomsten, är ju två tidlösa mästerverk i konsten att sjunga tekniskt fulländat.
Så utan den lille parveln som fick utstå så mycket nedvärderingar, och blivit så förminskad under åren (mest utmålad som någon slags ryggdunkande, lycksökare), så hade Elvis karriär blivit - ja, om inte annat, så åtminstone annorlunda.

Slutomdömet kan bara bli ett.

Slutbetyg: En FEMMA!!!!!!!!

Popularity: 8% [?]

Permalink 9 Comments

12.24.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #41 “Sings The Wonderful World Of Christmas”

Posted in Min blogg at 3:33 am

FJORTON ÅR EFTER ELVIS CHRISTMAS ALBUM SÅ KOM JULSKIVA NUMMER TVÅ, PRECIS LIKA SVAJIG SOM SIN FÖREGÅNGARE…

1971, fjorton år efter Elvis Christmas Album så kom nästa försök till att förgylla julen för de talrika fansen världen över.

Vi går rakt in i musiken den här gången tror jag.

ELVIS PRESLEY “SINGS THE WONDERFUL OF CHRISTMAS”
Utgiven 1971 på RCA Skivnummer LSP 4579

1) Oh Come, All Ye Faithful
Adeste Fideles, en hymn från sjuttonhundratalet i en modern tappning.
Pampigt, stiligt och vackert. Stor kör där Elvis är mer som en sångare i mängden än en solist som sticker ut.
Stort genomarbetat arrangemang med körer, pukor och orkester.
Faktiskt en imponerande och värdig inledning på skivan. Hade det varit så här bra rakt igenom så hade LPn varit åtskilliga snäpp bättre.
Men, en liten reflektion bara…Det står tydligt och klart angivet att det är Elvis själv som har arrangerat detta stycke. Komplett med körer och allt. Hm…tillåt mig att starkt betvivla…

2) The First Noel
Ytterligare en hymn som även den innehåller ett imponerande fint körarrangemang.
Men är det här verkligen det material som Elvis Presley skulle lägga krut på 1971? Tveksamt, och han själv är heller inte speciellt övertygande. Snarast tassande och osäker med en märklig, trevande frasering som om det var den allra första gången som han sjöng låten.
Återigen vackert och ett arrangemang av högsta klass (återigen påstås det vara Elvis som skrivit det…), men som helhet är det inte något att lyssna på mer än för att det är just Elvis som sjunger. Sånt här görs hela tiden världen över, och oftast bättre än så här.

3) On A Snowy Christmas Night
Nej, här börjar den här skivan glida av banan ordentligt. En mjäkig låt och en uppenbart måttligt engagerad Elvis. I finalen så låter det som om han börjar somna mitt i sluttonen.

4) Winter Wonderland
En låt från 1934 och som var en hit för Perry Como 1949, kunde det vara något för Elvis 1971?
Nja, det här skulle kunna vara ett soundtrackspår från 1962/63, typ It Happened At The Worlds Fair. Ungefär så spännande är det, precis så engagerad låter Elvis och på pricken så kokande är det högst pliktskyldiga kompet. Känns inte värdigt Elvis, inte heller värdigt hans kompmusiker, allra minst värdigt fansen som köpte skivan.

5) The Wonderful Of Christmas
Det är just den här typen av material som har gjort att Elvis haft svårt att under decenniernas lopp att till 100% bli tagen på riktigt allvar hos de mer inbitna musiktyckarna. Har man väl spelat in sådan här smörja - titellåten dessutom! - så har man satt sig själv i en svår sits.
Tummen ner för låten i sig och för en medioker sånginsats från en Elvis som, ärligt talat, verkar riktigt ointresserad. Snyggt, bitvis till och med väldigt snyggt körarrangemang, men vad hjälper det när det övriga är som det är.

6) It Won’t Seem Like Christmas (Without You)
Men se där! Som från ingenstans, en av plattans allra starkaste spår. En countryballad som låter som något taget från LPn Elvis Country, typ I Really Don’t Want To Know.
Klart godkänd och värd en bättre, mer meningsfylld text.

Sida 2

1) I’ll Be Home On Christmas day
Skriven av Michael Jarrett som även stod bakom I’m Leavin’ - enligt mig en av Elvis bästa singlar på sjuttiotalet - som spelades in under samma session som julskivan. Mer av en tillfällighet så fick Elvis höra en demo med dessa båda låtar, skrivna av en då totalt okänd kompositör, och beslöt sig omgående för att spela in båda två. Lustigt nog så är det i stort sett de enda livstecken som Jarrett lämnat ifrån sig under sitt dryga halvsekel som professionell musiker. Nåja, det toppar ju ändå det mesta här i världen. Bättre att ha skrivit två låtar till Elvis än att inte ha skrivit någon alls.
Elvis verkar ha tagit låten - en släpig bluesballad - på största allvar, för många försök gjordes för att få den precis så bra som han ville göra den. Tyvärr så lyckas det bara nästan, för på mer än ett ställe så sjunger Elvis rent ut sagt svagt. Det märks att han har en vision om hur låten ska framföras, men han når inte riktigt dit. Det här kunde ha varit bra, men är det inte.

2) If I Get Home On Christmas Day
Och så kom vi då till plattans - enligt mig - starkaste låt.
Det här är riktigt bra, det märks att Elvis kände för den här kompositionen. Här finns precis det patos och den innerligheten som kännetecknade det tidiga sjuttiotalet.
Med en annan text så hade det här med lätthet kunnat bli en hitsingel.
Ett snyggt, dramatiskt och väl framfört arrangemang.

3) Holly Leaves And Christmas Trees
Och så tillbaka till det inte fullt lika engagerade som dominerade sida ett. Elvis verkar större delen av låten helt obekväm med dert som han sjunger. Utan att vara direkt dåligt så känns det här i det närmaste helt meningslöst.

4) Merry Christmas Baby
Ett ganska överskattat “jam” som egentligen aldrig var meningen att ens spelas in. De första 2.45 är rätt OK, men de avslutande tre minuterna går mest bara på tomgång. Mycket hade vunnits på en nertoning strax efter att Elvis börjar sjunga efter gitarrsolot. Jo, den här låten är 5.45 lång…På tok för lång. På den första CD-utgåvan på denna LP så har man den ytterst dåliga smaken att ge ut hela jammet så att det slutar på runt sju outhärdliga minuter.
Snyggt bluesigt gitarrspel dock utav - Eddie Hinton!!! Jo, denne la på gitarr i efterhand då James Burtons bluesspel ansågs som alldeles för platt och behövde ersättas.

