01.07.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #12 ”His Hand In Mine”

Posted in Admin info, Min blogg at 2:27 f m

ELVIS FÖRSTA GOSPEL-LP

December 1960 – och så kom då Elvis tredje LP efter hemkomsten från lumpen som hade inträffat mindre än åtta månader tidigare.
Ja…inte låg han på latsidan direkt i den perioden, grabben från Tupelo. Det spelades för den delen in ett par filmer under de här månaderna också…

”His Hand in Mine” är alltså den första gospel-plattan av de tre som Elvis Presley spelade in under sin karriär. Redan 1957 hade han släppt ”Peace in the Valley, en EP med religiöst material, men det här är den första fullängdaren med enbart gospelmusik.
Musiker på skivan var Hank Garland och Scotty Moore på gitarr, Bob Moore på bas, Floyd Cramer på piano samt på trummor Buddy Harman och DJ Fontana.

HIS HAND IN MINE Utgiven på RCA 1960 Skivnummer LPM 2328

SIDA 1

1) His Hand In Mine
Öppningsspåret kan nästan känns lite väl släpigt och körarrangemanget är aningens ”over the top”. Jag hade nog föredragit ett lite naknare arr. Ser man bortom det så är det imponerande framförande på alla plan. Intressant är det att höra när Elvis på verserna sjunger med en djup basstämma, något som han sällan eller aldrig gjorde annars. Stämsången på refrängerna sjungs av Elvis kompis Charlie Hodge.
”His Hand in Mine” är tagen från gospelkvartetten Statesmens reportoar. Jake Hess var den mest kände solisten i Statesmen och en av Elvis största sångförebilder. Mosie Lister, solisten i Statesmens första inkarnation hade skrivit ”His Hand in Mine”.

2) I’m Gonna Walk Dem Golden Stairs
Här kommer en snabb, mer traditionell, gospel – mycket väl genomförd av Elvis, The Jordanaires och kompmusikerna.
Lustigt egentligen, här växlar Elvis och hela gänget från rock till gospel från ett inspelningstillfälle till ett annat…och det låter som om de aldrig gjort något annat.
Proffs är ett annat ord för det.
Floyd Cramer imponerar stort på det här spåret med ett elegant spel.
Finalen är här helt lysande och ”I’m Gonna Walk dem Golden Stairs” är ett av skivans allra starkaste spår.

3) In My Fathers House
Här är vi tillbaka till det släpigare, men även här så är det så att lyssnar man bara på vad som händer på låten så hör man återigen hur oerhört snyggt framfört allting är.

4) Milky White Way
”Milky White Way” är en gospel med en stark blueskänsla i sig. Elvis går helt upp i det som han gör här, sånginsatsen är här inget annat än helt lysande. Det här är fullt i klass med det bästa av det bluesinfluerade från Elvis allra tidigaste år.
Faktum är att Elvis kanske aldrig mer efter den här inspelningen skulle komma att sjunga blues med samma ledighet och självklarhet som han gör här. Lite vemodigt är det nog att karriären inom kort skulle få ett radikalt annorlunda fokus…
”Milky White Way” är en pärla i Elvis låtkatalog.

5) Known Only To him
Återigen en lugn hymn som skulle kunna kännas lite väl släpig, men Elvis och The Jordanaires sjunger så vackert att man omgående glömmer bort det lite sävliga kompet.
”Known Only To Him” är i all sin enkelhet men i sin skönhet faktiskt ett toppnummer.

6) I Believe In The Man In The Sky
Skivans starkaste nummer.
Efter inledningens fria tempo glider allt rakt in i ett sanslöst sväng. En mycket stark komposition, snygga harmonier, suveränt spel och en makalös sånginsats från Elvis och The Jordanaires bäddar för något alldeles extra. Efter liveinspelningen av How Great Thou Art från 1974 är det här min personliga gospelfavorit med Elvis. Det här är inget annat än en ren njutning att lyssna på.
”I Believe in the Man in the Sky hamnade som B-sida på Crying In The Chapel som blev inspelad under samma session men som släpptes på skiva först fem år senare.
”I Believe in the Man in the Sky” är även den tagen från Statesmen Quartets repertoar.

