Sitter i septemberkvällen runt 23.00 i min ensamhet - för en gångs skull - och lyssnar på den nya engelska utgåvan utav Studio, Tages mästerverk från 1967.
Och vilken kanonskiva det är!!!
Jag vet att jag har tjatat om det om och om, nu är det bara ett faktum att de här fem göteborgarna i 19/20års-åldern gjorde en LP som än idag ingen svensk grupp eller artist ens kommit i närheten av!
Eldkvarn, Abba, Roxette, Imperiet, Ratata, Kent, Bo Kaspers…nä, ledsen, här är ni rejält akterseglade hela gänget!
(Har inte tom Per Gessle uttryckt sitt stora beundrande för Tages vid något tillfälle…?)
Men det räcker inte med det: det här är en skiva som även för sin tid -67, ett av popens gyllene år, var i klar världsklass. Endast fel medborgarskap, tillfälligheter och olyckliga omständigheter hindrade gruppen från att bli de internationella stjärnor som de så väl var värda.
Jag ska ringa EMI i morgon och försöka beställa hem ett par ex. som jag säljer av i butiken för inköpspris.
Detta måste helt enkelt spridas ut till hela allmänheten.
Oj, så peppad jag blev av att få höra den här plattan ytterligare en gång till i mitt liv!
Micke
Jodå, nog hade diskonmusikens stora återkomst i slutet av sjuttio-talet - accelererat av filmen Saturday Night Fever och bröderna Gibbs fenomenala framgångar på hitlistorna - influerat Abba en hel del vid inspelningen av Voulez-vous, deras sjätte LP i ordningen. Inte tu tal om den saken. Det är inte för inte som den här LPn kallas för Abbas diskoskiva.
Många - inkluderat mig själv - tycker nog att Abba på den här plattan i viss mån slipat bort sin särprägel för att haka på danstrenden.Titelspåret, för att ta ett exempel, låter nästan mera Bee Gees än vad det låter Abba.
Skickligt, berömvärt? Javisst!
Genialiskt, originellt? Kanske inte lika mycket som på de två föregående skivorna.
Nej, disko-soundet som vällde in över dansgolven hade ju en ljudbild och en rytmisk grund som var ganska så likriktade, så svängrummet blev ju onekligen lite begränsat.
Och det här är onekligen till stora delar en disko-skiva, så är det bara.
Undantag till disko-beatet finns, både ballader och rock ryms inom plattans omfång, men som helhet så blir man första gången man hör den här LPn rätt paff över det stilbrott som helt “pang bom” 1979 infann sig i gruppen.
Nya tider att anpassa sig tilll? Jo, om man nu tycker att det är ett självändamål, men att tumma på sin egen vägvinnande stil, som ju onekligen hade varit makalöst framgångsrik, och i stället haka på en ny stil känns kanske inte som det mest givna karriärsdraget…
Faktum är också att just 1979 var det enda året mellan 1975-80 då Abba INTE hade en nummer ett-hit i England. Även i USA så togs singlarna från Voulez-vous emot med en viss kyla jämfört med släppen åren innan. Does Your Mother Know peakade på 19:e plats på Billboardlistan, övriga floppade nästan helt.
Så det kanske inte var så smart när allt kommer omkring.
Nåja, Abba tävlade på nåt sätt i en division för sig själva, så att jämföra med tidigare succéer blir kanske lite orättvist. Självklart så blev även Voulez-vous en global storsäljare. Abba var ju ändå Abba, ett svagt trendbrott i framgången betydde ju egentligen ingenting för dessa giganter. De var ju ändå, åtminstone i Europa, fortfarande det största sen Beatles.
Och för mig så är Voulez-vous ett litet kliv framåt från den genomsnittligt sett svagare skivan The Album.
ABBA VOULEZ-VOUS utgiven på Polar 1979
1) As Good As New
Utifall någon innan första genomlyssningen av denna LP undrade hur Abba skulle komma att låta år 1979, så sattes tonen an från hart när första tonen. Efter åtta takters inledning av en stråkkvartett så kommer ett tungt tidstypiskt dans-beat in.
Mina damer och herrar: popgruppen Abba hade förvandlats till diskogruppen Abba.
Låten då?
Jo, versen är en smula intetsägande. B-temat, sticket och finalen är dock av högsta klass, och låten utvecklar sig under resans gång till en riktig pärla.
En av skivans höjdpunkter, inget snack om saken. Både kunde och borde ha släppts på singel, (vad jag vet så blev det så bara i Mexico, men där så gick den också direkt upp till första plats)!
Agneta på solosång i början för er information.
2) Voulez-vous
Titelspåret, och en stor hit över stora delar av vårt klot. Tillsammans med Angel Eyes så nådde den tredje plats på englandslistan sommaren 1979.
Självklart en väldigt välproducerad, välarrangerad och professionellt framförd låt, men…i min smak så är det alldeles för mycket disko och alldeles för lite Abba i botten. Bitvis när jag hör låten Voulez-vous så undrar jag om bröderna Gibb varit medproducenter. Det låter titt som tätt väldigt mycket som Bee Gees LP Spirit’s Having Flown som hade släppts året innan. Tänk efter hur Tragedy från nämnda skiva låter och hur den är uppbyggd så förstår ni nog vad jag syftar på…
3) I Have A Dream
En av de senare Abba-plattornas mest sirapsdrypande låtar.
Förlåt, men här går gränsen för vad jag står ut med. Låter inte det minsta äkta eller ärligt, utan enbart inställsamt och anpassat för en bredare marknad. Jag har väldigt svårt för att se Björn och Benny stå och lyssna på det här i dag och tänka: “Där fick vi verkligen till det!”
Är den dessutom inte lite väl inspirerad av ett annat elände, nämligen “Soleado”…?
(Känns även som en stark inspiratioskälla till Tysklands vinnare i schlagerfestivalen 1982, Ein Bissen Frieden med Nicole.)
Om det kan intressera någon så är det Frida som är solist på detta hyperpekoral.
4) Angel Eyes
En lätt dramatisk inledning som dock snabbt glider in i något starkt inspirerat av pop a lá 1965/66. David and Jonathan, The Seekers, Byrds, Four Seasons,ja tom Beach Boys, influenserna kan vara många. Det viktigaste är ändå att det här är en kanonlåt, en av gruppens allra bästa under hela karriären.
För mig plattans bästa spår!
5) The King Has Lost His Crown
Mäktig, pampig och väldigt fint framförd. Kanske inte det logiska singelsläppet, den blev följdaktligen bara b-sida på Gimme, gimme, gimme (a man after midnight), men det är en klart sjysst albumlåt.
Solosång av Frida.
Sida B
1) Does Your Mother Know
Tillbaka till glamrocken, den typ av rock som var ganska vanligt förekommande på gruppens tidiga plattor. Låter nästan som något överblivet från LPn Abba eller Arrival, men för den sakens skull inte så där speciellt spännande eller fräscht. Björn passar på att sjunga också, vilket han ju som bekant nog inte borde ha gjort, och ett malande monotont gitarr-riff irriterar mer än det gör nytta och förstör därigenom det mesta av vad som skulle ha kunnat bli en hit-låt.
Trodde jag, ja.
Som bekant så hade jag fullkomligt fel, det här är ju en av gruppens top 10-succéer.
Nåja, sticket som dyker upp två gånger under låtens gång, “Take it easy, better slow down girl…” är ju faktiskt ganska snyggt och var kanske just det som gjorde det till den hit som den nu blev.
Hantverket som helhet är väl också snudd på imponerande. Som någon uttryckte det: det är fyra låtar i ett. Problemet för mig är att jag inte gillar slutresultatet.
