02.12.19

LP-skivor av och med Elvis Presley #65 A Legendary Performer vol 2

Posted in Min blogg at 1:51 f m

Den andra januari 1974 gav RCA ut samlingen A Legendary Performer vol 1, bestående av en kombo av gamla hits, några intervjuer och en del tidigare outgivet material.
Nästan på dagen två år senare, åttonde januari 1976 – Elvis fyrtioettårsdag – släpptes A Legendary Performer vol 2. Konceptet var detsamma med en blandning av arkivmaterial och äldre hitlåtar.

Mer analys än så behövs inte så vi kastar oss raskt in de enskilda spåren.

A Legendary Performer vol. 2
Skivnummer CPL1-1349
Utgiven 8 januari 1976

1) Harbor Lights
De första inspelningarna som Elvis, Scotty Moore och Bill Black gjorde på Sun var långt ifrån den självklara triumfmarsch som man skulle kunna förledas att tro. Den första kvällen i studion fick grabbarna visserligen till That’s Allright men innan dess hade man gjort flera försök med tveksamma alster som I Love You Because och Harbor Lights – som är inledningsspåret på den här samlingen.
Nej – Harbor Lights är inget borttappat guldkorn. Framförandet låter tämligen planlöst – Elvis trallar på medan Scotty Moore förtvivlat försöker hitta något vettigt att spela. Det verkar som att ingen visste riktigt vad de skulle göra när det kom till Harbor Lights.

Man kom heller aldrig längre än till detta taffliga, trevande försök. Harbor Lights släpptes av förståeliga skäl på sin tid varken på singel eller LP utan lades in i nåt arkiv och glömdes sen mer eller mindre bort. Först 22 år senare dök Harbor Lights upp här på vol. 2 i A Legendary Performer-serien.
När man lyssnar på Harbor Lights är det onekligen fascinerande att den här killen ett och ett halvt år senare skulle erövra en halv värld med sin sång. Det känns i det här läget väldigt avlägset.
Som tur var hittade killarna bara nån timme senare via nån Lidnersk knäpp just vad de sökte när de i en fikapaus började lattja med That’s Allright. Och tur var väl det.

2) Intervju
Den här intervjun gjordes av en Jay Thompson efter ett uppträdande i Wichita Falls, Texas och handlar om, ja, just ingenting.
Det enda intressanta som nämns är väl att Elvis här trodde att han skulle få spela mot Burt Lancaster och Katherine Hepburn i filmen Rainmaker. Så blev det nu inte då Parker tyckte att den rollen inte var lämplig för hans adept.
För övrigt kan man inte låta bli att slås av Elvis väldigt nedtonade person. Han verkar närmast blyg.

3) I Want You, I Need You, I Love You
Alternativ tagning av uppföljaren till Heartbreak Hotel. Den här versionen skiljer sig knappt alls från den officiella utgåvan. Frånsett ett litet extra ”wailande” på det första ”with all my heaaaaart” är det i stort sett bara en omkastning av texten på titelraden de två sista gångerna till ”I need you, I want you, I love you” som skiljer åt.
En riktigt bra version med andra ord.
Originalet toppade USA-listan i maj 1956.

4) Blue Suede Shoes
Taget från Elvis comeback-special.
Innan A Legendary Performer vol 2 släppts hade utgivet material från NCB TV-Special som inte hade fått plats i showen inskränkt sig till Tiger Man på plattan Singer Presents Elvis Singing Flaming Star samt Love Me, Trying To Get To You och Are You Lonesome Tonight på A Legendary Performer vol 1.
Självklart var det hur häftigt som helst att på den här plattan få ytterligare två outgivna låtar från ”specialen”.
Idag, när i stort sett varje inspelad sekund från evenemanget har släppts i ett otal former, är euforin över att få höra Blue Suede Shoes från Burbank 27 juni 1968 självfallet inte på samma nivå som när man som brinnande Elvisfan precis köpt sitt ex av vol 2 och kom hem och slängde plattan på skivspelaren.
Ändå kan man inte låta bli att var gång man lyssnar dras med i den energifontän som hette Elvis Presley under de där magiska inspelningsdagarna.

Blue Suede Shoes släpptes på singel 1956 men blev inte den monsterhit man kanske kunde tro. Den tog sig faktiskt inte högre upp än till plats 24 på USA-listan, enbart beroende på att RCA av något dimmigt skäl släppte samtliga tolv låtar från första LPn på sex singlar – samtidigt. Blue Suede Shoes kom alltså mer eller mindre bort i bruset.
Jo – kompositören Carl Perkins hade ett halvår tidigare toppat USA-listan med sitt original och även det kan ha legat Elvis version i fatet.

5) Blue Christmas

Originalversionen på Elvis julklassiker som först dök upp på Elvis Christmas Album från 1957.
Blue Christmas släpptes som singel 1964 tillsammans med Wooden Heart.

6) Jailhouse Rock

Titelspåret till Elvis tredje film. Jailhouse Rock släpptes på singel i september 1957 – en singel som gick rakt upp i topp på listorna i åtskilliga länder världen över.
Jailhouse Rock kom på sjuttiotalet att bli ett frekvent inslag i Elvis liverepertoar.

7) Its Now Or Never

Ännu en klassiker, inspelad i april 1960 under samma session då LPn Elvis Is Back men ”bara” släppt som singel. Som sådan kom It’s Now Or Never att bli en av Presleys största framgångar någonsin. Drygt tio miljoner sålda ex och topplaceringar på hitlistor världen över.

*
Sida B
*

1) A Cane and a High Starched Collar
Här har vi ytterligare ett tidigare outgivet spår, den här gången en låt tagen från filmen Flaming Star.
Ett ensamt dragspel inleder, en akustisk gitarr ansluter innan Elvis ramlar in i denna småtrevliga lilla ”trudelutt” som i ärlighetens namn inte är mycket att skriva hem om. Jämför man med de flertaliga monumentala mästerverk som Elvis spelade in 1960/61 så är det här självfallet bara skräp. Men – filmmusik är ju alltid filmmusik…
Att höra Elvis i den första tagningen mer eller mindre bryta ihop över den ”corny” texten är förstås en extra poäng.

2) Presentations of Awards to Elvis
Det här är ett utdrag från en presskonferens i Honolulu som gjordes i samband med välgörenhetskonserten på Hawaii den 25 mars 1961.
Dåligt ljud och ett inte direkt exalterande ämne gör de här en och en halv minuterna tämligen umbärliga. Ja, det är kul att få veta att det här överhuvudtaget ägde rum, men mer än en gång behöver man inte lyssna på det.

3) Blue Hawaii
Titellåten från Elvis åttonde film. Den här versionen, beskriven som ”live” på inneromslaget, är inspelad utan publik efter konserten 14 juni 1973 i Hawaii för TV-showen Aloha From Hawaii Via Satellite. Ytterst tveksamt om man kan kalla det för en liveinspelning.
Idén att spela in ytterligare fem låtar i en tom arena direkt efter en konsert som visats i direktsändning till utvalda delar av jordklotet känns rätt tveksam – men det var just vad man gjorde. Hur motiverad var Elvis och hans gäng efter den urladdningen? Inte mycket, och det hörs.
Jag tycker heller inte att Blue Hawaii var rätt val för den här skivan av de fem sånger som spelades in den kvällen. Rösten bär inte riktigt och Presley verkar, av lätt förståeliga skäl, lite trött och oengagerad. Mitt val från de publiklösa inspelningarna skulle ha varit Early Mornin’ Rain som närmast vinner på att framförandet är väldigt laidback, närmast avvaktande.
Men visst, Blue Hawaii är en fin låt och det är ett okay framförande som vi bjuds på.

4) Such A Night

Precis som It’s Now Or Never spelades Such A Night in i april 1960. I motsats till It’s Now Or Never, som ”bara” släpptes som singel, slängdes Such A Night in på LPn Elvis Is Back. Singelstatus fick Such A Night först fyra år senare. Lite synd – för runt 1964 var Elvis popularitet inne i en vågdal och Such A Night blev en mindre flop med en peak på position 16 i USA. Hade den släppts som singel 1960 hade den troligtvis toppat åtskilliga listor och blivit en av Presleys riktiga klassiker.

Innan låten kommer igång får vi två ”false starts” som båda avbryts efter bara några sekunder. Elvis sätter efter det den slutliga versionen på det tredje försöket. De två misslyckade tagningarna tillför tyvärr inte värst mycket. Kul första gången man lyssnar på skivan, efter det känns det ganska tjatigt.

5) Baby What You Want Me to Do
Ytterligare ett tidigare outgivet spår från -68 års TV-Special.
Det här låter som precis vad det är – ett litet ”jam” gamla polare emellan. Jag tycker ändå att den här versionen av Jimmy Reeds Baby What You Want Me To Do är klart vassare än den officiella som dök upp i TV-Specialen. Ett riktigt läckert elgitarrspel från Elvis själv ger låten ytterligare en dimension.

6) How Great Thou Art

How Great Thou Art är titellåten från 1967 års religiösa LP.
1969 släpptes den på singel parad med His Hand In Mine.
På sjuttiotalet dök How Great Thou Art ofta upp i Elvis live-akt. Med tiden blev den en av konserternas verkliga toppnummer.
Det här är dock originalversionen inspelad i studio.

7) If I Can Dream

Som de flesta vet avslutades 1968 års TV-special med den fina If I Can Dream. Släppt som singel femte november 1968, som en aperitif till specialen som sändes tredje december, peakade If I Can Dream i USA på en tolfte plats.
If I Can Dream blev en storslagen och bombastisk final på Elvis comeback-special, värdig en kungs återkomst – dessutom blev det en stilig avslutning på den här skivan.

*
*
*

Jag minns att en recensent i en kvällstidning skrev att A Legendary Performer vol 2 var en platta för både mini- och maxifansen. Tja, kanske det – men den som redan hade allt utgivet med Elvis behövde kanske inte ännu en skiva med It’s Now Or Never och Jailhouse Rock på. Och – den som var nyfiken på Elvis kanske inte över en natt blev ett hardcorefan efter att ha hört Harbor Light och A Cane And A Highstarched Collar…Lite av varje alltså, men kanske det blev så att ingen blev helt nöjd.
Men – självfallet är det här en helt okej platta att lyssna på. Det utförliga häftet som följer med, i stort sett unikt att RCA under Elvis levnad kostade på sig något sådant, höjer effektivt helhetsbilden.

Slutbetyg: en fyra!!!

Popularity: 1% [?]

01.29.19

LP-skivor av och med Elvis Presley #64 ”Today”

Posted in Min blogg at 1:22 f m

Artisten Elvis Presley kom inte ens i närheten av en inspelningsstudio under hela 1974, något som av förklarliga skäl inte sågs med värst blida ögon och öron hos RCA, då deras adept faktiskt hade ett kontrakt som stipulerade ett visst antal plattor per år. Utöver Good Times prånglade man ut liveplattan från Memphis, samlingen A Legendary Performer vol 1 och snackskivan Having Fun With Elvis On Stage. Efter att att i januari 1975 ha gett ut Promised Land var ladorna tömda, det var nu upp till mr Presley att leva upp till sina åtaganden.

I mars 1975 gick så äntligen Elvis och hans gubbar in i RCAs studio i Hollywood för att spela in plattan Today. Tre dar höll man på, sen var det klart. Slutresultatet blev en av de starkare sjuttiotalsplattorna. Generellt sätt är den musikaliska nivån genomgående hög. Sida två är riktigt bra, faktiskt en av de bästa under hela Elvis karriär.

*

SIDA 1

*
1) T-R-O-U-B-L-E
Today får en rivstart med en snabb rockare, skriven av kompositören Jerry Cestnut, samme gubbe som bidrog med It’s Midnight på plattan Promised Land. Tungvrickaren T-R-O-U-B-L-E visar med eftertryck att Elvis även 1975 hade få övermän i genren rock’n roll.
T-R-O-U-B-L-E släpptes som singel i USA men den klev märkligt nog inte högre upp än till plats 35 på Billboardlistan.

2) And I Love You So
And I Love You So, skriven av Don McClean, hade varit en hit två år tidigare i USA med Perry Como.
För många är det här spåret säkert känslosamt och vackert, personligen kan jag tycka att det är aningens för släpigt, lite för blodfattigt för att hålla i längden. Arrangemanget är dessutom lite ”over the top”. Den som, felaktigt vill jag betona, påstår att Elvis i mitten av sjuttiotalet övergivit rocken för att, ackompanjerad av smäktande stråkar och körer, sjunga ballader fick nog vatten på sin kvarn här.

Elvis använde sig dock frekvent av And I Love You So från 1975 och framåt med i sin liverepertoar – något som tyder på att den låg honom nära hjärtat. Så – vem är jag att döma? Många av ni som läser det här tycker säkert också att det är en riktigt fin låt – och det har ni all rätt i världen att göra.

3) Susan When She Tried
Under åren har jag haft en del diskussioner i min butik huruvida Elvis någon gång spelade in låtar som kan klassas som ”country”. Min gode vän Lasse L, en av Sveriges tyngsta samlare i genren, hävdar bestämt att det inte finns mer än två fall där en sån etikett skulle kunna vara adekvat. Susan When She Tried fanns inte med på den lilla listan – men frågar ni mig så är det här en tvättäkta countrylåt.
Vara som det vill med det, det här var en hit inspelad året innan av gruppen Statler Brothers. Susan When She Tried är i den här versionen läckert spelad och framförd av Elvis och hans gubbar.
Helt klart ett av trumfkorten på Today.