SIDA 2

1) Joshua Fit The Battle
”Joshua Fit the Battle” har äran att ha legat etta på Sveriges Radios program Tio I Topp! Förmodligen är Sverige det enda landet i världen där den var en hit – och listetta dessutom. Lite märkligt även med tanke på att ”Joshua Fit The Battle” i Sverige inte ens gavs ut som singel, men väl på EP. Sveriges Radio hade vid den tidpunkten den policyn att testa en låt på varje EP-skiva som gavs ut med kända artister eller grupper. Varför man inte testade den den på pappret givna hiten Kiss Me Quick som låg på samma EP känns kanske ändå lite märkligt. Nåja, det gick ju rätt bra ändå…
Elvis hade inte så värst många ettor på Tio I Topp, fem tror jag – ”Joshua Fit the Battle” är alltså märkligt nog en utav dem.
I USA gavs den ut som singel först 1966, i kölvattnet av succén med ”Crying in the Chapel”, men den floppade då totalt.
Bortsett från allt detta så är Joshua en av skivans bättre låtar. En snabb traditionell gospel utförd på ett utsökt sätt av hela ensemblen.

2) He Knows Just What I Need
Oklanderligt framförd och sjungen, även om det inte är någon av skivans starkare bidrag.
”He Knows What I Need” blev på första pressningen felaktigt betitlad ”Jesus Knows Just What I Need”.
Även ”He Knows Just What I Need” är skriven av Mosie Lister och tidigare inspelad av The Statesmen Quartet.

3) Swing Down Sweet Chariot
Bra sväng och sanslös solosång av Elvis på denna gospelklassiker. Definitivt ett av de starkare spåren.

4) Mansion Over The Hilltop
Återigen ett mycket fint arrangemang och ett strålande framförande, men kanske lite trist och inte lika engagerande som mycket annat på plattan. ”Mansion Over the Hilltop” kan vara skivans svagaste kort.
Faktiskt, lyssnar man riktigt noga så kan man här och var skönja aningens oren stämsång. Nåja, det är ända stället på hela LPn, så jag tycker nog att det kan passera!
”Mansion Over The Hilltop” hade spelats in av The Jordanaires nio år tidigare.

5) If We Never Meet Again
Vackert, stilfullt och en fin komposition, men även här är det kanske lite väl släpigt.
Sida två är väldigt fin, men inte riktigt lika stark som a-sidan.

6) Working On The Building
Och så avslutas skivan med en stilfull final. ”Working on the Building” är en av de mer traditionella gospellåtarna på hela LPn. Den har också ett arr som skiljer sig lite från de flesta spår med en gitarr i förgrunden och med en Millie Kirkham som sjunger på ett sätt som taget från en kyrka långt in i den mörkaste amerikanska södern.
Allt slutar lite snopet alltför snabbt, ”Working on a Building” skulle absolut kunnat vara betydligt längre än de 1.54 som den består av.
Det här var också sessionens sista inspelning som avslutades klockan åtta på morgonen.
Lyssna och betänk vad det är ni hör – efter fjorton timmars inspelning av tretton låtar så drar musikerna klockan åtta på morgonen loss på den fjortonde med en kraft och energi som får det mesta att blekna. Inse att de här människorna älskade och levde för sin musik på ett sätt som är svårt för vanliga dödliga att förstå.

Ja vad kan man mer säga om His Hand in Mine än som vad är sagt ovantill? Det finns egentligen inte så mycket att analysera eller försöka lägga in i något slags mönster i rockhistorien. Viktigt att förstå är att det här var en skiva som Elvis själv väldigt gärna ville spela in. Han fick också helt fria händer att välja låtar, diskutera arrangemang och produktion. Gospel låg honom hela livet väldigt nära hjärtat. Det är inte alls otänkbart att Elvis, om han hade fått leva, på senare år hade fokuserat sig uteslutande på gospel och religiös musik. Uppenbarligen var hans tro så stark att han mitt i karriären som världens obestridlige ungdomsidol spelade in en LP med uteslutande religiösa hymner där han på omslaget porträtteras som allt annat än en rockande rebell.
Och Elvis tror på det som han sjunger. Skivan igenom så är hans röst och inlevelse på absoluta topp. Även den som inte alls gillar den här formen av musikutövande måste ju medge att sången skivan igenom är snudd på oslagbar.

Något smått förbluffande är att hela skivan plus två singlar spelades in i en enda session, från sex på eftermiddan till åtta på morgonen. Fjorton timmar, sen var det klart.
Allt är trots det frapperande väl genomfört på alla plan. Komp, arrangemang och framför allt sång är på en rent mästerlig nivå. De två singlarna ”Surrender” och ”Crying in the Chapel” som också blev frukten från inspelningen är ju två exempel på den rena virtuositet som Elvis vid den här tiden besatt. ”Surrender” känns som i stort sett omöjlig att toppa i sin stil. 1960 – det kan vara det år då Elvis sångteknik stod på sin absoluta topp.
Men, även om det nu var så, hur kunde man spela in allt detta, och på ett så fullständigt oklanderligt sätt, i en enda session på fjorton timmar? Jag förstår bara inte. En annan fråga är varförman gjorde så. Kunde man inte kostat på sig åtminstone två inspelningsdagar? Och varför startade man klockan sex på kvällen med vetskap om hur mycket man hade framför sig.
Strunt samma – slutresultatet blev ruggigt bra!

