02.23.17

Kapitel 14 – Vad som hände alldeles innan öppning under butikens första dag

Posted in Boken, Min blogg at 7:25 e m

Så vaknade jag upp då på morgonen den tjugoandra november 1996.
Äntligen var den här – dagen då det skulle smälla. Dagen med ett gigantiskt D. Efter veckor som kändes som sekel skulle då portarna till min egen skivbutik slås upp.
I det längsta siktade jag på att tajma in öppningen med min födelsedag den sjuttonde, men det missade jag med fem dar. Det fick bli trettiotreårsdagen av Kennedymordet istället, alltid något och lätt att minnas.
Men att det dragit ut på tiden hade varit mer än bara lite förargligt, det hade kostat på rejält – mina sista pengar tog faktiskt helt slut.
Med allt fler dagar som gick utan att butiken kunde öppna började jag känna en inte helt omotiverad oro. Knappt en spänn fanns kvar i plånboken hur mycket jag än grävde. Hur billig inredningen än var som jag hade hittat hade den ändå inte varit gratis. De sista dagarna fick jag ödmjukt svälja min stolthet. För att ha råd med alla utgifter var jag tvungen att gå till mina blivande konkurrenter och sälja av prylar. På förmiddan varje dag åkte jag till Fridhemsplan med en kasse skivor att kränga på nån börs – plattor som jag självklart väldigt mycket hellre hade sålt kort senare i min egen butik. Men det var bara att ta ett djupt andetag och skrida vidare.
Till prylbutiken Wigerdals Värld sålde jag en Moog från 1970. Det sved rejält men jag behövde verkligen pengarna, för det var inte bara bord, färg och dylikt jag behövde, just då var en femtiolapp skillnaden mellan att kunna äta kvällsmat eller gå till sängs hungrig.
Så alternativ fanns inte, innan allt är på plats kan man ju rimligtvis inte öppna, hur gärna man än vill.

Nu hade vi i alla fall äntligen kommit till punkten då allt det som måste göras för att kunna sparka igång kändes avbockat och klart. Väggarna var målade, skylten uppmonterad, disken och kassaapparaten på plats, borden inköpta, skivbackarna uppställda, alla skivor och serier hade forslats från mig till butiken och rubbet var – efter en oändlig möda – prismärkt och utställt.

Så det var med en rejäl tillförsikt som jag kravlade mig upp och ställde mig i duschen.
Äntligen…
Men visst var det blandade känslor jag hade. Tänk om det inte skulle hända nånting därborta, om inte en käft kom in i butiken. Om allt brakade åt helvete – vad skulle jag göra då?
Till och från försökte orosmolnen att ta nåt slags kommando, men var gång slog jag bara bort det där mörka, svarta som svävade runt mig. För jag hade ju inget val, nu var det såklart bara att trycka gasen i botten. Det fick bära eller brista. Förnuftet sa mig att det här nog skulle gå bra, men spådomar är en sak – verkligheten en annan.

Det var fortfarande tidig novembermorgon när jag kom fram till butiken efter den sedvanliga promenaden över Västerbron.
Bara det att öppna dörren och titta in fick optimismen att stiga markant. Att sen träda in i den nymålade och nästan spartanskt men väldigt fint inredda lokalen var en rejäl kick. Inget att snacka om, det här kändes riktigt, riktigt bra.
Och det smått otroliga var – att det var m-i-n butik, det var m-i-t-t namn som stod på skylten utanför.
När jag gick omkring där inne och tittade mig runt började jag känna mig smått euforisk…
Men – inget skulle lämnas åt någon slump för det. Jag skrev nya skyltar, satte ut ”det där lilla extra” i skylten osv. In i det sista körde jag både dammsugning och skurning. Säkert lite överarbetat men det är inte var dag man inviger sin egen butik.
Så från ingenstans ringde plötsligt den nyinstallerade telefonen! Premiärringaren var min gamle polare Håkan Gullberg. Håkan ville dels önska mig lycka till på öppningsdagen dels berätta att han på eget bevåg dan innan gjort ett utskick via fax till några dagstidningars musikredaktioner.
”Micke Englund, en av Sveriges största Elvis-samlare, öppnar sin butik på Långholmsgatan 20 i Hornstull i morgon den tjugoandra november” löd det.
Håkans tanke var att kanske, kanske någon redaktion skulle slänga in en liten blänkare på nöjessidorna. Försöka duger.
Jättesjysst gjort så klart, jag tackade ödmjukt, men chansen att nån skulle nappa på det bedömde jag som minimal.
Där fick jag dock fel.

