03.25.17

Kapitel 25 December 1999 – En mysig lördagskväll i butiken

Posted in Min blogg at 12:52 am

En lördagkväll vintern 1999 skissade jag på att efter stängning tillsammans med Galina hälsa på några gamla kompisar till mig ute i Farsta.
Eftersom att vi skulle komma iväg rätt sent ville jag inte slösa bort det sista av kvällen någon tunnelbanetid, så en tvåhundring på taxi dit kändes som okej lagda stålar.
Det var alltså kvällning efter en lång arbetsdag. Prick tio var det bestämt att vi skulle åka, klockan började närma sig och jag såg på Galinas kroppsspråk att det var dags att plocka ihop. Butiken var tom på folk så när som på en kund men så fort jag var klar med att stänga så var det väl bara att skicka ut honom och låsa dörren.
Tänkte jag.
Bara att sätta i gång då. In med lådorna och bänken under det vanliga slamrandet, efter det slå ut kassan med smattrandet från kvittoframbläddraren, sen räkna pengarna och till sist släcka lamporna i rummet längst in samt i korridoren. Det var bara lamporna i stora rummet som fortfarande lyste.
Med allt detta klart lyfte jag luren och beställde en taxi.
Bilen kom glidande efter någon minut och Galina gick i förväg och satte sig i baksätet. Jag gick fram för att släcka lysrören i taket och sa lite försynt till den kvarvarande kunden: “Ja, som du märker så ska vi stänga nu. Taxin därute väntar på mig.”
I ett sånt läge säger en normalt funtad människa troligtvis något i stil med – “Jaha, men vad kul att du ska iväg och göra nåt utanför butiken. Jag tittar in igen om nån dag, ha en trevlig lördagkväll”.
Riktigt så blev det inte den här gången.
Från sitt intensiva bläddrande i en av skivbackarna tittade ett både förvånat och lätt förvirrat ansikte upp.
“Va? Stänger du NU?”
Det här var en kille runt trettio, välfriserad och helt ordinärt klädd – ja utan något alls i sig som skulle kunna röja något utöver den vanliga mainstream-fåran.
Men – han hade uppenbarligen inte alls noterat att jag under den sista kvarten plockat in allt från gatan, släckt nästan alla lampor, slagit ut kassan och ringt efter en taxi.
Han hade nog heller inte reflekterat på att klockan faktiskt var tio – en lördagkväll. Uppenbarligen hade han stått och bläddrat bland LP-skivorna helt inne i sin egen värld, men hur i alla hög- och långsinta han kunde missa att vi höll på att stänga kändes svårt att greppa. En stor bänk och sex backar LP-skivor baxar man ju inte in från gatan utan att det märks kan man tycka.
Men men – det var hans problem. Det fick bli att komma tillbaks en annan dag.
“Japp, helt rätt. Vi stänger nu. Klockan är tio, taxin du ser därute väntar bara på att jag ska komma och sätta mig!”
“VA? Men…men, jag ska ju handla ju!!” kom det med lätt panik i hans röst.
Suck…
“Okej…men snabba på då!” sa jag med forcerad röst.

Mannen började snurra runt mellan backarna med en lätt förvirrad uppsyn. Efter ett par sekunder tog han sig upp de två trappstegen till korridoren och gick sen in i jazz-rummet. Märkbart stressad kom han snabbt tillbaka.
“Men…några av skivorna jag ska ha la jag ifrån mig i rummet därinne, men du har ju släckt lampan!!” Hans röst var en blandning av djup förtvivlan och vädjande.
Jag suckade djupt. Hur svårt kan det bli…?
“Jaja, okej…då tänder jag igen, men låt det gå undan!” väste jag med illa dold irritation. “Taxin väntar på mig.”
Jag tände och killen knallade in…och det gick ett par minuter utan att det hände nånting. Han verkade ha växt fast därinne.
Jag ropade att han fick komma ner nu, men utan resultat.
Här började jag tappa tålamodet rejält. Jag tog ett par snabba kliv upp i korridoren och gick in i jazzrummet.
“Men vad håller du på med härinne? Är du inte klar nån gång?”, ropade jag.
“Men – skivorna jag skulle köpa, dom låg ju här ju – men nu kan jag inte hitta dom!!”
Suck igen…
Jaha – plattorna som jag sett skräpa på några backar i jazz-rummet och som jag alldeles innan ställt tillbaka där de skulle vara, det var alltså han som hade lagt dem där och sen gått därifrån. Jaha…Jaja, sånt kan ju rimligtvis hända om man lämnar ifrån sig skivor man kanske ska köpa i ett rum och sen går vidare till ett annat.
Killen verkade helt förtvivlad, men vad kunde jag göra åt det just då? Ibland går saker i tillvaron åt skogen bara, tyvärr är det så. När han sen själv inte kom ihåg vilka skivor han lagt i sin bunt så blev läget inte lättare…
“Men så här” sa jag sammanbitet. “Du får faktiskt komma tillbaka hit i morgon och fortsätta leta, skivorna springer inte iväg nu i natt. Saken är att jag ska gå NU!!!”
“Jaja, jag förstår! Men…ja…men då tar jag dom här i alla fall…eller…jo…Men, jag vet inte…den här är nog lite för dyr…eller, öh…jo…Inte dom här…så att…Okej, dom här tar jag!”
Han visade med nöjd min upp fyra LP-skivor.
“Okej, och dom här ska du alltså ha?” frågade jag uppfordrande.
“Öh…ja, jag tror det…eller…Jo…jo dom ska jag ha.”
Nu hade mitt missnöje gått över i ren ilska. Resolut slet jag åt mig plattorna ur händerna på honom och släckte lampan, gick ut i stora rummet, släckte lamporna där också och under bestämda kliv mot kassan började jag plussa ihop hur mycket han skulle betala.
Allt medans taxametern bara fortsatte att ticka inne i taxin som stod och väntade på gatan…

“Tvåhundrafem kronor tack” pressade jag rejält irriterat fram i mörkret med vetskapen om att taxametern i bilen låg ungefär där.
Här – här kunde allt ändå ha slutat i någon form av fridens tecken, men inte med den här killen i en av huvudrollerna. Det fanns ett ess kvar i bakfickan att plocka fram.
Precis när han tog upp plånboken tittade han upp mot mig med ett skevt litet leende och en “käck” ögonblinkning för att utstråla lite “wheelin’ and dealin’”. Med en självtillit som det rann över av klämde han ur sig en fras som fick mig att nästan ramla baklänges.
“Give me an offer I can’t refuse!”
Alltså – karlen som vid det här laget efter stängning kostat mig fem minuter av min lediga lördagskväll och fem minuter av en tickande taxi-taxameter tror sig vara i ett läge att börja pruta.
Kokande av ilska men med uppbjudande av vad jag hade av självbehärskning så pressade jag fram:
“Självklart! Vi säger tvåhundra jämnt!″, för att tok-markera att – nej, nån bra sits till att snacka ner något pris befann han sig inte i.
Alltså – hade han bara lagt sig platt här hade allt ändå kunnat sluta på ett hyfsat civiliserat sätt – men icke då. Killen spände bågen han släpade på än hårdare.
“VA!!!” exploderade han. “Inte mer rabatt än så!?” Ja, han lät rent utsagt nästan förbannad.
Då gick det inte längre, den sista fördämningen brast för mig. Jag tog upp kassen med skivorna i och slängde dom med full kraft över hela butiken rakt in i väggen på andra sidan och skrek:
“Men vill du inte ens betala – dra då åt h-e!!! Ut härifrån, tjockskalle!”
Och jodå – ut flög han som om jag hade haft en dubbelpipig bössa i handen. Bara någon sekund senare flög jag också ut men bara för att i ilfart låsa dörren och sen kasta mig in i taxin – nu skulle vi iväg.
Bilen hann dock inte ens starta innan jag hörde att det var någon som intensivt knackade på bilrutan.
Vem kunde det vara då?
Jodå, det var han igen…Jag vevade ner rutan för att få höra vilka nya dårskaper han hade hittat på.
“Jag glömde min mobil där inne! Du måste öppna dörren, jag måste ha den!”
Hade han låtit panikslagen innan så var det inget mot hur det var nu. Han närmade sig nog ett upplösningstillstånd.
För egen del började jag tro att jag höll på att utsättas för nån form av straff från ovan för synder från förr. Släpigt och mödosamt gick jag demonstrativt ut ur bilen. Utan ett ord och utan att ge killen ens ett kort litet ögonkast klev jag fram till dörren, låste upp och släppte in min plågoande. En bit in i lokalen hittade han sin mobil på en av de skivbackar han nyss bläddrat i.
Även där kunde allt ha ebbat ut lugnt och stilla – men inte ens där var det slut.
Och den här gången var det faktiskt jag som var boven i dramat.
I ett djävulskt infall skrek jag in i öppningen, innan killen kommit fram till dörren, att om han nu älskade så mycket att vara inne i min butik så kunde han väl stanna därinne! Blixtsnabbt smällde jag igen och vred om nyckeln.
På en halv sekund fattade killen vad som hänt och slängde sig mot dörren för att komma ut. Jag väntade i ungefär fem sekunder, sen låste jag upp. De första sekunderna höll jag ändå i handtaget sen släppte jag och dörren for upp. Ut genom den upplåsta dörren flög han…igen! Men inte nog med det – killen som verkade ha hamnat i mindre panikpsykos rusade rakt emot mig och började överösa mig med knytnävsslag. Eftersom han inte var mer än ungefär 1.65 cm lång så var det inte alltför svårt för mig att hålla honom på en armslängds avstånd, han fick nog inte in ett enda slag. Galina som hade suttit i taxin och sett hela skådespelet slet dock upp bildörren och skrek hysteriskt åt mig att sluta!
Jaha, skulle jag sluta?
På bara några sekunder bildades det på trottoaren en mindre folksamling som, med all rätt, undrade vad i hela ångermanland det hela rörde sig om. Som tur var tog killens energiska vevande ganska snabbt ut sin rätt. Slagen upphörde när han inte orkade mer och jag lyckades till sist lugna ner honom.
Tungt flåsande och märkbart förkrossad över hur den till en början så mysiga lördagskvällen i den charmiga lilla skivbutiken helt hade kantrat såg han närmast ut som en våt trasa. Med ens tyckte jag faktiskt riktigt synd om honom. Mitt svarta skämt med att låsa dörren upplevde han nog som ruggigt obehagligt. Där gick jag nog rejält för långt.
För att inte bara lämna killen och scenen vi hade hamnat i i detta miserabla tillstånd och för att istället hyfsa till avslutningen på den sorgliga historien tog jag ett snabbt beslut.
Jag plockade fram nycklarna och öppnade dörren, sa åt killen att komma in, plockade rätt på påsen och sa att han kunde få allt för 150 kronor. Han såg riktigt lättad ut och tackade faktiskt hjärtligt för min vänlighet. Ute på gatan skakade vi hand och jag bad upprepade gånger om ursäkt för att jag brusat upp.
Sen gick han längs Långholmsgatan ner mot tunnelbanan med sin skivpåse och för allra sista gången den kvällen så låstes dörren. Jag och Galina klev in i taxin som äntligen kunde åka iväg.
Taxinotan blev skapligt saftig men även den här gången blev det en riktigt besynnerlig historia som kommit att berättas ett antal gånger under åren som följt.
Men…den tilltufsade killen, han såg jag aldrig mer i butiken.

