10.27.19

LP-skivor av och med Elvis Presley #69 Moody Blue

Posted in Min blogg at 1:04 f m


Den 19 juli 1977 släppte artisten Elvis Presley sin allra sista platta – Moody Blue.
Moody Blue kan ändå bara med visst mått av god vilja kallas en ”riktig” platta. Inspelningarna i oktober -76 i Jungle Room på Graceland hade, till omgivningens frustration, inte resulterat i mer än fyra nya spår. Betydligt fler än så hade man skissat på, men med en helt omotiverad huvudperson som, bekväm med att faktiskt vara hemma hos sig själv, gjorde precis det som för stunden behagade honom blev det inte mer.
Nytt material behövdes ändå illa kvickt för den kommande LPn.
I januari -77 hade producenten Felton Jarvis förberett allt för kompletterande inspelningar. Ett knippe nya låtar hade skrapats ihop och den här gången bestämde man sig för en studio i Nashville, Creative Workshop Studios, istället för källaren på Graceland. Förmodligen var förhoppningen att slippa de primadonnaliknande olater som Elvis utsatt sin omgivning med under sessionerna i Jungle Room.
Tyvärr blev resultatet helt platt fall då Presley alldeles innan inspelningsstart, till omgivningens stora frustration, meddelade att han hade ont i halsen.
Folk på plats har i efterhand berättat att en Presley under nån av dagarna ändå tagit sig ner till studion. Sammanbitet hade han tittat sig omkring, i vredesmod slängt ner en pizzakartong placerad på en högtalare rakt ner i golvet – och sen vänt på klacken och gått därifrån. Å andra sidan hävdar andra dock att han inte ens lämnade hotell innan han åkte hem igen, så det är inte säkert att det var så det gick till.
Vad som än hände den gången blev hursomhelst inte en ton inspelad bortsett från lite pålägg på material från sessionen i oktober – och där rök den gyllene chansen, en chans som sen aldrig kom tillbaka.
Självklart väldigt trist, hade inte sessionen i Nashville slutat i tomma intet hade världen haft ytterligare minst ett halvdussin låtar från Presley att lyssna på, så blev det alltså inte.

Enligt gällande kontrakt skulle dock en platta ut under sommaren. Att våren -77 med kort varsel få in en motvillig Elvis Presley i en skivstudio var nog att hoppas på för mycket så producenten Felton Jarvis fick vackert jobba med vad som fanns att tillgå.
Som brukligt skulle skivan innehålla tio spår. Fyra låtar hade nu ändå betats av i oktober året innan och de två spåren från singeln Moody Blue/She Thinks I Still Care kunde såklart också användas. Fyra låtar saknades dock, något som fixades genom att kasta in tre inspelade live-låtar från turnen i april -77, listigt nog låtar som tidigare inte dykt upp på nån live-platta, och slutligen genom att damma av Let Me Be There – ett spår från 1974 års LP As Recorded Live In Memphis. En nyligen utgiven låt togs alltså med för att få ihop tio spår, onekligen ett märkligt drag.
Moody Blue var alltså som ni ser långt ifrån en genomtänkt, välplanerad LP utan delvis något av en nödlösning.
Nu blev det visserligen till slut en riktigt sjysst platta, men det var ändå likt förbannat en nödlösning.

1) Unchained Melody

Säger man Unchained Melody tänker nog många på Righteous Brothers hit från 1965 (en hit trots att den släpptes som b-sida!). Åtskilliga artister har dock under årens lopp spelat in sina versioner av den. Ursprungligen sjöngs Unchained Melody 1955 av sångaren Todd Duncan i en scen från filmen Unchained. Kort senare dök första skivinspelningen upp, då med Les Baxters orkester. Troligtvis är det ändå Roy Hamiltons Unchained Melody från samma år som inspirerade Elvis när han tog upp den på sin repertoar. Versionen som hamnade på Moody Blue spelades in under turnen i april 1977.
Resultatet blir en lysande inledning på plattan med en Elvis som kompar sig själv på piano. I sanningens namn ska sägas att det gjordes rikligt med pålägg i studion efteråt, riktigt så pampigt som det låter här var det inte på plats. Men det har föga betydelse när slutresultatet blir så bra som det blir här.
Operasångaren Mario Lanza var alltid en favorit hos Elvis och den inspirationen får fritt spelrum i den mäktiga finalen. Rösten, den gudabenådade rösten, bär kanske inte riktigt hela vägen som den en gång gjort men det kompenseras rejält av den inlevelse och det patos som Elvis bjuder sin publik på.
Unchained Melody liknar faktiskt inte något annat Presley spelade in under sin karriär och det blir en udda men väldigt bra öppning på skivan.

2) If You Love Me (let me know)
Tre år tidigare hade den här countryballaden varit en stor hit för Olivia Newton-John. Som Unchained Melody är även den här versionen inspelad under aprilturnen -77.
Elvis är inte helt på topp här – rösten svajar betänkligt, framför allt i inledningen. Bandet spelar dock väldigt fint – James Burton får till ett lysande solo och Jerry Scheffs basspel är i total världsklass. Slutresultatet blir mer än godkänt.

3) Little Darlin’
Little Darlin’, skivans tredje och sista spår från aprilturnen, får däremot tummen ner. Måhända funkade den live men den fyller ingen funktion alls på plattan. Sånt här lättviktigt material borde Presley med varm hand ha lämnat över till Sha Na Na. Framförandet är visserligen helt okej, men – nej…
The Diamonds gjorde inte originalet till Little Darlin’ – det gjorde The Gladiolas – däremot gjorde de den mest kända versionen.

4) He’ll Have To Go
Det första spåret från inspelningarna i oktober året innan.
1959 hade Jim Reeves haft en hit med He’ll Have To Go.
Elvis version är helt klart ett av plattans starkare ögonblick. Presley får till ett väldigt bra framförande där han hela tiden ger låten det där lilla extra. James Burtons gitarrsolo är också en riktig läckerbit.

En intressant sak att notera är att He’ll Have To Go blev Elvis allra sista studioinspelning. En ytterst värdig avslutning.

5) Let Me Be There
Jaha – det räckte alltså inte med en Olivia Newton-John låt på plattan, två skulle det vara. Än märkligare blir det med tanke på att Let Me Be There var med på liveskivan från Memphis utgiven tre år tidigare.

Men okej, det här är en riktigt bra låt, en av sjuttiotalets bättre up-tempo ballader. Sången, bandet och energin i framförandet kör totalt över Newton-Johns original.
Men ändå… Greppet att ta två live-covers på två hits från en och samma artist – dessutom två låtar till förväxling lika varandra i stil och tempo – och sen lägga dem på samma lp-sida känns rätt andefattigt. Outgivet material, som studioversionen av For The Good Times, fanns att tillgå. Dessutom gavs flera av singlarna på sjuttiotalet, som Where Did They Go, Lord och The Sound Of Your Cry aldrig ut på LP och hade suttit utmärkt på Moody Blue. Det fanns inga större skäl att återanvända Let Me Be There.
På senare års CD-utgåvor har man, klokt nog, plockat bort Let Me Be There.
(En liten poäng för oss svenskar är ändå att i och med Let Me Be There, inspelad under turnén i mars -74, fick vår egen Per Erik Hallin vara med på Elvis allra sista platta. Han vickade ju just då för Sherril Nielsen i Voice.

Sida B

1) Way Down

Way Down, plattans enda riktiga rocklåt, blev Elvis Presleys allra sista singel, utgiven blott sex veckor innan den tragiska bortgången. Efter en ljum start på hitlistorna blev den postumt en stor hit, en av Elvis bäst säljande singlar på sjuttiotalet.
Handen på hjärtat har jag ändå alltid tyckt att Way Down är en rätt anonym singel. Det som främst utmärker Way Down är dels bandets tunga lir dels JD Sumners fantastiska basröst där han i finalen når en ton lägre än vad någon annan på jorden kan nå. Elvis egen insats sticker inte alls ut så den för det mesta gör. Way Down, hur medryckande den än kan vara i sitt framförande, känns mer som ett bandframförande än en Elvis-låt.

Way Down skrevs av en ambitiös kille, Laynge Martine jr, som hade egenskapen att aldrig ge sig. Han gjorde allt som stod i hans makt för att få fram sina kompositioner till stora artister. Oftast blev det nobben, ibland – som här – gick det hela vägen.

Även Way Down spelades in i oktober -76.

2) Pledging My Love

Rythm’n blues-artisten Johnny Ace sköt sig med sin pistol på julafton 1954. Kort innan dess hade han släppt singeln Pledging My Love som i kölvattnet av den tragiska bortgången postumt blev en stor hit. I oktober 1976 tyckte Elvis och hans TCB-band att det var läge att göra en cover på låten.
Visst, självfallet är Pledging My Love en stark låt. Presley får till ett bra framförande och bandet gör, som alltid, en gedigen insats.
Men ändå – vad skulle Elvis 1977 med ett nästan kvartssekel gammalt material att göra?
Efter Aloha From Hawaii hade plattorna sålt bedrövligt. Nåt behövdes göras, nya grepp var tvungna att tas. I det läget förstår jag inte att nån kunde tro att en cover på Pledging My Love skulle kunna ge Elvis Presleys vacklande skiv-karriär en nystart. Nog borde det ha funnits material mer i takt med tiden att plocka fram.
Pledging My Love hamnade som b-sida på Way Down.

3) Moody Blue

Titelspåret Moody Blue, även plattans klart starkaste spår, släpptes på singel i november 1976 men hade spelats in ett halvår tidigare under sessionen till plattan From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee.
Samme Mark James vars penna legat bakom andra Elvis-hits som Suspicious Minds och Always On My Mind låg även bakom Moody Blue. James original från sommaren -75 är faktiskt förbluffande bra. Elvis version är också så nära man kan komma att göra en ren cover, arrangemanget är i stort sett identiskt.
Men varför ändra på något som är bra? Moody Blue är en lysande countryballad och med tiden den låt från plattan som haft störst popularitet.

Märkligt nog framfördes Moody Blue bara en enda gång på scen. Det kan bero på att den var rätt knepig att sjunga. Lyssnar man noga på andra versen hör man att Elvis får anstränga sig rejält för att fixa alla toner. På senare utgivna alternativa tagningar hör man att han fick jobba hårt för att få till låten. Hur bra slutresultatet än blev tror jag att Moody Blue röstmässigt ändå inte passade Elvis.

4) She Thinks I Still Care

Countryartisten Dickie Lee och hans kompis Steve Duffy totade ihop den här kompositionen. 1962 spelade George Jones in den och fick därigenom en av karriärens största hits.
Elvis version är riktigt bra. Rösten spricker visserligen ett par gånger, ibland rejält – men det ökar bara framförandets trovärdighet. För – det är ju inte en lycklig, harmonisk kille som sjunger det här utan nån som precis har brutit ihop – det avslöjas ju också i textens allra sista fras…
Lyssnar man på de ”outtakes” som släppts i efterhand hör man att de skiljer sig en hel del från varandra. Uppenbarligen prövade sig gänget fram i studion med She Thinks I Still Care. Flera av de outgivna tagningarna är faktiskt minst lika bra som plattans master.
She Thinks I Still Care var b-sida på singeln Moody Blue.

5) It’s Easy For You
It’s Easy For You komponerades av musikalgiganterna Webber/Rice.
Även om det inte är någon märkvärdig låt har jag alltid haft en förkärlek för It’s Easy For You med sin känslosamma, närmast gripande text.
Tyvärr är dock mixningen under all kritik här. Inledningsvis dränks Elvis röst nästan helt av instrumenten. Under låtens gång blir det gradvis bättre men aldrig riktigt bra och helhetsintrycket blir rätt förvirrat. Svårförståeligt att Felton Jarvis kunde släppa ifrån sig något så ofärdigt.
It’s Easy For You spelades även den in under sessionen i oktober 1976.

—————————————————————————————————————————————————————-

Moody Blue var alltså en nödlösning. Om inte om hade varit hade den istället för sina livespår haft minst fyra färska studiolåtar – låtar som tyvärr aldrig blev inspelade.
Nu blev det ju rätt skapligt ändå – Moody Blue står sig bra mot andra sjuttiotalsplattor.
Little Darlin’ känns rätt överflödig och att efter bara tre år göra en repris på Let Me Be There är ju rätt märkligt – övriga åtta spår går dock från godkänt till väl godkänt.

Intressant är att Moody Blue i sin framtoning är en påtagligt mer positiv skiva än föregångaren – From Elvis Presley Boulevard, Memphis Tennessee. Den plattan, i sig en alldeles utmärkt LP, svämmade över av sorgsna, storslaget arrangerade ballader med texter om krossade hjärtan – något som nästan helt lyser med sin frånvaro på Moody Blue. Två spår, She Think I Still Care och It’s Easy For You, hamnar väl i den kategorin, men mer än så är det inte.

När Elvis tragiskt gick bort kort efter att Moody Blue kom ut har plattan med tiden fått ett stort symbolvärde. Det är svårt att säga hur man idag hade sett på den om Elvis gått bort typ 1997, kanske hade den i så fall varit en platta i mängden. När det nu blev som det blev kom Moody Blue helt oväntat att bli kungens avsked.
Och – i mina öron är Moody Blue ett helt okej avsked.

Slutbetyg: En fyra

Popularity: 1% [?]

09.04.19

Moto Boy på Öland

Posted in Min blogg at 9:26 e m

Moto Boy på Öland.

Dag 1

Ibland går det undan.
Min tid som ett fan för Oscar Humlebo – aka Moto Boy – är inte lång, men desto intensivare.
Allt startade en kväll i butiken i slutet av juni när jag gick igenom ett parti cd-skivor jag precis fått in. Bland högt och lågt i kartongerna dök det upp en platta med nåt diffust omslagsfoto på en kille med läppstift.

Vad var det för en pajas?
Moto Boy läste jag på omslagsryggen. Moto Boy?
Just det – det var ju snubben Saskia pratade om för tio år sen som jag då avfärdat med en axelryckning. Men – hur lät han egentligen? Lite nyfiken blev jag faktiskt så jag petade in cdn i spelaren och skivan gick igång.
Första låten började med en basloop, da-da da-da-daa, som följdes upp av en repetitiv gitarrfigur. Efter fyra takter började sången, och…
…men…vänta nu…?
Alltså – ibland blir man bara paff.
Och ibland blir man riktigt, riktigt paff.
Som jag blev då.
Ut ur högtalarna flög allt annat än vad jag förväntat mig. Istället för nån medioker popstjärne-wannabe kom en kille med en röst som få eller kanske ingen i svensk popmusik kan matcha – ja faktiskt en av de finaste röster jag överhuvudtaget har hört. Det var inte bara en sällsynt fin klang i rösten, han gick också hur ledigt som helst upp och ner i registren, hela tiden med en perfekt intonering. Moto Boy verkade vara en sångare helt utan begränsningar.
Att han därutöver var en synnerligen kompetent gitarrist gjorde mig än mer imponerad. Plattans låtar byggde också väldigt mycket just på Oscars ofta smått genialiska gitarrfigurer. Den fantastika sången tillsammans med det det säregna gitarrspelet satte ett sanslöst personligt signum på musikens helhet.
Det här var något utöver det vanliga – musik ”på riktigt”.
En googling visade att det var killens debutskiva. Sanslöst…
Uppenbarligen hade jag just snubblat över en talang som svävade högt över det mesta i vårt land.
Trist bara att vänta ett decennium med att komma på det.

Cdn gick på repeat den kommande tiden, och den bara växte – som min entusiasm.
Folk i butiken som undrade vad jag lyssnade på jämförde med Jeff Buckley och Cocteau Twins – även svenska Thirteen Moon nämndes. Men icke då enligt mig. Moto Boy hade, som alla artister, sina förebilder men det här kändes klart eget. Möjligtvis inspirerat, absolut inte kopierat.

Här skulle jag kunna dra en ingående beskrivning av skivan, lägga ut texten om den magnifika uppföljaren jag hittade i samma parti och att jag satt uppe sena kvällar för att leta upp youtube-klick med karlen osv – men det gör jag inte, då skulle jag nog tråka ut er.
Istället går jag pang på den omtalade rödbetan med att berätta att i slutet av juli hade denna snabbt påkomna passion släpat mig ända till Öland. En googling hade visat att jag precis missat en Moto Boy spelning i Stockholm, men – den 23 juli, några veckor senare, skulle han uppträda på Öland, på Kackelstugan utanför Borgholm.
Efter några klick var biljetten bokad och betald.
Japp – ibland går det undan i svängarna.

Öland hade jag besökt fyra år tidigare när jag gjorde min sexdagarsvandring över ön från Långe Erik till Långe Jan. Det besöket hade varit rent ut magiskt. Nu skulle jag dit igen, förhoppningar fanns att det skulle bli ett nytt minnesvärt besök.

Första stoppet på mini-trippen var dock Kalmar dit jag flög dan in spelningen från Bromma. Sex på kvällen befann jag mig på Kalmars Slottshotell där jag bokat övernattning.
”Slottshotellet” – ett förpliktigande namn, men med sina gamla trähus och innergårdens härliga trädgård levde man absolut upp till det.

Var jag för en gångs skull ledig kunde jag ändå inte hänga på ett hotell hur mysigt det än var. Bättre upp – jag tog mig ut till Guldfågel Arena för att spana in lite allsvensk fotboll, Kalmar mot Djurgården. Kul och udda upplevelse då jag aldrig tidigare varit på fotboll i Kalmar. Om inte annat var det imponerande att höra åttahundra stockholmare överrösta åttatusen kalmaiter.
Även matchen på plan slutade med djurgårdsseger då Stockholmarna sent omsider fick in kvällens enda mål.

