01.14.19

Vandringen på Holmön

Posted in Min blogg at 1:33 f m

Den här texten lade jag ut på min facebooksida i höstas.
I lätt redigerad form och med lite fotografier lägger jag nu upp den här på min blogg.
Det som hände i den här lilla berättelsen inträffade i augusti 2018.

Klickar ni på fotografierna så kommer de upp i fullskärmsformat.

Att vandra på öar i Sverige – är det så kul det?
Tja, kul och kul – det är mest bara en knäpp idé jag fått. Projektet jag sparkade igång för nåt år sen går alltså ut på följande: att till fots korsa Sveriges femtio största öar från deras nordligaste punkt till den sydligaste eller från väst till öst, det ska vara den sträcka som är längst som ska avverkas.
Listan på öarna börjar med vår Gotland, den största, och slutar med Sollerön i sjön Siljan som har plats femtio i storleksordning.
Alla femtio öar ska alltså korsas. Minst en övernattning på varje ö i samband med vandringen måste också genomföras för att det ska räknas. Jag hoppas kunna bli klar med alla femtio innan jag fyller sjuttio, ingen större stress alltså…

Låter det tossigt? Nja, det är ju faktiskt rätt kul – det är ett utmärkt sätt för att ta mig till platser jag annars aldrig skulle satt min fot på. Visst kan det ibland bli småtrista upplevelser som regnskurar, skavsår, undermåliga vandrarhem och ibland till och med lite enformiga landskap, men det positiva överväger alltid.

En parallell, kanske lätt långsökt, är att på måfå i en reaback på en loppis köpa tjugo lp-skivor med artister man aldrig hört talas om för att sen under en vecka fokuserat lyssna igenom alltihopa.
Det lär bli några stolpskott att traggla sig igenom men man kommer garanterat även att hitta skivor som får en att tänka ”wow, det här har jag missat!”.
Ungefär så känner jag nästan alltid när jag kommer till en ö som jag åkt till av den enda enkla anledningen att den är med på listan över Sveriges femtio största öar. ”Vilken tur att ödet släpade hit mig!” har jag tänkt både en och två gånger.

Nu i helgen stod Holmön, belägen en mil utanför Umeå, på tur för en erövring. Det är ingen av Sveriges större öar, en dags vandring räcker gott och väl för att korsa Holmön, sträckan från syd till norr är bara två mil. Kort innan avfärd ringde jag och bokade ett boende på något som heter Kaplangården.

I lördags förmiddag åkte jag iväg. Avfärden skedde från Bromma, en timme senare blev jag upphämtad på Umeå Flygplats av min gode vän Umeåbon Staffan Westfal som jag kontaktat dan innan. Staffan hade erbjudit mig skjuts till färjeläget mot Holmön vilket jag tacksamt tog emot. (Alternativet hade varit en och en halv mil med taxi – det går inga bussar till färjan på lördagar…!)
Då vi hade ett par timmar över innan färjan skulle gå bad jag Staffan att köra till Öbackavägen 24b. Som barn bodde jag nämligen med mina föräldrar på den gatan i Umeå, från hösten 1960 till sommaren 1962. När jag nu ändå var i stan för första gången sen flyttlasset rullade iväg ville jag absolut göra ett återbesök.

Staffan körde till Öbackavägen och parkerade på andra sidan gatan, jag klev ur bilen och efter hisnande 56 år stod jag återigen utanför det som en gång var mitt hem.

Tyvärr blev upplevelsen en rejäl besvikelse då knappt nånting såg ut som det gjorde då. Alla fina gamla trähus från förra sekelskiftet som på den tiden hade omgett vårt hus var rivna och ersatta av nya moderna byggnader.

En snorkig tjej som stod i porten och visade upp ett totalt ointresserad för min berättelse om att jag som barn bott i hennes port gjorde inte saken värst roligare.
Nåja – det var bara att rycka på axlarna, inse att tiden haft sin gång och åka vidare.

Ett besök på Burmans, Umeås legendariska skivaffär, och varsin pizza-slice hann vi med innan det bar av till färjeläget beläget 15 kilometer från centrum.
Väl framme avtackade jag Staffan och klev sen ombord på den gulmålade färjan – modell ungefär den som åker i Vaxholm.
Färden över till Holmön började förrädiskt lugnt. När vi efter fem minuter kom ut på öppet vatten och möttes av meterhöga vågor blev det desto svajigare.


Båten började kränga så pass att jag ett tag undrade jag om det kanske fanns risk att vi skulle sjunka. Efteråt fick jag av öbor veta att färjans konstruktion gör att den är så gott som osänkbar även om den av sina passagerare kan upplevas ungefär lika stabil som en badboll – men det visste ju inte jag.

Hyfsat välbehållna kom vi ändå fram till den lilla hamnen på Holmön helt enligt tidtabell.

Självfallet hade jag inte på förhand tagit reda på exakt var på Holmön som Kaplangården låg. Jag kände trots det på mig att den biten nog skulle ordna sig. Nån kilometer söder om hamnen skulle stället ligga, så mycket visste jag, så jag började knalla bort från färjeläget på den enda väg som ledde därifrån.

Runt tvåhundra meter från färjan, vid öns mataffär, kom dock till min förvåning en yngre kvinna med ett vänligt leende på läpparna emot mig. Hon presenterade sig som Clarissa och undrade försynt om det händelsevis var jag som skulle bo på Kaplangården.
Just det. Clarissa – tjejen jag pratade med på telefon när jag bokade stället.
”Japp, det stämmer. Det är jag.”
”Hoppa in i min jeep så kör jag dig dit!”
Sådär, precis som jag förutspått så var det problemet snabbt löst.

I jeepen kunde jag inte låta bli att fråga Clarissa varför hon gått fram till just mig av alla som klev av färjan. Var det jag som såg mest vilsen ut?
”Nja, alla andra kom i sällskap. Du var den ende som gick ensam”.
Det vete fan, tänkte jag. Hon tog det nog på att jag verkade vara en riktig 08-jävel…

Så fort vi kom fram till Kaplansgården såg jag att det var ett sjysst ställe, något av en mini-herrgård. Byggnaden, en gammal sexrums villa, var i ett plan men med väl tilltagna utrymmen och ett stort kök. Dessutom påtagligt rent och fräscht.
Första kvällen slutade i lugnets tecken med en middag på Novas Inn, öns enda restaurang alldeles vid hamnen, och en fin kvällspromenad på nån timme längs havet med en fin sensommar-solnedgång som kuliss.


På tillbakavägen gick jag in igen på Novas Inn och tog en öl. En, bara en. Landsdelen till ära fick det bli en Norrlands Guld.

Efter det blev det en promenad tillbaka till Kaplangården och därpå en natts sömn som uppladdning för den kommande dagen.

Redan på telefon veckan innan hade jag frågat Clarissa om det fanns möjlighet att få skjuts till ner till Holmöns sydspets, och det fanns det. Hon erbjöd sig att göra det själv. Taxi finns inte på Holmön men den här servicen gjorde hon då och då. Jag var långt ifrån den första att fråga om den saken.

Klockan tio på morgonen kom Clarissa som uppgjort med sin jeep.
Jag hoppade in och direkt därpå styrde hon söderut – på den påvert underhållna vägen.
Alltså – på Holmön finns det i stort sett bara en huvudväg och den går genom hela ön. För att komma till bostadshusen finns det ett antal små avtagsvägar, de flesta är bara några hundra meter långa.
Snabbt förstod jag också att större delen av Holmön är inget annat än ren vildmark. Efter bara tre minuter hade vi lämnat själva byn och därifrån fram till södra udden såg jag inte ett enda boningshus längs den smala vägen. Det bjöds istället på en synnerligen tät, vildvuxen skog – här och där avlöst av små, svarta tjärnar. I en av tjärnarna kunde man se två svanar.

”Titta vilka märkliga moln!”. Clarissa avbröt mitt betraktande av terrängen. Hon pekade på himlen rakt framför oss.
Och visst såg molnen udda ut – ovanligt höga och lätt cylinderformade. (Senare gjorde jag en googling och fick reda på att den molnformationen kallas för Cumulomnibus.)
Jodå, de var väldigt vackra…

Alldles vid udden fanns en vändplan och där stannade vi. Entusiastiskt studsade jag ut ur jeepen. Skogen hade upphört och ett pampigt panorama öppnade sig mot grannöarna Grossgrunden och Holmögadd. Nu fyllde inspirationen hela mitt väsen – här skulle det vandras!
Ganska precis när fötterna nådde marken hajade jag dock till. Vad var det – en blixt…? Ett högt muller två sekunder senare talade sitt tydliga språk – en åskknall.
Okej – de ack så tjusiga molnformationerna fick nu med sitt mullrande sin konkreta förklaring. Det var ett par präktiga åskmoln vi sett…

Jag tackade hjärtligt för skjutsen och efter det stack Clarissa iväg. Just som baklyktorna försvann runt kröken så träffade de första regndropparna min kind. De följdes snabbt av fler.
Oj då…
Men stopp där! Väderleksrapporten hade sagt att det skulle bli uppehåll hela dan. Nåt regn ställer jag inte upp på, tänkte jag.
Lätt modstulen tog jag mig de femtio metrarna ner till den lilla stenbryggan, öns sydligaste punkt, medans det började åska rejält. Knallarna kom alldeles efter blixtarna och epicentrum var nog bara några hundra meter bort. Mäktigt men onekligen också lite läskigt.

Efter att ha gått allra längst ut på stenbryggan, trots att en skylt markerade ”rasrisk”, vände jag om och började min vandring norrut i det tilltagande duggandet.

I början var regnet uthärdligt, men det blev snabbt intensivare, det tog inte lång tid innan det hade trängt igenom min tunna sportjacka. Inom kort var varenda klädesplagg jag hade på mig dyblött.
Och regnet bara tilltog.
Visst, naturen behöver rejäla vattenmängder, inte minst efter sommaren 2018 – men var det här nödvändigt just nu…?
Åskan fortsatte men som tur var verkade den nu befinna sig längre bort än vad den hade varit vid udden.
Regnet upphörde dock inte. Efter en timme såg jag mig piskad att byta till reservkläderna i ryggsäcken.
Så lätt skulle det nu inte gå…
När jag öppnade ryggan upptäckte jag att kläderna som låg i den var nästan lika blöta som de jag hade på mig. Min på Claes Ohlson nyinköpta ryggsäck var tydligen inte regntät…!
Tja, tänkte jag, kunde jag inte bli blötare än jag redan var så var det väl bara att fortsätta att mala på norrut. Sett från den ljusa sidan fick jag onekligen rikligt med frisk syremättad luft på min färd och skogens vanliga aromer blandades upp med den behagliga doften av regnvåt asfalt.

Det trista i kråksången var att jag från början skissat på en längre väg längs öns utsida, något som jag skippade när det nu var som det var – så jäkla kul var det inte att traska där på vägen med dyngsura kläder. Riktigt synd för det hade nog kunnat bli en magnifik upplevelse, nu fick jag nöja mig med landsvägen och den lummiga, fina skogen som inramning.

Malde på gjorde jag alltså, och kilometrarna åts upp en efter en. Efter tre dyblöta timmar var jag tillbaka vid Kaplangården. Grinigt nog upphörde regnet mer eller mindre samtidigt som jag kom fram.

Det var som en regisserad fars. Här hade jag jobbat varje dag under denna sommar då det knappt regnat en endaste liten droppe, och när jag äntligen skulle göra något alldeles innan sommaren är slut, ja då måste det ju såklart hällregna…
Som tur var hade jag torra kläder och skor på Kaplangården att byta om till.

Efter bytet bar det iväg igen – vandringen var ännu inte fullbordad. Holmöns nordspets, Trappudden, var belägen runt en halvmil bort.
I början följde jag vägen som gick till färjeläget, väl framme tog jag av på en mindre skogsväg, som efter ett tag blev en liten stig. Den smalnade i sin tur av såpass att det är osäkert om det fortfarande var en stig. Under de avslutande femhundra metrarna försvann sen allt vad som skulle kunna kallas för väg eller stig. Det blev istället ett hoppande från klippa till klippa med mina småstela ben.
Inom kort var jag ändå framme vid udden allra längst ut. Symboliskt gick jag ner på knä, lutade mig fram och doppade handen i vattnet. De två milen från Holmöns sydspets till norrudden var avverkade. Ännu ett kryss på listan över korsade öar hade avverkats.

Efter fullbordat uppdrag var det bara att knalla tillbaka samma väg som jag kommit. Halvvägs till Kaplangården slank jag in på Novas Inn för en middag. Jag unnade mig en lax som jag lovar smakade inget annat än helt ljuvligt.

Efter en djup natts sömn blev det på måndagseftermiddan färjan tillbaka mot fastlandet. Staffan hade återigen snällheten att hämta mig för att köra till flygplatsen. Kort senare gick jag ombord på flyget mot Bromma.

Runt nio på kvällen var jag ”hemma” i butiken igen.

Blev resan till Holmön en positiv upplevelse då? Absolut – det var ett möte med klar mersmak. Kanske kommer jag en dag tillbaka och går den kustväg som jag nu skippade när det regnade som det gjorde.
En övernattning på Kaplangården och en lax på Novas Inn ligger nära till hands i så fall.

Popularity: 1% [?]

01.06.19

Vändningen Del 1 Del 2 och Del 3

Posted in Boken, Min blogg at 10:28 e m

Vändningen del 1

Runt försommaren -98 började jag på allvar ifrågasätta poängen med att fortsätta med mitt ugglande i min bur på Långholmsgatan 20.
Inte så underligt kanske, sen starten ett och ett halvt år tidigare hade jag haft en resa nästan uteslutande i motvind – röda siffror hade dominerat vid nästan varje månadssummering. månadssummering. ”Mickes” var vid den tiden en långt ifrån etablerad inrättning, snålblåsiga dagar i januari eller februari kunde det vara tomt på köphungriga själar nån timme i sträck. Dagskassorna blev därefter också. Betalningarna på de löpande räkningarna blev jag tvungen att förhala allt vad jag kunde. Inom kort kände jag till namnen på de flesta inkassobyråerna i landet. Skulder till kompisar som hyggligt ställt upp med lån hade inte minskat många hundralappar. Det berömvärda tålamodet och det fortsatta förtroendet från mina vänner var nästan på nivå med Nobels fredspris. Kosing över till nåt till mig själv kunde jag möjligtvis hitta i nån fantasivärld.