Jag avslutade samtalet och fortsatte mitt plockande men blev kort därpå avbruten igen då det knackade på rutan till dörren. Jag tittade ut och till min stora förvåning såg jag att det var Sten Berglind, musikskribent i Expressen och legendariskt Elvis Presley-fan, som stod därute och trampade i novemberkylan.
Det var inte utan att hjärtat hoppade till ett extra slag. Förutom att jag alltid älskat att läsa Stens krönikor hade jag fått hans bok ”Från Västerås till Memphis” som han skrev strax efter Elvis död 1977 i julklapp samma år. Jag läste ut den på en dag och tyckte att den var lysande.
Nästan tjugo år senare ska jag precis till att premiäröppna min egen skivbutik och vem hänger på låset för att vara först på plan om inte – Sten Berglind.
Ibland är livet bara så vackert…
Jovisst, klockan var bara tio, men såklart gick det inte att neka Sten Berglind att komma in.
Jag låste upp och öppnade.
”Välkommen in” sa jag med illa dold stolthet i rösten.
Förmodligen bugade jag lite lätt när jag höll upp dörren inför äran att få in just Sten som första kund.
För Sten var dock inte det hela speciellt högtidligt. Utan ens en antydan till några ceremonier lufsade han in, och det var knappt att han ens höjde på ögonbrynet som svar på min hälsning. Halvvilset tittade han sig omkring och mumlade något som jag tolkade som:
”Jag fick ett fax om att det ska finnas Elvis-plattor här. Var har du dom?”.
Jodå, inarbetade artighetsfraser som ”Hej! Hur är läget?” är inte Sten Berglinds paradnummer, sådan är han bara. Det vet jag såklart idag men det visste jag inte då. Onekligen blev jag en aning brydd över Stens lite kärva entré. Den kittlande förväntansfulla och optimistiska stämning som alldeles innan fyllt lokalen började snabbt att avta. Att det knappt fanns en Elvisplatta i affären gjorde förstås inte saken bättre…
När Håkan skrev sitt utskick hade han inte en aning om vad jag hade tänkt ställa ut på premiärdagen, och inte hade han bemödat sig om att fråga utan bara utgått från att jag skulle ha ett par hundra Elvis-rariteter till salu.
Jaha.
Visserligen hade jag släpat så gott som hela min skivsamling till butiken, men just Elvis-vaxen hade jag lämnat hemma. Kanske gick det att hitta någon trist dublett men mer var det inte. För en inbiten samlare sen femtiotalet fanns det noll att hämta.
När jag förklarade hur landet låg till blev Sten inte direkt mindre avigt inställd.
”Nähä.” klämde han ur sig. Inte mer.
En lätt obekväm stämning började nu krypa fram i lokalen…
”Haru några andra femtiotals-singlar då?” frågade han, fortfarande utan att titta mig i ögonen, men med aningens mer irritation i rösten än nyss.
Som tur var hade jag kvällen innan fixat några lådor med diverse singlar, allt blandat om vartannat. Med en försiktig gest visade jag var lådorna stod och bad samtidigt en tyst bön om att Sten skulle hitta åtminstone nånting, hur futtigt det än kunde vara.
Med en djudlig suck började Sten plöja igenom de två lådorna uppställda på ett av borden.
För att åtminstone bryta isen lite grann och kanske lätta upp den lite bistra stämningen ett par hekto tänkte jag att jag skulle pumpa Sten lite på hans Elvissamlande.
”Men…har inte du komplett Elvis redan?” frågade jag käckt men kanske inte så listigt.
”Nä.” klippte han av. ”Komplett får man ju aldrig.”
Sen blev det tyst.
Nej, så klart. Komplett Elvis, vem fan har det? Och hade han nu haft det hade han väl inte kommit hit…
Stens svar och fortsatta fokuserade bläddrande i lådan sa mig att det var bäst att vara tyst. Han fick fortsätta att plocka bäst han ville medans jag lite stukad fortsatte att förbereda den nu nära förestående öppningen.

Sten var klar på bara någon minut, mer än så fanns det inte i lådorna. Men se där! Till min outsägliga glädje plockade fanskapet ur en av lådorna faktiskt upp en liten EP-skiva. Artisten var Chet Atkins och skivan var utgiven på RCA, och tror att den hette ”Chet Atkins In Hollywood” men där kan jag ha fel.
Legendaren Chet Atkins hade varit producent och gitarrist på Elvis tidiga inspelningar på RCA så, ja, det var inte Elvis – men ganska nära.
Sten kollade skicket, allt var okej, och han bestämde sig för att köpa plattan. Det fanns inte en chans att läsa av något på Stens ansiktsuttryck och självklart vågade jag inte fråga, men jag hoppades innerligt att den lilla plastbiten han räckte över till mig skulle rättfärdiga trippen över Västerbron, men självklart vågade jag inte fråga.
Tjugo kronor kostade den och Sten plockade fram en inte alltför skrynklig tjuga. Sen lade jag skivan omsorgsfullt i en påse, Sten tog emot den, fick ur sig ett lågmält tack, nickade lätt mot mig, vände på klacken, öppnade dörren och gick ut.
I samma sekund så slog det mig vad som just hänt.
Pang!
DÄR OCH DÅ, runt tio över tio den 22 november 1996, hade den ägt rum – den allra första transaktionen på Mickes Serier, CD & Vinyl!!!
Jag jublade, slängde upp en knuten näve i luften i ett segertecken och gjorde ett hopp där jag i luften slog ihop klackarna i den nästan helt tomma lokalen.
Att det inte var mer än tjugo spänn spelade ingen som helst roll. Någon hade kommit och handlat något i min butik, det var allt som betydde något! Den lite jobbiga stämningen bara tio sekunder tidigare var som bortblåst.
Jag hade faktiskt inte alls tänkt att denna i sig rätt obetydliga händelse skulle få en så kraftig eufori att skölja igenom min kropp. Men det gjorde den. Det blev helt enkelt en enormt förlösande känsla efter alla månader av att först hitta en lokal, sen ta över den för att slutligen göra iordning den. Äntligen var jag där – på riktigt!
Ja – det var som att bestiga ett högt berg. Helt plötsligt så står man bara där.
Lyrisk över det som just hänt fattade jag ett snabbt beslut. Jag plockade fram häftpistolen, ställde mig på en stol och nitade fast Stens tjuga i taket alldeles över disken.
Där satt den, där fick den sitta och, jodå, visst hänger sedeln där än i dag.
Vilken start på dan – och då hade jag ännu inte ens öppnat!

