01.21.12
LP-skivor av och med Elvis Presley #14 Blue Hawaii
Man gör det inte helt lätt för sig när man kritiserar Elvis soundtracks från sextiotalet.
Det är självfallet väldigt lätt att ha åsikter hit och dit om det stora svarta hålsom Elvis sjönk ner i någon gång i början på det decenniet. Från My Baby Left Me, Heartbreak Hotel och Lawdy Miss Clawdy till Ito Eats, Big Boots och Old McDonald på bara ett par år…
Den andra sidan av verkligheten är att filmerna OCH soundtracken till en början var oerhört framgångsrika. GI Blues, Blue Hawaii och Fun In Acapulco låg högt upp i rankingen på de respektive årens mest inkomstinbringande filmer på sin tid. Och soundtracken…LPn Blue Hawaii var vid Elvis bortgång 1977 den av alla hans LP-skivor som sålt bäst. Tro det eller ej, så är det bara.
Filmen Blue Hawaii och det medföljande soundtrackets enorma framgångar är nog de största bovarna till varför det gick som det gick med Elvis sextiotal. Jo, varför spela in ytterligare en ljumt säljande Something For Everybody när Blue Hawaii sålde fem gånger mer?
Angående filmernas vara eller inte vara så finns det en faktor att heller inte glömma bort; de minimala budgetar som dessa hade. Elvis arvode var nog ofta den största enskilda utgiften. Alltså: störst avkastning på insatt kapital blev det på filmerna och soundtracken.
När filmen Blue Hawaii kom så…måste den ju ha kommit som en liten chock för de Elvis-fans som varit med sen femtiotalet. Visst, GI Blues var väl även den lite mesig, inte tu tal om det, men Blue Hawaii tar ju det hela så långt ut på kanten som det bara är möjligt. Elvis i hawaiiskjorta sjunger låtar från just Hawaii med en ukulele i handen…
De två filmer som kom emellan GI Blues och Blue Hawaii - Flaming Star och Wild In The Country - hade, utan att direkt lyckas, åtminstone försökt att skapa något konstnärligt. Ingen av dom var någon större succé och båda innehöll alldeles för lite musik för att ge ut ett soundtracksalbum. Här kom nästa spik i kistan för artisten Elvis Presley. Visst Blue Hawaii innehåller en del bra musik, men den kom också att skapa en modell som RCA och Överste Parker försökte göra om igen och igen, och med mestadels allt sämre och sämre resultat, konstnärligt såväl som kommersiellt…Det skulle ta åtta år från Blue Hawaii innan konceptet slutligen dog sotdöden. Och även om det finns åtskilliga fullt acceptabla saker att hitta på soundtracken - Blue Hawaii är ett utmärkt exempel på det - så måste man ändå allvarligt ställa sig frågan: vad hade han - femtiotalets helt obestridde kung - inte kunnat göra i stället för all denna filmmusik under denna långa, märkliga, ja snudd på bisarra epok?
Tro nu inte att det är helt självklart att slutet på filmepoken enbart kom sig av den anledningen att Elvis själv tröttnade. Det hade han å andra sidan garanterat gjort. Han sa i efterhand t.o.m. publikt att han uppriktigt skämdes både för flera av filmerna och de sånger han sjöng i dom. Den största anledningen var helt klart att de inte längre genererade pengar.
Så…om nu varje film efterföljande film hade varit lika framgångsrik som Blue Hawaii. ja då hade vi kanske aldrig haft en Comeback Special, inte en From Elvis In Memphis eller ens en Aloha From Hawaii. Det hade nog bara fortsatt att rulla på.
Verkligheten var ju den att från mitten av till slutet på sextiotalet så sålde soundtracken och eventuella singlar därifrån katastrofalt dåligt. Filmerna gick om möjligt ännu sämre.
Med andra ord - money talks; ut med filmerna, in med Las Vegas och ett oavbrutet turnerande in i det sista…
Nåja låt oss inte gå händelserna alltför mycket i förväg. Dit kommer vi tids nog.
Raskt över till skivan!
BLUE HAWAII Utgiven på RCA 1961 Skivnummer LSP-2426
SIDA 1
1) Blue Hawaii
Stilig inledning på skivan. Redan från första tonen så märker man att det är en helt annan Elvis än den trötte, avmätte sångare som veckan innan sjungit in Something For Everybody. Snyggt arrangemang och Elvis använder sin bariton med samma djup som han använde på exempelvis It’s Now Or Never och Surrender.