2) If It Wasn’t For The Nights
Ooooh, ett av plattans trumfkort, ja en av gruppens bästa låtar överhuvudtaget! Jag ryser var gång jag hör den här. Återigen den typ av låt som är mer ett albumspår än ett singelsläpp, men som sådant så är det magnifikt!
3) Chiquitita
Gå till låt 3) på sida A och läs. Det samma gäller här som där. Vedervärdigt och ovärdigt.
I vart fall så är det Agneta på ensamsång i inledningen.
4) Lover’s (Live A Little Longer)
Den här låten gillar jag inte heller, även om den är skyhögt behagligare än Chiquitita. Känns enbart jobbig och överflödig.Tillbaka in i Saturday Night Fever-stilen, men inte alls material som känns det minsta intressant.
Frida som solist denna gång.
5) Kisses Of Fire
Fyrtio sekunders snudd på viskande inledning, sen pang rakt in i en lysande femtiotals-pastisch. Den här borde ha blivit släppt som singel i stället för Does Your Mother Know. Går lite i samma stil men är bara såå mycket bättre. Det här är Abba när gruppen är som allra bäst. Helt lysande.
Kanonavslutning på hela skivan.
Summa summarum: 2 riktiga pekoral, 1 rätt jobbig låt, 3 hyfsade spår och 4 riktiga fullträffar.
Låter väl som en klockren fyra då? Mmm…men ändock en tveksam sådan…Det dåliga drar ner rejält.
Slutbetyg: En tveksam FYRA!!!
Var bara tvungen att dela med mig av en minst sagt lustig video. Första sekunderna så trodde jag att det var en Abba-parodi.
Kolla in Fridas höftrörelser, Agnetas grundposition och Bennys a-n-i-n-g-e-n-s krystade hopp på pianostolen…
Mer recensioner kommer, kanske…men först måste det bli lite drag på kommentarssidan…Hör av er gott folk och peppa upp mig och alla andra!
Är för närvarande i studion med vår orkester. Får se vad det blir framåt februari-mars…
Såg precis Eldkvarn i Lasse i parken.
Imponerande och så oerhört mycket bättre än den skiva jag just recenserade.
Mer än så kan jag nog inte skriva just nu, då klockan börjar dra sig emot en ny arbetsdag.
GÖTEBORGS STOLTHET THE SPOTNICKS MINUS GALJONSFIGUREN BOSSE WINBERG OCH I DENNES STÄLLE EN ENGELSMAN VID NAMN DAVE KIRBY!
Extraknäckt med Bob, Björn & Dave?
Öh…det här kan väl ändå inte vara en recension på nån slags allmän begäran?
Nja…det är det nog heller inte…Om något så är det väl främst ett kärleksarbete för mig, förhoppningsvis en recension som kan glädja en och annan välinsatt Spotnicks-diggare, men främst något som kan få en i stort sett helt bortglömd skiva att få lite mer av den uppmärksamhet som den onekligen förtjänar.
För här det onekligen fråga om en skiva som blott få av er känner till, ännu färre överhuvudtaget hört och blott ett ytterst fåtal äger. Det rör sig helt enkelt om en LP som nästan är för obskyr för att vara en raritet, helt enkelt så ovanlig att även många inbitna samlare av udda svenska vinylskivor knappt vet att den existerar!
Det minst sagt oansenliga omslaget med det än mer oansenliga gruppnamnet Bob, Björn Dave skrivet i svart mot vit bakgrund för nog tanken närmast till ett dansband, och det kanske inte direkt hjälpt till att pusha skivans försäljning vare sig på sin tid eller i dag när något av de fåtaliga ännu existerande exemplaren dyker upp i en loppisback för tre kronor.
Och det känns helt klart rätt så tragiskt, för på den här skivan så finns det faktiskt här och där musik som är förbluffande bra. Allt är inte topp på den, det medger jag utan omsvep, men då det är bra så är det å andra sidan riktigt, riktigt bra. Ja i stort sett så bra som det kan bli i den här genren.
Aldrig hört talas om Extraknäckt med Bob, Björn & Dave?
Det ska vi ändra på ett i ett huj!
Extraknäckt rör sig alltså om ett minst sagt udda samarbete mellan några medlemmar från den vid den tiden temporärt insomnade Göteborgsgruppen Spotnicks och en helt okänd engelsk sångare vid namn Dave Kirby.
(OBS! Nämnde Dave Kirby är inte samma Kirby som var en amerikansk låtskrivare och sporadisk skivartist med Neil Young som sin kanske mest namnkunnige samarbetspartner. Allt enligt mycket väl underrättad källa…)
Bob är alltså Bob Lander (eg. Bo Starander) och Björn följdaktligen Björn Thelin, båda två veteraner och originalmedlemmar i The Spotnicks.
För att ytterligare plussa på skivans Spotnicks-konto så finns på bas Magnus Hellsberg, som hoppat med i gruppen alldeles innan gruppens paus; Claes Pettersson på trummor, som kort senare, när gruppen återuppstod ur sin aska, blev en fast medlem; samt ingen mindre än min gamle gitarr-hjälte Juri Wiik, som även han året därpå kom att göra en kortare sejour i det pånyttfödda Spotnicks 1972.
För mig så är ju Juri mest förknippad med Spotnicks LP In The Middle Of Universe, men det är en helt annan historia som finns att läsa om från bloggens barndom.
Innan vi sparkar igång: Det står angivet att samtliga tre är medkompositörer till skivans alla 11 spår.
Det tror jag nu inte på! Antagligen så är det ett utslag av den kollektiva anda som låg i tiden i början av 70-talet.
Det är ganska så lätt att höra att de låtar där Kirby sjunger har en helt annan stil och uppbyggnad jämfört med de spår där Bob Lander sjunger. Därav drar jag slutsatsen att det är sångarnas egna respektive låtar. I Bob Landers fall kan man ju dessutom misstänka att Björn Thelin varit med vid komponerandet.
Så, tills någon berättar för mig att jag har fel så antar jag helt frankt att det är fråga om dels låtar skrivna av Kirby, dels Lander-Thelin-kompositioner.
BOB, BJÖRN & DAVE “EXTRAKNÄCKT” Utgiven av PLUMB RECORDS 1971
1) So Nice
Ett luddigt inledningsspår. Låter som om samtliga sex inblandade musiker kom till studion med sitt eget lilla tema som man sen klumpligt och okänsligt fogat till någon slags helhet. Är nog rent av plattans svagaste låt, så beslutet att sätta den först av alla känns väl som, ja sisådär genomtänkt. Bör nog ha skrämt bort tillfälliga provlyssnare mer än ökat nyfikenheten.
Här och där så tänder det till med framförallt snyggt gitarrspel, men det avbryts snabbt och effektivt för nästa tema. Som grädde på moset så är sånginsatsen - Dave Kirby - inte alls bra, snudd på usel.
På solo-gitarr hörs sporadiskt en distinkt Juri Wiik, dvs de korta sekunder han tillåts spela innan låten återigen byter skepnad…
2) Lady Love
En akustisk ballad i klassisk singer-songwriteranda. Betydligt bättre än spår 1, men ändå inte riktigt bra. En fin komposition och briljant gitarrspel av Bob Lander, men Kirbys sång - svag och begränsad i omfånget - håller helt enkelt inte hela vägen.
3) As I Write To You
En av plattans allra starkaste spår!
Från den läckra gitarrinledningen till att låten tonas ut så är det här ett litet mästerverk. Riktigt snygg sång av Lander, urläcker gitarr av Juri Wiik, fint pianospel av Johannes Leymann och en komposition av hög internationell klass!
