01.21.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #14 Blue Hawaii

Posted in Bilder, Min blogg at 2:29 am

blue-hawaii.png

Man gör det inte helt lätt för sig när man kritiserar Elvis soundtracks från sextiotalet.
Det är självfallet väldigt lätt att ha åsikter hit och dit om det stora svarta hålsom Elvis sjönk ner i någon gång i början på det decenniet. Från My Baby Left Me, Heartbreak Hotel och Lawdy Miss Clawdy till Ito Eats, Big Boots och Old McDonald på bara ett par år…
Den andra sidan av verkligheten är att filmerna OCH soundtracken till en början var oerhört framgångsrika. GI Blues, Blue Hawaii och Fun In Acapulco låg högt upp i rankingen på de respektive årens mest inkomstinbringande filmer på sin tid. Och soundtracken…LPn Blue Hawaii var vid Elvis bortgång 1977 faktiskt den av alla hans LP-skivor som sålt bäst.
Filmen Blue Hawaii och det medföljande soundtrackets enorma framgångar är nog de största bovarna till varför det gick som det gick med Elvis sextiotal. Jo, varför spela in ytterligare en ljumt säljande Something For Everybody när Blue Hawaii sålde fem gånger mer?
Angående filmernas vara eller inte vara så finns det en faktor att heller inte glömma bort; de minimala budgetar som dessa hade. Elvis arvode var nog ofta den största enskilda utgiften. Alltså: störst avkastning på insatt kapital blev det på filmerna och soundtracken.

När filmen Blue Hawaii kom så bör den ha kommit som en liten chock för de Elvis-fans som varit med sen femtiotalet. Visst, GI Blues var väl även den lite mesig, inte tu tal om det, men Blue Hawaii tar ju det hela så långt ut på kanten som det bara är möjligt. Elvis i hawaiiskjorta sjunger låtar från just Hawaii med en ukulele i handen…
De två filmer som kom emellan GI Blues och Blue Hawaii – Flaming Star och Wild In The Country – hade, utan att direkt lyckas, åtminstone försökt att skapa något konstnärligt. Ingen av dom var någon större succé och båda innehöll alldeles för lite musik för att ge ut ett soundtracksalbum. Här kom nästa spik i kistan för artisten Elvis Presley. Visst Blue Hawaii innehåller en del bra musik, men den kom också att skapa en modell som RCA och Överste Parker försökte göra om igen och igen, och med mestadels allt sämre och sämre resultat, konstnärligt såväl som kommersiellt…Det skulle ta åtta år från Blue Hawaii innan konceptet slutligen dog sotdöden. Och även om det finns åtskilliga fullt acceptabla saker att hitta på soundtracken – Blue Hawaii är ett utmärkt exempel på det – så måste man ändå allvarligt ställa sig frågan: vad femtiotalets helt obestridde kung – inte kunnat göra i stället för all denna filmmusik under denna långa, märkliga, ja snudd på bisarra epok?
Tro nu inte att det är helt självklart att slutet på filmepoken enbart kom sig av den anledningen att Elvis själv tröttnade. Det hade han å andra sidan garanterat gjort. Han sa i efterhand t.o.m. publikt att han uppriktigt skämdes både för flera av filmerna och de sånger han sjöng i dom. Den största anledningen var helt klart att de inte längre genererade pengar.
Så…om nu varje film efterföljande film hade varit lika framgångsrik som Blue Hawaii. ja då hade vi kanske aldrig haft en Comeback Special, inte en From Elvis In Memphis eller ens en Aloha From Hawaii. Det hade nog bara fortsatt att rulla på.
Verkligheten var ju den att från mitten av till slutet på sextiotalet så sålde soundtracken och eventuella singlar därifrån katastrofalt dåligt. Filmerna gick om möjligt ännu sämre.
Med andra ord – money talks; ut med filmerna, in med Las Vegas och ett oavbrutet turnerande in i det sista…
Nåja låt oss inte gå händelserna alltför mycket i förväg. Dit kommer vi tids nog.

Raskt över till skivan!