4) Woman Without Love
För mig känns Woman Without Love som en tämligen meningslös låt för Elvis att spela in.
Allt är helt oklanderligt framfört men det är helt enkelt för tråkigt. Något roligare borde väl ändå ha kunnat skakats fram?
Woman Without Love är faktiskt kommer faktiskt även den från Jerry Chestnuts penna, alltså samma gubbe som stod bakom inledningsspåret.

5) Shake A Hand
Nja…inte dåligt, det är bara det att 50-talets bluesiga versioner av Shake A Hand av Faye Adams, Little Richard, Lavern Baker och Jackie Wilson gör det här till något som inte känns helt omistligt. Mot slutet blir det rent ut sagt tjatigt med alla omtagningar av refrängen.
Återigen – fanns det verkligen inga andra låtar att spela in?
*

SIDA 2

*
1) Pieces Of My Life
Pieces Of My Life är utan tvivel en av de mer gripande låtar Elvis spelade in. För – finns det nån som tvivlar på att det var sig själv och den trasiga relationen med Priscilla som Elvis hade i tankarna under inspelningen av Pieces of My Life?

Allt är väldigt väl framfört och Elvis kryddar med en stor dos av sig själv i det han gör. Låt mig säga det så här – han låter väldigt trovärdig.
Charlie Rich hade haft med Pieces Of My Life på plattan Silver Fox, släppt några månader innan inspelningarna till Today, och det är nog där som Elvis snappat upp den.
Pieces Of My Life, ett av plattans starkaste bidrag, hamnade som b-sida på Bringin’ It Back.

2) Fairytale
Fairytale var det första som spelades in under de här tre dagarnas session – och det satte kanske sina spår. Antingen var Elvis inte riktigt uppsjungen eller så hade man valt fel tonart – han låter rejält ansträngd flera gånger under låtens gång.
Allt det vägs ändå med råge upp av att han, även här, trycker in ett stort mått av sig själv i sitt framförande. Slutresultatet blir också det ett av plattans starkare spår.
Fairytale hade varit en stor hit för Pointer Sisters året innan.

3) I Can Help
Det här framförandet överträffar lätt Billy Swans original.
Som Elvis-fan kan det kännas lite deppigt att Swan fick en världshit med I Can Help medan Elvis, trots att han formligen pulvriserar föregångarens version, inte får till mer än ett halvanonymt albumspår som få människor utanför Elvis-kretsar ens vet existerar. Men – det är det öde man får räkna med när man spelar in en cover på en låt som kort innan varit en stor hit.
I Can Help blir ändå i Elvis händer ett riktigt trumfkort.

4) Bringin’ It Back
Bringin’It Back är ytterligare ett spår med en text som är som tagen från Elvis eget liv.
RCA släppte Bringin It Back som singel något som jag ändå känner mig tveksam till. Även om det är ett av skivans absolut bästa spår var det väl långt ifrån ett gjutet hitmaterial.
En peak i USA på plats sextiofem var nog vad man kunde vänta sig.

5) Green Green Grass Of Home
Åtta år tidigare hade Tom Jones haft en monsterhit med den här låten.
Självfallet är en jämförelse med Jones original ofrånkomlig. Jag har aldrig haft nåt alls till övers för Jones stundtals pinsamt överdrivna utspel, på Green Green Grass låter han dock kompositionen leva sitt eget liv och får därmed till en av sin karriärs främsta låtar. Lyckas Elvis då upprepa Toms bedrift eller kanske till och med överträffa den?
Tja, det finns det nog delade meningar om det, personligen föredrar jag alla dar i veckan Elvis version som känns mer äkta. Kanske är jag färgad av att jag hört den så mycket, jag står ändå för den åsikten.

Green Green Grass Of Home släpptes som singel i England och med Thinking About You från Promised Land som b-sida där den nådde plats 29.

Sida två är som jag skrev i inledningen en av de allra starkaste lp-sidor Elvis gjorde under sin karriär.
*

*
När jag 1975 köpte den här skivan tyckte jag att den var ett lyft jämfört med vad som getts ut åren innan – det tycker jag nog än idag. Bortser jag från gospelskivan He Touched Me så är det här kanske den starkaste plattan sen Elvis Country.
Promised Land är väl i stort sett lika bra, men där tycker jag att de överdrivna arrangemangen helt i onödan drar ner helhetsintrycket. Den biten är betydligt bättre på Today.

Produktionen är också helt lysande, Today har skivan igenom en smått fantastisk ljudbild och dynamik. Det är ytterst få plattor som Elvis gav ut som hade ett så fullödigt ljud som Today.

Det jag kan ifrågasätta är mest materialet och den lite nonchalanta inställningen. Det känns lite som en dikeskörning att när övriga pusselbitar fanns på plats – studio, producent, musiker, körsångare och den moderna musikhistoriens främsta sångare – så visste man, när alla väl var på plats knappt vad man skulle spela in. Som vanligt med andra ord.
Och när man väl valt i studion valt ut något ville Elvis den här gången knappt göra något åt det. Flera av skivans låtar gjordes det max tre tagningar på – sen fick det räcka. I Can Help och Woman Without Love körde man bara igenom en gång.
Snabbt skulle det gå. Pink Floyd, Queen, Bowie, ABBA, Bee Gees, Eagles osv hade jobbat i månader innan de gav ut en platta 1975.
Inte Elvis Presley inte.

Jag säger bara det – tänk hur överjävligt bra det här hade kunnat bli om man hade lagt ner typ tio dar på inspelningarna, om man på förhand prövat fram bra riktigt material, repat in låtarna, spelat in runt tjugofem spår och sen valt ut de tio starkaste låtarna för själva plattan!
Vilket mästerverk hade det inte blivit!?

Ett annat frågetecken är faktiskt Elvis röst.
På Stax-inspelningarna i december -73 var han i något av sitt livs form. Femton månader senare är hans röst fortfarande lysande, men inte riktigt lika vass som den varit kort innan. En viss trötthet och en liten oförmåga till att ta de högsta tonerna kan skönjas. Det kompenserar han dock med en inlevelse och närvaro som här är större än vad den brukar vara.

Något som är värt att poängtera är att Duke Bardwell spelade bas på inspelningarna, men – hans medverkan raderades i efterhand ut. I stället lät man Norbert Putnam, som bland annat spelat på Stax-inspelningarna, och Mike Leech gå in och lägga på ny bas enmånad senare.
Enda låten där Bardwell finns med är singeln T-R-O-U-B-L-E då RCA var så snabba med att ge ut den att man där inte hann med att lägga om nån bas.
På FTD-utgåvan finns de ursprungliga versionerna med – och jag kan förstå en viss kritik. Bardwell spelar korrekt men ganska trist. Norbert Putnams insats på Staxinspelningarna var briljant och gjorde mycket för att höja helheten flera snäpp.
Nu skiljer sig de två versionerna inte åt värst dramatiskt, men – Norbert Putnam var en tyngre basist, och det var det som Elvis ville ha.
Tänk ändå – vilken förnedring det blev för den gode Duke vars tid med Elvis var långt ifrån den triumfmarsch han nog på förhand hade trott att det skulle bli. På liveskivan från -74 blir han förnedrad av Elvis på scenen med frasen ”I’m not really talking to you Duke, I’m just killing time so I can drink water”, och ett år senare blev hans insats på Today sånär som på en låt utraderad. Det var också det sista som hände. En månad senare var Jerry Scheff tillbaka i bandet.

En annan sak som verkligen är värd att notera är att det här är den sista gången som Elvis Presley spelade in i en skivstudio. Året därpå spelade man in på Graceland, de så kallade ”Jungle Room Sessions”, men det var ju hemma hos Elvis och inte i nån studio…!

Slutbetyg: En Fyra

Popularity: 1% [?]

01.25.19

Övandring på Lovön

Posted in Min blogg at 1:48 f m

Så var det dags då för en ny övandring.
De kommer tätt men ska jag bli klar med alla femtio öar som ska avprickas så gäller det att ligga i.
Den här gången hade turen kommit till Lovön.
Lovön?
Just precis – Lovön, ön där Drottningholms Slott ligger. Lovön kan tyckas vara liten men är faktiskt i storleksordningen Sveriges fyrtiofemte största ö. Lite mindre än Lidingö men aningens större än Holmön utanför Umeå.

Så – jo, den skulle avverkas den med.
En övernattning skulle det bli också – det ingår ju i reglerna.
Nu blev det inget sovande på själva Lovön – så här års finns det nämligen inga möjligheter till det. Enligt de stadgar jag själv har satt upp fick det istället bli det närmast liggande alternativet, Mälarö Hotell på Ekerö beläget typ tre kilometer från Tappströmsbron mellan Ekerö och Lovön.

Kvällen innan promenaden fick jag skjuts av min kompis Ekeröbon Mattias Barder till Väringgårdens Kök och Bar, där jag åt en sen middag. Pasta och en (1) mellanöl.

Trots en riktigt kall kväll beslöt jag mig för att efter maten gå från restaurangen de tre kilometrarna till Mälarö Hotell.
Ingen match att tänkte jag, jag slår bara in adressen i mobilens gps.
Och vad händer då? Jo, halvvägs mot hotellet, alldeles efter att ha lämnat ett villaområde och kommit in på ett motionsspår, tar självfallet batteriet i min mobil slut.
Jaha – där stod jag halv tio på kvällen i tio minusgrader i en skogsbacke utan gps, utan adress till hotellet som var inskriven i mobilen, utan koden till ytterdörren som jag fått som sms och utan telefon för att ringa hotellet för att fråga hur jag skulle göra nu.
Alltså – hur kan man från ingenstans helt utan förvarning ramla in i en en dramatik av det slaget?
Suck.
Som tur var hade jag hyfsat memorerat ungefär var hotellet skulle ligga, jag förstod att det var någonstans rakt fram till en huvudväg och sen lite upp till vänster.
När jag tittade framåt såg jag att det på andra sidan en stor åker, en kilometer bort kanske, var bilar som åkte fram och tillbaka. Där borde det vara.
Väl framme vid vägen tog jag av till vänster, och se där efter typ femtio meter – precis där låg ju Mälarö Hotell.
Koden till dörren hade jag listigt nog lyckats lägga på minnet så det var bara att trava in.
Skönt…

Själva vandringen dan därpå innehöll inte alls lika mycket dramatik. Jag tog mig via Tappströmsbron över till själva Lovön.

Tornet i bakgrunden är Sätra vattentorn.

Efter bron tog jag av till höger och gick över en snöklädd åker.

Efter nån minut fick jag syn på Ekerös slalombacke med sina snökanoner. Det såg riktigt mäktigt ut, som något taget från Sagan Om Ringen…

Lite krångligt blev det dock när jag nån kilometer bort skulle ta mig ner till öns allra sydligaste punkt. Den platsen var belägen längst ner på en brant bergssluttning – det fanns inte tillstymmelse till stig dit och där berget slutade var det bara vatten.

Men – här ska det inte fuskas. Jag hasade mig alltså nerför berget tills jag enligt mobilens gps befann mig på Lovöns sydligaste punkt. Som tur var stack det ut en liten strandremsa, runt en meter bred, så det var möjligt att ställa sig just där.

Därifrån var det bara att klättra tillbaka upp för att sen starta marschen mot den nordligaste punkten.

På andra sidan berget kom jag till en biltunnel, men som tur är går det en cykel- och gångväg vid sidan om.

Därefter började på allvar den visserligen svinkalla men väldigt fina promenaden norrut i det trollskt vackra vinterlandskapet.
Det finns inte mycket att rapportera om då det hände nästan ingenting. Gårdar med hästhagar avlöstes av andra gårdar med hästhagar, snön låg fem centimeter tjock över det mesta, det var vindstilla och jag såg knappt en människa under hela vägen.
Om det nu var något så var det väldigt fridfullt och vackert – hela vägen.

Sista tre kilometrarna blev det helt tomt på hus. Ingenting fanns förutom skog på båda sidor. Jag visste från kartan att norra udden heter Lambarudd, men jag tänkte att det bara var ett namn på platsen och inget mer. Döm då om min förvåning när jag, då det bara var cirka femhundra meter kvar till nordspetsen, vid själva Lambarudd fick se en mindre by med runt femton byggnader…! Jag hade aldrig hört talas om Lambarudd innan vandringen startade – och nu stod jag där mitt i denna ”Bullerby” som gav intrycket av ett eget litet samhälle. Folk gick fram och tillbaka på väg mot nånting och barn lekte utomhus trots kylan. Lambarudd var faktiskt det mest levande stället under hela promenaden över Lovön – och jag hade aldrig hört talas om det innan.

Någonstans halvvägs fram laddade tyvärr min iPad ur sig – så från Lambarudd och själva udden allra längst ut har jag tyvärr bara några bilder jag i all hast tog med mobilen…

Tre timmar tog det, sen var ö fyrtiofem i storleksordningen avverkad. Gotland och Öland var såklart aningens mer tidskrävande, men vad då – det var en mycket fin och ytterst berikande upplevelse det här också.
Lambarudd – dit måste jag ta mig igen…!

Popularity: 1% [?]

01.18.19

Kapitel 20 Juldagen 1996 – En dag på Skansen

Posted in Boken, Min blogg at 12:48 e m

December 1996

Så kom då den första julen med Mickes Serier,CD & Vinyl.
Efter fem veckors öppethållande, från måndag till söndag, belönade jag mig själv med att på julafton unna mig några timmars ledigt. Att butiken skulle vara öppen även den dan såg jag som helt självklart, det var bortom all diskussion, men efter några timmar med en helt godkänd dagskassa i ryggen fick det vara bra så. Runt klockan två bommade vi – till min dåvarande flickvän Stefkas påtagliga glädje.
Raskt därpå tog vi oss med tunnelbanan till centralen för att därifrån ta tåget hem till mina föräldrar, som då bodde i Enköping. Där mötte oss en ytterst lugn och stillsam julafton.