4) Help Me
Och det blir bara bättre och bättre!
Det här är ingenting annat än en riktig pop-pärla! En skön finstämd ballad med snygga harmonier och sparsmakat komp.
I början är det bara akustisk gitarr och Jan Yngve Johansson på kontrabas innan Leymanns orgel långsamt smyger in. Lysande sång och gitarrspel av Bob. Ett flertal gånger när jag har spelat den här plattan i butiken så har folk reagerat just på det här spåret och nyfiket undrat vad det är som dom hör. Vid svaret “Bob, Björn & Dave” så blir givetvis de flestas pannor klädda i djupa veck…
Faktum är att det här spåret låter en hel del som viss typ av popmusik av idag, tro det eller ej!
5) I Had A Dream
En mer traditionell poplåt, även denna gång med akustisk uppbyggnad. Framförallt väldigt fint gitarrspel av Bob Lander.
Sida B
1) All Too Soon
En lite tyngre rocklåt. Dave Kirby vid sångmicken igen, vilket tyvärr borgar för en undermålig sångprestation.
Nåja, efter en minst sagt trevande inledning så tar det sig en bit in i låten och är plattans rockigaste och svängigaste nummer. Spåret igenom så låter det ändå lätt tafatt, otajt och orepat.
Snyggt pianospel av Leymann hur som helst!
2) Guess You Know
Och så ånyo ett riktigt pangnummer!
I en låt i klar latin-tappning med congas, läcker stämsång, snygg bossa-gitarr och en komposition fylld med för stilen klassiska maj7- och moll7-ackord så visar göteborgarna vilken bredd och professionalism dom besitter med förmågan att få i stort sett vad dom spelar att låta hur bra som helst.
Faktiskt helt ofattbart att låt 1) och 2) på B-sidan befinner sig på samma LP under samma gruppnamn.
3) There Will Be A Day
Ett annat av plattans absoluta trumfkort!
Starkt influerat av Beatles, eller rättare sagt Paul McCartney, men så förbålt snyggt gjort att allt sådant bara passerar. Hade bara stämsången suttit snäppet bättre så hade det här varit av högsta internationella toppklass.
Ärligt talat, det här spåret skulle man kunna lura i någon att det är en nyligen upphittad demo av Paul McCartney från 1970.
Så bra är det faktiskt.
4) Blue Arisin’
Tillbaka till Dave Kirby med ytterligare en oinspirerad låt framförd på ett inte alltför imponerande sätt.
5) Magic Ship
Kanske ett försök till en singel. Skivans mest “anpassade” låt. Snudd på inställsam. Skivans mest anonyma spår, inte som det övriga, dvs antingen mästerligt eller mediokert, utan enbart tämligen ointressant musik av poplist-karaktär.
6) Sing A Song
Och så en sista Kirby-skapelse.
Det börjar klart bra, första delen av låten har en sjysst John Lennon-touch. Men när sen refrängen och b-temat kommer in så raseras snabbt det mesta som byggts upp under de första 30 sekunderna.
Nåja, jag ska iinte vara alltför hård, för helt misslyckat är ändå inte den här gången, förmodligen det bästa Kirby-bidraget under hela plattan, även om det nu inte säger så mycket.
En minst sagt schizofren skiva…
Å ena sidan Dave Kirbys i bästa fall habila försök till rocklåtar å andra sidan Bob och Björns halv-akustiska pärlor.
Ja vem den här skivan var tänkt för, vem som skivbolaget hoppades på skulle gå in i en skivbutik 1971 och fråga efter “den där skivan med Bob, Björn och Dave” kan man verkligen fråga sig.
Skulle den sälja på Spotnicks-anknytningen?
Knappast. Spotnicks hade alldeles innan lagt av på grund av att ingen längre brydde sig om gruppen.
Skulle man sälja på Dave Kirby då?
Skulle inte tro det…Fanns det nån i Sverige förutom Bob och Björn som visste vem kar’n var?
Nja, en trolig förklaring är nog att man tyckte att det var allmänt rätt så häftigt att det på den tiden fanns en engelsman - vara vem han nu än var - som ville spela in en skiva med två svenskar i Sverige i en svensk skivstudio.
Det är kanske inte helt otänkbart att Kirby även brett på en del om sina meriter “over there” i en tid när det var näst intill omöjligt att kontrollera sanningshalten i olika påståenden.
För Dave Kirby glänser inte på den här skivan. Inte ett jota.
Hans kompositioner är långt ifrån skivans bättre och hans sånginsats lämnar åtskilligt övrigt att önska. Det är frapperande, ja närmast genant, hur mycket bättre det blir när Kirby INTE är med i sammansättningen.
Men glöm för all del inte: Spotnicks var och är betydligt större stjärnor än Dave Kirby någonsin ens kunde drömma om att bli. Spotnicks meritlista var 1971 oerhörd och både Bob och Björn kunde se tillbaka på ett decennium som två firade stjärnor som legat på listor och turnerat världen över. Inte minst så var de vid den tiden två oerhört rutinerade musiker.
Så…varför slog de då sina påsar ihop med en helt okänd engelsman på drift i Sverige?
Ja säg det den som vet.
Kommentarsrutan längst ner står öppen för var och en som tror sig ha något att tillägga om denna aningens mystiska inspelning, dess tillkomst och hur de inblandade herrarna kom att känna varann.
Om det i stället är någon som glänser på den här skivan så är det utan tvekan Bob Lander. Gitarrspelet, sången och komponerandet är oftast på en förbluffande hög nivå. Efter att ha fördjupat mig i den här plattan så kan jag bara gratulera Bosse Winberg till att under i stort sett hela sin karriär ha haft denne musikaliske gigant på sin högra sida att luta sig mot i ett drygt halvsekel!
Om något så kan jag misstänka att det snarast varit så att Bob har känt sig aningen begränsad i Spotnicksdräkten - där per automatik Bosses gitarr dominerat då den mer eller mindre varit gruppens stora signum - för den ledighet och briljans han visar upp i stt utövande här är närmast förbluffande.
Bob Lander/Bo Starander…en av svenk pophistorias mindre uppmärksammade hjältar!
Juri Wiik då, min gamle gitarrhjälte? Jo, ett drygt decennium innan han slog mig med häpnad på LPn In The Middle Of Universe så dök han alltså upp på sju låtar på Extraknäckt. Möjligheten att briljera var snudd på minimal till de ganska strikt arrangerade poplåtarna, men han gör hela tiden ett mycket habilt och säkert intryck i sitt spel.
En sista fundering bara: Hur förklarade man för Dave Kirby betydelsen av ordleken Extraknäckt? More than usually broken job besides the normal occupation?
Slutbetyg: Spotnicksbiten en stark fyra, Kirby.delen en svag tvåa.
Genomsnittligt en TREA!!!
(Såg i en kommentar, en vecka efter originaliförandet, angående en helt annan skiva att Mamapola tror sig veta att skivan kom till när Dave Kirby pryade på Studio West där plattan spelades in. Det räcker inte med den korta frasen Mamapola, det där gör ju mest bara att mysteriet tätnar. Mer info tack!!! Du som var med sitter ju inne på hur mycket fakta som helst. Kör på, vi är många som vill veta!!!)
Eldkvarn, det var ett tag sen sist. Men - efter den av mig på så goda grunder hyllade Eldkvarn-plattan Musik För Miljonärer (vilken titel förresten!) så kommer på denna blogg, sent omsider, nummer två på Norrköping-grupppens konto.