BLUE HAWAII Utgiven på RCA 1961 Skivnummer LSP-2426

SIDA 1

1) Blue Hawaii
Stilig inledning på skivan. Redan från första tonen så märker man att det är en helt annan Elvis än den trötte, avmätte sångare som veckan innan sjungit in Something For Everybody. Snyggt arrangemang och Elvis använder sin bariton med samma djup som han använde på exempelvis It’s Now Or Never och Surrender.
Låten Blue Hawaii var nu inte alls något som var sprunget ur det tidiga sextiotalet, redan vid tiden för filmen Blue Hawaii så var låten ett gammalt örhänge. Den dök först upp i filmen Waikiki Wedding med Bing Crosby i en av huvudrollerna. Det var också Crosby själv som framförde Blue Hawaii i den filmen.
Året var – 1937!

2) Almost True
En av de få upptempo-låtarna på skivan.
Lustigt långt intro innan Elvis börjar sjunga, säkert ett av de längsta på någon Elvisskiva
Ingen som gått till historien som någon av Elvis mer minnesvärda ögonblick, men ändå en helt okej albumlåt.
Sjysst saxofonspel av Boots Randolph.

3) Aloha Oe
En låt från 1878…! Queen Liliuokalani skrev detta år denna tidlösa klassiker. Bing Crosby spelade in även denna låt. Året var 1936.
I Elvis version så är det elegant, stilfullt men… kanske lite menlöst.

4) No More
Jaha. En nästan på pricken etthundra år gammal komposition vid tiden för Blue Hawaii. La Paloma skrevs någon gång i början på 1860-talet och hade redan innan Elvis inspelning funnits ute med en mängd artister.
Men…visst är den här versionen bra. Kompet är mjukt, fint Riktigt bra, så pass bra att jag – återigen – har svårt att förstå logiken att inte släppa den som singel. Skulle nog varit en given hit. Kan hända att RCA ansåg att det fanns en risk med att deras artist skulle komma att bli lite för mycket förknippad med sekelgamla schlagerlåtar.
Vara som det vill med det – No More är en av plattans absoluta höjdpunkter.

5) Can’t Help Falling In Love
En av Presleys verkliga klassiker. En mycket fin komposition och utsökt sjunget av honom själv. Sjuttiotalets välarrangerade och avsevärt snabbare original känns i dag kanske fräschare, men även det lite släpiga originalet har sina fördelar.
Faktum är att Can’t Help knappast var en nyskriven låt den heller. Versen bygger nästan helt på den franska sjuttonhundratals-hymnen Plaisir D’amour.
Och…ni vet väl att just Can’t Help kom att avsluta så gott som alla Elvis alla konserter under sjuttiotalet? På så sätt så blev den också den allra sista låten som Elvis framförde inför publik…
Can’t Help Falling In Love släpptes på singel en månad efteratt LPn Blue Hawaii hade släppts, något som ansågs helt ruinera dess chanser att bli en hit. Icke då, en andra plats i USA, etta i England och en av Elvis största singelsäljare någonsin.

6) Rock-a-hula Baby
En Elvis-film bara måste innehålla en rocklåt. Blue Hawaii hade två, och det här är en av dom.
Visst, Rock-a-hula Baby låter ju inte som något annat än en pastisch, men som sådan är den väldigt väl framförd både av Elvis och av bandet. Även detta en Elvis-klassiker och en av skivans allra bästa spår. För att tala klarspråk: en bättre rock-pastisch har aldrig gjorts!
Lysande gitarrspel, för övrigt, av Hank Garland.

7) Moonlight Swim
“Molnighet Swim” är faktiskt inte skriven för filmen, utan en cover på en fyra år gammal hit för Nick Noble. Skådisen Anthony “Tony” Perkins hade året efter en än större hit med samma låt. Perkins nådde plats 24 på Billboardlistan.
Elvis version skiljer sig inte speciellt mycket från de övriga två. En lättviktig låt, men ändå med en hel del glimt i ögat och ej helt befriad från en viss charm.

SIDA 2

1) Ku-u-ipo
Sida två är inte lika stark som den inledande sida ett. Det första spåret Ku-u-ipo får väl på sin höjd anses som en charmig liten kärleksförklaring meddelst en låt med både fin melodi och fina harmonier och med klara toner av musik från Hawaii i botten. Mer än så är det nog inte.
Jag har dock alltid gillat fraserna: “I love you, more today, more today than yesterday. But I love you, less today, less than I will tomorrow”.
I all sin banalitet finns det ett stänk av genialitet i det uttalandet…

2) Ito Eats
Ja herregud, hur långt ner kan man sjunka. Skulle varit intressant att få ha sett Elvis minspel när han lyssnade på demon innan inspelningen. Att samma gubbe som spelade in Heartbreak Hotel och Blue Suede Shoes skulle befatta sig med det här fem år senare är ju inget annat än fullständig tragedi.
När man sen ser episoden med Ito Eats i filmen så blir sen katastrofen fullbordad.
Inte bara skivans mörkaste ögonblick utan också två av Elvis karriärs allra svartaste minuter.