Tillbaka på Slottshotellet blev det en fin stund i trädgården. Bara jag, buskarna, blommorna och de fint upplysta sekelgamla trähusen. Ovanför mig en stjärnbeströdd midnattshimmel – och på det en kall öl.
Där kände jag att livet ibland kan vara mer än bara uthärdligt.

Dag 2

Efter frukosten drog jag mig bort mot Kalmar Antikvariat, beläget centralt på Kaggensgatan, för ett återbesök. Fyra år tidigare hade jag lämnat boden med två fyllda pappkassar. Det blev några fynd nu också – bland annat ”Tre Män I En Båt” och Lawrence Durells ”Alexandriakvartetten”. En riktigt fin skörd.

Jag pulade ner böckerna i ryggsäcken och gled iväg mot bussen till Rälla, en mil söder om Borgholm, där jag bokat husvagnsövernattning på Julia och Edits Bed and Breakfast.
Väl framme i Rälla slängde jag i husvagnen av mig ryggan och bytte till lite stiligare utstyrsel.
Gott om tid som jag hade beslöt jag mig för att knalla till Kackelstugan. Den starkt trafikerade stora vägen mot Borgholm ville jag helst undvika. Gick jag istället två kilometer österut till Högsrum och sen via en mindre väg rakt norrut skulle jag ändå smidigt komma fram till Kackelstugan. Lite längre men betydligt mysigare.


Högsrums kyrka

Efter ett tag kändes det dock väl klibbigt. Skulle jag knata hela vägen skulle jag komma fram halvdränkt av svett.
Jag beslöt mig för att försöka få lift med en bil.
Kruxet var att den nästan enfiliga väg jag tagit in på efter Högsrum, som delvis gick genom ett naturreservat, var tom på i stort sett allt utom en tät, lummig skog. Det var tyst, öde, bitvis nästan bedövande vackert – inte en människa, inte ett hus, inte en bil störde den smått paradisiska känslan. Ljuvligt såklart men inte optimalt för att få en lift.

Efter runt tjugo minuter hördes dock ett avlägset brummande från en bil. När den dök upp runt kröken slängde jag upp tummen.
Till viss förvåning saktade bilen in och stannade alldeles framför mig. Den förvåningen var dock intet mot det som kom. Killen bakom ratten slängde upp dörren och ropade: ”Micke! Vad gör du här?”
Jag kikade in i bilen – där satt Rickard, kund från butiken! Klart han undrade vad jag gjorde på Öland på en väg bred som en kostig.
Jag hoppade in och förklarade läget. Nej, jag hade ingen egen spelning på Kackelstugan – jag skulle dit för att kolla på Moto Boy! Rickard berättade i sin tur att han har stuga på ön.
Skjutsen blev ända fram. Jag hoppade ur, tackade för liften och vinkade av Rickard.

Med humöret rejält igångkickat av den dråpliga händelsen klev jag genom den öppna träporten in på Kackelstugans uteservering.
Och – det första jag hör inne på gården är några spröda elgitarrtoner från en sidobyggnad. Det fanns väl bara en källa de tonerna kunde komma från…
Jag gick bort mot byggnaden och kikade in genom dörröppningen. Jo då, där stod han på scenen – Oscar Humlebo, mer känd som Moto Boy – för ett soundcheck i en lada ombyggd till konsertlokal.

Jag nickade lätt som en hälsning till Oscar som nickade tillbaka men fokuserat fortsatte sitt ljudtest.
Onekligen var det lite häftigt. Här spelade och sjöng Moto Boy med en enda i publiken – mig Micke Englund.
Ibland faller dominobrickorna i livets lekstuga helt rätt – utan min osannolika lift hade jag missat det här gyllene ögonblicket. Men det gjorde jag inte.

Efter några artighetsfraser mellan två låtar lämnade jag ändå Oscar i fred med förberedelserna. Störa vill man inte.

Kackelstugans matmeny blev nu centrum för min uppmärksamhet. Jag satte mig ner i trädgården och beställde, efter Rickards rekommendation, en Gunnars Gryta. Drickat blev en Loka – att i eftermiddagssolen släcka törsten med starköl kan ju sluta illa. Sova bort spelningen ville jag inte.
Maten avlöstes av efterrätt och kaffe.
Jodå – att sitta i det gröna nån timme och bara äta, dricka och fullt ut njuta av att befinna mig på den fridfulla plats som Kackelstugans trädgård är blev en frapperande kontrast mot vardagen i butiken.

Under eftermiddagens gång fylldes stället med matgäster, fler än jag skulle tydligen lyssna på Moto Boy…

Strax efter sju öppnades ladugårdsdörren och jag knep åt mig en plats på rad fem. Innan ridån gick upp hann jag hämta kvällens premiäröl.

Halv åtta dök han så upp, Moto Boy. Ensam med en elgitarr hängandes runt halsen och ytterligare fem guror uppradade bakom sig, blev han entusiastiskt mottagen av sin publik.

Oscar drog igång spelningen med Blue Motorbike som följdes av Ride My Wild Heart – båda från debutplattan. Starten kändes dock aningens trevande, som att Oscar höll igen lite. Tredje låten, en cover på Chris Isaacs Wicked Game, satt dock som gjuten – sen blev det rena triumfmarschen.
En avskalad version av titelspåret från plattan Keep Your Darkness Secret följdes up av Nothing Shatters Like A Heart. Sången och spelet var här minst lika bra som den varit på platta. Publiken var helt med på noterna och applåderade entusiastiskt varje nummer. Glädjande nog var det helt knäpptyst under själva låtarna. Där hördes inte ens en harkling. Moto Boy trollband verkligen sin publik.

Efter ytterligare två låtar avslutades första avdelningen med en läcker version av Young Love, debutplattans inledningsspår. Oscar briljerade verkligen med sin mångsidighet där när han på andra refrängen med ackuratess under sången synkront spelade både gitarrkompet och basfigurerna.

I pausen snodde jag åt mig öl nummer två i baren.

Andra set startade med ännu ett spår från debutsläppet – What It Was Like To Be With You. Därefter följde både en Cardigans-cover och en ny låt – Vi Kör Tills Vi Dör – från kommande helt svenskspråkiga skivan.
En sanslös version av Beat Heart blev därefter en av konsertens absoluta höjdpunkter.

Ju längre spelningen gick reagerade jag dock alltmer på det glättiga mellansnacket. Begåvad med ett orubbligt självförtroende och med sitt stora leende, kapabelt till att smälta polarisar, drog Oscar både korta och långa anekdoter om – ja, precis vad som helst. Spontant och utan nån självklar slutpoäng men hela tiden med ett klart underhållningsvärde. Efter ett tag blev kontrasten mellan de melankoliska låtarna och de yviga och glatt framförda monologerna nästan parodisk.
Det blev som: ”Hej, jag heter Oscar! Vi ska ha jättekul tillsammans men först ska jag sjunga några vemodiga låtar som dysterkvisten Moto Boy har skrivit!”
Nej, bilden av Oscar som en allvarstyngd ung man ligger nog en bra bit från verkligheten.
Bara en reflektion dock, absolut inget som störde.

Finalen på ordinarie program Judy Garlands klassiker Over the Rainbow. En lång, utdragen falsett-ton ovanför en räcka ursnygga jazzackord skapade en mäktig och ytterst värdig avslutning. Som under spelningen i övrigt var det knäpptyst i lokalen fram till utropet: ”Tack för i afton!”. Sen kom jublet.

Som extranummer bjöds publiken på paradnumret Pie Jesu. Lite förvånande kom en tjej från publiken upp för att sjunga ena stämman. ”Hur ska det här gå?” tänkte jag. Ingen fara – det lät fantastiskt. De hade säkerligen uppträtt tillsammans tidigare.
Och där var denna lysande spelning slut!

Direkt därpå gick Oscar ut på innergården för mingel och skivsignering. Han var precis så jordnära som jag på förhand trott. Leende, avslappnad och väldigt lättkonverserad.

Som en vänlig gest för, ja nånting, skänkte Oscars hustru Petra mig en Moto Boy t-shirt. Den har jag sen dess, mellan tvättningarna, burit med stolthet.

Efter en avslutande öl och trevligt snack med några fans tackade jag runt midnatt för mig och började knalla tillbaks till husvagnen i Rälla. Den här gången tog jag en kortare väg som andra halvan dock gick längs den landsväg jag på eftermiddan undvikit.
Det blev en mycket fin promenad.
Första biten utan gatubelysning var magnifik med sitt svarta landskap i horisonten i stark kontrast till den ljusa sommarnattshimlen.

Andra delens vandring, längs den även nattetid rätt fordonstäta landsvägen, hade även den sina poänger då jag rakt västerut mellan träden kunde skymta det mörka havet vars utspridda vågtoppar stiligt reflekterade den blodröda himlen ovanför.
Såna små upplevelser är vardag för många här på planeten men för mig som till vardags skrotar runt i centrala Stockholm är sånt här smått utomjordiskt.

Efter en timmes knallande stod jag åter framför husvagnen i Rälla. Fram med nyckeln, upp med dörren och snabbt ner i sängen.
Konserten som fortfarande ringde i skallen och allt annat runtomkring höll mig vaken nån minut men sömnen inföll ändå rätt omgående.

Dag 3
Runt nio vaknade jag upp – rejält förkyld. Rinnande näsa, en harklande hals och allmänt kraftlös.
Inte riktigt hur jag tänkt att dagen skulle starta. Planen hade varit att flanera i Kalmar fram till flyget runt åtta, det kändes helt inaktuellt. När bussen anlände till Kalmar tog jag istället första tåg hem en halvtimme senare.
En femhundring åt skogen visserligen men det var en rättsatsning. Segheten i kroppen fick mig att under tågresan hem halvligga i en sömnliknande dvala. En liten antiklimax på ledigheten.
Halv sex på eftermiddan var jag ”hemma” i butiken igen och där var det äventyret över.
Men – är det upp till mig var det dock inte sista gången varse sig på Öland eller på konsert med Moto Boy. Mersmak på båda.

Popularity: 2% [?]

07.05.19

Lp-skivor av och med Elvis Presley #68 Welcome To My World

Posted in Min blogg at 12:46 f m


Welcome To My World är en samlingsplatta utgiven 1977 av RCA. Elvis hade vid den tidpunkten inte satt sin fot i en riktig skivstudio på två år så RCA var tvungna att trolla lite med knäna för att få fram den kontrakterade kvoten med fullängdare per år.
Den här gången blev det dock varken en liveskiva eller ytterligare en utgåva i serien A Legendary Performer. Istället fick det bli en samling under namnet Welcome To My World.
Det känns ändå som en rätt anonym samling. Endast på en liten rad längst ner på omslagets baksida som man kan lista ut att det, bortsett från ett ynka litet spår, uteslutande rör sig om tidigare utgivet material.
Till skillnad mot flera av samlingarna från åren innan utgivna på Camden, där man taktlöst blandat färska hits med gammal skåpmat från sextiotalsfilmerna, fanns det här ändå en röd tråd. Tanken var uppenbarligen att plattan skulle bestå av låtar som i original var inspelade av artister i countryfacket.
Jovisst, bra tanke – men, kunde man i så fall inte ha tryckt lite mera på det? Kanske en mer talande titel och ett mer beskrivande omslag hade suttit bra? Welcome To My World har visserligen som omväxling en teckning på framsidan, men det är bara ytterligare en variant på det uttjatade temat Elvis i en scenkostym. Det finns inget alls som skvallrar om plattans innehåll. En titel i stil med ”Elvis Sings The Songs of the Great Country Stars” och ett foto med Elvis i cowboyhatt hade suttit riktigt bra.

Nåja, jag ska inte klaga för mycket, till stora delar är musiken på Welcome To My World riktigt bra. Nu tar vi en närmare titt på skivan, låt för låt.
*

*
WELCOME TO MY WORLD
Utgiven i mars 1977 på RCA
Skivnummer APL1-2274
*

*
1) Welcome to My World
Plattans inledningsspår är hämtat från 1973 års TV-sända konsert från Hawaii.
Nu har jag alltid tyckt att Welcome to My World är Aloha-showens ljummaste bidrag. Inklämd mellan What Now My Love, Fever och Suspicious Minds känns den mest som en andhämtningspaus mellan de andra betydligt mer krävande numren och något större engagemang från Elvis är svårt att hitta.
Att man gjorde på det sättet förstår jag mycket väl, sådana ögonblick krävs under en lång föreställning, men varför man 1977 sen både sätter Welcome to My World som öppningsspår och uppkallar hela den här plattan efter den har jag svårt att greppa.
Det blir följdaktligen en lätt avslagen inledning på skivan.

2) Help Me Make It Through the Night
Komponerad av Kris Kristofferson och inspelad av honom själv 1970. Året därpå blev Help Me Make It Through The Night en hit för sångerskan Sammi Smith. (I stort sett den enda framgång den tösen hade trots att hon onekligen besatt en av de bättre kvinnliga countryrösterna).
Elvis framförande, släppt på 1972 års LP Elvis Now, har betydligt mer av glimt i ögat än det allvar som präglar Smiths version. Han gör det dessutom riktigt bra och med stor övertygelse. Sången på versen är helt lysande, på refrängen får han däremot här och var bemöda sig för att behålla intoneringen, men det stör inte helheten nämnvärt.
Tyvärr dyker i efterhand pålagda Mantovani-stråkar upp redan ett par fraser in på första versen. Det borde de inte ha gjort för de har inget alls där att göra. Allt var redan hur bra som helst. Hur tänkte arrangören Glenn Spreen här?
Resultatet blir ändå en kanonversion – men det är nästan uteslutande tack vare att Elvis gör ett så bra framförande som han gör.

3) Release Me (And Let Me Love Again)
Engelbert Humperdinck fick 1967 en monsterhit med Release Me. Lite märkligt, har jag alltid tyckt, då det är en riktigt mjäkig låt. Elvis version, inspelad 1970 och utgiven på live-skivan On Stage, pulvriserar fullständigt Humperdincks hit. Här är det ett avsevärt bättre tempo, ett väsentligt tyngre band och en oerhört mycket bättre sångare.

4) I Really Don’t Want to Know


Det här var ett av de vassaste spåren på Elvis Country. Ja inte bara det – Elvis får här till en av sina bästa sånginsatser någonsin. Presley vänder, vrider och drar i fraserna i I Really Don’t Want To Know tills det bara inte går att töja mer. Han går upp, åker rutschkana ner för att blixtsnabbt återigen kasta sig dit upp igen. Elvis ömsom viskar, ömsom vrålar – men inte ens för en sekund känns det överarbetat.
Helt outstanding.

I Really Don’t Want To Know skrevs 1953 av Don Robertson, en av de mest anlitade kompositörerna i Elvis-katalogen.
Den mest framgångsrika inspelningen innan Elvis gjordes 1960 av Tony Edwards.

I Really Don’t Want To Know släpptes tillsammans med There Goes My Everything på en singel med dubbla a-sidor. Den nådde till plats 21 i USA. Än idag är jag brydd över varför den inte gick rakt upp i topp…

5) For the Good Times
Men snälla…At ta ut den enda mjäkiga låten på den i övrigt fenomenala liveplattan från Madison Square Garden känns riktigt tveksamt.
Alternativet fanns att slänga in den outgivna studioversionen från 1972. Ett sånt drag hade ökat skivans status ett par grader. Men icke då…
*

Sida B
*

1) Make the World Go Away
Skriven 1963 av Tom Cochran och en hit med Timi Yuro och – framför allt – Eddy Arnold. Make The World Go Away var under en lång karriär countryartisten Eddy Arnolds utan jämförelse största hit.
Men – frågar ni mig skulle jag säga att Elvis version, inspelad 1970, är det kanske svagaste spåret på plattan Elvis Country. Så tyvärr, även här är jag tveksam till valet. Både Snow Bird och Tomorrow Never Comes från samma lp hade suttit klart bättre. Little Cabin On The Hill med för den delen…osv.

2) Gentle on My Mind
Här fick man dock till det.
Gentle On My Mind var 1967 en mindre hit med Glenn Campbell, en låt som året därpå vann inte mindre än fyra ”Grammy Awards”. Originalet hade dock släppts på singel kort innan av kompositören John Hartford. Campbell hörde Hartfords inspelning på radion och beslöt sig på rot för att spela in en egen version.

Elvis spelade 1969 i American Sound Studio in Gentle On My Mind spelades, den hamnade kort senare på From Elvis In Memphis.
Och vilken version han och hans medmusiker får till! I min bok är det ett av Memphis-plattans allra främsta trumfkort.

3) I’m So Lonesome I Could Cry
Ursprungligen inspelad och utgiven 1949 av Hank Williams. Under åren har I’m So Lonesome I Could Cry spelats in av ett stort antal artister.
Elvis version är tagen från Aloha From Hawaii och utan att vara något av showens största ögonblick är det ändå ett starkt och övertygande framförande Elvis får till.

4) Your Cheatin’ Heart
Och vad följer man upp en Hank Williams-låt med om inte en till Hank Williams-låt. Your Cheatin’ Heart var en av de allra sista låtar som Williams spelade in. Då denne gick bort alldeles innan singeln släpptes kom den, i kölvattnet av den ökade uppmärksamheten, att bli en monumental hit – en av Hanks allra största.
Elvis version spelades in i februari 1958 men släpptes först 1965 på LPn Elvis For Everyone. Orsaken var uteslutande att Elvis själv var missnöjd med inspelningen och rakt upp och ner förbjöd RCA att ge ut den.
Visst är det bra med självkritik – men här tycker jag att han överdrev rejält då det här är en riktigt bra version.