Popularity: 1% [?]

03.12.17

LP-skivor av och med Elvis Presley #60. Good Time

Posted in Min blogg at 8:53 pm

Good Times var Elvis första “nya” platta för 1974. Alla spår utom två kommer från inspelningarna i Stax-studion i december 1973. De två andra – Take Good Care Of Her och I’ve Got A Thing About You Baby – kommer från den mindre lyckade sessionen i samma studio ett halvår tidigare.

Good times – jo, det finns en del “Good Times” att hitta på plattan, men med Elvis-mått mätt är den ändå inte mer än snäppet över medel.
Såklart, jämför man med de två studioplattorna från året innan, Elvis och Raised On Rock/For Ol’ Times Sake, hör man snabbt att det överlag är både bättre låtar och mer genomarbetad produktion på Good Times – faktum kvarstår ändå, det är en ojämn skiva som med bara lite eftertanke hade kunnat vara bättre.
Hade man vässat Good Times genom att skippa de tre, fyra svagaste korten och istället slängt in de starkaste låtarna från Promised Land – inspelad under samma session men utgiven ett år senare – hade man fått en kanonplatta fullt i klass med Elvis Country och That’s The Way It Is.
Nu gjorde man inte så, och det var kanske inte hela världen. Good Times blev ju ändå en helt okej skiva.

För oss svenska Elvis-fans är det här såklart en alldeles speciell platta. Vår egen Per-Erik Hallin är ju med och spelar piano på två låtar – I Got A Feeling och My Boy.
Mer om det längre ner.

Nu tittar vi på själva plattan!
*

GOOD TIMES
Utgiven på RCA i mars 1974

*
1) Take Good Care Of Her

Tyvärr, det här är nog ett av de tristaste öppningsspåren någonsin på en Elvis-LP, ja kanske det allra tristaste. Att RCA valde ut den här sega, avslagna, blodfattiga countryballaden som inledningslåt är svårbegripligt. Jämför gärna med de kommande studioplattornas dynamitöppningar – Promised Land, T-r-o-u-b-l-e och Hurt så förstår ni. Sämre val än det här har jag svårt att tänka mig.
Som nämnts i ingressen så är det här spåret taget från inspelningarna i juli året innan.
Take Good Care Of Her var 1961 en hit med Adam Wade. Elvis version hamnade som b-sida på I’ve Got A Thing About You Baby.

2) Loving Arms
Men här ramlar vi som tur är rakt in i ett av första sidans starkaste spår! Även Loving Arms som spåret innan en tillbakalutad countryballad men allt – och jag menar absolut allt – komposition, framförande, vitalitet och framförallt Elvis egen insats känns oerhört mycket bättre här.
Ska jag vara lite kritisk känns det som att det är aningens för mycket reverb på sången, den hade gärna kunnat vara lite längre fram i mixen.
Kort innan hade Loving Arms, skriven av Tom Jans, varit en mindre hit för Dobie Gray.

3) I Got A Feeling
Och här kommer något alldeles extra!
På I Got A Feeling får Elvis och hans gubbar till det som de krampaktigt försökte sig på i samma studio månaderna innan – en riktigt fin soulfunk-låt. I juli gick det åt skogen, här med Dennis Lindes fina komposition blir det helt lysande.
I Got A Feeling har ett sanslöst tryck i kompet låten igenom, när gänget på slutet dubblar takten så formligen kokar det i högtalarna. Här tycker jag att gänget röjer lika bra som de ofta gjorde under sjuttiotalets live-framträdanden. “Pete” Hallin är med och spelar här på ett Wurlitzer-piano. Han kan höras i ena högtalaren med ett riktigt läckert solo efter 1.50.
Sången är lite lågt mixad och Elvis kan låta nästan lite överladdad – men känslan för vad man håller på med, skaparkraften och intensiteten i framförandet går absolut inte att ta miste.
I Got A Feeling är tveklöst bland det tyngsta och ösigaste Elvis gjorde under de sista femton åren av sin karriär.
Dennis Linde var även kompositören till 1972 års hit Burning Love.

4) If That Isn´t Love
Den religiösa If That Isnt’t Love har en minst sagt udda produktion. Pianot i inledningen låter som om det är inspelat från grannstudion intill och om Elvis varit nertonad i mixen på låtarna innan så är han det rejält här, vilket är synd då han gör ett bra framförande. Arrangemanget låter också luddigt och ofokuserat. Nej, låten lyfter aldrig utan ringlar sig mest fram.
If That Isnt’t Love låter mest som om gänget gör några trevande första försök på en ny låt, den känns mer som en halvtaskigt mixad demo än ett färdigt spår.
Inte dåligt men absolut inte bra.

5) She Wears My Ring
Trots en fin sånginsats kan man tycka att det borde vara under Elvis värdighet att ens fundera på skräp som det här. Märkligt nog var det hans egen idé att spela in She Wears My Ring – men det gör den inte en millimeter bättre.

En minst sagt ojämn första sida.
*

Sida 2

*
1) I´ve Got A Thing About You Baby

Även den här låten spelades in under sommarens session. Lustigt nog så är I’ve Got A Thing About You Baby på en nivå klart över det mesta som då spelades in och som sen hamnade på Raised On Rock.
Planen måste från början ha varit att spara den här utmärkta countryballaden som singel och att det är orsaken till att den inte kom med på LPn. Nu blev I’ve Got A Thing About You Baby både singel och albumspår på Good Times så lite förbryllande är det hursomhelst. Singeln peakade på plats 39 i USA och klättrade som bäst upp till nummer 33 i UK.

2) My Boy

Bland flera starka låtar är My Boy för mig ändå skivans främsta trumfkort. Här sitter allt precis som det ska – låten, arret, framförandet.
Det är lysande helt enkelt.
Den här pärlan kan jag lyssna på tusen gånger om – jag njuter lika mycket varje gång.
My Boy släpptes som singel – i USA gick den upp till plats 20 medans den i UK gick ända till femte plats.
Det engelskspråkiga originalet hade 1971 spelats in av skådespelaren Richard Harris.
En annan intressant poäng är att Elvis började köra My Boy på sina konserter redan ett år innan Stax-inspelningen, något som sällan eller aldrig förekom i Elvis-världen.
Och…Per-Erik spelar även på det här spåret…!

3) Spanish Eyes
Nej, Spanish Eyes är nog inte vad The King of Rock’n Roll skulle syssla med – om ni frågar mig. Visst, det är en dansant småtrevlig låt som ges ett oklanderligt framförande med ett läckert gitarrspel, men…nog fanns det väl annat som hade suttit väldigt mycket bättre här än Al Martinos lättviktiga hit från 1966.

4) Talk About The Good Times
Här är ännu ett av skivans bättre ögonblick.
Trots att den är skriven av countrystjärnan Jerry Reed så låter Talk About The Good Times låter mest som en snabbt framförd gospel.
Bandet drar på för president och fosterland och både piano och gitarr ges goda möjligheter att briljera, vilket de också gör.
Talk About The Good Times skrevs alltså av Jerry Reed, mannen bakom Guitar Man och US Male. På de inspelningarna var Reed med och spelade – något som han dock inte gör här.

5) Good Time Charlie’s Got The Blues
Danny O’Keefe skrev den här vemodiga, lätt bluesiga countrylåten i slutet av sextiotalet.
Elvis och bandet framför låten med den äran och det blir en fin och mycket värdig avslutning på den här skivan.

Även om Elvis session i Stax-studion i december 1973 var ljusår bättre än sommarens inspelningar i samma lokal så går det inte att släppa tanken på att LPn Good Times kunde ha blivit bättre. Riktigt bra låtar varvas med sånt som åtminstone jag mest bara kliar mig i huvudet inför.
En annan aspekt är att Elvis i studio runt mitten av sjuttiotalet var ganska tillbakalutad jämfört med hur han var på scen.
Liveframträdandena var i den här epoken oftast fenomenala, och det är lite synd att han sällan lyckades ta med sig det det till sina studioinspelningar. Här och var, som på I Got A Feeling, Talk About The Good Times och My Boy, hittar man den energi som konserterna ofta svämmade över av, men lite för ofta lunkar musiken på i något som är en bit från det som Elvis och hans band ofta exploderade i på scen.
Samma dag som Good Times släpptes så spelade man i Elvis hemstad in det som skulle bli nästa platta – Elvis As Recorded Live In Memphis. Där kan vi prata om dynamit…
Mer om den skivan inom kort.

Good Times var tyvärr försäljningsmässigt en ren katastrof. Plats 90 (!) på Billboardlistan var det sämsta resultatet någonsin för en “icke-samling” under Elvis hela karriär. Orsaken till det var självfallet allt skräp som RCA och Camden under ett par år tok-dränerat marknaden med. Överstens strategi att konsekvent ge ut absolut allt som Elvis spelade in, helt oavhängigt kvalitet, den höll ett tag – men inte hur länge som helst. Camdens snudd på sinnesjukt sammansatta samlingar som serien “Hits From His Movies” gjorde saken bara än värre.
Att omslaget var precis lika informativt, originellt och spännande som på de tio-femton senaste skivorna fullbordade bara katastrofen.
Hur tänkte man från bolagets sida?
Allt har ett pris och för Elvis och RCA kom det här. Det är bara tragiskt att den störste artisten någonsin hamnade i klorna på krafter som bara ville suga ut maximalt med pengar på så kort tid som möjligt. Långsiktigt tänk fanns bara inte.