Självklart hade jag på förhand varit beredd på att det här att öppna eget skulle bli tufft, men det kändes som att jag snart var framme vid den där omtalade smärtgränsen. Den av nöden aldrig vilande jakten på pengar och det omöjliga i att vara ledig mer än någon dag då och då började på allvar att tära på kampviljan. Att det skulle bli en tuff resa hade funnits med i kalkylen från start – jag började ändå rejält ifrågasätta om det verkligen var värt denna djävulska uppoffring.
Länge hade jag med en dåres inbilskhet intalat mig själv att allt inom kort ändå skulle vara i balans. Inom ett par veckor inbillade jag mig i mina blå drömmar. Fixade jag bara att kavla upp ärmarna en liten, liten bit till och ställde jag bara ut aningens lite mer plattor skulle jag nog kunna bocka av alla surdegar redan vid det kommande månadsskiftet. Jodå – bara mars gick över i april, eller april blev maj. Eller…möjligtvis i början av juni.
Efter det skulle allt nog se riktigt bra ut och äntligen skulle jag med gott samvete kunna luta mig tillbaka i fåtöljen för att coola ner lite – om så bara för en kortare tid.
Men inte blev det så inte.
Vid slutet på varje månad var det där förbannade underskottet minst lika stort som trettio dar tidigare. Och så fortsatte det – månad efter månad. Hur frenetiskt jag än jobbade på för att det skulle bli precis tvärtom.
Den där vaga känslan man ibland kan ha av att stå och stampa på samma fläck och inte kunna ta sig därifrån fick för mig nu en högst konkret innebörd.
Långsamt började en lätt obehaglig känsla av att det kanske aldrig skulle bli bättre än så här krypa på mig.
Ändå stod jag där sju dar i veckan till långt in på sena kvällstimmarna och prismärkte allt av skivor, tidningar och filmer som jag köpt in under dan. Mitt prekära läge piskade mig att få det nyss inköpta ut i butiken samma kväll, utlagda pengar var jag tvungen att omgående få in igen så snabbt som möjligt.
Att köpa in allt av värde jag blev erbjuden var inte så lätt det heller. För det krävs det ju ett rymligt kassaskrin, något som jag inte då hade. I riktigt kärva lägen när nån ville kränga ett kanonparti plattor som jag med ett snabbt ögonkast förstod att jag bara måste få in, och jag bara hade nån hundring i kassalådan, försökte jag att trixa så långt jag bara kunde. Ofta föreslog jag killen att ge det lilla som fanns i kassalådan som handpenning för att sen betala resten veckan därpå. Visst hände det att killen vände på klacken, tog sina prylar och drog iväg – men förvånansvärt ofta gick det vägen.
Gällde det större samlingar var jag ändå tvungen att från start tacka nej – jag hade helt enkelt inte muskler för att möta mig med de etablerade gubbarna på marknaden.
Men visst fick jag in en hel del bra prylar. Redan från start fick jag från folk som kikade in höra att det var en fin liten bod jag stod i med välfyllda lådor och hyllor med en hel del sjyssta prylar i.
Fina och värmande ord som självfallet gladde mig rejält – men vänlighet kunde jag varken äta till middag eller fixa hyran med. Det hjälpte tyvärr föga när betalande kunder under dagar med spöregn från morgon till kväll kunde räknas på ena handens fingrar.
Det stora kruxet var att min butik ”Mickes” försommaren -98, efter ett och ett halvt års öppethållande, fortfarande var en obekant faktor hos den stora allmänheten. De flesta som gick runt på stan för att handla plattor visste helt enkelt inte om att jag fanns till. Konsekvensen var busenkel – det kom inte tillräckligt med folk till butiken och utan tillräckligt med folk blev det heller inte tillräckligt med pengar.
Det var där skon klämde – och klämde rejält. Och det kändes ruggigt frustrerande.
Det var som att under några år drömma om att gå pilgrimsleden Santiago de Compostela och sen – ”da-da-da-daa” – när den stora dagen väl är inne så har man inte pengar till flygresan dit.
Det var inte utan att jag ibland tyckte mig ha en dumstrut på huvudet om dagarna.
Nej – den första tiden i butiken var en prövningarnas tid.
Det som fick mig att fortsätta att hålla näsan över vattenytan var mest min inpiskade envishet. Som tidigare sagt – inställningen var att allt som köpts in under dagen skulle samma kväll ut i butiken prismärkt och klart.
Fattades det en hundring till en blytung räkning som jag var sen med så höll jag tålmodigt öppet tills lappen trillade in om jag så fick sitta och häcka till midnatt.
Stans ledande skivhandlare var jag absolut inte, men få, om nån, kunde mäta sig med min ihärdighet – latmasken led jag definitivt inte av.
Förhoppningen om att dagen då allting skulle kravla upp ett pinnhål trots allt ändå nånstans låg och lurade runt hörnet fick mig att orka gå vidare från en dag till en annan.
Till slut började jag ändå känna av en viss resignation. Hade jag ännu inte kommit på torr mark fanns det väl ingen garanti för att jag någonsin skulle göra det, tänkte jag.
Tankar på att fasa ut allting – skippa alla inköp, rea ut rubbet, göra mig av med lokalen och sen tacka för mig – började allt oftare poppa upp i huvudet. För var det verkligen nån mening med att fortsätta att klamra sig fast vid nån knasig förhoppning om nåt som ändå kanske aldrig skulle bli verklighet?
Det var inte utan att gallren för fönstren, vars tänkta funktion är att hindra bovar för att ta sig in, i mörka stunder närmast kändes som något som hindrade mig från att ta mig därifrån.
Men tänk – just då, efter mörkrets inbrott och utan att jag hade en susning om det, gick det på gatan utanför, tyst och tankfullt, nånting som snart skulle visa sig bli en hett efterlängtad livlina.

Vändningen – del 2

Japp, precis när det verkade som att loppet var kört slängdes utifrån mörkret på gatan en livlina rakt ner i knät på mig – och lyckligtvis hade jag vett nog att greppa tag i den och hålla i så hårt att den inte gled mig ur händerna.
Jag förstår att det låter som att något alldeles extra inträffade, och det är faktiskt just så det var.

Upprinnelsen var däremot inte mer spännande än att en junikväll när jag som vanligt stod bakom disken och plockade så klev en ung tjej in i butiken. Jag fick ett bra intryck av henne redan vid tröskeln. Hon bar på ett vänligt ansikte inramat av ett axellångt, lätt självlockigt cendréfärgat hår.
Med bestämda steg gick tjejen fram till disken och berättade, efter att ha presenterat sig som Magdalena, att hon jobbade på SVT med en kommande programserie under arbetsnamnet ”I Huvudet På Stockholm”. Serien skulle gå på kvällstid i augusti senare på året.
”Jaha – det lät ju kul” tänkte jag.
Varje program, fortsatte hon, skulle ha kortare inslag om udda företeelser i Stockholm. Det kunde vara en artonårig glasblåsare i Gamla Stan eller en nittioårig cirkuslärare i Midsommarkransen, det viktiga var av det var något lite utanför det vanliga.
”Rolig idé” tyckte jag, men undrade ändå över på vilket sätt det rörde mig.
Obekymrad över mina funderingar fortsatte Magdalena med att berätta att hon bodde på Reimersholme och på väg hem från jobbet hade hon fascinerat noterat mina sena och flitiga arbetstimmar. Lite halvskruvat, s hon, men onekligen rätt häftigt – en skivbutik som har öppet till midnatt sju dar i veckan året runt hittar man ju inte i varje kvarter precis.
Så – nu undrade Magdalena om jag och min butik kanske skulle ha lust att vara med i ett av de här inslagen.
Jaha, det var dit hon ville komma.
Jag fick inte fram ett ord.
Det behövdes nu inte. Magdalena fortsatte där hon slutat med att berätta att hon redan lagt fram sin idé för de produktionsansvariga som gett henne tummen upp. Ett inslag om en nördig skivbutik som är öppen snudd på dygnet runt skulle sitta perfekt. Sju minuter långt planerades inslaget bli och det skulle sändas klockan åtta på kvällen en tisdag i augusti. Iden var att Magdalena och jag skulle sitta nån timme i butiken och småsnacka om mig och min vardag och efterhand skulle allt sen klippas ner till sju minuter.
Så – ville jag ställa upp?
Ja vad säga så där bara rakt upp och ner? Det lät ju såklart hur kul som helst, men…
Alltså – en ung tjej kommer in i butiken och frågar mig om jag vill vara med i ett TV-program på bästa sändningstid för att prata om mig själv och min affär.
Självklart lät det helt sanslöst. Bortsett från att det i största allmänhet lät enormt så borde väl antalet människor som kände till min butik efter ett sånt program hundradubblas.
Vilken grej. Precis när det kändes som att det bara var lägga på locket över hela verksamheten så rullar en sån här sak in över tröskeln, något som jag inte ens i mina vildaste fantasier hade kunnat klura ut.
Men, tro det eller ej, ett fiskstim av tvivel dök upp under i stort sett samma sekund. För handen på hjärtat – var jag, mitt petande och plockande om dagar och kvällar i mitt oorganiserade lilla krypin verkligen värda en sån här uppmärksamhet? Skulle ynkliga jag klara av att fylla ut den här kostymen som nån nu ville sätta på mig? Ville svenska folket ligga och mysa i sin tv-soffa en skön sommarkväll och höra mig pladdra fritt om vad jag sysslar med om dagarna?
Vem fan skulle vara intresserad av det??
Risken för total pannkaka var heller inte helt försumbar. Tänk om jag bara skulle stå och stamma framför kameran och inte få fram ett vettigt ord? Tittarna skulle nog undra över i vilket källarförråd man hade hittat mig. Visioner som att folk dagarna efteråt skulle stå och peka på mig och skratta åt Hornstullstoken gjort bort sig totalt i rutan inför hela svenska folket började snurra runt i huvudet.
Självklart svarade jag ändå ja – allt annat hade varit tjänstefel. Något alternativ fanns inte. Allt logiskt tänkande skrek att det bara var att kasta tärningen, i annat fall skulle ångra mig under resten av mitt liv.
Magdalena sprack upp i ett brett leende även om jag tror att hon redan från början listat ut vad jag skulle svara.
Snabbt halade hon fram en anteckningsbok och började plocka mig på lite uppgifter – typ när jag öppnade butiken, vart jag går för att äta dagens lunch och liknande.
Klar med utfrågandet smällde Magdalena ihop sitt block. För stunden verkade hon nöjd. Snart skulle Magdalena dock titta in igen med närmare detaljer om datum för filmningen. Efter det sa hon hej och gled sen ut i försommarkvällen…
Visserligen var det några kunder kvar inne i butiken men just då kände jag mig väldigt ensam med alla tankar och funderingar. Jag hade inte en aning om hur jag skulle tackla det som just ramlat över mig – allt kändes bara helt bisarrt.
Gigantiskt, fantastiskt, helt otroligt och allt det där – men samtidigt ruggigt kusligt.
Alltså – varför hade hon gått in till just mig? Det fanns ju runt en miljon människor att välja bland i den här staden, nån mer spännande än mig borde hon väl ändå kunna hitta tyckte jag. Var det kanske till och med så illa att hon i själva verket gått in i fel butik?
Långsamt började jag undra över vad det var för nåt diffust som jag höll på att luras in i.
Men vänta nu – vad i hela Östergötland var det här för ett vansinne – tjugo minuter tidigare hade jag varit på ”ta repet-nivå” över att så få visste om att jag fanns till och när nu en megaradikal möjlighet dök upp för att ändra på allt ville jag mest be om ursäkt för att jag finns till.
Helt vrickat – det var självfallet bara att åka med tåget när den här osannolika möjligheten från ingenstans bredde ut sig framför mig och väntade på att jag skulle haka på.
Just det – här var den, den där livlinan som jag hade väntat på så länge. Här var den.Det var bara att böja på nacken, knäppa händerna och ödmjukt uttrycka ett tack.
Men…även om jag morskade upp mig lite grann så lyckades jag inte helt jaga bort tvivlen som huserade uppe i skallen.
Hur skulle det gå det här…?

Vändningen del 3
Posted in Min blogg at 4:10 e m
Kort senare slängde Magdalena in huvudet över tröskeln igen.
”Nu är datumet för inspelningen spikat” berättade hon glatt. ”Om två veckor från idag smäller det”.
Med ett stort leende la hon till nåt om att vi snart skulle ses, sen gled hon iväg precis lika fort som hon kommit.
Två veckor.
Jaha.
Om två veckor skulle alltså jag och butiken filmas för ett program som kort senare på bästa sändningstid skulle visas i SVT. Fjorton dar alltså för att bygga upp en snygg, fin ångest på.
Ångest? Jodå.
Det var alltså tänkt att jag skulle i tv inför halva Sverige skulle snacka om mig och min butik – hur fan skulle det gå? Vad var det för tokerier som jag likt en blindbock utan några som helst betänkligheter slängt mig in i?
Lyckligtvis har nu försynen utrustat oss människor med ett sunt förnuft, i trängda lägen pressa vi oss ibland till att använda det. Och visst – tänkte jag bara igenom läget i lugn och ro insåg jag såklart att en helt unik chans precis dimpt ner framför fötterna på mig. Ett inslag i SVT med mig och butiken i skulle självfallet bli en fantastisk reklam – precis det jag så länge sökt med ljus och lykta efter.
Det var alltså bara att köra, allt annat vore vansinne. Skulle det efter programmet sen dyka upp folk som tyckte att jag var en stor tönt och skulle skratta åt mig på på gatan fick jag väl köpa det.
Den berömvärda klarsyntheten hjälpte dock föga för att hejda den nervositet som reptilsnabbt började leta sig in i min kropp. Mot allt bättre vetande kunde jag bara inte som ingenting skaka bort alla tunga tvivel.
Nojorna blev också för var dag både fler och dystrare. För tänk om jag verkligen skulle skämma ut mig – att folk efter programmet verkligen skulle skratta åt mig på gatan?
Vad skulle jag göra då?
Så där snurrade tankarna i skallen på mig – allt värre för var dag som gick.
Två veckor går fort och vips var vi där. På morgonen när jag vaknade kändes det som att jag gick mot min egen giljotinering. För nån minut övervägde jag att bara ligga kvar i sängen och sen säga att jag glömde bort allt. ”Ojdå – var det igår vi skulle ha filmat?”.
Autopiloten fick ändå upp mig och efter en snabb frukost masade jag mig plikttroge iväg mot butiken.
Efter öppning var det enda jag tänkte på hur i hela fridens dar dan skulle sluta. Jag var inte nervös – jag var närmast paralyserad. Hur jag lite senare på kvällen skulle kunna få ur mig nåt alls under filmningen kändes ogreppbart, jag var osäker på om jag ens skulle få upp munnen. Det var snudd på att jag hoppades att Magdalena skulle ringa och berätta att allt av nån grumlig anledning blivit inställt.
Fortfarande kunde jag förstås låsa butiken, gå hem och sen skylla på mitt dåliga minne – men, det var väl aldrig riktigt aktuellt.
Åtta på kvällen dök Magdalena och en filmare upp – i och med det fanns det inte längre nån återvändo. Nu var det bara att räta upp sig och göra så gott den arma gestalten förmådde.
Filmkillen tjuvstartade med en utomhusscen för vinjetten. Vädergudarna hade snällheten att trolla fram en sån där solnedgång vi bara nån enstaka gång får njuta av under en sommar. Vyn på Långholmsgatan med Västerbrons fäste som kuliss blev en magnifik inledning på inslaget.
Tagningarna inne i butiken blev tyvärr inte lika lysande. Det blev mest att Magdalena ställde enkla, ledande frågor till mig där jag satt bakom disken – frågor som jag sen mumlade nåt torftigt till svar på. Och jag menar verkligen mumlade. Djupt tyngd av stunden tyckte jag att jag aldrig kom igång. Svaren jag gav blev bara nåt allmänt tramsande med förhoppningen att längs vägen hitta nåt av substans – vilket jag oftast inte gjorde.
Okej, under mitt spontana mimande till PJ Probys ”I Apologize” tände det väl till lite – måhända tittade den ”riktige” Micke Englund fram där – men det var nog allt.
Nej, magisk var jag absolut inte den kvällen. Att Magdalena och filmaren fick ihop nåt alls av värde var på Kristallen-nivå.
Runt elva packade de två ihop sina prylar och drog iväg. Jag sa hej och tack – och där satt jag på min stol med mig själv och mina tankar som enda sällskap.
Det kändes – sådär.
Mitt tafatta agerande framför kameran hade ju inte varit mycket att skryta om. Åtminstone kändes det så.
Insikten att det filmade materialet i händerna på en illvillig klippare skulle kunna bli katastrofalt sjönk gradvis in.
Alltså, precis det jag i veckor fasat för skulle alltså inom kort kunna bli verklighet.
Helt plötsligt kändes det som att hela mitt öde låg i händerna på nån gubbe i ett klipprum som jag inte ens visste vem det var.
Hade jag inte haft ångest innan så hade jag det garanterat nu.
Magdalena dök dock ett par dar senare och berättade entusiastiskt att redigeringen gått lysande. Alla var supernöjda och jag hade inget alls att oroa mig för.
Och det skulle jag lita blint på bara så där…hm…
Kvällen då ”I Huvudet På Stockholm” gick i rutan satt jag inte hemma och glodde utan stod som vanligt bakom disken och prismärkte plattor. Skulle nu allt braka åt helvete ville jag åtminstone slippa bevittna eländet.
Alltför orolig behövde jag nu inte vara. Max en minut efter programmets slut ringde en kvinna som berörts så pass av inslaget att hon kastat sig över telefonen. Hon hade svårt att få fram orden men jag förstod så mycket som att hon av hela sitt hjärta önskade mig all lycka till.
Fler samtal följde kort därpå och folk i kvarteret började droppa in – alla tyckte att inslaget varit en fullträff.
Långsamt, långsamt började en varm, väldigt skön känsla krypa in i kroppen – det verkade som att det hela, mot alla odds, ändå gått vägen. Klipparen hade, fråga mig inte hur, lyckats hittat några minuter som inte var bara ”hej-kom-och-hjälp-mig”.
De ton av ballast som min ångest skapat gled av min kropp ett efter ett. På vägen hem över Västerbron svävade jag nästan över asfalten.
Succé eller inte var av underordnad betydelse – att inslaget inte slutat i ett magplask var det enda jag behövde veta. Det enda jag ville nu var att luta mig tillbaka, sluta ögonen och för första gången på evigheter bara slappna av.
Så lätt skulle det nu inte gå. Det fanns nämligen en liten detalj som jag inte alls tagit med i beräkningen – jo då, det var ju en och annan i landet som hade tittat på det där programmet…
Givetvis, enligt lagen om alltings jävlighet, var Nicklas ledig dan därpå. Naivt tänkte jag att det nog bara var att bomma en halvtimma för lunch så fort det blev tomt på folk.
Det kunde jag omgående glömma.
Redan när jag närmade mig butiken såg jag en klunga på tio, femton man på trottoaren, och uppenbarligen väntade de på just mig.
”Wow! Dig såg jag på tv i går!” brast en kille ut precis som jag stoppade nyckeln i låset.
”Va mäktig du var i det där programmet om Stockholm! Lysande!” fick en annan ur sig.
”Tack…kul att höra.” sa jag, aningens förvånad, under det att jag fick upp dörren. ”Låt mig bara tända lamporna så tar vi allt annat sen.”
Okej, tänkte jag, de här människorna hade alltså kvällen innan sett inslaget med mig och sen beslutat sig för att ”den där häftiga skivaffären den måste vi besöka imorgon!”.
Okej.
Ett par steg in i lokalen och – klick! – så var lamporna tända. Tänk om det hade räckt med det för att få fason på tingens ordning den dan…
Icke då.
Tre minuter efter öppning hade jag säkert tjugo man inne i butiken, alla gränslöst entusiastiska över vad de sett dan innan på TV. I munnen på varandra ville alla berätta för mig hur häftigt de tyckte att inslaget hade varit och att det är helt fantastiskt att det ”fortfarande finns entusiaster som du som sätter passion före pengar och…” (Jaså, gör jag…?)
Så där rullade det på.
Självfallet var det som hände både roligt och smickrande – men tyvärr var jag ju fullständigt oförberedd på att det blev som det blev. Så mycket folk på samma gång hade innan dess aldrig varit inne i butiken – och alla ville prata med mig. I mun på varandra dessutom.