I sinom tid så ska jag ha recenserat samtliga LP inspelade av Eldkvarn, inklusive den första under namnet Piska Mig Hårt. (Undrar om bandet hade kunnat få samma genomslag utan sitt namnbyte?).
Till skillnad från hur en del andra artister blir “avhandlade” på den här sajten så kommer inte denna grupps skivor i kronologisk ordning. Det är som så ofta i tillvaron, det bara blev så.
Musik För Miljonärer” var gruppens femte medans den i denna krönika avhandlade Utanför Lagen blev den tionde i raden
.
Fantastiskt egentligen. En minst sagt brokig vandring genom decennierna och här står dom fortfarande, 36 år efter sin LP-debut, och fortsätter att leverera skiva efter skiva. I stort sett är det väl bara Jerry Williams som bräcker grabbarna, men han är å andra sidan en artist, inte en grupp.
Kan någon nämna för mig en annan svensk grupp som kommer ens i närheten av Eldkvarns seghet, uthållighet och produktion? Mig veterligt så har de ej heller haft någon längre paus under karriärens gång.
Så…vad man än må tycka om Eldkvarn och deras musik: hatten av för ett gäng killar som tidigt visste vad de ville, gjorde det och fortsätter att göra det!!!
ELDKVARN UTANFÖR LAGEN Utgiven 1986 på EMI
1) Landsortsgrabb
Jo,om det är så att man går omkring här i tillvaron år efter år och undrar om ingen nån gång ska ta och göra en Bruce Sringsteen på svenska, ja…då är det här inledningsspåret inget annat än en våt dröm. För oss andra så…tja…
Funkade säkert bra live, men bortsett från ett snyggt intro så känns den för min smak nog lite väl schablonartad och förutsägbar. Visst, här är det onekligen fråga om ett mycket gott hantverk, inte tu tal om det, och vid det - alltför korta - orgelsolot så hettar det faktiskt till ordentligt…i ungefär trettio sekunder, inte mer än så, tyvärr. Godkänd men inte mer.
2) Utanför Lagen
En tung malande låt. Monoton på gränsen till det hypnotiska och något som från början inte sa mig nånting, men som steg för steg växt till en av skivans trumfkort. Intressant, fantasifullt komp som röjer rejält under ytan. Bör ha varit en riktig rökare under gruppens spelningar. Ett av plattans trumfkort. Sjysst larmig gitarr och härlig hammond-orgel.
Hade nog till och med kunnat platsa på Musik För Miljoner (gruppens mästerverk från 1980)…
3) Barfotad
Nja…. Även det här nåt som säkert funkade bra på en festivalscen, men bortsett från ett synnerligen snyggt stick i mitten och lite taggtrådsgitarr på slutet så känns det här som rätt så substansbefriat.
Kunde ändå inte Plura hittat på en lite roligare refrängrad än att sjunga ordet barfotad om och om och om igen?
4) Ett Hus På Stranden
Bästa spåret fram till nu, något av en “riktig” låt, inte bara ett groove eller Bruce-plankning. Visst, det andas det mycket Dire Straits om det här spåret, men det är ändå betydligt mer gediget än skivans tre första låtar.
Det till trots…efter att Plura har utropat “Ett hus på stra-a-nden!” för femtielfte gången så börjar det bli lite en aning tjatigt…
Under alla omständigheter en av plattans allra vassaste spår.
5) En Kärlekshistoria
Tja…en låt som jag misstänker att en del människor tycker är vacker och innerlig, för den är onekligen begåvad med en “touch” av romantisk nerv. För mig så känns den däremot bara som en oändlig länga med hela tiden fullständigt förutsägbara ackordsgångar, slarvigt framfört och med en sång som är så långt bak i mixen att det är svårt att höra knappt ett ord av texten.
Är jag hård nu? Kanske det men det här låter i mina öron enbart som ett hafsigt utkast, på demostadiet möjligtvis.
Inledningen lånar dessutom lite väl mycket av A Whiter Shade Of Pale. Pröva att sjunga A Whiters… inledande melodi så förstår ni vad jag menar.
Tummen ner rejält…tyvärr.
Sida 2
1) Det Regn Som Faller
Sida två inleds med ett riktigt sömnpiller. Återigen en märklig mix med sången så pass dränkt att det knappt går att höra något alls av texten.
Såsigt, släpigt och ointressant. Hur jag än anstränger mig så kan jag inte säga något mer positivt.
2) Den Som Älskar Måste Lämna Allt
Blev det här sedermera en dansbandsklassiker? När man hör det här så är det inte så långsökt som jag först tyckte att Plura vid ett tillfälle samarbetade med Sten & Stanley. Inte helt, men på gränsen till olyssbart.
Som om det inte vore nog med det så låter Plura inte alls i form här, bland de sämsta sånginsatser jag överhuvudtaget har hört från honom. För att tänka snällt så skulle det kunna vara ett försök att låta som Eagles i deras allra tamaste countryrock-stunder.
Tummen ner. Punkt slut.
3) Mitt Hjärta Ropar Ditt Namn
Återigen en lugn ballad som vindlar sig fram i gamla sedan länge upplöjda fåror. Hur som helst en klar uppryckning jämfört med spåret innan. Hade låten gått lite fortare och varit lite ruffigare spelad så hade det kunnat bli riktigt bra. Tyvärr var så icke fallet…
The Band med sitt pang på rödbetan hade nog kunnat gjort det här till en klassiker. Eldkvarn gjorde det inte.
4) Min Älskade Vid Kusten
Och vad följer man upp tre släpiga ballader på sida 2 med om inte ytterligare en seg, slö ballad? Min Älskade Vid Kusten är ju en snudd på fenomenal titel som nästan omedelbart, innan man ens hört låten, skapar bilder i ens huvud. När sen anslaget i musiken formligen darrar av smärta och passion så borde det hela bara bli hur bra som helst…men det lyfter inte. Hur mycket jag än anstränger mig så känns det här bara trött och oinspirerat.
Dock, återigen så dyker helt plötsligt det upp ett smått genialiskt stick som effektivt bryter av lunken. Medvetet trick, Plura eller..?
Har ni hört Belle Isle med Dylan från LP-n Self Portrait? Där har ni en tänkbar inspirationskälla till Min Älskade Vid Kusten. Minst sagt udda låt att bli inspirerad av…
Slutomdöme:
Om jag ska börja med att vara snäll så är det här onekligen en platta där de enskilda medlemmarna i gruppen har all anledning att känna sig stolta över det som de levererat. Spelet är helt oklanderligt skivan igenom, även om det kanske är tunnsått med det som man skulle kunna sätta stämpeln genialiskt på, ett mycket gott hantverk är väl snarast en passande beskrivning av gruppens musikaliska presentation. Och det är väl också det som är tanken, Pluras sång och text är väl ändå det som ska ligga där i förgrunden i kollektivet Eldkvarn.
Klaviaturisten Fredrik Holmquist som spelat nåt år i gruppen vid den här skivans tillkomst bidrog onekligen till att få ett sound med betydligt mera helhet än på många av de tidigare skivorna.
Nye trummisen Peter Smoliansky som redan långt tidigare var ett fullblodsproffs gör även han ett gediget och säkert jobb.
Och, visst är det en imponerande helhet i produktion, arrangemang och ljudbild. Så oändligt långt från gruppens allra första trevande försök. Sett ur den synvinkeln så är det svårt att förstå att det är samma band.
Men ändå, den här skivan känns - hur mycket jag än anstränger mig för att gilla den - som en tämligen trist mellanskiva.