3) Slicin’ Sand
Snabbt över till nummer två av rocklåtarna. Blue Suede Shoes är huvudinspirationen till kompositionen, därmed inte sagt att den, i liket med Rock-a-hula Baby, är mer än en enkel pastisch på “riktig” rock ‘n roll.

4) Hawaiian Sunset
“Hawaiian Sunset” är skriven exklusivt för Blue Hawaii även om det låter mycket folksång om den.
Den klara, rena röst som Elvis hade i den här epoken passade väldigt bra till den här typen av låtmaterial. Den är långt ifrån plattans höjdpunkt, men den funkar helt klart.

5) Beach Boy Blues
Och så kommer då en riktigt bra låt. Det bästa spåret på sida två, i mina öron till och med plattans allra bästa låt.
Beach Boy Blue kan tyckas lite väl poppig för att vara en blues, den har ändå ett gung och en inlevelse från Elvis som känns äkta, den känns snudd på som ett outgivet spår från Jailhouse Rock.
Beach Boy Blues brukar aldrig vara med på några samlingar med Elvis, men jag tycker ändå att det är en av Elvis allra starkare låtar under sextiotalets soundtrack-era.

6) Island Of Love
Även detta spår låter som en gammal hawaiiansk folkmelodi, men är specialskriven för filmen.
Inte mycket att säga om detta lite lätt oförargliga stycke. Mer som ett vykort än som en låt från The King Of Rock ‘N Roll.

7) Hawaiian Wedding Song
Hawaiian Wedding Song är ursprungligen från operetten Prince Of Hawaii från 1926.
Andy Williams hade haft en hit med låten 1958. Elvis version ändrar inte mycket från Williams hitversion, han sjunger dock flera resor bättre vilket räcker gott och väl.
“Hawaiian Wedding Song” är som så mycket annat på skivan en lättviktig historia, men den är väldigt fint framförd och Elvis låter som om han tror på varje ord som han sjunger.
En pampig och värdig avslutning på en riktigt bra skiva.

Något som jag slås av när jag nu återigen lyssnar på Blue Hawaii – det är en skiva som gick flitigt på skivtallriken för trettiofem år sen – efter att ha hört föregångaren Something For Everybody varje dag i en veckas tid, är att Elvis, LPn igenom, låter så oerhört mycket vitalare än på skivan innan. En jämförelse mellan energierna på de två plattorna går knappt att göra. Elvis lägger t.o.m. ner mer kraft på Ito Eats än vad han gjorde på It’s A Sin!
Det frapperande med detta är att musiken till Blue Hawaii började spelas in blott åtta dagar efter den nattliga sessionen för Something For Everybody! Vad var det som fick sömngångaren från natten mellan 12 och 13 april att bli ett sprakande energiknippe den 21:a april?
Måhända är det av den enkla anledningen att Blue Hawaii spelades in under tre dagar och inspelningarna varje dag avslutades i rimlig tid till skillnad från Something For Everybodys tolv låtar på en natt?

Bortsett från det så bör man ju ändå hålla i minnet att musiken på den här skivan mestadels är väldigt lättviktig. Filmen är en kärlekskomedi och musiken är därefter. Det är en Grand Canyon mellan Elvis Is Back och Blue Hawaii. Knappt en siffra stämmer, och ändå så är det bara ett år mellan de två inspelningarna. Två helt väsensskilda skivor.
Ändå, få eller inget av soundtracken från sextiotalet kommer ens i närheten av den genomarbetning på material och arrangemang som det är på Blue Hawaii. Gilla Bue Hawaii eller inte, den går inte att förneka på ett rent musikalikt plan. Reconsider Baby är det inte, men…personligen har jag alltid tyckt att Blue Hawaii är en klart bra Elvisskiva.
En plump i protokollet – Ito Eats – ingen riktig topp, men fullt med låtar som är helt ok, och, viktigast av allt, Elvis fullkomligt sprudlar av sångglädje de fjorton spåren igenom.
Slutomdöme därefter.

Slutbetyg: en FYRA!

Popularity: 14% [?]