Det tar ändå inte bort de kvaliteter som går att hitta på den här skivan. My Boy, I Got A Feeling, Talk About The Good Times, Good Times Charlie Got The Blues och Loving Arms är riktigt bra låtar – tyvärr drar ett par meningslösa bottennapp ner helhetsbilden rätt rejält.

Slutbetyg: en stark trea!

Popularity: 2% [?]

03.10.17

Den blå Arlabacken från båthuset på Värmdö

Posted in Min blogg at 10:20 pm

Ibland blir det fel i tillvaron, så är det bara. Hur mycket man i efterhand sen än vänder och vrider på det som hände så är det bara att konstatera att det som först såg så lovande ut ändå slutade i en rejäl dikeskörning.
Jag utgår från att alla kan känna igen sig i det.
Ibland blir det ändå så dråpligt att det ofta, med den välkända titten i backspegeln, mer än väl var värt det sura pris som man först fick betala. Det jag ska berätta nu kostade butiken ett par tusenlappar men i slutändan blev det ändå en bra story som i långa loppet blev värd minst lika mycket bara den.

Händelsen ägde rum i butiken runt lunchtid en vardag vid vårkanten för en del år sedan.
Som vanligt hade ett par säljare dykt upp redan vid öppning med förhoppningen att bli av med sina kassar eller kartonger mot lite pengar. Runt tolv parkerade så en man på sextio plus sin BMW precis utanför och med pigga och spänstiga steg klev han in genom den öppna butiksdörren. Han hade en blick som röjde ett vaket intellekt och sett till det yttre verkade det vara en trevlig prick.
“Tjenare grabbar, jag har en back skivor här i bilen som jag skulle vilja bli av med för en billig penning. Har ni tid att kolla på den?” frågade han.
Självklart hade vi det och mannen gick och hämtade en blå Arlaback med cirka åttio/nittio plattor i som han ställde upp på disken.
“Jag håller på och röjer i mitt båthus på Värmdö så nu ryker mina LP-skivor efter fyrtio år!”

Nu gör jag en liten parentes.
Jag har under årens lopp i butiken sett oändliga varianter på skivsamlingar. Hur man förvarar sin samling kan även det skilja sig kraftigt åt från person till person, men påfallande ofta går det hand i hand med både hur starkt intresse man har för sitt samlande och vilken personlighetstyp man i grund och botten är.
Exempelvis kan en kille – det är nästan alltid en kille – som har en pedantiskt välsorterad skivsamling med tusentals minituiöst skötta plattor samtidigt ha ett bohemiskt boende med travar med disk i köket och underkläder utslängda på golvet i vardagsrummet.
Sådana killars samlingar innehåller ofta riktiga rökare och betingar nästan alltid tiotusentals kronor.
Sen har vi det diametralt motsatta – ett elegant och smakfullt möblerat hem med en helt osorterad skivsamling i en hylla någonstans längst ner. I värsta fall ligger själva plattorna på ett ställe och fodralen på ett annat.
Samlingar består i det här specifika fallet oftast av det som sålde mest på sin tid och som inte en käft frågar efter idag. Har man tur så finns en skiva på tjugo/trettio som är ens värd att fundera på att köpa in.
I samma ögonblick som Arlabacken ställdes på disken misstänkte jag att den här skivsamlingen tillhörde det senare alternativet. Mannens klädsel och stil, en BMW och ett båthus på Värmdö, allt pekade åt samma håll – även om musikintresset säkert funnits hade skivor nog aldrig varit särskilt prioriterat i hans tillvaro. Han var lite för gammal för Beatles och Stones också – risken för att det var en back med rent skräp i var överhängande.

Jodå, som jag misstänkte, längst fram stod en James Last med ett trasigt omslag – ingen bra start. Erfarna ögon såg snabbt på skivryggarna att fortsättningen inte såg värst mycket bättre ut.
Min filosofi i skivköparskrået är ändå den att man alltid ska vända på varje sten och titta noga, man vet aldrig vad man kan hitta där man minst anar det – var killen nu inne i butiken med sina skivor skulle vi självklart också kolla upp vad det var för något han släpat hit. Magkänslan sa ändå att chansen att hitta nåt av värde var ganska liten.

Nicklas satte igång med att plöja igenom backen.
“Ja, alltså…” förklarade mannen – “de här skivorna har stått och skräpat i båthuset sen sjuttiotalet. Herregud, jag har inte spelat dom på över fyrtio år, men nu ska dom väck!”
“Hittar vi bara nåt av värde så är problemet löst” sa jag – utan att kanske tro på det själv.
“Alltså, så här är det killar, jag vill bara bli av med det här. Jag är inte dummare än att jag förstår att det här inte är mycket att ha. Vill ni betala nåt så gör det – annars kan ni bara behålla allt. Sälj det som går att sälja och släng resten.”
“Snart vet vi” sa jag, medveten om att vi nog var klara om en halvminut.

Medans Nicklas bläddrade igenom de slitna plattorna smygtittade jag över hans axel. Som jag hade haft på känn var det genomgående skivor som inte ens i nyskick skulle varit värda att ödsla prislappar på – Sax-party 16, Demis Roussos, James Last, osv. Decennier i ett båthus hade också gett både fuktskador och lätt mögel på omslag och innerpåsar. Nej, den här samlingen skulle efter en pliktskyldig genomgång helst ut ur butiken lika kvickt som den kommit in med ett artigt men bestämt “Tack för titten!”

Nicklas jobbade på för att bli klar så fort som möjligt. Jaha…där hade vi en Flamingokvintetten med trasigt omslag och där en Streaplers. Men titta! – Jul Med Egon Kjerrman…men så…
…precis i slutet på backen när allt hopp var ute så dök den upp…
Den där skivan…
…den typ av platta som man ser kanske en gång under en livstid – i bästa fall.
Alltså – från absolut ingenstans så håller Nicklas i sina händer inte bara en raritet utan en riktig raritet. Visserligen var omslaget mögelangripet och själva skivan helt sönderspelad – likt förbannat rörde det sig om en mytomspunnen skiva som man mest bara kan drömma om att nån gång få se, än mindre äga.
Skivan var – håll i er nu – Would You Believe med den engelske singer/songwritern Billy Nichols.
Jaha, tänker ni nu – Billy vem och vilken platta då?
Oroa er inte, det är fullt förståeligt om ni inte vet vem Billy Nichols är, för de flesta är han en helt okänd artist. Då som idag. Det ligger i skivrariteters natur, de raraste plattorna är nästan alltid obskyra artisters mest obskyra alster.
Denne Billy Nichols spelade alltså 1968 in sin debutskiva som skivbolaget, efter att ha pressat upp hundra provexemplar, i sista stund beslöt sig för att inte ge ut. De hundra exemplaren nådde aldrig några butiker utan försvann någonstans, Gud vet var.
I samlarkretsar tittar dock ett ex fram runt en gång vartannat år, i nyskick har Would You Believe mer än en gång sålts för runt 100 000 kr…
Den engelska samlartidningen Record Collector hade för några år sen en artikel där de listade de 100 främsta skivrariteterna inom pop/rock. Billy Nichols platta Would You Believe hamnade då på plats fyra (4).

Vi fick knappt fram ett ord.
Hur hade denna englandspressade dunder-raritet letat sig ut till en Arlaback i ett båthus på Värmdö i början av sjuttiotalet för att sen ligga där i fyrtio år utan att någon hade en aning om att den befann sig där?
Vi fattade ingenting.
“Det här – det här är en jätteraritet”, pressade Nicklas fram.
Omsorgsfullt undersökte han omslag och innehåll. I det sorgliga skick skivan hade hamnat i hade värdet sjunkit dramatiskt men så sällsynt som den är så rörde det sig ändå om en bra slant. Efter två minuters övervägande var Nicklas klar.
“Så här – trots att fodralet är rejält fuktskadat och skivan nästan ospelbar så kan vi nog sälja plattan för 3500, du får 2500 av oss!” sa han.
“Va! Säger ni det!” Förvåningen i mannens röst var inte att ta miste på. I ett slag hade besöket tagit en helt oväntad u-sväng. “Men…ja…det hade jag inte en aning om.”
Jo – han hade också svårt att hitta ord.
Rejält nyfikna började vi småpumpa båthus-killen på var och när han lagt vantarna på skivan – men självklart kom han inte ihåg det fyrtio år senare. Uppenbarligen tyckte han ändå att hela historien var riktigt fascinerande.
Gissa om vi också tyckte det!
Jag såg framför mig hur jag med stolthet skulle sätta upp skivan ovanför disken och att stammis efter stammis skulle komma in och gapa av förvåning över denna klenod.
“Va??? Har ni…va??? Har ni fått in Would You Believe med Billy Nichols!?”
Kanske skulle det bli en liten besvikelse när de på nära håll fick se skicket på skivan, men jag skulle ändå tills någon köpte den bildligen sväva över butiksgolvet av stolthet.
Allt tog dock en ny överraskande vändning.

“Jaha…fantastiskt…Tänk att det har legat en sån där klenod ute i mitt båthus i alla år!” suckade han. “Det är ju helt sanslöst!”
Killen nästan bubblade över av entusiasm.
Men så tystnade han och sansade sig lite.
“Men grabbar, vet ni vad…” kom det lite tassande.
“Neej…” sa jag lätt frånvarande. Jag letade efter kvittensblock och penna, fem femhundringar hade jag redan lagt upp på disken. Jag skulle bara ha killens leg eller körkort och en signatur – sen skulle allt vara klart.
“Jo, alltså… om den här plattan är en sån raritet som ni säger…”
“Ja det kan du lita på att den är!” sa jag klämmigt med den självpåtagna auktoritetens självtillit.
“…då behåller jag den nog!”
“Öh…va…???” fick jag via en ryggradsreflex fram.
Vad sa han?
Både jag och Niklas stelnade till.
“Ja, det var ju inte för pengarna jag kom hit utan för att bli av med mitt bråte. Är det här en mega-raritet så kan jag lika gärna behålla den – som en kul grej”.