Dan därpå tog vi elva tåget tillbaka mot Stockholm. Min plan var ha öppet från ett och ett par timmar framöver.
Men – allteftersom vi närmade oss Centralen blev jag mer och mer tveksam. Funderingar på hur det skulle bli att ha öppet en dag som juldagen började krypa på mig. Mickes var vid det laget bara lite drygt en månad gammal och knappt nån av det fåtal människor som vid den tiden kände till butikens existens kunde ens drömma om att det kunde vara öppet även på juldan. (Idag är det självklart – men det är idag det).
Några julmätta flanörer på Långholmsgatan skulle det nog gå att lura in som skulle tycka att det var fantastiskt med en butik som har öppet tjugofemte december. En skiva eller två skulle nog också bli såld, kanske tre också – men värst många fler skulle det nog inte bli. Frågan var om det verkligen skulle var värt det…
Från tågets fönster målades det upp en fantastisk vinterdag med strålande sol och en hel del snö. I Enköping hade jag uppskattat temperaturen till runt fem grader minus.
På perrongen, efter att vi kommit fram till Centralen, tänkte jag igenom det hela i typ tio sekunder, sen fattade jag ett beslut – istället för att åka till Hornstull och dra in typ åttahundra spänn skulle vi den eftermiddan åka ut till Djurgården och gå på Skansen. Och så fick det bli.
Vi fick som en bonus en skön promenad genom Gamla Stan mot färjan och en bländande vacker överfart mot Djurgården.

Det är inte ofta jag är på Skansen, men var gång tänker jag att jag borde åka dit oftare än jag gör. Skansen är verkligen något unikt, vinterskruden gav den dagen en ny dimension till omgivningarna. Som vanligt var allt öppet, juldan till trots, så vi kunde nyfiket gå runt över hela området, både bland de gamla allmogehusen och hos djuren. Ett starkt minne är de ivriga små illrarna som hoppade ur en vak, rullade sig i snön under typ tjugo sekunder och sen hoppade tillbaka ner i vattnet. Om och om igen. Oförtröttligt.
Nej, nån Trollhätte-glass blev det inte den dan men väl två koppar varm choklad på ett av Skansens många fik.
Det satt väldigt bra.

När vi lätt stelfrusna kom tillbaka hem till Kristineberg framåt fem på eftermiddan klädde vi direkt av oss…för att sen gå in i badrummet och ta en lång varm dusch. Efter en hel dag utomhus i minusgrader var det inte bara vad vi behövde – det var närmast ett måste.
Upptinade och efter ombyte till mjukiskläder lagade vi sen till några varma mackor och satte på en kanna te. Efter att ha ätit och druckit och tittat på en film klättrade vi upp i min dubbelsäng. Där låg vi och kramades den sista timmen av kvällen innan vi fullt nöjda med allt i tillvaron somnade in runt midnatt.

Jaha.
Men det här kan man väl tycka inte var värst mycket att skriva hem om. Så här ser väl ändå en ledig dag ut för de flesta här i tillvaron.
Det var väl inget märkvärdigt alls kan man kanske tänka – men se det var det faktiskt!
Dagen jag just beskrivit, juldagen 1996, är nämligen den senaste dagen då jag var hemma i Stockholm men ändå hållit mig borta från butiken en hel dag – alltså inte ens stuckit in min fot för att kolla hur allting går. Det har faktiskt inte hänt sen dess.
Och så finns det folk som har fräckheten att berätta för mig att jag är arbetsnarkoman…

Ledig har jag såklart varit sen dess, men vid de tillfällena har jag alltid åkt bort.
Vara som det vill med det – dan efteråt, annandag jul, var tåget tillbaka på banan igen. Vid tolv slogs dörrarna på Mickes upp igen, röd dag eller inte – klart att businessen skulle rulla på.
Och det har den fortsatt att göra. Lite drygt ett år senare, nyårsdagen 1998, var jag i Tyskland och kunde retligt nog inte hitta nån som hade lust att hoppa in – så den dan var det också bommat.
De två dagarna är, tro det eller ej, de enda dagar då det varit helt stängt sen jag drog ner täckpappren för fönstren och invigde kalaset för drygt tjugotvå år sen.
Devisen som jag myntade för några decennier sen lyder ju också: ”varför ha stängt när man kan ha öppet?”.
Varför det är så är förstås en helt annan historia…

Popularity: 1% [?]

01.14.19

Vandringen på Holmön

Posted in Min blogg at 1:33 f m

Den här texten lade jag ut på min facebooksida i höstas.
I lätt redigerad form och med lite fotografier lägger jag nu upp den här på min blogg.
Det som hände i den här lilla berättelsen inträffade i augusti 2018.

Klickar ni på fotografierna så kommer de upp i fullskärmsformat.

Att vandra på öar i Sverige – är det så kul det?
Tja, kul och kul – det är mest bara en knäpp idé jag fått. Projektet jag sparkade igång för nåt år sen går alltså ut på följande: att till fots korsa Sveriges femtio största öar från deras nordligaste punkt till den sydligaste eller från väst till öst, det ska vara den sträcka som är längst som ska avverkas.
Listan på öarna börjar med vår Gotland, den största, och slutar med Sollerön i sjön Siljan som har plats femtio i storleksordning.
Alla femtio öar ska alltså korsas. Minst en övernattning på varje ö i samband med vandringen måste också genomföras för att det ska räknas. Jag hoppas kunna bli klar med alla femtio innan jag fyller sjuttio, ingen större stress alltså…

Låter det tossigt? Nja, det är ju faktiskt rätt kul – det är ett utmärkt sätt för att ta mig till platser jag annars aldrig skulle satt min fot på. Visst kan det ibland bli småtrista upplevelser som regnskurar, skavsår, undermåliga vandrarhem och ibland till och med lite enformiga landskap, men det positiva överväger alltid.

En parallell, kanske lätt långsökt, är att på måfå i en reaback på en loppis köpa tjugo lp-skivor med artister man aldrig hört talas om för att sen under en vecka fokuserat lyssna igenom alltihopa.
Det lär bli några stolpskott att traggla sig igenom men man kommer garanterat även att hitta skivor som får en att tänka ”wow, det här har jag missat!”.
Ungefär så känner jag nästan alltid när jag kommer till en ö som jag åkt till av den enda enkla anledningen att den är med på listan över Sveriges femtio största öar. ”Vilken tur att ödet släpade hit mig!” har jag tänkt både en och två gånger.

Nu i helgen stod Holmön, belägen en mil utanför Umeå, på tur för en erövring. Det är ingen av Sveriges större öar, en dags vandring räcker gott och väl för att korsa Holmön, sträckan från syd till norr är bara två mil. Kort innan avfärd ringde jag och bokade ett boende på något som heter Kaplangården.

I lördags förmiddag åkte jag iväg. Avfärden skedde från Bromma, en timme senare blev jag upphämtad på Umeå Flygplats av min gode vän Umeåbon Staffan Westfal som jag kontaktat dan innan. Staffan hade erbjudit mig skjuts till färjeläget mot Holmön vilket jag tacksamt tog emot. (Alternativet hade varit en och en halv mil med taxi – det går inga bussar till färjan på lördagar…!)
Då vi hade ett par timmar över innan färjan skulle gå bad jag Staffan att köra till Öbackavägen 24b. Som barn bodde jag nämligen med mina föräldrar på den gatan i Umeå, från hösten 1960 till sommaren 1962. När jag nu ändå var i stan för första gången sen flyttlasset rullade iväg ville jag absolut göra ett återbesök.

Staffan körde till Öbackavägen och parkerade på andra sidan gatan, jag klev ur bilen och efter hisnande 56 år stod jag återigen utanför det som en gång var mitt hem.

Tyvärr blev upplevelsen en rejäl besvikelse då knappt nånting såg ut som det gjorde då. Alla fina gamla trähus från förra sekelskiftet som på den tiden hade omgett vårt hus var rivna och ersatta av nya moderna byggnader.

En snorkig tjej som stod i porten och visade upp ett totalt ointresserad för min berättelse om att jag som barn bott i hennes port gjorde inte saken värst roligare.
Nåja – det var bara att rycka på axlarna, inse att tiden haft sin gång och åka vidare.

Ett besök på Burmans, Umeås legendariska skivaffär, och varsin pizza-slice hann vi med innan det bar av till färjeläget beläget 15 kilometer från centrum.
Väl framme avtackade jag Staffan och klev sen ombord på den gulmålade färjan – modell ungefär den som åker i Vaxholm.
Färden över till Holmön började förrädiskt lugnt. När vi efter fem minuter kom ut på öppet vatten och möttes av meterhöga vågor blev det desto svajigare.


Båten började kränga så pass att jag ett tag undrade jag om det kanske fanns risk att vi skulle sjunka. Efteråt fick jag av öbor veta att färjans konstruktion gör att den är så gott som osänkbar även om den av sina passagerare kan upplevas ungefär lika stabil som en badboll – men det visste ju inte jag.

Hyfsat välbehållna kom vi ändå fram till den lilla hamnen på Holmön helt enligt tidtabell.

Självfallet hade jag inte på förhand tagit reda på exakt var på Holmön som Kaplangården låg. Jag kände trots det på mig att den biten nog skulle ordna sig. Nån kilometer söder om hamnen skulle stället ligga, så mycket visste jag, så jag började knalla bort från färjeläget på den enda väg som ledde därifrån.

Runt tvåhundra meter från färjan, vid öns mataffär, kom dock till min förvåning en yngre kvinna med ett vänligt leende på läpparna emot mig. Hon presenterade sig som Clarissa och undrade försynt om det händelsevis var jag som skulle bo på Kaplangården.
Just det. Clarissa – tjejen jag pratade med på telefon när jag bokade stället.
”Japp, det stämmer. Det är jag.”
”Hoppa in i min jeep så kör jag dig dit!”
Sådär, precis som jag förutspått så var det problemet snabbt löst.

I jeepen kunde jag inte låta bli att fråga Clarissa varför hon gått fram till just mig av alla som klev av färjan. Var det jag som såg mest vilsen ut?
”Nja, alla andra kom i sällskap. Du var den ende som gick ensam”.
Det vete fan, tänkte jag. Hon tog det nog på att jag verkade vara en riktig 08-jävel…

Så fort vi kom fram till Kaplansgården såg jag att det var ett sjysst ställe, något av en mini-herrgård. Byggnaden, en gammal sexrums villa, var i ett plan men med väl tilltagna utrymmen och ett stort kök. Dessutom påtagligt rent och fräscht.
Första kvällen slutade i lugnets tecken med en middag på Novas Inn, öns enda restaurang alldeles vid hamnen, och en fin kvällspromenad på nån timme längs havet med en fin sensommar-solnedgång som kuliss.


På tillbakavägen gick jag in igen på Novas Inn och tog en öl. En, bara en. Landsdelen till ära fick det bli en Norrlands Guld.

Efter det blev det en promenad tillbaka till Kaplangården och därpå en natts sömn som uppladdning för den kommande dagen.

Redan på telefon veckan innan hade jag frågat Clarissa om det fanns möjlighet att få skjuts till ner till Holmöns sydspets, och det fanns det. Hon erbjöd sig att göra det själv. Taxi finns inte på Holmön men den här servicen gjorde hon då och då. Jag var långt ifrån den första att fråga om den saken.

Klockan tio på morgonen kom Clarissa som uppgjort med sin jeep.
Jag hoppade in och direkt därpå styrde hon söderut – på den påvert underhållna vägen.
Alltså – på Holmön finns det i stort sett bara en huvudväg och den går genom hela ön. För att komma till bostadshusen finns det ett antal små avtagsvägar, de flesta är bara några hundra meter långa.
Snabbt förstod jag också att större delen av Holmön är inget annat än ren vildmark. Efter bara tre minuter hade vi lämnat själva byn och därifrån fram till södra udden såg jag inte ett enda boningshus längs den smala vägen. Det bjöds istället på en synnerligen tät, vildvuxen skog – här och där avlöst av små, svarta tjärnar. I en av tjärnarna kunde man se två svanar.

”Titta vilka märkliga moln!”. Clarissa avbröt mitt betraktande av terrängen. Hon pekade på himlen rakt framför oss.
Och visst såg molnen udda ut – ovanligt höga och lätt cylinderformade. (Senare gjorde jag en googling och fick reda på att den molnformationen kallas för Cumulomnibus.)
Jodå, de var väldigt vackra…

Alldles vid udden fanns en vändplan och där stannade vi. Entusiastiskt studsade jag ut ur jeepen. Skogen hade upphört och ett pampigt panorama öppnade sig mot grannöarna Grossgrunden och Holmögadd. Nu fyllde inspirationen hela mitt väsen – här skulle det vandras!
Ganska precis när fötterna nådde marken hajade jag dock till. Vad var det – en blixt…? Ett högt muller två sekunder senare talade sitt tydliga språk – en åskknall.
Okej – de ack så tjusiga molnformationerna fick nu med sitt mullrande sin konkreta förklaring. Det var ett par präktiga åskmoln vi sett…

Jag tackade hjärtligt för skjutsen och efter det stack Clarissa iväg. Just som baklyktorna försvann runt kröken så träffade de första regndropparna min kind. De följdes snabbt av fler.
Oj då…
Men stopp där! Väderleksrapporten hade sagt att det skulle bli uppehåll hela dan. Nåt regn ställer jag inte upp på, tänkte jag.
Lätt modstulen tog jag mig de femtio metrarna ner till den lilla stenbryggan, öns sydligaste punkt, medans det började åska rejält. Knallarna kom alldeles efter blixtarna och epicentrum var nog bara några hundra meter bort. Mäktigt men onekligen också lite läskigt.