Under senaste veckan så har jag hört den säkert 25 gånger, men bortsett från små undantag så är det nästan inget som har växt under resans gång.
Sida 1 är på det hela stora taget godkänd med låtar 2) och 4) som toppar, men sid 2 känns bara platt. Snudd på helt hopplösa låtar och en känsla av missriktad energi. Allt detta jobb för i stort sett ingenting av substans. En tanke är att dom skulle ha lyssnat på sid 2 och sen gått in i studion och kört allt en gång till “live” rakt upp och ner.
Nej, det hade kanske inte hjälpt ändå. Kompositionerna är generellt allt annat än originella, nästan alla ackordsgångar känns på förhand givna, och hade redan använts ett oändligt antal gånger i rockens historia. Här är det inte ens fråga om stöld, det rör sig om återvinning av slitna klichéer. Konstant under skivans gång dyker känslan upp av att man har hört den eller den låten tidigare. Men där förebilderna, exempelvis Dylan -66 och Springsteen från perioden runt The River, hade kompband som bildligt talat kokade så gör aldrig gruppen det på den här skivan.
“Utanför Lagen”? Nej det här bryter inte mot några lagar alls, om vi pratar om det rent musikaliska. Så gott som allt följer en slags mall av hur det “ska” vara. Ända stället där musiken tänder till och blir lite spännande är på just titelspåret, Utanför Lagen. Där finns det inslag av fantasi och kreativitet. I övrigt så gott som intet.
Texterna då?
Jodå, Plura Jonsson är onekligen en sann poet. Han vet verkligen hur man målar upp bilder med ord, även om mycket i berättelsen överlämnas till lyssnarens egen fantasi. Jämfört med Lundell kan han dock i min smak ändå kännas lite för abstrakt lite för ofta. Jag vet helt enkelt inte vad texterna handlar om, även fast dom är fint uppbyggda.
Som många av er vet så är Plura och jag bekanta sen drygt trettio år tillbaka. Som alla säkert förstår så gör det det hela än knepigare att vara lite kritisk. Att jag nu ändå är det bör väl förhoppningsvis bara öka min egen trovärdighet.
Plura, när du läser det här så tänk på att det är “strictly business, nothing personal”, och: jag älskar fortfarande Musik För Miljonärer!
Det ska omedelbart medges: det går ryckigt i skrivandet! En period med fem inlägg på åtta dar följs av total tystnad i fyra månader typ.
Helt oacceptabelt. Får helt enkelt inte upprepas, och ska heller ej upprepas!
Ett helt nytillkommet incitament är dock att sen ett par dar tillbaka så har en nystartad lokal nättidning - “mitt Hornstull” - satt in en länk som går till just denna blogg. Kul, men också något som mer eller mindre tvingar fram ny text…hela tiden! Och det kommer att komma, jag lovar och försäkrar…
Alltså: Micke Englund - det är jag det. Innehavare av skivbutiken Mickes Serier, CD & Vinyl som ligger på Långholmsgatan 20 i Hornstull, längst ut på Södermalms nordvästra sida.
Större delen av min vakna tid är jag sysselsatt med konststycket att få denna butik att gå runt, något som knappast gör sig av sig självt, men, som vi alla vet så är det ju trots allt så att till syvende och sist så är det vägen som är målet. Sett från den synvinkeln så kan mitt liv knappast bli bättre: 12-14 timmars dagligt vandrande mot en okänd destination, lite grann som Caines eviga vandring över den amerikanska kontinenten i 70-talets amerikanska TV-serie Kung Fu.
Sett ur en annan synvinkel så har jag inga som helst problem med att titt som tätt fråga mig vart alla lediga helger, sociala kontakter utanför butiken och härliga utlandsresor tog vägen efter att jag startade min butik.
Så…verkligheten befinner sig nog någonstans däremellan. Visst är det något av ett evighetsarbete att driva en butik, känslan av att aldrig någon gång kunna låsa dörren på kvällen med känsla av att allt som bör göras är gjort kan med tiden bli rätt tärande.
Och självklart så skulle det vara skönt att kunna vakna upp på lördagsmorgonen och sträcka på sig med noll saker på “saker-som-måste-göras-i-dag-listan”, för att sen somna om. Var det nu ändå något att göra så skulle det ju ändå finnasen söndag att göra det på…
Förutom dessa små trivialiteter och lite annat som försvunnit på vägen så är ändå det mesta kanon med att driva eget. Bara jag inte dör i förtid på grund av en hjärtinfarkt (kom ihåg var ni först läste det…) så är det värt all möda och alla uppoffringar att driva eget och träffa människor från förmiddag till sent in på kvällen.
Vad är det för slags butik som jag hänger i då?
JO! För den som inte redan kände till det så är det en butik för främst begagnade vinyl- och CD-skivor men också med ett stort utbud på serier och DVD-filmer. Låter det kul? Titta in om du ännu inte har gjort det?
Bloggen?
Bloggen är en c:a fyra år gammal skapelse som de sista två åren nästan uteslutande har berört svensk musik någon gång utgiven på LP. Ett ambitiöst projekt som kräver både tid och inspiration.
Hornstull?
Den häftigaste stadsdelen i världens vackraste stad…fast det visste ni väl redan…
Så är turen då kommen till Kenta Gustafssons tredje och, som det nu skulle bli, sista skiva, August Och Kenta.
(Lustigt egentligen, Kentas tre LP-skivor kom ut i en rasande fart. Allt inom ett och ett halvt år. Därefter intet, inte ens en liten singel. Inga spelningar heller för den delen. Orsaken till det behöver vi kanske inte gå alltför djupt in på. )
Hur som helst, någon gång på våren 1981 fick Kenta för sig att han skulle följa upp sin, inte helt lyckade, andra LP “Kan Det Va’ Fel På Systemet” med en skiva där texterna uteslutande skulle bestå av dikter skrivna av - August Strindberg!
En högoddsare kan tyckas, att Kenta från en skiva till en annan skulle gå från låtar som Bajen och Puben till 1800-tals poesi, men sådan var han, Kenta, under sin korta men intensiva artistkarriär: både oförutsägbar och svårplacerad.
Tja, om texternas kvalitet behöver man ju under rådande förhållanden inte bekymra sig så mycket för. Ehuru Strindberg var mest känd som skönlitterär författare så skrev denne under hela sin yrkesbana ett stort antal dikter. För den stora allmänheten är dessa näst intill helt okända, men att döma av texterna på den här skivan så står dom kvalitetsmässigt inte alls efter Strindbergs övriga produktion.
Musiken då? Jo den stod Kenta själv för. Varje låt bär Kentas kompositörsskap, precis som på hans första LP. Precis som då så var konceptet på den här skivan enkla melodier med ett minimum av harmonier - nästan ingen låt har mer än fyra ackord - men det betyder inte alls att det är något simpelt över det hela. Tvärtom - ett flertal av låtarna sätter sig nästan direkt i huvudet, snudd på att det är svårt att få ut dom. Kenta hade onekligen ett starkt sinne för melodier.
Hur låter det då? Stundtals riktigt bra, det svajar till lite grann här någon gång då och då men i stort så är det här en klart godkänd skiva med en Kenta som med eftertryck visar att den första, utsökta, skivan inte var någon tillfällighet.
Kentas röst är i betydligt bättre form än på den, även som helhet, avsevärt svagare föregångaren “Kan Det Va’ Fel På Systemet?”. Den spräckta “fyllgubberösten” dyker visserligen upp då och då även den här gången, men den har då oftast en funktion i stället för att vara mer eller mindre en defekt.