5) Silver Bells
En tämligen trist avslutning på plattan. En femton år gammal låt av Bing Crosby - igen. Helt corny text.
Tänk att samma gubbe spelat in From Elvis In Memphis bara något år innan…

Inte mycket att säga om denna skiva som faktiskt känns tämligen onödig. När nu Elvis äntligen lyckats skaka av sig oket från filmerna med sina mer och mer svajiga soundtracks och i stället börjat spela in skivor med både klass och karaktär, varför skulle han då förstöra mycket av det med en skiva där han sjunger psalmer och om att bygga en snögubbe? En smula hårdraget, men den här skivan känns faktiskt - i bästa fall - lätt anakronistisk, som en kvarleva från hans märkliga turer i populärmusikens utkanter under åren 62-67. De år då som såg Beatles, Stones, Dylan och Hendix göra sina intåg i musikhistorien - medans Elvis sjöng till barn, dockor och kycklingar.

En klart intressant aspekt är dock att skivan överlag är ovanligt snyggt arrangerad och producerad. Stråkar och körer ligger överlag på en nivå högt över de arrangemang som fanns på de flesta av Elvis skivor från sjuttiotalet. Jämför exempelvis med Raised On Rock eller Elvis Now. Det är ju en ocean mellan det krut som lagts på de skivorna jämfört med Sings The Wonderful World Of Christmas, till den sistnämndas fördel.
Men - till Elvis nackdel - jag får bitvis känslan av att arrangemangen gjordes i efterhand för att “rädda” skivan. När man - som Elvissamlare och inhandlare av diverse bootlegutgåvor - får tillfälle att höra de första nakna utkasten med bara sång och kompband så slås man av hur blodfattigt det låter. Elvis röst är bitvis väldigt tunn, något som senare hjälpligt täcktes upp med körsång på svaga partier. Märk väl: Elvis var generellt i något av sin livs form under åren 69-72. Liveskivorna och de flesta av singelsläppen var fullkomligt lysande, och ett flertal studioskivor tillhörde de bästa han släppte någonsin. Den här julskivan ville han nog innerst inne helt enkelt inte spela in, och då blev det som det blev.

Visst, ett par riktigt bra låtar där Elvis faktiskt visar upp varför han har epitetet “kungen” finns det, och två eller tre halvhyfsade men alldeles för mycket som bara drar ner helhetsintrycket.

Slutbetyg : En TVÅA…

Popularity: 9% [?]

Permalink 11 Comments

12.06.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #9 “50,000,000 Elvis Fans Can’t Be Wrong Elvis Gold Records - Volume 2″

Posted in Min blogg at 3:25 am

En lysande titel...på en helt lysande skiva!

Jo, i december 1959, lagom till julruschen, så släppte RCA den tredje Elvis-samlingen för året, den här gången med uteslutande singellåtar, samtliga a- och b-sidor från fem av de sex sista singlarna som Elvis släppte på femtiotalet. Bara Hard Headed Woman/Don't Ask Me Why fattades, men för LP-konsumenterna så hade dom ju redan gått att hitta på soundtracket till King Creole.
Bara tio spår, lite magert kan tyckas, men i stället för kvantitet som kom det att bli en stor dos av tvättäkta kvalitet.

Vi går direkt till låtarna, en efter en i vanlig ordning.

ELVIS PRESLEY "50,000,000 Elvis Fans Can't Be Wrong Elvis Gold Records VOL. 2"

Utgiven 1959 på RCA Skivnummer LPM 2075

SIDA 1

1) I Need Your Love Tonight
Efter två månaders inledande militärtjänst hemma i USA fick Elvis, tillsammans med övriga rekryter som några månader senare skulle fortsätta sin tjänstgöring i Tyskland, två veckors permission. En av dessa dagar - den 10:e juni - användes till att spela in fem nya låtar. Musikerna var denna gång helt plötsligt inte alls de vanliga Scotty Moore och kompani utan ett helt nytt gäng med bland annat Hank Garland på gitarr, Bob Moore på bas och Floyd Cramer på piano. Bara DJ Fontana från det gamla gänget fick vara med, men bara som andre percussionist. Murrey Harman hade mer eller mindre tagit över DJs roll på dessa inspelningar.
Det låter också helt klart annorlunda på dessa fem inspelningar jämfört med tidigare inspelningar på RCA. Om möjligt så är det ännu proffsigare än tidigare. Mer populärmusikanpassat skulle man kunna säga, men framför allt så är det ett minst sagt imponerande flyt och ledighet i musiken, något som kom att ta Elvis till ytterligare en dimension.
Av dessa fem så kom fyra att släppas på singel under Elvis lumpartid. Bara Ain't That Lovin' You, Baby fick vänta - och det ända till 1964 innan den kom att hamna som på b-sida på Ask Me.
I Need Your Love Tonight är en av de fyra låtar från den inspelningssessionen som gavs ut 1959 och som, tillsammans med en del tidigare utgivet material, släpptes till trogna fans i väntan på att Elvis skulle komma hem igen.
I Need Your Love Tonight kom att bli B-sida på A Fool Such As I, men även som sådan så placerade den sig så högt upp som på plats fyra på USAs Billboardlista.
Låten i sig är en rak rockare med en hel del småfinesser och klurigheter i sig, förutom att överlag vara väldigt välspelad.
Inte för en sekund någon skugga över Scotty Moore, Bill Black och de tidigare då och då inhoppade pianisterna - det här ändå snäppet högre. Inte tu tal om att Scotty Moore under sina första tre och ett halvt år med Elvis var med om att skapa musikhistoria, och att han under den tiden på ett imponerande sätt att kom att utveckla sitt eget spel i takt med att den övriga musiken gjorde likadeles. Men, Hank Garland - som tragiskt nog blott något år senare fick se sin karriär gå upp i rök i en bilolycka som gav honom kroniska hjärnskador - var vid denna tid en av USAs främsta studiogitarrister med en bredd och en ledighet i sitt spel som Scotty Moore inte ens kom i närheten av. Detta gäller även bas och trummor. Inte mycket finns att invända mot det mesta inspelade från Elvis första år, men när musiken gick över från ren rock 'n roll och rockabilly till mer utmejslad, välarrangerad popmusik så behövdes det nog också andra gubbar. Och dom kom. Och dom levererade.