Efter att ha gått allra längst ut på stenbryggan, trots att en skylt markerade ”rasrisk”, vände jag om och började min vandring norrut i det tilltagande duggandet.

I början var regnet uthärdligt, men det blev snabbt intensivare, det tog inte lång tid innan det hade trängt igenom min tunna sportjacka. Inom kort var varenda klädesplagg jag hade på mig dyblött.
Och regnet bara tilltog.
Visst, naturen behöver rejäla vattenmängder, inte minst efter sommaren 2018 – men var det här nödvändigt just nu…?
Åskan fortsatte men som tur var verkade den nu befinna sig längre bort än vad den hade varit vid udden.
Regnet upphörde dock inte. Efter en timme såg jag mig piskad att byta till reservkläderna i ryggsäcken.
Så lätt skulle det nu inte gå…
När jag öppnade ryggan upptäckte jag att kläderna som låg i den var nästan lika blöta som de jag hade på mig. Min på Claes Ohlson nyinköpta ryggsäck var tydligen inte regntät…!
Tja, tänkte jag, kunde jag inte bli blötare än jag redan var så var det väl bara att fortsätta att mala på norrut. Sett från den ljusa sidan fick jag onekligen rikligt med frisk syremättad luft på min färd och skogens vanliga aromer blandades upp med den behagliga doften av regnvåt asfalt.

Det trista i kråksången var att jag från början skissat på en längre väg längs öns utsida, något som jag skippade när det nu var som det var – så jäkla kul var det inte att traska där på vägen med dyngsura kläder. Riktigt synd för det hade nog kunnat bli en magnifik upplevelse, nu fick jag nöja mig med landsvägen och den lummiga, fina skogen som inramning.

Malde på gjorde jag alltså, och kilometrarna åts upp en efter en. Efter tre dyblöta timmar var jag tillbaka vid Kaplangården. Grinigt nog upphörde regnet mer eller mindre samtidigt som jag kom fram.

Det var som en regisserad fars. Här hade jag jobbat varje dag under denna sommar då det knappt regnat en endaste liten droppe, och när jag äntligen skulle göra något alldeles innan sommaren är slut, ja då måste det ju såklart hällregna…
Som tur var hade jag torra kläder och skor på Kaplangården att byta om till.

Efter bytet bar det iväg igen – vandringen var ännu inte fullbordad. Holmöns nordspets, Trappudden, var belägen runt en halvmil bort.
I början följde jag vägen som gick till färjeläget, väl framme tog jag av på en mindre skogsväg, som efter ett tag blev en liten stig. Den smalnade i sin tur av såpass att det är osäkert om det fortfarande var en stig. Under de avslutande femhundra metrarna försvann sen allt vad som skulle kunna kallas för väg eller stig. Det blev istället ett hoppande från klippa till klippa med mina småstela ben.
Inom kort var jag ändå framme vid udden allra längst ut. Symboliskt gick jag ner på knä, lutade mig fram och doppade handen i vattnet. De två milen från Holmöns sydspets till norrudden var avverkade. Ännu ett kryss på listan över korsade öar hade avverkats.

Efter fullbordat uppdrag var det bara att knalla tillbaka samma väg som jag kommit. Halvvägs till Kaplangården slank jag in på Novas Inn för en middag. Jag unnade mig en lax som jag lovar smakade inget annat än helt ljuvligt.

Efter en djup natts sömn blev det på måndagseftermiddan färjan tillbaka mot fastlandet. Staffan hade återigen snällheten att hämta mig för att köra till flygplatsen. Kort senare gick jag ombord på flyget mot Bromma.

Runt nio på kvällen var jag ”hemma” i butiken igen.

Blev resan till Holmön en positiv upplevelse då? Absolut – det var ett möte med klar mersmak. Kanske kommer jag en dag tillbaka och går den kustväg som jag nu skippade när det regnade som det gjorde.
En övernattning på Kaplangården och en lax på Novas Inn ligger nära till hands i så fall.

Popularity: 1% [?]

01.06.19

Vändningen Del 1 Del 2 och Del 3

Posted in Boken, Min blogg at 10:28 e m

Vändningen del 1

Runt försommaren -98 började jag på allvar ifrågasätta poängen med att fortsätta med ugglandet i min bur på Långholmsgatan 20.
Inte så underligt kanske, sen starten ett och ett halvt år tidigare hade jag haft en resa nästan uteslutande i motvind – röda siffror hade dominerat vid nästan varje månadssummering. ”Mickes” var vid den tiden en långt ifrån etablerad inrättning, snålblåsiga dagar i januari eller februari kunde det vara tomt på köphungriga själar nån timme i sträck.
Dagskassorna blev därefter också. Betalningarna på de löpande räkningarna blev jag tvungen att förhala vad jag kunde. Snart kände jag till namnen på de flesta inkassobyråerna i landet. Skulder till kompisar som hyggligt ställt upp med lån hade inte minskat många hundralappar. Det berömvärda tålamodet och det fortsatta förtroendet från mina vänner var nästan på nivå med Nobels fredspris. Kosing över till nåt till mig själv kunde jag möjligtvis hitta i nån fantasivärld.

Självklart hade jag på förhand varit beredd på att det här att öppna eget skulle bli tufft, men det kändes som att jag snart var framme vid den där omtalade smärtgränsen. Den av nöden aldrig vilande jakten på pengar och det omöjliga i att vara ledig mer än någon dag då och då började på allvar att tära på kampviljan. Att det skulle bli en tuff resa hade funnits med i kalkylen från start – jag började ändå rejält ifrågasätta om det verkligen var värt denna djävulska uppoffring.
Länge hade jag med en dåres inbilskhet intalat mig själv att allt inom kort ändå skulle vara i balans. Inom ett par veckor inbillade jag mig i mina blå drömmar. Fixade jag bara att kavla upp ärmarna en liten, liten bit till och ställde jag bara ut aningens lite mer plattor skulle jag nog kunna bocka av alla surdegar redan vid det kommande månadsskiftet. Jodå – bara mars gick över i april, eller april blev maj. Eller…möjligtvis i början av juni.
Efter det skulle allt nog se riktigt bra ut och äntligen skulle jag med gott samvete kunna luta mig tillbaka i fåtöljen för att coola ner lite – om så bara för en kortare tid.
Men inte blev det så inte.
Vid slutet på varje månad var det där förbannade underskottet minst lika stort som trettio dar tidigare. Och så fortsatte det – månad efter månad. Hur frenetiskt jag än jobbade på för att det skulle bli precis tvärtom.
Den där vaga känslan man ibland kan ha av att stå och stampa på samma fläck och inte kunna ta sig därifrån fick för mig nu en högst konkret innebörd.
Långsamt började en lätt obehaglig känsla av att det kanske aldrig skulle bli bättre än så här krypa på mig.
Ändå stod jag där sju dar i veckan till långt in på sena kvällstimmarna och prismärkte allt av skivor, tidningar och filmer som jag köpt in under dan. Mitt prekära läge piskade mig att få det nyss inköpta ut i butiken samma kväll, utlagda pengar var jag tvungen att omgående få in igen så snabbt som möjligt.
Att köpa in allt av värde jag blev erbjuden var inte så lätt det heller. För det krävs det ju ett rymligt kassaskrin, något som jag inte då hade. I riktigt kärva lägen när nån ville kränga ett kanonparti plattor som jag med ett snabbt ögonkast förstod att jag bara måste få in, och jag bara hade nån hundring i kassalådan, försökte jag att trixa så långt jag bara kunde. Ofta föreslog jag killen att ge det lilla som fanns i kassalådan som handpenning för att sen betala resten veckan därpå. Visst hände det att killen vände på klacken, tog sina prylar och drog iväg – men förvånansvärt ofta gick det vägen.
Gällde det större samlingar var jag ändå tvungen att från start tacka nej – jag hade helt enkelt inte muskler för att möta mig med de etablerade gubbarna på marknaden.
Men visst fick jag in en hel del bra prylar. Redan från start fick jag från folk som kikade in höra att det var en fin liten bod jag stod i med välfyllda lådor och hyllor med en hel del sjyssta prylar i.
Fina och värmande ord som självfallet gladde mig rejält – men vänlighet kunde jag varken äta till middag eller fixa hyran med. Det hjälpte tyvärr föga när betalande kunder under dagar med spöregn från morgon till kväll kunde räknas på ena handens fingrar.
Det stora kruxet var att min butik ”Mickes” försommaren -98, efter ett och ett halvt års öppethållande, fortfarande var en obekant faktor hos den stora allmänheten. De flesta som gick runt på stan för att handla plattor visste helt enkelt inte om att jag fanns till. Konsekvensen var busenkel – det kom inte tillräckligt med folk till butiken och utan tillräckligt med folk blev det heller inte tillräckligt med pengar.
Det var där skon klämde – och klämde rejält. Och det kändes ruggigt frustrerande.
Det var som att under några år drömma om att gå pilgrimsleden Santiago de Compostela och sen – ”da-da-da-daa” – när den stora dagen väl är inne så har man inte pengar till flygresan dit.
Det var inte utan att jag ibland tyckte mig ha en dumstrut på huvudet om dagarna.
Nej – den första tiden i butiken var en prövningarnas tid.
Det som fick mig att fortsätta att hålla näsan över vattenytan var mest min inpiskade envishet. Som tidigare sagt – inställningen var att allt som köpts in under dagen skulle samma kväll ut i butiken prismärkt och klart.
Fattades det en hundring till en blytung räkning som jag var sen med så höll jag tålmodigt öppet tills lappen trillade in om jag så fick sitta och häcka till midnatt.
Stans ledande skivhandlare var jag absolut inte, men få, om nån, kunde mäta sig med min ihärdighet – latmasken led jag definitivt inte av.
Förhoppningen om att dagen då allting skulle kravla upp ett pinnhål trots allt ändå nånstans låg och lurade runt hörnet fick mig att orka gå vidare från en dag till en annan.
Till slut började jag ändå känna av en viss resignation. Hade jag ännu inte kommit på torr mark fanns det väl ingen garanti för att jag någonsin skulle göra det, tänkte jag.
Tankar på att fasa ut allting – skippa alla inköp, rea ut rubbet, göra mig av med lokalen och sen tacka för mig – började allt oftare poppa upp i huvudet. För var det verkligen nån mening med att fortsätta att klamra sig fast vid nån knasig förhoppning om nåt som ändå kanske aldrig skulle bli verklighet?
Det var inte utan att gallren för fönstren, vars tänkta funktion är att hindra bovar för att ta sig in, i mörka stunder närmast kändes som något som hindrade mig från att ta mig därifrån.
Men tänk – just då, efter mörkrets inbrott och utan att jag hade en susning om det, gick det på gatan utanför, tyst och tankfullt, nånting som snart skulle visa sig bli en hett efterlängtad livlina.

Vändningen – del 2

Japp, precis när det verkade som att loppet var kört slängdes utifrån mörkret på gatan en livlina rakt ner i knät på mig – och lyckligtvis hade jag vett nog att greppa tag i den och hålla i så hårt att den inte gled mig ur händerna.
Jag förstår att det låter som att något alldeles extra inträffade, och det är faktiskt just så det var.

