01.07.12
Posted in Admin info, Min blogg
at 2:27 am
ELVIS DEBUT PÅ LP SOM GOSPELSÅNGARE
December 1960. Blott en månad tidigare hade soundtracket till GI Blues släppts, här kom ändå Elvis tredje LP efter hemkomsten från lumpen, mindre än åtta månader tidigare.
Tänk efter, på sjuttiotalet så började den lite udda trenden hos artister att hålla sin publik på halster genom att vänta i åratal med att ge ut en ny skiva. Två, tre, ja t.o.m. fem år mellan två skivor var inget ovanligt för många stora artister. Annat var det 1960, och tur är väl det med facit i hand. Tänk vad mycket vi annars skulle gått miste om…
Om vi går till själva skivan så är det här alltså Elvis första gospel-LP av de tre som han spelade in under sin levnad. Redan 1957 så hade denne släppt en gospel-EP, Peace In The Valley, vars fyra spår även kom att hamna på julskivan från samma år, men det här är alltså den första fullängdaren med enbart gospelmusik.
HIS HAND IN MINE Utgiven på RCA 1960 Skivnummer LPM 2328
SIDA 1
1) His Hand In Mine
Inte min favorit på skivan, lite för släpigt och ett körarrangemang som är aningens “over the top”. Personligen skulle jag föredragit ett betydligt naknare arr. Intressant dock att höra Elvis på verserna sjunga med en djup basstämma, något som han sällan eller aldrig gör annars. Stämsången på refrängerna är återigen Charlie Hodge, mannen som sjöng en så fin stämma på Soldier Boy på LPn Elvis Is Back.
His Hand In Mine är tagen från gospelkvartetten Statesmens reportoar. Jake Hess var den mest kände solisten i Statesmen och uppenbarligen en av Elvis största influenser någonsin. Solisten i gruppens första inkarnation - Mosie Lister - hade skrivit His Hand In Mine.
Jake Hess hoppade av Statesmen och bildade en ny grupp, The Imperials, som kom att backa upp Elvis under åren 1966-71. Hess själv var dock tvungen att hoppa redan -67 pga hälsoproblem.
Även om det är titellåten så känns den ändå inte som det givna inledningsspåret.
2) I’m Gonna Walk Dem Golden Stairs
En mer traditionell gospel i snabb takt. Mycket väl genomförd av Elvis, The Jordanaires och övriga ackompanjatörer.
Ackompanjatörer? Vilka var det då?
Jo, de vanliga gubbarna:
Gitarr: Hank Garland
Scotty Moore
Bas : Bob Moore
Piano: Floyd Cramer
Trummor: Buddy Harman
DJ Fontana
Här växlar dom från rock till gospel från en dag till en annan…och det låter som om de aldrig gjort något annat. Framför allt Floyd Cramer imponerar stort med ett väldigt stilrent spel.
En av skivans starkaste spår.
3) In My Fathers House
Tillbaka till det släpigare, på ytan lite tråkigare, men ändå imponerande snyggt framfört.
Säga vad man vill om det, det kan ändå inte ha varit speciellt mycket för hans fans från tiden före lumpen. Men, det var nog inte menat för dom heller.
4) Milky White Way
En gospel med blueskänsla i sig, med en lysande sånginsats.
Faktum är att det skulle dröja länge efter den här inspelningen innan Elvis skulle sjunga blues med en dylik ledighet och självklarhet. Kanske aldrig mer faktiskt.
En riktig pärla.
5) Known Only To him
Återigen en lite lugnare variant som gränsar till aningen tråkig, men Elvis och The Jordanaires sjunger helt enkelt så vackert att man glömmer bort det lite sävligare kompet.
6) I Believe In The Man In The Sky
Skivans absolut starkaste nummer. Efter inledningens fria tempo glider allt rakt in i ett sanslöst sväng. Stark låt, snygga harmonier, suveränt spel och en makalös sånginsats från Elvis och The Jordanaires. Efter liveinspelningen av How Great Thou Art från 1974 min gospelfavorit med Elvis.En ren njutning att lyssna på.
B-sida på Crying In The Chapel - singeln från samma session som släpptes först fem år senare.
Även detta taget från Statesmen Quartets repertoar.
SIDA 2
1) Joshua Fit The Battle
Joshua Fit The Battle har den tveklösa äran av att ha legat etta på Sveriges Radios program Tio I Topp! Förmodligen det enda landet i världen där den var en hit, och listetta dessutom. Lite märkligt även med tanke på att Joshua Fit The Battle i Sverige inte ens gavs ut som singel, men väl på EP. Sveriges Radio hade vid den tidpunkten den policyn att testa en låt på varje EP-skiva som gavs ut med kända artister eller grupper. Året var dock 1963, och varför man testade denna låt och inte Kiss Me Quick som fanns på samma EP känns onekligen lite märkligt. Det gick ju rätt bra ändå…
Elvis hade inte så värst många ettor på Tio I Topp, fem tror jag,det här en utav dom.
I USA gavs den ut som singel först 1966, i kölvattnet av succén med Crying In The Chapel, men floppade då totalt.
Bortsett från allt detta så är Joshua en av skivans bättre låtar. En snabb traditionell gospel utförd på ett utsökt sätt.
2) He Knows Just What I Need
Oklanderligt spelad och sjungen, ehuru kanske inte någon av skivans starkare kompositioner. En stämsång dock, som hela vägen är inget annat än imponerande.
He Knows What I Need blev på första pressningen felaktigt betitlad Jesus Knows Just What I Need.
Även denna låt är skriven av Mosie Lister och tidigare inspelad av The Statesmen Quartet.
3) Swing Down Sweet Chariot
Bra sväng och läcker solosång av Elvis. Definitivt ett av de starkare spåren.
4) Mansion Over The Hilltop
Återigen ett mycket fint arrangemang och ett strålande framförande, men lite trist och inte speciellt engagerande. Kan vara skivans svagaste kort.