2) Don't
En av Elvis mer imponerande insatser. Ett snyggt, mycket sparsmakat komp med ett Jordanaires som ligger just så där perfekt bakom att det enbart lyfter Elvis leadsång. En leadsång som för den delen bara är helt suverän, ja sällan eller aldrig så har Elvis sjungit så här rent ut sagt vackert! Don't är helt enkelt ett litet mästerverk.
Den var dessutom den allra sista singeln som Elvis släppte innan han ryckte in i lumpen.
En solklar listetta kan man tycka, och det blev den också.

3) Wear My Ring Around Your Neck
En rak rockare utan några större arrangemang eller krusiduller. Pang på bara, men inte så bara.
En av de allra vildaste rocklåtar Elvis överhuvudtaget gjorde efter Sun-epoken.
Men...kunde man inte ha låtit Jordanaires ha fått stanna kvar i lunchrummet under inspelningen?
Och är det inte lite väl plottrigt trumspel här och var?
Snyggt gitarr-outro däremot de sista sekunderna.
Wear My Ring Around Your Neck missade förstaplatsen på USA-listan dock, den fick nöja sig med en tredjeplacering, något som vid den tiden nog fick räknas som en liten missräkning.

4) My Wish Came True
Ett pekoral, det finns tyvärr inget annat att säga om det här. Elvis sjunger helt oklanderligt här, men det är på det stora hela taget hopplöst material att göra någonting vettigt av. Ur musikalisk synvinkel en seg och trött låt som aldrig borde varit ens påtänkt för inspelning. Och texten - vem kan för en sekund tro på Elvis när han sjunger att han fick söka efter kärlek med ljus och lykta tills han äntligen hittade den? När dessutom körsången låter som nånting ditsläpat från en operettaudition så är det helt enkelt kört.
Mittpartiets stick är helt OK när Elvis får använda sig av sitt patenterade patos i lugn och ro, men det är också allt.
My Wish Came True spelades in i september -57, först nästan två år senare så hamnade den som b-sida på den allra sista singeln som RCA gav ut innan Elvis kom tillbaka från lumpen, nämligen A Big Hunk O’Love. Det verkar som om man nödtvunget skulle hitta en outgiven låt att slänga in där som baksida.
My Wish Came True borde nog ha gömts långt in i nåt arkiv där den gott kunnat ligga än i dag.
Listplacering? Faktiskt så högt som nummer tolv av någon totalt obegriplig anledning…

5) I Got Stung
B-sida på One Night.(En sanning med modifikation, då jag någon gång sett singeln angiven som utgiven med två a-sidor).
Elvis tillbaka på topp med en insats sprängfylld av energi och skaparglädje. Rejäla tungvrickningar i ett hisnande tempo nästan på rap-nivå och ett komp som blåser det mesta av banan.
Också detta ett av alstren från inspelningarna den 10:e juni.
Märkligt nog så kom I Got Stung inte högre på USA-listan än plats åtta. Märkligt på så sätt att det är en av Elvis allra bästa rockare från femtiotals-epoken. En av en hel del andra…

SIDA 2

1) One Night
Japp, en av Elvis tyngsta och bluesigaste ballader. Inte tu tal om det.
En liten reflektion bara…Om man undrar över exakt varför de gubbar som följt med Elvis sedan sommaren 1954 lite småabrupt byttes ut mot fullfjädrade studioproffs så ska man kanske lyssna lite noggrannare på låten Don’t. Ehuru Elvis framförande är helt oklanderligt så är näppeligen ackompanjemanget det. Otajt och förvånansvärt osammanhängande de två minuterna igenom. Det är som om man inte riktigt kommit överens om hur låten ska gå. Alltså…slarvigare spelad hitlåt får man nog leta länge efter.
Ytterligare en intressant detalj med One Night är att det är en cover på en mindre hit av Smiley Lewis, men att låten i dennes version däremot hette One Night Of Sin. I Elvis första försök till inspelning av One Night hette den också just One Night (Of Sin), men någon eller några på RCA tyckte uppenbarligen att det var lite för vågat med en låt med en dylik titel. Elvis själv dök en månad efter den första inspelningen upp med en modifierad version av texten med titeln One Night, vilken man kom att göra en egen inspelning på. Det paradoxala är att - ehuru titeln skulle kunna säga något annat - Lewis version är, om man lyssnar på texten, betydligt mildare i sin framtoning. “One night of sin, is what I’m now paying for” låter ju närmast som en skamsen, ångerfylld bikt, medans Elvis “One night with you, is what I’m now praying for” faktiskt snarast pekar på motsatsen! Och det är också därefter han sjunger. Det här är helt klart en ung mans drömmar om en hel natt ensam tillsammans med sin flickvän och allt vad det skulle innebära. Ärligt talat - var man så mycket prydare på den tiden än man är i dag? Ibland så undrar jag…
En fjärdeplats på USA-listan blev hur som helst resultatet för One Night.

2) A Big Hunk O’ Love
Nummer tre av de fyra låtarna från 10:e Juni med det nya bandet. En Elvis i total toppform och ett tryck i musiken som stundtals gränsar till ren stenkross. Kompet ger mer eller mindre intrycket av att vara ett gigantiskt ånglok som mejar ner allt i sin väg. Tyngre än så här blev nog aldrig Elvis.
Och, jodå, det märks att det här är en skapelse från det nya gänget musiker runt Elvis. Ett sväng och ett tryck utan dess like. Och faktiskt, här har Jordanaires fått en uppgift att fylla som de utför på ett alldeles utmärkt sätt.
A Big Hunk O’love var den sista singeln som RCA gav ut innan Elvis kom tillbaka till sitt moderland. Ett mycket välförtjänt toppande av Billboardlistan blev belöningen.

3) I Beg Of You
Ett tillbakalutat komp, snudd på minimalistiskt, med en Elvis som tar sig an denna lite ovanliga skapelse på ett lysande sätt. Men, här skulle nog Jordanaires ha tagit ett steg tillbaka, kören blir lite för påträngande.
En kort låt, inte ens två minuter lång som lite grann känns som ett mellanspel.
Baksida på Don’t men klättrade ändå så pass högt som upp till åttondeplats på Billboardlistan.