Jodå, våra hakor åkte ner till golvnivå. Karlen kommer alltså hit när han röjer ut sitt båthus och vill mer eller mindre skänka oss en back skivor, vi erbjuder honom mot alla odds 2500 för det han trodde var skräp – och då ångrar han sig…!
Jag och Nicklas tittade på varandra och vi skakade på våra huvuden. Helt otroligt.
“Visst, det är din skiva, du gör ju som du vill” sa jag och försökte hålla mina känslor i schack. “Vill du behålla den så ska du ju göra det. Men, seriöst, du har fått ett klart bra bud, vi kommer knappt att tjäna någonting på det här.”
“Det här blev en riktigt kul grej för mig. Några pengar behöver jag inte nu, om jag gör jag det framöver kan jag väl sälja den då. Om tio år kanske den är värd det dubbla”, sa han med en “käck” ögonblinkning.
Jag tog ett djupt andetag – jo…han menade allvar, det var bara att kapitulera. Vi kunde ju inte tvinga honom att sälja skivan. Att på något inställsamt sätt försöka övertala mannen att ändra sig skulle såklart även det bara vara pinsamt. Det var bara att släppa hela grejen.
Jag underströk att han kunde göra precis som han ville men betonade också att det gällde även oss – och vi ville inte stå med en Svarte Petter i skepnad av en Arlaback med osäljbara plattor. Den var han så illa tvungen att ta med sig om han valde att behålla Billy Nichols. Efter lite inledande protester som gick ut på att han ju kommit hit med avsikten att bli av med sina skivor förstod han att vi menade vad vi sa. Allt eller inget.
“Det är lugnt, grabbar. Ni har ändå gjort min dag i dag!”
Så mannen greppade tag i sin back och ut ur butiken genom den öppna dörren gled sen inte bara han utan även den mäktigaste raritet som någonsin har klämt sig in innanför Mickes fyra väggar, låt vara i ett uselt skick.
Kvar inne i butiken stod det två långa näsor och två avlånga ansikten som grubblade på om det som nyss skett kanske hade kunnat hanterats på ett lite bättre sätt.
För faktum är – hade vi sagt till killen att allt bara var skräp men att vi kunde slänga det åt honom “för att vara hyggliga” så hade han nog bara blivit glad och tackat för hjälpen. Hade vi sagt en hundring hade han säkert blivit ännu gladare.
Nu sa vi som det var och titta hur det gick…
Men – ljuga ska man aldrig göra och istället för en sällsynt skiva som vi kunde sålt för ett par lakan så fick vi en dråplig historia att berätta. Värt kanske ännu mer…
Bäst som skedde alltså.
Fast visst sved det…en kvart åtminstone, sen kom nästa kille med nya skivor att dyka ner i.

Popularity: 2% [?]

03.03.17

Kapitel 12 – (november 1996) Hur det kommer sig att väggar och tak i butiken blev gula

Posted in Min blogg at 12:13 am

Jag lovar, det är en smått bisarr känsla att vakna upp på morgonen, gnugga sig i ögonen, titta upp i taket och så med ett ryck komma på att – just det – inom inte alltför lång tid kommer man att stå bakom disken i sin egen butik. Och hur overkligt det än kan verka så är det just så det är. Det är ingen dröm som man precis vaknat upp från – det är sant.
Utan att nån gång ha haft på sig de galoscherna är det hart när omöjligt att sätta sig in i hur det kan snurra till uppe i ens huvud i ett sådant läge. All sätts ordentligt på sin spets under sådana förhållanden.
För mig så blandades huller om buller total eufori med becksvart ångest. Och för var dag som gick, ja nästan för var timme som gick, blev det bara värre och värre.
Visst, inget snack om att tanken på att äntligen ha ett eget hak var gränslöst häftig – samtidigt var jag livrädd intill sömnlöshet på nätterna över det som jag hade gett mig in på.
Jag hade alltså skrivit på för ett fyraårskontrakt. Det vill säga, skulle jag bli piskad att lägga av för att det inte funkade så hade jag likt förbannat åtagit mig att betala full hyra för lokalen tills jag hittade någon annan som ville ta över. En nog så tung ryggsäck att bära på i ett läge då man inte har en susning om hur det kommer att bli. Mitt lilla sparkapital var också på väg att ta slut och det i en takt som jag inte alls var bekväm med. Om vi – alltså jag och min kompis Tommy som innan start hjälpte mig med allt praktiskt – inte kunde få upp dörrarna till butiken illa kvickt skulle det rätt snart bli ganska svettigt.
Och vad visste jag – efter att jag väl öppnat kanske allt ändå skulle braka rakt åt helvete efter typ tre månader med en gruvlig konkurs som bästa minne?
Det enda jag kunde göra var att hoppas på att alla skräckvisioner skulle komma på skam, att tillräckligt med folk skulle leta sig till butiken och att allt, smidigt och smärtfritt, i slutändan skulle ordna upp sig.
Alternativet att det inte skulle göra det var å andra sidan inte speciellt roligt att se framför sig…
Inte undra på att tankarna for omkring däruppe.

Nåja, hade jag nu skrivit på det där kontraktet fanns väl inget annat att göra för mig än att peta gaspedalen i botten och få undan allt grovjobb så fort det bara gick och sen snabbt som fasiken sparka igång hela karusellen.
Bara att kavla upp ärmarna och köra alltså.
Först av allt skulle väggar och tak målas. Snyggt och fräscht ville jag ha det innan vi gick vidare med inredningen.
Färgen på väggarna hade jag bestämt på förhand. Visionen som jag såg framför mig var en butik – min egen butik – med snyggt målade kritvita väggar.
Ljust och fräscht – allt annat vore bara trams.
Väggarna skulle vara vita – punkt slut.
Det tyckte inte min hjälpreda Tommy.
“Vitt? Nänä – vitt det är för sjukhus och skolor, så ska vi inte ha det här på Mickes! Här ska det vara gult. Gula väggar och gult tak. Samma färg som på skylten utanför fattar du väl!”
Jaha, det var ju bara att kapitulera. Hade Tommy sagt en sak så visste jag att det inte var någon större mening att säga emot. Efter en halvminuts fåfänga protester mest för sakens skull, som för att markera att det ändå var jag som hade det avgörande ordet, så slängde jag in handduken.
“Gult? (suck) Okej då, det får väl bli gult då.”
Tur att jag gav med mig där kan man lugnt säga för just den gula färgen har med tiden blivit ett riktigt signum för Mickes. Skylten utanför är som Tommy påpekade gul och när vi sent omsider, efter typ femton år, började med påsar med eget tryck på blev det Mickesgult även där. Klart att väggarna och taket också skulle vara gula.
Så visst, Tommy hade rätt – igen, och det visste han. Den lurifaxen hade redan, säker på sin sak, varit i färgaffären tvärs över gatan och beställt några burkar.

Sent på eftermiddan två dar senare gjorde vi den sista dragningen med färgen på väggar och tak. Ja, vi och vi – Tommy rollade medans jag höll i stegen är nog en mer korrekt beskrivning av vad som hände.
När allt var klart bytte vi om och gick till pizzerian, som i dag är en wok, belägen även den tvärs över gatan. Vi beställde varsin pizza och något att dricka, efter det satte vi oss vid ett av borden vid fönstret. Snacket var förmodligen lite halvfokuserat kringsnack på hur vi skulle lägga upp jobbet de kommande dagarna. Mycket fanns kvar att göra – hitta inredning, prismärka ett par tusen plattor och tidningar och i så god ordning som möjligt kvickt som attan ställa ut dem i butiken. Medans vi pratade lät jag, som man brukar göra, förstrött blicken glida över den novemberkvällsindränkta Långholmsgatan. Allt var som det brukar vara vid den årstiden runt sex, sju. Mörkt, grått, regnigt, blött, halvdeppigt och allmänt småtrist. Mörkfärgade bilar körde i pölarna längs gatan och skvätte regnvatten upp på den redan blöta trottoaren.
Men så pang! – så var det som att jag fått en riktig örfil. Helt plötsligt så insåg jag hur bedövande vackert det var på andra sidan gatan.
Jag såg hur den mörka husfasaden kontrasterades på ett nästan trolskt sätt mot den bjärt nymålade gula färgen från butikens väggar och tak. Eftersom vi lämnat alla lysena i butiken tända var allt maximalt exponerat. Vid det laget fanns heller inget i den då tomma lokalen som kunde störa skenet från den rena, nästan skrikande gula färgen. Det var som om någon tryckt in en gigantisk guldtacka in i den mörka husfasaden.
Det var en mycket vacker syn.
Där och då, inne på pizzerian med höstmörkret och ett strilande novemberregn utanför, kände jag för allra första gången att det här nog skulle kunna bli bra. Riktigt bra till och med.
Alla de tvivel jag alldeles innan hade haft viskandes i öronen på mig – både stora och små – tystnade med ens och en stor överväldigande känsla kom över mig.
Helt black, utan inkomst och med ytterst osäkra framtidsutsikter satt jag alltså och stirrade ut i regnet – men nu med en nyvunnen insikt.
Det handlade inte om något fånigt som imperiedrömmar eller legendstatus utan bara om att det trots allt med tiden nog skulle bli rätt kul det här med affären…
…och det bara för att det lyste så fint från fönstren på andra sidan gatan.

Popularity: 2% [?]