Hux flux var jag insugen i något jag inte i min vildaste fantasi kunnat tänka ut – och som jag till stor del mest bara ville värja mig mot. Jag hade ju trott att jag efter programmets sändning äntligen skulle kunna lägga allt åt sidan och återgå till nån slags vardag.
Nix nix.
Helt fel var det självfallet inte. Många som ramlade in gjorde det inte för att prata hål i huvudet på mig utan tyckte att det var kul att att fått nys om en skivbutik de inte känt till tidigare. Det gamla kassarekordet formligen pulvriserades. Väldigt välkomna pengar…
Men – att timma efter timma stå ensam bakom disken utan vare sig rast eller mat och piskas att i varje givet ögonblick vara helt fantastiskt trevlig mot dessa horder av duracellkaninliknande människor kunde ju bara inte gå. Det var dömt att inte sluta bra.
Till slut sprack det också. Nån gång runt åtta på kvällen, utpumpad och apatisk av hunger, fräste jag i ifrån till nån som avbröt mig med en flåshurtig fråga (typ ”vilken är den dyraste skiva du har sålt nån gång?”) samtidigt som jag svarade på två andra liknande frågor.
”Men jag kan väl inte prata med tre människor på samma gång!” bröt jag ut.
Repliken kom blytungt från en kille längre bak i lokalen.
”Du var mycket trevligare på TV. Men, det är det ju förstås lätt att vara.” Sagt med så hög röst att alla i butiken kunde höra det.
Där åkte den rullgardinen ner…
Tja – det var ju inte lätt att veta att jag blivit helt tagen på sängen med denna bisarra uppmärksamhet och piskats att jobba solo hela dan utan en chans till ens en pytteliten rast.
Jag orkade inte ens börja förklara utan tittade bedrövat ner i golvet. Med ens slog det mig att jag den sista timmen inte varit det minsta trevlig utan mest bara snäst av omgivningen i nån förhoppning om att få bli lämnad ifred.
Hur kul kändes det? Här korsar folk stan för att få se mig och min härliga butik, och så får de möta ett mindre monster…
Ungefär där gick proppen också ur. Folk lämnade tyst utan några större ceremonier lokalen – och där satt jag med en skalle som jobbat på högvarv nio timmar i sträck som mitt enda sällskap.
Återigen – vad var det som just hade hänt?
Det blev inget svävande över asfalten på vägen hem över Västerbron den kvällen. Långt ifrån. Det som inte bara kunde utan även borde ha varit en av mitt livs bästa dagar slutade likt förbannat i ett misslyckande. Jag tyckte att jag totalt sumpat chansen som jag som en gåva från ovan fått till skänks.
Men – fanns det egentligen något annat att vänta? Har allt annat man gjort i livet kört i diket så skulle det väl göra det nu också. Det gick lite snabbt bara den här gången – typ tjugofyra timmar.

Var kväll följs som tur är ändå upp av en ny morgon – och med den förhoppningsvis nya perspektiv på det som hänt dan innan. Så ock den här gången. Redan vid morgonfikat kändes det lite mer balanserat. Förmiddagsluften under promenaden in mot Hornstull lyckades gjuta ytterligare nytt mod i sinnet. Kvällen innan hade, när allt kom omkring, kanske inte varit den stora katastrof jag målat upp den till. Att ett tiotal kunder sett mig som sur, kanske rent av otrevlig, var givetvis inte bra men näppeligen hela sanningen. De hade jag måhända sett för sista gången, men så värst många var de väl inte. Majoriteten av besökarna den dan fick nog träffa en hyfsat reko kille och även upptäcka en ny sjysst skivbutik. Många av dem skulle förhoppningsvis snart vara tillbaka. Sen var det säkert åtskilliga som planerade att komma till butiken som inte dök upp under gårdagen utan valt att droppa in under de närmaste dagarna.
Nej, det positiva övervägde nog klart det sura. Det fanns tunga skäl till att bara blicka framåt och fokusera på vad som ska ske och inte på vad gårdagen förde med sig.
Som en symbolisk gest slängde jag, när jag befann mig högst upp på Västerbron, ur mig allt negativt jag hade uppe i huvudet och lät sen en mental sopkvast fösa bort skräpet mellan brospjälorna – och iväg flög de svarta spånen.
Utan omsvep fortsatte jag därefter nerför bron bort mot Långholmsgatan. Tio minuter senare skulle en ny arbetsdag sparka igång. Nicklas skulle jobba hela dan och med två man bakom disken fick det dyka upp precis hur mycket folk som helst. Nu var jag förvarnad.
Som redan sagt – det var bara att plocka ut de positiva bitarna av det som hänt och sen trycka gasen i botten.
Och se där – det strömmade in massor med folk den dan också. De följande dagarna likaså. SVTs grepp om svenska folket var 1998 uppenbarligen fortfarande enormt trots alla de kabelkanaler som precis poppat upp. Det var närmast overkligt, men över en natt hade människor långt bortom Hornstulls gränser fått veta att det finns en skivbutik på söder i Stockholm som har öppet fram till midnatt. Den tid då väldigt få kände till Mickes var för alltid över.
Snacka om att det kändes skönt…otroligt skönt.

Men det roliga slutade inte där, programmet gick i repris hela fem gånger. Efter säsongsavslutningen på serien sammanställdes dessutom en ”best of” med de mest uppskattade inslagen, och jodå – jag kom med även där. Sju gånger dök jag alltså på bästa sändningstid upp i rutan och varje inslag var sju minuter långt.
Snacka om genomslag. Än idag händer det att nån frågar om det var jag som var med i ”det där tv-programmet?”.
Fortfarande månader efter sista visningen hade jag dagskassor som låg 50% över de som var i början av sommaren – och de fortsatte att stiga…!
Den ökade omsättningen gjorde att jag kunde köpa in skivpartier jag tidigare absolut inte haft råd med – något som skapade än mera snurr på verksamheten.
Mina vardagsskor kändes genast avsevärt lättare att traska omkring i.

Utan nån konkurrens alls är min medverkan i programmet ”I Huvudet På Stockholm” den enskilt viktigaste händelsen i butikens historia. En tung sten sattes där i rullning och drygt två decennier senare rullar den fortfarande.
Magdalena – min kärlek till dig är både ovillkorlig och evig. Det du gjorde för mig den där gången för drygt tjugo år sen kan inte mätas med värdsliga mått. Det måttbandet har ännu inte uppfunnits.

Vändningen del 1
Posted in Min blogg at 1:07 f m
Runt försommaren -98 började jag på allvar ifrågasätta poängen med att fortsätta med mitt ugglande i min bur på Långholmsgatan 20.
Inte så underligt kanske, sen starten ett och ett halvt år tidigare hade jag haft en resa nästan uteslutande i motvind – röda siffror hade dominerat vid nästan varje månadssummering.

Popularity: 1% [?]

11.27.18

Elvis Presleys LP-skivor # 63 ”Promised Land”

Posted in Min blogg at 2:06 f m

I mars 1974 släppte Elvis LPn Good Times, en platta med material från de två inspelningssessionerna i Staxstudion sommaren 1973 och december samma år.
Efter Good Times tog det snudd på ett år, till januari 1975 innan nästa studiosläpp, Promised Land, dök upp i skivbutikerna. I mellantiden kom visserligen liveskivan As Recorded Live In Memphis ut, men pratar vi studioplattor var Promised Land uppföljaren till Good Times.

Promised Land bestod faktiskt uteslutande av överblivet material från Stax-inspelningarna i december 1973 och var på så sätt inte någon ”ny” platta i ordets rätta bemärkelse. Med det i minnet skulle man kanske tro att Promised Land är en svagare platta än föregångaren. Så är dock absolut inte fallet – Promised Land är faktiskt minst lika bra som Good Times.
Snarast kan man fråga sig varför RCA plockade ut svagare spår som If That Isn´t Love och Spanish Eyes till Good Times och sen lät paradnummer som Promised Land, It’s Midnight och Lovesong Of The Year hamna i frysfacket i närmare ett år. Antingen var det en medveten strategi för att få till två hyfsat jämnstarka plattor eller så ”blev det bara så”. Vem vet? Märkligt är det ändå onekligen.

Nåja, som det nu blev så är Promised Land bitvis en alldeles utmärkt platta.

En kul poäng med Promised Land är att den släpptes på Elvis 40-årsdag 8 januari 1975.

Nu tar vi den – låt för låt.
*

Promised Land
Släppt 8 januari 1975 på RCA
Skivnummer APL1-0873

*
1) Promised Land

Promised Land, en cover på Chuck Berrys hit från 1964, är definitivt en av Presleys bästa rockåtar efter lumpen.
TCB-band röjer sanslöst, James Burton slänger ur sig mästerliga licks låten igenom och Elvis själv bevisar med eftertryck att han fortfarande kunde kasta ur sig en rockare på ett sätt som ingen annan på den här planeten.
Det här är inget annat än helt lysande. Hade Elvis fått snilleblixten att göra en hel LP med rocklåtar av den här kalibern hade det såklart blivit en helt fantastisk skiva. Kunnandet fanns, nånstans kanske även ambitionen – tyvärr hann det som vi vet aldrig bli så.

Promised Land släpptes som singel några månader innan fullängdaren kom. Den kravlade sig upp till en fjortonde plats på USAs Hot 100 – med Elvis mått mätt just då var det en klar framgång.
Och just det – vår egen Per Erik Hallin är med här och spelar piano…

Men återigen, RCA…det måste väl ha gått att hitta ett lite häftigare singelomslag? Ett trist foto på en avmätt, oengagerad Elvis var kanske inte riktigt representativt för en låt som formligen sprutar av energi och livsglädje…

2) There’s A Honky Tonk Angel
Nej – Honky Tonk Angel var helt fel låt att följa upp plattans inledningsspår med. Inte nog med att den är riktigt mesig, den är även helt uselt mixad med ett märkligt eko som ligger över allt låten igenom.
De i efterhand pålagda Mantovani-stråkarna fullbordar sen dikeskörningen.
Jämför gärna med den nakna, obearbetade tagningen på plattan Our Memories Of Elvis. Skillnaden i kvalitet mellan de två versionerna är häpnadsväckande.

Att texten handlar om en man som går till en prostituerad för att hans fru inte längre ”ställer upp” gör förstås inte saken ett jota bättre.

3) Help Me

Och vad följer man upp en text om otrohet med? Självfallet en låt där man ber högre makter om hjälp för att man på egen hand inte klarar av alla jordiska frestelser, vad annars?
Bortsett från den observationen så är det här, en cover på Kris Kristoffersons countryballad från 1972, ett riktigt bra spår.
Help Me kom att bli b-sida på If You Talk In Your Sleep och är ett av plattans bättre bidrag.

4) Mr. Songman
Och så är vi framme vid Promised Lands svagaste kort.
Enligt mig borde Mr Songman inte ens kommit på tal för nån inspelning. Rimligtvis borde det ha funnits en miljon roligare låtar att välja bland. Att kompositören heter Donnie Sumner, en av medlemmarna i körgruppen Stamps, är nog enda logiska orsaken till att man försökte sig på Mr Songman.
Elvis sjunger förvisso med stor övertygelse låten igenom men det hjälper ju föga när musiken är som hämtad från Frälsningsarméns repertoar. Med mera krut i kompet och mindre sliskstråkar hade det kunnat bli ett hyfsat utfall – nu blir det bara helt menlöst.
”Who wrote that piece of shit!” utbrast med all rätt Elvis kompis Lamar Fike i studion under de första trevande tagningarna på Mr. Songman. Jo – det blev lite pinsam stämning i rummet när någon berättade för honom hur det låg till.