4) A Fool Such As I
När jag som nytillkommen Elvisdiggare 1974 med nya, förutsättningslösa öron, hörde A Fool Such As I så var min omedelbara reflektion att popen nog inte alls kom att starta med Beatles, det här är ju faktiskt lika mycket pop från tidigt sextiotal som mycket annat från just den epoken. Inte bara i det raffinerade arrangemanget som ligger väldigt långt från den traditionella rock ‘n rollen från den tiden utan även det sätt varmed Elvis sjunger låten. Bitvis låter det mer som en outtake från Elvis Is Back än femtiotal över det här.
Bortsett från det så är det här en av mina absoluta favoriter med karlen. I väldigt stark konkurrens en av Elvis mest majestätiska framföranden. Hans utspel fullkomligt strålar av självförtroende och glädje över att återigen stå framför en mikrofon. (Det hade varit en paus på drygt fyra månader.)
Det blev nu inte den sista gången, men det skulle, tyvärr, dröja nästan två hela år innan det skulle ske igen på en professionell basis.
A Fool Such As I hade ett par år tidigare varit en hit med både Hank Snow och Jo Stafford. Åtskilliga andra artister - som exempelvis Cilla Black - kom att göra en cover på den under de följande åren. 1973 så dök A Fool Such As I till och med upp på en LP med Bob Dylan!
I Elvis tappning kom den dock aldrig att toppa USA-listan. En andra plats som bäst.
Och…jo, det här den fjärde låten på skivan från det nya gänget.

5) Doncha’ Think It’s Time
Plattan avslutas med en lite avslagen inspelning. En minst sagt märklig inledning med först en (lätt ostämd) gitarr som följs upp av först trummor och sedan bas innan ett alldeles för påträngande Jordanaires tränger sig på. Allt mynnar ut i en shuffle där Elvis aldrig riktigt lyfter så som han brukar göra. På sticket, där rytmen svänger till lite mer, tar det sig lite grann, men ändå…Doncha’ Think It’s Time tillhör inte skivans trumfkort, inte bara beroende på en ovanligt blek Elvis utan kanske främst på att Jordanaires här fått alldeles för stort utrymme. En version utan deras ba-ba-ba-ooom skulle vara klart intressant att få lyssna på.
En poäng i sammanhanget är att den version som finns på LPn INTE är den som gavs ut på singel. Av misstag så kom en aningens annorlunda version ut. Singel är ett hopklipp av tagningarna 40, 47 och 48! Det verkar som om inspirationen aldrig ville infinna sig under inspelningen av Doncha’ Think It’s Time. 48 tagningar och ändå så fick man klippa och klistra.
Singelversionen, b-sida på Wear My Ring Around Your Neck, kom inte högre upp än på plats 23 i USA, något som jag mycket väl kan förstå.

Sammanfattningsvis:
En av låtarna på skivan, My Wish Came True, sticker ut något alldeles förtvivlat - och inte på något positivt sätt - men för övrigt så är det, med några få undantag, idel toppnummer som här presenteras. Ja, det är faktiskt snudd på osannolikt att Elvis efter fem singlar på Sun och efter blott lite drygt två år på RCA kunde prestera en fjärde samlingsskiva och fortfarande med snudd på rakt igenom oslagbart material.
Men, som kommentarerna för de enskilda låtarna utvisar, inspelningarna med en hungrig Elvis på permis och med i stort sett helt nya kompmusiker är ändå de mest imponerande spåren på skivan. Så här i efterhand så känns dom som en brygga från det banbrytande femtiotalet då allt man gjorde färgades av pionjäranda där inga givna regler fanns till det tidiga sextiotalets betydligt mer arrangerade popmusik.
Därmed självklart inte sagt satt det ena är sämre än det andra, men någonstans så känns övergången som en oundviklig men ytterst vital utveckling av den tidigare så väl berövade treackordsrocken.

Allt snack åsido: självklart så är det här en helt fantastisk LP där det givetvis bara finns ett betyg att ge.

En sista liten detalj, innan vi slutar. Det här är ju en av de “klassiska” LP-skivorna från Elvis digra katalog. Titeln och till och med omslaget har då och då plankats, av bl.a. Rod Stewart, och det är en platta som har sålt och sålt och fortsatt att säljas under årens lopp. Ändå, när den kom ut på marknaden, fullproppad med singel-hits som på sin höjd var ett år gamla, så floppade den mer eller mindre. Position 31 på USAs billboardlista är väl kanske inte den peak-placering som man spontant skulle gissa på för en skiva av denna dignitet, men högre än så hamnade den inte hösten -59 när den släpptes. Med det dryga halvsekel som gått och med ständiga nyutgåvor både på LP och CD så har den kommit att bli en av de mest säljande skivorna i Elvis katalog, men när den kom så försvann den från listorna efter bara några få veckor.

Slutbetyg: En FEMMA!!!!!!

Popularity: 12% [?]

Permalink 12 Comments

11.23.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #8 A Date With Elvis

Posted in Min blogg at 3:29 am

Så har vi då kommit fram till den andra av de tre samlingsskivorna som RCA släppte under 1959, det år då Elvis var helt borta från hemlandet USA och dess inspelningsstudior, det år då hans skivbolag gjorde allt vad de kunde för att hålla intresset för sin mjölkkossa vid liv. Som sagt, tre LP-skivor blev det bland annat, samtliga tre av förståeliga skäl med gammalt material.
Lustigt nog, för att vara en samlingsskiva, så är A Date With Elvis helt befriad från allt vad som skulle kunna likna en hit. Visst, det rör sig om musik som är är förbålt bra och som med tiden kommit att bli klassisk - inte tu tal om det - men inte en enda av låtarna hade någon som helst hit-status vid tiden för utgivningen av A Date With Elvis.

En tes som jag haft länge är att om Elvis aldrig gett ut just de singlar som han gav ut, och i stället valt helt andra låtar, sådana som nu kom att bli EP- och albumspår, så hade han haft i stort sett samma framgång som den han nu fick.
Alltså, om RCA exempelvis hade gett ut King Creole som singel i stället för Mean Woman Blues så hade den säkerligen slagit lika bra, om inte bättre. Så bra var Elvis, och det bevisas mer än väl på denna skiva där hälften av låtarna är EP-spår som är minst lika bra som många av de samtida hitsinglar som Elvis hade.