Popularity: 41% [?]

02.14.17

En vit och en svart strumpa

Posted in Boken, Min blogg at 1:35 f m

Jaha, den här gången gick det undan.
Melodifestivalen 2012 fick sin första skandal redan dag ett, och detta bara några timmar efter artisternas ankomst till Växjö. En vadhållningsfirma hade nog bara gett pengarna tillbaka på att Thorsten skulle ha blivit den förste att vaska fram något fint för journalisterna att skriva om. Men nu var det inte stjärnan själv den här gången utan rätt så otippat en av medlemmarna i hans gäng som var boven i dramat.
Jag själv alltså.
Men vi tar det från början.

På morgonen den sista januari gick jag upp tidigt. Mycket tidigt, runt sex tippar jag. Tåget från centralen till Växjö och 2012 års melodifestivals första deltävling skulle avgå runt sju. Några större svängrum med tiden fanns garanterat inte.
Något så när hade jag i förväg kvällen innan packat mina prylar, kanske inte riktigt allt. När jag skulle klä på mig efter duschen märkte jag till min förtret att lådan med rentvättade strumpor var i stort sett tom. I botten låg endast ett omaka par – en svart och en vit strumpa.
Äh vad då, jeansen går så långt ner att det ändå inte syns, tänkte jag. Så vad spelar det då för roll när ändå ingen får reda på det. Väl i Växjö var det ju sen bara att gå in på ett varuhus och köpa ett fempack för resten av veckan så det var ju inte mycket att lägga ner någon större tankeverksamhet på.
Så fick det bli, på med en vit respektive en svart strumpa på de två fossingarna och sen i väg mot ”centan”.
På perrongen mötte resten av bandet upp och tillsammans äntrade vi tåget för en lugn färd söderut. Tja,det var inte bara vi, en stor del av övriga artister som skulle vara med fanns ombord på samma tåg. De tre tjejerna i Afrodite var där bland annat.
Joho, nu började det dra ihop sig. Allt snack och alla spekulationer skulle snart bli tomma ord. Jag insåg att snart skulle allvaret börja.
Väl framme i Växjö startade repetitionerna omgående. Vi kom fram så tidigt på förmiddan att vi inte kunde checka in än på hotellet. Vi fick magasinera våra prylar i ett förråd på hotellet där vi skulle bo. Efter det blev det marsch iväg mot en teater ett par hundra meter därifrån där vi skulle gå igenom hur vi skulle stå på scenen.
En försmak av allt nötande som kommaskulle bli de närmaste veckorna.
Bara det tog ett par timmar – sen var det lunch.
Efter det fick vi äntligen checka in.
I receptionen fick vi våra nycklar och tog oss sen upp till våra respektive rum. Fram med nyckelkortet, upp med dörren och sen alla mina prylar rakt ner på golvet. Äntligen!
Jag sparkade av mig skorna och la mig på rygg på sängen med kläderna på. Jag hade nog bara tänkte att jag skulle vila en kvart, tjugo minuter men i stort sett omgående somnade jag in i en skön djup sömn.
Hur länge jag fick sova – två minuter eller tjugo – minns jag inte, det jag vet är att jag väcktes brutalt av en kvinnoröst.
”Men vad i h-e gör du här???”
Som om jag fått ett hammarslag i tinningen vaknade jag upp. I mitt totalt nyvakna och rejält förvirrade tillstånd greppar min halvt panikslagna hjärna att i det rum där jag lade mig att sova middag så är jag inte längre ensam. Som genom ett trollslag har jag plötsligt sällskap. Inte vilket sällskap som helst. I mitt rum stod Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest 2002 – Afrodite.
Under andra omständigheter hade det här såklart kunnat vara riktigt mysigt, men så var det nu absolut inte. Precis tvärtom.
En av medlemmarna var rasande medans de övriga två som stod bakom henne mest såg ut som två frågetecken.
Den som var rejält förbannad hette Kayo Shekoni och efter bara någon sekund så förstod jag varför. Enligt hennes världsbild har jag tagit mig in på fel rum, att den slaf där jag alldeles innan låg och sussade egentligen tillhörde henne.
Det här var inte alls som man kanske skulle kunna tro en komisk situation utan en riktigt obehaglig sådan.
Yrvaket och förvirrad reser jag mig upp och försäkrar att det måste vara ett misstag, självklart är det här mitt rum. Hur skulle det inte kunna vara det. Jag hade ju tagit mig in för egen maskin via nyckeln jag fått i receptionen så har någon gjort fel så inte var det jag.
Efter någon sekunds letande i mina fickor hittade jag mitt kort. 848 stod det på det. Jag tog mig mot dörren och bad Kayo följa med för att kunna visa på att från minskad sett hade allt gått rätt till.
Till min minst sagt milda förvåning ser jag ute i korridoren att det på dörren står…849.
Jaha, det var alltså jag som hade gått fel, tagit mig in i Kayos rum och sen i godan ro lagt mig på hennes säng och somnat.
Jag kände mig ungefär som när man blir lurad av de där skojarna på gatan som vill att man ska gissa under vilken ask ärtan ligger. Man vet att man har rätt – och på något märkligt sätt så har man ändå fel.
Ridå tack…
Om något var det väl ändå en evig tur att jag hade varit för trött för en snabb dusch och inte legat där helt naken på en handduk.
Jag bad ödmjukt och oändligt skamset om ursäkt, tog blixtsnabbt alla mina prylar i händerna och gled iväg som en hasselsnok till 848 beläget mitt emot.
Som ni säkert kan förstå var den här upplevelsen ruggigt pinsam. Tusen tankar virvlade runt i skallen efter att jag kommit in till mig. Hur hade det här gått till och hur skulle jag på ett trovärdigt sätt kunna förklara det här för folk?
Kortet är ju såklart konstruerat så att om man stoppar ner det i springan till fel dörr så händer ingenting, men ja…den här gången så blev det inte så. Min enda vettiga förklaring är att städaren inte hade stängt dörren ordentligt, när jag sen stoppade ner kortet så trodde jag bara att jag låste upp medans det hade varit upplåst hela tiden.
Nere i lobbyn var det samma kväll ett minglande för alla artister. Jag tvivlade på om jag överhuvudtaget vågade ta mig ner.
Men det gick bra. Förlösande nog så kom Kayo fram till mig,la sin hand på min arm och nickade mot mig med ett litet leende på läpparna. Inte ett ord, men det räckte. Ett ton sten föll från mina axlar i det ögonblicket.
Att ryktet ändå gått förstod jag då vår kontaktkvinna på skivbolaget kom fram till mig där jag satt på en stol och drog upp först ITT ena byxben sen det andra. Jodå – en vit och en svart strumpa.
”Men Micke då, vad har du hittat på nu då?”
Tro inte att det stannade där. Det blev en hel del gliringar innan kvällen var slut.
För visst – nog fick jag problem med att förklara varför jag hade hamnat i just Kayos slaf och inte i typ Sean Banans binge.
Ärligt talat är det väl knappt att jag kan förklara det själv.
Alltså – klart att jag alltid har tyckt att Kayo är en stilig tjej, vem tycker inte det, och så hamnar jag i samma säng som henne – fast det var väl ändå inte så här det skulle ha gått till…
Och nej, jag hade inte mutat portieren att ge mig kortet till Kayos rum för att sen tassa iväg, öppna dörren till hennes rum och sen lägga mig på sängen för att vänta på att hon skulle komma. Nej, det är inte riktigt min typ av strategi. Jag brukar nog förlita mig på min charm, en lite bekvämare väg att gå.