5) I Can’t Stop Loving You
Och så kommer vi till plattans enda tidigare outgivna spår, tagen från eftermiddagskonserten i Madison Square Garden lördagen 10 juni 1972. Den konserten var länge outgiven, först 1997 släpptes den i sin helhet under namnet An Afternoon In The Garden. Blott några få spår hade innan dess kommit ut på olika samlingsplattor – det här var det allra första.
Showen några timmar senare samma kväll släpptes, som alla vet, bara lite drygt en vecka senare som Elvis As Recorded at Madison Square Garden.

Men – när man nu hade inspelat material från en hel outgiven konsert att plocka från kan valet man gjorde kännas lite udda då hela fyra (4)live-inspelningar tidigare släppts av just I Can’t Stop Loving You. Hoyt Axtons Never Been To Spain, för att ta ett exempel, hade kanske varit ett intressantare bidrag.
Vara som det vill med det, det är ändå något ruggigt bra Elvis får till här. Den minnesgode kommer kanske ihåg att Elvis på versionen från Madison Square Garden-plattan gör ett omtag på avslutningen när han sjunger ”In dreams Of yester…in dreams Of yester…”. Han var uppenbarligen inte nöjd med hur han tacklade finalen på första försöket och tar allt en gång till. Det gör han INTE på eftermiddagskonserten där han sätter tonerna klockrent direkt. Så – eftermiddagsversionen är kanske till och med ännu vassare.

Don Gibson skrev och spelade 1957 in originalet på I Can’t Stop Lovin’ You. Närmare tusen artister har därefter gjort egna inspelningar av den men störst framgång har Ray Charles haft vars version från 1962 toppade USAs Hot 100.
I Can’t Stop Lovin’ You räknas främst som en country-låt, men i Elvis händer sticker den iväg och blir något helt annat – precis som det brukar vara.

———————————————-

Ja – det här är onekligen en brokig samling låtar, den röda tråden till trots. Högt och halvljummet blandas huller om buller. En samling på tjugosju minuter med bara fem spår på varje sida trots hundratals låtar att plocka från känns väl heller inte helt hundra. Ett par låtar till per sida hade inte varit alltför svårt att pressa in.
Samma halvdana teckning på både fram- och baksidan känns också lite beigt.
Med en titel som visat att musiken på plattan är country, med ett nytänk vad gäller omslagsmotiv (typ Elvis i cowboyhatt), med ett mer genomtänkt urval av låtar – kanske ytterligare några tidigare outgivna spår – hade det här kunnat bli en mindre klassiker.
Så blev det inte och Welcome To My World känns heller inte mer än sisådär.

Jodå – det är lätt att misstänka att RCA vid det här laget inte brydde sig nämnvärt. Det började nog krypa på dem att vad de än pressade ut med sin Elvis Presley skulle plattan likt förbannat sälja i stort sett samma mängd – dvs runt 250.000 ex. Så hade det varit i nåt år, oavhängigt material eller paketering.
Hardcore-fansen skulle i alla väder köpa plattan, men kanske inte värst många fler. Så – varför bry sig mer än vad som behövdes? Varför lägga ner mer tid och energi än det som erfordrades?

Jag vill ändå inte vara alltför negativ – på det stora hela är det här en hyfsad samling. Det finns ett par riktiga rökare och trots några småtrista lyser bottennappen med sin frånvaro.

Slutbetyg – en TREA

Popularity: 2% [?]

06.29.19

Vandringen över Tosterön – maj 2019

Posted in Min blogg at 12:27 f m

Tosterön – maj 2019
Tätt med vandringar just nu. Det var inte länge sen Selaön korsades, kort senare var det ändå dags igen.
Men – det är bara att passa på innan det blir högsommar. Att gå ett par mil om dan i tjugofem graders värme är ingen höjdare – då går jag hellre på vintern. I minus fem är det bara att klä sig ordentligt, är det däremot för varmt går det inte att göra nånting alls.
Bäst är såklart nånstans mittemellan. Helst vindstilla också – som häromsistens när jag gick över Tosterön.

Mitt projekt är alltså att en i taget korsa Sveriges femtio största öar – från Gotland den största till Sollerön nummer femtio – till fots från nord till syd (eller från väst till öst beroende på vilken sträcka som är längst). Minst en övernattning på ön är också obligatorisk. Det här får ta den tid det tar, siktet är att hinna med alla femtio innan jag fyller sjuttio.
Tosterön, ja – vad är det för något?
Tänk, det visste inte jag heller fram till för nån vecka sen. När jag häromsistens gick över Selaön kunde jag alldeles mot slutet av vandringen, på den västra sidan, se en landmassa på andra sidan fjärden.
”Undrar vilken ö det där är?” tänkte jag.
Väl hemma kollade jag på en karta och såg då att den heter Tosterön. (Ibland även benämnd Tosterön-Aspö då det för några hundra år sedan var två öar som med landhöjningen nu växt ihop till en enda.)
Tosterön, belägen i Mälaren mellan Enköping och Strängnäs och cirka tre kilometer väster om Selaön, är Sveriges tredje största insjöö och den fjortonde största ön alla kategorier läste jag på Wikipedia.

”Jaha” sa jag till mig själv. ”Där har vi nästa ö att erövra.”
Sagt och gjort. Tio dar senare tog jag tåget från centralen till Enköping. Min plan var att därifrån ta en buss mot Strängnäs, kliva av vid första hållplatsen efter bron till Tosterön och därifrån ta mig till fots till nordspetsen för att dan därpå, efter en övernattning halvvägs på ett vandrarhem, fortsätta söderut till öns sydligaste punkt.
När jag klev av i Enköping tog jag dock inte bussen det första jag gjorde. Istället gick jag gångvägen upp på den lilla höjden, belägen mellan stationen och centrum, där Enköpings kyrka ligger. Båda mina föräldrar är begravda där då de flyttade till stan efter pensionen, och när jag ändå var på plats ville jag titta till deras grav.
Tiden går, jag hade faktiskt inte varit där på nästan sju år. Dåligt kan man tycka – men så är det.
Gången innan var dock ett äventyr för sig som förtjänar en egen liten utvikning.
Så här gick det till…
Sommaren 2012 spelade jag med Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern på Enköpings Stadsfestival. Scenen var uppsatt i västra hörnet på Stora Torget. Minns jag rätt klev vi på efter Dead By April och strax före Loreen – runt nio på kvällen kan det ha varit. Vid ett tillfälle under vår spelning tittade jag mellan två låtar lite förstrött åt vänster och såg då mellan två husbyggnader det upplysta tornet på kyrkan på höjden. Även om det såklart inte var en överraskning att den låg där är det ändå udda att mitt under en spelning påminnas om att femhundra meter från scenen ligger ens föräldrar begravda.

Vid hotellfrukosten följande dag frågade jag Thorsten om han ville följa med bort till graven vilket han entusiastiskt ställde upp på. Kort senare gled jag, Thorsten och hans tjej Elisabeth iväg bort mot kyrkogården.
Då graven ligger längst bort från huvudingången tog det lite tid att hitta den – till slut var den ändå där framför oss med sin inskription ”Sov i ro mor och far”.
Spontant tog Thorsten upp ett improviserat tal framför stenen som han avslutade med att sjunga en psalm. Allt framfört med stil och värdighet.
Mycket vackert och minnesvärt.
Tillbaka vid hotellet körde sen vår chaffis/manager Krille ner oss till Västervik för nästa spelning. Bussen tog vägen rakt söderut via Strängnäs som går bland annat över just Tosterön.
Men nu var det sju år senare. Den här gången var det ingen spelning på schemat, på dagordningen stod istället som bekant att till fots betvinga samma Tosterön från norr till söder. Övandring nummer tolv av femtio.
Men allt startade i Enköping.
Efter att ha klivit av tåget var jag alltså kort senare uppe vid graven.
Ensam som jag var den här gången fick känslorna ett helt annat spelrum. Med ens kände jag en stor tomhet. Mamma och pappa bär vi av naturen med oss under hela våran resa. Att stå på huk och stötta mig mot mina föräldrars gravsten, veta att deras urnor finns där under och minnas en avlägsen barndom när de båda, tjugo år yngre än vad jag är idag, var det bästa jag hade är ingen lätt sak att tackla.

Alltså – varför ska de för alltid vara aska istället för att, som förr, befinna sig på gångavstånd med pappas välkomnande leende i dörren och med mammas middagsmat precis klar? Jo då – nog snurrar tankarna runt i sådana situationer då tillvaron verkligen sätts på sin spets.
Min pappa brukade ofta strö goda råd kring sig och när jag stod där och lät tankar och känslor härja fritt började jag grunna över vad han skulle ha sagt mig om han stått där just då. Det som poppade upp var något i stil med att jag skulle tänka mindre på jobbet, vara mera ledig, försöka må så bra som möjligt och sluta med upp med att hoppa från tjej till tjej.
”Ja ja farsan” tänkte jag med ett litet leende. ”Det där tar jag itu med när jag kommer hem. Idag har jag andra saker framför mig”.
Och det hade jag ju. Nu skulle Tosterön besegras.
Det där andra fick vänta ett tag.
Efter lunch i centrum bordade jag sen bussen i riktning mot Strängnäs. Dagarna innan hade jag på kartan sett att första busshållplatsen efter bron till Tosterön hette Lundboskär. Därifrån till norra udden var det bara typ två kilometer.
Efter runt tjugo minuter var bussen framme, jag klev och hamnade – ja var då?
I tomma intet.
Jag förstod ingenting. Längs vägen fanns bara en massa träd.
Inget annat.
Det var helt bisarrt att nån placerat en hållplats där det inte fanns nånting alls. Inte ett hus, inte en avtagsväg. Jag lovar – bortsett från den riksväg som bussen körde iväg på kunde jag bara se en tät, vildvuxen skog!

Vem placerar en busshållplats på ett sånt ställe?

Terrängen i riktning mot Tosteröns norra udde, dagens första delmål, var en lövskog som mest liknade en vägg.
Naivt hade jag tänkt ta mig igenom skogen bort till norrudden men det upplägget fick jag kvickt omvärdera. Det skulle tagit en evighet och hade tröttat ut mig fullständigt.
Som om det inte räckte med det började det regna också där jag stod vid vägkanten.
I såna ögonblick funderar jag på allvar på vad det är jag sysslar med.
Övandringar?
Varför då?
Så farligt var det nu inte. Regnet upphörde lika snabbt som det kommit och efter en snabb blick på kartan såg jag att tvåhundra meter längre bort skulle det finnas en stig mot en mindre väg som gick nästan hela vägen till norra udden.
Perfekt.
Det blev visserligen en omväg, och stigen var smal, snårig och kuperad – inom kort var jag dock uppe på grusvägen. Det var inte mer civilisation där heller. Nåt enstaka hus dök upp, mer än så var det inte. Allt inramades av samma täta blandskog som vid stora vägen. Djup tystnad och ödslighet härskade över platsen.

Vid vägens slut, intill ett litet torp, var det fortfarande cirka femhundra meter kvar ut till norra udden. Då jag inte hade något val var det bara att kliva rakt in i skogen. Det var tätt mellan träden och en rejält kuperad terräng men det gick, om än med möda, att ta sig fram.
Ett par av de här uddarna jag besökt tvivlar jag på att värst många fler än jag under ett kalenderår besöker. Närmaste hus är vanligtvis nån kilometer därifrån , få bor där alltså, och terrängen den sista biten är ofta väldigt knepig att ta sig fram genom. Man har liksom ingen anledning alls att ta sig dit.
Efter kanske en halvtimmes klättrande och bökande över bergsknallar och fallna träd, tvärs genom tjocka snår tog ändå vegetationen slut. Med ens öppnade sig landskapet med en magnifik vy över Mälaren och intilliggande öar. Där och då befann jag mig på Tosteröns nordligaste punkt.

Själva udden var en riktigt fin plats att befinna sig på, den gjorde all möda för att ta sig dit värd sitt pris. En vit liten fyr som ett vackert landmärke höjde effektivt mysighetskänslan ytterligare ett par snäpp.

Någon längre tid att njuta av allt detta fanns dock inte om jag skulle komma fram i tid till min övernattning. Efter några dokumenterande foton var det bara att knalla tillbaka samma väg jag kommit.
Den här gången hittade jag som tur var en upptrampad stig, något som tacksamt förenklade sträckan genom det skogspartiet.
Via grusvägen var jag en halvtimme senare tillbaka på den stora riksvägen, vid en punkt nån kilometer söder om busshållplatsen där jag klivit av nån timma tidigare.
Där blev det värre.

Riksväg 55 mellan Uppsala och Norrköping via Enköping och Strängnäs är alltså en genomfartsled med åtskilligt av tung trafik på. Snudd på varannat fordon är antingen en långtradare eller lastbil. Ingen höjdare att gå där längs dikesrenen med det ena 12-tonsfordonet efter det andra svepandes förbi en.
Just där smalnar ön också av rejält så möjligheterna till alternativa vägar vid sidan om är obefintliga.
Trafiken glesnade som tur var ju senare det blev på eftermiddan – det blev ändå runt åtta kilometers gång på den vältrafikerade vägen. Förmodligen den ocharmigaste sträckan hitills under mina övandringar.
Runt sju var jag framme vid kvällens mål – Svedängs Rum och Frukost.

Lämpligt nog befann sig Svedängs, det enda för säsongen öppna vandrarhemmet, precis på mitten av ön. ”Expeditionen” blev klart smidigare av att dagsetapperna blev ungefär lika långa.
Svedängs är en gård som gått i arv i några generationer. Frun i huset som tog emot mig berättade att hon bott i huset i hela sitt liv.
Ja varför inte? Det här var onekligen en väldigt behaglig plats att befinna sig på med sina öppna landskap, ängar, hästhagar och Mälaren alldeles nedanför. Det blev en härlig kontrast till den bråkiga riksväg jag just lämnat.

Vid kvällningen, efter att ha ätit av min medhavda matsäck, tog jag mig ner mot vattnet för en promenad innan sängdags. En tät och hög vass hindrade tyvärr det mesta av utsikten. Det fanns dock en stig parallellt med sjön som jag följde tills jag kom till en brygga. Jag tog mig längst ut och tvärs över fjärden kunde jag se Selaön som låg runt två kilometer bort. Det gick till och med att skymta den tjocka vassrugge som den gången hade hindrat mig från att komma allra längst ut på öns yttersta udde mot väster.

Lustigt – tio dar tidigare hade jag stått på Selaön och blickat ut över vattnet och skymtat en okänd landmassa. Nu befann jag mig där, på andra sidan av samma fjärd, jag visste numera att ön heter Tosterön och jag såg bort mot platsen där jag kort innan stått.
Även i det lilla och på ytan kanske lite futtiga har livet onekligen ibland sina märkliga turer.
Efter frukosten dan därpå snörade jag återigen på mig vandrarkängorna.
Inledningsvis försökte jag att hålla mig på små stigar som längs Mälaren löpte parallellt med riksvägen och dess långtradare.

Det gick ett tag men tomter och staket satte till slut käppar i hjulet för den planen. Jag kapitulerade och tog mig istället upp på stora vägen. Till min glädje delade den dock på sig efter bara nån kilometer – den vältrafikerade 55:an fortsatte mot Norrköping medans den nästan billösa landsvägen mot Strängnäs svängde av till vänster.

Bara såå skönt…
Efter några lantligt idylliska kilometrar kom jag till Tosteröns enda tätort Abborberget, ett till stora delar nybyggt samhälle beläget alldeles norr om Strängnäs. Skiljelinjen mellan de två orterna är den trehundra meter långa bron mellan Tosterön och fastlandet.
Jag gick dock inte över bron utan fortsatte vandringen söderut – mitt mål var ju Tosteröns södra udde och det var fortfarande nån kilometer kvar.
Jag följde vägen längs den småmysiga lilla orten så långt det gick. Den slutade vid en liten båthamn där pittoreskt en gammal skuta låg för ankar.
Jag var dock ännu inte framme, från hamnen var det fortfarande femhundra meter kvar. Jag hittade en liten gångväg in i ett skogsparti i rätt riktning. Inom kort blev jag ändå tvungen att lämna stigen och ta mig in bland träden.
Även här blev det småknepigt med en tät vegetation att tränga igenom. Med inte mer än typ tjugo meter kvar blev jag dock lite paff. Någon eller några hade byggt upp ett litet läger nästan längst ut på den svårtillgängliga udden. Dels av drivved, dels av rent skräp. En liten jolle i trä låg också uppdragen under en pressening. Det såg rent utsagt ganska sjaskigt ut.
Vem eller varför någon gjort såhär tänkte jag inte stanna för att ta reda på. Jag klev istället ut så långt ut på sydudden jag kunde, tog några foton och njöt för nån sekund av segern. Tosterön var besegrad. Mission accomplished. Yes!

Nu var det bara att vända på klacken och ta sig hem.
Via samma väg som jag alldeles innan kommit från var jag en kvart senare tillbaka i Aborrberget. Därifrån tog jag bron över till Strängnäs på andra sidan näset.