02.27.11

Svenska LP-skivor #95 The Lee Kings “Stop The Music” + 3 Guest Tracks By The Sunspots

Posted in Bilder, Min blogg at 2:49 pm

lee-kings.jpg

LEE KINGS BJUDER IN ETT OKÄNT UPPSTICKARGÄNG FÖR ETT GÄSTSPEL PÅ SIN DEBUT-LP, OCH VISAR UPP SIG SJÄLVA SOM ETT BAND SOM KANSKE INTE VAR SÅ BRA ÄNDÅ…

Det finns ett stort antal sätt för artister att gå till historien på. Ett av dom är att göra något som man inte får göra, bli ertappad och därpå bestraffad, ta sitt straff och sen förhoppningsvis få allmänhetens förlåtelse. I de flesta sådana fall så kan man nästan vara säker på att sedermera aldrig någonsin bli bortglömd.
Lenne & The Lee Kings gick in i evigheten just genom ett sådant händeseförlopp.
Många av er känner till historien: Någon gång runt 1964 så började svenska popband helt medvetet plugga sina låtar på Tio-i-topp.
I den epoken, varje lördageftermiddag mellan klockan tre och fyra, befann sig två oika jurygrupper bestående av svenska lokala ungdomar i två svenska städer för att i direktsändning rösta fram sina favoriter. Dessa städer var alltid Stockholm plus en annan svensk stad. Den andra kunde vara Västerås, Malmö, Sundsvall eller någon annan större eller mindre stad i vårt land.
Då av förklarliga skäl stad nummer två var utvald en tid i förväg så såg en del artister till att, så där “av en slump” ha en spelning i just den andra stade, just den veckan, kvällen innan omröstningen då en av deras låtar skulle testas på Tio-i-topp.
Shanes gick hösten -64 med Let Me Show You Who I Am direkt in på första plats på. Händelsevis så hade gruppen spelat i Kiruna (!) kvällen innan och kört nämnda låt c:a tio gånger och fick följdaktligen 98% av rösterna därifrån…Veckan därpå sjönk man ner till en tionde plats, räddades från att åka ut med en poäng, och var aldrig nära en topplacering igen innan den åkte ut från listan.
Det här upprepades ett antal gånger av olika band under de närmaste åren tills Sveriges Radio fick nog och slog näven i bordet. Efter att Lee Kings gjort om samma bravad – röstkupp kom att bli det etablerade uttrycket – med sin Stop The Music, som gick från nionde plats till första från en vecka till en annan, så ville SR statuera exempel, följdaktligen så annulerades den veckans lista och man körde om den veckan därpå.
Ett logiskt förfarande hade kanske varit att helt enkelt diska Stop The Music, men det gjorde man inte. Veckan därpå, när man så att säga började från scratch så blev låten ändå femma och höll sig kvar åtskilliga veckor till. Jodå, nog fick både Stop The Music och gruppen publicitet allt…
Och än i dag, fyrtiofem år senare, så minns många av “de som var med” Lee Kings som “dom där som kuppade till sig en Tio-i-topp-etta, men som blev diskade” och Stop The Music som “låten som fuskades upp till förstaplats”.

Bakom allt detta fanns det även ett band, Lee Kings aka Lenne And The Lee Kings. Ett rutinerat gäng med ett par namnkunniga killar i truppen. Lenne Broberg som senare kom att kliva in i den svenska folksjälen med Mälarö Kyrka, Mike Watson som på åttiotalet blev Little Mike med sin rock- och soulshow och “Bengan Dahlén, som efter Lee Kings bl.a. dök upp i Fläsket Brinner.
Duktigt folk med andra ord, något som märks…här och där åtminstone. Mer om det senare.

Det lustiga med den här skivan är att den är en arkaisk variant på det som i dag går under namnet “splitskiva”, dvs man delar en platta med ett annat band. Oftast så rör det sig i dag om en singel där följdaktligen de två banden har en låt var.
Här rör det sig dock om en LP där en akt har sju låtar med och den andra tre.
Alltså: etablerade Lee Kings gav ut en LP där helt okända Stockholms-bandet The Sunspots har med tre låtar.
Hört talas om The Sunspots?
Var inte ledsna om ni inte har gjort det, för ni är inte ensamma.
Varför och hur det här med denna split-LP kom sig har jag ingen aning om. Måhända det var en nyck från skivbolaget, typ “vi ger ut en fullängdare med er om ni samtidigt pushar för vårat ny-signade gäng Sunspots!” Kanske tänkte man sig att det här skulle bli starten på ett helt nytt sätt att ge ut LP-skivor på: Ett etablerat gäng och ett okänt som behövde uppmärksammas.
Hur som helst, tack vare denna idé så har vi här lite läsning om ett alltför kortlivat och sorgligt bortglömt svenskt popband som gav ut blott två singlar varav tre låtar från dessa hamnade på denna skiva.
Jag tycker att dom visar prov på ett gäng med stor musikalitet och en gedigen skaparvilja. En riktig frisk fläkt faktiskt.