Inte blev det mindre dråpligt när jag dan därpå fick se att hela historien blivit en snygg notis i Expressen.
”Okänd man på Kayos rum”.
Kayo själv var också citerad – ”Det enda jag minns är att han hade en vit och en svart strumpa på sig”.
Jojo, morgonen innan hade jag sagt till mig själv att ingen ändå skulle kunna se att jag hade olika färg på mina strumpor – dan därpå kunde hela svenska folket läsa om det i kvällspressen.
Nåja, vi får väl se det som ännu ett bevis på att livet när man minst anar kan bjuda på något som man inte ens i sin vildaste fantasi hade kunnat tota ihop.

Popularity: 4% [?]

01.17.15

”Han som har den här butiken, han…”…ja vad då?

Posted in Boken, Min blogg at 5:06 e m

Kvällarna är den tid på dygnet som jag tycker bäst om i butiken.

Någonstans runt åtta börjar det märkas. Stressen avtar, trafiken på gatan minskar till att vara nästan obefintlig, strömmen av människor som kommer förbi för att sälja börjar avta för att nästan helt avstanna, folk inne i butiken är inte längre egentligen på väg någon annanstans utan har kommit målmedvetet och tar sig rejält med tid för att gå runt och botanisera. Ett behagligt lugn brukar nästan alltid ta över lokalen vid den tiden.

När jag under det ljusa halvåret på kvällen sitter bakom disken så är dörren mot gatan oftast öppen då den glesa trafiken inte stör nämnvärt. Jag har det så dels för att det faktiskt ramlar in mer folk in i affären med en öppen dörr men även för att det ökar kontakten med livet utanför. Ofrånkomligen blir det att man hör väldigt väl vad som sägs utanför från förbipasserande folk som pratar om i stort sett allt tänkbart. Det kan vara snack om fotboll, musik, sex och ja…vad som helst! Pratet från de som inte bara går förbi utan stannar till och tittar in i skylten alldeles vid dörren hörs självfallet väldigt bra. Ofta rör det sig då, av naturliga skäl, om min butik som de just står och tittar in i.
Lyckligtvis så är det nästan alltid rent ut sagt översvallande positiva ordval. Ganska ofta har jag fullt sjå med att bara titta rakt fram och låtsas som att jag inte har hört ett ord. Ibland tycker jag att det är närmast genant med alla de fina utläggningar som jag får höra – utan att de som säger det inser att jag hör vartenda ord. Okej, då och då går det så långt att jag kan känna mig som en apa i en bur på Skansen med folk som tittar in och berättar för sina bekanta eller släktingar från Östersund eller Uddevalla att ”Det är han som sitter därinne som jag har pratat så mycket om!”. Med svaret ”Jaha, är det så där han ser ut!”
Men det är smällar, välmenta sådana som man får ta.
Den lilla modellen av butiken, tillverkad av min syster Ewa, som står i skylten drar också till sig mycket uppmärksamhet. Fortfarande så stannar det till folk säkert var tionde minut för att peka och titta på skåpet med miniatyren i. Kommentarerna då är nästan helt uteslutande fullkomligt lyriska.
”Titta! Titta! Men vem har byggt den! Vilket otroligt jobb!” brukar det låta från gatan från de som just har upptäckt modellen.