Låten Blue Hawaii var nu inte alls något som var sprunget ur det tidiga sextiotalet, redan vid tiden för filmen Blue Hawaii så var låten ett gammalt örhänge. Den dök först upp i filmen Waikiki Wedding med Bing Crosby i en av huvudrollerna. Det var också Crosby själv som framförde Blue Hawaii i den filmen.
Året var - 1937!
2) Almost True
En av de få upptempo-låtarna på skivan. Ingen som gått till historien som någon av Elvis mer minnesvärda ögonblick, men ändå en helt okej albumlåt.
Sjysst saxofonspel av Boots Randolph.
3) Aloha Oe
En låt från 1878…! Queen Liliuokalani skrev detta år denna tidlösa klassiker. Bing Crosby spelade in även denna låt. Året var 1936.
I Elvis version så är det elegant, stilfullt men…tja, kanske lite menlöst.
4) No More
Jaha. En nästan på pricken etthundra år gammal komposition vid tiden för Blue Hawaii. La Paloma skrevs någon gång i början på 1860-talet och hade redan innan Elvis inspelning funnits ute med en mängd artister.
Men…visst är den här versionen bra. Riktigt bra, så pass bra att jag - återigen - har svårt att förstå logiken att inte släppa den som singel. Skulle nog varit en given hit. Kan hända att RCA ansåg att det fanns en risk med att deras artist i alltför hög grad skulle komma att bli förknippad med sekelgamla schlagerlåtar i stället för att föreställa sin generations språkrör.
Vem vet?
5) Can’t Help Falling In Love
En av Presleys verkliga klassiker. En mycket fin komposition och utsökt sjunget av honom själv. Sjuttiotalets välarrangerade och avsevärt snabbare original känns i dag kanske fräschare, men även det lite släpiga originalet har sina fördelar.
Faktum är att Can’t Help knappast var en nyskriven låt den heller. Versen bygger nästan helt på den franska sjuttonhundratals-hymnen Plaisir D’amour.
Och…ni vet väl att just Can’t Help kom att avsluta Elvis alla konserter under sjuttiotalet? Detta faktum gör att den kom att bli den allra sista låten som Elvis framförde inför publik…
Can’t Help Falling In Love släpptes på singel en månad efteratt LPn Blue Hawaii hade släppts, något som ansågs helt ruinera dess chanser att bli en hit. Icke då, en andra plats i USA, etta i England och en av Elvis största singelsäljare någonsin.
6) Rock-a-hula Baby
En Elvis-film bara måste innehålla en rocklåt. Blue Hawaii hade två, och det här är en av dom.
Visst, Rock-a-hula Baby låter ju inte som något annat än en pastisch, men som sådan är den väldigt väl framförd både av Elvis och av bandet. Även detta en Elvis-klassiker och en av skivans allra bästa spår. För att tala klarspråk: en bättre rock-pastisch har aldrig gjorts!
Lysande gitarrspel, för övrigt, av Hank Garland.
7) Moonlight Swim
Faktiskt inte - som man skulle kunna tro - en låt skriven för filmen, utan en cover på en fyra år gammal hit för Nick Noble. Skådisen Anthony “Tony” Perkins hade året efter en än större hit med samma låt. Perkins nådde plats 24 på Billboardlistan.
Elvis version skiljer sig inte speciellt mycket från de övriga två. En lättviktig låt, men ändå med en hel del glimt i ögat och ej helt befriad från en viss charm.
SIDA 2
1) Ku-u-ipo
Sida två är inte lika stark som den inledande sida ett. Det första spåret Ku-u-ipo får väl på sin höjd anses som en charmig liten kärleksförklaring meddelst en låt med både fin melodi och fina harmonier och med klara toner av musik från Hawaii i botten. Mer än så är det nog inte.
Jag har dock alltid gillat fraserna: “I love you, more today, more today than yesterday. But I love you, less today, less than I will tomorrow”.
I all sin banalitet finns det ett stänk av genialitet i det uttalandet…
2) Ito Eats
Ja herregud, hur långt ner kan man sjunka. Skulle varit intressant att få ha sett Elvis minspel när han lyssnade på demon innan inspelningen. Att samma gubbe som spelade in Heartbreak Hotel skulle befatta sig med det här fem år senare är ju inget annat än total tragedi.