Faktiskt, här kan man skönja aningens oren stämsång. Enda stället på hela LPn, så det får väl passera!
Mansion Over The Hilltop hade spelats in av The Jordanaires nio år tidigare.
5) If We Never Meet Again
Vackert, stilfullt och en fin komposition, men återigen lite väl släpigt.
6) Working On The Building
Och så avslutas skivan med ett av de absolut bästa spåren. Working On The Building är den kanske mest traditionella gospellåten på hela LPn. Den har också ett arr som skiljer sig en hel del från övriga spår med en gitarr i förgrunden och Millie Kirkham som sjunger som tagen från en kyrka långt in i den mörkaste amerikanska södern.
Slutar lite snopet alltför snabbt, skulle absolut kunnat vara betydligt längre än de 1.54 som den består av.
Det här var också sessionens sista inspelning som avslutades klockan åtta på morgonen.
Ja vad säga om denna skiva mer än som vad är sagt ovantill? Det finns ju inte så mycket att analysera eller lägga in i något slags mönster i rockhistorien direkt. Viktigt att förstå är att det här var en skiva som Elvis själv väldigt gärna ville spela in. Han fick också helt fria händer att välja låtar, diskutera arrangemang och produktion. Gospel låg honom hela livet väldigt nära hjärtat. Det är inte alls otänkbart att, om Elvis levat i dag, hade han fokuserat sig uteslutande på gospel och religiös musik. Så mycket hade den tidigare betytt och betydde fortfarande för honom och så stark var uppenbarligen hans tro, att han mitt i karriären som ungdomsidol väljer att spela in en hel LP med uteslutande religiösa hymner och där han på omslaget syns porträtterad som allt annat än en rebell.
Men Elvis tror på det som han sjunger. Skivan igenom så är Elvis röst och inlevelse på den absoluta toppen. Även den som inte alls gillar den här sidan musikutövande av Elvis måste ju medge att dennes sånginsats skivan igenom är snudd på oslagbar.
För, just det, det här är en gospelskiva, inget annat. För den som inte är förtjust i den formen av musik så är ju det här inte så mycket att dröja sig kvar vid, så är det. Jag förstår mycket väl om många slår bakut redan vid inledningstakterna på öppningsspåret His Hand In Mine. Personligen så tycker jag att skivan absolut växer ju mer man lyssnar på de enskilda spåren. De långsamma, på ytan lite tråkigare låtarna, har ändå samtliga oerhört fin sång från såväl Elvis som från The Jordanaires, något som gör det väl värt att ge skivan ett par extra chanser.
Ett mycket remarkabelt fakta är att hela skivan plus de två singlarna Surrender och Crying In The Chapel spelades in i en enda session, från sex på eftermiddan till åtta på morgonen. (Att Elvis var en nattmänniska är ju en sak, men hur höll sig kompmusikerna vakna och så på topp inspelningen igenom)?
Och, även om alla spåren kanske inte faller alla på läppen, så är det i sin genre väldigt väl genomfört på alla plan. Komp, arrangemang och framför allt sången är oftast på en rent mästerlig nivå. Surrender och Crying In The Chapel - singelsläppen - är ju två exempel på den vituositet som Elvis vid den här tiden var i besittning av. Framförallt Surrender känns som i stort sett omöjlig att toppa i sin stil. 1960, det kan vara det år då Elvis sångteknik stod på sin absoluta topp.
Men, även om det nu var så, hur kunde man spela in allt detta, och på ett så fullständigt oklanderligt sätt, i en enda session på fjorton timmar? Jag förstår bara inte. En annan fråga är varförman gjorde så. Kunde man inte kostat på sig åtminstone två inspelningsdagar? Och varför startade man klockan sex på kvällen med vetskap om hur mycket man hade framför sig.
Slutomdömet är lite knepigt att ge. Det rör ju sig om en platta med helt annan musik än den gängse.
Låt mig summera det hela i ett par konkreta rader:
Det här är gospel och religiösa hymner, inget annat.
Sånginsatserna - Elvis soloframträdanden och gruppens vokala ackompanjemang - är fenomenalt framförda hela skivan igenom.
Som vanligt på skivor med tolv låtar så är det varierande kvalitet på de olika bidragen. Ett par toppnummer finns, I Believe In The Man In The Sky, Working On The Building, Joshua Fit The Battle Of Jericho och Swing Down Sweet Chariot för att nämna några.
I stort sett allt annat ligger i något mitt i mellanskikt.
Några riktiga bottennapp är ändå svåra att hitta.
Ett par låtar är visserligen aningens släpiga, men är ändå otvivelaktigt av en hög musikalisk kvalitet. Big Boots från GI Blues - skivan innan - för att ta bara en i högen, var ju helt renons på någon som helst form av musikaliskt värde. Då är onekligen Mansion Over The Hilltop av en helt annan dignitet.
Med andra ord: en bitvis väldigt bra skiva med ett par spår med drag av transportsträcka, ändå som helhet en mer än godkänd platta.
Ett stort plus dessutom till det - återigen - formidabla ljudet på skivan. Klart, luftigt, fylligt, djupt och ja, vad mer? Precis som Elvis Is Back och GI Blues så är det ett ljud och en ljudbild som faktiskt trotsar beskrivning. Om ni någon gång hittar en originalpressning i bra skick så köp den, åk hem och njut av en fullödig upplevelse.
En sista reflektion: jag tycker att His Hand In Mine är den odiskutabelt bästa av de tre gospelskivor som Elvis spelade in. Klart bättre än den märkligt nog så ofta hyllade men rätt trista How Great Thou Art.
Återigen - för den som inte klarar av gospel så kan det här t.o.m. vara ett riktigt bottennapp i Elvis karriär, men det är det absolut inte för mig.
Mitt eget, högst personliga, omdöme blir faktiskt ganska högt.
Slutbetyg: En FYRA!
Popularity: 6% [?]