Sen finns det varianter som ”Kolla killen där inne – han har inget liv. Han har suttit där inne dag och natt sen Eldkvarn brann!” och liknande.
Det sägs dock aldrig på ett elakt sätt utan mest i en närmast förundrad ton.
Generellt är det dock nästan uteslutande väldigt snälla ord som jag får höra, om butiken, skåpet i skyltfönstret och om mig själv. Många gånger har jag tänkt att det kanske till och med är mer än jag förtjänar.

Men så en julikväll för ett par år sedan hände något som inte hade hänt tidigare. Jag var, för ovanlighetens skull, helt ensam i butiken. Det var runt elva, jag pysslade med att prismärka skivor och lyssna på soft favoritmusik. Jag njöt av livet på ett anspråkslöst sätt som man kan göra när allt bara känns helt ok.
Men så mitt i plockandet och lyssnandet så hör jag några röster utifrån, vänder på huvudet och ser att några grabbar runt trettio står och tittar in i mitt skyltfönster. Men i stället för de vanliga utläggningarna så blev det ett annat ordval. En av killarna säger med hög röst, förmodligen utan en tanke på att någon annan än killarna i det egna gänget kunde höra vad han sa:
”Det här är en jävligt bra affär! Men han som har den, han är ju bara HELT DUM I HUVET!”

Va!

Jag höll på att ramla baklänges!
Var det mig han pratade om? Och vem var det som sa det?
Det är ju inte varje dag i det vuxna livet som man får höra sådana beskrivningar av ens person så självklart reagerade jag som om jag fått en iskall hink hälld över huvudet på mig. Långsamt tittade jag bort mot fönstret för att få en aning om vem det kunde röra sig om, men de hade redan förflyttat sig bortåt.
Jag väntade ett par sekunder, sen tassade jag bort mot dörren och tittade a-n-i-n-g-e-n-s försynt ut till höger, men gänget hade redan börjat gå iväg ner längs gatan så jag hade inte en chans att se vilka det hade kunnat vara. En impuls fick mig att nästan springa efter och fråga vem av dem som hade yttrat åsikter om min person. Nu gjorde jag inte det – och så gick det med det.

Tro det eller ej, jag tyckte att alltihopa bara var väldigt dråpligt. Inga träd tillåts växa till himlen, ingen blir älskad av alla, och efter alla trevliga ord som jag under åren i smyg har hört från folk ute på gatan var det nästan bara uppfriskande med något diametralt motsatt. Någon balans får det nog ändå vara…Gör man alla människor nöjda och glada så är man nog mest bara fjäskande och inställsam.
Men ändå – ett litet sting i hjärtat kände jag. Snubben var uppenbarligen en stammis för han kände ju till affären och berömde den, men dissade mig ändå totalt…Vem av alla de som då och då går in i butiken var det? Och vad hade jag gjort för att få honom att tycka sådär? Hade jag nobbat ett inköp, inte gett honom tillräckligt bra mängdrabatt eller vid något tillfälle haffat honom för snatteri?
Äh, skit samma, jag tyckte faktiskt att det var en ganska rolig händelse…Ibland mår man bara bra av att skakas om lite grann.

Micke

Popularity: 38% [?]

01.06.15

Leffe Alis Farsas Motorcykel eller Hur Fel Kan Bli Rätt Och Tvärtom.

Posted in Boken, Min blogg at 4:04 e m

Här under är en historia från butiken som utspelade sig för ett par år sedan. Den är både dråplig och tankeväckande.

”Ett par flyttkartonger med lite av varje? Ja, varför inte, släng in dem bara” sa jag.
I dörröppningen stod en kille runt femtio som undrade om jag var intresserad av att kolla på lite grejer som han hade i bilen. Han var storväxt och av klädsel och tatueringar på underarmarna troligtvis en gammal MC-snubbe. Ett lite burdust utseende till trots så gav han ändå intryck av att vara en vänlig själ.

Hans primära mål var att bli av med allt han släpat med sig. Det kan ha varit en flytt, en vindsstädning eller kanske en sambo som vägrade se eländet hemma längre. Det han ville sälja bestod av en kartong med ett hundratal CD och lika många LP, och en till kartong fylld med serietidningar och diverse månadstidningar. Alltså, ungefär som det kan se ut när någon har gjort en riktig rensning.
Jag strötittade igenom CD- och LP-skivorna. AC/DC och Black Sabbath blandat med Boppers, ABBA och Rod Stewart. Tidningarna såg väl siså där intressanta ut, de gick från allmängods till skräp. Det som var okej var ändå så pass sjyst att jag tyckte att det var värt för mig att ta mig an hela klabbet. Jag gav honom ett bud som han tyckte var fair och så var den dealen avklarad.
Kvar på golvet stod sen två flyttkartonger. Det fanns ingen anledning alls till att avvakta med att slänga ut innehållet i butiken. Det var bara att öppna lådorna, ta fram prismärkaren och skrida till verket. Jag började med blaskorna.