När man sen ser episoden med Ito Eats i filmen så blir katastrofen fullbordad.
Inte bara skivans två mörkaste minuter utan också två av Elvis karriärs allra svartaste minuter.
3) Slicin’ Sand
Snabbt över till nummer två av rocklåtarna. Blue Suede Shoes är huvudinspirationen till kompositionen, därmed inte sagt att den, i liket med Rock-a-hula Baby, är mer än en enkel pastisch på rock ‘n roll.
4) Hawaiian Sunset
Skriven exklusivt för Blue Hawaii även om det låter mycket folksång om den.
Jo, faktiskt ganska vackert, även om det är lika långt mellan jorden och Andromedagalaxen som från Good Rockin’ Tonight till Hawaiian Sunset.
Men faktum är att Elvis klara, rena röst i det stadiet av hans liv passade väldigt bra till den här typen av låtmaterial.
Är det bra då? Inte plattans höjdpunkt, men det funkar.
5) Beach Boy Blues
Och så kommer då här en riktigt bra låt. Det bästa spåret på sida två, ja till och med plattans allra bästa låt.
En blues som ehuru väldigt poppig ändå har ett gung och en inlevelse från Elvis som känns äkta. Känns snudd på som ett outgivet spår från Jailhouse Rock.
Beach Boy Blues brukar aldrig vara med på några samlingar med Elvis, men jag tycker ändå att det är en av Elvis starkare låtar under hela soundtrack-eran.
6) Island Of Love
Även detta spår låter som en gammal hawaiiansk folkmelodi, men är specialskriven för filmen.
Inte mycket att säga om detta lite lätt oförargliga stycke. Mer som ett vykort än som en låt från The King Of Rock ‘N Roll. Men, vackert är det.
7) Hawaiian Wedding Song
Och så till en lysande final.
Hawaiian Wedding Song är ursprungligen från operetten Prince Of Hawaii från 1926.
Andy Williams hade haft en hit med låten 1958. Elvis version ändrar inte mycket från dennes version, den största skillnaden är att Elvis sjunger flera resor bättre…
En pampig och värdig avslutning på en mestadels bra skiva.
Något som jag slås av när jag nu återigen lyssnar på Blue Hawaii - det är en skiva som gick flitigt på skivtallriken för trettiofem år sen - efter att ha hört föregångaren Something For Everybody varje dag i en veckas tid, är att Elvis, LPn igenom, låter så oerhört mycket vitalare än på skivan innan. En jämförelse mellan energierna på de två plattorna går knappt att göra. Elvis lägger t.o.m. ner mer kraft på Ito Eats än vad han gjorde på It’s A Sin!
Det frapperande med detta är att musiken till Blue Hawaii började spelas in blott åtta dagar efter den nattliga sessionen för Something For Everybody! Vad var det som fick sömngångaren från natten mellan 12 och 13 april att bli ett sprakande energiknippe den 21:a april?
Måhända är det av den enkla anledningen att Blue Hawaii spelades in under tre dagar och inspelningarna varje dag avslutades i rimlig tid till skillnad från Something For Everybodys tolv låtar på en natt?
Bortsett från det så bör man ju ändå hålla i minnet att musiken på den här skivan mestadels är väldigt lättviktig. Filmen är en kärlekskomedi och musiken är därefter. Det är en Grand Canyon mellan Elvis Is Back och Blue Hawaii. Knappt en siffra stämmer, och ändå så är det bara ett år mellan de två inspelningarna. Två helt väsensskilda skivor.
Ändå, få eller inget av soundtracken från sextiotalet kommer ens i närheten av den genomarbetning på material och arrangemang som det är på Blue Hawaii. Gilla Bue Hawaii eller inte, den går inte att förneka på ett rent musikalikt plan. Reconsider Baby är det inte, men…personligen har jag alltid tyckt att Blue Hawaii är en klart bra Elvisskiva.
En plump i protokollet - Ito Eats - ingen riktig topp, men fullt med låtar som är helt ok, och, viktigast av allt, Elvis fullkomligt sprudlar av sångglädje de fjorton spåren igenom.
Slutomdöme därefter.
Slutbetyg: en FYRA!
Popularity: 4% [?]
Loading ...