A Date With Elvis Utgiven 1959 på RCA Skivnummer LPM-2011

SIDA 1

1) Blue Moon Of Kentucky
B-sida på That’s Allright Mama, och en av de bättrre inspelningarna på Sun. Jo, jag har nog alltid hållit detta spår som snäppet starkare än a-sidans That’s Alright Mama. Mera tryck, mera driv och en i det närmaste helt lössläppt Elvis. B-sidan på den helt oerfarne nittonåringens debutsingel. Man kan bara häpna…

2) Young And Beautiful
Detta är helt enkelt - i tuff konkurrens - min favoritballad från Elvis femtiotal. En stark komposition med snygga harmonier (lyssna t.ex. på pianoackorden precis när inledningspartiets fria rytmik går in på fast 12/8-takt), finkänsligt ackompanjemang, riktigt bra och effektfull stämsång, och så en av Elvis allra bästa balladstunder från femtiotalsepoken.
Jämför Young And Beautiful med Love Me Tender, en av dom blev en miljonsäljare medans den andra “försvann” på en EP. Tyvärr så blev det fel, om jag kunde ändra på något ur Elvis första år så skulle Love Me Tender aldrig ens ha hamnat på singel. Många låtar, och bland dom Young And Beautiful, var så oerhört mycket bättre.

3) Baby, I Don’t Care
Lustigt nog en låt som ett flertal andra artister gjort en cover på. Lustigt då det är en soundtracklåt som inte ens släpptes på singel. Buddy Holly, Cliff Richard, Joni Mitchell och en mängd andra artister har gjort en egen version på detta lilla popmästerverk.
Nåja, det här hade ju kunnat bli en monsterhit vilken dag som helst om bara RCA hade tänkt i de banorna.
Och vem spelar bas på det här spåret då? Bill Black? Nix, nix, nix, det är ingen annan än Elvis Presley himself som trakterar basen på Baby, I Don’t Care! Och lyssna noga, är det inte basen med sitt ganska så speciella spel som ger låten det där lilla extra?
Enligt sägen så lämnade Bill Black studion i vredesmod över att inte fixa låten till övrigas belåtenhet. En tämligen osentimental Elvis (TCB) valde då att, i stället för att springa i kapp sin egen kompis för att trösta honom, plocka upp instrumentet och sätta basstämman på första tagningen. Jo, Elvis var musikalisk, tro inget annat.

4) Milkcow Blues Boogie
Milkcow Blues Boogie - den tredje av de fem Sun-singlarna - har en inledning som många är väl förtrogna med. Det är alltså den där när gänget börjar i ett extremt långsamt tempo tills Elvis stoppar de övriga två med orden “Hold it fellows! That don’t move me. Let’s get get real real gone…for a change!”
Lite synd tycker jag, det är kul en, ja även två och tre gånger, men det skymmer lite grann det faktum att det rör sig om en av de råaste, köttigaste och mest uttrycksfulla låtar Elvis överhuvudtaget gjorde. Helt makalöst. Oöverrträffbart. Oslagbart.

5) Baby Let’s Play House
B-sida till You’re Right, I’m Left, She’s Gone, men borde den inte ha varit förstasida egentligen?
Baby, Let’s Play House är återigen Elvis i absolut toppform, i stort sett lika outstandning som i spåret innan. Återigen helt makalöst från Elvis sång och utspel till Scotty Moores och Bill Blacks sanslösa sväng.

SIDA 2

1) Good Rockin’ Tonight
När man hör en låt som Good Rockin’ Tonight så förstår man att alla hyllningar över Elvis period på Sun inte är någon form utav “hype” från diverse hippa musikskribenter. Nej, det här är verkligen helt sanslöst bra. I sig inte alls någon märkvärdig komposition, det är helt enkelt Elvis sanslösa utspel och hans totala kontroll över det som han gör som får Good Rockin’ Tonight att bli det mästerverk som det är.
Good Rockin’ Tonight var Elvis andra Sun-singel och är utan den minsta tvekan en av den moderna musikhistoriens milstolpar. Aldrig någonsin tidigare hade en vit musiker haft ett sådant totalt ohämmat utspel. Det här måste ju - bland de få som hörde det på den tiden - ha uppfattats som fallet från skyn. Som ett bombnedslag.
Wynonie Harris hade spelat in Good Rockin’ Tonight 1949. Elvis version är rena bulldozern jämfört med originalet, som visserligen är snyggt framförd av Harris, men som helt saknar det bloddrypande allvar och den ärrade mognad som den ännu inte tjugo år fyllda Elvis visar upp.

2) Is It So Strange
En av låtarna från 1957 som kom till i samband med inspelningarna av Loving You-soundtracket.
Märkligt nog spelades Is It So Strange in samma kväll som It Is No Secret och Blueberry Hill, två av de ljummare alstren från Elvis femtiotal. Märkligt för det här spåret är helt enkelt inget annat än helt fantasiskt. Skulle ledigt ha kunnat bli en stor hit om den släppts som singel.
Stort patos från Elvis och en mycket snygg komposition. Förtjänade verkligen ett bättre öde än att bli ett anonymt EP-spår. Det verkade som om Elvis la allt sitt krut på en låt denna afton och lät det övriga bara passera.

3) We’re Gonna Move
Det kanske bästa spåret från soundtracket till filmen Love Me Tender. Jag tror att många - i likhet med mig själv - tycker att musiken till Love Me Tender är något av en antiklimax då den var tvungen att något sånär anpassa sig till tiden för när filmen utspelar sig. Alltså; ingen rock ‘n roll i film fråpn 1800-talet, tack.
Men egentligen så är det par riktigt skapliga låtar som finns på EPn Love Me Tender, ganska så annorlunda från det mesta annat som Elvis gjorde under sin karriär, vilket ju inte behöver vara fel. Det är ju faktiskt bara det oerhört överskattade titelspåret som inte håller måttet. De övriga tre spåren håller alla en hög klass utan att för den sakens skull nå allra högst upp på stegen.

4) I Want To Be Free
Ytterligare ett spår från Jailhouse Rock-EPn. Lite struttig i rytmen och inte mycket till rock ‘n roll. Kanske mer underhållande än riktigt bra, men det räckér långt ändå. Det här har med åren kommit att bli en klassiker och den håller definitivt positionen som en av dessa låtar som ledigt och lätt hade blivit en hit om bara RCA hade valt att ge ut den som singel.