Ett stort plus dessutom till det, återigen, formidabla ljudet på skivan.
Klart, luftigt, fylligt och djupt. Precis som på Elvis Is Back och GI Blues så är det ett sound på skivan som nästan inte går att toppa.

Mitt omdöme blir högt.

Slutbetyg: En FEMMA!

Popularity: 14% [?]

12.31.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #11 G.I. Blu

Posted in Admin info, Min blogg at 4:00 f m

gi-blues.jpg

FÖRSTA SOUNDTRACKET EFTER LUMPEN

Tillbaka från militärtjänstgöringen i Tyskland gled Elvis omgående rakt in på banan igen.
I stort sett blev det bara ett par dagars vila innan allt var som förr, om möjligt var tempot än högre den här gången. Skivinspelning, TV-show med Frank Sinatra, ännu en skivinspelning och därpå – inte ens två månader efter hemkomsten – in i studion igen för soundtracket till GI Blues. Kort därefter så påbörjades själva filminspelningen. Puh…
Hur som helst – sex veckor efter hemkomsten från Tyskland, så går Elvis in i RCAs studio i Hollywood för att spela in soundtracket till filmen GI Blues. Jag tycker att det bitvis blev en riktigt bra platta, tyvärr får vi dock dras med ett par låtar typ Big Boots och Didja Ever – låtar som i grund och botten inte är något annat än skräp.
Ur en historisk synvinkel kan man säga att med GI Blues startade ett nytt kapitel i boken om sångartisten Elvis Presley, sextiotalets soundtracks-era, ett kapitel som med tiden skulle ta sig allt mindre roliga uttryck.
Även om sextiotalets filmer fläckvis kan vara ganska så underhållande så blev det ändå en epok som är så gott som befriad från allt vad konstnärliga ambitioner hette. Penningen kom att helt styra hela skutan. Billigaste tänkbara manusidé, tre veckors filmande och ett gäng snabbt ihoprafsade låtar som trycktes in i handlingen och i bästa fall hade något litet med filmens handling i övrigt att göra.
Soundtrack-plattorna blev därför många gånger inte bättre än så…
Nej, jag är av den uppfattningen att världen hade varit en bättre sådan och Elvis mått bättre som människa om han fokuserat sig på att göra ”riktiga” skivor typ Elvis Is Back och From Elvis In Memphis under hela sextiotalet och även turnerat, inte bara i USA utan även i Europa och Asien. Hade han gjort det hade kanske mått bättre med sig själv och måhända hållit på ända fram till i dag, vem vet?

GI Blues är trots det jag skrivit upptill en klart godkänd skiva. Det finns flera riktigt bra låtar att hitta både här och där – tyvärr, återigen, varvat med en del mindre roliga saker.

Här kommer GI Blues låt för låt!

G.I. BLUES Utgiven 1960 på RCA Skivnummer LSP 2256

SIDA 1

1) a) Tonight’s All Right For Love
Baserad på Johan Strauss klassiker Tales Of The Vienna Woods (känner ej till den svenska titeln).
Jag gillar den här låten! Har alltid gjort. Det är en fin komposition, läckert arr, snygga harmonier och en Elvis som verkar ha tyckt att det var riktigt roligt att ännu en gång sjunga ett gammalt örhänge från en svunnen tid. Love Me Tender, Are You Lonesome Tonight, It’s Now Or Never och lite senare Surrender – och så nu en gammal Straussvals!
Resultatet är lysande.

1) b) Tonight Is So Right For Love
Men vad är det här nu då? ”1) b)???”
Jo! Av rättightesskäl så fick inte den här låten – som fanns på de amerikanska och engelska utgåvorna – ges ut i övriga europa. Så detta är Barcarolle av Offenbach ur Hoffmans Äventyr, en opera från 1881, och det är den låten som inleder de amerikanska och engelska utgåvorna av GI Blues.
Hänger ni med?
Arrangemangsmässigt och stilmässigt påminner de två låtarna mycket om varandra. Texter och titlar är näst intill identiska och de går i samma tempo, men det är ändock två helt olika kompositioner.
Personligen så tycker jag nog att den här, den anglosaxiska utgåvan med Barcarolle är allra starkast, främst för att Elvis här gör en helt fenomenal vokal insats. Utan att anstränga sig ett dugg så får han till en smått makalös version (rockversion) på denna välkända aria.
Kanonstart på skivan!

2) What’s She Really Like
Poplåt i shuffle-tempo. Den har ett tätt, gungande komp och en Elvis som sjunger som en Gud. Precis som inledningsspåret är även What’s She Really Like befriande fri från de grabb-körer som senare på skivan skulle komma att invadera ett antal spår på plattan.
What’s She Really Like är helt klart en av skivans allra starkaste kort.