Läs här under för mer ingående granskning, låt för låt!

THE LEE KINGS “STOP THE MUSIC” Utgiven 1966 på Grand Prix

1) Stop The Music
Tja, som låt så där rakt upp och ner så är det väl kanske inte nånting som skulle ha gått till historien om det inte varit för det där med den där röstkuppen.
Hur som helst, jag gillade Stop The Music då och gör det än i dag, men ändå väl medveten om att det inte är något mästerverk.
Men, på något sätt så är väl det här något av det som Cadillac är för Hep Stars, dvs mer ett trademark som man inte analyserar utan bara konstaterar att det finns där.
Stop The Music ÄR på något sätt Lee Kings. En bra svensk poplåt, om än långt från den bästa.
För övrigt,v ad jag vet så toppade ett danskt band, The Hitmakers, den danska topplistan 1965 med Stop The Music. Huruvida detta är originalet om det är tvärtom eller om originalet helt enkelt spelades in av någon okänd akt tidgare vet jag inte. Det får bli osagt än så länge. Båda grupperna turnerade flitigt i Finland i mitten på sextiotalet och man kan förmoda att svenskarna stötte på danskarna vid mer än en gemensam popgala och på så sätt influerade varandra.

2) It’s Rainin’
Bra val av cover! Den enda artist jag annars har hört It’s Rainin’ med är Irma Thomas. Det till trots så är det här låtmaterial av högsta rang. Det är ju givetvis en svåruppnåelig uppgift att mäta sig med den donnan, men helt oävet är inte det här. Ett av Lee Kings bästa bidrag till skivan.
(Irma Thomas, ja. Har ni hört hennes original på låten Time Is On My Side som Stones plockade upp? En riktig rökare!)

3) Sticks And Stones
En hit från 1960 med Ray Charles, faktiskt en av dennes allra första hits.
En klart godkänd version här av killarna med bra insats över hela fältet. Trummor och – framför allt – gitarr tillåts briljera på ett som dom tyvärr knappt alls på resten av skivan får göra.
Så här långt hade killarna gjort bra ifrån sig. Det slutade dom med här dock. Härifrån så går det bara neråt…

4 Que Sera Sera
Uppenbarligen ett försök till att kopiera PJ Probys version av Doris Days gamla slagdänga.
Låt mig uttrycka det så här: Om PJ hade hört det här eländet så skulle han ha bosatt sig i Sverige nån gång runt -66, fast förvissad om att det i Sverige inte skulle finnas ens en antydan till konkurrens från andra artister.
Helt vedervärdigt.
Finns kanske något positivt att säga för den som inte har hört förebilden, men har man det så blir domen skoningslös. Kan vara det sämsta jag hört från svenskt sextital i den här genren.

5) Like A Rolling Stone
Jo ni läser rätt. Det ÄR en cover på Bob Dylans Like A Rolling Stone. Minst sagt ett udda val som man svårligen kan tänka sig ska funka.
Det är inte speciellt lyckat heller, även om det är ett lyft från låten innan, och nog ändå bättre än vad som står att läsa på innerkonvolutet till en väl spridd svensk samlings-LP (“åtalbart”). Kruxet är att de här grabbarna spelat in en av pop/rockhistoriens bästa låtar, och resultatet kan bara bli ett. Till deras försvar kan sägas att dom åtminstone försökte.
Men varför dessa svåra covers på klassiska låtar som inte ens är i närheten av originalens kvalitet?
Inte helt oävet, långt ifrån bra, men framför allt helt meningslöst.

Sida 2

1) L.O.D.
Låter mest som något från Frälsningsarmens repertoar, och jag menar verkligen vad jag skriver.
Lättviktigt och inte bra ur något perspektiv alls. Trots det blev det en listetta på Tio-i-topp!
Bedrövligt sätt att följa upp Stop The Music på.