5) Lovesong Of The Year
Här kommer ännu en ballad, men jämfört med föregående spår är det en oerhörd uppryckning. Japp – i min bok är Lovesong Of The Year en av de lite glömda klenoderna i Elvis sångkatalog. Jag tycker att det är en av de allra starkaste sjuttiotals-balladerna. När Elvis i den här perioden tog sig an mer utmanande material som Lovesong Of The Year var han helt outstanding. Ingen annan artist kom ens i närheten.
Ett stort plus måste det också bli här till basisten Norbert Putnam vars mästerliga basspel får den musikaliska helheten att stiga åtskilliga snäpp.
Hade Elvis trott på Lovesong Of The Year för sin scenrepertoar hade den kunnat bli en live-klassiker.
*

SIDA 2

*
1) It’s Midnight

Den här typen av dramatiska, storslagna ballader som Elvis ofta framförde live på sjuttiotalet var det tyvärr sparsmakat med på studioinspelningarna. När så väl skedde blev det som här oftast en fullträff.
På It’s Midnight hade också arrangören Mike Leach helt klart lagt ner både omsorg och möda. Hans jobb på plattan är något av en berg-och-dalbana men här låter det riktigt bra.
It’s Midnight, en av plattans absoluta trumfkort, hamnade som B-sida på singeln Promised Land.

2) Your Love’s Been A Long Time Coming
Rory Bourke skrev Your Loves Been A Long Time Coming och Elvis blev först att spela in den. Kanske var det snabbt påkommet i studion för framförandet känns bitvis trevande, något som ändå inte alls stör helheten. Betydligt värre är de smått parodiskt överdrivna körerna och easylistning-stråkarna som inte tillför nånting – tvärtom. De mer eller mindre kraschar hela låten.
På spåret innan var arret smakfullt och genomarbetat – här blir det bara tjockt som en fläskpannkaka.
Obegripligt att ingen reagerade och sa något i stil med ”gör om, gör rätt”.
HÄR skulle en Chips Moman vid mixerbordet suttit väldigt bra…

3) If You Talk In Your Sleep

Och så bland alla ballader dyker det upp – en funklåt.
If You Talk In Your Sleep är onekligen ett riktigt bra spår, men på en i övrigt så ”laid back” skiva som Promised Land blir kontrasten onekligen rätt märklig.
If You Talk In Your Sleep, skriven av Red West och Johnny Christopher, hade släppts på singel ett halvår tidigare, i juni 1974, och peakade på sjuttonde plats på Hot 100.

4) Thinking About You
Thinking About You, en snabb country-ballad, hade potential att vara ett av skivans starkare bidrag – men den når inte ända fram. Även här har det vräkts på med på tok för mycket stråkar och körer. Den oprocessade versionen som går att hitta i boxen Elvis At Stax är totalt överlägsen den slutliga mastern.
Det här är onekligen svårt att greppa – Presley är helt lysande, basisten Norbert Putnam sprider återigen genialiska basgångar omkring sig – ja hela gänget gör ett enormt proffsigt jobb. Man kan ju tycka att det skulle räcka med det – allt var ju redan från start precis så bra som det kan bli!
Hur tänkte man med alla dessa meningslösa pålägg?

5) You Ask Me To
Och så avslutas skivan med ännu en countryballad, den här gången från Waylon Jennings penna.
You Ask Me To blir en värdig final på skivan med en Presley som uppenbarligen trivs alldeles utmärkt med det han sjunger. James Burton tillåts brodera med sin gitarr för första gången sen inledningsspåret och han gör det som vanligt med den äran.
I motsats till en del andra spår på plattan är det befriande tunt med pålägg på You Ask Me To. Tjejkören med sitt märkliga och högt mixade hoande i ena kanalen hade vi dock klarat oss alldeles utmärkt utan…
*
*
*
På sjuttiotalet var Elvis LP-skivor oftast en mix med låtar från olika inspelningstillfällen, ibland med flera års mellanrum. På Promised Land är dock allt inspelat under en och samma Stax-session – mellan 10 och 15 december 1973. Promised Land blev på så sätt en ovanligt homogen skiva. Det blev faktiskt så pass homogent att de första gångerna man lyssnar kan skivans många lite lugnare låtar nästan flyta ihop i sin snarlikhet. Det är bara de två singelsläppen, Promised Land och If You Talk In Your Sleep, som omedelbart sticker ut på skivan. Efter ett tag börjar dock bitarna falla på plats – och det som mest faller på plats är nog hur förbålt bra Elvis sjunger hela skivan igenom.
Japp. Man kanske inte tänker på det vid en första lyssning men filtrerar man bara bort de stråkar och körpålägg som stundtals nästan dränker sången kan man inte undgå att höra att artisten Elvis Presley i december 1973 var i absolut toppform.
Det finns inte en låt på Promised Land som Elvis inte tar sig an till hundra procent, det går knappt att hitta en fras där han inte ger kompositionen precis det den ska ha i varje givet ögonblick. Även på tristare material som Mr Songman får ändå låten allt han har att ge.
På mer utmanande spår som Promised Land, Lovesong Of The Year och It’s Midnight visar sen Elvis med sina fenomenala framföranden vilken sanslös kraft han fortfarande hade inom sig. Klart då att de alltför tjocka lager med stråkar och körpålägg som på flera spår bäddar in sången i ljudbilden känns ganska omotiverade. På mer än ett ställe kan man tro att arrangören Mike Leech sett det som sin egen lilla lekstuga med sina pålägg. Kunnandet fanns säkert men han kanske tog sin egen roll på lite för stort allvar. Det var ju ändå sångaren Elvis Presley som skulle vara i förgrunden inte arrangemanget.

Promised Land sålde, med draghjälp av singelsläppens framgångar, aningens mer än föregångaren Good Times – dock inte bättre än att det ändå bör ha varit en rejäl besvikelse i Elvis-lägret. Plats 47 på USAs Billboardlista var knappast något att jubla över. Turnéer för utsålda hus och en legendstatus bland fansen som gränsade till dyrkan hjälpte inte – skivorna sålde inte längre. Fleetwood Mac, Pink Floyd, Zeppelin och Peter Frampton krängde plattor i samma epok i upplagor av tiotals miljoner, Elvis fick nöja sig med runt 300 000 sålda för sina släpp runt mitten av sjuttiotalet.

Men – att det inte längre var nån större rusch efter nysläppta Elvis-plattor är kanske inte så märkligt. RCA hade nog själva duktigt bäddat för det. Med den uppsjö av budgetplattor på Camden, av starkt skiftande kvalitet, som under en tid dränerat marknaden var det svårt för skivköparna att förstå vad som var en ”ny” Elvis-platta. Sedan ett par år tillbaka var omslagsfotona, budgetskiva eller inte, uteslutande varianter på ett och samma motiv och innehöll på sin höjd knapphändig info om låtarnas namn. Promised Land såg när den dök upp inte ett spår seriösare ut än samtida Camden-samlingar.
Den som var lite nyfiken på Elvis
Policyn från RCA att ”ge ut allt material som spelats in” hjälpte heller knappast till. En vässning av materialet från den sista Stax-sessionen, där svagare material som Mr Songman och If That Isn’t Love fått ge vika, till en enda skiva istället för två kombinerat med en åtstramning av de överdrivna kör- och stråkpåläggen hade bara varit av godo.
Omslagsbilden på Promised Land är också något av en bottennotering. Nog borde man väl kunnat hitta ett lite ballare foto än det som slutligen valdes ut?
Tänk om man istället hade plockat fram ett ordentligt påkostat foldout-omslag framtaget av en designer värd namnet med sjyssta riktiga live-bilder där man fått se även bandet och publiken. Vilken dussinartist som helst gav ut skivor med snygga, attraktiva omslag i den epoken så varför kunde inte Elvis Presley, The King, få göra det?
Hade man bara tänkt till lite mer än vanligt hade Promised Land kunnat bli skivan Elvis behövde för att återupprätta den rejält stukade statusen hos skivkonsumenterna.

Nu blev det inte riktigt så, men Promised Land är självfallet ändå en helt okej skiva. Det som är bra på den är som sagt helt lysande, men – plumparna finns de också och de drar obönhörligt ner.

Slutbetyget blir en stark TREA!

Popularity: 1% [?]

10.09.18

LP-skivor av och med Elvis Presley #62 ”Having Fun With Elvis On Stage”

Posted in Min blogg at 12:58 f m

Den här skivan är en stor svart bläckplump i Elvis CV, något som överhuvudtaget aldrig borde ha lämnat planeringsstadiet. Än mindre borde den ha spelats in och framför allt skulle den aldrig ha getts ut för försäljning till en intet ont anande publik.
Nån människa i ansvarig position och med vettet i behåll borde såklart i god tid ha ryckt i nödbromsen innan det var för sent, innan produkten materialiserad i fysisk form fanns tillgänglig i skivbutikernas lådor.
Han eller hon dök dock tyvärr aldrig upp.

När jag så här obarmhärtigt sågar den här plattan skulle man kunna misstänka att jag inte gillar Elvis – men det är just det jag gör. Det är just därför jag reagerar som jag gör.
För er som inte redan visste det kan jag säga att Having Fun With Elvis On Stage är allt annat än en vanlig platta. Långt ifrån. Som namnet antyder är den inspelad live men – istället för musik, det självklara kan man tycka, så bjuds lyssnaren på korta fragmentariska snuttar när Elvis småsnackar med sin publik mellan låtarna. Having Fun With Elvis On Stage syftar alltså på att man ska ha jättekul medans man lyssnar på ”komikern Elvis Presley.”
Lysande idé va?
Alltså – inga intervjuer, inget dokumentärt – bara en massa prat. Och nästan uteslutande helt ointressant dösnack.
Visst – Elvis var som vi vet en fantastisk scenartist och det skulle säkert vara rätt kul att se det här filmat. Men – på skiva sjunker det som en tegelsten i Mälaren

När man lyssnar på Having Fun With Elvis On Stage luras man ändå fläckvis att tro att det till slut ändå ska bli lite musik. Elvis brister här och var ut i ett ”Weeell…Well, well, well, well, well…” – den sedvanliga inledningen på I Got A Woman – men sen blir det inget mer. Ibland kommer det ett felslaget pianoackord från Glen D Hardin, några ströriff från James Burtons gitarr, några bastoner eller lite förstrött bankade på några trummor under några sekunder – men det är också allt. I stort sett det enda skivköparen får är alltså en lp med osammanhängande och nästan hela tiden totalt ointressant struntsnack.

Om det nu ändå hade varit lite roligt det man får höra hade väl det varit okej, men det blir aldrig det, albumtiteln till trots. Pratandet som kommer ut ur högtalarna är som bäst urtråkigt, som värst blir det outhärdligt. Ljudkvaliteten är till på köpet ofta så pass medioker att det blir svårt att ens höra vad karlen säger.
37 minuter lång är pinan. Sida A har några sekvenser där man kan lyssna till några sekunder, som när Elvis pratar om sin tidiga karriär, men det är ändå sånt som vi dels kände till från förr dels har hört honom berätta tidigare.
Sida B upplever jag som en kollaps. Det verkar som att man har haft ett par hundra klipp i en hatt och sen slumpmässigt tagit upp en i taget och lagt in på en mastertape. Det finns absolut inget av värde där.

Men hur gick det här till och, framför allt, varför?
Tja – allt kan nog stavas överste Parkers aldrig sviktande girighet. Having Fun With Elvis On Stage gavs inledningsvis ut på överstens eget nystartade skivbolag Box Car och såldes bara på konserter. Han trodde sig ha hittat ett nytt smart sätt att tjäna pengar på. Snilleblixten han fått var att RCA rimligtvis inte kunde kräva copyright på vanligt prat och på så sätt kunde översten med en Elvis-skiva utan musik stoppa alla pengar från försäljningen i den egna fickan.
I tvättäkta Parker-anda var det helt egalt om skivan var nåt att lyssna på.
Självklart fick RCA snabbt nys om vad som försiggick. Reaktionen blev inte av det positiva slaget. Efter bara två månader hade RCA som en motåtgärd sett till att själva trycka upp, ge ut och distribuera ”Having Fun…”.
Hade inte RCA copyright på Elvis talade röst så kunde väl inte översten heller ha det…?
Konsekvensen blev att ”Elvis nya platta” med ens gick att hitta i varenda skivaffär i hela USA och självfallet trodde många fans att det rörde sig om en helt vanlig skiva. Och varför skulle man tro något annat? Det står visserligen pliktskyldigt skrivet högst upp i ett hörn ”A Talking Album Only”, men inget övrigt på framsidan med sina sex konsertfoton och en albumtitel som inkluderar orden ”On Stage” tyder på något annat än att det skulle vara ännu en i raden av live-plattor med Elvis. Rena skojet såklart.
Tänk hur många fans som gick till sin lokala skivbutik och frågade efter ”Having Fun…” med förväntningar på en kanonplatta för att sen stå där med dummerjönsmössan på huvudet när det visade sig att plattan (som trots noll och intet i inspelningskostnad självklart var i fullprisklass) bara bestod av en massa goja?
Den fällan var det många som gick in i. När RCA fick hand om distributionen gick det här missfostret ända upp till plats 130 på albumlistan i USA – jämför det med den ambitiösa Good Times, släppt ett halvår innan och inspelad i Stax-studion, som peakade på 90:e plats.
Jo, det fanns säkert en handfull hardcorefans som tyckte det här var lite småkul – den stora majoriteten kände sig dock med största säkerhet tämligen blåsta. Inget som kan ha varit positivt för Elvis fortsatta karriär.

För att fullborda förnedringen står det klart och tydligt angivet på omslagets baksida ”Executive Producer on this Recording Project – ELVIS”.
Jaha – Tom Parker påstod alltså att Elvis själv hade varit högsta hönset i mixerrummet när studiokillarna klippte ihop plattan av de hundratals inspelade snuttarna med meningslöst babblande. Självklart var det rena lögnen. Elvis hade inte en aning om den här skivans existens förrän han fick se den – och han blev inte glad han heller. Tvärtom. En rejält upprörd Elvis såg personligen till att det inte pressades upp fler ex när förstaupplagan var slut så att skivan därefter kunde dö sotdöden – vilket den som tur var också gjorde.

Så gick det alltså till när Överste Tom Parker såg till att Elvis formidabla live-skiva från Memphis 1974, en av pophistoriens bästa konsertplattor, kom att följas upp av en LP med osammanhängande, taskigt inspelat gaggande som dessutom sin titel till trots var allt annat än roligt.
Vilken skam…

Den enda platta släppt av en världsartist på ett stort bolag jag kan jämföra med är Metal Music Machine med Lou Reed – en dubbel-lp från 1975 som uteslutande bestod av elektroniska störningsljud. Men där Reeds platta (även den utgiven på RCA!) ändå kan upplevas som lite spännande, nästan fascinerande i sin tydliga provokation känns Having Fun With Elvis On Stage bara som totalt meningslös – en fullkomlig dikeskörning.

Tänk nu tanken att projektet Having Fun With Elvis On Stage aldrig sett dagens ljus utan i god tid hamnat i skrivbordslådan men att den ändå förekommit i bootlegform med ett rykte om sig att ”det här, det planerade faktiskt översten att ge ut på platta bakom Elvis rygg”. Med största sannolikhet hade man nog tänkt att där gick väl gränsen – riktigt så lågt kunde väl ändå inte ens Tom Parker sjunka.
Men se det kunde han.
Återigen – den här skivan är en skam, absolut inget annat än en stor, monumental skam.

Men det här borde väl inte bara ha passerat obemärkt förbi?
HÄR borde verkligen den där berömda droppen fått hela bägaren att rinna över – här skulle Elvis ha insett att Parkers tid i hans liv snabbt borde förvandlas till historia. Översten hade en gång för alla visat vad han gick för, för allas bästa skulle han i en snar framtid vara ett minne blott. Här skulle Elvis kickat ut eländet för att sen aldrig mer ha ett jota med honom att göra.
Så blev det dock inte – tyvärr. Allt bara fortsatte att rulla på precis som om ingenting hade hänt.