Upprinnelsen var däremot inte mer spännande än att en junikväll när jag som vanligt stod bakom disken och plockade så klev en ung tjej in i butiken. Jag fick ett bra intryck av henne redan vid tröskeln. Hon bar på ett vänligt ansikte inramat av ett axellångt, lätt självlockigt cendréfärgat hår.
Med bestämda steg gick tjejen fram till disken och berättade, efter att ha presenterat sig som Magdalena, att hon jobbade på SVT med en kommande programserie under arbetsnamnet ”I Huvudet På Stockholm”. Serien skulle gå på kvällstid i augusti senare på året.
”Jaha – det lät ju kul” tänkte jag.
Varje program, fortsatte hon, skulle ha kortare inslag om udda företeelser i Stockholm. Det kunde vara en artonårig glasblåsare i Gamla Stan eller en nittioårig cirkuslärare i Midsommarkransen, det viktiga var av det var något lite utanför det vanliga.
”Rolig idé” tyckte jag, men undrade ändå över på vilket sätt det rörde mig.
Obekymrad över mina funderingar fortsatte Magdalena med att berätta att hon bodde på Reimersholme och på väg hem från jobbet hade hon fascinerat noterat mina sena och flitiga arbetstimmar. Lite halvskruvat, s hon, men onekligen rätt häftigt – en skivbutik som har öppet till midnatt sju dar i veckan året runt hittar man ju inte i varje kvarter precis.
Så – nu undrade Magdalena om jag och min butik kanske skulle ha lust att vara med i ett av de här inslagen.
Jaha, det var dit hon ville komma.
Jag fick inte fram ett ord.
Det behövdes nu inte. Magdalena fortsatte där hon slutat med att berätta att hon redan lagt fram sin idé för de produktionsansvariga som gett henne tummen upp. Ett inslag om en nördig skivbutik som är öppen snudd på dygnet runt skulle sitta perfekt. Sju minuter långt planerades inslaget bli och det skulle sändas klockan åtta på kvällen en tisdag i augusti. Iden var att Magdalena och jag skulle sitta nån timme i butiken och småsnacka om mig och min vardag och efterhand skulle allt sen klippas ner till sju minuter.
Så – ville jag ställa upp?
Ja vad säga så där bara rakt upp och ner? Det lät ju såklart hur kul som helst, men…
Alltså – en ung tjej kommer in i butiken och frågar mig om jag vill vara med i ett TV-program på bästa sändningstid för att prata om mig själv och min affär.
Självklart lät det helt sanslöst. Bortsett från att det i största allmänhet lät enormt så borde väl antalet människor som kände till min butik efter ett sånt program hundradubblas.
Vilken grej. Precis när det kändes som att det bara var lägga på locket över hela verksamheten så rullar en sån här sak in över tröskeln, något som jag inte ens i mina vildaste fantasier hade kunnat klura ut.
Men, tro det eller ej, ett fiskstim av tvivel dök upp under i stort sett samma sekund. För handen på hjärtat – var jag, mitt petande och plockande om dagar och kvällar i mitt oorganiserade lilla krypin verkligen värda en sån här uppmärksamhet? Skulle ynkliga jag klara av att fylla ut den här kostymen som nån nu ville sätta på mig? Ville svenska folket ligga och mysa i sin tv-soffa en skön sommarkväll och höra mig pladdra fritt om vad jag sysslar med om dagarna?
Vem fan skulle vara intresserad av det??
Risken för total pannkaka var heller inte helt försumbar. Tänk om jag bara skulle stå och stamma framför kameran och inte få fram ett vettigt ord? Tittarna skulle nog undra över i vilket källarförråd man hade hittat mig. Visioner som att folk dagarna efteråt skulle stå och peka på mig och skratta åt Hornstullstoken gjort bort sig totalt i rutan inför hela svenska folket började snurra runt i huvudet.
Självklart svarade jag ändå ja – allt annat hade varit tjänstefel. Något alternativ fanns inte. Allt logiskt tänkande skrek att det bara var att kasta tärningen, i annat fall skulle ångra mig under resten av mitt liv.
Magdalena sprack upp i ett brett leende även om jag tror att hon redan från början listat ut vad jag skulle svara.
Snabbt halade hon fram en anteckningsbok och började plocka mig på lite uppgifter – typ när jag öppnade butiken, vart jag går för att äta dagens lunch och liknande.
Klar med utfrågandet smällde Magdalena ihop sitt block. För stunden verkade hon nöjd. Snart skulle Magdalena dock titta in igen med närmare detaljer om datum för filmningen. Efter det sa hon hej och gled sen ut i försommarkvällen…
Visserligen var det några kunder kvar inne i butiken men just då kände jag mig väldigt ensam med alla tankar och funderingar. Jag hade inte en aning om hur jag skulle tackla det som just ramlat över mig – allt kändes bara helt bisarrt.
Gigantiskt, fantastiskt, helt otroligt och allt det där – men samtidigt ruggigt kusligt.
Alltså – varför hade hon gått in till just mig? Det fanns ju runt en miljon människor att välja bland i den här staden, nån mer spännande än mig borde hon väl ändå kunna hitta tyckte jag. Var det kanske till och med så illa att hon i själva verket gått in i fel butik?
Långsamt började jag undra över vad det var för nåt diffust som jag höll på att luras in i.
Men vänta nu – vad i hela Östergötland var det här för ett vansinne – tjugo minuter tidigare hade jag varit på ”ta repet-nivå” över att så få visste om att jag fanns till och när nu en megaradikal möjlighet dök upp för att ändra på allt ville jag mest be om ursäkt för att jag finns till.
Helt vrickat – det var självfallet bara att åka med tåget när den här osannolika möjligheten från ingenstans bredde ut sig framför mig och väntade på att jag skulle haka på.
Just det – här var den, den där livlinan som jag hade väntat på så länge. Här var den.Det var bara att böja på nacken, knäppa händerna och ödmjukt uttrycka ett tack.
Men…även om jag morskade upp mig lite grann så lyckades jag inte helt jaga bort tvivlen som huserade uppe i skallen.
Hur skulle det gå det här…?

Vändningen del 3
Posted in Min blogg at 4:10 e m
Kort senare slängde Magdalena in huvudet över tröskeln igen.
”Nu är datumet för inspelningen spikat” berättade hon glatt. ”Om två veckor från idag smäller det”.
Med ett stort leende la hon till nåt om att vi snart skulle ses, sen gled hon iväg precis lika fort som hon kommit.
Två veckor.
Jaha.
Om två veckor skulle alltså jag och butiken filmas för ett program som kort senare på bästa sändningstid skulle visas i SVT. Fjorton dar alltså för att bygga upp en snygg, fin ångest på.
Ångest? Jodå.
Det var alltså tänkt att jag skulle i tv inför halva Sverige skulle snacka om mig och min butik – hur fan skulle det gå? Vad var det för tokerier som jag likt en blindbock utan några som helst betänkligheter slängt mig in i?
Lyckligtvis har nu försynen utrustat oss människor med ett sunt förnuft, i trängda lägen pressa vi oss ibland till att använda det. Och visst – tänkte jag bara igenom läget i lugn och ro insåg jag såklart att en helt unik chans precis dimpt ner framför fötterna på mig. Ett inslag i SVT med mig och butiken i skulle självfallet bli en fantastisk reklam – precis det jag så länge sökt med ljus och lykta efter.
Det var alltså bara att köra, allt annat vore vansinne. Skulle det efter programmet sen dyka upp folk som tyckte att jag var en stor tönt och skulle skratta åt mig på på gatan fick jag väl köpa det.
Den berömvärda klarsyntheten hjälpte dock föga för att hejda den nervositet som reptilsnabbt började leta sig in i min kropp. Mot allt bättre vetande kunde jag bara inte som ingenting skaka bort alla tunga tvivel.
Nojorna blev också för var dag både fler och dystrare. För tänk om jag verkligen skulle skämma ut mig – att folk efter programmet verkligen skulle skratta åt mig på gatan?
Vad skulle jag göra då?
Så där snurrade tankarna i skallen på mig – allt värre för var dag som gick.
Två veckor går fort och vips var vi där. På morgonen när jag vaknade kändes det som att jag gick mot min egen giljotinering. För nån minut övervägde jag att bara ligga kvar i sängen och sen säga att jag glömde bort allt. ”Ojdå – var det igår vi skulle ha filmat?”.
Autopiloten fick ändå upp mig och efter en snabb frukost masade jag mig plikttroge iväg mot butiken.
Efter öppning var det enda jag tänkte på hur i hela fridens dar dan skulle sluta. Jag var inte nervös – jag var närmast paralyserad. Hur jag lite senare på kvällen skulle kunna få ur mig nåt alls under filmningen kändes ogreppbart, jag var osäker på om jag ens skulle få upp munnen. Det var snudd på att jag hoppades att Magdalena skulle ringa och berätta att allt av nån grumlig anledning blivit inställt.
Fortfarande kunde jag förstås låsa butiken, gå hem och sen skylla på mitt dåliga minne – men, det var väl aldrig riktigt aktuellt.
Åtta på kvällen dök Magdalena och en filmare upp – i och med det fanns det inte längre nån återvändo. Nu var det bara att räta upp sig och göra så gott den arma gestalten förmådde.
Filmkillen tjuvstartade med en utomhusscen för vinjetten. Vädergudarna hade snällheten att trolla fram en sån där solnedgång vi bara nån enstaka gång får njuta av under en sommar. Vyn på Långholmsgatan med Västerbrons fäste som kuliss blev en magnifik inledning på inslaget.
Tagningarna inne i butiken blev tyvärr inte lika lysande. Det blev mest att Magdalena ställde enkla, ledande frågor till mig där jag satt bakom disken – frågor som jag sen mumlade nåt torftigt till svar på. Och jag menar verkligen mumlade. Djupt tyngd av stunden tyckte jag att jag aldrig kom igång. Svaren jag gav blev bara nåt allmänt tramsande med förhoppningen att längs vägen hitta nåt av substans – vilket jag oftast inte gjorde.
Okej, under mitt spontana mimande till PJ Probys ”I Apologize” tände det väl till lite – måhända tittade den ”riktige” Micke Englund fram där – men det var nog allt.
Nej, magisk var jag absolut inte den kvällen. Att Magdalena och filmaren fick ihop nåt alls av värde var på Kristallen-nivå.
Runt elva packade de två ihop sina prylar och drog iväg. Jag sa hej och tack – och där satt jag på min stol med mig själv och mina tankar som enda sällskap.
Det kändes – sådär.
Mitt tafatta agerande framför kameran hade ju inte varit mycket att skryta om. Åtminstone kändes det så.
Insikten att det filmade materialet i händerna på en illvillig klippare skulle kunna bli katastrofalt sjönk gradvis in.
Alltså, precis det jag i veckor fasat för skulle alltså inom kort kunna bli verklighet.
Helt plötsligt kändes det som att hela mitt öde låg i händerna på nån gubbe i ett klipprum som jag inte ens visste vem det var.
Hade jag inte haft ångest innan så hade jag det garanterat nu.
Magdalena dök dock ett par dar senare och berättade entusiastiskt att redigeringen gått lysande. Alla var supernöjda och jag hade inget alls att oroa mig för.
Och det skulle jag lita blint på bara så där…hm…
Kvällen då ”I Huvudet På Stockholm” gick i rutan satt jag inte hemma och glodde utan stod som vanligt bakom disken och prismärkte plattor. Skulle nu allt braka åt helvete ville jag åtminstone slippa bevittna eländet.
Alltför orolig behövde jag nu inte vara. Max en minut efter programmets slut ringde en kvinna som berörts så pass av inslaget att hon kastat sig över telefonen. Hon hade svårt att få fram orden men jag förstod så mycket som att hon av hela sitt hjärta önskade mig all lycka till.
Fler samtal följde kort därpå och folk i kvarteret började droppa in – alla tyckte att inslaget varit en fullträff.
Långsamt, långsamt började en varm, väldigt skön känsla krypa in i kroppen – det verkade som att det hela, mot alla odds, ändå gått vägen. Klipparen hade, fråga mig inte hur, lyckats hittat några minuter som inte var bara ”hej-kom-och-hjälp-mig”.
De ton av ballast som min ångest skapat gled av min kropp ett efter ett. På vägen hem över Västerbron svävade jag nästan över asfalten.
Succé eller inte var av underordnad betydelse – att inslaget inte slutat i ett magplask var det enda jag behövde veta. Det enda jag ville nu var att luta mig tillbaka, sluta ögonen och för första gången på evigheter bara slappna av.
Så lätt skulle det nu inte gå. Det fanns nämligen en liten detalj som jag inte alls tagit med i beräkningen – jo då, det var ju en och annan i landet som hade tittat på det där programmet…
Givetvis, enligt lagen om alltings jävlighet, var Nicklas ledig dan därpå. Naivt tänkte jag att det nog bara var att bomma en halvtimma för lunch så fort det blev tomt på folk.
Det kunde jag omgående glömma.
Redan när jag närmade mig butiken såg jag en klunga på tio, femton man på trottoaren, och uppenbarligen väntade de på just mig.
”Wow! Dig såg jag på tv i går!” brast en kille ut precis som jag stoppade nyckeln i låset.
”Va mäktig du var i det där programmet om Stockholm! Lysande!” fick en annan ur sig.
”Tack…kul att höra.” sa jag, aningens förvånad, under det att jag fick upp dörren. ”Låt mig bara tända lamporna så tar vi allt annat sen.”
Okej, tänkte jag, de här människorna hade alltså kvällen innan sett inslaget med mig och sen beslutat sig för att ”den där häftiga skivaffären den måste vi besöka imorgon!”.
Okej.
Ett par steg in i lokalen och – klick! – så var lamporna tända. Tänk om det hade räckt med det för att få fason på tingens ordning den dan…
Icke då.
Tre minuter efter öppning hade jag säkert tjugo man inne i butiken, alla gränslöst entusiastiska över vad de sett dan innan på TV. I munnen på varandra ville alla berätta för mig hur häftigt de tyckte att inslaget hade varit och att det är helt fantastiskt att det ”fortfarande finns entusiaster som du som sätter passion före pengar och…” (Jaså, gör jag…?)
Så där rullade det på.
Självfallet var det som hände både roligt och smickrande – men tyvärr var jag ju fullständigt oförberedd på att det blev som det blev. Så mycket folk på samma gång hade innan dess aldrig varit inne i butiken – och alla ville prata med mig. I mun på varandra dessutom.