Permalink
12.31.11
Posted in Admin info, Min blogg
at 4:00 am
FÖRSTA FILMEN OCH FÖRSTA SOUNDTRACKET EFTER MILITÄRTJÄNSTGÖRINGEN
Tillbaka från Tyskland och rakt in på banan igen. Skivinspelning, Frank Sinatra-special, ny skivinspelning och, sju veckor efter hemkomsten, inspelning av soundtracket till den första filmen efter lumpen. Mycket kort därefer så påbörjades själva filminspelningen. Puh…
Och - för den som inte visste det - den första filmen som Elvis spelade in efter fullbordad militärtjänstgöring var en film om - en killes militärtjänstgöring.
Logiskt för en del uppenbarligen - obegripligt skulle man kanske kunna tycka. Två års stundtals ganska tuff lumpartid, och väl hemma så tar man det ett varv till och spelar in en film om alltihopa. En ganska bedrövlig sådan också, en film som dessutom mer eller mindre kom att stå som modell för de tjugosex följande spelfilmerna under de kommande åtta åren. Ett par försök gjordes alldeles efteråt, men då dessa inte alls fick samma genomslag som GI Blues faktiskt fick, så blev det i fortsättningen film av den digniteten i fortsättningen.
Ehuru fläckvis relativt underhållande så blev det ändå en epok så gott som befriad från allt vad konstnärliga ambitioner hette. Penningen kom att fullständigt styra hela skutan.
Billigaste tänkbara manusidé, tre veckors filmande och ett gäng snabbt ihoprafsade låtar somtrycktes in i handlingen och i bästa fall hade något litet med filmens handling i övrigt att göra.
Alla visioner om att göra Elvis till en ny James Dean eller sin generations Marlon Brando var helt bortblåsta. Och Elvis själv, den f.d. elektrikern och lastbilschauffören från Tupelo, han fick en million per film och log givetvis lite uppgivet hela vägen till banken. Varför skulle han gå tillbaka in i Sun-studion och spela in en LP med roots-rock ‘n roll som ändå bara de gamla hardcore-fansen skulle köpa när han i början på sextiotalet tjänade mer pengar än han i sina vildaste fantasier i sin barndoms Tupelo ens kunnat drömma om?
Vad skulle ni ha gjort i samma läge?
Vad än svaret blir, HÄR, sex veckor efter hemkomsten från Tyskland, så går Elvis in i RCAs studio i Hollywood för att spela in soundtracket till filmen GI Blues, och i DET ögonblicket så börjar artisten Elvis långsamt att dö.
27:e april 1960 så sätter det igång. Varvat med en del toppnummer, skivan är klart bra bitvis, så blir det även Big Boots, Wooden Heart och Didja Ever, låtar som i grund och botten är en ren och skär förolämpning mot den gudabenådade talang som Elvis var. Och värre skulle det bli…
I viss mån så var redan julskivan från 1957 någonstans där i samma division, men den kan man förklara bort med att det nu var en julskiva, och - mycket viktigt - det kom inte ut tre julskivor om året, som det understundom blev i fallet med filmskivorna.
Alltså: 27.e april 1960 så startade den långa utförsbacken som vid vissa tillfällen skulle ta sig rent makabra uttryck. Visst, det tillhör myten att mannen som älskade att stå på scen framför en publik kastade bort åtta av sina bästa år på att gömma sig för sin publik och istället spela in alla dessa totalt meningslösa filmer, den ena sämre än den andra, men kunde inte den tiden och de resurserna använts på ett bättre sätt? Det är ungefär som om Zlatan vid tjugofem års ålder skulle ha slutat spela och i stället börjat jobba som tillverkare och utprovare av fotbollar. Visserligen skulle han ändå fortfarande vara i branschen, men…”är det inte spela själv som han ska göra?” skulle väl alla fråga sig.
Nej, jag tror bestämt att världen hade varit en bättre värld om Elvis struntat i sina filmer och i stället fortsatt att göra riktiga skivor och turnerat världen runt…ända fram till i dag.
GI Blues är nu trots allt vad jag skrivit upptill en bitvis ganska bra skiva. Utan att ha något riktigt toppnummer så finns det ett par klart godkända låtar, tyvärr dock varvade med en del mindre bra saker…
Här kommer skivan låt för låt!
GI BLUES Utgiven 1960 på RCA Skivnummer LSP 2256
SIDA 1
1) a) Tonight’s All Right For Love
Baserad på Geschichten Aus Dem Wiener Wald op. 325 av Johan Strauss d.y., eller Tales Of The Vienna Woods på engelska (känner ej till den svenska titeln).
Jag gillar den här låten! Har alltid gjort. Vacker komposition, fint arr, snygga harmonier och en Elvis som verkar ha tyckt att det var riktigt roligt att sjunga låtar gamla som gatan. Love Me Tender, Are You Lonesome Tonight, It’s Now Or Never, lite senare Surrender, för att ta några exempel, och här en gammal Straussvals!
En kanonöppning på skivan (för att vara lite vitsig).
1) b) Tonight Is So Right For Love
Men vad är det här nu då? 1) b)???
Jo! Av rättightesskäl så fick inte den här versionen - som fanns på de amerikanska och engelska utgåvorna ges ut i övriga europa. Så, detta är Barcarolle av Offenbach ur Hoffmans Äventyr, en opera från 1881, och det är den låten som inleder de amerikanska och engelska utgåvorna av GI Blues.
Arrangemangsmässigt och stilmässigt påminner de två låtarna mycket om varandra. Texter och titlar är näst intill identiska och dom går båda två i samma tempo, men det är ändock två olika kompositioner.
Personligen så föredrar jag nog den här, den anglosaxiska utgåvan med Barcarolle som är riktigt, riktigt bra, framför allt för att Elvis gör en helt fenomenal vokal insats. Jodå, Elvis hade ledigt kunnat bli en av världens främsta operasångare om han siktat på det. Utan att anstränga sig ett dugg så gör han en smått makalös version (rockversion) på denna välkända aria.