02.27.17

Några ord om varför den här gruppen finns till

Posted in Min blogg at 7:57 pm

Okej…
Efter ett par års bloggande och skrivande tyckte jag att det skulle kännas kul med nån form av avslut. Min tanke var att ta ett urval av de texter jag skrivit om och runt omkring butiken, lägga till en del nyskrivet och sen ge ut en komprimerad version i bokform.
I slutet av november är det tänkt att den fysiska formen ska vara klar. I boken kommer jag i krönikeform att berätta om olika dråpliga möten med dråpliga personer osv. En hel del historier och anekdoter kommer att trängas med varandra, förhoppningsvis kan åtminstone något bli underhållande för den som läser.
I bästa fall blir det väl något som kommer att läsas av några hundra, men allt i livet räknas nu inte i pengar eller framgång. Man kan göra något för att man vill göra det också, just i det här fallet så känns det nästan som att det ska göras…

Beslutet att sammanställa det här tog jag redan för ett par år sen, men varvat med flitigt arbete har det gått långa perioder då nästan ingenting har hänt.
Inte så bra om man vill bli klar nån gång, sen dyker det ju under tiden också upp nya tossigheter som absolut måste vara med. Så efter något år kände jag att jag nästan var längre från målet än när jag startade.
Jaha.
Med fortsatt satsning på den linjen så skulle det inte bli någon bok under det här seklet.
Till slut såg jag mig piskad att hitta på något knep för att pressa mig själv. För några veckor sedan satte jag då upp en oantastlig deadline i samråd med Per på Fagus Förlag som – kul nog! – vill ge ut boken.
Det kändes rätt att ha gjort det, det är som min kompis Katrin uttryckte det: “En deadline är kreativitetens moder, total frihet skapar bara apati”.
Ytterligare en piska blev det sen efter att ha skapat den här FB-gruppen. Nu bara måste jag ha ett kapitel klart varje vecka för att inte tappa ansiktet inför alla som är med här.
Alltså – uppskjutandets tid är förbi vad det gäller det här projektet.
Med det upplägget så tror jag mig också ha minimerat risken att nån går på en nit. Följ bara vad jag lägger ut en gång i veckan. Gillar ni vad ni läser så köp sen gärna boken, om inte så låt allt här i livet bara fortsätta att gå sin gilla gång.

Popularity: 2% [?]

02.26.17

LP-skivor av och med Elvis Presley #59 – A Legendary Performer vol 1

Posted in Min blogg at 11:43 pm

Den här plattan är väldigt speciell för mig – A Legendary Performer vol. 1 var nämligen den allra första LP som jag köpte med Elvis.
Och vilken fullträff det var!

När jag våren 1974 köpte den här plattan visste jag i stort sett inget alls om karln som sjöng på den. I min värld hade han alltid varit en udda figur från en helt annan epok. Varken jag eller någon jämnårig kompis hade någonsin lyssnat på honom. In The Ghetto och Suspicious Minds hade jag såklart inte kunnat undgå att höra när de låg på Tio i topp, men det var inte min melodi då när de dök upp. Elvis femtiotal hade jag aldrig hört, hade aldrig heller aldrig ens funderat på vad det var.
Elvis Presley var helt enkelt en artist som, med ett modernt uttryck, helt gått under min radar.
Orsaken till att jag nu den där vårdagen ändå gick och köpte A Legendary Performer var att jag kort tidigare hade hört Elvis på radion, minns inte vilken låt, och tänkt att han kanske ändå var värd att kolla upp. Det var nog min ungdomliga nyfikenhet som fick mig att chansa, inte första gången det hände.
Jag tror att det var till Skivgrossisten på Drottninggatan jag gick och att inne i butiken så tog jag första bästa skiva i Elvis-facket som jag fick vantarna på. Det råkade bli just A Legendary Performer vol. 1.
Förstå nu – det här var musik så långt ifrån det som jag då lyssnade på som det bara kunde bli. Den tunga gitarrbaserade rock typ Hendrix och Canned Heat uppblandad med engelsk symfonirock a la’ Yes och Emerson, Lake & Palmer går ju inte direkt hand i hand med Elvis Presley. Ändå blev jag från allra första lyssningen helt golvad. I stort sett allt på A Legendary Performer upplevde jag direkt som helt fantastiskt.
Jag kan ärligt säga att den enda låt på plattan som jag med bestämdhet kände igen från förr var “Can’t Help Falling In Love”, och då ändå bara som ett vagt minne från åtskilliga år tidigare. Inte ens Heartbreak Hotel var bekant!
Så…för mig blev den här skivan nästan som att bli född på nytt. Det är inte att ta i att säga att med A Legendary Performer vol. 1 så öppnades ett nytt universum upp för mig.
Jag blev ett Elvis Presley-fan för resten av livet!

43 år senare så sitter jag år 2017, i min egen skivbutik, och skriver de här raderna på min blogg som ska handla om just den här skivan. Det var kanske inte så lätt att lista ut när jag den där vårdagen 1974 gick fram till kassan på Skivgrossisten med A Legendary Performer vol. 1 i handen.

Nu går vi in på innehållet på skivan!

Då flera av spåren redan förekommit på andra skivor som jag redan skrivit om så fattar jag mig lite kortare än vanligt på just de låtarna.

A Legendary Performer vol. 1
Utgiven i januari 1974 på RCA
Skivnummer CPL1-0341

1. That’s All Right

Elvis allra första singel utgiven på Sun. Inspelad 5 juli 1954.
Skivnumret var Sun 209 om ni inte redan visste det…

2. I Love You Because
Även om That’s All Right Mama var Elvis debutsingel så var “I Love You Because” den allra första låt som han spelade in på kommersiell basis i Sun-studion. Även I Love You Because spelades in 5 Juli 1954.
Det här är dock en version som skiljer sig en hel del från den som ligger på Elvis första LP – “Elvis Presley”. Den är inte bara en minut längre, utöver det har den både ett gitarrintro och ett talat mittparti.
1956 års version ska dock vara ihopklippt från den här tagningen, nummer två, och tagning fyra. Var det är klippt vet jag däremot inte.

3. Heartbreak Hotel

Elvis första hit – och vilken hit sen…
Förmodligen hade Elvis varit ihågkommen än idag för “Heartbreak Hotel” även om han direkt därpå hoppat av musikbranschen och börjat köra lastbil igen istället.

4. Elvis (Intervju från 1958)

Intervju plockad och saxad från EP-skivan Elvis Sails.
Första gången jag hörde det här är något av de starkaste minnen jag har från första ögonblicken i mitt Elvis-liv. Att få höra denna mytiska gestalt, som jag då visste så lite om, komma ut ur mina högtalare och prata om rock’n roll – bara där var jag såld.
Totalt.

5. Don’t Be Cruel

En av Elvis största succéer någonsin. Singeln, parad med Hound Dog, låg den etta i USA under 11(!) veckor!

6. Love Me
Den första av de tre outgivna låtarna från 1968 års NBC TV Special.
Saker är annorlunda idag mot för 40 år sen. Nu är det bara att köpa en DVD eller gå in på youtube och titta på något som man vill kolla upp. Från det att jag blev ett Elvis-fan fick jag vänta i tre och ett halvt år på att SVT skulle visa TV-Special. Och som jag längtade! De tre spåren på den här plattan fick mig att inse att det ens hade funnits en comeback-special. Smakproven på den här skivan gjorde mig oerhört nyfiken. Efter att ha köpt LPn förstod jag att den hade varit något helt utöver det vanliga. Att dessutom få se den fick jag dock länge fantisera om.
Nyårsafton 1977, alldeles efter tolvslaget visades den till slut på SVT, och – den överträffade såklart mina allra vildaste förväntningar.

7. Tryin’ to Get to You
Tryin’ To Get To You är även den en tidigare outgiven out-take från 1968 års TV-Special.
Originalet inspelat i februari 1955 är i min bok bland det allra bästa som spelades in på Sun, 1968 års version är minst lika häftig. Den som inte faller för det här ska nog hålla sig till Flamingokvintetten eller James Last…
Hur som – det är nog få artister förunnat att bli tvungen att utesluta suveränt material som detta från en show på grund av att det inte fick plats.
*

Side B

*
1. Love Me Tender

Titellåten från Elvis första film, inspelad 1956.
Personligen har jag aldrig varit helt såld på originalet på Love Me Tender med sitt minimalistiska arrangemang. Den mer storslagna sjuttiotalsversionen har jag alltid föredragit.

2. Peace in the Valley

Peace In The Valley är kanske inte någon av Elvis starkare ögonblick från femtiotalet, det känns ändå befriande att skivan innehåller ett par lite otippade inslag.

3. Elvis’ Farewell to His Fans

Även denna intervju är tagen från EPn Elvis Sails. Den är inte lika spektakulär som den första, men var gång jag lyssnar på den så är lika fascinerande att lyssna på.

4. (Now and Then There’s) A Fool Such as I

Det här är en av de fem låtar som Elvis spelade in i 10 och 11 juni 1958 under permisen från Fort Hood.
(Now And Then There’s) A Fool Such As I är något av det bästa som Elvis spelade in under sitt femtiotal. Sånginsatsen är här helt enkelt oslagbar. Att han hade mer att ge i sitt kommande artistliv stod redan då bortom allt tvivel.

5. Tonight’s All Right For Love

Soundtracket till filmen GI Blues hade två olika öppningsspår…allt beroende på var man bodde i…! För de som bodde i ett icke-engelskspråkigt land så var det LPn med den här låten som första spår som hamnade i skivdiskarna. I engelskspråkiga länder hade GI Blues istället låten med den minst sagt likaklingande titeln Tonight Is So Right For Love som första spår. Det är ändå två helt olika kompositioner.
Hänger ni med? Knappt att jag gör det ibland…

Tonight’s All Right For Love älskade jag från första lyssningen på den här plattan
Och…jag gör det än idag. En minut och tjugo sekunder lång, men bara så läcker! Fantastiskt arr från mandolinen och dragspelet via Jordanaires läckra kör till de häftiga trum-fillsen i finalen – och så ovanpå detta Elvis fantastiska röst.

6. Are You Lonesome Tonight?
Även Are You Lonesome Tonight är tagen från 1968 års come-back och som de övriga två tidigare outgiven.
Ända till slutet var Are You Lonesome Tonight en av hörnpelarna i Elvis live-framträdanden. Motvilligt dock, det sägs att den var en eftergift från Elvis till översten vars hustru hade just den sången som favoritlåt. Det märktes nästan alltid på Elvis inställning. Redan här, 1968, spexar han hejdlöst med Are You Lonesome Tonight – något som han kom att göra i stort sett var gång han framförde den.
Lägg märke till att Elvis kör ett varv extra här, när han enligt “schemat” ska sluta kör han ett varv till.

7. Can’t Help Falling in Love

Jag kan inte hjälpa det – var gång jag hör Can’t Help Falling In Love tänker jag på vilken lysande låt det här är.
Arret, kompositionen och framförandet lysande och Elvis sjunger som en Gud – fast han knappt tar i alls.
Magiskt.