Hux flux var jag insugen i något jag inte i min vildaste fantasi kunnat tänka ut – och som jag till stor del mest bara ville värja mig mot. Jag hade ju trott att jag efter programmets sändning äntligen skulle kunna lägga allt åt sidan och återgå till nån slags vardag.
Nix nix.
Helt fel var det självfallet inte. Många som ramlade in gjorde det inte för att prata hål i huvudet på mig utan tyckte att det var kul att att fått nys om en skivbutik de inte känt till tidigare. Det gamla kassarekordet formligen pulvriserades. Väldigt välkomna pengar…
Men – att timma efter timma stå ensam bakom disken utan vare sig rast eller mat och piskas att i varje givet ögonblick vara helt fantastiskt trevlig mot dessa horder av duracellkaninliknande människor kunde ju bara inte gå. Det var dömt att inte sluta bra.
Till slut sprack det också. Nån gång runt åtta på kvällen, utpumpad och apatisk av hunger, fräste jag i ifrån till nån som avbröt mig med en flåshurtig fråga (typ ”vilken är den dyraste skiva du har sålt nån gång?”) samtidigt som jag svarade på två andra liknande frågor.
”Men jag kan väl inte prata med tre människor på samma gång!” bröt jag ut.
Repliken kom blytungt från en kille längre bak i lokalen.
”Du var mycket trevligare på TV. Men, det är det ju förstås lätt att vara.” Sagt med så hög röst att alla i butiken kunde höra det.
Där åkte den rullgardinen ner…
Tja – det var ju inte lätt att veta att jag blivit helt tagen på sängen med denna bisarra uppmärksamhet och piskats att jobba solo hela dan utan en chans till ens en pytteliten rast.
Jag orkade inte ens börja förklara utan tittade bedrövat ner i golvet. Med ens slog det mig att jag den sista timmen inte varit det minsta trevlig utan mest bara snäst av omgivningen i nån förhoppning om att få bli lämnad ifred.
Hur kul kändes det? Här korsar folk stan för att få se mig och min härliga butik, och så får de möta ett mindre monster…
Ungefär där gick proppen också ur. Folk lämnade tyst utan några större ceremonier lokalen – och där satt jag med en skalle som jobbat på högvarv nio timmar i sträck som mitt enda sällskap.
Återigen – vad var det som just hade hänt?
Det blev inget svävande över asfalten på vägen hem över Västerbron den kvällen. Långt ifrån. Det som inte bara kunde utan även borde ha varit en av mitt livs bästa dagar slutade likt förbannat i ett misslyckande. Jag tyckte att jag totalt sumpat chansen som jag som en gåva från ovan fått till skänks.
Men – fanns det egentligen något annat att vänta? Har allt annat man gjort i livet kört i diket så skulle det väl göra det nu också. Det gick lite snabbt bara den här gången – typ tjugofyra timmar.

Var kväll följs som tur är ändå upp av en ny morgon – och med den förhoppningsvis nya perspektiv på det som hänt dan innan. Så ock den här gången. Redan vid morgonfikat kändes det lite mer balanserat. Förmiddagsluften under promenaden in mot Hornstull lyckades gjuta ytterligare nytt mod i sinnet. Kvällen innan hade, när allt kom omkring, kanske inte varit den stora katastrof jag målat upp den till. Att ett tiotal kunder sett mig som sur, kanske rent av otrevlig, var givetvis inte bra men näppeligen hela sanningen. De hade jag måhända sett för sista gången, men så värst många var de väl inte. Majoriteten av besökarna den dan fick nog träffa en hyfsat reko kille och även upptäcka en ny sjysst skivbutik. Många av dem skulle förhoppningsvis snart vara tillbaka. Sen var det säkert åtskilliga som planerade att komma till butiken som inte dök upp under gårdagen utan valt att droppa in under de närmaste dagarna.
Nej, det positiva övervägde nog klart det sura. Det fanns tunga skäl till att bara blicka framåt och fokusera på vad som ska ske och inte på vad gårdagen förde med sig.
Som en symbolisk gest slängde jag, när jag befann mig högst upp på Västerbron, ur mig allt negativt jag hade uppe i huvudet och lät sen en mental sopkvast fösa bort skräpet mellan brospjälorna – och iväg flög de svarta spånen.
Utan omsvep fortsatte jag därefter nerför bron bort mot Långholmsgatan. Tio minuter senare skulle en ny arbetsdag sparka igång. Nicklas skulle jobba hela dan och med två man bakom disken fick det dyka upp precis hur mycket folk som helst. Nu var jag förvarnad.
Som redan sagt – det var bara att plocka ut de positiva bitarna av det som hänt och sen trycka gasen i botten.
Och se där – det strömmade in massor med folk den dan också. De följande dagarna likaså. SVTs grepp om svenska folket var 1998 uppenbarligen fortfarande enormt trots alla de kabelkanaler som precis poppat upp. Det var närmast overkligt, men över en natt hade människor långt bortom Hornstulls gränser fått veta att det finns en skivbutik på söder i Stockholm som har öppet fram till midnatt. Den tid då väldigt få kände till Mickes var för alltid över.
Snacka om att det kändes skönt…otroligt skönt.

Men det roliga slutade inte där, programmet gick i repris hela fem gånger. Efter säsongsavslutningen på serien sammanställdes dessutom en ”best of” med de mest uppskattade inslagen, och jodå – jag kom med även där. Sju gånger dök jag alltså på bästa sändningstid upp i rutan och varje inslag var sju minuter långt.
Snacka om genomslag. Än idag händer det att nån frågar om det var jag som var med i ”det där tv-programmet?”.
Fortfarande månader efter sista visningen hade jag dagskassor som låg 50% över de som var i början av sommaren – och de fortsatte att stiga…!
Den ökade omsättningen gjorde att jag kunde köpa in skivpartier jag tidigare absolut inte haft råd med – något som skapade än mera snurr på verksamheten.
Mina vardagsskor kändes genast avsevärt lättare att traska omkring i.

Utan nån konkurrens alls är min medverkan i programmet ”I Huvudet På Stockholm” den enskilt viktigaste händelsen i butikens historia. En tung sten sattes där i rullning och drygt två decennier senare rullar den fortfarande.
Magdalena – min kärlek till dig är både ovillkorlig och evig. Det du gjorde för mig den där gången för drygt tjugo år sen kan inte mätas med värdsliga mått. Det måttbandet har ännu inte uppfunnits.

Popularity: 2% [?]

11.27.18

Elvis Presleys LP-skivor # 63 ”Promised Land”

Posted in Min blogg at 2:06 f m

I mars 1974 släppte Elvis LPn Good Times, en platta med material från de två inspelningssessionerna i Staxstudion sommaren 1973 och december samma år.
Efter Good Times tog det snudd på ett år, till januari 1975 innan nästa studiosläpp, Promised Land, dök upp i skivbutikerna. I mellantiden kom visserligen liveskivan As Recorded Live In Memphis ut, men pratar vi studioplattor var Promised Land uppföljaren till Good Times.

Promised Land bestod faktiskt uteslutande av överblivet material från Stax-inspelningarna i december 1973 och var på så sätt inte någon ”ny” platta i ordets rätta bemärkelse. Med det i minnet skulle man kanske tro att Promised Land är en svagare platta än föregångaren. Så är dock absolut inte fallet – Promised Land är faktiskt minst lika bra som Good Times.
Snarast kan man fråga sig varför RCA plockade ut svagare spår som If That Isn´t Love och Spanish Eyes till Good Times och sen lät paradnummer som Promised Land, It’s Midnight och Lovesong Of The Year hamna i frysfacket i närmare ett år. Antingen var det en medveten strategi för att få till två hyfsat jämnstarka plattor eller så ”blev det bara så”. Vem vet? Märkligt är det ändå onekligen.

Nåja, som det nu blev så är Promised Land bitvis en alldeles utmärkt platta.

En kul poäng med Promised Land är att den släpptes på Elvis 40-årsdag 8 januari 1975.

Nu tar vi den – låt för låt.
*

Promised Land
Släppt 8 januari 1975 på RCA
Skivnummer APL1-0873

*
1) Promised Land

Promised Land, en cover på Chuck Berrys hit från 1964, är definitivt en av Presleys bästa rockåtar efter lumpen.
TCB-band röjer sanslöst, James Burton slänger ur sig mästerliga licks låten igenom och Elvis själv bevisar med eftertryck att han fortfarande kunde kasta ur sig en rockare på ett sätt som ingen annan på den här planeten.
Det här är inget annat än helt lysande. Hade Elvis fått snilleblixten att göra en hel LP med rocklåtar av den här kalibern hade det såklart blivit en helt fantastisk skiva. Kunnandet fanns, nånstans kanske även ambitionen – tyvärr hann det som vi vet aldrig bli så.

Promised Land släpptes som singel några månader innan fullängdaren kom. Den kravlade sig upp till en fjortonde plats på USAs Hot 100 – med Elvis mått mätt just då var det en klar framgång.
Och just det – vår egen Per Erik Hallin är med här och spelar piano…

Men återigen, RCA…det måste väl ha gått att hitta ett lite häftigare singelomslag? Ett trist foto på en avmätt, oengagerad Elvis var kanske inte riktigt representativt för en låt som formligen sprutar av energi och livsglädje…

2) There’s A Honky Tonk Angel
Nej – Honky Tonk Angel var helt fel låt att följa upp plattans inledningsspår med. Inte nog med att den är riktigt mesig, den är även helt uselt mixad med ett märkligt eko som ligger över allt låten igenom.
De i efterhand pålagda Mantovani-stråkarna fullbordar sen dikeskörningen.
Jämför gärna med den nakna, obearbetade tagningen på plattan Our Memories Of Elvis. Skillnaden i kvalitet mellan de två versionerna är häpnadsväckande.

Att texten handlar om en man som går till en prostituerad för att hans fru inte längre ”ställer upp” gör förstås inte saken ett jota bättre.

3) Help Me

Och vad följer man upp en text om otrohet med? Självfallet en låt där man ber högre makter om hjälp för att man på egen hand inte klarar av alla jordiska frestelser, vad annars?
Bortsett från den observationen så är det här, en cover på Kris Kristoffersons countryballad från 1972, ett riktigt bra spår.
Help Me kom att bli b-sida på If You Talk In Your Sleep och är ett av plattans bättre bidrag.

4) Mr. Songman
Och så är vi framme vid Promised Lands svagaste kort.
Enligt mig borde Mr Songman inte ens kommit på tal för nån inspelning. Rimligtvis borde det ha funnits en miljon roligare låtar att välja bland. Att kompositören heter Donnie Sumner, en av medlemmarna i körgruppen Stamps, är nog enda logiska orsaken till att man försökte sig på Mr Songman.
Elvis sjunger förvisso med stor övertygelse låten igenom men det hjälper ju föga när musiken är som hämtad från Frälsningsarméns repertoar. Med mera krut i kompet och mindre sliskstråkar hade det kunnat bli ett hyfsat utfall – nu blir det bara helt menlöst.
”Who wrote that piece of shit!” utbrast med all rätt Elvis kompis Lamar Fike i studion under de första trevande tagningarna på Mr. Songman. Jo – det blev lite pinsam stämning i rummet när någon berättade för honom hur det låg till.

5) Lovesong Of The Year
Här kommer ännu en ballad, men jämfört med föregående spår är det en oerhörd uppryckning. Japp – i min bok är Lovesong Of The Year en av de lite glömda klenoderna i Elvis sångkatalog. Jag tycker att det är en av de allra starkaste sjuttiotals-balladerna. När Elvis i den här perioden tog sig an mer utmanande material som Lovesong Of The Year var han helt outstanding. Ingen annan artist kom ens i närheten.
Ett stort plus måste det också bli här till basisten Norbert Putnam vars mästerliga basspel får den musikaliska helheten att stiga åtskilliga snäpp.
Hade Elvis trott på Lovesong Of The Year för sin scenrepertoar hade den kunnat bli en live-klassiker.
*

SIDA 2

*
1) It’s Midnight

Den här typen av dramatiska, storslagna ballader som Elvis ofta framförde live på sjuttiotalet var det tyvärr sparsmakat med på studioinspelningarna. När så väl skedde blev det som här oftast en fullträff.
På It’s Midnight hade också arrangören Mike Leach helt klart lagt ner både omsorg och möda. Hans jobb på plattan är något av en berg-och-dalbana men här låter det riktigt bra.
It’s Midnight, en av plattans absoluta trumfkort, hamnade som B-sida på singeln Promised Land.

2) Your Love’s Been A Long Time Coming
Rory Bourke skrev Your Loves Been A Long Time Coming och Elvis blev först att spela in den. Kanske var det snabbt påkommet i studion för framförandet känns bitvis trevande, något som ändå inte alls stör helheten. Betydligt värre är de smått parodiskt överdrivna körerna och easylistning-stråkarna som inte tillför nånting – tvärtom. De mer eller mindre kraschar hela låten.
På spåret innan var arret smakfullt och genomarbetat – här blir det bara tjockt som en fläskpannkaka.
Obegripligt att ingen reagerade och sa något i stil med ”gör om, gör rätt”.
HÄR skulle en Chips Moman vid mixerbordet suttit väldigt bra…

3) If You Talk In Your Sleep

Och så bland alla ballader dyker det upp – en funklåt.
If You Talk In Your Sleep är onekligen ett riktigt bra spår, men på en i övrigt så ”laid back” skiva som Promised Land blir kontrasten onekligen rätt märklig.
If You Talk In Your Sleep, skriven av Red West och Johnny Christopher, hade släppts på singel ett halvår tidigare, i juni 1974, och peakade på sjuttonde plats på Hot 100.

4) Thinking About You
Thinking About You, en snabb country-ballad, hade potential att vara ett av skivans starkare bidrag – men den når inte ända fram. Även här har det vräkts på med på tok för mycket stråkar och körer. Den oprocessade versionen som går att hitta i boxen Elvis At Stax är totalt överlägsen den slutliga mastern.
Det här är onekligen svårt att greppa – Presley är helt lysande, basisten Norbert Putnam sprider återigen genialiska basgångar omkring sig – ja hela gänget gör ett enormt proffsigt jobb. Man kan ju tycka att det skulle räcka med det – allt var ju redan från start precis så bra som det kan bli!
Hur tänkte man med alla dessa meningslösa pålägg?