2) What She Really Likes
Poplåt i shuffle-tempo. Ett, tätt, gungande komp och en Elvis som såsom oftast anno 1960 levererar det han ska. Precis som inledningsspåret är What She Really Likes befriande fri från de grabb-körer som senare på skivan skulle komma att invadera ett stort antal spår på plattan.
Helt klart en av skivans starkaste kort.
3) Frankfurt Special
Jo, filmmusik är ju alltid filmmusik och man kanske ska ha det i bakhuvudet lite grann vid bedömningen. Frankfurt Special är den typ av låt som skulle ha kunnat vara riktigt bra om det hade varit en annan text och ett annat arrangemang på den. Så är det bara, men nu är den en del av ett soundtrack till en film, och då blev det som det blev.
Kompet, som ska imitera ett tåg som rullar fram, är kanske roligt första gången “Grabbarna-på-luckan-kören” och den tramsiga texten gör att det blir svårt att ta på allvar. Elvis sjunger som vanligt på skivan lysande och det proffsiga kompet imponerar verkligen, men det räcker inte riktigt hela vägen då materialet i grunden bara är en massa larv.
4) Wooden Heart
Visst, den här lättsamma lilla låten har väl sina poänger, om inte annat så sjunger Elvis riktigt bra här, menmjäkig och uttjatad är väl ingen överdrift. Jag hade personligen ganska svårt för den redan från första gången som jag hörde den.
Släpptes som singel i Europa och kom att toppa englandslistan. I USA så hamnade den 1964 som b-sida på julsingeln Blue Christmas men floppade totalt! Det enda singelsläppet från GI Blues.
5) GI Blues
Småtöntig låt med lite corny text, men det här är ju faktiskt en rock ‘n roll-låt, och det var länge sen Elvis vid det laget hade klämt ur sig en sådan. Riktigt bra sång, Elvis försöker faktiskt krama ur det han kan ur GI Blues.
Kompanikören och det i längden rätt trista “hepp-two-three-four” drar obönhörligen ner slutintrycket. Skulle vara sjysst att få höra GI Blues med en alternativ mix utan grabbgängets hojtande och kanske till och med en vettig text. Detskulle ha blivit en riktig pärla.
SIDA 2
1) Pocketful Of Rainbows
En av skivans absoluta toppnummer. Under sextiotalet spelade Elvis ofta in en egen form av ballad med ett snudd på minimalistiskt komp där rösten för det mesta verkligen kom till sin rätt. Detta dök ofta upp på filmskivornas bonuslåtar eller på de få LP-skivor som inte var soundtracks, men även då och då på själva soundtracken. Som här. En riktig pärla.
Ett litet minus dock till en lite väl ivrig basist som inte förstått det där med minimalistisk.
2) Shoppin’ Around
Och så ytterligare en till rockare! Helt i stil med Elvis sena femtiotal, men - lite märkligt - nästan helt i avsaknad av det ös och den intensitet som låtarna alltid hade i den vevan. Inte Elvis fel, det är kompmusikerna som spelar märkligt lamt och komtrollerat.
3) Big Boots
Skräp som går alldeles utmärkt att skratta åt. Inget annat. Helt obegripligt att Elvis inte slog näven i bordet på ett tidigt stadium i sin filmkarriär och sa ifrån att det här, det var han alldeles för bra för att ens röra vid.
4) Didja Ever
Nej, det här håller inte. Väl genomförd, fint arrangerat och tacklad på ett seriöst sätt, men det här är i botten trams och ingrediens i en tämligen fånig film.
5) Blue Suede Shoes
Nyversion på klassikern från 1956.
Kanon, faktiskt, men ändå ljusår från intensiteten och trycket på originalet. Så, sett ur den synvinkeln så blir det något av en besvikelse.
6) Doin’ The Best I Can
Tråkigt, segt, mjäkigt och en helt ovärdig avslutning på skivan!
GI Blues är en skiva som i sin helhet är betydligt mera femtiotal än plattan innan - Elvis Is Back. En hel del rock ‘n roll, men tyvärr på en sällsynt tam nivå som sällan nåddes även i de svagaste ögonblicken under perioden före lumpen. Ändå…GI Blues är kanske det bästa soundtracket av alla från sextiotalet. Det som är bra är helt klart godkänt, men bottennappen och de överlag alldeles för hurtiga arrangemangen dar dock kraftigt ner helhetsintrycket.
Märk väl dock: GI Blues sålde, utan att ha en enda samtida hitsingel, tre gånger så mycket som Elvis Is Back hade gjort. Känns smått obegripligt, men just så var det. Konsekvensen från Elvis-staben blev nog att man i fortsättningen tog väldigt lätt på det där med musik med allvar och karaktär i sig och i stället la emfas på ytlig, lekfull tramsmusik. Tyvärr.
GI Blues är ändå, som tidigare sagt, en helt godkänd platta. Värre saker väntade runt hörnet…
Slutbetyg: En stark TREA
Popularity: 8% [?]
Permalink
12.28.11
Posted in Admin info, Min blogg
at 3:02 am
I mars 1960 så muckade äntligen Elvis efter två långa års militärtjänstgöring.
Om någon trodde att denne skulle ta igen sig i någon månad efter lumpartiden så trodde han eller hon fel. Lite drygt två veckor tog det innan kon hade hittat tillbaka till båset igen, dvs att Elvis återigen stod i skivstudion. Efter de första två inspelningsdagarna så väntade en “hemkomstspecial” med Frank Sinatra (av alla människor). Kort tid efter detta skulle inspelningarna från den första filmen efter lumpen börja spelas in - GI Blues. (Inte undra på att Elvis dog i förtid…)
Nåja, den LP som kom ut av inspelningarna i mars och april, Elvis Is Back, visade klart och tydligt att Elvis ingalunda hade abdikerat från sin tron. Tvärtom, om något så var hans röst ännubättre än innan militärtjänstgöringen. Elvis Is Back och de sex singellåtar som spelades in under dessa fyra inspelningsdagar är ett häpnadsväckande dokument över en artist som vid det här laget verkade sakna alla tänkbara gränser.