En glass på ett utefik i försommarsolen i den mysiga lilla staden frestade onekligen, men jag hade lovat de andra i butiken att inte komma tillbaka alltför sent. Jag knallade alltså på till den nybyggda järnvägsstationen belägen på andra sidan stan och lägligt nog kom tåget mot Stockholm bara fem minuter senare. Efter ytterligare en timme var jag ”hemma” i butiken igen och i det ögonblicket var det här lilla äventyret över.
Om det var en odramatisk vandring på Selaön så var det knappast mer spännande den här gången. I stort sett hände ingenting alls – men det är kanske inte det som är meningen. Under två dar fick jag från norr till söder ta del av livet på en ö som jag kort innan inte ens kände till namnet på, det tycker jag räcker gott och väl.
I all enkelhet blev det ett minne för livet.

Popularity: 2% [?]

05.25.19

LP-skivor av och med Elvis Presley #67 From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee

Posted in Min blogg at 12:59 f m

Jag säger det nu så att vi har det avklarat – jag älskar den här skivan. Den här recensionen har varit inget annat än ett rent kärleksarbete.
Då fick jag det sagt.

Innan jag går in på själva musiken och analysen av de enskilda låtarna vill jag dock göra en liten utvikning – luras inte av att det står ”Recorded Live” på plattans omslag!
Det stämmer nämligen inte. Den här skivan är inte på något sätt inspelad live.
Men om den inte är det – varför står det då att den är det på omslaget?
Ja – det har jag frågat mig själv många gånger. En förklaring hade kunnat vara att hela ensemblen med Elvis, bandet, körerna, de jättelika stråkarna och det mäktiga blåset spelades in ”live” i studion – men nu var det inte så. Precis som vanligt gjordes det åtskilligt med pålägg i en helt annan studio nån vecka senare – så det stämmer inte alls.
Den enda vettiga förklaring jag kan fundera ut är att det syftar på att grunderna – sång, gitarr, piano, bas och trummor – kördes in live.
Men snälla, så hade Elvis i stort sett alltid arbetat i studion, vad var det för speciellt den här gången? Ingenting. Likt förbannat stod det ”Recorded Live” på omslaget.
På senare utgåvor togs den texten av förståeliga skäl bort.
RCA var stundtals ett riktigt snurrigt skivbolag…

Bortsett från den lilla petitessen är alltså From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee i mina öron en smått fantastisk platta. I min bok ligger den om vi räknar bort live-plattorna på runt topp sex/sju.
Förutom sin höga musikaliska kvalitet skiljer den sig också i mer än ett avseende från mycket av det Presley spelade in under sina drygt tjugo år i musikbranschen.
Till att börja med är hela plattan inspelad hemma på Graceland. 1976 var det stört omöjligt att få in artisten Elvis Presley i en skivstudio, trots att han hade tydliga kontrakt hos sitt skivbolag att fullfölja. Det var kanske inte enbart en ovilja från artisten – det intensiva turnerandet Amerika runt satte även det sina ofrånkomliga käppar i hjulet. Till slut fanns bara utvägen att följa tesen ”om inte berget kan komma till Mohammed så får Mohammed komma till berget”. RCA fick alltså köra sin mobila studio från New York till Graceland och montera upp den i ett av rummen, numera kallat Jungle Room, i byggnaden.
Därav plattans titel om ni undrade.

En annan sak som gör From Elvis Presley Boulevard lite speciell är att på ingen annan skiva vänder Elvis så totalt ut och in på sig själv och sina känslor som han gör här. Det är mer än en gång som ren och skär smärta kommer ut ur högtalarna. Utan jämförelse är From Elvis Presley Boulevard, trots alla sina pålägg, den naknaste plattan Presley någonsin gav ut. Det tungt vemodiga temat som går som en röd tråd plattan igenom känns knappast som en slump – Elvis tycks sjunga rakt inifrån sitt hjärta här. I backspegeln känns det som att hela skivan var ett enda stort rop på hjälp.

Inspelningarna ägde rum 2 till 8 februari 1976.
*

From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee
Utgiven
Skivnummer: APL1-1506

*
1) Hurt


Roy Hamilton, en av Elvis allra främsta förebilder, hade 1954 haft en mindre hit med Hurt. 1961 fick Timi Yuro däremot stor framgång med samma låt. Vilken version Elvis hade i huvudet när han i studion föreslog Hurt vet jag inte, men troligtvis var det Hamiltons då denne var en favorit sedan länge.
Vara som det vill med det – Elvis gör en fantastisk version på Hurt. Han pulvriserar alla andras försök.
Hurt var tveklöst en av de allra starkaste singlarna Elvis fick till på sjuttiotalet, ja – kanske i hela karriären. Att den inte blev en större hit än den blev är en gåta för mig.
Singeln släpptes kort innan From Elvis Presley Boulevard, Memphis Tennessee och jag köpte den så fort jag fick syn på den. (Troligtvis var det på Åhléns som på den tiden hade Sveriges särklassigt bästa Elvissortiment.) Väl hemma i mitt pojkrum föll jag ner på golvet i extas redan på de inledande takternas ”I a-am so-o huuurt!”
Finalens ”Ever huuurt, hu-uuurt…YOU!” fullbordade sen mästerverket.
Helt enkelt oslagbart.
Det är faktiskt inte så mycket som ändrats sen dess. Jag får ståpäls än idag när jag lyssnar på Hurt.

I stark konkurrens är det här skivans främsta spår.

Hurt var också det enda bidraget från plattan som senare framfördes live.

2) Never Again
”Where do I go from here, will I get over You”, pressar Presley fram inte helt problemfritt. Mer än en gång känns det som att rösten är på väg att spricka vilket ögonblick som helst men det gör den inte. Det sköra accentuerar också bara det känslofyllda framförandet, det stör inte alls.
Riktigt känslosamt är det också – dramatiskt och fyllt med patos.
Never Again är i mitt tycke en av de starkaste ballader Elvis spelade in på sjuttiotalet. Orsaken är inte enbart Elvis röst och att det är en fin komposition – det är också ett lysande arrangemang som elegant höjer helheten. Finalen är rent majestätisk.
Lite synd att Never Again aldrig prövades live.

Never Again är plattans enda originallåt, alla andra bidrag hade tidigare sjungits in av andra artister. Billy Ed Wheeler och Jerry Chestnut var det tillsammans hade totat ihop den.

3) Blue Eyes Crying in the Rain”
Från det storslagna glider vi så in på Willie Nelsons årsgamla countryhit.
Blue Eyes Crying In The Rain är en bra låt och gänget gör en sjysst insats – men, tja, rösten är inte riktigt på topp här. På verserna blir det en och annan sur ton. Orsaken är nog att producenten Felton Jarvis inte fick till en tillräckligt bra tagning innan killarna gav upp för dan. Inspelningarna dan därpå ställdes in och Jarvis fick nöja sig med den bästa av de tagningar som ändå gjordes.
Det är lite synd för Elvis egen del då det här var en av hans favoritlåtar som han ofta körde hemma på Graceland.

Notera det udda på codan på slutet när först tjejerna sjunger en egen fras ”blue eyes crying in the rain” och sen JD Sumner gör detsamma innan till sist hela gänget faller in igen innan låten tonar ut.

Det kanske ligger nära till hands att tro att det var Willie Nelson som skrev Blue Eyes Crying In The Rain men det var det inte utan en gammal farbror vid namn Leon Rose. Roy Handcuff hade en hit med den så tidigt som 1947.
Blue Eyes innehåller plattans enda gitarrsolo – men det är inte James Burton som får kasta loss utan Billy Sanford. Orsaken är att inspelningarna drog ut på tiden – Burton, Glen D. Hardin och Jerry Scheff som hade åtaganden på annat håll var helt enkelt tvungna att åka iväg och att andra musiker fick ringas in.

4) Danny Boy
Danny Boy är en 150 år gammal folksång från Irland, först kallad Londonderry Air, som under årens lopp gjorts i ett otal tappningar. De mer kända versionerna har spelats in av amerikanska artister som Conway Twitty, Jackie Wilson och Mahalia Jackson men även vår egen Rock-Olga hade en hit med den i rockens barndom.
Presleys version använder sig bara av ett piano i kompet, något som obevekligt sätter sångarens skicklighet på stora prov.
Helt självklart var det heller inte men efter lite prövande fram och tillbaka fick Elvis ändå till en smått magiskt tagning där varje ton, varje frasering känns som ren perfektion.
Danny Boy är en av skivans absoluta höjdpunkter.

5) Last Farewell
En hit av Roger Whittaker från året innan.
Lite simpel låt kan man tycka, men Presleys eleganta, smått majestätiska framförande och arrangemangets pampiga utformning gör det hela till något alldeles extra. Jag vet att en del tycker att blåset och stråkarna drar ner helheten men jag tycker att det är precis tvärtom. Det mäktiga arret, nästan som taget från en storfilm, framhäver låtens dramatiska ton på ett perfekt sätt.
Resultatet blir helt magnifikt.

*

Sida B

*
1) For the Heart

Plattans enda upptempolåt – men kanske ändå ett tveksamt kort i leken. For the Heart är väl en hyfsad låt i sin genre, men inte mycket mer.
När man lyssnar på de första alternativa tagningarna utan pålägg låter det heller inte helt imponerande. Det förvånar mig faktiskt att man efter de inledande trevande försöken inte bara lämnade For The Heart för att fokusera sig på nästa låt på listan.
Dennis Linde som var pappa till Burning Love hade lånat sin penna även till For The Heart. Linde lade i efterhand även på ett extra baspålägg – de där tonerna när basistens fingrar glider över halsen i ett glissando – något som tacksamt höjer den musikaliska kvaliteten.
Förutom att inte vara en direkt stark låt har jag alltid tyckt att Elvis röst ligger väl långt tillbaka i mixen här. Resultatet känns inte som en ”Elvis-låt”, det blir som att han bara är en sångare i ett band.

Originalet till For The Heart hade spelats in året innan av Teresa Brewer.

2) Bitter They Are, Harder They Fall
Så blev det en blytung ballad igen. ”I told her to leave me alone, and that’s what she’s done, just what she has done…” sjunger Elvis med så mycket inlevelse att det är svårt att inte beröras.
Utan att vara något av plattans trumfkort är Bitter They Are ändå en klart godkänd countryballad.
Det här var det första spåret som spelades in under den här sessionen. Elvis kändes inte helt hundra på rösten som senare bäddades i efterhand in i rikliga körpålägg. Om det kan man tycka vad man vill men slutresultatet blir ändå väldigt bra.

Samme Larry Gatlin som skrivit Help Me hade också totat ihop Bitter They Are, Harder They Fall. Den första inspelningen gav country-legenden Dottie West ut 1973. Ett halvår senare gav Gatlin själv ut sin egen version på singel.

3) Solitaire
Och så ännu en vemodig ballad – den här gången från Neil Sedakas penna.
Elvis fick dock kämpa rejält med Solitaire innan han fick till en tagning han var nöjd med – men slutresultatet gjorde mödan värt. Solitaire är en väldigt fin låt – ytterligare en av LPns pärlor.

Ett flertal artister hade spelat in Solitaire innan Elvis. Neil Sedaka var först, men dennes version släpptes inledningsvis bara på LP 1972. Andy Williams hade året därpå en hit i England med den. 1975 släppte även Carpenters Solitaire på singel, något som resulterade i en mindre framgång på USAs Hot 100.

4) Love Coming Down
”I can see now how I must have looked to you, like a fool on a merry-go-round! Another man so busy going up in the world, that he couldn’t see love coming down” sjunger Presley med ett känsloutspel man sällan hört i hans tidigare produktion.
I slutet av låten kommer nästan tårarna fram.
Love Coming Down skrevs av Jerry Chestnut. Den tidigaste inspelningen jag hittat är med George Jones, men om det är originalet låter jag vara osagt.

5) I’ll Never Fall in Love Again”
Nog var det djärvt av Elvis att i ett läge när hans röst inte var på topp ta sig an Tom Jones hit från 1967. Elvis klarar ändå uppdraget med bravur. Nån gång spricker rösten, men det kompenseras med ett kraftfullt utspel. Eventuella tekniska tillkortakommanden höjer här bara utförandets äkthet och slutresultatet blir helt lysande.
Det magnifika stråkarrangemanget gör allt bara än bättre.
I’ll Never Fall in Love Again blir en perfekt final på en fantastisk platta. Den lyssnare som förblir oberörd här måste ha ett hjärta av sten.

Visste ni förresten att I’ll Never Fall In Love Again skrevs av den engelske skiffle-artisten Lonnie Donegan.
*

Sett till skivan som helhet sjunger Elvis självfallet riktigt bra här, flera låtar som Hurt och Danny Boy är rena ekvilibristnumren. Men – han fick kämpa hårt för ett bra resultat den här gången. Inget kom gratis. Det var långt ifrån samma naturliga flyt i framförandena på de här inspelningarna som det varit i exempelvis Staxstudion i december 1973. Lyssnar man på Jungle Room Sessions eller plåtlådan The Last Farewell som båda innehåller alternativa tagningar från inspelningarna så hör man tydligt att det fick jobbas hårt på samtliga spår för att få fram en acceptabel master.
På Danny Boy, för att ta ett exempel, bytte man tonart för att Elvis inte längre kunde gå lika högt upp i registret som han gjort kort innan.
Både här och där märks också problem med att hålla tonen, något okänt tidigare i Elvis karriär.
Men – att det blev mer av en kamp att få fram ett bra framförande gav samtidigt en viss patina till helheten. Som jag skriver flera gånger ovanför – skörheten och de tekniska bristerna gör att utspelet bara känns än mer äkta.

Förutom att vara en suverän skiva är From Elvis Presley Boulevard, Memphis Tennessee faktiskt den sista ”riktiga” plattan från Elvis. Moody Blue släpptes ett år senare, några få veckor före Elvis bortgång, men den LPn innehöll en mix av överblivet material från ”Jungle Room Sessions” och liveinspelningar från -74 och framåt.
Ibland har jag tänkt att det var lite taskig tajming där. From Elvis Presley Boulevard hade faktiskt suttit mycket bättre som Elvis svanesång än Moody Blue. Hade The Last Farwell, eller kanske Danny Boy, lagts som sista spår på sida B hade det blivit nästan spöklikt…

Stor del i att plattan blev så bra som den blev är också de snygga arrangemangen. Visst – det är knökfullt av både stråkar och blås, det är svulstigt, stort och pampigt – kanske stundtals snudd på ”over the top”. Hela vägen är det dock väldigt fint gjort. Arren skapar en atmosfär som effektivt understryker den dramatiska tonen i kompositionerna och det övriga framförandet.
Lyssnar man på de alternativa tagningarna utan stråk- och körpålägg hör man tydligt att något fattas.
Bergen White var pappa till arren – och det tycker jag att han ska ha all tänkbar ”cred” för.
Arrangemangen på Promised Land låter närmast som att nån valfri person fick ha en egen lilla lekstuga jämfört med det som White gör här.
Högsta kvalitet rakt igenom.

Som en avslutning kan jag beröra en udda men onekligen rätt rörande sak: texten på omslagets baksida:
”Dear Friends:
Thank you for your loyality. I sincerely hope you like my new RCA album.
My Best Wishes
Elvis Presley”

Det är verkligen inte ofta en artist skriver något liknande på ett skivomslag.
Redan när jag köpte plattan var min tolkning klar. Skivorna hade en tid inte alls sålt bra – antalet sålda ex var ändå rätt konstant platta efter platta. Det var som att de som köpte en ny Elvis-lp var just de lojala fansen, de som aldrig övergav honom.
Klart att den i grunden blyge och ödmjuke Elvis var tacksam för att fansen fortfarande fanns kvar där ute – i vått och torrt.

Slutbetyg: En FEMMA!!!

Popularity: 3% [?]

05.22.19

Vandring över Selaön

Posted in Min blogg at 11:45 e m


Den här postningen ingår i mitt projekt ”att korsa Sveriges femtio största öar”.
För de som inte vet vad det här handlar om inleder jag med en förklaring.

För några år sedan satte jag alltså upp som mål att till fots ta mig över Sveriges femtio största öar antingen från norr till söder eller från öster till väster beroende vilken sträcka som är längst. Från udde till udde alltså där det är som bredast.
Från den största ön Gotland ner till Sollerön som är den minsta av de femtio.
Minst en övernattning per ö ingår också i paketet – öns essens ska sjunka in i mig så gott det går och vandringen ska absolut inte stressas igenom.
Den sista ön på listan ska knäckas innan jag blir sjuttio.

Jag har svårt att förklara exakt varför jag gör det här – kul är det i alla fall. Varje ö har faktiskt något av en särart. Ta exempelvis Visingsö – när man är där är man på Visingsö och ingen annan stans. Det går faktiskt inte att relatera ön till någon annan plats i Sverige.
Sen är kanske inte alla öar utpräglat unika, men anstränger man sig kan man både här och där hitta lätt förbluffande saker. På Fårö hörde jag om en dam som lämnade ön för första gången när hon som nittioåring togs in på Visbys Sjukhem…

Härunder kommer en liten berättelse om när jag förra veckan tog mig an Selaön i Mälaren.
Villni läsa den läs gärna när ni har fem minuter över i lugn och ro. Tyvärr är det att hoppas på för mycket att förvänta sig att det ska hända nåt spännande, för det gör det inte – det blir mest en allmän reflektion över tillvaron.