5) You Ask Me To
Och så avslutas skivan med ännu en countryballad, den här gången från Waylon Jennings penna.
You Ask Me To blir en värdig final på skivan med en Presley som uppenbarligen trivs alldeles utmärkt med det han sjunger. James Burton tillåts brodera med sin gitarr för första gången sen inledningsspåret och han gör det som vanligt med den äran.
I motsats till en del andra spår på plattan är det befriande tunt med pålägg på You Ask Me To. Tjejkören med sitt märkliga och högt mixade hoande i ena kanalen hade vi dock klarat oss alldeles utmärkt utan…
*
*
*
På sjuttiotalet var Elvis LP-skivor oftast en mix med låtar från olika inspelningstillfällen, ibland med flera års mellanrum. På Promised Land är dock allt inspelat under en och samma Stax-session – mellan 10 och 15 december 1973. Promised Land blev på så sätt en ovanligt homogen skiva. Det blev faktiskt så pass homogent att de första gångerna man lyssnar kan skivans många lite lugnare låtar nästan flyta ihop i sin snarlikhet. Det är bara de två singelsläppen, Promised Land och If You Talk In Your Sleep, som omedelbart sticker ut på skivan. Efter ett tag börjar dock bitarna falla på plats – och det som mest faller på plats är nog hur förbålt bra Elvis sjunger hela skivan igenom.
Japp. Man kanske inte tänker på det vid en första lyssning men filtrerar man bara bort de stråkar och körpålägg som stundtals nästan dränker sången kan man inte undgå att höra att artisten Elvis Presley i december 1973 var i absolut toppform.
Det finns inte en låt på Promised Land som Elvis inte tar sig an till hundra procent, det går knappt att hitta en fras där han inte ger kompositionen precis det den ska ha i varje givet ögonblick. Även på tristare material som Mr Songman får ändå låten allt han har att ge.
På mer utmanande spår som Promised Land, Lovesong Of The Year och It’s Midnight visar sen Elvis med sina fenomenala framföranden vilken sanslös kraft han fortfarande hade inom sig. Klart då att de alltför tjocka lager med stråkar och körpålägg som på flera spår bäddar in sången i ljudbilden känns ganska omotiverade. På mer än ett ställe kan man tro att arrangören Mike Leech sett det som sin egen lilla lekstuga med sina pålägg. Kunnandet fanns säkert men han kanske tog sin egen roll på lite för stort allvar. Det var ju ändå sångaren Elvis Presley som skulle vara i förgrunden inte arrangemanget.

Promised Land sålde, med draghjälp av singelsläppens framgångar, aningens mer än föregångaren Good Times – dock inte bättre än att det ändå bör ha varit en rejäl besvikelse i Elvis-lägret. Plats 47 på USAs Billboardlista var knappast något att jubla över. Turnéer för utsålda hus och en legendstatus bland fansen som gränsade till dyrkan hjälpte inte – skivorna sålde inte längre. Fleetwood Mac, Pink Floyd, Zeppelin och Peter Frampton krängde plattor i samma epok i upplagor av tiotals miljoner, Elvis fick nöja sig med runt 300 000 sålda för sina släpp runt mitten av sjuttiotalet.

Men – att det inte längre var nån större rusch efter nysläppta Elvis-plattor är kanske inte så märkligt. RCA hade nog själva duktigt bäddat för det. Med den uppsjö av budgetplattor på Camden, av starkt skiftande kvalitet, som under en tid dränerat marknaden var det svårt för skivköparna att förstå vad som var en ”ny” Elvis-platta. Sedan ett par år tillbaka var omslagsfotona, budgetskiva eller inte, uteslutande varianter på ett och samma motiv och innehöll på sin höjd knapphändig info om låtarnas namn. Promised Land såg när den dök upp inte ett spår seriösare ut än samtida Camden-samlingar.
Den som var lite nyfiken på Elvis
Policyn från RCA att ”ge ut allt material som spelats in” hjälpte heller knappast till. En vässning av materialet från den sista Stax-sessionen, där svagare material som Mr Songman och If That Isn’t Love fått ge vika, till en enda skiva istället för två kombinerat med en åtstramning av de överdrivna kör- och stråkpåläggen hade bara varit av godo.
Omslagsbilden på Promised Land är också något av en bottennotering. Nog borde man väl kunnat hitta ett lite ballare foto än det som slutligen valdes ut?
Tänk om man istället hade plockat fram ett ordentligt påkostat foldout-omslag framtaget av en designer värd namnet med sjyssta riktiga live-bilder där man fått se även bandet och publiken. Vilken dussinartist som helst gav ut skivor med snygga, attraktiva omslag i den epoken så varför kunde inte Elvis Presley, The King, få göra det?
Hade man bara tänkt till lite mer än vanligt hade Promised Land kunnat bli skivan Elvis behövde för att återupprätta den rejält stukade statusen hos skivkonsumenterna.

Nu blev det inte riktigt så, men Promised Land är självfallet ändå en helt okej skiva. Det som är bra på den är som sagt helt lysande, men – plumparna finns de också och de drar obönhörligt ner.

Slutbetyget blir en stark TREA!

Popularity: 2% [?]

10.09.18

LP-skivor av och med Elvis Presley #62 ”Having Fun With Elvis On Stage”

Posted in Min blogg at 12:58 f m

Den här skivan är en stor svart bläckplump i Elvis CV, något som överhuvudtaget aldrig borde ha lämnat planeringsstadiet. Än mindre borde den ha spelats in och framför allt skulle den aldrig ha getts ut för försäljning till en intet ont anande publik.
Nån människa i ansvarig position och med vettet i behåll borde såklart i god tid ha ryckt i nödbromsen innan det var för sent, innan produkten materialiserad i fysisk form fanns tillgänglig i skivbutikernas lådor.
Han eller hon dök dock tyvärr aldrig upp.

När jag så här obarmhärtigt sågar den här plattan skulle man kunna misstänka att jag inte gillar Elvis – men det är just det jag gör. Det är just därför jag reagerar som jag gör.
För er som inte redan visste det kan jag säga att Having Fun With Elvis On Stage är allt annat än en vanlig platta. Långt ifrån. Som namnet antyder är den inspelad live men – istället för musik, det självklara kan man tycka, så bjuds lyssnaren på korta fragmentariska snuttar när Elvis småsnackar med sin publik mellan låtarna. Having Fun With Elvis On Stage syftar alltså på att man ska ha jättekul medans man lyssnar på ”komikern Elvis Presley.”
Lysande idé va?
Alltså – inga intervjuer, inget dokumentärt – bara en massa prat. Och nästan uteslutande helt ointressant dösnack.
Visst – Elvis var som vi vet en fantastisk scenartist och det skulle säkert vara rätt kul att se det här filmat. Men – på skiva sjunker det som en tegelsten i Mälaren

När man lyssnar på Having Fun With Elvis On Stage luras man ändå fläckvis att tro att det till slut ändå ska bli lite musik. Elvis brister här och var ut i ett ”Weeell…Well, well, well, well, well…” – den sedvanliga inledningen på I Got A Woman – men sen blir det inget mer. Ibland kommer det ett felslaget pianoackord från Glen D Hardin, några ströriff från James Burtons gitarr, några bastoner eller lite förstrött bankade på några trummor under några sekunder – men det är också allt. I stort sett det enda skivköparen får är alltså en lp med osammanhängande och nästan hela tiden totalt ointressant struntsnack.

Om det nu ändå hade varit lite roligt det man får höra hade väl det varit okej, men det blir aldrig det, albumtiteln till trots. Pratandet som kommer ut ur högtalarna är som bäst urtråkigt, som värst blir det outhärdligt. Ljudkvaliteten är till på köpet ofta så pass medioker att det blir svårt att ens höra vad karlen säger.
37 minuter lång är pinan. Sida A har några sekvenser där man kan lyssna till några sekunder, som när Elvis pratar om sin tidiga karriär, men det är ändå sånt som vi dels kände till från förr dels har hört honom berätta tidigare.
Sida B upplever jag som en kollaps. Det verkar som att man har haft ett par hundra klipp i en hatt och sen slumpmässigt tagit upp en i taget och lagt in på en mastertape. Det finns absolut inget av värde där.

Men hur gick det här till och, framför allt, varför?
Tja – allt kan nog stavas överste Parkers aldrig sviktande girighet. Having Fun With Elvis On Stage gavs inledningsvis ut på överstens eget nystartade skivbolag Box Car och såldes bara på konserter. Han trodde sig ha hittat ett nytt smart sätt att tjäna pengar på. Snilleblixten han fått var att RCA rimligtvis inte kunde kräva copyright på vanligt prat och på så sätt kunde översten med en Elvis-skiva utan musik stoppa alla pengar från försäljningen i den egna fickan.
I tvättäkta Parker-anda var det helt egalt om skivan var nåt att lyssna på.
Självklart fick RCA snabbt nys om vad som försiggick. Reaktionen blev inte av det positiva slaget. Efter bara två månader hade RCA som en motåtgärd sett till att själva trycka upp, ge ut och distribuera ”Having Fun…”.
Hade inte RCA copyright på Elvis talade röst så kunde väl inte översten heller ha det…?
Konsekvensen blev att ”Elvis nya platta” med ens gick att hitta i varenda skivaffär i hela USA och självfallet trodde många fans att det rörde sig om en helt vanlig skiva. Och varför skulle man tro något annat? Det står visserligen pliktskyldigt skrivet högst upp i ett hörn ”A Talking Album Only”, men inget övrigt på framsidan med sina sex konsertfoton och en albumtitel som inkluderar orden ”On Stage” tyder på något annat än att det skulle vara ännu en i raden av live-plattor med Elvis. Rena skojet såklart.
Tänk hur många fans som gick till sin lokala skivbutik och frågade efter ”Having Fun…” med förväntningar på en kanonplatta för att sen stå där med dummerjönsmössan på huvudet när det visade sig att plattan (som trots noll och intet i inspelningskostnad självklart var i fullprisklass) bara bestod av en massa goja?
Den fällan var det många som gick in i. När RCA fick hand om distributionen gick det här missfostret ända upp till plats 130 på albumlistan i USA – jämför det med den ambitiösa Good Times, släppt ett halvår innan och inspelad i Stax-studion, som peakade på 90:e plats.
Jo, det fanns säkert en handfull hardcorefans som tyckte det här var lite småkul – den stora majoriteten kände sig dock med största säkerhet tämligen blåsta. Inget som kan ha varit positivt för Elvis fortsatta karriär.

För att fullborda förnedringen står det klart och tydligt angivet på omslagets baksida ”Executive Producer on this Recording Project – ELVIS”.
Jaha – Tom Parker påstod alltså att Elvis själv hade varit högsta hönset i mixerrummet när studiokillarna klippte ihop plattan av de hundratals inspelade snuttarna med meningslöst babblande. Självklart var det rena lögnen. Elvis hade inte en aning om den här skivans existens förrän han fick se den – och han blev inte glad han heller. Tvärtom. En rejält upprörd Elvis såg personligen till att det inte pressades upp fler ex när förstaupplagan var slut så att skivan därefter kunde dö sotdöden – vilket den som tur var också gjorde.

Så gick det alltså till när Överste Tom Parker såg till att Elvis formidabla live-skiva från Memphis 1974, en av pophistoriens bästa konsertplattor, kom att följas upp av en LP med osammanhängande, taskigt inspelat gaggande som dessutom sin titel till trots var allt annat än roligt.
Vilken skam…

Den enda platta släppt av en världsartist på ett stort bolag jag kan jämföra med är Metal Music Machine med Lou Reed – en dubbel-lp från 1975 som uteslutande bestod av elektroniska störningsljud. Men där Reeds platta (även den utgiven på RCA!) ändå kan upplevas som lite spännande, nästan fascinerande i sin tydliga provokation känns Having Fun With Elvis On Stage bara som totalt meningslös – en fullkomlig dikeskörning.

Tänk nu tanken att projektet Having Fun With Elvis On Stage aldrig sett dagens ljus utan i god tid hamnat i skrivbordslådan men att den ändå förekommit i bootlegform med ett rykte om sig att ”det här, det planerade faktiskt översten att ge ut på platta bakom Elvis rygg”. Med största sannolikhet hade man nog tänkt att där gick väl gränsen – riktigt så lågt kunde väl ändå inte ens Tom Parker sjunka.
Men se det kunde han.
Återigen – den här skivan är en skam, absolut inget annat än en stor, monumental skam.

Men det här borde väl inte bara ha passerat obemärkt förbi?
HÄR borde verkligen den där berömda droppen fått hela bägaren att rinna över – här skulle Elvis ha insett att Parkers tid i hans liv snabbt borde förvandlas till historia. Översten hade en gång för alla visat vad han gick för, för allas bästa skulle han i en snar framtid vara ett minne blott. Här skulle Elvis kickat ut eländet för att sen aldrig mer ha ett jota med honom att göra.
Så blev det dock inte – tyvärr. Allt bara fortsatte att rulla på precis som om ingenting hade hänt.

Ibland undrar jag om den här skapelsen kanske var ett sätt för översten att visa sin makt över Elvis. En hel värld dyrkade Elvis Presley och bugade nacken av sig för honom var han än gick. En hel värld – men inte överste Parker. Han gjorde precis som han ville med sin adept och struntade högtidligt i alla tänkbara reaktioner och konsekvenser.
Det var som att ”colonel” Parker med Having Fun With Elvis On Stage viskade i Tupelo-grabbens öra: ”Glöm aldrig vem det var som släpade dig hit. Det var jag Tom Parker och ingen annan än just jag och att jag gjorde det ska du vara evigt tacksam för. Ifall du ens försöker dig på att lämna mig kommer du att få uppleva ett syndafall av överraskningar som den här plattan intill den dag då jag ligger i min grav. Den ena värre än den andra. Jag både kan och gör precis vad jag vill. Du vet mycket väl att jag inte har en susning om vad vare sig skrupler eller samvete heter. Så sitt nu kvar på mitt knä och låt allt bara fortsätta som det alltid har gjort – det blir bäst så.”

Vem vet? Nåt mysko var det nånstans.

Som ni nog förstår så släpptes det aldrig nån singel från Having Fun With Elvis On Stage…

Slutbetyg på den här skivan – noll.