Det lite udda den här gången var att det bland tidningarna även fanns en bunt motorcykel-magasin. Inget som gjorde mig ett mikrogram gladare, för vem skulle komma in till mig och fråga efter tidningen MC-nytt? Ingen såklart, det skulle bli pappersinsamlingen direkt. Något annat var bara inte att tänka på.
Så för att få lite svängrum plockade jag fram en kasse som jag började fylla med det som skulle förpassas till grovsoputrymmets papperscontainer.
Men som av ett ifall så öppnade jag lite förstrött ett av magasinen och började planlöst bläddra i den. Snygga färgbilder på motorcyklar från hela världen, något som säkert kan få rätt person att gå igång på alla cylindrar, men mig sa det som vanligt nästan ingenting. Det fanns inte i mitt fokus ens när jag var tonåring då de flesta i kompiskretsen entusiastiskt pratade motivlackade bågar med långa framgafflar som bombsäkert inom en snar framtid skulle inköpas – något som bara undantagsvis blev av. Easy Rider-romantik? Inte i min värld i alla fall. I dag kan jag bättre sätta mig in i tjusningen i att glida fram i Arizonaöknen på en glänsande hoj med en två meter lång framgaffel, men det var absolut inget för mig då. Inte nu heller. I dag skulle jag kunna tänka mig en funktionell MC med en sidovagn, men där går nog också gränsen.
Detta till trots, efter ett par sidors plöjande så fann jag mig själv försjunken i en artikel om den legendariska motorcykeln Harley-Davidsson. Det var en kärleksfylld men informativ text kombinerad med snygga färgbilder på HD-klassiker från olika årgångar.
Och, sim-sala-bim, helt plötsligt sprang tankarna iväg långt bak i tiden. Till någon gång i slutet av sextiotalet, till Tullinge där jag växte upp.

I sjuan i Falkbergsskolan där vi gick blev ett par klasser bussade från en annan ort till vårat plugg. Grödinge var på den tiden rena landsbygden, och det fanns inget högstadium där, så det var bara för ungarna från bondvischan att sätta sig i bussen tjugo minuters färd till Tullinge. Killarna i de här klasserna var inte alls som de högljudda råskinnen från Tumba som även de var tvungna att komma till oss när Storvretsskolan renoverades. Grödingebönderna var mer saktfärdiga, tysta och försynta. Det kan ha varit ett klassiskt lantiskomplex. En av dessa, en rödlätt, fräknig och lite satt parvel hette Leif Ahlström, i folkmun kallad Alis.
Det började inte speciellt bra för Leffe Alis som den allra första dagen på högstadiet dök upp i en skrikande röd skjorta prydd med japanska skrivtecken i svart. Smeknamnet ”japanen” eller ”jappen” var ju ristat i granit från uppropsdagen.
Sen var det, en bit in på terminen, handbollsmatchen mellan vår klass och Grödingeklassen. Vi låg under med 2-3 i paus. Då tvingade Alis klasskompisar honom att hoppa in som målvakt, trots att han inte alls själv ville. När andra halvlek var över hade vi vänt till 9-3. Inte ett skott hade han tagit, en av bollarna hade han till och med på något märkligt sätt lyckats boxa in i egen bur.
Vilket öde, utskälld av klasspolarna och hånad av oss andra när han egentligen absolut inte ville stå i mål. ”Alis i Underlandet” blev ett nytt smeknamn efter den matchen.
Stackars kille, den grabben hade en kraftig uppförsbacke från start på högstadiet.
Och än värre blev det.
Alis hade nämligen en helt fantastisk historia från sitt sommarlov som han berättade inte bara för sina klasskompisar utan även för övriga i nya plugget. Berättelsen var så fantastisk att…ja, hur kunde han egentligen tro att någon skulle svälja den? Och det är här MC-tidningen kommer in i bilden…
Alis berättade nämligen att hans farsa på sin semester hade trimmat sin Harley Davidsson genom att på något snedställa tändningen för att sen dra iväg på Grödingevägen mot Ösmo i en hastighet av runt 300 kilometer i timmen. Som tur var för gubben så var Grödingevägen på den tiden rätt glest trafikerad och ganska rak. Skräckfärden hade ändå slutat med att han flygit ut på en leråker, men kommit undan helt utan kroppsskador.
Morsning vad troligt det var…
Oj vad alla skrattade åt denna Munchausen-historia. Vilken tok, vilken stolle! Och det ville han att vi skulle gå på, eller?
Under hela högstadiet fick Alis sen höra vad han gick för. Omgivningen var på inget sätt nådig. Det märkliga var dock att han stod på sig. ”Ja farsan sa det i alla fall!” replikerade Alis när någon spefullt uttryckte sitt tvivel på vad som hade hänt.
Jodå, han stod stark i stormen, okuvad så backade han inte en millimeter. Vi andra, när vi förde vidare historien för de som ännu inte hade hört den så bredde vi på än mer. 420 km i timmen hörde jag någon påstå att Alis hade sagt, vilket han i själva verket inte alls hade gjort. Men, det var ju roligare så…
De tre åren på högstadiet hankade sig framåt, den sjätte juni 1971 var äventyret grundskolan slut. Som så många andra som man delat sitt liv med i ur och skur vare sig man velat det eller inte så försvann Alis ut ur mitt liv efter betygsutdelningen i aulan och jag reflekterade inte ens på hans existens förrän den dagen runt fyra decennier senare då knutten dök upp med sina MC-tidningar.
För döm om min stora förvåning då i artikel om Harley-Davidsons historia det stod så där i förbigående något som gick ut på att om man kan snedställa tändningen på en Harley-Davidson och på så sätt få den att gå i hastigheter som man ingen riktigt vet var taket går för. Jag minns det självklart inte ordagrant, men det är ungefär vad det gick ut på.
Jaha.
Där stod alltså, efter fyrtio år, den nakna sanningen klar för mig – Alis hade kanske haft rätt ändå. Enligt den här tidningen kan man, bara man vet hur man gör, få en Harley Davidsson att gå i rent svindlande hastigheter.
Det kanske trots allt var så att Alis farsa verkligen flög fram i de där 300 knyck på den smala Grödingevägen för att till slut hamna ute på en åker. Tre års förlöjligande hade i så fall varit på helt fel grund. Alis hade haft rätt och vi hade haft fel.
Jag förlängde tanken lite grann. Hade vi inte trott på honom för att han var en småfet, töntig Grödinge-bonde med en skjorta med japanska skrivtecken på och till på köpet en urusel handbollsmålvakt? Är verkligheten så grym?
För en kort sekund funderade jag på fullaste allvar att ringa upp Alis och be om ursäkt, men något sa mig att han förmodligen inte kom ihåg värst mycket av det här, och troligtvis hade även jag upphört att existera för honom efter avslutningen i nian. Han hade garanterat inte vetat alls vem han pratade med och hela historien med farsans motorcykeleskapader var nog vid det laget djupt begraven i hans innersta minnesbank.
Så det fick bli en sen återupprättelse här istället och en bra historia.
Men vänta ett tag!
Alis farsa körde omkring med en HD i 300 km i timmen – hur många växer upp med sådana föräldrar? Väldigt få. Leffe Alis kanske blev en riktig hårding. Han kanske med tiden blev Grödinges okrönte raggarkung. Då och då drar han måhända historier om svinpälsarna i Tullinge som han var tvungen att stå ut med hela högstadiet men som skulle bli gröna av avund om de kunde se vad det tio år senare blev av honom.
Ja varför inte?