Selaön?
Tycker du att namnet låter obekant är du inte ensam. Av de runt tio personer jag på förhand nämnde mitt kommande resmål för kunde ingen minnas att de ens hört talas om nån Selaö.
Ändå är Selaön Sveriges största insjöö. Placerad i Mälaren strax väster om Adelsö. Ganska på pricken fyra mil fågelvägen från Stockholm.
I storleksordningen är den Sveriges elfte (!) största ö, drygt tre gånger så stor som Lidingö.
Nåja – visste ni inte det här innan så vet ni det nu!
Redan som liten knodd kände jag själv till ön, men det av det enda skälet att de på den tiden hade ett duktigt bandylag som hette Selaöpojkarna.
Innan det här besöket hade jag dock, vad jag vet, aldrig satt min fot på Selaön.

Hursomhelst tog jag häromdan tåget från centralen till Läggesta för att därifrån ta buss till Stallarholmen – en tätort som ligger dels på fastlandet, dels på Selaöns sydspets. En bro på hundra meter förbinder samhällets två delar.

Jag stannade dock först till i Mariefred för att köpa en karta över området på den lokala bokhandeln och för att coola ner med en kaffe och en bakelse på det mysiga stora torget i det sköna majvädret. Efter det skulle jag fortsätta med buss till Stallarholmen.
Trodde jag, ja…
När jag i kiosken mitt emot bokhandeln skulle köpa en biljett till Stallarholmen fick jag torrt och sakligt veta att man bara kan köpa bussbiljett i Mariefred med betalkort…!
Jaha…och självfallet hade jag lämnat mitt Mastercard-kort hemma. Naivt hade jag trott att en liten sedelbunt i ena fickan skulle täcka mina behov under den här korta lilla resan. Det kunde jag glömma direkt.
Men hur är något sådant ens möjligt? Att de inte vill ha kontanter på bussen går ju att greppa, men hos det ATG-ombud i Mariefred som saluför de lokala bussbiljetterna borde det väl ändå inte vara några problem.
Men icke då. ”Card is the new king” tydligen.
Jag frågade killen i kassan om han tyckte att jag skulle gå till fots med min packning de femton kilometrarna till Stallarholmen.
”Tja – gör du det har du i alla fall fått lite matsäck på vägen” svarade han och hintade åt den lilla chokladkakan jag precis köpt.
Kul kille.

Kaffe och bakelse strök jag direkt, nu låg fokus på vad i h-e jag skulle ta mig till. Ute på gatan gick jag i skallen igenom de alternativ som fanns.
Alltså – ta en taxi de sexton kilometrarna till Stallarholmen, knalla, försöka lifta eller kasta in handduken och åka hem?
Under trettio kolsvarta sekunder då jag hatade allt vad Mariefred, deras beslutsfattare och kioskägare hette var det tåget hem som gällde – tills jag jag kom på att jag fortfarande inte hade något kort på för att boka om/köpa ny biljett.
Natten på Östas Bed & Breakfast var ju också redan betald så det skulle vara surt att bara kasta det i sjön.
Taxi skulle nog kosta mer pengar än vad jag tagit med mig.
Det fick alltså bli liftartummen.

Jag gick bort från centrum och ställde mig vid en utfart till vägen mot Stallarholmen, ungefär femtio meter från en busshållplats. Optimistiskt gjorde jag några tappra försök med en tumme och ett brett leende, men fick inte ens ett ögonkast tillbaka.
Efter en fruktlös halvtimme vid vägkanten kom jag på att bussen mot Stallarholmen nog snart skulle komma till hållplatsen.
Var det läge för att ta en liten rövare…?
Ja varför inte, det fanns ju inget att förlora.
Jag lommade bort mot hållplatsen och när bussen kom klev jag på.
Korten lades direkt på bordet – ingen biljett, inget betalkort. Chaffisen tittade trött på mig i två sekunder sen visade han med en snabb vinkning och ett stoneface att jag kunde sätta mig.
Tack sa jag och satte mig ner.
Men se där! Då var jag likt förbannat på samma buss som jag från början planerat åka med.
Som så ofta ordnar sig det mesta i tillvaron bara man bjuder till lite…

Väl framme vid Stallarholmen runt halv sex på eftermiddan var det bara nån minuts promenix till mitt övernattningsställe – Östa Bed & Breakfast, en gammal gård med anor från 1700-talet idag drivet av ett sympatiskt äldre par. Jag fann mig direkt tillrätta i den härliga gårdsmiljön – Östa är ett ställe jag gladeligen skulle rekommendera.

Men det blev ingen tid alls för att nåt tillbakalutade. Jag hade valt att dela upp vandringen på två dar – i stort sett gick jag bara upp på rummet och bytte skor för att ge mig iväg igen.
Enligt de regler jag satt upp för mig själv ska jag alltså på en ö gå från norr till söder eller från öst till väst beroende på vilken sträckning som är längst. Tittar man på en karta ser man att på Selaön blir det att knalla från öst till väst – mina steg gick alltså bort mot den östspetsen, belägen cirka åtta kilometer bort.
Själva vandringen dit var tämligen odramatisk. Det bor inte så mycket folk på Selaön – den är, som redan nämnts, mer än tre gånger så stor som Lidingö men har med sina knappt 2000 fast boende runt 4% av dess befolkning. Selaön är alltså, sin närhet till Stockholm till trots, en synnerligen glesbefolkad plats.
En vandring på ön blir också därefter – efter Stallarholmen går man inte förbi värst många hus, däremot ser man åtskilligt av åkermark, ängar och skogar avlösta av bondgårdar och häststuterier. Fint, lantligt och romantiskt – men kanske heller inte direkt dramatiskt.

Som det så ofta är på väg ut till en udde blev den asfalterade genomfartsvägen efter en sex, sju kilometer en lite mindre grusväg som snart blev en enfilig skogsväg som succesivt blev till en stig – som i sin tur blev allt smalare. När även den sista lilla antydan till stig upphörde var det cirka trehundra metrer kvar till östra udden. En vildvuxen men tämligen lättillgänglig skogsmark tog över och udden nåddes utan några större krångel.
Väl framme vid den yttersta stenen blickade jag i försommarkvällen ut över fjärden. Längst bort, bortom några utströdda småkobbar, syntes konturen av Adelsö – en ö som även den snart ska avverkas. Bakom den ligger Ekerön, Färingsö och Lovön. Hässelby befinner sig fågelvägen faktiskt inte mer än 25 kilometer bort. Så nära men just då kunde vilken ort som helst lika gärna legat på andra sidan jordklotet. Där och då kändes all civilisation väldigt avlägsen.

Efter denna filosofiska begrundan av min plats i universum var det bara att gå tillbaka till Östa.
Den promenaden blev faktiskt riktigt fin. Det hade hunnit bli runt nio på kvällen, månen gick upp och jag kunde skönja stjärnor på himlavalvet. Långsamt förvandlades landskapet runt omkring mig till det lätt trollska som en försommarkväll så ofta kan bära med sig. Eventuella tvivel på varför jag håller på med det här med övandringar försvann som dagg i morgonsolen.
Redan runt halv elva var jag dock tillbaka på Östa – och så var den etappen över.

Efter frukosten dan därpå startade etapp två – marschen mot öns västligaste punkt.
Två vägar leder västerut från Stallarholmen, men efter tips från olika håll valde jag att ta vägen längs Åsa gravfält, ett område som ska vara fullkomligt nerlusat med gamla gravar, skeppssättningar och runstenar från vikingatiden.
Riktigt spännande tyckte jag när jag fick höra det.
Nu gick tyvärr inte vägen igenom utan förbi gravfältet och där missade jag säkert nåt. Kommer jag nån gång tillbaka till Selaön blir det kanske en vandring över Åsa, tid till det kände jag dock att det inte fanns den här gången.


Vägen vindlade sig vidare. Med ett par kilometer kvar kom jag till Ytterselö Kyrka, den ena av öns två kyrkor. Det är en fin och påkostad byggnad, något som pekar på att det nog en gång bodde mer människor här än vad det gör idag.

Efter att ha passerat kyrkan var det slut på allmän väg och asfalten blev till grus. Även här blev vägen successivt allt mindre för att sluta i en knappt förnimbar stig som även den upphörde i en tät terräng.
Det blev dock bra mycket tuffare den här gången än kvällen innan. Den sista kilometern fick jag mödosamt plöja mig fram genom eländig löv- och våtmark. Vid ett tillfälle rev en torr pinne från ett fallet träd upp en reva på ett par decimeter i mina byxor. Inte så farligt just då, men jag hade ju en hemfärd på buss och tåg lite senare att tänka på…
Det vildvuxna blev allt tätare och terrängen övergick närmast till att likna ett träsk från nån skräckfilm. Enligt min gps var jag dock väldigt nära den yttersta udden.
Men så med ens var det stopp.

En vassmassa betydligt högre än mig själv tog över och marken var om möjligt än mer träskliknande. Med fiskestövlar och heltäckande klädsel hade jag möjligtvis kunnat ta mig ut längst ut i detta plaskblöta fästingnäste, men som det var gick det bara inte. Det skulle inte vara värt det – det var bara att ge upp.
Precis som vid Ölands Södra Udde för fyra år sen kom jag alltså inte ända ut, men jag tog mig så långt ut som det var möjligt att gå – och den platsen var precis där jag just då stod.
Efter några fotografier för att dokumentera hur det såg ut på plats vände jag på klacken och startade marschen tillbaka.
Såklart blev det en antiklimax att typ hundra meter från mitt utsatta mål mötas av en drygt två meter hög mur av vass och sankmark – men, som sagt, det fanns inget val.

Det var runt tolv, tretton kilometer tillbaka till Stallarholmen men när nu målet att korsa Selaön redan var uppnått kunde jag kanske kosta på mig att lifta tillbaka till vandrarhemmet. Medans jag knallade på i stadig takt var jag hela tiden uppmärksam på om det skulle komma nån bil bakom mig. Men – mer än typ en i kvarten var det inte, och ingen visade upp någon större håg för att plocka upp nån luffare med trasiga byxor och bakvänd keps. Men vad då – jag hade gott om tid så vad gjorde det? Jag var ju faktiskt där för att titta på Selaön. För att variera mig tog jag nu den andra vägen, inte längs Åsa gravfält utan den förbi Lundby Gård och fick på så sätt se en annan sida av ön.

Efter att ha kommit fram till Stallarholmen gled jag in på Östa för att hämta bagen jag lämnat kvar på förmiddan. Därefter blev det en lunch på Printz Bageri, beläget på fastlandet på andra sidan bron men fortfarande i Stallarholmen. Jodå – nog var det skönt att efter tjugofem kilometers vandring i solen få sitta ner en halvtimme.
Efter maten och två flaskor med lokalt producerad äppelmust hoppade jag på bussen mot Läggesta från vilken jag sen tog tåget tillbaka hem.

Runt halv sju var jag tillbaka i butiken igen. Och där var det mini-äventyret över. Mer än typ 28 timmars frånvaro hade det inte blivit, men mina ledigheter brukar sällan bli längre än så. Desto intensivare istället.

Efter en dusch och byte till rena kläder gick jag ner i butiken och ställde mig bakom disken. Där stod jag sen och plockade under resten av kvällen. Fattas bara. Man har ju ett jobb att ta hand om.

Popularity: 2% [?]

04.12.19

Kapitel 18 – Juni 1997. Pandora

Posted in Min blogg at 12:44 f m

Drömmar i vaket tillstånd kan ofta vara lätt vrickade. Ibland kan det räcka med något så vardagligt som att ta rulltrappan upp från tunnelbaneperrongen och titta på alla de som samtidigt åker ner för att dagdrömmeriet ska börja skena iväg. Sånt drömmande följer ändå för det mesta nån röd tråd – de vi har i sömnen, kan dock skruvas till bortom allt rimligt sans och vett.
En nattlig dröm jag hade runt ett halvår efter öppnandet av butiken blev en rejäl huvudkliare. Den var faktiskt inte alls speciellt surrealistisk, tvärtom väldigt jordnära och konkret. Det som var så vrickat var att den alls dök upp.
Så här gestaltade den sig.
I drömmen var allt precis som vanligt. Jag hade min butik, jag bodde i Kristineberg som jag då gjorde och det var precis samma människor runt om mig som vanligt. Inget annorlunda alls utöver det vardagliga utom på en punkt, och det är här grubblerierna kommer – i drömmen hade jag ett fast förhållande med Pandora.
”Men vänta nu”, säger ni kanske. ”Pandora – var inte det den där Eurodance-artisten från Västerås som blev megastjärna i Japan för att sen som gumman i lådan dyka upp i Melodifestivalen någon gång i mitten på förra decenniet?”
Jo, just hon, den Pandora – henne drömde jag att jag var ihop med. Pandora dök dock aldrig upp i själva drömmen, det var bara ett outtalat faktum att vi hade ett förhållande. Allt övrigt var helt vardagligt och hade ingenting med henne att göra förutom att vi hade ett förhållande hon och jag. Punkt slut.

Någonstans där vaknade jag till. Klockan var runt fyra, fem på natten, och rejält sömndrucken tänkte jag att det var en minst sagt udda dröm jag haft.
För Pandora…? Säkert en drömtjej för många men jag hade då aldrig tänkt på henne på annat sätt än som artist, och knappt då heller. Egentligen visste jag ingenting om henne. Att jag då på nätterna skulle ligga och drömma om att ha nåt förhållande med henne verkade bara helt mysko.
Men konstigare saker än så kan ju dyka upp i skallen under sömnen, det har hänt förut och kommer att göra det igen.
Jag la därför inte alltför mycket funderingar på saken utan kurade ihop under täcket och snart var jag nere i sömnens rike igen.
Och då hände det udda – samma dröm dök upp en gång till.
Identisk handling – jag traskar omkring i min vardag och i den är jag Pandoras kille. Inte heller här var hon närvarande.
Men vad var det här? Jag hade ju aldrig ägnat den här människan Pandora en tanke utanför jobbets väggar, varför skulle hon då dyka upp i mina drömmar som min tjej – vid två olika tillfällen under samma natt? Samma manus vid båda tillfällen också – ingen Pandora med i själva handlingen, vi var ihop bara.
Redan första gången jag vaknade upp hade jag tyckt att det var märkligt, den andra gången blev jag riktigt brydd.
Jag ihop med Pandora? Varför denna dröm om en människa jag aldrig ägnat ens en tanke åt utöver att nån gång ha hört henne på radion och sålt hennes plattor i butiken?
Det där kändes faktiskt rätt skumt.

Båda drömmarna hade varit knivskarpa och även om inget spektakulärt hände mindes jag morgonen därpå fortfarande det mesta.
Trots det småflinade jag mest åt mina nattliga fantasier när jag lite senare tog min sedvanliga promenix från Kristineberg bort mot butiken.
Försommarspromenaden med sin oslagbara utsikt från Västerbron kom också att ge mig en stor dos av helt andra sinnesintryck. Efter kröken på bron, när man kan se Hornstull några hundra meter längre fram, låg fokus på betydligt mer jordnära saker. Kort senare skulle affären öppnas, en ny lång arbetsdag hägrade och verkligheten tog effektivt kommandot över tankar och funderingar. Pandora hade redan försvunnit ut i samma dimma som hon några timmar av okänd anledning klivit in från.

Väl framme låste jag upp, larmade av och tände lyset. Efter att ha slängt ner växeln i kassan var det bara att vänta på att allt skulle sparka igång.
Dagens första besök är väldigt ofta någon som vill sälja skivor, så även denna försommardag. Det var min granne från porten bredvid, radioprofilen Kalle Dernulf, som klampade in med en kasse CD-skivor han ville göra sig av med. Kalle var mitt uppe i att färdigställa ett program så han bad mig gå igenom innehållet i lugn och ro. Så fort han var klar skulle han komma tillbaka.

Kalle Dernulf ja. Just då var han en av landets mest kända radiopratare. Skivbolagen skickade följdaktligen ofta gratisplattor till honom med förhoppningen att Kalle skulle spela deras artister i hans program. 1997 kunde han i brevlådan hitta plattor med Di Leva, Dilba, Weeping Willows eller Peter LeMarc. Senaste Dylan, Stones, Paul McCartney eller nån hip-hopsamling kunde också ha legat i Kalles kasse.
Det var dock inget av detta som befann sig högst upp i påsen, för där låg det en CD med – Pandora.
Jaha.
För att krydda det hela ordentligt var skivan även signerad.
”Tack Kalle för all hjälp! Kram! Pandora”

Men vad var det här? Det första jag gör under min arbetsdag är alltså att hålla i en signerad CD av samma människa som i drömmarna två gånger besökt mig under den gångna natten. Signeringen röjde också att hon var nära kompis med min granne…
Ok, nu ska man inte övertolka. Det är lätt att göra och det är inte bra alls. Men – det kändes ändå just då som att ett gäng poletter gjorde sitt bästa för att ramla ner på rätt ställe i nån vrå av min hjärna.
Alltså – först drömmer jag gång efter gång under natten om en för mig obekant kvinna, en kvart efter att jag morgonen därpå öppnat butiken förstår jag att min granne är nära vän med henne.
Jag tog ett djupt andetag. Gick det att missförstå?
Nej.
Det verkade inte bättre än att nån däruppe höll på att dra i några marionettrådar – och nu var jag ju bara tvungen att nysta i det här. Det här kunde bara inte vara en slump.
Samtidigt var det inte utan att jag började bli lite road av det hela. Pandora? Ja, när jag tänkte efter så – ja varför inte? Värre kunde det nog ha varit…

En timma senare var Kalle tillbaka. Pinsamt nog hade jag helt glömt bort det övriga i kassen. Spontant höftade jag till med något rimligt – en summa som Kalle verkade bli helt nöjd med.
Efter att ha skrivit på kvittot och han fått pengarna i handen gled Kalle mot dörren. Men nej då – så lätt skulle det inte gå. Jag var inte på långa vägar klar med honom.
”Kalle! Det var en grej till.”
Han vände sig om.
”Jaha…Vad då?”
”Jo – Pandora…”
”Pandora?”
”Ja – Pandora. Hur väl känner du henne?”
”Jag? Öh…inte alls.”
Men va? Stod han och ljög mig rakt upp i ögonen?
”Lägg av! Det gör du ju visst det!”
”Nää…Varför tror du det?” Ett skevt, klentroget leende började krusa Kalles läppar.
”Men kom igen nu! Titta här!”
I triumf visade jag upp plattan med hälsningen och signeringen på.
”Nej tok heller!” kontrade Kalle med ett än större smajl och en bestämd huvudskakning. ”Så där är det massor med artister som gör. De skriver en personlig hälsning till mig med förhoppningen om att jag bara därför ska spela just deras platta i mitt radioprogram. Nej – jag har aldrig träffat henne!”
Nähä…
Ja, där rasade det bygget ihop.
Rejält.