Ja, visst är det här en riktigt härlig samling. Tidsspannet är kanske lite begränsat, studioinspelningarna går bara fram till 1961, men vad gör väl det? Det är ju plattan igenom fråga om klassisk, tidlös musik. A Legendary Performer blir därför också långt ifrån en “best of”, istället är den ett utmärkt tvärsnitt på Elvis artisteri under de första åren och som bonus får vi två intervjuer och tre härliga live-låtar från 1968.

Betyg: en mycket stark FYRA!!!

Popularity: 5% [?]

02.23.17

Vad som hände alldeles innan öppning under butikens första dag

Posted in Min blogg at 7:25 pm

Så vaknade jag upp då på morgonen den tjugoandra november 1996.
Just precis det här var dagen då det äntligen skulle smälla. Dagen med ett gigantiskt D. Efter veckor som kändes som sekel skulle till slut portarna till min egen skivbutik slås upp.
I det längsta siktade jag på att tajma in öppningen med min födelsedag den sjuttonde, men det missade jag med fem dar. Det fick bli trettiotreårsdagen av JFK istället, alltid något.
Men att det dragit ut på tiden hade varit mer än bara lite förargligt, det hade kostat på rejält – mina pengar höll på att ta slut.
Med allt fler dagar som gick utan att butiken kunde öppna började jag känna en viss panik. Knappt en spänn fanns kvar i plånboken hur mycket jag än grävde. Hur billig inredningen än var som jag hade hittat var den ändå inte så billig att den var gratis. De sista dagarna fick jag ödmjukt svälja min stolthet. För att ha råd med alla utgifter var jag tvungen att gå till blivande konkurrenter och sälja av prylar. På förmiddan varje dag åkte jag till Fridhemsplan med en kasse skivor att kränga på nån börs – plattor som jag väldigt mycket hellre hade sålt kort senare i min egen butik. Men vad göra förutom att ta ett djupt andetag och skrida vidare?
Till prylbutiken Wigerdals Värld sålde jag också en Moog från 1970. Det sved rejält men jag behövde verkligen pengarna, för det var inte bara bord, färg och dylikt jag behövde, just då var en femtiolapp skillnaden mellan att kunna äta kvällsmat eller gå till sängs hungrig.
Så alternativ fanns inte, innan allt är på plats kan man ju rimligtvis inte öppna, hur gärna man än vill.

Nu hade vi i alla fall äntligen kommit till punkten då allt det som måste göras för att kunna sparka igång kändes avbockat och klart. Väggarna var målade, skylten uppmonterad, disken och kassaapparaten på plats, borden inköpta, skivbackarna uppställda, alla skivor och serier hade forslats till butiken och rubbet var – efter en oändlig möda – prismärkt och utställt.
Ja, sen var det allt småplock som telefonabonnemang, försäkring, energi osv., men även det var kirrat!

Så det var med en rejäl tillförsikt som jag kravlade mig upp och ställde mig i duschen.
Äntligen…
Men nog var det blandade känslor jag hade. Tänk om det inte skulle hända nånting därborta, om inte en käft kom in i butiken. Om allt brakade åt helvete – vad skulle jag göra då?
Till och från försökte orosmolnen att ta nåt slags kommando, men var gång slog jag bara bort det där mörka, svarta som svävade runt mig. För jag hade ju inget val, nu var det såklart bara att trycka gasen i botten. Det fick bära eller brista. Förnuftet sa mig att det här nog skulle gå bra, men spådomar är en sak – verkligheten en annan.

Det var fortfarande tidig novembermorgon när jag kom fram till butiken efter den sedvanliga promenaden över Västerbron.
Bara det att öppna dörren och titta in fick optimismen att stiga markant. Att sen träda in i den nymålade och nästan spartanskt men väldigt fint inredda lokalen var en rejäl kick. Inget att snacka om, det här kändes riktigt, riktigt bra.
Och det smått otroliga var – att det var m-i-n butik, det var m-i-t-t namn som stod på skylten utanför.
När jag gick omkring där inne och tittade mig runt började jag känna mig smått euforisk…
Men – inget skulle lämnas åt någon slump för det. Jag skrev nya skyltar, satte ut “det där lilla extra” i skylten osv. In i det sista körde jag både dammsugning och skurning. Säkert lite överarbetat men det är inte var dag man inviger sin egen butik.
Så från ingenstans ringde plötsligt den nyinstallerade telefonen! Premiärringaren var min gamle polare Håkan Gullberg. Håkan ville dels önska mig lycka till på öppningsdagen dels berätta att han på eget bevåg dan innan gjort ett utskick via fax till några dagstidningars musikredaktioner.
“Micke Englund, en av Sveriges största Elvis-samlare, öppnar sin butik på Långholmsgatan 20 i Hornstull i morgon den tjugoandra november” löd det.
Håkans tanke var att kanske, kanske någon redaktion skulle slänga in en liten blänkare på nöjessidorna. Försöka duger.
Jättesjysst gjort så klart, jag tackade ödmjukt, men chansen att nån skulle nappa på det bedömde jag som minimal.
Där fick jag dock fel.

Jag avslutade samtalet och fortsatte mitt plockande men blev kort därpå avbruten igen då det knackade på rutan till dörren. Jag tittade ut och till min stora förvåning såg jag att det var Sten Berglind, musikskribent i Expressen och legendariskt Elvis Presley-fan, som stod därute och trampade i novemberkylan.
Det var inte utan att hjärtat hoppade till ett extra slag. Förutom att jag älskade att läsa Stens krönikor hade jag sträckläst hans bok “Från Västerås till Memphis” som han skrev strax efter Elvis död 1977. Jag tyckte att den var helt lysande, läste ut den på en dag.
Nästan tjugo år senare ska jag precis till att premiäröppna min egen skivbutik och vem hänger på låset för att vara först på plan om inte – Sten Berglind.
Ibland är livet bara så vackert…
Jovisst, klockan var bara tio, men såklart gick det inte att neka Sten Berglind att komma in.
Jag låste upp och öppnade.
“Välkommen in” sa jag med illa dold stolthet i rösten.
Förmodligen bugade jag lite lätt när jag höll upp dörren. Att som första gubbe få in Sten i affären var för mig en i det närmaste ofattbar ära.
Inte för Sten dock.
Utan ens en antydan till några ceremonier lufsade han in, och det var knappt att han ens höjde på ögonbrynet som svar på min hälsning. Halvvilset tittade han sig omkring och mumlade något som jag tolkade som:
“Jag fick ett fax om att det ska finnas Elvis-plattor här. Var har du dom?”.
Jodå, inarbetade artighetsfraser som “Hej! Hur är läget?” är inte Sten Berglinds paradnummer, sådan är han bara. Det vet jag såklart idag men det visste jag inte då. Onekligen blev jag en aning brydd över Stens lite kärva entré. Den kittlande förväntansfulla och optimistiska stämning som alldeles innan fyllt lokalen började snabbt att avta. Att det knappt fanns en Elvisplatta i affären gjorde förstås inte saken bättre…
När Håkan skrev sitt utskick hade han inte en aning om vad jag hade tänkt ställa ut på premiärdagen, och inte hade han bemödat sig om att fråga utan bara utgått från att jag skulle ha ett par hundra Elvis-rariteter till salu.
Jaha.
Visserligen hade jag släpat så gott som hela min skivsamling till butiken, men just Elvis-vaxen hade jag lämnat hemma. Kanske gick det att hitta någon trist dublett men mer var det inte. För en inbiten samlare sen femtiotalet fanns det noll att hämta.
När jag förklarade hur landet låg till blev Sten inte direkt mindre avigt inställd.
“Nähä.” klämde han ur sig. Inte mer.
En lätt obekväm stämning började nu krypa fram i lokalen…
“Haru några andra femtiotals-singlar då?” frågade han, fortfarande utan att titta mig i ögonen, men med aningens mer irritation i rösten än nyss.
Som tur var hade jag kvällen innan fixat några lådor med diverse singlar, allt blandat om vartannat. Med en försiktig gest visade jag var lådorna stod och bad samtidigt en tyst bön om att Sten skulle hitta åtminstone nånting, hur futtigt det än kunde vara.
Med en djudlig suck började Sten plöja igenom de två lådorna uppställda på ett av borden.
För att åtminstone bryta isen lite grann och kanske lätta upp den lite bistra stämningen ett par hekto tänkte jag att jag skulle pumpa Sten lite på hans Elvissamlande.
”Men…har inte du komplett Elvis redan?” frågade jag käckt men kanske inte så listigt.
”Nä.” klippte han av. “Komplett får man ju aldrig.”
Sen blev det tyst.
Nej, så klart. Komplett Elvis, vem fan har det? Och hade han nu haft det hade han väl inte kommit hit…
Stens svar och fortsatta fokuserade bläddrande i lådan sa mig att det var bäst att vara tyst. Han fick fortsätta att plocka bäst han ville medans jag lite stukad fortsatte att förbereda den nu nära förestående öppningen.

Sten var klar på bara någon minut, mer än så fanns det inte i lådorna. Men se där! Till min outsägliga glädje plockade fanskapet ur en av lådorna faktiskt upp en liten EP-skiva. Artisten var Chet Atkins och skivan var utgiven på RCA, och tror att den hette “Chet Atkins In Hollywood” men där kan jag ha fel.
Legendaren Chet Atkins hade varit producent och gitarrist på Elvis tidiga inspelningar på RCA så, ja, det var inte Elvis – men ganska nära.
Sten kollade skicket, allt var okej, och han bestämde sig för att köpa plattan. Det fanns inte en chans att läsa av något på Stens ansiktsuttryck och självklart vågade jag inte fråga, men jag hoppades innerligt att den lilla plastbiten han räckte över till mig skulle rättfärdiga trippen över Västerbron, men självklart vågade jag inte fråga.
Tjugo kronor kostade den och Sten plockade fram en inte alltför skrynklig tjuga. Sen lade jag skivan omsorgsfullt i en påse, Sten tog emot den, fick ur sig ett lågmält tack, nickade lätt mot mig, vände på klacken, öppnade dörren och gick ut.
I samma sekund så slog det mig vad som just hänt.
Pang!
DÄR OCH DÅ, runt tio över tio den 22 november 1996, hade den ägt rum – den allra första transaktionen på Mickes Serier, CD & Vinyl!!!
Jag jublade, slängde upp en knuten näve i luften i ett segertecken och gjorde ett hopp där jag i luften slog ihop klackarna i den nästan helt tomma lokalen.
Att det inte var mer än tjugo spänn spelade ingen som helst roll. Någon hade kommit och handlat något i min butik, det var allt som betydde något! Den lite jobbiga stämningen bara tio sekunder tidigare var som bortblåst.
Jag hade faktiskt inte alls tänkt att denna i sig rätt obetydliga händelse skulle få en så kraftig eufori att skölja igenom min kropp. Men det gjorde den. Det blev helt enkelt en enormt förlösande känsla efter alla månader av att först hitta en lokal, sen ta över den för att slutligen göra iordning den. Äntligen var jag där – på riktigt!
Ja – det var som att bestiga ett högt berg. Helt plötsligt så står man bara där.
Lyrisk över det som just hänt fattade jag ett snabbt beslut. Jag plockade fram häftpistolen, ställde mig på en stol och nitade fast Stens tjuga i taket alldeles över disken.
Där satt den, där fick den sitta och, jodå, visst hänger sedeln där än i dag.
Vilken start på dan – och då hade jag ännu inte ens öppnat!