2) Always And Ever
Skramligt och larmigt, men inte på något speciellt bra sätt. Dålig balans mellan sång och instrument gör att den förmodade tilltänkta garage-feelingen aldrig uppstår. Sticket som bryter av var nog tänkt att ge lite spänst till kompositionen, men känns bara krystat
Rent utsagt dålig sång, och ett munspel som av en händelse är ett munspel i fel tonart, något som trakteraren inte verkar bekymras ett jota av.

THE SUNSPOTS

3) To Feel And To Hold
Och helt pötsligt så låter det remarkabelt bättre!
Trots en lätt svajig sång så är det här flera resor mer kreativt och spännande än något annat tidigare på skivan!
På ett märkligt sätt så låter det som något flera år före sin tid. The Band eller Beach Boys från början på 70-talet.
Klart märkligt.
Det här är opolerat, lite hafsigt producerat och uppenbarligen inte helt genomarbetat, men det fullkomligt sprutar talang om alltihopa!
En låt som helt klart är en fröjd att lyssna på.

4) Romance
Och ytterligare en liten pärla från Sunspots!
Återigen en del att önska vad gäller sången, men en i allra högsta grad intressant skapelse.
Det jag tänker främst på här är hur spännande arren är, vilka djärva harmonier killarna ger sig in i och hur väl de ändå lyckas.
Samma sak här som på låten innan, det är inte finslipat eller välproducerat vilket nästan är ett måste för den här typen av musik,
men det är musik som direkt fångar lyssnaren.
Det låter även här betydligt mer sjuttiotal än -66.
Det närmaste jag kan komma i likhet är faktiskt hur Brian Wilsons skivor låtit de sista tio åren!

5) She Said That She Loves Me
Rockigare än de två föregående, till viss del påminnandes om Brian Poole’s Do You Love Me, men med en viss Johnny Rivers-touch på arret.
Betydligt mer rudimentärt än To Feel And To Hold och Romance men med en urläcker kör i slutet på sticken.

För att i några få ord summera upp det här så…jo, Sunspots låter bättre, mer energitäta, mer sugna, mer kreativa, ja hungrigare helt enkelt än Lee Kings.
Intressanta låtar, fantasifulla arrangemang, även om det på det vokala svajar lite grann både här och där, gör att det faktiskt känns riktigt bra att luta sig tillbaka och lyssna på Sunspots tre bidrag. Lee Kings sju, även om två av dessa samma år hade toppat Tio-i-topp, känns överlag avsevärt mer avslagna och på någon slags auto-pilot.

Nu är det dock lätt att tänka tanken att om man hade vänt på steken och låtit Sunspots komma med sju låtar och Lee Kings fått komma med tre så hade man kanske tyckt att killarna i Sunspots inte riktigt höll hela vägen och att Lee Kings med sina tre, exempelvis Stop The Music, It’s Rainin’ och Sticks And Stones lät betydligt tätare och tajtare än det andra gänget. Vem vet?
Bara en tankelek, för nu är det som det är: Lee Kings är väldigt ojämna, men låter som bäst bara hyfsat bra, medans Sunspots ger ett spännande intryck och med en uttalad vilja att gå vidare för att tänja på de gränser som fanns.
Riktigt synd att det här är det enda som finns i LP-väg med gruppen. Ja, tragiskt nog så finns det ju bara en singelbaksida kvar att lyssna på för den som vill höra mer. Här fanns talang och skaparkraft för att ha kunnat uträtta större saker. Tre veckor i Sveriges bästa studio och “Henkan” Henriksson som producent så hade kanske Sveriges popkarta sett annorlunda ut…

Nu ska jag inte vara helt orättvis. Lee Kings tre första låtar på plattan är ju faktiskt helt OK. Bra låtval och sjyssta framföranden. Det är därefter som det spricker å det grövsta. En tanke är att det övriga spelades in med en dags varsel (“Vi ska ge ut en LP med er, inte en EP! I morgon kväll får ni spela in tre nya låtar! Verkställ!”). För så taffligt som det låter om ett par av gruppens bidrag är bara inte försvarbart.
Det måste finnas en bakomliggande orsak till att Sticks And Stones följs upp av Que Sera Sera.

Slutbetyg: Lee Kings en tvåa och Sunspots en fyra.
Ett snitt alltså på en TREA!!!

Popularity: 34% [?]

08.13.06

The Micke-is outside his building!

Posted in Bilder at 11:20 pm

The Micke-is outside his building!

Popularity: 11% [?]