Kalle tyckte att ämnet därmed var uttömt, lade på ett sista leende och försvann sen ut genom den öppna dörren.
Och där stod jag och försökte återigen begripa vad som hänt.
Ordet antiklimax har sällan varit bättre för att beskriva en situation än vad det gjorde just då.

Det var dock inte många sekunder jag kunde lägga några tankar på den fadäsen – för in genom dörren dök en ny gubbe upp.
”Tjena! Haru lust å kolla in lite heta vax? Jag tror att jag har några riktiga godingar här i kassen. Var ska jag lägga upp dem?”
”Back on track” tänkte jag, ryckte på axlarna och tog mig an killens plattor.

Och så rullade det på i stort sett tills jag stängde.
Mitt i allting försökte jag ändå hålla lite tentakler ute. Skulle det dyka upp ett nytt tecken under dagens lopp. Helt förgäves, jag hittade inte en enda ny Pandora-tråd alls från det ögonblicket.
Inte den dan, heller inte dan därpå. Ja – faktiskt så dog hela Pandora-prylen i samma ögonblick som Kalle lämnade lokalen.

Nja – inte riktigt ändå. Drygt tjugo år senare, bara några dagar efter att jag skrivit ner den första delen av det här kapitlet, hade jag återigen en dröm där Pandora figurerade.
Scenariot var dock helt väsensskilt, den här gången hade vi inget förhållande och Pandora var nu med i själva handlingen. Allt snurrade kring en en presskonferens med en Pandora av i dag som summerade ihop sin tjugofem år långa karriär. Vid ett av borden satt jag som en av medias representanter.
Först på tur var en tjej som kom med en totalt ointressant fråga. Den följdes upp av en till fråga från någon annan i precis samma stil. Vad det handlade om minns jag inte, men det var i stil med ”föredrar du kjol framför byxor?” eller ”tycker du om glass?”.
Jag satt tyst och log självgott åt dilettanterna som skämde ut sig.
Ojojoj, tänkte jag, hur står tjejen ut? Vilket tålamod hon måste ha.
Jag tog fram papper och penna och började skriva ner ”riktiga” frågor i stil med: ”när bestämde du dig för att bli en världsstjärna?” eller ”vilken av dina skivor har sålt mest?”.
I min självgodhet såg jag framför mig hur Pandora med entusiasm skulle bemöta mina ”expert-frågor”.
Äntligen var så sista frågan i Kamratposten-anda avklarad och min tur var kommen.
Andäktigt började jag läsa min första fråga. Halvvägs in i första meningen insåg jag dock att något inte var som det skulle. Helt ignorerandes min närvaro reser Pandora sig upp från sin stol och samlar ihop sina saker. Utan några ceremonier går hon bara sin väg. Inte så mycket som en blick förärar hon mig.
Det sista bestående minnet var hennes blåklädda ryggtavla som snabbt avlägsnade sig från presskonferensen.
Och där stod jag med en näsa som räckte ända till Karesuando. Jag, med alla mina proffsfrågor, och Pandora bara går i väg utan att med den minsta lilla min visa att jag finns till.

Och där, där vaknade jag – och med det uppvaknandet också en stark känsla av att där tågade artisten Pandora för gott ut ur min tillvaro.
Meningen med alltihopa känns rätt knepig att greppa. Fanns det nån från början så rann allt ändå ut i något som mest liknade ett stort såll.
En sak tror jag mig ändå ana – det kommer nog aldrig att bli Pandora och jag.

Popularity: 3% [?]

03.30.19

LP-skivor av och med Elvis Presley #66 The Sun Sessions/The Sun Collection

Posted in Min blogg at 4:23 e m

Till många fans stora glädje kom det i mitten av sjuttiotalet äntligen ut en platta där RCA buntat ihop samtliga Elvis officiellt utgivna inspelningar på Sun. Tio singellåtar och fem spår inspelade på Sun men släppta 1956 på RCA på debut-LPn. Den alternativa tagningen på I Love You Because som kort innan dykt upp på A Legendary Performer vol 1 kom också med.

LPn släpptes till att börja med i Europa 1975 under namnet The Sun Collection. Året därpå gav amerikanska RCA ut den men då under den titel den kanske är mest känd som – The Sun Sessions.
Plattan må heta vad den vill, det var självklart riktigt härligt när den kom. Om något kan man fråga sig vad RCA väntat på – den här samlingen skulle självfallet ha kommit långt tidigare. Gärna istället för något av missfostren i Camden-serien Hits From His Movies som bara förstörde Elvis anseende och status. Men visst var det bättre sent än aldrig!

Ska jag ändå ta upp något kritiskt med skivan blir det frånvaron av outgivet material. Alternativa tagningar hade länge cirkulerat på bootlegplattor men här dök de inte upp. Några större problem att få med några av de spåren borde det inte ha varit. Tejperna var ju i RCAs ägo.

Innan vi kommer till själva recensionen vill jag säga att det inte var någon lätt resa att få till den här texten. Exakt dokumentering på händelserna i Sun-studion är svårt att hitta. Ofta går uppgifterna isär och ibland finns det inget alls nertecknat. Jag försöker vara så öppen som jag kan med min okunskap på vissa områden och hänvisar i de fallen till att det i vissa fall inte går att uttrycka sig med bestämdhet.

Nu kör vi igång!

Elvis Presley
The Sun Sessions
Utgiven (i USA) på RCA 21 mars 1976
The Sun Collection
Utgiven (i Europa på RCA juli 1975

*

Sida A
*

*
1) That’s All Right

5 juli 1954 klev Elvis, gitarristen Scotty Moore och Bill Black på ståbas in i Sun-studion i Memphis. Dagen innan hade gänget träffats hemma hos Moore för att känna på några låtar. Det var Sam Phillips, grundare och ägare till Sun Records, som tipsat Scotty Moore om en ung talangfull sångare som kanske kunde vara något att satsa på.
Efter mötet ringde Scotty till Phillips och berättade att det hade känts lovande. Phillips kontrade med att om de ville kunde de kvällen därpå komma till studion och pröva att spela in några låtar.
På kvällen den 5 juli var alltså alla tre plus Phillips på plats.
Nu är det så här – en del källor säger att Elvis, Scotty och Bill träffades för allra första gången hemma hos Scotty dagen innan studiobesöket, andra hävdar att de i själva verket repat i veckor innan de kom till Sun-studion. Själv är jag övertygad om det förstnämnda – hade de repat i flera veckor borde rimligtvis haft några färdiga låtar med sig till studion, något som de helt klart inte hade när man lyssnar på de första inspelade försöken den 5 juli. Scotty Moore hade dessutom inte fått Elvis telefonnummer förrän 26 juni efter en (misslyckad) provsjungning av denne i Sun-studion. Redan där faller teorin med flera veckor.
Så troligtvis hade Elvis, Scotty och Bill bara setts kvällen innan före det första besöket i en Sun-studion.

Hur gick det då?
Tja – efter några timmar hade killarna knappt fått ihop nåt alls av värde. Mödosamt hade man tagit sig igenom två låtar – I Love You Because och Harbor Lights – och ingen av dem var något att skriva hem till mamma om.
Skulle de kanske packa ihop och åka hem?
Nja, när de ändå var på plats kunde de väl göra några försök till.
I en paus, efter fem tagningar av I Love You Because, skedde så det där oväntade som ingen kunnat förutse men vars konsekvens snart skulle vända upp och ner på alla tidigare kända begrepp i musikvärlden. Elvis ställde sig alltså i ett hörn med sin gitarr och började spontant, utan några djupare tankar alls på vad han höll på med, nynna på en för honom bekant låt – Arthur ”Big Boy” Crudups That’s Allright. Reflexmässigt hakade först Billy på, sen Scotty – och vips hade ett oplanerat jam startat.
In i rummet störtade Sam Phillips och frågade vad i hela helvete de höll på med. ”Ingen aning?” blev svaret. Phillips bad killarna att bara fortsätta spela, sprang ut i kontrollrummet och satte igång bandspelaren.

Efter ett par försök hade killarna fått till en master.
Visst var det Crudups That’s Allright trion börjat köra på men Elvis, Scotty och Bill vände i framförandet helt ut och in på den. Det är i stort sett bara texten som gör att man kan ana att det är samma låt. Både kompet och sättet att sjunga skiljer sig starkt från originalet.

Sam förstod direkt att det var en hit som han hade fått på band. Dan därpå brände han några acetater som han gick med till de lokala radiostationerna.
That’s Allright slog över en natt ner i Memphis som en bomb. Två veckor senare, 19 juli, släpptes singeln vars första upplaga snabbt sålde slut. Visserligen bara lokalt – det var ändå en fantastisk start för Elvis, Scotty och Bill.
Och där, även om ingen visste det då, där gick startskottet för en revolution inom den moderna musikhistorien. Ett och ett halvt år senare skulle allt vara förändrat in i fundamentet för att aldrig mer bli vad det alldeles innan varit. Och bara drygt ett dygn efter att killarna setts för första gången…
Det idag legendariska skivnumret var SUN 209.

Noterbart kan vara att även om That’s Allright i grunden är en blueslåt så har den faktiskt inte genrens klassiska tolv takter i versen utan nio.

2) Blue Moon of Kentucky

Blue Moon Of Kentucky, skriven 1947 av Bill Monroe och inspelad av hans gäng Blue Grass Boys, valdes ut som b-sida på That’s All Right. Exakta datumet i studion är omtvistat, men det var helt klart bara någon dag efter att man spelat in That’s Allright.
Hur som helst så gör Elvis en makalös version på Blue Moon Of Kentucky. Det är svårt att greppa att en fullständigt oerfaren tonåring kan gå in i en studio med en sån total självklarhet och göra ett så fenomenalt framförande som Presley får till här. Även här tar gänget låten till något helt annat än vad den varit tidigare. Scotty Moore spelar två inspirerade solon men även Bill Blacks ”slap bass” är värd att nämnas. De är alltså bara tre gubbar här, det finns inga trummor. Det är Bill som slår an strängarna så hårt att det låter som om det finns en virveltrumma nånstans i ljudbilden. Men det gör det inte, det bara låter så.
Personligen tycker jag faktiskt att Blue Moon Of Kentucky överträffar a-sidan That’s Allright Mama.

3) I Don’t Care if the Sun Don’t Shine

Efter succén med That’s Allright var det viktigt att snabbt följa upp den med en ny, fräsch singel av samma kaliber. Man väntade bara två månader. I Don’t Care If The Sun Don’t Shine/Good Rockin’ Tonight släpptes 25 september 1954.
Skivnummer SUN 210.

Patti Page hade 1950 spelat in I Don’t Care If The Sun Don’t Shine. Kort därefter gjorde både Dean Martin och Georgia Gibbs sina versioner av låten. Nån gång runt 10 september 1954 (datumet är omtvistat) gjorde Elvis samma sak.
Jag har svårt att säga att I Don’t Care If The Sun Don’t Shine är en direkt jättespännande låt, den är aningens för glättig för det, men Elvis och hans kompisar gör ändå det bästa för att krama ur allt de kan ur kompositionen.
Samma kväll spelade man in Just Because, i mina öron är en betydligt starkare låt, som Sam Phillips ändå ratade helt. Just Because kom inte till allmänhetens kännedom förrän ett och ett halvt år senare när RCA släppte Elvis första LP. Jag tror att Just Because blivit en perfekt uppföljare till debutsingeln That’s Allright. Nu blev det I Don’t Care If The Sun Don’t Shine istället något som kanske inte var lika spännande.

I Don’t Care…skrevs av Mack David som faktiskt var en äldre bror till Hal David – textförfattare till ett otal av Burt Bacharachs många hits.
Och – när den skrevs var I Don’t Care först tänkt som ett bidrag till filmen Askungen.

En del källor listar Sun-artisten Buddy Cunningham på percussion på den här spåret. Lyssnar ni noga i inledningen kan ni höra nåt slags slagverk, men det är inte säkert att det är Cunningham som spelar. Några säger att det i själva verket är Elvis själv som slår på sin gitarr medans han sjunger – inte helt otänkbart då det inte går att höra något akustiskt gitarrkomp bakom Scotty Moore.

4) Good Rockin’ Tonight

1947 skrev och spelade rythm’n blues-artisten Roy Brown in den första versionen av Good Rockin’ Tonight. Kort senare fick Wynonie Harris en hit med låten. Elvis spelade in sin version under samma kväll som han tog sig an I Don’t Care If The Sun Don’t Shine.

Jämfört med de tre spåren innan är det här en klar kursändring. På Good Rockin’ Tonight hör man för första gången spåren av den rock’n roll som 1956 skulle få en hel värld att explodera. Scotty Moore går här från sitt mer konventionella rockabillyspel till tunga blueslicks, något som ger en ny dimension till musiken.

Good Rockin’ Tonight släpptes alltså tillsammans med I Don’t Care If The Sun Don’t Shine. När RCA i december 1955 återutgav samtliga Elvis fem singlar från Sun under egen etikett satte man Good Rockin’ Tonight som a-sida.
Men hur var det då på Sun? Tja, i de flesta diskografier står Good Rockin’ Tonight som framsida – men tittar man på skivetiketten så har I Don’t Care nummer U-130 och Good Rockin’ Tonight U-131 något som borde tyda på att den förstnämnda är a-sida.

5) Milk Cow Blues Boogie

I december 1954 spelade Elvis, Scotty och Bill in singel nummer tre – Milk Cow Blues Boogie/You’re A Heartbreaker.
Skivnummer SUN 215.

Milk Cow Blues Boogie var en låt som bluessångaren James ”Kokomo” Arnold spelade in så tidigt som 1934. Lustigt nog har Elvis version knappt nån likhet alls med originalet. Det är bara nån textrad här och där som gör att man kan skönja likheten.
Men vad gör det – det är en en helt fantastisk version som killarna får till. Elvis lägger på en blytung rock-känsla till den i grunden rätt traditionella blueslåten. I ena ögonblicket väser han fram sitt budskap, några sekunder senare ylar han fram texten. Allt – timing, frasering och uttryck – sitter helt perfekt och killen är hur trovärdig som helst. Att det är en nittonårig yngling som sjungit i band i ett halvår som står vid sångmicken är helt ogreppbart.
Det som startat med Good Rockin’ Tonight blev här än mer uppenbart – något revolutionerande i musikvärlden var på gång.

Milk Cow Blues Boogie gavs ut på Elvis tjugoårs-dag 8 januari 1955.

6) You’re a Heartbreaker

Vid samma session som gav Milk Cow Blues Boogie spelade man även in b-sidan, countrylåten You’re A Heartbreaker.
Mönstret fortsatte alltså med en rythm’n blueslåt på den ena och en country-dito på den andra sidan.
You’re a Heartbreaker skrevs 1952 av Jack Sallee och spelades samma år in av Jimmy Heap. Elvis version är ett bra exempel på när han tog en ganska ordinär låt och vred om den till något väsensskilt annorlunda. Det här får nog ändå räknas som en av de mer anonyma Sun-inspelningarna. You’re A Heartbreaker håller inte på långa vägar samma nivå som a-sidans Good Rockin’ Tonight. Sam Philips förhoppning var nog att den skulle vara tillräckligt kommersiell för att spelas på country-stationerna.
Om den var det eller inte kan väl vara osagt – tredje singeln sålde faktiskt klart sämre än de två första.
Det är nog så att Elvis karriär för ett tag här var ute på lite tunn is.

7) I’m Left, You’re Right, She’s Gone

Singel nummer fyra – I’m Left, You’re Right, She’s Gone/Baby Let’s Play House – släpptes 10 april 1955.
Skivnummer SUN 217.

I’m Left, You’re Right She’s Gone, komponerad av Stan Kesler och Billy Taylor och inspelad i februari 1955, är faktiskt den första låt som var skriven exklusivt för Elvis. Det var även första gången man använde sig av trummor i kompet med hjälp av en ung Jimmie Lott.
Inledningsvis försökte man sig utan trummor på med ett långsamt bluestempo men Phillips tyckte inte att det höll måttet. Med ett snabbare tempo och Lotts trumspel förvandlades I’m Left, You’re Right, She’s Gone till en snabb countryballad.
Resultatet är kanske inte det allra främsta från Sun-tiden, bitvis känns det lite avslaget. Det är inte förrän runt sista versen som framförandet tänder till. Scotty Moore gör också ett riktigt tamt solo för ovanlighetens skull.