En minimalt förberedd inspelning - ett par av musikerna trodde när de kom till studion att det var en session för Jim Reeves - inga repetioner utan fem, sex max tio tagningar på varje låt - ibland t.o.m. mindre än så - sen fick det räcka. Snabbt vidare till nästa låt.
Och resultatet blev varje gång helt makalöst.
It’s Now Or Never, Fever, Soldier Boy, Make Me Know It, A Dirty Dirty Feeling, Are You Lonesome Tonight och Reconsider Baby - bara ett axplock av låtar med väsensskilt olika stilar som spelades in under dessa dagars sessioner.
Oerhört imponerande bara det.
Här kommer plattan, låt för låt.
ELVIS IS BACK Inspelad 1960 på RCA Skivnummer
SIDA 1
1) Make Me Know It
För den som hade det minsta tvivel på Elvis fortsatta status som sångare så behövdes det inte mer än de inledande takterna på Make Me Know It för att förstå att all oro var helt obefogad. Make Me Know It är en perfekt start på Elvis nya decennium. En rak rockare sjungen och framförd på ett inget annat än lysande sätt. Sånginsatsen är helt enkelt sensationellt bra. Helt klart hade Elvis tagit väldigt väl hand om sin röst under tiden i Tyskland.
Make Me Know It inte bara inleder skivan, den är också den allra första låten som spelades in efter återkomsten från militärtjänsten. 15 dagar efter muck startade denna den första inspelningssejouren, som var skräddarsydd för att ge ut en LPskiva för att markera Elvis återkomst till moderlandet.
Make Me Know It hamnade som B-sida på It’s Now Or Never…i Europa, men inte i USA.
Kunde utan tvivel t.o.m. ha släppts som singelframsida, på båda sidor av Atlanten dessutom. Enligt mig så är Make Me Know It betydligt starkare än Stuck On You, inspelad vid samma tillfälle, vilken kom att bli Elvis första singel efter militärtjänstgöringen
Make Me Know It skrevs av Otis Blackwell, samme man som tidigare gjort All Shook Up och Don’t Be Cruel.
2) Fever
En av Elvis klassiker, även om inte heller den gavs ut på singel.
Lustigt nog så är Fever den enda låten från denna eminenta skiva som stadigt förekom i Elvis live-repertoar på sjuttiotalet.
Men, hur läcker Fever än är så tycker jag att det är ett lite onödigt tempofall efter den helt lysande inledningen. Den hade kunnat avsluta sida 1 eller kanske inlett sida 2. Här i inledningen så känns den - med sina tre och en halv minut - en smula malplacé.
Fever vet jag har spelats in i utmärkta versioner av Little Willie John, jag tror att det är originalversionen, och Sarah Vaughan, men åtskilliga fler har artister har försökt sig på den. Den största hiten hade Peggy Lee 1958 med en minnesvärd version och med ett arrangemang som Elvis följer nästan in i detalj.
Märk väl, innan Elvis gjorde Fever så ansågs den mer eller mindre vara en jazzstandard!
Ytterligare en liten poäng: även Fever skrevs av Otis Blackwell, dock denna gång under psedonymen Davenport.
3) The Girl Of My Best Friend
En hit i England - våren 1977…! Men, ehuru en låt med klar potential så släpptes inte heller den på sin tid på singel i USA. I det här fallet så är det snudd på vrickat, för här är det fråga om en kassaskåpssäker hit.
Lite tråkigt är det att Elvis röst här låter aningens tunn - främst på sticket - något som man ytterst sällan hörde annars i denna epok. Det gör att helhetsintrycket sjunker en liten grann, men bara ytterst marginellt. Det är förbålt bra ändå.
4) I Will Be Home Again
Väl framförd version av Golden Gate Quartets mindre hit från 1949.
Något så ovanligt för Elvis som en duett, men vem är det då som sjunger så vacker stämsång då? Jo, ingen annan än spelevinken och pajasen Charlie Hodge! “The guy who gives me my scarves and my water” som Elvis ofta presenterade honom som, hade faktiskt en förbluffande bra sångröst. Mer om honom lite längre ner på sidan.
5) Dirty, Dirty Feeling
Något som kan liknas vid rock ‘n roll, kanske ändå inte. Nåja, det är faktiskt det närmaste den rena rock ‘n roll som så markant dominerade Elvis femtiotal som man kommer på Elvis Is Back.
Men det här är ändå, oavsett genre, inget annat än ett litet mästerverk. Elvis i högform och ett komp som mer eller mindre går fram som en ostoppbar ångvält.
Tragiskt nog så kom man att återanvända Dirty, Dirty Feeling fem år senare för filmen Tickle Me. Scenen där denna lilla pärla skändas är så bisarr att det bara kan ses som ett sjukt skämt.
6) Thrill Of Your Love
Elvis sjunger med en djup bluesstämma på versen för att på sticket gå uppåt i registret. Just där så låter han snudd på som på LPn From Elvis In Memphis - som skulle komma att spelas in drygt åtta år senare! Jodå, det är en riktig rökare det här också. Lysande sång, suveränt komp och en utmärkt komposition av Stanley Kesler - som också skrev Playing For Keeps som Elvis spelade in 1956.
SIDA 2
1) Soldier Boy
En förmodligen helt omedveten - men ändå - flirt med det femtiotal som precis gått till historien, men där Elvis fanskara några år tidigare hade upptäckt sin idol. Soldier Boy är mycket riktigt djupt rotad i femtiotalet - 1955 så var den en hit för gruppen The Four Fellows.
Sånginsatsen, kompet och arrangemanget är lysande. Jag vet att jag är tjatig,men…varför gav man inte ut Soldier Boy som singel?