5) I Forgot To Remember To Forget
En av de poppigare Sun-inspelningarna. Något av en bro från det tidiga, råa materialet från åren 1954 och -55 till det för en bredare allmänhet mer anpassade utbudet på RCA.
I Forgot…var b-sida på Mystery Train, och därmed alltså b-sida på den sista av de fem singlar som Elvis gav ut på detta bolag. Inte min favorit från Elvis Sun-katalog, men klart bra ändå.

Med denna platta så hade RCA gjort nio av tio utgivna singelspår tillgängliga på LP. En fattades fortfarande, nämligen I Don’t Care If The Sun Don’t Shine. Det skulle dröja sjutton år till (!) innan även denna pärla blev tillgänglig på LP, fråga mig inte varför…

För att gå tillbaka till huvudämnet: det här är helt enkelt en oerhört bra skiva, ja kanske rent av den bästa som Elvis någonsin släppte.
Ett fyrverkeri av mindre och fullkomliga mästerverk. Fem Sun-släpp, tre spår från EPn Jailhouse Rock, den kanske bästa låten från filmen Love Me Tender och EP-spåret Is It So Strange. Jag har ju inte direkt varit snål med berömmet i bedömmningarna låt för låt här ovanför, men det blir svårt att hålla igen när det rör sig om musik av den kaliber som det här handlar om.
Jag säger det en gång till: A Date With Elvis kan i all sin anspråkslöshet - en samling med “ickehits” - vara den allra bästa LPn i Elvis 23 år långa karriär.
Omdömet kan med andra ord bara bli ett.

Slutbetyg: en FEMMA!!!

Popularity: 14% [?]

Permalink 20 Comments

11.02.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #7 “For LP Fans Only”

Posted in Min blogg at 2:44 am

Elvis rycker in i lumpen! Efter två års triumftåg i hela den anglosaxiska världen - och i stora delar av den övriga - så avbröts det hela abrupt. 24:e mars 1958, strax efter att ha filmat klart King Creole, så ryckte menige Presley in i militirtjänstgöringen. Där skulle han komma att stanna under i stort sett två hela år. Den första mars 1960 muckade Elvis, från en allt annat än glamorös lumpartid.
1959 släppte RCA, trots Elvis fysiska frånvaro, hela tre samlings-Lpn med sin mjölkkossa, allt för att fortfarande hålla grytan kokande.
For LP Fans Only, A Date With Elvis och 50 000 000 Elvis Fans Can’t Be Wrong - Elvis Golden Records vol. 1 var det som kom ut det året. (Notera även att både King Creole och Elvis Golden Records Volume One, utgivna -58, både släpptes efter inryckningen).
Poängen med den lite kryptiska titeln “For LP Fans Only” är att ingen av låtarna på skivan tidigare funnits på LP. Alltså…för de som enbart hållit sig till fullängdare och konsekvent undvikit singelskivor så var det här en platta med garanterat helt nytt material.
Mer mönster än så finns inte på skivan, det är en brokig blandning, även om allt är taget från en tidig punkt i karriären. Rock, rockabilly och ballader om vartannat, men ändå ganska typiskt Elvis i början av sin karriär, där det som oftast var svårt att hitta en röd tråd.

FOR LP FANS ONLY Utgiven 1959 på RCA

SIDA 1

1) That’s All Right
Elvis första singel på Sun.
Tja, vad finns att skriva om den då som inte alla redan känner till?
Inget. Det är bara att lyssna och njuta av den blivande kungens första men allt annat än stapplande steg.

2) Lawdy, Miss Clawdy
En av Elvis allra bästa rockare. Inspelad i februari -56 och ett spår som, såhär i ett längre perspektiv, givetvis skulle ha varit med på den första LPn.
Nu hamnade den som b-sida till singeln Shake Rattle And Roll och slarvades därigenom bort å det grövsta.
En lysande liveversion på Lawdy Miss Clawdy finns som de flesta känner till på LPn Elvis-TV Special från 1968.

3) Mystery Train
Ytterligare en legendarisk låt från Sun-katalogen. Många älskare av den tidiga Elvis råa, tämligen primitiva sound har nog just Mystery Train som en av sina absoluta favoriter.
Det här kom att bli den sista singeln av fem som Elvis släppte på Sun.

4) Playing For Keeps
Hm…efter en fantastisk inledning så bromsas det hela upp en aning. Playing For Keeps var den enda inspelningen från de tre sessionerna 1-3 september som inte hamnade på den andra LPn Elvis. Utan att vara direkt dålig så är det heller ingen höjdare. Släpig och lite slö utan någon större “hook” nånstans i kompositionen. Elvis röst känns också för ovanlighetens skull lite tunn.
En lustig poäng med Playing For Keeps är att gitarrinledningen är nästan identisk med introt till I Want You, I Need You, I Love You!

5) Poor Boy
Ett av spåren från EPn Love Me Tender.
Inte någon av Elvis mer minnesvärda stunder från 50-talet, men ofta blir det ju så med filmmusik. Framförallt hade det onekligen varit svårt för trovärdigheten att köra rock ‘n roll i en cowboyfilm…
Jag skulle inte kalla det för dåligt, men speciellt märkvärdigt är det inte heller, även om Elvis gör en utmärkt sånginsats. Mer roligt än bra kanske är en adekvat summering.

SIDA 2

1) My Baby Left Me
En av de tuffaste, häftigaste, läckraste m.m. låtarna i hela Elvis karriär. Varför den inte dels hamnade som a-sida på den singel den var b-sida på, dels inte kom med på Elvis Golden Records är något att grubbla över. För det här verkligen en av Elvis allra största stunder.
Även Scotty Moores gitarrspel är här bättre än någonsin, fråga bara John Fogerty…

2) I Was The One
B-sida på Heartbreak Hotel. Ytterligare en tidig ballad, och en mäktig sådan. Hade utan tvekan kunnat vara a-sida på en senare singel i stället för att hamna i skymundan av den legendariska Heartbreak Hotel på första sidan.