Popularity: 16% [?]

01.03.15

Pj Proby och Bob Beamon

Posted in Boken, Min blogg at 9:57 e m

Någon gång en sen försommarkväll för ett par år sedan satte jag mig som vanligt ner på pallen placerad bakom disken i min lilla butik. Det var vid det där läget på dygnet när saker och ting just börjar varvas ner efter, som brukligt, en lång och turbulent dag. Dörren var fortfarande öppen, men trafiktrycket på Långholmsgatan är inte speciellt kraftigt på kvällarna runt elva-blecket, så det var nästan inget störande buller alls. Snarare så blev det lite mer av en härlig varm maj-natt som med sitt lätta slammer, människors röster och asfaltsdoft började krypa in i affären.
Det var heller inte en enda människa i sikte bärandes på en flyttkartong med plattor för försäljning. Till och med telefonen hade slutat att skrälla och affären befolkades av kunder som jag inte kände något annat än harmoni med.
Det var med andra ord ett riktigt bra läge för…att sätta på en samlingsplatta med P.J. Proby!
Sagt och gjort. Jag letade fram skivan, slängde på den och sen var det bara att sätta sig ner, luta sig tillbaka och till fullo njuta av livet i den ljumma försommarnatten.
Ut ut högtalarna rullade de – That Means A Lot, Lonely Teardrops, I Apologize, Zing Went The Strings Of My Heart, Together, Maria, Somewhere, I Don’t Want To Hear It Anymore, When I Fall In Love, Let The Water Run Down, What’s On Your Mind, Stagger Lee, My Prayer, Just Like Him, I Can’t Make It Alone, With These Hands osv, osv…Ett fullkomligt fyrverkeri av fullträff efter fullträff.
Vad kan man i ett sådant läge göra annat än kapitulera? Pj Proby ger sina lyssnare alltid den ena fenomenala prestationen efter den andra. Man får serverat på fat ett heltäckande spektrum på förra århundradets populärmusikskatt: rock, ballad, soul, schlager, musikal, pop m.m. och alltihopa alltid framfört på ett fullkomligt formidabelt sätt.
Att lyssna på en sån här samling med en och samma artist där i stort sett varje spår tar andan ur en känns ibland snudd på overkligt. Självklart så var det inte första gången som en Proby-samling gav mig den här effekten, långt ifrån, men just den gången blev det något alldeles extra.
Som vanligt så var jag heller ensam om min reaktion; flera kunder började fråga mig vem det var som sjöng på skivan. Och så är det – i stort sett var gång som PJ kommer på CD-spelaren så är det någon som kommer fram till mig och frågar: ”Men vem ÄR det här som sjunger? Det här är ju helt fantastiskt.”
Och det är ju precis vad det är.
Och det är inte bara fantastiskt, Proby har en mångfald i sin röst och i de genrer som han har ger sig på som ingen annan artist mig veterligen någonsin har kunnat visa upp.
Ändå så är det kanske mest frapperande med Proby nog ändå den smått ofattbart höga nivå som han hade på i stort sett allting som han spelade in under två korta år 64-66. Även att lyssna på någon av hans originalskivor från den epoken betyder att lyssna till ett ljudfyrverkeri som i stort sett aldrig går att hitta hos andra artister. Svaga spår eller ”mellanlåtar” finns bara inte. Dessutom så ger PJ allt i varje liten fras på varje enskilt spår. Transportsträckor i själva låtarna existerar inte.
Och sen då denna otroliga mångfacettering som ändå inte för en sekund gör avkall på kvaliteten.
Ta bara som exempel de två avslutande spåren på den andra LPn, betitlad blott ”PJ Proby”, där rockrökaren Lonely Teardrops följs upp av croonerballaden With These Hands!
Alltså: först en Jackie Wilson-klassiker där PJ fullkomligt pulvriserar Wilsons orginal och sen direkt på det en klassisk ballad där Sinatra, Como och Crosby blir helt utklassade och där Probys röst bildligt talat blir större än det nu kända universum. Två helt olika världar och ändå så knäcker han all konkurrens på dessa så väsensskilda områden och på ett sätt så att man bara häpnar. Vad säga?
Just det, vad säga? Hur ska man beskriva det för sin omvärld?
Länge hade jag funderat på saken och försökt att sätta ord på det.
Och så den majkvällen, runt elva på kvällen, när jag satt där så kom jag på det: Just det, så är det, just precis så är det.
Bob Beamon.
Alltså den Bob Beamon som chockade en hel värld med att i finalen i längdhopp under OS -68 i Mexico hoppa 55 centimeter längre än gällande världsrekord genom att landa på 8.90, ett världsrekord som kom att stå sig i 23 år.