2) Such A Night
Enligt mig - i stark konkurrens - plattans starkaste spår. Och inte nog med det, Such A Night är enligt mig en av Elvis bästa insatser någonsin. Ett komp som slår det mesta med hästlängder och en Elvis som mer eller mindre är som en naturkraft. Vad låten syftar på behöver vi ju heller inte ha någon större tvekan om när vi kommer till de sista takterna före finalen…
“Men det här var väl en hitsingel?” kanske ni undrar? Jo, RCA gav ut den, men först drygt fyra år senare när Elvis popularitet närmade sig absoluta nollpunkten, och den tog sig heller inte högre upp på USA-listan än plats 16. En utgivningspolitik som jag bara inte kan förstå, hur mycket jag än grubblar.
3) It Feels So Right
Elvis på ett ovanligt bluesigt humör. Även denna låt kom att, i likhet med Dirty, Dirty Feeling, att återanvändas i filmen Tickle Me fem år senare, men i det här fallet så var det i ett betydligt roligare sammanhang. Scenen där It Feels So Right påminner faktiskt lite grann om Loving You från 1957.
4) The Girl Next Door Went A Walking
Upptempo-pop av högsta kvalitet. Även detta låter, som så mycket annat på skivan, som något med klar hit-potential.
5) Like A Baby
Och så ytterligare en blues. Ännu tyngre, ännu djupare än It Feels So Right även om sticket går aningens mer åt pop.
Mycket imponerande sånginsats.
6) Reconsider Baby
Och så en avslutning som som är något av den mörkaste blues som Elvis någonsin spelade in. En hit med Lowell Fulson 1954 och något som Elvis lekt med fram och tillbaka redan på Sun-tiden. Stod egentligen inte på schemat och klockan var sex på morgonen, av förståeliga skäl ville folk hem och sova, men Elvis insisterade på ett försök på denna låt som de flesta i studion aldrig tidigare hade hört. Två tagningar, sen var det klart, och en av Elvis starkaste sånginsatser var ett faktum.
Reconsider Baby dök då och då upp på sjuttiotalets livekonserter.
Som tidigare nämnt, det är lite grann med Elvis Is Back som det var med dennes allra första skiva: ett helt gäng singellåtar från samma inspelningstillfälle - sex stycken i detta fall - kom inte med på LPn.
Men där det på debutskivan var en svaghet - låtarna som kom att ersätta Heartbreak Hotel och andra klassiker var gammalt, överblivet material från Sun som redan varit ratat och klassat som undermåligt - så var det snudd på tvärtom på Elvis Is Back. Här finns helt enkelt inga svaga spår. Jag kan faktiskt sträcka mig så långt som att säga att nästan varje spår på Elvis Is Back hade kunnat ges ut som singel, med stor framgång dessutom, och låtar som It’s Now Or Never och Are You Lonesome Tonight skulle kanske bara gett skivan ett mer splittrat intryck.
Men hur mycket Elvis röst än hade mognat och förädlats under de gångna två åren, och hur väl genomförda låtarna på skivan än var så stod det nog klart för de flesta: dagarna med Good Rockin’ Tonight och My Baby Left Me var över och en ny era var här.
Ljudet, spelet, produktionen hade tagit ett riktigt stort kliv framåt. Borta var den nyfikna, avantagardistiska rock ‘n rollen, med sina ständiga infall och nya idèer där egentligen inget kunde bli fel, då det ännu inte fanns ett facit. Allt till förmån för en betydligt mer korrekt framförd och planlagd popmusik, dessutom med ett kristallklart sound ljusår från Sun-tidens ekokammare. Men vad spelade det för roll när det lät så bra som det nu gjorde!?
En ny era var helt enkelt kommen.
Elvis Is Back! Jo, nog var han det allt, och det med besked. Den här skivan är helt enkelt en av de bästa skivorna han någonsin gjorde. Ja, jag kan till och med gå så långt som att säga att om man tar bort samlingar och liveskivor så kan Elvis Is Back vara Presleys allra bästa skiva under dennes tjugoett år långa LP-karriär!
Tyvärr så skulle krutet ganska snart bli både fuktigt och genomdränkt med en hel räcka med minst sagt mediokra musikaliska äventyr. Men det är en helt annan historia, och den kan vi ta när vi kommer dit.
Singelskivor, ja! Faktum är alltså, om man läser det ovanstående noga, att inte en enda låt från den här skivan släpptes som singel i USA vid tiden för plattans släppning. Such A Night kom som 45-varvare drygt fyra år senare och blev då - i konkurrens med den nya generationen av popband och artister - mer eller mindre en flopp. It Feels So Right hamnade 1965 som b-sida på (Such An) Easy Question och försvann fullständigt.
I ställe så satsade RCA på sex andra låtar, inspelade vid samma sessions som ovanstående låtar, som det årets singlar. Dessa var:
Stuck On You/ Fame And Fortune
It’s Now Or Never/ A Mess Of Blues
Are You Lonesome Tonight/ I Gotta Know
Samtliga tre a-sidor kom att toppa USA-listan, medans de två sistnämnda gjorde det i England.
Men tänk efter nu, gott folk: Elvis hade legat i lumpen i två år, han hade inte gjort en enda konsert under den tiden och inte haft en skivinspelning på ett år och nio månader. Sen kommer han hem och spelar in arton låtar på fyra inspelningsdagar, och allt är fullkomligt suveränt!!!
Den sista stressiga dan, 4:e april, spelar gänget in nio låtar. Hur gick det till? Ja säg det?
En sak är dock klar, den som försöker påskina att Elvis bara var någon slumpmässigt vald marionett, som gick hem hos tjejerna, och att det lika gärna kunde ha blivit vilken lallare som helst som hade råkat gå förbi just då i rätt ögonblick (en del “seriösa” musikskribenter har ju på fullt allvar hävdat det under årens lopp), den människan har inte en aning om vad han babblar om. Elvis Aaron Presley var ett geni, punkt slut.