Popularity: 7% [?]

02.19.17

LP-skivor av och med Elvis Presley #58 – Raised On Rock / For Ol’ Times Sake

Posted in Min blogg at 10:48 pm

Sommaren 1973 började det bli panik på RCA-kontoret. Elvis hade inte varit i en skivstudio på över ett år, den senaste plattan “Fool” bestående av blandat hopskrap av överblivet material hade sålt bedrövligt och nu var man tvungna att illa kvickt få ihop nytt bra material till ett kommande skivsläpp. Det fanns också ett kontrakt där Elvis hade förbundit sig att ge ut ett visst antal skivor per år så för första gången någonsin satte skivbolaget press på Presley.
“In i studion och spela in en ny skiva” löd den direkta ordern. Inte så lite motvilligt gick Elvis ändå sin uppdragsgivare till mötes.
Marty Lacker kom upp med förslaget att de den här gången skulle spela in i legendariska Stax som lägligt nog låg i Memphis – och så fick det bli. Studion bokades i sex dagar i hopp om att kunna åtstadkomma något i likhet med vad som hade gjorts vintern 1969 i American Sound Studio eller 1971 i Nashville. Men…där Elvis bara något år tidigare under samma tidsrymd hade spelat in 30-35 låtar där i stort sett allt var outstanding blev det den här gången inte ens tio – och knappt en enda av de nio som spelades in var vad man skulle kalla för direkt bra. Ordet katastrof låg nära till hands..
Orsak till att det blev så här fanns.
Elvis mådde definitivt inte bra i den här perioden, vare sig mentalt eller fysiskt, och han var egentligen inte alls intresserad av någon skivinspelning just då utan gjorde det mest bara för att han måste. På flera av spåren låter Elvis i stort sett helt ointresserad av det som han pysslar med. Låtmaterialet som erbjöds var också magrare än någonsin. Policyn att bara spela in låtar där man själva hade rättigheterna slog hårt mot slutresultatet den här gången.
Allt detta verkar även ha smittat av sig på omgivningen för det är sällan eller aldrig något större tryck i kompet på de här inspelningarna. Det mesta låter väldigt tassande och trevande även på de spår som ska vara lite tyngre. Nästan dansbandsvarning här och var.
Det var fyra år mellan Amercan Sound Studio och Stax – men det hade kunnat vara fyrtio. Knappt en siffra gemensamt.

Två månader efter dagarna i Staxstudion spelade man i panik in ytterligare två låtar, “Are You Sincere” och “I Miss You”, i Elvis bostad i Palm Springs. Allt med hjälp av sin mobila inspelningsstudio som RCA monterade upp i vardagsrummet. Det fanns inget val helt enkelt, man var tvungna att få ihop tillräckligt med material för att kunna ge ut en hel LP och ville inte Mohammed komma till berget fick berget komma till Mohemmed.
Utöver de två nämnda spåren lades det även på sång på “Sweet Angeline”, en låt det bara blev en instrumentalbakgrund på under inspelningarna i juli.
Planerna hade dock på förhand varit större än så, Felton Jarvis kom definitivt till Palm Springs för att spela in mer än två och en halv spår, men Elvis verkade nästan pinsamt ointresserad. Jarvis hade tre låtar till med sig som det bara var för Elvis att lägga sång på, men det schabblades bort och blev sen tyvärr aldrig gjort.
Ytterligare en skuffelse kom när Jarvis fick reda på att överste Parker i ett utfall av vendetta mot honom förbjöd Jarvis att göra någon som helst form av pålägg på inspelningarna från Palm Springs. Lyssna noga så kan ni höra hur naket det är – det finns inte ens trummor med på det som spelades in i där.
En LP blev det till sist, men det var inget att direkt göra vågen för. Nej, det är nog inte bara jag som är måttligt förtjust i plattan “Raised On Rock/For Ol’ Times Sake”, den är nog allmänt sedd som en rätt misslyckad platta.

Titlar på Elvis LP-skivor ja…Den här skivan hette när den kom “Raised On Rock/For Ol’ Times Sake”. Jag har svårt att tänka mig en klumpigare titel. Senare utgåvor kom dock befriande nog att heta det som alla ändå kallade den för – “Raised On Rock”.

*

Raised On Rock/For Ol’ Times’ Sake
Utgiven i november 1973
Skivnummer: APL 1-0388

*
1. Raised on Rock

Skivan öppnar med titelspåret.
“Raised On Rock” är väl inte direkt en bra låt. Kompet och arret har en ganska skön “Feeling” över sig men gör Elvis knappt någonting alls för att den här rätt mediokra kompositionen överhuvudtaget ska lyfta. Han verkar mest bara ta sig igenom låten. Jag får en känsla av att den inte alls passar honom.
“Raised On Rock” släpptes ändå som singel, en singel som floppade. Jodå, när såg ni senast en “best-of” med Elvis där “Raised On Rock” fanns med på låtlistan? Nej just det, i stort sett aldrig.

Texten som Elvis sjunger, som handlar om en kille som när han växte upp lyssnade på låtar som “Hound Dog” och “Johnny B Goode”, känns också riktigt “corny”. Elvis satt väl aldrig på sitt pojkrum och lyssnade på rock, det var ju han som skapade “rock’n roll”!

2. Are You Sincere
“Are You Sincere” kunde ha blivit riktigt bra om bara inte Elvis hade låtit så pass ointresserad av det som han höll på med.
På det talade partiet låter det nästan som om han håller på att somna. Men – det är en fin låt, jag tycker bara att den kunde ha gjorts lite tuffare, med lite mera “guts” i sig.
“Are You är en av de två låtar som spelades in i Palm Springs i september samma år. Frånvaron av pålägg, det finns alltså inte ens trummor med på den här låten, ger ett märkligt intryck. Den lätt orena avslutande tonen från här skivdebuterande Voice känns kanske inte heller alltför imponerande..
“Are You Sincere” låter mest som en demo och borde kanske ha getts chansen i ett senare sammanhang istället.

3. Find Out What’s Happening
“Find Out What’s Happening” säger mig ingenting. Både framförande och låt saknar för mig all tänkbar nerv och spänning. Den är inte direkt dålig, den är bara en av Elvis mest anonyma låtar någonsin.

4. I Miss You
“I Miss You” är däremot en av plattans bästa spår. Även den spelades in hemma hos Elvis i Palm Springs. Det är en fin komposition som Elvis gör full rättvisa. Här tycker jag också att det är mera energi i framförandet jämfört med “Are You Sincere”.
Synd bara att inte Jarvis fick tillåtelse att göra åtminstone några små pålägg, det hade kunnat bli pricken över i:et.

5. Girl of Mine
“Girl of Mine” är en hyfsad countrylåt och Elvis lägger in mer av sig själv här än på mycket annat från Stax-inspelningarna. Men det räcker ändå inte. Presley är här fjärran från sin bästa form och rösten spricker nästan låten igenom. Men, redan från start är det här inte tillräckligt starkt material.

Sida B

1. For Ol’ Times Sake

“For Ol’ Times Sake”, skriven av Tony Joe White, är onekligen en väldigt fin låt. Sättet den görs på, trevande och släpigt som att ingen verkar vilja ta kommandot, känns dock inte optimalt. Hade det här varit en “outtake” så hade jag kunnat förstå det, en första eller andra tagning, när det nu inte är det så känns det lite märkligt. Slutresultatet blir helt okej, men var gång jag hör “For Ol’ Times’ Sake” får jag känslan av att den hade kunnat vara så mycket bättre om det lagts lite mer tid och energi på inspelningen.
Jag tycker att Felton Jarvis skulle ha ratat den här rätt tama, energifattiga tagningen och bett gubbarna göra om allt vid ett senare tillfälle.
Det här är ändå en av skivans bättre spår.
“For Ol’ Times Sake” hamnade som b-sida på singeln “Raised On Rock”.

2. If You Don’t Come Back
Var det hyfsat på låten innan så blir det värre här.
Elvis låter här som om han går på valium och varken låten eller tonarten verka passa honom. Det här var det första som spelades in under sessionen i Stax-studion, ingen i studion verkar ha varit speciellt exalterad av låtvalet – så gick som det gick också.
För den som ändå tycker att det här låter ganska okej – ta och lyssna på Drifters helt överlägsna original från 1963. Säger allt.

3. Just a Little Bit
Rosco Gordon hade en mindre hit med den här låten 1960.
Gordons version är helt överlägsen Elvis pinsamma försök till nånting av musikaliskt värde.

4. Sweet Angeline
I all sin enkelhet är det här en av skivans bättre stunder. Bakgrunden till “Sweet Angeline” spelades in i Stax i juli men sångpålägget gjordes alltså två månader senare i Palm Springs och skillnaden i engagemang är ganska uppenbar. Hade låten bara gått aningens snabbare och det funnits ett lite mer dynamiskt arrangemang så hade det här kunnat bli snudd på lysande. Nu saknas det, det blir lite att låten släpar sig fram men Elvis egen insats är bland skivans bättre.

5. Three Corn Patches
En tämligen trist Leiber-Stoller komposition. Kompet är för en gåmgs skull rätt tungt men Presley tycker inte att det här är en rolig låt att sjunga och när han väl ger upp lämnar han den med en av sina sämre vokalinsatser någonsin.
Inte direkt någon drömfinal på plattan.