3) Shake Rattle And Roll
Inspelad samtidigt som Lawdy Miss Clawdy och också den en låt som slarvades bort. Även denna skulle självklart varit med på den första fullängdaren. Kom nu att ges ut som singel tillsammans med just Lawdy Miss Clawdy samtidigt som RCA släppte Love Me Tender och SEX (6) andra singlar - samtliga 12 låtar från den första LPn i singelform!!! Ett helt unikt grepp i musikhistorien, men också - som tur var - ett experiment som inte kom att upprepas igen. Självklart så kom de flesta av dessa singlar att fullständigt ta ut varandra.
Jodå, Shake Rattle And Roll floppade totalt under de förutsättningar som fanns i stället för att bli den klassiker den borde ha blivit. Väldigt synd på en av rockhistoriens bästa singlar sett till såväl a som b-sida.

4) I’m Left, You’re Right, She’s Gone
Ännu ett alster från Sun. Inspelad i mars 1955 och a-sida på den näst sista av de fem Sun-singlarna.
En Elvis i total toppform. Om möjligt så växte hans självförtroende ett snäpp för varje singel i början.

5) You’re A Heartbreaker
Och så skivans fjärde och sista bidrag från Sun-eran. Ett resultat från 1954 års sista session.
Inte någon av mina favoriter bland de allra tidigaste singlarna, men..väldigt bra ändå.

Ytterligare en samlingsskiva alltså, och - som tidigare sagt - inte alls den sista det året.
Det lite lustiga är att ehuru ett givet tema - bara låtar som inte tidigare släppts på LP - så är det enbart spår från 1954 till -56. Material fanns att tillgå från de två följande åren, men nu blev det som det blev, och det var väl gott nog.
För lyssnar man på For LP Fans Only med öppna öron och tar musiken för vad den är så är det här en förbålt bra skiva. Ett flertal spår tillhör det yppersta av vad som presterats överhuvudtaget i rockhistorien, och då får två lite svagare spår - Playing For Keeps och Poor Boy en högst marginell inverkan på helheten.
Visst, det kan ta emot att ge en lite plottrigt sammanställd samlingsskiva det högsta betyget, men något annat kan inte komma på fråga faktiskt med det stundtals otroliga material som fyller ut plattan..

Slutbetyg: En FEMMA (om än med en anings tvekan).

Popularity: 17% [?]

Permalink 17 Comments

10.12.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #6 “King Creole”

Posted in Min blogg at 9:04 pm

Om man dristar sig till att fråga de inbitna Presley-fansen om vilken film som var den bästa under Elvis 31 filmer långa spelfilmskarriär, så blir svaret nästan alltid att det var den fjärde rullen i ordningen; King Creole.
Påfallande många av dessa hardcore-fans tycker t.o.m. att det är den enda som är riktigt bra, som så att säga håller hela vägen ut. (Jo, det finns ju - som en bjärt kontrast - även dom som tycker att Ben Hur, Star Wars och Gudfadern är sämre än den sämsta Elvis-filmen…).
Tja, konkurrensen är ju inte så stor - Jailhouse Rock är enligt mig den kanske enda riktiga utmanaren om titeln “Elvis bästa film”. Personligen tycker jag att just Jailhouse Rock har en minst lika bra storyline som King Creole, men att den sistnämnda nog är en mer genomarbetad produktion. Vid det laget så hade Elvis också tre filmer i ryggen och inte två som vid Jailhouse Rock. Hans agerande är följdaktligen också ledigare och mer avslappnat i King Creole än i filmerna innan.
Så…om man räknar in alla faktorer så är nog ändå King Creole Elvis stora stund på den vita duken.
(Easy Come Easy Go, Speedway eller The Trouble With Girls är det inte. Ej heller Double Trouble eller Girl Happy.)

Att soundtracket är en av de bästa fullängdare som Elvis släppte under sin karriär är dock något som nämns mer sällan, och det är lite tråkigt för här tycker jag att det rör sig om en, för att vara Elvis, sällsynt gedigen LP. Om man räknar bort samlingsskivor, typ Golden Records, så anser jag att det bara är en handfull skivor i Elvis digra katalog som känns riktigt helgjutna, spår för spår. Elvis Country är en, From Elvis In Memphis en annan, King Creole ytterligare en. Ett par till finns det, men dom är inte många.

Låt oss för ett ögonblick gå tillbaka till filmen! King Creole sägs vara baserad på en bok - A Stone For Danny Fisher - något som är en sanning med en hel del modifikation. Jag har av ren nyfikenhet läst boken - hittade den i amerikansk originalutgåva i en loppislåda för en femma - och uppskattar att sammanlagt ungefär en och en halv sida har något överhuvudtaget med filmen att göra. Övriga runt 198 sidor har inte det minsta med King Creole att göra. Ingenting.
Till en början skulle filmen dessutom heta Danny - Elvis namn i filmen är en av de få likheterna med boken - men i slutändan fick det bli King Creole i stället, något som ju onekligen lät betydligt tuffare, men som också ohjälpligen förde filmen än längre bort från A Stone For Danny Fischer.

Och…ni visste kanske att James Dean skulle ha haft huvudrollen i King Creole? Efter dennes hastiga död så las projektet på is ett tag tills Elvis namn kom på tapeten.
Ska vi utgå från att originalmanuset hade lite mindre musik i sig än den King Creole som slutligen kom att hamna på biodukarna? Jag tror att vi kan utgå från det…

KING CREOLE Utgiven 1958 på RCA Skivnummer LPM-1884

SIDA 1

1) King Creole
Titellåten och ett av Elvis verkliga trumfkort.
Visst, jag kan hålla med belackarna, det här handlar i mångt och mycket om ytterst välarrangerad underhållningmusik, kanske i första rummet avsett för film och onekligen något som kommit en lång väg från bort från That’s Alright Mama, Mystery Train, eller My Baby Left Me. Men, alltihopa är ändå så förbålt bra gjort att det snudd på saknar motstycke. Få sånginsatser av Elvis är så imponerande som den han presterar här. Komp och arrangemang är inget annat än lysande.
Att King Creole inte släpptes som singel är fullständigt obegripligt. Där förstår jag ingenting. Absolut ingenting. En mer given listetta får man leta efter.

2) As Long As I Have You
En sirapsdrypande ballad (som i sitt arrangemang inte ligger så långt ifrån något från en valfri samtida Disney-film) kom att avsluta hela filmen. Slutscenen tycker jag dessutom förstör stor del av filmens huvudintryck. Från en i stora drag realistisk handling till det sliskigt sliskiga när alla helt plötsligt försonas just under sluttonerna på As Long As I Have You hade man ledigt och lätt kunnat klippa bort. Tja, inte bara kunnat, men borde ha gjort det.
Nu finns den där den är, men låten i sig är under alla omständigheter en av Elvis allra bästa femtiotals-ballader. En stor favorit för mig personligen.