Charlie Hodge då? Jo, denne så missförstådde och ofta, även av Elvis själv, förlöjligade person som sjöng en så fin duett med Elvis på I Will Be Home Again var faktiskt en mycket viktig kugge i Elvis-maskineriet från 1960 och framåt. Elvis och Charlie stötte på varandra redan runt -55, då Hodge i sin gospelkvartett faktiskt hade en större karriär än Elvis själv. De två stötte av en lycklig slump ihop med varandra under grundträningen på Fort Hood i Texas och blev genast tajta polare. Även Hodge åkte över till Tyskland och kom där att regelbundet träna Elvis i sångteknik, något som är förklaringen på hur Elvis efter lumpen var en tekniskt ännu bättre sångare än innan. It’s Now Or Never och Surrender, båda inspelade strax efter hemkomsten, är ju två tidlösa mästerverk i konsten att sjunga tekniskt fulländat.
Så utan den lille parveln som fick utstå så mycket nedvärderingar, och blivit så förminskad under åren (mest utmålad som någon slags ryggdunkande, lycksökare), så hade Elvis karriär blivit - ja, om inte annat, så åtminstone annorlunda.
Slutomdömet kan bara bli ett.
Slutbetyg: En FEMMA!!!!!!!!
Popularity: 8% [?]
Permalink
11.04.10
Posted in Admin info, Min blogg
at 3:25 am
BASSE WICKMANS UPPFÖLJARE TILL DEN FRAMGÅNGSRIKA DEBUTEN
Egentligen så skulle ju Basse Wickman vara hetare än någonsin i dag. Hans countryrock-influerade pop är ju faktiskt nånting som är betydligt mer gångbar i dag än då hans skivor släpptes. Svenska artister som Kristofer Åström och Kristian Kjellvander har ju en “cred” med sin musik som dom förmodligen skulle ha svårt att att ha haft för 35 år sen.
Den gode Basse nämns dock sällan eller aldrig när svenska artister i countryrock-facket ska nämnas i media. Och varför? Basse var ju onekligen en av föregångarna på den scenen i vårt land. Det troliga svaret på den frågan är nog att Basse helt enkelt var så tidigt ute att de som skriver om svensk musikhistoria inte ens var påtänkta när denne startade sin musikkarriär.
Visst, den senaste skivan tillsammans med Magnus Lindberg fick en hel del uppmärksamhet, men om vi tar Basse Wickmans 70-tal så pratar vi plattor som ingen, mig veterligt, har skrivit en rad om på decennier.
Ändå så har Basse haft en lång och klart intressant karriär att blicka tillbaka på. Musicerandet började faktiskt i hans fall redan i mitten av 60-talet.
Från The People via Baby Py Grandmothers till Claes Diedens kompgrupp så stod Basse till slut ensam framför micken. Singeln I Wanna Change My Life letade sig in på Tio I Topp 1973.
LPn Changes blev en hyfsad försäljningsframgång. Uppföljaren släppt ett år senare, det är den LPn som ska avhandlas den här gången.
BASSE WICKMAN “TILL LOVES COME AROUND” Utgiven 1974 på Polydor
1) Illusion
Första låten klockar in på ganska så exakt 1.40. Basse med bara ett piano som ackompanjemang, mer en epilog än en låt. Inget märkvärdigt, inget speciellt, tämligen så anspråkslöst. Men Basses röst är faktiskt helt till sin fördel här, och det känsliga pianot spelar ett par riktigt snygga harmonier så att det ändå blir något av substans över det hela.
2) It Ain’t Easy
Och så pang bom in i den country-pop-rock som man så väl förknippar med Basses tidiga skivor. En snabb upp-tempolåt med stark melodi och stämsång rejält influerad av Eagles.
Men det här var väl ändå snudd på att ta i lite väl mycket…
Att spela in en låt som i sin komposition, utförande och arrangemang är som en blåkopia på just Eagles och kalla den för It Ain’t Easy när nämnda Eagles två år tidigare haft en hit med titeln Takin’ It Easy är ju ganska så djärvt. Jag menar: INGEN som hör det här tänker inte på Eagles efter ungefär tio sekunder. Jag menar, var finns Basse Wickman i det här?
Nåja, det här är ju hur som helst inte en plankning, bara starkt influerat av något, och är även ett mycket gott hantverk, inte tu tal om det. Det är möjligtvis stämsången, som inte sitter helt som den ska både här och där, som man kan ha invändningar mot.
Faktum är hur man än vrider och vänder på det att det känns ganska så opersonligt. Inget sticker riktigt ut, varken Basses sång eller kompet - som helt klart funkar men som aldrig ges något utrymme att profilera sig.
Det tänder till ordentligt en gång i låten, och det är faktiskt på gitarrsolot - framfört av Janne Schaffer. Stilenligt och ett bevis på Jannes bredd och kompetens.
I övrigt så blir det kompetent, inte mer.
3) Amy
En långsam ballad dock i ungefär samma anda som låten innan. Här tycker jag att Basse lägger in lite mer av personlighet i sitt framförande. Snygg komposition och läckert lirad steel-guitar.
4) I Don’t Care, Do You Mind?
Jo nog hade Basse lyssnat på Neil Youngs After The Goldrush innan han skrev den här låten. Låter snudd på som överblivet material från den plattan. Allt känns ganska så oklanderligt, men återigen störs jag av att det där med ohejdade influenser från andra artister. Det här låter mer som en Neil Young-cover på en icke-existerande låt än som en Basse Wickman-skapelse. Basses efterapning av Youngs nasala röst och vibrato som kronan på verket gör att det här känns som ett magplask.
5) River
Ordlöst 35 sekunder långt mellanspel. Kunde varit snyggt men det känns aningen poänglöst och är heller ej riktigt klockrent i sitt utförande.