Ibland undrar jag om den här skapelsen kanske var ett sätt för översten att visa sin makt över Elvis. En hel värld dyrkade Elvis Presley och bugade nacken av sig för honom var han än gick. En hel värld – men inte överste Parker. Han gjorde precis som han ville med sin adept och struntade högtidligt i alla tänkbara reaktioner och konsekvenser.
Det var som att ”colonel” Parker med Having Fun With Elvis On Stage viskade i Tupelo-grabbens öra: ”Glöm aldrig vem det var som släpade dig hit. Det var jag Tom Parker och ingen annan än just jag och att jag gjorde det ska du vara evigt tacksam för. Ifall du ens försöker dig på att lämna mig kommer du att få uppleva ett syndafall av överraskningar som den här plattan intill den dag då jag ligger i min grav. Den ena värre än den andra. Jag både kan och gör precis vad jag vill. Du vet mycket väl att jag inte har en susning om vad vare sig skrupler eller samvete heter. Så sitt nu kvar på mitt knä och låt allt bara fortsätta som det alltid har gjort – det blir bäst så.”

Vem vet? Nåt mysko var det nånstans.

Som ni nog förstår så släpptes det aldrig nån singel från Having Fun With Elvis On Stage…

Slutbetyg på den här skivan – noll.

Popularity: 2% [?]

05.28.18

Vändningen del 2

Posted in Min blogg at 12:47 f m

Vändningen – del 2.

OBS! Det här kapitlet ska läsas efter att ha läst del 1.

——————————————————————————————————————————————————————————————-
Japp, precis så var det. Just när det kändes som att loppet var kört slängdes utifrån mörkret på gatan en livlina rakt ner i knät på mig – och som tur var hade jag vett nog att greppa tag i den och hålla i så hårt att den inte gled mig ur händerna.
Jag förstår att det låter som något alldeles extra inträffade, men det är faktiskt just så det var.
Upprinnelsen var däremot helt odramatisk, det var inte mer spännande än att en junikväll när jag som vanligt stod bakom disken och plockade så klev en ung tjej in i butiken. Jag fick ett bra intryck av henne redan vid tröskeln. Hon bar på ett vänligt ansikte inramat av ett axellångt, lätt självlockigt cendréfärgat hår.
Med bestämda steg gick tjejen fram till disken och berättade, efter att ha presenterat sig som Magdalena, att hon jobbade på SVT med en kommande programserie under arbetsnamnet ”I Huvudet På Stockholm”. Serien skulle gå på kvällstid i augusti senare på året.
”Jaha – det lät ju kul” tänkte jag.
Varje program, fortsatte hon, skulle ha kortare inslag om udda företeelser i Stockholm. Det kunde vara en artonårig glasblåsare i Gamla Stan eller en nittioårig cirkuslärare i Midsommarkransen, det viktiga var av det var något lite utanför det vanliga.
”Rolig idé” tyckte jag, men undrade ändå över på vilket sätt det rörde mig.

Obekymrad över mina funderingar fortsatte Magdalena med att berätta att hon bodde på Reimersholme och på väg hem från jobbet hade hon fascinerat noterat mina sena och flitiga arbetstimmar. Lite halvskruvat, tyckte hon, men onekligen rätt häftigt – en skivbutik som har öppet till midnatt sju dar i veckan året runt hittar man ju inte i varje kvarter precis.
Nu undrade Magdalena om jag och min butik kanske skulle ha lust att vara med i ett av de här inslagen.
Jaha, det var dit hon ville komma. Jag fick inte fram ett ord.
Det behövdes nu inte. Magdalena fortsatte med att berätta att hon redan lagt fram sin idé för de produktionsansvariga som gett henne tummen upp. Ett inslag om en nördig skivbutik som är öppen snudd på dygnet runt skulle sitta perfekt. Sju minuter långt planerades inslaget bli och det skulle sändas klockan åtta på kvällen en tisdag i augusti. Iden var att Magdalena och jag skulle sitta nån timme i butiken och småsnacka om mig och min vardag och efterhand skulle allt sen klippas ner till sju minuter.
Så – ville jag ställa upp?

Ja vad säga så där bara rakt upp och ner? Det lät ju såklart hur kul som helst, men…
Alltså – en ung tjej kommer in i butiken och frågar mig om jag vill vara med i ett TV-program på bästa sändningstid för att prata om mig själv och min affär.

Självklart lät det helt sanslöst. Bortsett från att det i största allmänhet lät enormt så borde väl antalet människor som kände till min butik efter ett sånt program hundradubblas.
Vilken grej. Precis när det kändes som att det bara var lägga på locket över hela verksamheten så rullar en sån här sak in över tröskeln, något som jag inte ens i mina vildaste fantasier hade kunnat klura ut.

Men, tro det eller ej, ett fiskstim av tvivel dök upp under i stort sett samma sekund. För handen på hjärtat – var jag, mitt petande och plockande om dagar och kvällar i mitt oorganiserade lilla krypin verkligen värda en sån här uppmärksamhet? Skulle ynkliga jag klara av att fylla ut den här kostymen som nån nu ville sätta på mig? Ville svenska folket ligga och mysa i sin tv-soffa en skön sommarkväll och höra mig pladdra fritt om vad jag sysslar med om dagarna?
Vem fan skulle vara intresserad av det??
Risken för total pannkaka var heller inte helt försumbar. Tänk om jag bara skulle stå och stamma framför kameran och inte få fram ett vettigt ord? Tittarna skulle nog undra över i vilket källarförråd man hade hittat mig. Visioner som att folk dagarna efteråt skulle stå och peka på mig och skratta åt Hornstullstoken gjort bort sig totalt i rutan inför hela svenska folket började snurra runt i huvudet.

Självklart svarade jag ändå ja – allt annat hade varit tjänstefel. Något alternativ fanns inte. Allt logiskt tänkande skrek att det bara var att kasta tärningen, i annat fall skulle ångra mig under resten av mitt liv.
Magdalena sprack upp i ett brett leende även om jag tror att hon redan från början listat ut vad jag skulle svara.
Snabbt halade hon fram en anteckningsbok och började plocka mig på lite uppgifter – typ när jag öppnade butiken, vart jag går för att äta dagens lunch och liknande.
Klar med utfrågandet smällde Magdalena ihop sitt block. För stunden verkade hon nöjd. Snart skulle Magdalena dock titta in igen med närmare detaljer om datum för filmningen. Efter det sa hon hej och gled sen ut i försommarkvällen…

Visserligen var det några kunder kvar inne i butiken men just då kände jag mig väldigt ensam med alla tankar och funderingar. Jag hade inte en aning om hur jag skulle tackla det som just ramlat över mig – allt kändes bara helt bisarrt.
Gigantiskt, fantastiskt, helt otroligt och allt det där – men samtidigt ruggigt kusligt.
Alltså – varför hade hon gått in till just mig? Det fanns ju runt en miljon människor att välja bland i den här staden, nån mer spännande än mig borde hon väl ändå kunna hitta tyckte jag. Var det kanske till och med så illa att hon i själva verket gått in i fel butik?
Långsamt började jag undra över vad det var för nåt diffust som jag höll på att luras in i.

Men vänta nu – vad i hela Östergötland var det här för ett vansinne – tjugo minuter tidigare hade jag varit på ”ta repet-nivå” över att så få visste om att jag fanns till och när nu en megaradikal möjlighet dök upp för att ändra på allt ville jag mest be om ursäkt för att jag finns till.
Helt vrickat – det var självfallet bara att åka med tåget när den här osannolika möjligheten från ingenstans bredde ut sig framför mig och väntade på att jag skulle haka på.
Just det – här var den, den där livlinan som jag hade väntat på så länge. Här var den.Det var bara att böja på nacken, knäppa händerna och ödmjukt uttrycka ett tack.

Men…även om jag morskade upp mig lite grann så lyckades jag inte helt jaga bort tvivlen som huserade uppe i skallen.
Hur skulle det gå det här…?

(fortsättning följer…)

Popularity: 4% [?]

05.17.18

Vändningen del 1

Posted in Min blogg at 1:07 f m

Runt försommaren -98 började jag på allvar ifrågasätta poängen med att fortsätta med mitt ugglande i min bur på Långholmsgatan 20.
Inte så underligt kanske, sen starten ett och ett halvt år tidigare hade jag haft en resa nästan uteslutande i motvind – röda siffror hade dominerat vid nästan varje månadssummering. ”Mickes” var vid den tiden en långt ifrån etablerad inrättning, snålblåsiga dagar i januari eller februari kunde det vara tomt på köphungriga själar nån timme i sträck. Dagskassorna blev därefter också. Betalningarna på de löpande räkningarna blev jag tvungen att förhala allt vad jag kunde. Inom kort kände jag till namnen på de flesta inkassobyråerna i landet. Skulder till kompisar som hyggligt ställt upp med lån hade inte minskat många hundralappar. Det berömvärda tålamodet och det fortsatta förtroendet från mina vänner var nästan på nivå med Nobels fredspris. Kosing över till nåt till mig själv kunde jag möjligtvis hitta i nån fantasivärld.

Självklart var jag på förhand beredd på att det här att öppna eget skulle bli tufft, men det kändes som att jag snart var framme vid den där berömda gränsen. Den av nöden aldrig vilande jakten på pengar och det omöjliga i att vara ledig mer än någon dag då och då började på allvar att tära på kampviljan. Att det skulle bli en tuff resa hade funnits med i kalkylen från start – jag började ändå rejält ifrågasätta om det verkligen var värt denna djävulska uppoffring.

Länge hade jag med en dåres inbilskhet intalat mig själv att allt inom kort ändå skulle vara i balans. Inom ett par veckor inbillade jag mig i mina blå drömmar. Fixade jag bara att kavla upp ärmarna en liten, liten bit till och ställde jag bara ut aningens lite mer plattor skulle jag nog kunna bocka av alla surdegar redan vid det kommande månadsskiftet. Jodå – bara mars gick över i april, eller april blev maj. Eller…möjligtvis i början av juni.
Efter det skulle allt nog se riktigt bra ut och äntligen skulle jag med gott samvete kunna luta mig tillbaka i fåtöljen för att coola ner lite – om så bara för en kortare tid.

Men inte blev det så inte.
Vid slutet på varje månad var det där förbannade underskottet minst lika stort som trettio dar tidigare. Och så fortsatte det – månad efter månad. Hur frenetiskt jag än jobbade på för att det skulle bli precis tvärtom.
Den där vaga känslan man ibland kan ha av att stå och stampa på samma fläck och inte kunna ta sig därifrån fick för mig nu en högst konkret innebörd.
Långsamt började en lätt obehaglig känsla av att det kanske aldrig skulle bli bättre än så här krypa på mig.

Ändå stod jag där sju dar i veckan till långt in på sena kvällstimmarna och prismärkte allt av skivor, tidningar och filmer som jag köpt in under dan. Mitt prekära läge piskade mig att få det nyss inköpta ut i butiken samma kväll, utlagda pengar var jag tvungen att omgående få in igen så snabbt som möjligt.

Att köpa in allt av värde jag blev erbjuden var inte så lätt det heller. För det krävs det ju ett rymligt kassaskrin, något som jag inte då hade. I riktigt kärva lägen när nån ville kränga ett kanonparti plattor som jag med ett snabbt ögonkast förstod att jag bara måste få in, och jag bara hade nån hundring i kassalådan, försökte jag att trixa så långt jag bara kunde. Ofta föreslog jag killen att ge det lilla som fanns i kassalådan som handpenning för att sen betala resten veckan därpå. Visst hände det att killen vände på klacken, tog sina prylar och drog iväg – men förvånansvärt ofta gick det vägen.
Gällde det större samlingar var jag ändå tvungen att från start tacka nej – jag hade helt enkelt inte muskler för att möta mig med de etablerade gubbarna på marknaden.
Men visst fick jag in en hel del bra prylar. Redan från start fick jag från folk som kikade in höra att det var en fin liten bod jag stod i med välfyllda lådor och hyllor med en hel del sjyssta prylar i.
Fina och värmande ord som självfallet gladde mig rejält – men vänlighet kunde jag varken äta till middag eller fixa hyran med. Det hjälpte tyvärr föga när betalande kunder under dagar med spöregn från morgon till kväll kunde räknas på ena handens fingrar.
Det stora kruxet var att min butik ”Mickes” försommaren -98, efter ett och ett halvt års öppethållande, fortfarande var en obekant faktor hos den stora allmänheten. De flesta som gick runt på stan för att handla plattor visste helt enkelt inte om att jag fanns till. Konsekvensen var busenkel – det kom inte tillräckligt med folk till butiken och utan tillräckligt med folk blev det heller inte tillräckligt med pengar.
Det var där skon klämde – och klämde rejält. Och det kändes ruggigt frustrerande.
Det var som att under några år drömma om att gå pilgrimsleden Santiago de Compostela och sen – ”da-da-da-daa” – när den stora dagen väl är inne så har man inte pengar till flygresan dit.
Det var inte utan att jag ibland tyckte mig ha en dumstrut på huvudet om dagarna.

Nej – den första tiden i butiken var en prövningarnas tid.
Det som fick mig att fortsätta att hålla näsan över vattenytan var mest min inpiskade envishet. Som tidigare sagt – inställningen var att allt som köpts in under dagen skulle samma kväll ut i butiken prismärkt och klart.
Fattades det en hundring till en blytung räkning som jag var sen med så höll jag tålmodigt öppet tills lappen trillade in om jag så fick sitta och häcka till midnatt.
Stans ledande skivhandlare var jag absolut inte, men få, om nån, kunde mäta sig med min ihärdighet – latmasken led jag definitivt inte av.

Förhoppningen om att dagen då allting skulle kravla upp ett pinnhål trots allt ändå nånstans låg och lurade runt hörnet fick mig att orka gå vidare från en dag till en annan.
Till slut började jag ändå känna av en viss resignation. Hade jag ännu inte kommit på torr mark fanns det väl ingen garanti för att jag någonsin skulle göra det, tänkte jag.
Tankar på att fasa ut allting – skippa alla inköp, rea ut rubbet, göra mig av med lokalen och sen tacka för mig – började allt oftare poppa upp i huvudet. För var det verkligen nån mening med att fortsätta att klamra sig fast vid nån knasig förhoppning om nåt som kanske aldrig skulle bli verklighet?
Det var inte utan att gallren för fönstren, vars tänkta funktion är att hindra bovar för att ta sig in, i mina mörkaste stunder kändes som något som närmast hindrade mig från att ta mig därifrån.

Men tänk – just då, efter mörkrets inbrott och utan att jag hade en susning om det, gick det på gatan utanför, tyst och tankfullt, nånting som snart skulle visa sig bli en hett efterlängtad livlina.

(Fortsättning följer i nästa kapitel…)

Popularity: 4% [?]

02.19.18

Prins Valiant

Posted in Boken, Min blogg at 4:01 e m

Ett kapitel i den här boken har jag vikt åt en historia med en äldre herre i huvudrollen. Bengt hette han, en nybliven pensionär som tillsammans med sin hustru bodde i kvarteren redan när jag öppnade min butik.

Nästan omgående efter att jag sparkat igång min verksamhet tittade Bengt in, det var så jag lärde känna honom. Redan vid hans första besök kände jag att det här var en genuint vänlig människa. Bengt hade ett otvunget och avspänt sätt som spred glädje omkring sig så fort han satte sin fot in i butiken – en godmodig människa med stor självtillit och ett behagligt inre lugn.
Till utseendet var Bengt lustigt nog frapperande lik Ian Wachtmeister – till en början undrade jag faktiskt på fullaste allvar om det ändå inte var han. Alltså – om ni hoppar över det vimsiga med Wachtmeister och istället tänker på dennes charmerande leende och lägger till en klanderfritt struken kostym, nyputsade svarta promenadskor och en hatt som vilken karl som helst skulle bära med stolthet – så har ni fått en hyfsad bild av hur den här mannen såg ut.
Bengt var vid sina besök nästan alltid i sällskap av sin hustru som var precis lika elegant som han själv. Hon tog dock oftast på sig en passiv roll vid dörren i väntan på att de skulle gå igen.