3) Hard Headed Woman
Och vad säga? Ytterligare en fullständigt fenomenal rockare. Elvis är här i absolut högform, fraseringarna på versbreaken snuddar vid modern rap.
Kompet, arrangemanget, gitarrsolona, svänget, draget, trycket och - framför allt - Elvis sånginsats är här fullständigt i en division för sig självt.

4) Trouble
Enligt mig en av de Elvis häftigaste låtar som Elvis någonsin gjorde och den förmodligen grymmaste och råaste text som Elvis någonsin tog i sin mun. Men…någonstans på vägen så var man nöjda med det man hade efter ett par tagningar och gick vidare till nästa låt. Lite tråkigt då Trouble lätt hade kunnat bli en monsterhit, nu släpptes den inte ens på singel.
Det jag syftar på är två detaljer; Elvis verkar inte helt bekväm med text och melodi på de två versernas inledande break och bandet spelar där påtagligt otajt. Det är som om dom är sinsemellan oense om vilken rytmik man ska ha på figurena i breaket. Jämför med hur samma partier låter på 1968 års NCB-TV Special, det är en ocean som skiljer i rytmisk precision och sting i spelet plus att Elvis vet exakt hur han ska sjunga. En teori jag haft är att tonarten inte riktigt passade honom. Vem vet?
Det här är ju nu väldigt bra ändå, inte tu tal om det, framför allt slutet med sitt upp-tempo är ju helt fantastiskt.

Jodå, Trouble skulle ha kunnat blivit en av Elvis allra största ögonblick, nu känns det att den kom bort lite grann, kanske i ett pressat inspelningsschema. Tråkigt.

5) Dixieland Rock
Om Elvis hade spelat in EN låt under sin karriär, och den låten varit Dixieland Rock, så hade han mycket väl kunnat vara ihågkommen än i dag blott för den. Som det nu är så drunknar Dixieland Rock i allt det andra goda på den här LP-sidan. En kanonlåt, men inte plattans höjdpunkt.
En poäng är ändå onekligen det minst sagt originella introt.

SIDA 2

1) Don’t Ask Me Why
Ytterligare en ballad, men också en riktig pärla. Elvis låter allt det patos som han i sin tidiga karriär la in på sina lugna låtar fullkomligt dränka lyssnaren.
Lysande.

2) Lover Doll
En, ja vad ska vi kalla den för? Upptempo-ballad? I vart fall en riktigt lyckad sådan. En av mina absoluta favoriter på skivan t.o.m.
Notera dock den märkligt ostämmda gitarren på slutackordet…

3) Crawfish
Ett av filmens läckraste ögonblick. Kitty White sjunger duett med Elvis till ett funkkomp(!). Uppriktigt talat, var inte detta långt före sin tid? Lyssna noga på hur bas trummor och gitarr spelar här och notera något som kan bland annat kan ha inspirerat Chicagos I’m A Man.
Kanske den mest udda låten från hela Elvis femtiotal.

4) Young Dreams
Ytterligare en ballad och ännu en fullträff. Elvis formligen exploderar av sångglädje på det här spåret. Återigen så får han oss att tro att varje ord är direkt från hans eget hjärta.

5) Steadfast Loyal & True
A capella med snygg stämsång. En del håller det här för skivans svagaste spår, för mig så känns den enbart som ett snyggt mellanspel fram till finalen.

6) New Orleans
Och så avslutas skivan med det enda spåret på sida två som ens liknar rock ‘n roll. En avslutning som heter duga och en sånginsats som kan vara den främsta på hela plattan.

Jag vet att alla inte delar min uppfattning om King Creole, jag har under årens lopp läst i böcker och publikationer som avhandlar Elvis karriär att soundtracket till filmen var en besvikelse. Icke för mig. Enligt mig så är den här LPn en av juvelerna i Elvis karriär. Elvis skulle aldrig komma att sjunga bättre än så här, vare sig innan eller efter. Visst, rent tekniskt sett var en del av senare materiel som It’s Now Or Never, Surrender eller en del av balladerna under tidigt sjuttiotal onekligen imponerande, men just kombinationen av teknisk briljans och en oslagbar entusiasm blir helt enkelt sensationell under lyssnadet av King Creole.

Något som dock alltid har förbryllat mig lite grann är valet av musik på King Creole. För det här är ju till stora delar - om än inte helt och hållet - en märklig anakronistisk hybrid av Dixieland från tjugo- trettiotalet och rock ‘n roll från slutet på femtiotalet. Näppeligen den givna musiken till en film inspelad av tonårsgenerationens idol nummer ett 1958. Att det sen kom att bli ett kanonsoundtrack har ju inte riktigt med den saken att göra, för frågan kvarstår: Vem kom med idén till King Creoles soundtrack?

Tillbaka till Elvis: lustigt hur radikalt Elvis röst vid det här laget hade förändrats, och det på bara ett par år. Utan att göra någon värdering i vad som bättre än något annat, så är det en ocean mellan den yngling som 1956 sjöng Heartbreak Hotel, Rip It Up, Blue Suede Shoes och Rip It Up och den röstakrobat som slungade ut sig King Creole, Hard Headed Woman, Dixieland Rock och New Orleans.
Den säkerhet, styrka och dynamik som Elvis visar upp på den här skivan är inget annat än häpnadsväckande.
Å andra sidan…många är de som anser att Elvis utförsbacke hade börjat redan något år innan och att King Creole bara är en urvattnad Hollywood-variant på den ursprungliga rock som Elvis spelade in under sina inte ens två år på Sun, de inspelningar som enligt dessa tyckare definierar begreppet rock ‘n roll.

Enligt mig handlar det om musik, musik som faktiskt kan ta sig olika former och hela tiden bilda nya hybrider av diverse olika influenser och intryck. King Creole har anammat ett antal ingredienser taget ur olika delar av musikhistorien. Ren rock ‘n roll typ Milk Cow Blues Boogie handlar det inte om, mera entertainment eller vaudeville (en del skulle kanske t.o.m. hinta mot parodi), King Creole är likt f-t en fantastisk LP.

Därför…

…en solklar FEMMA!!!

Popularity: 19% [?]

Permalink 19 Comments