En udda poäng är taktarten: 7/8 + 8/8! Inte så vanligt i populärmusik överhuvudtaget.
6) Nobody Home
Tillbaka här till Eagles-influenserna, men onekligen så är det en ganska så snygg låt. Lite väl rudimentärt komp som känns ganska så stelt, (första tagningen utan föregående rep?).
Allt lyfter dock rejält med den steel-guitar som snyggt och stilrent fyller ut diverse hål i kompet.
Sida 2
1) You Make Me Feel Alive
Här är något som liknar ett presumtivt singelsläpp. Snudd på riktigt, riktigt bra. Stämsången som här och var på skivan känns lite svajig sitter bra här, och höjer verkligen låten.
Det här är en genomtänkt komposition med en “hook” som fungerar, ett snyggt stick och bra spel i kompet.
Utan tvekan en av plattans bästa låtar.
2) Silver Strings
Återigen ett i grunden starkt spår som kunde ha varit en riktig rökare, faktiskt en plattans starkare kompositioner, men den stämsång som är oren över gränsen för vad som är acceptabelt gör att alltihopa i stort sett kör ner i diket.
Onödigt, hade jag varit producent så hade jag bara dumpat stämsången vid mixningen.
Dock pryds låten av ett snyggt akustiskt gitarrspel.
3) Always
Ehuru kort ändå en av de låtar som verkligen sticker ut, kompositions- spel- och produktionsmässigt.
Mycket snyggt, läckert komp med ordentligt driv och mästerligt spelade gitarrer.
Dessutom en Basse som här verkligen leverar.
Märkligt nog så är det en helt annorlunda ljudbild på den här låten än på övriga LPn.
4) Somehow, Somewhere, Someday
Ett spår som även det hör till plattans bättre.
Det blir hela tiden ett snäpp vassare när det är en gedigen låt i bakgrunden i stället för de ibland lite konturlösa spåren som mest bara är en räcka av ackordsföljder utan en stark melodi i botten.
Här är det genomgående riktigt bra. Förutom en bra låt också en tät produktion, kören precis lagom i bakgrunden och ett snyggt stråkarrangemang i botten.
Även här pratar vi ett av de bättre spåren på skivan.
5) I Miss You
Och så en tvärnit in i skivans kanske tråkigaste låt. Ingenting händer under detta släpiga pekoral. Ett typexempel på det jag beskrev tidigare, om någon nu undrade vad jag menade.
Man kan snudd på misstänka att det hade delats ut valium i studion innan inspelningen. Time passes slowly nämns i en fras. Jodå, här släpar den sig fram…
Det enda som får lyssnaren att reagera är de instrumentala mellanspelen på akustisk gitarr.
Var det här en utfyllnad inslängd i sista minuten för att få plattan lite längre?
6) Till Love Comes Around
Titelspåret.
Och så avslutas alltihopa med en kort - c:a en och en minut och tjugo sek. - men kärnfull country-pastisch med kort vers och refräng som direkt därpå glider in i en coda med pappa Putte på klarinett. Helt OK, men kanske inte mer än roligt.
Summa summarum:
En hel del bra kompositioner, Basse har helt klart förmågan att sätta ihop låtar som funkar, men det blir här och var, på något märkligt sätt, ändå några rejäla bottennapp. Ibland får jag en känsla av att man satsade mycket på vissa låtar medans andra fick klara sig med en grund och några sångpålägg som fick bli som dom blev.
Och, dessutom, sett till helheten så har den här skivan ändå svårt att greppa tag i lyssnaren.
Som jag hela tiden hintar åt: även när det låter som bäst så är det helt enkelt för opersonligt, pricken över i fattas alltför ofta. Var finns artisten Basse Wickman i alltihopa?
De ideal som Basse har - Jackson Browne, Eagles, Poco, Neil Young etc. - är dessutom så oerhört svåra att nå upp till att det så gott som aldrig kan bli just så bra som han från början hade tänkt sig. En stämsång som snudd på plattan igenom aldrig är annat än nästan bra sänker helhetsintrycket rejält.
Basses egna vokala insatser tål också att diskuteras. Ibland funkar det med hans lågmäldhet, alltför ofta så låter han dock på tok för försiktig. Det är som om han inte riktigar litar på sin egen förmåga och aldrig vågar ta i det där lilla extra.
Tre veckor inlåst i en källare med en samtida Caroline af Ugglas innan inspelningen hade kanske gjort susen?
Nåja, det här är långt ifrån dåligt. De invändningar som jag har vägs upp till stor del av det här och där dyker upp riktigt starka kompositioner. Spelet är också oftast av högsta kvalitet, snudd på överkurs då en del låtars bästa partier är just de instrumentala partierna.
Och - ej att förglömma - Basse var här i början på sin karriär, en karriär som är i full gång än i dag med hans samarbete med Magnus Lindberg. Någonstans måste man börja, vare sig Dylan, Beatles eller Neil Young varken toppade sina karriärer eller var speciellt orginella i början på sina karriärer!
Slutbetyget blir hur som helst någonstans mittimellan; det är aningen för mycket som drar ner helhetsintrycket för att det ska bli högre än vad det är, men det som funkar är tillräckligt bra för att det ändå ska bli godkänt.
Det är med andra ord som så ofta med LP-skivor: en del är bra, annat är mindre bra!
Slutbetyg: En trea!
Popularity: 45% [?]
Permalink
08.15.06
Posted in Admin info
at 6:12 pm
Klicka på följande länk och rösta på Mickes Blogg
Under de två dygn bloggen har varit uppe så har hela 281 besökare läst om Mickes bryderier, och vi vill ha ännu fler!
Det går även att hitta till bloggen via Bloggkartan.se om man söker på Södermalm, eller klickar HÄR!
Glöm ej att under varje inlägg kan man klicka på “Comments”, och således skriva sin egen kommentar, eller läsa andras!
/admin
Popularity: 10% [?]
Permalink
Loading ...