8) Baby Let’s Play House

Baby Let’ Play House, baksidan till I’m Left, You’re Right, She’s Gone, spelades in vid samma session – och om a-sidan kändes aningens ljum så är det här rena dynamiten.

Arthur Gunter, en färgad amerikansk bluesartist, hade skrivit och spelat in Baby Let’s Play House på hösten 1954. Låten var alltså bara runt ett halvår gammal när Presley spelade in sin ”cover”.
Presleys självförtroende tycktes stiga för varje besök i Sun-studion. Ett intensivt turnerande med allt vad det gav av positiv feedback hjälpte helt klart också till på den punkten, något som också visar sig med all tänkbar tydlighet i framförandet.
Arthur Gunters original har absolut sina kvaliteter men här blev den spöad med hästlängder.
Som vanligt lade Elvis, Scotty och Bill i sin tolkning till åtskilliga skopor med energi, kraft och aggresivitet.
Att Elvis menade allvar med varje fras han väste fram står utom varje tvivel. När han i nästa sista versens break väser fram ”I’d rather see you dead little girl than to be with another man” borde det ha fått blodet att frysa till is på många som hörde det här första gången.
Gänget tog helt klart Baby Let’s Play House till en annan dimension.
Scotty Moore pressade fram något av det mest aggressiva spel han fick till under den här epoken. Fortfarande var det inga trummor på inspelningen men med Blacks slap-spel som lät som en virveltrumma gick det lika bra ändå.
Nästan osannolikt att blott tre musiker kunde få fram något så komplett i sin ljudbild som det här.

Resultatet blev något smått oslagbart.
*

Sida B

*
1) Mystery Train
Den femte och sista singeln – Mystery Train/I Forgot To Remember To Forget – släpptes 20 augusti 1955.
Skivnummer SUN 223.

Och – trodde man att det bara inte skulle gå att en gång till pressa fram något i klass med Milkcow Blues Boogie och Baby Let’s Play House så trodde man fel för singel nummer fem Mystery Train är precis lika fenomenal som sina föregångare.
Elvis insats är helt mästerlig. Inga överdrifter, inga onödiga utsvävningar eller wailingar – han kör bara låten rakt upp och ner. Och han gör det som ingen annan vare sig före eller efter honom.

Mystery Train hade skrivits och spelats in året in, även den på Sun, av bluesartisten Junior Parker. Little Junior’s Blue Flames för att vara mer exakt. Märkligt nog låter b-sidan Love My Baby nästan exakt som framsidans Mystery Train. Det som skiljer är texten och det mycket fränare gitarrspelet. Helt klart hade Elvis, Scotty och Bill lyssnat minst lika mycket på Love My Baby som framsidans Mystery Train.
Det är Johnny Bernero som spelar trummor här.

Nästan på dagen ett år hade gått sen det första besöket i Sun-studion. Den nittonårige Elvis hade vid det här laget hunnit bli tjugo – äldre än så var han inte. Men, även om han fortfarande bara var känd i en ganska smal krets, så var han redan här bäst. Utan all jämförelse. Än idag har ingen lyckats överträffa det Elvis presterar på Good Rockin’ Tonight, Milk Cow Blues Boogie, Baby Let’s Play House och Mystery Train. Den unga killen från bonnhålan i Tupelo var helt klart förutbestämd att bli något över allt annat. Kort senare hade han också blivit det fenomen som satte en hel värld i brand. En eldsvåda som inget har lyckats släcka än idag.

Mystery Train dök till och från upp på konserterna på sjuttiotalet.

2) I Forgot to Remember to Forget

I Forgot To Remember To Forget, skriven av countrymusikerna Stan Kesler och Charlie Feathers, är även den en låt specialskriven för Elvis. I Forgot…är en countryballad som vindlar sig fram under två och en halv minut. Inte direkt svag men heller inte speciellt utstickande om man innan har lyssnat på framsidans Mystery Train.

3) I’ll Never Let You Go (Little Darlin’)

Nu kommer vi in på de fem spår inspelade 1954/55 som Sun aldrig gav ut men som efter övergången till RCAs hamnade på Elvis första LP, släppt i mars 1956.

När man lyssnar på I’ll Never Let You Go, komponerad och inspelad av Jimmy Wakeley drygt tio år tidigare, förstår man varför Phillips förpassade den till arkivet – det här är verkligen ingen höjdarlåt. Det tar sig visserligen rejält på sista versen när man höjer tempot, men då har det redan hunnit gå nästan två minuter.
I’ll Never Let You Go spelades in i september 1954 under samma session som gav I Dont Care If The Sun Don’t Shine, Good Rockin’ Tonight och Just Because.

4) I Love You Because
Låten innan var kanske inte så rolig, men det här är väl ändå en av Elvis mesigaste låtar någonsin.
Nåja, den tillhör ju onekligen rockhistorien då den spelades in under samma kväll som That’s Allright – mer än så är det dock inte.

5) Tryin’ To Get To You
Trying To Get To You spelades in i juli 1955. På den sessionen använde man sig av Johnny Bernero på trummor, men redan i februari samma år hade man tagit sig an samma låt fast bara på tre man. Resultatet ansågs inte helt lyckat och man gick tillbaka tre månader senare för ett nytt försök. (Tyvärr kom tejpen från februari-inspelningen bort i en städning på RCAs lager…). Det kanske var ett korrekt drag att göra så för nyinspelningen av Trying To Get To You är något av det tyngsta som Elvis spelade in på Sun.
Det tyckte även Sam Phillips och det spikades att Trying To Get To You skulle bli den sjätte singeln för Elvis på Sun.
Något kom dock emellan.
I november -55, tre månader efter inspelningen av Trying To Get To You, befann sig Elvis på nytt i Sun-studion för att spela in singelns b-sida – valet hade fallit på Billy Emersons låt When It Rains It Really Pours.
När alla var på plats och det gjorts några första försök fick Elvis plötsligt ett telefonsamtal – och efter det var det över. RCA hade accepterat det astronomiska budet, några dagar senare skulle ett kontrakt skrivas. Tiden vid Sun skulle snart vara historia, det behövdes inte längre någon b-sida.

En av rep-versionerna från Sunstudion av When It Rains It Really Pours släpptes 1983 på LPn A Legendary Performer vol 4.
Låten spelades ändå in på nytt ett och ett halvt år senare i RCAs regi, den versionen gavs dock inte ut på platta förrän 1965 på LPn Elvis For Everyone.

Originalet till Trying To Get To You spelades in -54 av The Eagles…! Ja naturligtvis inte DET Eagles utan en amerikansk rythm’n bluesgrupp från femtiotalet med samma namn som under sin korta bana spelade in blott några få singlar.
The Eagles original skiljer sig en hel del från Elvis betydligt naknare och mer avskalade version. I slutet på varje vers har Eagles dessutom konsekvent med ett mollackord som skippades i Elvis version.
Det akustiska kompet består här av piano och inte som brukligt akustisk gitarr. Många misstänker därför att det är Elvis som spelar pianot, men – även om det är ganska troligt att det är så kan man inte vara säker.
Scotty Moore har ett märkligt upplägg på sitt spel på det här spåret, helt olikt från allt annat från Sun-epoken. Han spelar nämligen knappt ett ackord under sången, bara en rad gitarrriff som låter lite oplanerade. På sticket som dyker upp två gånger spelar han faktiskt inget alls, det är som om gitarrmicken stängts av för att sen sättas på igen. När det sen blir gitarrsolo spelar han bara – en massa ackord…! Det låter onekligen både udda och originellt men om det var uttänkt eller bara ”blev så” är svårt att säga.

Bill Black i sin tur spelar betydligt mer konventionellt än på någon annan Sun-inspelning. Det är betydligt mera pop/rock-stuk på basgångarna än tidigare. Trying To Get To You känns som något av en brygga från den Sun-epok som snart var till ända och den nya karriären som väntade runt hörnet.
Johnny Berneros raka trumspel fullbordar den bilden.

Under comeback-specialen 1968 spelades en live-version av Trying To Get To You in som dock inte fick plats varken i den tv-sända showen eller på LPn. 1974 dök den dock upp på A Legendary Performer vol 1.

Trying To Get To You förekom flitigt på scen i Elvis repertoar på sjuttiotalet. På As Recorded Live In Memphis finns en riktigt bra version.

6) Blue Moon
Efter att i juli ha spelat in dels den första singeln That’s Allright Mama/Blue Moon Of Kentucky återvände Elvis och hans polare den sextonde augusti till Sun. Resultatet blev faktiskt en ganska läcker inspelning – dock inte vad Sam Phillips ansåg vara hitmaterial. Blue Moon har ändå sina klara musikaliska kvaliteter.
Elvis själv berättade att han vid inspelningen inte kunde texten och att det är därför han kör sin ordlösa falsettsång. Kompet är också väldigt udda med Scotty Moore som spåret igenom bara spelar några enkla, rytmiska strötoner samtidigt som han dämpar strängarna.
Blue Moon liknar inte nånting annat som spelades in på Sun. Naket, minimalistiskt och drömskt flyter musiken på ett nästan hypnotiskt sätt på i några minuter.
Jag gillar det.

7) Just Because
Just Because skrevs redan 1929 och spelades in samma år av Nelstone’s Hawaiians. Efter det kom den att bli inspelad av ett stort antal artister, den första versionen med en större akt kom 1933 med Shelton Brothers.

Personligen tycker jag att Just Because tillhör det allra bästa som spelades in på Sun, Elvis gör ett formidabelt framförande, Bill Black pumpar på helt frenetiskt och hans anslag Moores gitarrspel är låten igenom helt mästerligt. Det är onekligen märkligt att Just Because inte ansågs platsa på någon av singlarna. För mig så är den klart vassare än I Don’t Care If The Sun Don’t Shine, inspelad under samma session, låten som det till trots släpptes som singel med Good Rockin’ Tonight.

8) I Love You Because (version nummer två)

Behövde vi verkligen en variant på den här låten? Nja…
Det känns lite extra meningslöst då det fanns annat klart starkare material att tillgå. Den långsamma versionen på I’m Left, You’re Right, She’s Gone hade absolut suttit betydligt bättre.
Det här är alltså den version som släpptes 1974 på A Legendary Performer vol 1. Väntade man tjugo år med att ge ut den kunde man nog ha väntat tjugo år till.

*

*
Jodå, visst är det här trots några små skönhetsfläckar en helt formidabel platta. Elvis fem Sun-singlar är precis vad alla säger att de är – hörnpelare i modern musikhistoria. Inte tu tal om den saken. Ingen som lyssnar på Sun Sessions kan väl undgå att slås av hur förbålt musikaliskt allting är. Varenda spår har en egen
identitet. Det här är kanske inte det allra bästa Elvis gjorde under sin tjugotre år långa karriär – de är dock ett formidabelt bevis på vilken helt unik artist Elvis Presley var. Alltså – innan inspelningarna i juli 1954 hade karlen aldrig spelat med ett band eller uppträtt professionellt. Ändå går han rakt in och totalt äger hela spelplanen.
Nyckeln till att det blev så sanslöst bra som det nu blev är troligtvis just det – det fanns ingen karta för hur det ”skulle låta”. Inget facit. Allt var tillåtet, det var bara att tuta och köra vilket killarna också gjorde. Hillbilly, blues, country, rockabilly, jump blues, rythm’n blues och mer därtill slängdes in i en och samma gryta – till det slängde alla tre in sina egna personligheter och breda musikaliska färdigheter. Ingen stod heller bredvid och berättade att så där kan man inte göra, så där kan det inte låta. Resultatet kom att bli något helt unikt. Framförallt något helt fantastiskt bra.

De fem spår Sam Phillips ratade men som RCA efter köpet av Elvis släppte på den första fullängdaren svajar visserligen, men även där finns det guldkorn. Just Because och Trying To Get To You tillhör det allra bästa som kom ut från inspelningarna 1954/55.

Att det blev så bra som det blev var dock långt ifrån bara Elvis förtjänst. Scotty Moore ska självfallet ha en jätteeloge.
John Fogerty, Gerorge Harrison, Keith Richards – listan över gitarrister som i unga tonår hört det här och sen slitit halva livet för att kopiera råheten och urkraften som Scotty visar här kan göras väldigt lång. Det är knappast att överdriva att säga att utan Scotty Moore skulle stora delar av rockmusiken på sextio- och sjuttiotalet låtit annorlunda.

Bill Black ska också ha all tänkbar cred. Svängigare basspel får man leta efter. Hans kraftfulla spel som fick anslaget att låta som ett percussion-instrument hade stor del i Sun-inspelningarnas mäktiga sound trots att de bara var tre bandet. När jag första gångerna hörde de tidiga trumlösa Sun-inspelningarna var jag övertygad om att det trots allt var någon i bakgrunden som spelade på ett primitivt trumset. Jag hörde ju faktiskt med egna öron. Men icke då – det var Bill Blacks slapteknik som lät som en virveltrumma…

Jag brukar säga att Elvis föddes till att bli stjärna – för heter man från start Elvis Presley så behöver man inget artistnamn. Saken är klar från start.
Att Gud sen såg till att han i sitt första band fick spela med Scotty Moore och Bill Black gör bilden bara än klarare.
Det var meningen att det skulle bli som det blev.

Notera även en detalj som ofta brukar helt negligeras – Elvis enkla men otroligt fina rytmgitarrspel. Trots att han var helt oerfaren av att spela med andra musiker så sitter kompspelet från start som gjutet. Snacka om begåvning.

Och så finns det de som säger att Elvis Presley på femtiotalet bara var en i mängden, att branschen var i skriande behov av ett nytt namn. Det kunde ha blivit i stort sett vem som helst men nu ”råkade” det bli Elvis.
Jo hej du…

Slutbetyg: en solklar FEMMA!

Popularity: 3% [?]

02.12.19

LP-skivor av och med Elvis Presley #65 A Legendary Performer vol 2

Posted in Min blogg at 1:51 f m

Den andra januari 1974 gav RCA ut samlingen A Legendary Performer vol 1, bestående av en kombo av gamla hits, några intervjuer och en del tidigare outgivet material.
Nästan på dagen två år senare, åttonde januari 1976 – Elvis fyrtioettårsdag – släpptes A Legendary Performer vol 2. Konceptet var detsamma med en blandning av arkivmaterial och äldre hitlåtar.

Mer analys än så behövs inte så vi kastar oss raskt in de enskilda spåren.

A Legendary Performer vol. 2
Skivnummer CPL1-1349
Utgiven 8 januari 1976

1) Harbor Lights
De första inspelningarna som Elvis, Scotty Moore och Bill Black gjorde på Sun var långt ifrån den självklara triumfmarsch som man skulle kunna förledas att tro. Den första kvällen i studion fick grabbarna visserligen till That’s Allright men innan dess hade man gjort flera försök med tveksamma alster som I Love You Because och Harbor Lights – som är inledningsspåret på den här samlingen.
Nej – Harbor Lights är inget borttappat guldkorn. Framförandet låter tämligen planlöst – Elvis trallar på medan Scotty Moore förtvivlat försöker hitta något vettigt att spela. Det verkar som att ingen visste riktigt vad de skulle göra när det kom till Harbor Lights.

Man kom heller aldrig längre än till detta taffliga, trevande försök. Harbor Lights släpptes av förståeliga skäl på sin tid varken på singel eller LP utan lades in i nåt arkiv och glömdes sen mer eller mindre bort. Först 22 år senare dök Harbor Lights upp här på vol. 2 i A Legendary Performer-serien.
När man lyssnar på Harbor Lights är det onekligen fascinerande att den här killen ett och ett halvt år senare skulle erövra en halv värld med sin sång. Det känns i det här läget väldigt avlägset.
Som tur var hittade killarna bara nån timme senare via nån Lidnersk knäpp just vad de sökte när de i en fikapaus började lattja med That’s Allright. Och tur var väl det.

2) Intervju
Den här intervjun gjordes av en Jay Thompson efter ett uppträdande i Wichita Falls, Texas och handlar om, ja, just ingenting.
Det enda intressanta som nämns är väl att Elvis här trodde att han skulle få spela mot Burt Lancaster och Katherine Hepburn i filmen Rainmaker. Så blev det nu inte då Parker tyckte att den rollen inte var lämplig för hans adept.
För övrigt kan man inte låta bli att slås av Elvis väldigt nedtonade person. Han verkar närmast blyg.

3) I Want You, I Need You, I Love You
Alternativ tagning av uppföljaren till Heartbreak Hotel. Den här versionen skiljer sig knappt alls från den officiella utgåvan. Frånsett ett litet extra ”wailande” på det första ”with all my heaaaaart” är det i stort sett bara en omkastning av texten på titelraden de två sista gångerna till ”I need you, I want you, I love you” som skiljer åt.
En riktigt bra version med andra ord.
Originalet toppade USA-listan i maj 1956.

4) Blue Suede Shoes
Taget från Elvis comeback-special.
Innan A Legendary Performer vol 2 släppts hade utgivet material från NCB TV-Special som inte hade fått plats i showen inskränkt sig till Tiger Man på plattan Singer Presents Elvis Singing Flaming Star samt Love Me, Trying To Get To You och Are You Lonesome Tonight på A Legendary Performer vol 1.
Självklart var det hur häftigt som helst att på den här plattan få ytterligare två outgivna låtar från ”specialen”.
Idag, när i stort sett varje inspelad sekund från evenemanget har släppts i ett otal former, är euforin över att få höra Blue Suede Shoes från Burbank 27 juni 1968 självfallet inte på samma nivå som när man som brinnande Elvisfan precis köpt sitt ex av vol 2 och kom hem och slängde plattan på skivspelaren.
Ändå kan man inte låta bli att var gång man lyssnar dras med i den energifontän som hette Elvis Presley under de där magiska inspelningsdagarna.