beamon.jpg

OCH…
…att lyssna på PJ Proby – det är som att se Bob Beamon hoppa 8.90…tjugo gånger om samma kväll…

(Det här var en repris på ett blogginlägg från 2008. Redigerat och med lite nya bilder.)

Popularity: 18% [?]

01.02.15

Skönheten i ett femtio år gammalt vinylfodral

Posted in Boken, Min blogg at 10:50 e m

Det är lätt att tycka att jag är jävig när jag säger det, men jag gör det ändå. En riktigt gammal vinylskiva, gärna med en hel del patina som ”ringwear” och namn skrivet med bläckpenna på baksidan, är något av det vackraste som man kan hålla i sina händer.

Personligen får jag rena vällustkänslor var gång som jag bläddrar i en låda med, exempelvis, gamla USA-pressade jazz-skivor, gärna från mitten och slutet av femtiotalet. Det kan vara, blues, country, rock ’n roll eller den pop som fanns då, det går precis lika bra.
Orsaken till att den här musiken och dess utövare än finns kvar i människors medvetande är till stor av den orsaken att de att de en gång materialiserats i fysisk form. Det finns något att haka fast minnet på. Utöver musiken så minns man i de här fallen det som man sett, hållit i, ja till och med känt lukten av.
Alla dessa smala artister som på något sätt lyckades, under decennier, med att spela in och ge ut två, tre kanske till och med fyra fullängdsskivor om året, plattor som i dag kanske inte har något större penningvärde och ej heller efterfrågade gjorde ändå för sin eftervärld ett oerhört stort avtryck. En gammal LP-skiva är verkligen ett fullspektrum-”statement”, större än vad någonsin en fil på en dator kan göra. Den är en relik/ett testamente från en svunnen tid, en epok som inte längre finns bland oss men som vi ändå kan få vittnesbörd om.
Bara att i händerna hålla i en ett halvsekel gammal platta med fodral i tjock kartomg är en upplevelse. Att känna lukten av pappret och se de spår som tiden har satt på fram och baksida är, om man är uppmärksam på små tecken, en tidsresa bara det. Prislappen med butikens namn, en tidigare ägares kryssande av favoritlåtarna, på baksidan en noggrant skriven adress med telefonnummer eller en hälsning från givaren till födelsedagsbarnet. Varje liten detalj är ett meddelande, även om det inte var avsett så.
Att sen ta fram själva skivan och se en av de utsökt vackra etiketter som prydde LP-skivorna förr är också det en njutning.

Ljudet på de här skivorna är självklart av en helt annan kaliber än vad som någonsin kan pressas ur ett par datorhögtalare. Det kan tyckas vara en annan sak, men är absolut inte mindre viktigt i helhetsbilden.

Nåja, var och en blir lyrisk av de kickar han eller hon kan hitta i sin egen verklighet, min är absolut inte mer värd än någon annans. Jag är dock glad över att jag kan uppbringa lyckokänslor inom mig själv bara genom att bläddra i någon av skivbackarna som jag har på golvet hemma hos mig själv.
Som de flesta av er som har besökt mig vet så har jag inte de värsta dyringarna uppe i lyan. Långt ifrån. De är sedan lång tid tillbaka sålda i butiken. Jag har skivor med artister som jag alltid har uppskattat, vare sig de nere i butiken kostar en tia eller en femhundring. Glädjen räknas inte i tusenlappar utan i själva handlingen att hålla i ett, må vara, knastrigt exemplar av Ray Charles andra LP och sen lägga den på skivtallriken.

När jag sen med den kalla, blåsiga vinternatten utanför fönstret sätter på skivan och låter den lågmälda musiken komma upp ur mina Sonabhögtalare så blir det ofelbart var gång som en mental resa i en tidsmaskin drygt femtio år bakåt.
Det behövs det inget mer.
Det skulle väl vara en kanna te och ett par mackor kanske.
.
.
.

.
.
.

Popularity: 17% [?]