Det som gjorde Bengt värdig ett helt kapitel i min bok grundar sig dock uteslutande på något helt annat – nämligen dennes gränslösa hängivenhet för den tecknade serien Prins Valiant.
Prins Valiant? Just det – den där serien om prinsen från Thule vid Norges kust vars familj flydde till England där Valiant med tiden kom att bli en av riddarna vid kung Arturs hov i slottet Camelot. Den seriefiguren är nog de flesta av er på nåt sätt bekant med.
Efter att Prins Valiant hade gått som följetong i svenska veckotidningar från femtiotalet och framåt började serieförlaget Semic att ge ut Prins Valiant i albumform i början av sjuttiotalet. Intentionen var att i fyrtio volymer ge ut allt material som upphovsmakaren Hal Foster producerat. Snöpligt nog havererade projektet halvvägs i mitten av åttiotalet.
1991 kavlade dock gubbarna på Carlsen förlag upp ärmarna – i en nyredigerad och betydligt snyggare utgåva började man ge ut serien igen från allra första början.
Även här var siktet inställt på att i kronologisk ordning ge ut alla fyrtio album. Drygt ett decennium skissade man på att det skulle ta och självklart fanns risken med ett så pass ambitiöst projekt att allt skulle köra ner i diket även den här gången.
Bengt var en av de som stenhårt höll tummarna för att det absolut inte skulle bli så. Han hade följt Prins Valiant ända sedan den gick som följetong på femtiotalet i veckotidningen Saxons och omgående blivit som förhäxad av den svarthårige prinsens brokiga äventyr bland riddare, trollkarlar, monster och undersköna damer. Vid ett tillfälle kom Bengt med några gamla pärmar där han omsorgsfullt häftat in urklippta sidor från Saxons från femtio- och sextiotalet. Det var med ett barns entusiasm han visade upp vad han hade plockat med sig.

På sjuttiotalet hade Bengt euforiskt följt det första försöket att ge ut den kompletta serien för att sen bli lika besviken som många andra när det havererade. När det nu gjordes ett nytt utgivningsförsök ville han till vart pris att det nu skulle gå i mål. De första albumen i serien hade han köpt i andra butiker men efter att jag dykt upp precis runt hörnet bestämde Bengt på fläcken att jag skulle bli hans Prins Valiant-leverantör. På den tiden tog jag hem nysläppta seriealbum från en grossist så det var inga problem alls med det från min sida.
Under tio års tid köpte sen Bengt varje nytt album hos mig så fort som det kom ut. Mellan varven kom han in för att kolla om jag hört något om kommande utgivningsdatum.

Åren kom och gick och det verkade, trots en lite hackande utgivning, som att projektet med att ge ut komplett Prins Valiant skulle gå vägen den här gången.
Något hände dock som höll på att välta hela ekipaget fast från ett helt annat håll – Bengt blev allvarligt sjuk.
Först fick han en hjärtinfarkt, något som inom kort följdes av fler liknande tillbud. Jag hade såklart inte tillgång till Bengts sjukjournal och min minnesbild har bleknat så jag kommer inte ihåg vad förutom hjärtat han drabbades av men dålig var han, rejält dålig dessutom. De sista två åren gick han med slangar fästade på en rullator. Att Bengts dagar var räknade stod bortom tvivel – trots det utmärkta humör han alltid var klädd var gång då han ropade på mig i dörröppningen när han och hans hustru gick förbi.
Bortsett från det goda humöret var det en annan sak som aldrig svek honom – den ohejdbara vurmen för Prins Valiant. I Bengts värld var det redan bestämt – han skulle hänga kvar ända tills det sista albumet i serien var utgivet. Så var det bara. Inga vedermödor i världen skulle få ändra på det.

Sakta men säkert närmade sig utgivningen faktiskt en grand finale. Nummer trettiosju kom, även så trettioåtta som i sin tur följdes av trettionio.
Bengt, för var gång allt skröpligare, fortsatte allt till trots att köpa sina album samma dag som jag fick in dem. Varje gång möttes jag av ett stort, hjärtligt leende och orden: ”Jag bara ska hänga med till sista albumet. Får jag bara göra det så är jag nöjd.”

Så efter år av förväntan – någon gång på sommaren 2007 – så var dagen D inne. Det sista albumet, nummer fyrtio, skulle släppas och samma dag som jag fick leveransen var Bengt på plats. Oerhört tärd och tungt märkt av sin sjukdom kom den trots allt som hänt fortfarande så stolte Bengt med sina slangar fästade på kroppen – stöttad av rullatorn, sin hustru och en obändig vilja. Det fanns inte en chans för Bengt att ta sig de två trappstegen ner till mig så jag fick gå ut på trottoaren – men vad då? Jag gjorde det med den avundsvärda äran att få överlämna det avslutande albumet i serien om Prins Valiant från Thule till den människa som på den här jorden var allra mest förtjänt av att få det i sin hand.
Att han inte fixade att komma in i butiken var inget som på nåt sätt inskränkte på Bengts gränslösa glädje. Den eftermiddan hade han det största leende jag någonsin kom att se i hans ansikte.
”Micke!” brast han ut. ”Äntligen – det är fullbordat! Helt underbart! Ett stort jättetack för allt du gjort mig under den här resan!”
Tja, det var väl inte värst mycket jag hade gjort men självfallet var det riktigt stort för mig att få ha varit med om det här. Den oförfalskade glädje som den dagen klädde Bengts ansikte värmde något alldeles extra.

Det var också den allra sista gången som jag såg Bengt.

Någon vecka senare satt jag på uteserveringen på nyöppnade fiket ”Morsans” på Tobaksspinnargatan och åt frukost. I ögonvrån såg jag att någon kom fram och ställde sig alldeles vid mitt bord. Jag lyfte på blicken och såg att det var en äldre kvinna. Det tog en sekund – sen kände jag igen Bengts hustru.
”Hej…” sa jag lite avvaktande då jag förstod att det var något som hon ville säga. På den närmast plågade uppsynen förstod jag att något allvarligt hade hänt.
”Vet du – Bengt gick bort bara en vecka efter att han fått det sista albumet!” fick hon fram med pressad röst.
Ja att Bengt inte hade långt kvar var helt uppenbart för alla som såg honom mot slutet, men att hans bortgång skulle tajma in så med den sista Prins Valiant – det lät ju närmast övernaturligt.
Både paff och ställd av det jag fick höra fick jag bara ur mig några pliktskyldiga fraser om hur mycket jag under åren uppskattat Bengt som människa och hans besök i butiken. Mer än så blev det inte – men det fanns kanske inte så mycket mer att säga. Det viktiga hade ändå Bengts hustru redan sagt – hennes make hade fått sitt Prins Valiant-album, nöjd hade han sen somnat in…

Alltför stora växlar ska vi kanske ändå inte dra på det här.
Jag tvivlar inte en sekund på att Bengt älskade sina närmaste över allt annat – mer än någon tecknad serie som helst här på jorden. Utan hustrun vid sin sida hade han säkerligen gått bort långt, långt innan, Prins Valiant var nog bara ett litet halmstrå som han kunde famla efter ett litet tag. Men halmstrået fanns där – och det är nog inte helt otänkbart att det höll Bengt vid liv ett kort tag till. Så – kanske hade han lämnat oss en vecka, tio dar tidigare utan Valiant. Istället blev det nu som det blev – kanske.

En människas bortgång är självfallet alltid tragiskt – men visst fanns det även ett korn av skönhet i den här historien. Sista pusselbiten var på plats – sen kunde Bengt gå.
Och Bengt – om du bara visste hur stolt jag är att jag kunde hjälpa dig med det.

Popularity: 6% [?]

02.11.18

Utlånade plattor som dyker upp där man kanske minst anade att man skulle hitta

Posted in Boken, Min blogg at 2:26 f m

Under min gymnasietid i början av sjuttiotalet fanns det på Barnhusgatan, tvärgata till Drottninggatan, en skivbutik med namnet Early Bird. Den drevs av Björne, en kille runt tjugofem som lustigt nog påminde en hel del om Mark Woolman från sextiotalsgruppen Turtles. Förutom att kränga vax lirade Björne även munspel i sitt bluesband Grizzly.

Early Bird, belägen en halvtrappa ner i en liten källarlokal, kort efter jag upptäckt den ett riktigt vattenhål för mig. Inredningen gick inte att klaga på – det var snyggt ihopsnickrade backar, en soft spotlightbelysning samt väggar täckta med inramade fotografier och gamla konsertaffischer. En skön fåtölj placerad mitt i lokalen fullbordade skapelsen.
Nja…det skulle väl ha varit en läskautomat också så hade det varit som att komma halvvägs till himlen.
Idag kanske jag inte skulle varit lika imponerad men för mig var Early Bird precis som jag ville att en skivbutik skulle vara.
Sortimentet föll mig också helt på läppen. Mycket kretsade kring den progressiva jazz-rocken från England och USA som jag precis börjat lyssna på – band som Mahavishnu, Return To Forever och Colosseum förekom rikligt i lådorna på Early Bird. Så, jo, det blev det åtskilligt med ihjälslagen tid där, både efter plugget – och när jag skolkade.

Men om det nu bodde entusiasm i överflöd inom mig för både lolal och utbud fanns det tyvärr inget överflöd alls på pengar att köpa nåt för. Björne sålde rakt av nya plattor och en obegagnad lp var en kännbar utgift för en gymnasieelev – det blev inte mer än nån skiva någon gång då och då.
Det var ändå alltid lika fantasieggande att bläddra i Early Birds backar för att förhoppningsvis hitta nåt nytt spännande samtidigt som jag pumpade innehavaren på vad han tyckte om olika artister och deras skivkatalog. Björne, i grunden en hyvens kille, var nu inte alltid inne på samma våglängd för det var sällan han visade någon överdriven glädje över min närvaro. Han tyckte nog att jag var rätt jobbig med mina frågor och det snåla lättandet på plånboken. Klart jag förstår det – hans inställning var nog att han stod där om dagarna för att sälja plattor – inte snacka om dem.
Sålde skivor gjorde Björne nog överlag inte så bra för en dag, runt 1977, satt ett anslag vid dörren där det osentimentalt stod att Early Bird skulle bomma veckan därpå och att det nu var utförsäljning på hela sortimentet.
Jaha. Och varför då…? undrade jag.
”Äh – det är ingen mening att hålla på längre” suckade Björne kortfattat när jag frågade varför han kastat in handduken. Men visst – hur mysigt det än hade varit och hur sjyssta plattor det än hade funnits där nere så hade det varit svårt för Björne att få folk ner till sin källare. Konkurrensen från butikerna i centrum blev övermäktig.
Den korta tonen i svaret skvallrade inte om nån munter inställning till dikeskörningen. Dagen då Björne öppnade sin butik förverkligade han nog en dröm han burit på väldigt länge, något som gick i kras bara nåt år senare. Förhoppningsvis hittade han lite senare nya stigar att följa i livet. Sist jag hörde något från Björne så bodde han på Gotland.

Med nya gubbar vid rodret fortsatte dock källaren på Barnhusgatan att tjänstgöra som skivbutik – nu som som renodlad börs. De som tog över var Ferenc, Johan och Josef, alla tre från Tullinge där jag själv växt upp. Vi hade en gång gått i samma plugg men då de alla var lite äldre än mig var det inga jag direkt umgåtts med. Jag kände dock väl till alla tre. När jag var tio köpte jag en borrad ollonpistol av Johan och Ferenc, eller ”Ferra”, var känd som ett tungt Jimi Hendrix-fan. Snacket gick att han hängt upp svarta gardiner i fönstret dagen efter efter Hendrix bortgång i september -70.

Innan öppning bytte killarna namn på stället till Nadir. Hade någon frågat mig hade jag nog föreslagit Zenit som en symbol för en strävan uppåt. Zenit är ju den diametrala motsatsen till nadir som betyder maximalt lågt. Men – har man för egna pengar skaffat sig en lokal så får man självfallet kalla stället för precis vad som helst. Ville ägarna att Stockholms nya skivbörs skulle heta Nadir så skulle den såklart göra det.

Greger, en gammal klasskompis, var till skillnad från mig rätt nära polare med besättningen på Nadir. Redan nån dag efter invigningen var han där för att spana in läget.
Efter att kort ha tittat sig omkring och artigt önskat sina polare all lycka till med skivmånglandet började Greger kolla upp vad Nadir hade att erbjuda i sina lådor. Som de flesta startade även de här killarna med plattor från hyllorna därhemma, då det var tre gubbars skivor blev det en del att gå igenom.
Tonvikten på Nadir var lagd på tung tidig sjuttiotalsrock – något som låg Greger nära hjärtat, chansen att hitta sjyssta vax att lägga vantarna på var alltså hyfsat stor och redan i första backen hittade han också några presumtiva köp. När den första lådan avverkats tog han sig raskt över till nästa.
Då hände det.
”Men vad i…!”
Greger ryckte till som hade han fått en elektrisk stöt. Halvvägs in i andra lådan hade han hittat Larry Coryells LP ”Spaces” – och just det ex som han nåt år innan lånat ut till en av Nadir-killarna men aldrig fått tillbaka.
”Jaha, och vad vill det här säga?” undrade han med djupt kränkt ton. ”Greger Åkerström” stod det tydligt textat på omslagets framsida – inte mycket att snacka om.
Missödet skyldes över med att det gått så snabbt innan öppning att killarna bara vräkt ner allt de haft hemma ner i butikens lådor. Och ja, jo…
Efter den pliktskyldiga ursäkten blev det i alla fall en påse att bära hem plattan i.

Några dagar senare fick jag höra den dråpliga historien och skrattade gott. Självfallet hade det inte gjorts med flit men jag tyckte att det var lite väl skevt att starta med att sälja plattor man lånat av polare – nån koll på läget bör man ändå ha – tyckte jag…

Den händelsen hindrade mig inte alls från att titt som tätt ta mig till Nadir för lite skiv-botanisering. Missar kan alla göra och det här var ju i botten helt reko killar, långt från många andra skivhandlares ”coola” jargong. Postjobbet med regelbunden månadslön hade dessutom gett en rejäl skjuts på mitt skivköpande så det lättades på lädret betydligt oftare på Nadir än på Early Bird ett par år tidigare.
Min lilla insats hjälpte dock inte gänget på Barnhusgatan värst mycket, efter bara något år slog även Nadir igen källardörren. Precis som för Björne var det bristen på kunder som återigen satte krokben.
Att driva skivbutik i den lokalen var nog inte lätt.
Även den gången tyckte jag att det var trist då jag hade gillat Nadirs med sin lite ruffigare inredning men ganska ofta med sjyssta prylar i backarna.
Debaclet med den utlånade plattan kunde jag dock aldrig riktigt släppa. För mig var det något över det vanliga – att han hittade sin egen platta till salu i polarnas butik. Även om jag fattade att det var ett misstag så tyckte jag att det var inte så lite ”Pang i bygget” över det.
Då och då drog jag spefullt upp historien med Greger och tyckte var gång att det var lika sanslöst.

Tjugo år kom och gick, sen var det min tur att öppna skivbörs. Inte på Barnhusgatan men väl i Hornstull.
Under första dagarna efter invigning fick även jag nyfikna besök av kompisar som ville se vad jag hittat på. Ganska snart tittade även Greger in.
Efter en kort lyckönskning satte min gamle klasspolare igång med att bläddra i backarna där min gamla skivsamling trängdes. Då han var väl förtrogen med vad jag än gång haft hemma i hyllorna visste Greger att det fanns fyndchanser och satte ivrigt igång med bläddrandet.
För mig var det bara kul att en gammal polare ville köpa några av mina gamla vax. Sånt hedrar, tänkte jag med stolt tuppkam och fortsatte att plocka bakom kassan.