För det mesta så blir det precis som det ska vara: Kenta förmedlar en historia, när den sedan är skriven av ingen annan än August Strindberg så kan det ju knappast bli annat än rätt så bra.
Ett stort plus är onekligen att kompet är av allra högsta klass. Nationalteaterns Ulf Dageby på gitarr känns som det perfekta komplementet till den brokige Kenta. Med elegans visar Dageby att han är helt på det klara med sin roll på den här skivan: ackompanjatörens. När det väl behövs så är han ändå där med några små ytterst smakfulla, sparsmakade inlägg i precis rätt ögonblick. Ulf Dageby är faktiskt något av en mästare på att skapa starka stämningar med sin gitarr. Det känns befriande att slippa hårdrocksekvilibristerna från plattan innan. Hur duktiga de gubbarna än var (Staffan A - du kommer alltid att förbli min vän…) så hade deras soloeskapader intet att göra med Kenta och dennes musik.
Nicke Ström, bas, och Lars-Eric Brossner, klaviatur ökade på Nationalteaterns avtryck på skapelsen. Bernt Andersson, klaviatur, och Per Melin, trummor, från Afzelius Globetrotters var de övriga musikerna.
Som producent står Stefan Jarls namn. Udda, inte desto mindre sant. Han kan nog också ses som projektets Primus Motor. Utan Stefan Jarl och hans kontaktnät så hade den här skivan helt enkelt inte kommit till.
Ljudtekniker på plattan var Johannes Leyman. Denne ringde jag upp en eftermiddag i samband med denna text och pumpade honom på lite info, nyfiken som jag var/är både på den här plattan och på Kenta i största allmänhet. En del av det jag skrivit här har sina rötter i det samtalet. Stort tack för ett ytterst trevligt och fruktbringande samtal.
En sak som Johannes drog upp är det faktum att Kenta är en av väldigt få svenska artister som har tonsatt August Strindberg! En handfull kan nämnas, men de är inte många.
KENTA “AUGUST OCH KENTA” Utgiven 1981 på Metronome
1) Morgon
En härlig inledning på skivan. Sparsmakad gitarr från Dageby och ett överlag luftigt och svävande komp hela låten igenom.
Texten handlar om en försommarmorgon i skärgården och en författare - Strindberg själv månntro - som efter en kopp kaffe och en cigarrett går upp på sitt utsiktsberg för att skriva. Vad som kommer ut av det är inget porträtt över en sommaridyll utan en satir över den egna familjen.
2) Vargarna Tjuta
En av skivans starkare spår, vad jag vet också det ända singelsläppet. Kenta snudd på ylar fram den ångest- och hatmättade texten. Dagebys gitarr är mästerligt uttrycksfull i all sin minimalism. En mästare på att med små medel skapa hur starka känslor som helst!
Låten som helhet är en riktig pärla med en Kenta som i finalen vrålar ut sitt “Tukthus och celibat!!!”
3) Lördagskväll
Och så, från all inlåst ångest och hat rakt in i ett vykort över en skärgårdsidyll där sommaraftonen långsamt går över i natt.
En fin beskrivning som det är lätt att känna igen från de egna barndomssomrarna. Kentas tolkning andas dock inte mycket av lugn och ro. Han klämmer i för kung och fosterland, kanske inte helt vackert men ändock ack så uttrycksfullt.
4) Taga Rävar
En ensam Kenta med akustisk gitarr. En utmärkt tonsättning och tolkning av en hur som helst tämligen hemsk text om hur man på lättast sätt har ihjäl en räv.
5) Flöjeln Sjunger
Efter ett dramatiskt break-intro så ramlar vi rakt in i en tolvtaktsblues i shuffletempo. Rolig men inte någon av de mer minnesvärda strunderna på skivan. Texten är lite vrickad minst sagt, och det är svårt att göra något konkret och vettigt av den.
Sida 1)
1) Vid Avenue de Neuilly
Kanske plattans höjdpunkt. En helt suverän tolkning av Strindbergs ödesmättade text.
Musik, sång och produktion formligen dryper av den konstnärliga ångest som poemet handlar om. Jag lovar: Strindberg skulle ha älskat det här!
2) Esplanadsystemet
Ödesmättat även här så det räcker. Dessutom ännu en av skivans starkaste spår. Stora dramatiska synthmattor och ett mycket snyggt och sparsmakat men ändå mäktigt trumspel.
En helt lysande text som känns lika aktuell i dag som då, och som verkligen får en att se bilder av händelseförloppet framför sig när man hör den. Kenta och hans gubbar i ren undergångsstämning, men på ett klart elegant sätt.
3) Urarva
Skivans kanske minst lyckade alster. Här låter Kenta lustigt nog ganska på pricken som han gjort på plattan innan, dvs trött, sliten och med klara problem att hålla tonen. En lysande bitter text men det är också allt.
4) Göken
Japp, så var då Kenta tillbaka där han ska vara igen. Så här ska det låta! En glad och yster Kenta och en lätt dubbelbottnad text.
En fiol kommer in och feststämningen är helt enkelt på topp, även om inte texten skvallrar om det.
5) Vid Dagens Slut
Och så ett riktigt mästerverk som en perfekt avslutning på skivan. Ett smärtsamt vackert poem av Strindberg tonsatt och framfört av Kenta på ett enkelt men helt genialiskt sätt. Om Kenta kunde ha haft den här fokuseringen hela vägen, inte bara på den här skivan utan i livet överhuvudtaget, så tror jag inte det skulle kunna finnas någon gräns alls för hur stor han skulle ha kunnat bli. Glöm all bullshit om Kenta som nån slags rebell eller “outlaw”, det var just dom epiteten som tog kål på både Stoffe och Kenta. Nej, Kenta var helt enkelt, rakt upp och ner, en mycket talangfull människa med ett flertal strängar på sin lyra, men som gavs väldigt lite chans till att visa upp eller utveckla det som han hade. Av allt det som Kenta gjorde under det ett och ett halvt år som han nu fick, så är det nog Vid Dagens Slut som imponerar mest på mig. En oerhört sorglig text om en åldrad och deprimerad August Strindberg som inte ens orkar tänka på sin svunna ungdom, lysande framfört av en Kenta som efter det spåret tyvärr bara försvann ut i den stora tystnaden.
Ja hur ska jag då sammanfatta denna ganska så märkliga skapelse? En Kenta som spelar in vad som skulle komma att bli hans svansång, tolkandes dikter av August Strindberg och görandes det på ett sätt som ingen annan ens skulle drömma om att våga sig på, vad kan det bli av det?
Tja, Kenta har sina brister, om det behöver vi inte ens diskutera. Sången sitter understundom som gjuten, andra gånger är den mer tveksam. Nåja, det kan man ju se igenom, det som känns knepigare är att Kenta här och där verkar lite loj. Recitationerna på Urarva och Flöjeln sjunger känns mer som att läsa-från-pappret än några inspirationsverk. Detta vägs dock upp med råge på de ställen på skivan när allt sitter som det ska, som på Morgon, Vargarna, Vid Dagens Slut m. fl.
Kompet är som tidigare sagt helt utsökt skivan igenom. Väldigt mycket Dageby-Nationalteatern, men det är ju bara ett annat uttryck för alldeles utmärkt.
Om något negativt alls ska nämnas om den här skivan så är det väl att den kom och försvann innan knappt någon han förstå att den fanns. Få om ens någon köpte den när den kom, följdaktligen så är den väldigt svår att hitta. CD ska vi bara inte prata om, för den har aldrig och kommer heller aldrig att finnas på CD. Och orsaken till att den försvann är kanske så enkel som att skivan nog inte hörde hemma någonstans alls.