Blue Suede Shoes släpptes på singel 1956 men blev inte den monsterhit man kanske kunde tro. Den tog sig faktiskt inte högre upp än till plats 24 på USA-listan, enbart beroende på att RCA av något dimmigt skäl släppte samtliga tolv låtar från första LPn på sex singlar – samtidigt. Blue Suede Shoes kom alltså mer eller mindre bort i bruset.
Jo – kompositören Carl Perkins hade ett halvår tidigare toppat USA-listan med sitt original och även det kan ha legat Elvis version i fatet.

5) Blue Christmas

Originalversionen på Elvis julklassiker som först dök upp på Elvis Christmas Album från 1957.
Blue Christmas släpptes som singel 1964 tillsammans med Wooden Heart.

6) Jailhouse Rock

Titelspåret till Elvis tredje film. Jailhouse Rock släpptes på singel i september 1957 – en singel som gick rakt upp i topp på listorna i åtskilliga länder världen över.
Jailhouse Rock kom på sjuttiotalet att bli ett frekvent inslag i Elvis liverepertoar.

7) Its Now Or Never

Ännu en klassiker, inspelad i april 1960 under samma session då LPn Elvis Is Back men ”bara” släppt som singel. Som sådan kom It’s Now Or Never att bli en av Presleys största framgångar någonsin. Drygt tio miljoner sålda ex och topplaceringar på hitlistor världen över.

*
Sida B
*

1) A Cane and a High Starched Collar
Här har vi ytterligare ett tidigare outgivet spår, den här gången en låt tagen från filmen Flaming Star.
Ett ensamt dragspel inleder, en akustisk gitarr ansluter innan Elvis ramlar in i denna småtrevliga lilla ”trudelutt” som i ärlighetens namn inte är mycket att skriva hem om. Jämför man med de flertaliga monumentala mästerverk som Elvis spelade in 1960/61 så är det här självfallet bara skräp. Men – filmmusik är ju alltid filmmusik…
Att höra Elvis i den första tagningen mer eller mindre bryta ihop över den ”corny” texten är förstås en extra poäng.

2) Presentations of Awards to Elvis
Det här är ett utdrag från en presskonferens i Honolulu som gjordes i samband med välgörenhetskonserten på Hawaii den 25 mars 1961.
Dåligt ljud och ett inte direkt exalterande ämne gör de här en och en halv minuterna tämligen umbärliga. Ja, det är kul att få veta att det här överhuvudtaget ägde rum, men mer än en gång behöver man inte lyssna på det.

3) Blue Hawaii
Titellåten från Elvis åttonde film. Den här versionen, beskriven som ”live” på inneromslaget, är inspelad utan publik efter konserten 14 juni 1973 i Hawaii för TV-showen Aloha From Hawaii Via Satellite. Ytterst tveksamt om man kan kalla det för en liveinspelning.
Idén att spela in ytterligare fem låtar i en tom arena direkt efter en konsert som visats i direktsändning till utvalda delar av jordklotet känns rätt tveksam – men det var just vad man gjorde. Hur motiverad var Elvis och hans gäng efter den urladdningen? Inte mycket, och det hörs.
Jag tycker heller inte att Blue Hawaii var rätt val för den här skivan av de fem sånger som spelades in den kvällen. Rösten bär inte riktigt och Presley verkar, av lätt förståeliga skäl, lite trött och oengagerad. Mitt val från de publiklösa inspelningarna skulle ha varit Early Mornin’ Rain som närmast vinner på att framförandet är väldigt laidback, närmast avvaktande.
Men visst, Blue Hawaii är en fin låt och det är ett okay framförande som vi bjuds på.

4) Such A Night

Precis som It’s Now Or Never spelades Such A Night in i april 1960. I motsats till It’s Now Or Never, som ”bara” släpptes som singel, slängdes Such A Night in på LPn Elvis Is Back. Singelstatus fick Such A Night först fyra år senare. Lite synd – för runt 1964 var Elvis popularitet inne i en vågdal och Such A Night blev en mindre flop med en peak på position 16 i USA. Hade den släppts som singel 1960 hade den troligtvis toppat åtskilliga listor och blivit en av Presleys riktiga klassiker.

Innan låten kommer igång får vi två ”false starts” som båda avbryts efter bara några sekunder. Elvis sätter efter det den slutliga versionen på det tredje försöket. De två misslyckade tagningarna tillför tyvärr inte värst mycket. Kul första gången man lyssnar på skivan, efter det känns det ganska tjatigt.

5) Baby What You Want Me to Do
Ytterligare ett tidigare outgivet spår från -68 års TV-Special.
Det här låter som precis vad det är – ett litet ”jam” gamla polare emellan. Jag tycker ändå att den här versionen av Jimmy Reeds Baby What You Want Me To Do är klart vassare än den officiella som dök upp i TV-Specialen. Ett riktigt läckert elgitarrspel från Elvis själv ger låten ytterligare en dimension.

6) How Great Thou Art

How Great Thou Art är titellåten från 1967 års religiösa LP.
1969 släpptes den på singel parad med His Hand In Mine.
På sjuttiotalet dök How Great Thou Art ofta upp i Elvis live-akt. Med tiden blev den en av konserternas verkliga toppnummer.
Det här är dock originalversionen inspelad i studio.

7) If I Can Dream

Som de flesta vet avslutades 1968 års TV-special med den fina If I Can Dream. Släppt som singel femte november 1968, som en aperitif till specialen som sändes tredje december, peakade If I Can Dream i USA på en tolfte plats.
If I Can Dream blev en storslagen och bombastisk final på Elvis comeback-special, värdig en kungs återkomst – dessutom blev det en stilig avslutning på den här skivan.

*
*
*

Jag minns att en recensent i en kvällstidning skrev att A Legendary Performer vol 2 var en platta för både mini- och maxifansen. Tja, kanske det – men den som redan hade allt utgivet med Elvis behövde kanske inte ännu en skiva med It’s Now Or Never och Jailhouse Rock på. Och – den som var nyfiken på Elvis kanske inte över en natt blev ett hardcorefan efter att ha hört Harbor Light och A Cane And A Highstarched Collar…Lite av varje alltså, men kanske det blev så att ingen blev helt nöjd.
Men – självfallet är det här en helt okej platta att lyssna på. Det utförliga häftet som följer med, i stort sett unikt att RCA under Elvis levnad kostade på sig något sådant, höjer effektivt helhetsbilden.

Slutbetyg: en fyra!!!

Popularity: 3% [?]

01.29.19

LP-skivor av och med Elvis Presley #64 ”Today”

Posted in Min blogg at 1:22 f m

Artisten Elvis Presley kom inte ens i närheten av en inspelningsstudio under hela 1974, något som av förklarliga skäl inte sågs med värst blida ögon och öron hos RCA, då deras adept faktiskt hade ett kontrakt som stipulerade ett visst antal plattor per år. Utöver Good Times prånglade man ut liveplattan från Memphis, samlingen A Legendary Performer vol 1 och snackskivan Having Fun With Elvis On Stage. Efter att att i januari 1975 ha gett ut Promised Land var ladorna tömda, det var nu upp till mr Presley att leva upp till sina åtaganden.

I mars 1975 gick så äntligen Elvis och hans gubbar in i RCAs studio i Hollywood för att spela in plattan Today. Tre dar höll man på, sen var det klart. Slutresultatet blev en av de starkare sjuttiotalsplattorna. Generellt sätt är den musikaliska nivån genomgående hög. Sida två är riktigt bra, faktiskt en av de bästa under hela Elvis karriär.

*

SIDA 1

*
1) T-R-O-U-B-L-E
Today får en rivstart med en snabb rockare, skriven av kompositören Jerry Cestnut, samme gubbe som bidrog med It’s Midnight på plattan Promised Land. Tungvrickaren T-R-O-U-B-L-E visar med eftertryck att Elvis även 1975 hade få övermän i genren rock’n roll.
T-R-O-U-B-L-E släpptes som singel i USA men den klev märkligt nog inte högre upp än till plats 35 på Billboardlistan.

2) And I Love You So
And I Love You So, skriven av Don McClean, hade varit en hit två år tidigare i USA med Perry Como.
För många är det här spåret säkert känslosamt och vackert, personligen kan jag tycka att det är aningens för släpigt, lite för blodfattigt för att hålla i längden. Arrangemanget är dessutom lite ”over the top”. Den som, felaktigt vill jag betona, påstår att Elvis i mitten av sjuttiotalet övergivit rocken för att, ackompanjerad av smäktande stråkar och körer, sjunga ballader fick nog vatten på sin kvarn här.

Elvis använde sig dock frekvent av And I Love You So från 1975 och framåt med i sin liverepertoar – något som tyder på att den låg honom nära hjärtat. Så – vem är jag att döma? Många av ni som läser det här tycker säkert också att det är en riktigt fin låt – och det har ni all rätt i världen att göra.

3) Susan When She Tried
Under åren har jag haft en del diskussioner i min butik huruvida Elvis någon gång spelade in låtar som kan klassas som ”country”. Min gode vän Lasse L, en av Sveriges tyngsta samlare i genren, hävdar bestämt att det inte finns mer än två fall där en sån etikett skulle kunna vara adekvat. Susan When She Tried fanns inte med på den lilla listan – men frågar ni mig så är det här en tvättäkta countrylåt.
Vara som det vill med det, det här var en hit inspelad året innan av gruppen Statler Brothers. Susan When She Tried är i den här versionen läckert spelad och framförd av Elvis och hans gubbar.
Helt klart ett av trumfkorten på Today.

4) Woman Without Love
För mig känns Woman Without Love som en tämligen meningslös låt för Elvis att spela in.
Allt är helt oklanderligt framfört men det är helt enkelt för tråkigt. Något roligare borde väl ändå ha kunnat skakats fram?
Woman Without Love är faktiskt kommer faktiskt även den från Jerry Chestnuts penna, alltså samma gubbe som stod bakom inledningsspåret.

5) Shake A Hand
Nja…inte dåligt, det är bara det att 50-talets bluesiga versioner av Shake A Hand av Faye Adams, Little Richard, Lavern Baker och Jackie Wilson gör det här till något som inte känns helt omistligt. Mot slutet blir det rent ut sagt tjatigt med alla omtagningar av refrängen.
Återigen – fanns det verkligen inga andra låtar att spela in?
*

SIDA 2

*
1) Pieces Of My Life
Pieces Of My Life är utan tvivel en av de mer gripande låtar Elvis spelade in. För – finns det nån som tvivlar på att det var sig själv och den trasiga relationen med Priscilla som Elvis hade i tankarna under inspelningen av Pieces of My Life?

Allt är väldigt väl framfört och Elvis kryddar med en stor dos av sig själv i det han gör. Låt mig säga det så här – han låter väldigt trovärdig.
Charlie Rich hade haft med Pieces Of My Life på plattan Silver Fox, släppt några månader innan inspelningarna till Today, och det är nog där som Elvis snappat upp den.
Pieces Of My Life, ett av plattans starkaste bidrag, hamnade som b-sida på Bringin’ It Back.

2) Fairytale
Fairytale var det första som spelades in under de här tre dagarnas session – och det satte kanske sina spår. Antingen var Elvis inte riktigt uppsjungen eller så hade man valt fel tonart – han låter rejält ansträngd flera gånger under låtens gång.
Allt det vägs ändå med råge upp av att han, även här, trycker in ett stort mått av sig själv i sitt framförande. Slutresultatet blir också det ett av plattans starkare spår.
Fairytale hade varit en stor hit för Pointer Sisters året innan.

3) I Can Help
Det här framförandet överträffar lätt Billy Swans original.
Som Elvis-fan kan det kännas lite deppigt att Swan fick en världshit med I Can Help medan Elvis, trots att han formligen pulvriserar föregångarens version, inte får till mer än ett halvanonymt albumspår som få människor utanför Elvis-kretsar ens vet existerar. Men – det är det öde man får räkna med när man spelar in en cover på en låt som kort innan varit en stor hit.
I Can Help blir ändå i Elvis händer ett riktigt trumfkort.

4) Bringin’ It Back
Bringin’It Back är ytterligare ett spår med en text som är som tagen från Elvis eget liv.
RCA släppte Bringin It Back som singel något som jag ändå känner mig tveksam till. Även om det är ett av skivans absolut bästa spår var det väl långt ifrån ett gjutet hitmaterial.
En peak i USA på plats sextiofem var nog vad man kunde vänta sig.

5) Green Green Grass Of Home
Åtta år tidigare hade Tom Jones haft en monsterhit med den här låten.
Självfallet är en jämförelse med Jones original ofrånkomlig. Jag har aldrig haft nåt alls till övers för Jones stundtals pinsamt överdrivna utspel, på Green Green Grass låter han dock kompositionen leva sitt eget liv och får därmed till en av sin karriärs främsta låtar. Lyckas Elvis då upprepa Toms bedrift eller kanske till och med överträffa den?
Tja, det finns det nog delade meningar om det, personligen föredrar jag alla dar i veckan Elvis version som känns mer äkta. Kanske är jag färgad av att jag hört den så mycket, jag står ändå för den åsikten.

Green Green Grass Of Home släpptes som singel i England och med Thinking About You från Promised Land som b-sida där den nådde plats 29.

Sida två är som jag skrev i inledningen en av de allra starkaste lp-sidor Elvis gjorde under sin karriär.
*

*
När jag 1975 köpte den här skivan tyckte jag att den var ett lyft jämfört med vad som getts ut åren innan – det tycker jag nog än idag. Bortser jag från gospelskivan He Touched Me så är det här kanske den starkaste plattan sen Elvis Country.
Promised Land är väl i stort sett lika bra, men där tycker jag att de överdrivna arrangemangen helt i onödan drar ner helhetsintrycket. Den biten är betydligt bättre på Today.

Produktionen är också helt lysande, Today har skivan igenom en smått fantastisk ljudbild och dynamik. Det är ytterst få plattor som Elvis gav ut som hade ett så fullödigt ljud som Today.

Det jag kan ifrågasätta är mest materialet och den lite nonchalanta inställningen. Det känns lite som en dikeskörning att när övriga pusselbitar fanns på plats – studio, producent, musiker, körsångare och den moderna musikhistoriens främsta sångare – så visste man, när alla väl var på plats knappt vad man skulle spela in. Som vanligt med andra ord.
Och när man väl valt i studion valt ut något ville Elvis den här gången knappt göra något åt det. Flera av skivans låtar gjordes det max tre tagningar på – sen fick det räcka. I Can Help och Woman Without Love körde man bara igenom en gång.
Snabbt skulle det gå. Pink Floyd, Queen, Bowie, ABBA, Bee Gees, Eagles osv hade jobbat i månader innan de gav ut en platta 1975.
Inte Elvis Presley inte.

Jag säger bara det – tänk hur överjävligt bra det här hade kunnat bli om man hade lagt ner typ tio dar på inspelningarna, om man på förhand prövat fram bra riktigt material, repat in låtarna, spelat in runt tjugofem spår och sen valt ut de tio starkaste låtarna för själva plattan!
Vilket mästerverk hade det inte blivit!?

Ett annat frågetecken är faktiskt Elvis röst.
På Stax-inspelningarna i december -73 var han i något av sitt livs form. Femton månader senare är hans röst fortfarande lysande, men inte riktigt lika vass som den varit kort innan. En viss trötthet och en liten oförmåga till att ta de högsta tonerna kan skönjas. Det kompenserar han dock med en inlevelse och närvaro som här är större än vad den brukar vara.

Något som är värt att poängtera är att Duke Bardwell spelade bas på inspelningarna, men – hans medverkan raderades i efterhand ut. I stället lät man Norbert Putnam, som bland annat spelat på Stax-inspelningarna, och Mike Leech gå in och lägga på ny bas enmånad senare.
Enda låten där Bardwell finns med är singeln T-R-O-U-B-L-E då RCA var så snabba med att ge ut den att man där inte hann med att lägga om nån bas.
På FTD-utgåvan finns de ursprungliga versionerna med – och jag kan förstå en viss kritik. Bardwell spelar korrekt men ganska trist. Norbert Putnams insats på Staxinspelningarna var briljant och gjorde mycket för att höja helheten flera snäpp.
Nu skiljer sig de två versionerna inte åt värst dramatiskt, men – Norbert Putnam var en tyngre basist, och det var det som Elvis ville ha.
Tänk ändå – vilken förnedring det blev för den gode Duke vars tid med Elvis var långt ifrån den triumfmarsch han nog på förhand hade trott att det skulle bli. På liveskivan från -74 blir han förnedrad av Elvis på scenen med frasen ”I’m not really talking to you Duke, I’m just killing time so I can drink water”, och ett år senare blev hans insats på Today sånär som på en låt utraderad. Det var också det sista som hände. En månad senare var Jerry Scheff tillbaka i bandet.

En annan sak som verkligen är värd att notera är att det här är den sista gången som Elvis Presley spelade in i en skivstudio. Året därpå spelade man in på Graceland, de så kallade ”Jungle Room Sessions”, men det var ju hemma hos Elvis och inte i nån studio…!

Slutbetyg: En Fyra

Popularity: 4% [?]