Popularity: 3% [?]

05.28.18

Vändningen del 2

Posted in Min blogg at 12:47 f m

Vändningen – del 2.

OBS! Det här kapitlet ska läsas efter att ha läst del 1.

——————————————————————————————————————————————————————————————-
Japp, precis så var det. Just när det kändes som att loppet var kört slängdes utifrån mörkret på gatan en livlina rakt ner i knät på mig – och som tur var hade jag vett nog att greppa tag i den och hålla i så hårt att den inte gled mig ur händerna.
Jag förstår att det låter som något alldeles extra inträffade, men det är faktiskt just så det var.
Upprinnelsen var däremot helt odramatisk, det var inte mer spännande än att en junikväll när jag som vanligt stod bakom disken och plockade så klev en ung tjej in i butiken. Jag fick ett bra intryck av henne redan vid tröskeln. Hon bar på ett vänligt ansikte inramat av ett axellångt, lätt självlockigt cendréfärgat hår.
Med bestämda steg gick tjejen fram till disken och berättade, efter att ha presenterat sig som Magdalena, att hon jobbade på SVT med en kommande programserie under arbetsnamnet ”I Huvudet På Stockholm”. Serien skulle gå på kvällstid i augusti senare på året.
”Jaha – det lät ju kul” tänkte jag.
Varje program, fortsatte hon, skulle ha kortare inslag om udda företeelser i Stockholm. Det kunde vara en artonårig glasblåsare i Gamla Stan eller en nittioårig cirkuslärare i Midsommarkransen, det viktiga var av det var något lite utanför det vanliga.
”Rolig idé” tyckte jag, men undrade ändå över på vilket sätt det rörde mig.

Obekymrad över mina funderingar fortsatte Magdalena med att berätta att hon bodde på Reimersholme och på väg hem från jobbet hade hon fascinerat noterat mina sena och flitiga arbetstimmar. Lite halvskruvat, tyckte hon, men onekligen rätt häftigt – en skivbutik som har öppet till midnatt sju dar i veckan året runt hittar man ju inte i varje kvarter precis.
Nu undrade Magdalena om jag och min butik kanske skulle ha lust att vara med i ett av de här inslagen.
Jaha, det var dit hon ville komma. Jag fick inte fram ett ord.
Det behövdes nu inte. Magdalena fortsatte med att berätta att hon redan lagt fram sin idé för de produktionsansvariga som gett henne tummen upp. Ett inslag om en nördig skivbutik som är öppen snudd på dygnet runt skulle sitta perfekt. Sju minuter långt planerades inslaget bli och det skulle sändas klockan åtta på kvällen en tisdag i augusti. Iden var att Magdalena och jag skulle sitta nån timme i butiken och småsnacka om mig och min vardag och efterhand skulle allt sen klippas ner till sju minuter.
Så – ville jag ställa upp?

Ja vad säga så där bara rakt upp och ner? Det lät ju såklart hur kul som helst, men…
Alltså – en ung tjej kommer in i butiken och frågar mig om jag vill vara med i ett TV-program på bästa sändningstid för att prata om mig själv och min affär.

Självklart lät det helt sanslöst. Bortsett från att det i största allmänhet lät enormt så borde väl antalet människor som kände till min butik efter ett sånt program hundradubblas.
Vilken grej. Precis när det kändes som att det bara var lägga på locket över hela verksamheten så rullar en sån här sak in över tröskeln, något som jag inte ens i mina vildaste fantasier hade kunnat klura ut.

Men, tro det eller ej, ett fiskstim av tvivel dök upp under i stort sett samma sekund. För handen på hjärtat – var jag, mitt petande och plockande om dagar och kvällar i mitt oorganiserade lilla krypin verkligen värda en sån här uppmärksamhet? Skulle ynkliga jag klara av att fylla ut den här kostymen som nån nu ville sätta på mig? Ville svenska folket ligga och mysa i sin tv-soffa en skön sommarkväll och höra mig pladdra fritt om vad jag sysslar med om dagarna?
Vem fan skulle vara intresserad av det??
Risken för total pannkaka var heller inte helt försumbar. Tänk om jag bara skulle stå och stamma framför kameran och inte få fram ett vettigt ord? Tittarna skulle nog undra över i vilket källarförråd man hade hittat mig. Visioner som att folk dagarna efteråt skulle stå och peka på mig och skratta åt Hornstullstoken gjort bort sig totalt i rutan inför hela svenska folket började snurra runt i huvudet.

Självklart svarade jag ändå ja – allt annat hade varit tjänstefel. Något alternativ fanns inte. Allt logiskt tänkande skrek att det bara var att kasta tärningen, i annat fall skulle ångra mig under resten av mitt liv.
Magdalena sprack upp i ett brett leende även om jag tror att hon redan från början listat ut vad jag skulle svara.
Snabbt halade hon fram en anteckningsbok och började plocka mig på lite uppgifter – typ när jag öppnade butiken, vart jag går för att äta dagens lunch och liknande.
Klar med utfrågandet smällde Magdalena ihop sitt block. För stunden verkade hon nöjd. Snart skulle Magdalena dock titta in igen med närmare detaljer om datum för filmningen. Efter det sa hon hej och gled sen ut i försommarkvällen…

Visserligen var det några kunder kvar inne i butiken men just då kände jag mig väldigt ensam med alla tankar och funderingar. Jag hade inte en aning om hur jag skulle tackla det som just ramlat över mig – allt kändes bara helt bisarrt.
Gigantiskt, fantastiskt, helt otroligt och allt det där – men samtidigt ruggigt kusligt.
Alltså – varför hade hon gått in till just mig? Det fanns ju runt en miljon människor att välja bland i den här staden, nån mer spännande än mig borde hon väl ändå kunna hitta tyckte jag. Var det kanske till och med så illa att hon i själva verket gått in i fel butik?
Långsamt började jag undra över vad det var för nåt diffust som jag höll på att luras in i.

Men vänta nu – vad i hela Östergötland var det här för ett vansinne – tjugo minuter tidigare hade jag varit på ”ta repet-nivå” över att så få visste om att jag fanns till och när nu en megaradikal möjlighet dök upp för att ändra på allt ville jag mest be om ursäkt för att jag finns till.
Helt vrickat – det var självfallet bara att åka med tåget när den här osannolika möjligheten från ingenstans bredde ut sig framför mig och väntade på att jag skulle haka på.
Just det – här var den, den där livlinan som jag hade väntat på så länge. Här var den.Det var bara att böja på nacken, knäppa händerna och ödmjukt uttrycka ett tack.

Men…även om jag morskade upp mig lite grann så lyckades jag inte helt jaga bort tvivlen som huserade uppe i skallen.
Hur skulle det gå det här…?

(fortsättning följer…)

Popularity: 5% [?]

05.17.18

Vändningen del 1

Posted in Min blogg at 1:07 f m

Runt försommaren -98 började jag på allvar ifrågasätta poängen med att fortsätta med mitt ugglande i min bur på Långholmsgatan 20.
Inte så underligt kanske, sen starten ett och ett halvt år tidigare hade jag haft en resa nästan uteslutande i motvind – röda siffror hade dominerat vid nästan varje månadssummering. ”Mickes” var vid den tiden en långt ifrån etablerad inrättning, snålblåsiga dagar i januari eller februari kunde det vara tomt på köphungriga själar nån timme i sträck. Dagskassorna blev därefter också. Betalningarna på de löpande räkningarna blev jag tvungen att förhala allt vad jag kunde. Inom kort kände jag till namnen på de flesta inkassobyråerna i landet. Skulder till kompisar som hyggligt ställt upp med lån hade inte minskat många hundralappar. Det berömvärda tålamodet och det fortsatta förtroendet från mina vänner var nästan på nivå med Nobels fredspris. Kosing över till nåt till mig själv kunde jag möjligtvis hitta i nån fantasivärld.

Självklart var jag på förhand beredd på att det här att öppna eget skulle bli tufft, men det kändes som att jag snart var framme vid den där berömda gränsen. Den av nöden aldrig vilande jakten på pengar och det omöjliga i att vara ledig mer än någon dag då och då började på allvar att tära på kampviljan. Att det skulle bli en tuff resa hade funnits med i kalkylen från start – jag började ändå rejält ifrågasätta om det verkligen var värt denna djävulska uppoffring.

Länge hade jag med en dåres inbilskhet intalat mig själv att allt inom kort ändå skulle vara i balans. Inom ett par veckor inbillade jag mig i mina blå drömmar. Fixade jag bara att kavla upp ärmarna en liten, liten bit till och ställde jag bara ut aningens lite mer plattor skulle jag nog kunna bocka av alla surdegar redan vid det kommande månadsskiftet. Jodå – bara mars gick över i april, eller april blev maj. Eller…möjligtvis i början av juni.
Efter det skulle allt nog se riktigt bra ut och äntligen skulle jag med gott samvete kunna luta mig tillbaka i fåtöljen för att coola ner lite – om så bara för en kortare tid.

Men inte blev det så inte.
Vid slutet på varje månad var det där förbannade underskottet minst lika stort som trettio dar tidigare. Och så fortsatte det – månad efter månad. Hur frenetiskt jag än jobbade på för att det skulle bli precis tvärtom.
Den där vaga känslan man ibland kan ha av att stå och stampa på samma fläck och inte kunna ta sig därifrån fick för mig nu en högst konkret innebörd.
Långsamt började en lätt obehaglig känsla av att det kanske aldrig skulle bli bättre än så här krypa på mig.

Ändå stod jag där sju dar i veckan till långt in på sena kvällstimmarna och prismärkte allt av skivor, tidningar och filmer som jag köpt in under dan. Mitt prekära läge piskade mig att få det nyss inköpta ut i butiken samma kväll, utlagda pengar var jag tvungen att omgående få in igen så snabbt som möjligt.

Att köpa in allt av värde jag blev erbjuden var inte så lätt det heller. För det krävs det ju ett rymligt kassaskrin, något som jag inte då hade. I riktigt kärva lägen när nån ville kränga ett kanonparti plattor som jag med ett snabbt ögonkast förstod att jag bara måste få in, och jag bara hade nån hundring i kassalådan, försökte jag att trixa så långt jag bara kunde. Ofta föreslog jag killen att ge det lilla som fanns i kassalådan som handpenning för att sen betala resten veckan därpå. Visst hände det att killen vände på klacken, tog sina prylar och drog iväg – men förvånansvärt ofta gick det vägen.
Gällde det större samlingar var jag ändå tvungen att från start tacka nej – jag hade helt enkelt inte muskler för att möta mig med de etablerade gubbarna på marknaden.
Men visst fick jag in en hel del bra prylar. Redan från start fick jag från folk som kikade in höra att det var en fin liten bod jag stod i med välfyllda lådor och hyllor med en hel del sjyssta prylar i.
Fina och värmande ord som självfallet gladde mig rejält – men vänlighet kunde jag varken äta till middag eller fixa hyran med. Det hjälpte tyvärr föga när betalande kunder under dagar med spöregn från morgon till kväll kunde räknas på ena handens fingrar.
Det stora kruxet var att min butik ”Mickes” försommaren -98, efter ett och ett halvt års öppethållande, fortfarande var en obekant faktor hos den stora allmänheten. De flesta som gick runt på stan för att handla plattor visste helt enkelt inte om att jag fanns till. Konsekvensen var busenkel – det kom inte tillräckligt med folk till butiken och utan tillräckligt med folk blev det heller inte tillräckligt med pengar.
Det var där skon klämde – och klämde rejält. Och det kändes ruggigt frustrerande.
Det var som att under några år drömma om att gå pilgrimsleden Santiago de Compostela och sen – ”da-da-da-daa” – när den stora dagen väl är inne så har man inte pengar till flygresan dit.
Det var inte utan att jag ibland tyckte mig ha en dumstrut på huvudet om dagarna.

Nej – den första tiden i butiken var en prövningarnas tid.
Det som fick mig att fortsätta att hålla näsan över vattenytan var mest min inpiskade envishet. Som tidigare sagt – inställningen var att allt som köpts in under dagen skulle samma kväll ut i butiken prismärkt och klart.
Fattades det en hundring till en blytung räkning som jag var sen med så höll jag tålmodigt öppet tills lappen trillade in om jag så fick sitta och häcka till midnatt.
Stans ledande skivhandlare var jag absolut inte, men få, om nån, kunde mäta sig med min ihärdighet – latmasken led jag definitivt inte av.

Förhoppningen om att dagen då allting skulle kravla upp ett pinnhål trots allt ändå nånstans låg och lurade runt hörnet fick mig att orka gå vidare från en dag till en annan.
Till slut började jag ändå känna av en viss resignation. Hade jag ännu inte kommit på torr mark fanns det väl ingen garanti för att jag någonsin skulle göra det, tänkte jag.
Tankar på att fasa ut allting – skippa alla inköp, rea ut rubbet, göra mig av med lokalen och sen tacka för mig – började allt oftare poppa upp i huvudet. För var det verkligen nån mening med att fortsätta att klamra sig fast vid nån knasig förhoppning om nåt som kanske aldrig skulle bli verklighet?
Det var inte utan att gallren för fönstren, vars tänkta funktion är att hindra bovar för att ta sig in, i mina mörkaste stunder kändes som något som närmast hindrade mig från att ta mig därifrån.

Men tänk – just då, efter mörkrets inbrott och utan att jag hade en susning om det, gick det på gatan utanför, tyst och tankfullt, nånting som snart skulle visa sig bli en hett efterlängtad livlina.

(Fortsättning följer i nästa kapitel…)

Popularity: 4% [?]