Strindbergälskare av den äldre generationen satte nog likören i halsen bara vid vetskapen av att en av skådisarna från Dom Kallar Oss Mods skulle tolka deras August.
De gamla Kenta-fansen väntade nog förgäves på en ny Just I Dag Är Jag Stark.
Obefintlig uppbackning i media (han hade nog haft sin kvart i rampljuset redan, tyckte nog många) gjorde att skivan från början var dömd att dö. Och med det även artisten Kenta.
Rykten gick runt 1982 i mina kretsar om att han då och då synts gå ner i en skivstudio på Kungsholmen, alltid med två systemkassar i båda nävarna. Något musikaliskt utslag blev det inget av förrän runt 25 år senare då en CD-utgåva dök upp med en blanding av gamla och outgivna låtar från just den studiosessionen.
Tyvärr visade sig dock det kvartssekelgamla outgivna materialet inte alls vara i klass med det som redan släppts.
De tre LP-skivor som vi vart begåvade med under en kort tid i början på 80-talet finns dock kvar, och även om kvaliteten hade lite berg-och-dal bana över sig så satte den gode Kenta Gustafsson en oförneklig prägling på en hel del människors liv, såväl då som i dag. Fråga bara stammisarna på Söderstadion.
Den 2 mars 2003 så var sagan Kenta Gustafsson slut. Efter ett 54 år långt minst sagt brokigt liv så orkade hans kropp inte längre.
Det känns förstås meningslöst att spekulera i vad som skulle ha kunnat bli i stället för det sorgliga öde som denna talang gick till mötes, men tanken finns där ändå och gnager. Enligt mig så är det solklart, en från alkohol ren Kenta hade kunnat bli en artist hur stor som helst. Den enda begränsningen hade nog varit han själv. Den där känslan av att egentligen inte höra dit, där uppe på scenen, och att man därför måste driva med allting för att visa för alla att man verkligen förstått det själv och inte alls är en så stor loser som nog alla tror, det är en känsla som jag hela tiden tycker mig se hos Kenta från den korta tid då han stod i rampljuset.
En sån inställning blir ju självklart förlamande, och hade nog stor del i hela karriären bara rann ut i tomma intet. Det är lätt att se på Kenta från snutten under att det inte alls rör sig om en människa med överdriven tro på sig själv. Han verkar nästan hela tiden med ett skevt leende be om ursäkt för sig själv. Han var nog helt enkelt en känslig konstnärssjäl som egentligen inte alls var lämpad för eller ens road av någon hård artistvärld.
Vila i frid Kenta. Vi är många som saknar dig.
Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!
Härunder ett klipp från you-tube. Det rör sig om en trailer på en än så länge ej färdiggjord film om Kenta. Måtte den bara bli precis så där riktigt, riktigt bra som Kenta verkligen förtjänar!
Som ett litet avbräck i recenserandet av vår svenska musikskatt så kan jag inte låta bli att delge er en helt fantastisk sak som jag snubblade över på youtube.Det rör sig om den amerikanska gospelsångerskan Mahalia Jackson filmad under en repetition när hon bland annat framför ett stycke vid namn Peace On Earth. Större delen av klippet - reportaget från Berlin - är ganska så ointressant. Den visar dessutom upp en sjuk och svag Mahalia som mot bättre vetande fullföljde sina åtaganden inkluderat en Europaturné. Blott några månader senare så avled Jackson av sviterna från bl.a. hjärtsvikt och diabetes.
De sista 5 minuterna visar därför inte upp Jackson som hon kanske var när hon stod på topp. Filmscenerna från Berlin känns ju som sagt ganska så umbärliga.
De inledande 100 sekunderna däremot är en upplevelse helt utanför det vanliga. En Artist med stort A som får i stort sett alla andra i genren att bara blekna bort. En kraft i uttryck parat med en total naturlighet av ett slag som sällan eller aldrig skådats.
Om jag nu ändå ska jämföra henne med någon annan så får det nog bli…jo, just det…PJ Proby…
Nåja, helt klart var Mahalia också en av Elvis allra största förebilder, det stack denne heller aldrig under stol med, tvärtom. Om dessa två herrar, Proby och Presley, sen kan mäta sig med denna omfångsrika kvinna tål faktiskt att diskuteras. Vad tycker ni själva?
Klicka, titta och njut av den första en och en halv minuten! Missa bara inte Mahalias omtagning av den sista strofen. Efter det kan ni lika bra klicka bort.
I skrivande stund - slutet på januari 2010 - så har det bara gått några dagar sen avsnittet i TV-serien Stjärnorna På Slottet sände sitt sista avsnitt för säsongen, det med Tommy Körberg i huvudrollen. Mycket finns väl att hänvisa till av det som sades om Tommy och vad de övriga sa om denne, men jag stannar vid ett citat från Björn Ranelid.
Ranelid försökte vid ett tillfälle i programmet uttrycka precis hur fenomenal han tyckte att Tommy är och sa: “Han är en större sångare än Frank Sinatra, än Sammy Davis Jr, än Nat King Cole”. Om det korrekta i uttalandet kan man väl ha synpunkter, men bara det att en hyfsat vettig människa uttrycker sig på ett dylikt sätt är för mig ett kvitto så gott som något på Tommy Körbergs storhet. Han är stor, så är det bara. Alltså inte bara i käften, om ni förstår vad jag menar…
En liten poäng som jag tycker missades i programmet är att Körberg 1969 i Madrid kom på en DELAD niondeplats med Judy Min Vän. Jaha…och…? Jo, niondeplatsen delade han med ingen mindre än Siv Malmkvist, som ju faktiskt fanns med i samma stjärn-gäng på slottet! Sivan tävlade det året för Tyskland med låten Prima Ballerina. Att ingen nämnde det lustiga sammanträffandet är lite märkligt. Kanske ett tecken på att många artister själva är helt ointresserade av det förflutna.
Nåväl, här kommer, låt för låt, Tommy Körbergs andra soloplatta - tja, den första under hans riktiga namn - utgiven på hösten samma år som det var schlagerfestival med Judy Min Vän och ett år efter debutskivan, nämligen 1969.
TOMMY KÖRBERG “TOMMY KÖRBERG” Utgiven 1969 på Sonet
Sida 1
1) Spinning Wheel
Blood, Sweat & Tears monsterhit från samma år. En godkänd version, men tyvärr långt från den fantasi och intensitet som orginalet begåvades med, och som kom att resultera i gruppens största framgång.
Ödet ville att Tommy åtta år senare skulle hamna i ett reformerat Made In Sweden med Jojje Wadenius på gitarr. Samme Jojje som då precis hade avslutat ett par års sejour i…Blood, Sweat & Tears!
2) Man Of The World
Något som mest liknar ett rejält magplask. En ny världshit från samma år, den här gången Fleetwood Macs Man Of The World, i en tappning med stråkar, congas och flöjter i ett arrangemang som mest låter ett examensarbete från en Musikhögskoleelev. Alltså…friskt vågat men väldigt lite vunnet. Jämfört med orginalet så är det här som bäst passerbart.
Att sedan Tommy grovt sjunger fel text på ett par ställen jämfört med Peter Greens text känns så ofattbart att jag vill tro att det gjordes medvetet. Men varför skulle man göra det? Den hemska sanningen är nog att någon skrev ner texten som han trodde att den var…
3) Higher And Higher
Troligtvis så hade Tommy Otis Reddings version, som precis hade kommit ut på LPn Love Man, i tankarna när han spelade in den här klassikern. Många här i Sverige ser nog det här som en Redding-låt, men faktum är att Jackie Wilson hade haft en hit i USA två år tidigare med Higher & Higher. Reddings version var faktiskt även det en cover.