Intentionerna till de här inspelningarna var väl goda men det borde vara uppenbart för vilket fan som helst att det som skedde i Stax-studion i juli 1973 var långt under Elvis normala kapacitet. Räknar vi bort sextiotalets soundtrack-plattor så är det här helt klart en av Elvis allra sämsta plattor. Framför allt så finns det nog ingen annan skiva, filmplattorna fortfarande undantagna, där Elvis låter så oengagerad.
Som tur var så kom han ganska snart upp ur den svackan.
Mera om det snart!

Slutbetyg: en tvåa…

Och – till vardags skriver jag i nätmagasinet Elvis Forum. Där finns inte bara jag utan ett par riktigt skarpa pennor som ur olika synvinklar en gång i månaden skriver om Elvis Presley.
Gå gärna in på www.elvisforum.se och titta.

Popularity: 3% [?]

02.17.17

Melodifestivalen och en vit och en svart strumpa

Posted in Min blogg at 2:59 am

Jaha, den här gången gick det undan.
Melodifestivalen 2012 fick sin första skandal redan dag ett, bara några timmar efter artisternas ankomst till Växjö. En vadhållningsfirma hade nog bara gett pengarna tillbaka på att Thorsten skulle ha blivit den förste att vaska fram något fint för journalisterna att skriva om. Men nu var det inte stjärnan själv den här gången utan, rätt otippat, en av medlemmarna i hans gäng som var boven i dramat.
Jag själv alltså.
Men vi tar det från början.

På morgonen den sista januari gick jag upp tidigt. Mycket tidigt – runt sex tippar jag. Tåget från centralen till Växjö och 2012 års melodifestivals första deltävling skulle avgå runt sju. Några större svängrum med tiden fanns garanterat inte.
Något så när hade jag i förväg kvällen innan packat mina prylar. Det var alltså bara att hoppa i kläderna och sen dra iväg. När jag skulle klä på mig efter duschen märkte jag dock till min förtret att lådan med rentvättade strumpor var i stort sett tom. I botten låg endast ett omaka par – en svart och en vit strumpa.
Äh vad då, jeansen går så långt ner att det ändå inte syns, tänkte jag. Så vad spelar det då för roll när ändå ingen får reda på det. Väl i Växjö var det ju sen bara att gå in på ett varuhus och köpa ett fempack för resten av veckan så det var ju inte mycket att lägga ner någon större tankeverksamhet på.
Så fick det bli, på med en vit respektive en svart strumpa på de två fossingarna och sen i väg mot “centan”.
På perrongen mötte resten av bandet upp och tillsammans äntrade vi tåget för en lugn färd söderut. Tja,det var inte bara vi, en stor del av övriga artister som skulle vara med fanns ombord på samma tåg. De tre tjejerna i Afrodite var där bland annat.
Joho, nu började det dra ihop sig. Allt snack och alla spekulationer skulle snart bli tomma ord. Jag insåg att snart skulle allvaret börja.
Väl framme i Växjö startade repetitionerna omgående. Vi kom fram så tidigt på förmiddan att vi inte kunde checka in än på hotellet. Vi fick magasinera våra prylar i ett förråd på hotellet där vi skulle bo. Efter det blev det marsch iväg mot en teater ett par hundra meter därifrån där vi skulle gå igenom hur vi skulle stå på scenen.
En försmak av allt nötande som kommaskulle bli de närmaste veckorna.
Bara det tog ett par timmar – sen var det lunch.
Efter det fick vi äntligen checka in.
I receptionen fick vi våra nycklar och tog oss sen upp till våra respektive rum. Fram med nyckelkortet, upp med dörren och sen alla mina prylar rakt ner på golvet. Äntligen!
Jag sparkade av mig skorna och la mig på rygg på sängen med kläderna på. Jag hade nog bara tänkte att jag skulle vila en kvart, tjugo minuter men i stort sett omgående somnade jag in i en skön djup sömn.
Hur länge jag fick sova – två minuter eller tjugo – minns jag inte, det jag vet är att jag väcktes brutalt av en kvinnoröst.
“Men vad i h-e gör du här???”
Som om jag fått ett hammarslag i tinningen vaknade jag upp. I mitt totalt nyvakna och rejält förvirrade tillstånd greppar min halvt panikslagna hjärna att i det rum där jag lade mig att sova middag så är jag inte längre ensam. Som genom ett trollslag har jag plötsligt sällskap. Inte vilket sällskap som helst. I mitt rum stod Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest 2002 – Afrodite.
Under andra omständigheter hade det här såklart kunnat vara riktigt mysigt, men så var det nu absolut inte. Precis tvärtom.
En av medlemmarna var rasande medans de övriga två som stod bakom henne mest såg ut som två frågetecken.
Den som var rejält förbannad hette Kayo Shekoni och efter bara någon sekund så förstår jag varför. Enligt hennes världsbild har jag tagit mig in på fel rum, att den slaf där jag alldeles innan låg och sussade egentligen tillhörde henne.
Det här var inte alls som man kanske skulle kunna tro en komisk situation utan en riktigt obehaglig sådan.
Yrvaket och förvirrad reser jag mig upp och försäkrar att det måste vara ett misstag, självklart är det här mitt rum. Hur skulle det inte kunna vara det. Jag hade ju tagit mig in för egen maskin via nyckeln jag fått i receptionen så har någon gjort fel så inte var det jag.
Efter någon sekunds letande i mina fickor hittade jag mitt kort. 848 stod det på det. Jag tog mig mot dörren och bad Kayo följa med för att kunna visa på att från minskad sett hade allt gått rätt till.
Till min minst sagt milda förvåning ser jag ute i korridoren att det på dörren står…849.
Jaha, det var alltså jag som hade gått fel, tagit mig in i Kayos rum och sen i godan ro lagt mig på hennes säng och somnat.
Jag kände mig ungefär som när man blir lurad av de där skojarna på gatan som vill att man ska gissa under vilken ask ärtan ligger. Man vet att man har rätt – och på något märkligt sätt så har man ändå fel.
Ridå tack…
Om något var det väl ändå en evig tur att jag hade varit för trött för en snabb dusch och inte legat där helt naken på en handduk.
Jag bad ödmjukt och oändligt skamset om ursäkt, tog blixtsnabbt alla mina prylar i händerna och gled iväg som en hasselsnok till 848 beläget mitt emot.
Som ni säkert kan förstå var den här upplevelsen ruggigt pinsam. Tusen tankar virvlade runt i skallen efter att jag kommit in till mig. Hur hade det här gått till och hur skulle jag på ett trovärdigt sätt kunna förklara det här för folk?
Kortet är ju såklart konstruerat så att om man stoppar ner det i springan till fel dörr så händer ingenting, men ja…den här gången så blev det inte så. Min enda vettiga förklaring är att städaren inte hade stängt dörren ordentligt, när jag sen stoppade ner kortet så trodde jag bara att jag låste upp medans det hade varit upplåst hela tiden.
Nere i lobbyn var det samma kväll ett minglande för alla artister. Jag tvivlade på om jag överhuvudtaget vågade ta mig ner.
Men det gick bra. Förlösande nog så kom Kayo fram till mig,la sin hand på min arm och nickade mot mig med ett litet leende på läpparna. Inte ett ord, men det räckte. Ett ton sten föll från mina axlar i det ögonblicket.
Att ryktet ändå gått förstod jag då vår kontaktkvinna på skivbolaget kom fram till mig där jag satt på en stol och drog upp först ITT ena byxben sen det andra. Jodå – en vit och en svart strumpa.
“Men Micke då, vad har du hittat på nu då?”
Tro inte att det stannade där. Det blev en hel del gliringar innan kvällen var slut.
För visst – nog fick jag problem med att förklara varför jag hade hamnat i just Kayos slaf och inte i typ Sean Banans binge.
Ärligt talat är det väl knappt att jag kan förklara det själv.
Alltså – klart att jag alltid har tyckt att Kayo är en stilig tjej, vem tycker inte det, och så hamnar jag i samma säng som henne – fast det var väl ändå inte så här det skulle ha gått till…
Och nej, jag hade inte mutat portieren att ge mig kortet till Kayos rum för att sen tassa iväg, öppna dörren till hennes rum och sen lägga mig på sängen för att vänta på att hon skulle komma. Nej, det är inte riktigt min typ av strategi. Jag brukar nog förlita mig på min charm, en lite bekvämare väg att gå.

Inte blev det mindre dråpligt när jag dan därpå fick se att hela historien blivit en snygg notis i Expressen.
“Okänd man på Kayos rum”.
Kayo själv var också citerad – “Det enda jag minns är att han hade en vit och en svart strumpa på sig”.
Jojo, morgonen innan hade jag sagt till mig själv att ingen ändå skulle kunna se att jag hade olika färg på mina strumpor – dan därpå kunde hela svenska folket läsa om det i kvällspressen.
Nåja, vi får väl se det som ännu ett bevis på att livet när man minst anar kan bjuda på något som man inte ens i sin vildaste fantasi hade kunnat tota ihop.

Popularity: 2% [?]

02.15.17

Den nya given på bloggen lite mer specifikt!

Posted in Min blogg at 9:54 pm

Jag har tidigare utannonserat att det ska bli en nystart här på bloggen i år
I fortsättningen kommer följande att gälla:

Varje torsdagskväll kommer en krönika att komma – typ sådana som jag skrev förr om åren.
Starten kommer att ske redan torsdagen 16 februari!
Vad som i slutändan ska ske med alla dessa små noveller får jag väl avslöja lite löpande under årets lopp.
Det viktiga är att ni går in och läser varje vecka så att jag ser att det fortfarande finns intresse för det som jag skriver om.

Varje söndagkväll kommer dessutom att komma en ny recension på en Elvis-LP. För ett par år sedan började jag att skriva om Presleys skivor i kronologisk ordning, målet är att 2017 äntligen gå i mål.
Med ett album i veckan så är jag där runt årets slut.
Så många skivor när jag redan är framme vid nummer 57? Jo, jag kommer att ha med alla plattor som kom efter Elvis bortgång där det finns material som inte tidigare släppts. Det kommer med andra ord att bli en del där också. Håll i hatten, Elvis-fans – och även ni andra.

Vi ses här på bloggen under resten av 2017 hoppas jag!

Popularity: 2% [?]