Och så hände då det som inte borde ha hänt.
”Hallå där,”
Helt plötsligt håller Greger en LP i handen som han svänger fram och tillbaka, med en djupt föraktfull min pockar han på min uppmärksamhet.
”Jaha – vad vill det här säga då?”
Plattan han höll i var ”Cookbook” med gruppen Canned Heat och – ja, än sen då?
”Va?” svarade jag fånigt.
Demonstrativt sträckte han fram skivan. Prydligt och snyggt stod namnet Greger Åkerström textat på fodralets framsida.

Oj då…

”Jaha du – göra sig lustig över andra, det går ju bra. Sen gör du utan att blinka samma sak själv!”
Jaha…Nån gång i tidernas begynnelse hade jag tydligen lånat ”Cookbook” och sen aldrig lämnat tillbaka den. När jag körde mina plattor till butiken så gled den sen med av bara farten. Beviset fanns rakt framför ögonen på mig.
Greger garvade hjärtligt. För honom var det riktigt kul att kompisar emellan få trycka dit mig rejält. Han tog inte så allvarligt på det där med skivan men tyckte onekligen att det som hänt var riktigt dråpligt.
Värre för mig som fick stå där med skammen på kinderna. Gjort var gjort och allt mitt gycklande under årens lopp på våra bekantas bekostnad studsade från en sekund till en annan tillbaka rakt i ansiktet på mig. Liknelsen om att skåda flisan i ens nästas öga och glömma bjälken i det egna kändes pinsamt aktuell.
Jaha – bättre än så här är jag alltså inte, tänkte jag.

Den här typen av ego-törnar som poppar upp i affären var gång jag klantat till det och sen vackert får förklara varför det blev som det blev har jag snabbt fått vänja mig vid. Allt som oftast blir det fel – är det inte det ena så är det nåt annat och rätt vad det är så står man där med byxorna nere och löjliga bortförklaringar som bara ytligt har med sanningen att göra gör en bara än mer avklädd.
Jodå – sina tillkortakommanden får man vackert leva med, driver man sen butik så får man man dom titt spm tätt upptryckta rakt i ansiktet. Ska man se nåt positivt i eländet skulle det vara att det är sånt jävelskap man växer av här på jorden.
Drygt två decennier i butik har kanske inte gjort mig till en bättre människa men förhoppningsvis har jag fått små insikter som kanske kan hjälpa mig att nå en bit på vägen.
En hyfsad insikt skulle kanske vara att om man gör sig lustig över andras slarv så får man räkna med att bli rejält utskrattad den dag man gör samma sak själv.

Här skulle det kunna sättas punkt för den här sedelärande historien, men jag lägger till en avslutande knorr.
Den som tog över verksamheten på Barnhusgatan var Bosse som döpte om Nadir till det vitsiga ”Skivix Marknad”. ”Skivix-Bosse” som han snabbt blev kallad i samlarkretsar kom i mitten av åttiotalet att sticka ut ordentligt i Stockholms skivbörsvärld när han proklamerade sin butik som ”garanterat cd-fri”. Just det – när alla andra handlare satsade stenhårt på den nya flugan cd gick Bosse helt mot strömmen och bannlyste konsekvent de ”kretskort” som alla plötsligt skulle byta ut sina gamla lp-plattor mot. Ett anslag vid dörren berättade klart och tydligt hur det låg till. För den som nu missade den detaljen och gjorde det flagranta misstaget att vänligt fråga Bosse var cd-avdelningen fanns blev det en rejäl avhyvling.
”Ja en sak kan jag tala om för dig – i den här lokalen är det garanterat cd-fritt! Det finns ett anslag på dörren om det!” var konsekvent det skoningslösa svaret den aningslöse förstagångs-besökaren fick höra. Det är nog lätt att misstänka att de här människorna illa kvickt lämnade lokalen för att aldrig komma tillbaka. Några undrar kanske än idag vad det var som hände under det korta besöket.
Nej – han gjorde det inte lätt för sig Bosse där han satt i en smått hopplös lokal och med sin ensidiga satsning på de lp-skivor som just då knappt nån ville ha.
Bosse var egentligen en hyvens kille, det gällde bara att närma sig honom när han inte var stressad med annat som just då pockade på hans uppmärksamhet. Frågade man bara Bosse om något han kände till kunde det bli föredrag på både fem och och tjugo minuter.
Med åren blev Bosse en riktig profil i skivsamlarkretsar. Som en svensk Robert Wyatt – med sin pottklippning av håret och det stora yviga skägget – kämpade han för sina ljudideal under drygt tjugo år i konstant ekonomisk motvind på den lilla bakgatan ända fram till sin alldeles för tidiga bortgång.

Men nu kom vi en bit bort från Mickes och tog ett långt skutt fram i tiden. Tillbaks till december -96 i nästa kapitel.

Popularity: 7% [?]

10.25.17

LP-skivor av och med Elvis Presley #61 Recorded Live On Stage In Memphi

Posted in Min blogg at 12:46 f m

Jag säger det nu på en gång så att vi redan här har den biten avklarad – i hård konkurrens är Recorded Live on Stage In Memphis från 1974 den bästa liveplatta som artisten Elvis Presley släppte medans han levde.
Bra – då är den saken utagerad.
Nu är jag inte dummare än att jag förstår att det finns delade meningar om den här saken. En del fans tycker kanske att In Person från 1969 är den bästa ”liven”, andra håller kanske Madison Square Garden eller Aloha From Hawaii högst.
Full respekt – men frågar ni mig så blir svaret 1974 års Recorded Live On Stage In Memphis. I min bok så står den LPn ett pinnhål över de övriga konsertskivorna.
På Memphis-liven får vi från det första anslaget höra en Elvis som bara tok-älskar det jobb han har. Skivan igenom levererar han till etthundra procent, absolut inget går på autopilot, och han gör det som ingen annan på den här planeten. Förutom sin fenomenala röst har han på den här skivan en ledighet och självklarhet i framförandet av låtarna som är grymt imponerande.
Artisten Elvis Presley var nästan alltid helt outstanding, framför allt live – här är han det i ännu högre grad.

Varför jag tycker som jag gör ska jag försöka förklara härunder.

Presleys karriär var på sjuttiotalet som i en ständig berg- och dalbana. Det gick upp och det gick ner och det gick upp igen. Sommaren och hösten 1973 hade Elvis verkat vara helt ur slag. Flera faktorer spelade in – skilsmässan från Priscilla hade säkerligen en stor del i det hela, helt klart även det ökade intaget av receptbelagda mediciner. Den mentala och fysiska urladdningen i samband med den i januari TV-sända konserten från Hawaii – med konsekvensen typ ”vad ska man göra efter det här?” – kan nog också ha gjort sitt till.
I slutet av året började det dock gå åt rätt håll igen. Inspelningarna i december i Stax var avsevärt bättre än de som hade gjorts under sommaren i samma studio. Sejouren i Las Vegas i januari/februari 1974 hade också av de flesta bedömts som en klar uppryckning mot tidigare engagemang kort innan.
I början på mars startade sen en tvåveckors turné som avslutades i Memphis. Det var faktiskt, märkligt nog med tanke på det ständiga turnerandet, första gången på tretton år som Elvis spelade i sin hemstad. När han nu ändå gjorde det så fick det bli hela fem Memphis-spelningar. Den sista av de fem från den tjugonde mars spelades in och gavs tre månader senare ut på platta och det är den skivan som jag nu ska skriva om.

ELVIS RECORDED LIVE ON STAGE IN MEMPHIS
Utgiven på RCA i juni 1974
Skivnummer – CPL1-0606

1. See See Rider
På arenan Mid-South Coliseum där 12300 förväntansfulla fans samlats startar kvällen sedvanligt med orkesterns dramatiska Also Spracht Zarathustra. På skivan hoppade man den här gången över inledningen – det blir istället Ronnie Tutts mäktiga trum-roll som får öppna plattan. Bandets och orkesterns maffiga, rytmiska funk-riffande bryter snart in, efter ett par vändor kommer Elvis upp på scenen och genast drar gänget igång med See See Rider.
Och vilken fantastisk öppning på konserten som vi bjuds på! Sällan eller aldrig gjorde gänget en så stark See See Rider som här.
Redan här kan ingen undgå att höra den totala världsklass som det är på det här bandet, på kören och – framför allt – på Elvis själv. Från första taktslaget sätter gubbarna ribban högt. Elvis Presley och hans entourage har inte kommit till Memphis som turister utan för att bevisa det som alla egentligen redan vet – att stadens egen son fortfarande är den obestridlige kungen.

2. Medley: I Got a Woman / Amen
I Got A Woman har en förrädiskt ”laid-back” inledning med en ”duell” där James Burton på sin gitarr fras för fras härmar Elvis ”blues-wailande”. Elvis sjunger ”Well well well well well well we-e-ell” något som direkt följs upp av Burtons ”da da da da da da da-a-a”. Och en gång till fast med en annan fras. Inledningsvis är det bara de två – inga andra.
Efter ett par sådana vändor och ett par sekunders andäktig tystnad kastar sig Elvis utan förvarning in i ”Well I said I got a woman…”, hela bandet hänger på och det kolugna förvandlas med ens till fullt ös.
Som vanligt så stannar I Got A Woman efter ett par verser abrupt upp och hela gänget glider istället in i koruset på Impressions hit Amen.
Exakt när Amen kom att bli införlivad i I Got A Woman vet jag inte, den förekom i en tämligen enkel variant redan 1972 i konsertfilmen On Tour, men med tiden blev det här breaket ett alltmer utdraget inslag i showen. Stundtals urartade det till rena lekstugan.
Innan hela sjoket avslutas med de sista fyra takterna på codan till I Got A Woman har publiken fått en häpnadsväckande demonstration i hur långt ner i registret JD Sumner kan gå med sin basröst.
Briljant såklart – men ska jag nu ändå ha någon invändning mot I Got A Woman så är det att den långa inledningen och breaket med Amen och JD Sumners fuzzgitarr-liknande basröst kan bli lite tjatigt den trettionde gången man spelar skivan.

3. Love Me
Efter I Got A Woman blir det pang på med Love Me från 1956.
Love Me i original släpptes faktiskt aldrig på singel, men räknas såklart som en av Presleys riktiga klassiker från femtiotalet. Här ges den en energipackad men möjligtvis aningens respektlös behandling om man jämför med det drama-fyllda originalet. Här låter Elvis stundtals närmast euforisk, väldigt långt från femtiotalets gråtkvävda vädjan. Det blir annorlunda – men kanon ändå såklart!

4. Trying to Get to You
Om inledningen på plattan har varit fantastisk så börjar det nu bli nästan onaturligt bra. Trying To Get To You får ett makalöst gramförande. På refrängen, när Elvis tar i för president och fosterland, är han helt oslagbar. Det här är nog en av de allra bästa sånginsatser som Elvis gjorde under sina sista år.
Originalet till Trying To Get To You spelades in på Sun 1955 men dök upp året därpå på Elvis debutalbum som då släpptes av RCA.

5. Medley:´Long Tall Sally / Whole Lotta Shakin’ Goin’ On
Your Mama Don’t Dance / Flip Flop and Fly / Jailhouse Rock / Hound Dog
Som ni ser är det här ett renodlat rock’n roll-medley. Det startar med fyra verser på Little Richards klassiker från 1956 innan gänget glider in i Jerry Lees hit från samma år. Your Mama Don’t Dance var en hit från 1973 för duon Loggins and Messina medans Big Joe Turners låt Flip, Flop and Fly låg på Elvis Presleys repertoar redan vid det allra första tv-framträdandet i januari 1956.
Efter en vers var av dessa kastas vi in i en refräng på Jailhouse Rock som snabbt går över i Hound Dog. Trycket är här enormt på såväl Elvis som bandet.
Hound Dog avslutas med bandets vamp-riffande och ett ”Chong-chong! Chong-chong-chong-chong-chong!” från Elvis innan han i breaket konstaterar ”You Ain´t No Friend Of Mine!” – och där tar detta fantastiska medley slut.
Vid det här laget är publiken fullständigt golvad.

6. Why Me Lord?
När tempot inte gärna kan bli högre än vad det är så tar gubbarna och tjejerna på scenen ner allt rejält ett litet tag. JD Sumner tar ett par steg fram för att ta leadsången på verserna på Kris Kristoffersons Why Me Lord. Elvis tar sen elegant över sången på refrängen. Det är ett djärvt grepp men det funkar alldeles utmärkt.

7. How Great Thou Art
Sida ett avslutas med How Great Thou Art – titellåten från Elvis andra religiösa LP. Elvis och gänget får till ett lysande framförande och i min bok spöar det här studioinspelningen från 1966 med hästlängder.
Hiw Great Thou Art är otvivelaktigt en av plattans absolut främsta stunder och det blir en lysande avslutning på plattans a-sida.
Den här versionen kom att ge Elvis karriärens tredje Grammis i kategorin Årets Bästa Religiösa Låt.
Mycket välförtjänt.

*
Första sidan på den här plattan är inte bara den bästa sidan på en liveplatta med Elvis – det är en av de bästa sidorna all-time alla kategorier på en live-skiva.
*

Sida B

*
1. Medley: Blueberry Hill / I Can’t Stop Loving You
Första delen av detta mini-medley är – ja, vad då? De allra flesta ser nog Blueberry Hill som en Fats Domino-låt, men se det var den inte alls från början! Ursprunget går så långt tillbaka som till 1940. Bland ett antal artister så spelade Glenn Miller in en tidig version av Blueberry Hill.
I Can’t Stop Loving You – som Elvis hade med på nästan varenda liveskiva men lustigt nog aldrig spelade in i studio – får här ett blytungt framförande.

2. Help Me
Help Me hade spelats in ett par månader tidigare i Staxstudion, det skulle dock dröja ett par månader efter den här konserten innan den dök upp som b-sida på singelsläppet If You Talk In Your Sleep. Det här är alltså ett helt nytt nummer för publiken. Elvis och bandet gör en bra version av Help Me men i grunden är det kanske inte någon av Elvis starkare låtar från sjuttiotalet. Ska jag välja ut ett lite svagt kort på skivan så får det nog ändå bli Help Me.

3. An American Trilogy
Okej – här får vi alltså fjärde live-versionen på skiva av American Trilogy på två år. Först ut var singeln som kom våren 1972, sen var det Madison Square Garden och därpå Aloha From Hawaii. Räknar vi in att American Trilogy dessutom dök upp i filmen On Tour så är vi uppe i fem. Kanske lite overkill.
American Trilogy får här ett grymt framförande – men då den under kort tid alldeles innan förekommit så pass många gånger så tycker jag att man borde ha tagit med nånting annat från samma konsert som inte fick plats på skivan. Den tunga Steamroller Blues som släppts långt senare som bonusmaterial hade suttit bra redan här.

4. Let Me Be There
Olivia Newton-John hade några månader innan haft en hit med Let Me Be There – sorry, Olivia, den här versionen krossar din. Let Me Be There kunde ha blivit en sjuttiotals-klassiker för Elvis på nivå med Always On My Mind och Moody Blue. Nu blev det inte riktigt så men det tar inte från Let Me Be There att vara ett av plattans allra starkaste ögonblick.

5. My Baby Left Me
My Baby Left Me är en av Elvis klassiker från femtiotalet. Den ges ett riktigt bra framförande här med ett snyggt riffande från James Burtons telecaster låten igenom. Ändå blir det något av ett kliv tillbaka efter urladdningen från låten innan.