Det får vara hur det vill med det, det här är en utmärkt version och ett snyggt ackompanjemang från Lasse Samuelsson och hans Dynamite Brass.
4) Lena
Och så då en av plattans höjdpunkter! Dels en Tommy i högform, men framför allt en helt underbar låt som passar honom som hand i handske. Kompositionen har spännande skiftningar mellan dur och moll i versen och med en mycket stark refräng där Körberg ges alla tänkbara möjligheter att visa vilken fantastisk sångare han är. Kompositör? Claes “Clabbe” af Geijerstam!
Ja där dök han upp igen, den svenska 60-talspopens gossen ruda! Plattans sida 1 innehåller en handfull världshits men Clabbe slår hela gänget på fingrarna! Varför den här inte släpptes på singel inte bara i Sverige utan även utanför våra gränser är helt ofattbart. Skulle med rätt uppbackning ha kunnat slagt även långt utanför Sveriges gränser.
En av textraderna i låten går “I’m a man making music that noone will listen to”. Nej då, Clabbe! Jag lyssnar hur mycket som helst!
Vem basisten än är så gör han ett jättejobb på det här spåret.
5) Danny Boy
Jo, det här kan ju låta OK vid en lyssning så där rakt upp och ner, men har man blott en gång hört Mahalia Jacksons version så faller det här väldigt tungt. Mycket märkligt arrangemang dessutom. Jag vet inte om det är menat som ett nytänkande men ackorden är ändrade lite här och där, men näppeligen på nåt speciellt vägvinnande sätt. Snarast så känns det som om arrangören skrev ner de ackord han i minnet trodde att det skulle vara. Muzak-stråkar på en Gospel-klassiker känns inte heller det som nån speciellt god idé.
Trots Tommys excellenta sånginsats en stor tumme ner och ett stort kliv bakåt från spåret innan.
6) Little White Clouds
Sitar- och tablasinledning som mynnar ut i inget annat en Små Lätta Moln på engelska!
Intressant grepp? Ja!
Passar låten Tommys sätt att sjunga? Jodå?
Låter det bra? Nja…det känns mer som lekstuga än som något seriöst musikaliskt.
Verkar vara ihopslängt på en kvart ungefär. Tommys avslutande scatsång som tacksamt tonas ut känns fullkomligt malplacé.
Sida 2
1) By The Time I Get To Phoenix
Finstämt men kanske lite väl släpigt arrangemang och en Tommy som inte vet om han ska vara laid-back eller ta i för kung och fosterland. Aningen tuffare arrangemang och lite mer genomtänkt sång så skulle det hela ha varit så oerhört mycket bättre.
F.ö. en hit med Glen Campbell 1967 (som i år fyller 74!) men skriven av Jimmy Webb.
2) Johnny B. Goode
Ett ord skulle ha kunnat räckt - VARFÖR(?) - om det inte hade varit för det lustiga lilla faktum att Tommy själv spelar sologitarr på det här spåret. Roligt, visst, men taffligt och amatörmässigt och inget som höjer en totalt meningslös skapelse. Alltså, varför?
3) Beginning And End
Och så en till av skivans absoluta höjdpunkter, och återigen en Clabbe-produktion! Jodå, jag säger det rakt ut, hur stora hits världen över de två föregående låtarna än har varit så finner jag det här spåret - en melodisk ballad - som betydligt intressantare än dessa två. Att det här även känns som skräddarsytt för Tommy gör ju knappast det hela sämre.
4) Mr. Wonderful
Clabbe som kompositör här också. En lustig uptempo-ballad i tretakt med både dragspel och Duane Eddy-twang gitarr. Lite mer tillrättalagt än låten innan men ändå en riktig rökare. Mycket snyggt arrangemang och en Tommy i högform som uppenbarligen tycker att den här låten passar honom alldeles perfekt.Tummen upp den här gången också
5) It Is Love
En stämningsladdad låt som minner en smula om musikal eller fransk chanson a lá Charles Aznavour eller Jacques Brel. Mäktigt framfört, en mäktig komposition och ett mäktigt arrangemang. Stort helt enkelt. Tänk om hela skivan hade kunnat hålla den här kvaliteten…Kompositör? Clabbe såklart.
6) Igor The Dog
Skivans klart tyngsta låt. En blytung rockare men en genre som Körberg visar att han behärskar lika bra som allt annat han prövat på i sin karriär. Det här är nog en av de främsta presentationerna av Tommy på hela skivan. Scat-sång även här, men här har det, till skillnad från i Little White Clouds, en funktion. Mycket snyggt arrangemang och Clabbes femte komposition på skivan. Bravo
Geijerstam - du var den tyngste kompositören i vårt land under 60-talet!
Låtar 3 till 6 på Sida 2 är musik från filmen 69 av Jörn Donner. Om den skapelsen vet jag intet, men att dessa låtar var arrangerade av Rune Öfverman och att de övriga spåren arrangerades av Lasse Samuelsson, det visste jag.
Jag förstår om ni tvivlar på min ärlighet, men det är helt sant: efter att ha lyssnat 3-4 gånger på denna platta så började ett par favoriter utkristalliseras, och döm om min enorma förvåning när jag efter att ha läst noggrannare på skivetiketten insåg att det i stort sett bara handlade om Claes “Clabbe” af Geijerstam och hans kompositörspenna…igen! Clabbe Geijerstam som jag blåst i trumpet för i drygt 40 år vid det här laget överraskar mig ännu en gång. Denne svenske pop-gigant som med åren kom att bli mega-kändis som Opp-Å-Poppa-programledare, vistrubadur, radiopratare, DJ och Idol-jurymedlem men vars poplåtssnickrande helt har glömts bort av media och för den delen det musikkonsumerande svenska folket.
Den stora frågan är dock varför i hela fridens dar mannen slutade upp att komponera. Ja varför?
Jag sticker ut hakan och kallar Clabbe för en av de största kompositörstalangerna vi haft i det här landet!
Skivan är tyvärr i övrigt ett litet kliv tillbaka från den första LPn Nature Boy. Låtmaterialet är nog på pappret lika starkt som på ettan, men något stämmer inte. Jag misstänker att Lasse Samuelsson totade ihop alla sina arrangemang på i stort sett en eftermiddag. Arren är av varierande kvalitet, men går ändå bara från godkända till undermåliga och konstlade. Det märks också på Tommy som allt som oftast verkar osäker på hur han ska tackla låtarna. Det är faktiskt först när min gode vän Rune Öfverman kommer in som arrangör som det börjar kännas som naturliga arrangemang som följer Tommy och som inte är till för sin egen skull.
Alltså: den lilla kritik jag hade om den första skivan från Tommy - att det känns som en “Hits From 68-69″ - finns i hög grad även här. Det visar sig också att spåren komponerade av Clabbe känns oerhört mycket mer inspirerade än de värdshits som presenteras i ofärdiga arrangemang. Kanske man skulle gett Claes af Geijerstam mandat till att skriva samtliga låtar på skivan som han fick göra på Ola & The Janglers utmärkta LP Pictures & Sounds? Och kanske med en inspirerad Rune Ö. som arrangör rakt igenom.
Ingen skugga över Lasse Samuelsson i stort, det känns bara som att hjärtat inte var med honom riktigt här.
Mickes vinylblogg
Läs bara posten om PJ Probys katastrofala karriärhantering, eller hellre, den om Tages. 28 kommentarer när jag kollade. Hi-fidelity på riktigt. Fantastiskt.
Loading ...