6. Lawdy Miss Clawdy
Nja, de två avslutande rocklåtarna imponerar inte lika som de på sida ett. Inte heller här blir det riktigt samma drag som det var på de snabbare spåren på sida ett. Bra är det likt förbannat ändå.

7. Can’t Help Falling in Love
Och så avslutas konserten i vanlig ordning med Can’t Help Falling In Love. Men – den här gången dyker något unikt upp. Mitt i sista sticket dyker det upp en liten textändring. Elvis sjunger utan förvarning ”Something’s – You know Pete – are meant to be”.
Vad vill då detta säga? Jo, ”Pete” är ingen annan än vår svenske Per-Erik Hallin som dök upp på den här turnén som en av sångarna i körgruppen Voice istället för Sherill Nielsen som just då tog ett break. Under studioinspelningarna i Stax några månader tidigare hade Per Erik ”Pete” spelat piano men den här gången fick han erbjudande från Elvis om att sjunga.
Enligt Per-Erik själv vände sig Elvis vid det här tillfället om med ett skevt leende i mungipan och tittade på honom just när han sjöng den frasen. Per Erik säger själv att han inte har en aning om varför Elvis sjöng så vid just det tillfället. Det hände bara vid ett tillfälle – just den gången. Icke desto mindre gick Per Erik här ändå till historien, det är inte många icke-fiktiva människor som har blivit besjungna av Elvis under en konsert. De kan nog räknas på ena handens fingrar.

8. Closing Vamp
Och i stället för konferencieren Al Dvorins vanliga ”Elvis has left the building, thank you and good night!” så får vi här ”Elvis has left for Graceland!”. För just det, det här var ju hemma i Memphis. Elvis åkte alltså inte till något hotell utan tog helt enkelt bara bilen tillbaka till Graceland.
Och i det ögonblicket avslutades en av de bästa konserter som Elvis gjorde under sin karriär.
*

*
Jodå, det här är en vansinnigt bra platta. Bitvis tycker jag att den tar helt andan av lyssnaren. Inte bara Elvis utan även bandet och körsångarna är här på absolut topp.
För visst – det är inte tu tal om att de handplockade och vid det här laget suveränt samkörda medmusikerna hade en stor del i att det lät så fenomenalt som det gjorde på Elvis live-plattor. Inget verkar vara omöjligt för dem. Ett bättre band fanns inte på planeten!
Men – det som till syverne och sist gör skivan så outstanding är ändå att huvudpersonen själv sjunger så makalöst bra. Tycker man att han var bra ett år tidigare i Hawaii-specialen så var det ändå ingenting mot hur det är här. Möjligtvis är han inte helt på topp rent tekniskt men det kompenseras mångdubbelt om av en sångglädje och en självklarhet i uttrycket som nästan saknar motstycke i Elvis karriär. Han verkar helt fullpumpad med självförtroende. Kanske man får gå tillbaka till åren före lumpen för att hitta något liknande.

Ett minus dock till RCA som under sjuttiotalet konsekvent hade olika livebilder på Elvis till alla studioplattor och till varenda sketen liten samling. På omslaget till As Recorded Live In Memphis så får vi ett foto på – Graceland…!
Va?
Alltså – varför inte bara ta ett panoramafoto från konserten i Midsouth Colliseum där man kunde se Elvis, bandet, scenen, publiken och delar av arenan? DET omslaget hade kunnat bli en riktig klassiker – nu blev det bara ett ”jaha”.
Men det är bara en petitess – själva musiken är ju som tagen från ett alternativt universum och det är ju såklart det viktigaste!

Slutbetyg: en hejdundrande FEMMA

Popularity: 9% [?]

05.25.17

Kapitel 28 – Lyftet som kom av sig

Posted in Boken, Min blogg at 11:58 e m

I slutet av augusti -97 hade jag haft öppet i nio månader. Efter ett darrigt inledande halvår som snudd på fick mig att lägga ner kom en sommar som överträffade även högt ställda förväntningar och långsamt började insikten krypa på mig att det kanske ändå skulle kunna funka det där med att driva en butik på Långholmsgatan i Hornstull. Lite otippat började jag på sensommaren faktiskt känna av en lättare medvind i ryggen när jag ställde mig upp.
Mer än plus minus noll låg jag dock inte på. Stålar över eller ledigt mer än en dag i taget var fortfarande bara att drömma om. Där var jag ännu inte även om det var just dit jag ville komma. Det var som att det hela tiden fattades ett sista retligt litet kliv för att jag skulle kunna känna stabil mark under fötterna. Varje gång jag inbillade mig att jag tagit det där avgörande steget uppåt, så blev jag tyvärr snabbt varse att jag att jag nog ännu inte riktigt var där. Läget såg betydligt ljusare ut – men även om jag slet sju dar i veckan för att trycka ut så mycket prylar som möjligt i butiken och hur jag än ansträngde mig för att bara köpa in sånt som hyfsat snabbt gick att omsätta i pengar så räckte det ändå inte riktigt räckte till. Det fattades fortfarande en liten, liten höjning av dagskassorna och aningens mindre spenderat på inköpen innan jag skulle kunna känna att jag befann mig på stadigt underlag.

Att det var som det var låg det ju inget konstigt i – jag hade fortfarande ett par faktorer emot mig. Sortimentet i affären var väl redan då ganska hyfsat men kanske inte direkt bäst i stan, butiken heller inte vid den här tiden känd i några vidare skivköparkretsar. Stor del av kundkretsen var fortfarande förbipasserande flanörer.
Nej, något självspelande piano hade jag ännu inte skapat, men jag blickade framåt samtidigt som jag hoppades på att något utifrån skulle kunna bryta mönstret. En fantasi som ibland poppade upp var att nån skulle komma in med en jättesamling med plattor, plattor av sån dignitet och lyster att folk från när och fjärran skulle vallfärda till Micke och hans lilla butik. Väl såld skulle samlingen sen ha fyllt på kassaskrinet rejält. Det var väl inget jag gick omkring hela dagarna och väntade på, jag hade definitivt att plocka med ändå, men tanken dök upp ibland.

Och faktiskt – en dag såg det ut som att scenariot verkligen skulle inträffa. En förmiddag i slutet av augusti, alldeles efter öppning, stövlade en gammal raggare in i butiken. Avutseendet att döma hade han varit raggare sen han i slutet av femtiotalet fick körkort och jag misstänkte att han aldrig jobbat som något annat än chaffis i nån form. Lastbilen på dagarna och chevan på Kungsgatan på kvällarna.
Ett par stora men välansade pröjsare och ett par polisonger utsmyckade det runda ansiktet. Ovan midjan hade en svårdöljbar kulmage bekvämt placerat sig. Han bar ett par snickarbrallor och en keps med nåt firmamärke från en byggfirma på huvudet.
Killen ställde sig en meter från disken, lade armarna i kors och tittade mig stadigt i ögonen med en lätt märkvärdig min.
Efter tre sekunders paus bröts tystnaden. .
”Skulle du ha lust att köpa in en skivsamling?”.
Frågan var ställd med en röst som röjde att han visste precis vad jag skulle svara.
”Javisst gör jag det”, sa jag såklart. För vad vad annat kunde jag säga? Det är ju det jag lever på. En gammal raggare som ska avyttra några plattor kändes ju också spännande, han kunde nog ha en och annan goding från femtiotalet hemma i vardagsrummet.
”Så här ligger det till, jag har alla mina plattor ute i garaget, men nu har jag inte plats längre.”
”Okej – hur mycket skivor är det då?”
”Tja, det är en stor samling – size big…!
”Okej…”
Jag skulle tro att…”
”Jaa…?”
Här började jag spetsa öronen rejält.
”…tja…att det är runt femtusen LP och ungefär lika många singlar”.
Va?
Hade jag hört rätt?
Femtusen av varje sort.
Mamma mia…en av Sveriges största skivsamlingar var på väg att glida in i butiken och sätta sig ner i mitt knä…!
Jag försökte hålla mig så cool som möjligt, men inombords var det som om jag fått en 220 volts stöt. Det kändes som att något helt enormt höll på att ramla ner framför fötterna på mig? En raggare som, om jag korrekt bedömt hans ålder, hade varit runt sjutton, arton i slutet av femtiotalet ska sälja sin samling och av alla skivnasare i stan kommer han till mig.
En sån kille med en den mängden av skivor borde ju i sina hyllor ha massor med originalplattor av alla tänkbara rock’n roll-artister. Gene Vincent, Eddie Cochran, Jerry Lee och Elvis och därtill en uppsjö av gubbar som jag inte ens visste fanns.
Tiotusen plattor från en snubbe uppväxt på femtiotalet. Det lät ju helt sanslöst.

Men då så – då var jag där. Här kom det – lyftet, det där lyftet som skulle ta mig bort från den ständigt närvarande ångesten att varje månad skrapa ihop pengar till hyran. Efter snart ett års skulle jag äntligen få fast mark under stövlarna.
Alltså – där satt den!

Men…det förstås…En sån här samling skulle han nog inte släppa ifrån sig gratis, det här skulle nog lätt kunna barka iväg över ett par hundra papp. Men – i så fall fick jag väl låna av någon. Det här var jag bara tvungen att fixa.
Men innan jag hann fråga raggaren om vad han skissat på berättade han själv hur mycket han tänkt sig.
”Jag vill ha femtio öre styck för LP-plattorna och hälften för singlarna.”.
Va, drev han med mig? Med enkel bonn-matematik kom jag snabbt fram till den tämligen mänskliga summan tretusensjuhundrafemtio svenska kronor – pengar som det inte skulle vara några större problem att hosta upp.
För någon kort sekund reflekterade jag över varför karlen inte ville ha mer än så, runt hörnet hördes en liten varningsklocka, men i min nyss uppkomna eufori förträngde jag det snabbt. Det var väl bara att tuta och köra, ville han näst intill skänka bort sin samling så fick han väl göra det.
”Tja…det låter väl rimligt” klämde jag med ur mig med ett snyggt pokeransikte.
”Fint! Men då kan vi spika det. Skulle helgen passa bra för dig?”
Snabbt tänkte jag igenom läget. Tisdag i dag. Jo, jag skulle nog kunna få ihop pengar tills dess. Skjuts kunde jag nog också fixa. Pickup med släp fick jag väl hyra på nån mack.
”Jodå, inga problems”, svarade jag.
”Sjysst. Då säger vi det. Ta mitt namn och nummer bara.”
För att få raggarn att förstå att han verkligen hade kommit helt rätt när han gick in till just mig för att bli av med sina skivor började smöra rejält för honom medans jag letade efter papper och penna för att skriva ner hans telefonnummer.
”Jaha, du ska göra dig av med din skivsamling. Nåja, var lugn, jag kommer att ta väl hand om dina kära gamla plattor. Jag ska se till att de hamnar i händerna på folk som vet att uppskatta dem. Den här samlingen ska absolut inte bara skingras för vinden.”
Så där gick jag på, det var snudd på att jag gick ner på knä och kysste hans fötter, men det var helt bortslängd möda. Snubben stod bara rakt upp och ner och tittade på mig med en lätt nonchalant uppsyn.
”Samling och samling”, bröt han. ”Jag har sålt på loppis i tio år men nu har jag lagt av och det här är det som jag inte blivit av med.”
Va?
Från en tiondels sekund till en annan frös jag till som om en ond fe hade svängt sitt spö över mig och trollat mig till ett isblock.
Förlåt?
Vad sa han?
För andra gången på tre minuter frågade jag mig om jag hört rätt.
”…sålt på loppis i tio år…”
Varje ord var som ett släggslag i tinningen.
Den här killens ”skivsamling” var alltså sånt han inte blivit av med på loppis under tio år, sånt som inte en ens den mest fynd-kåta loppisbesökare hade velat ha ens för två spänn. Tog man sig ut till hans garage skulle man nog uteslutande hitta sönderrepade plattor med solblekta och regnskadade fodral – om omslagen ens var kvar. Artisterna bör väl också ha varit osäljbart skräp som Vikingarna och Gilbert O’Sullivan. Jo, det fanns nog orsaker till att ingen under ett decennium förbarmat sig över dom plattorna…

Där åkte hissen, som om vajern gått av, från sjunde stjärnhimlen ända ner till källarvåningen.
Och där stannade den.
Vad fan skulle jag med dom plattorna till?
Trodde han att jag tänkte betala för att få tömma hans garage?
Tack men nej tack.
Här gällde det att agera snabbt oför att snyggt avsluta det här så fort som möjligt. Jag tog hans nummer, kom just på att helgen faktiskt var helt bokad. Men – fick jag en lucka närmaste tiden skulle jag ringa men ville han inte vänta kunde han höra av sig till nån annan.
”Jaha…men….”
”Tyvärr…så är det bara.”
Min röst hade genomgått en snabb förvandling, det var en galax mellan besvikelsen som nu hade tagit över min kropp och euforin jag haft bara nån minut innan.
Raggar-Nisse var inte dummare än att han märkte det. Affären som nyss hade varit i hamn hade i en handvändning börjat glida honom ur händerna.
”Du förstår…Öh…jag måste bli av med det här.” mumlade han i ett fåfängt försök att vända skutan tillbaka till kursen alldeles innan. ”Allt ska bort innan månadsskiftet…”
Jaha, och det skulle jag fixa åt honom. Jag skulle betala för det också.
”Jag kan inte vänta längre.”
Nähä…
”Men, visst kan jag gå ner i pris om det blir en snabb affär. Ja, jo…jag kan nog…jag kan nog krypa till…till två och fem om vi slår till nu.”
Jaha, det var en snabb devalvering. Så spännande var tydligen hans gamla vax…
”Okej, jag slår en signal när jag får en lucka. Försök med någon annan under tiden”, malde jag på.
Jag blev bara än mer övertygad om att det här inte var nåt alls att ha.
Raggarn tog ett djupt andetag och med en riktigt plågad min fick han ur sig något som uppenbarligen tog emot rejält för honom.
”Ja…alltså…”
Han tittade mig inte i ögonen längre utan ner i golvet. På bara några sekunder hade rollerna kastats om helt på brädet. Det var inte längre han som gjorde mig en tjänst och jag som fjäskade för honom utan raggarn som bönföll mig om hjälp.
”…kommer du bara och hämtar dom så…ja, så kan du ta dom. Jag måste tömma garaget, jag har inget val. Du kan ta rubbet gratis bara du kommer och hämtar dom.”
Då fick jag reda på det. Precis så fantastiskt var alltså det här skivberget – inte värt ett ruttet öre.

Jaha, det var det lyftet, det kom snabbt av sig. Nån minut tog det sen hade hela ekipaget kört rakt ner i diket.
Jo, det var såklart för bra för att vara sant.
För sista gången sa jag att det skulle komma en signal så fort jag fick tid. Övertydligt lämnade jag sen disken och gick ut i butiken för att plocka med annat. Jag nickade mot killen för att understryka att hans audiens nu var över.
Raggaren tittade på mig i dörröppningen med en djupt bedrövad blick, sen suckade han ljudligt, vände på klacken och gick.
Jag började faktiskt tycka synd om honom. På nåt sätt verkade han ha hamnat i nån knepig situation som han inte klarade att lösa på egen hand, men det var det ju knappast mitt problem.

Så nej – något lyft blev det inte den gången, det var bara att fortsätta gräva från samma ruta som jag stått på alldeles innan. Men vad då – såna där lyft ska man nog inte sitta och vänta på. Dyker de upp så gör de, gör de inte det så hamnar man oftast i alla fall dit man strävade, det tar lite längre tid bara. Det är i alla fall så jag har valt att tro att det är.

De där femtio flyttkartongerna med sönderregnat osäljbart loppisskräp då? Om deras fortsatta öde vet jag inte mer än att nån annan stackare fick ta hand dom.

Popularity: 20% [?]