3) Frankfurt Special
Jo, filmmusik är ju alltid filmmusik och man kanske ska ha det i bakhuvudet när man lyssnar på den här plattan. Frankfurt Special är den typ av låt som skulle ha kunnat vara riktigt bra om det hade varit annorlunda text och arrangemang på den. Nu är den en del av ett soundtrack till en film, och så blev det lite tramsigare än vad det kanske hade behövt bli.
Elvis sjunger som vanligt lysande och det proffsiga kompet imponerar, men det räcker inte hela vägen då materialet från start är ganska trist.

4) Wooden Heart
Visst, den här lättsamma lilla låten har väl sina poänger, Elvis sjunger fint och känslosamt men mjäkig och uttjatad är väl ingen överdrift om man pratar om Wooden Heart. Jag hade personligen ganska svårt för den redan som barn då jag första gången jag hörde den.
Wooden Heart släpptes som singel i Europa och kom att toppa englandslistan. I USA så hamnade den först 1964 som b-sida på julsingeln Blue Christmas men floppade totalt! Faktiskt det enda singelsläppet från GI Blues.

5) GI Blues
Kan tyckas vara en töntig låt med lite corny text, men det här är ju faktiskt en helt lysande rock ’n roll-låt! Sången är smått fenomenal och Elvis kramar ur låten allt det som han kan.
Briljant avslutning på sida ett.

SIDA 2

1) Pocketful Of Rainbows
En av skivans absoluta toppnummer. Under sextiotalet spelade Elvis ofta in ballader där kompet är utpräglat minimalistiskt och där rösten verkligen kommer helt till sin rätt. Som här på Pocketful Of Rainbows – en riktig pärla.

2) Shoppin’ Around
Och så ytterligare en rockare. Shoppin’ Around går helt i stil med Elvis sena femtiotal, tyvärr är den nästan helt i avsaknad av det ös och den intensitet som låtarna hade då. Inte Elvis fel, han sjunger även här hur bra som helst, det är kompmusikerna i stället som viker ner sig. Av någon anledning spelar de märkligt lamt på det här spåret.

3) Big Boots
Skräp som går alldeles utmärkt att skratta åt. Inget annat. Helt obegripligt att Elvis inte slog näven i bordet på ett tidigt stadium i sin filmkarriär och sa ifrån att det här – det var han alldeles för bra för att ens röra vid.
Nog sagt.

4) Didja Ever
Nej, det här håller inte. Väl genomförd, fint arrangerat och tacklad på ett hyfsat sätt, men inte heller det här är värdigt Elvis Presley. Ska man vara snäll kan man väl säga att det är typisk filmmusik.

5) Blue Suede Shoes
Nyversion på klassikern från 1956.
Svårt för Elvis att misslyckas med den här låten och självklart gör han en riktigt bra version. Lyssnar man på originalet märker man dock direkt att det är långt från intensiteten och trycket som fanns där på den här versionen. Tyvärr.

6) Doin’ The Best I Can
Lite seg låt men ändå en fin avslutning på skivan, främst på grund av Elvis lysande sånginsats.

GI Blues är en skiva som lustigt nog är betydligt mera femtiotal än plattan innan – Elvis Is Back. Vi serveras en hel del rock’n roll i gammal god stil, både snabba sådana och i balladtempo, men tyvärr så är det genomgående på en betydligt tamare nivå än vi hade blivit bortskämda med under perioden före lumpen. Glöden från Loving You och King Creole dyker inte upp en gång på den här plattan. Här har det blivit mer kabaret och underhållning av det mesta. GI Blues är ändå ett av de allra bästa soundtracken från sextiotalet. Det som är bra på skivan är smått lysande, men bottennappen och de överlag alldeles för hurtiga arrangemangen drar dock rejält ner helhetsintrycket.
Märk väl dock: GI Blues sålde, utan att ha en enda samtida hitsingel, tre gånger så mycket som Elvis Is Back hade gjort. Det kan tyckas lite märkligt, men så var det.
Att det blev så tillsammans med Blue Hawaiis enorma framgång året därpå kom att bana väg för kursändring som höll sig till december 1968.

Slutbetyg: En Fyra

Popularity: 14% [?]

12.28.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #10 Elvis Is Back

Posted in Admin info, Min blogg at 3:02 f m

elvis-is-back.jpg

I mars 1960 så muckade äntligen Elvis efter två långa års militärtjänstgöring.
Om någon trodde att denne skulle ta igen sig i typ ett halvår efter lumpartiden så trodde han eller hon fel. Lite drygt två veckor tog det innan Elvis återigen stod i skivstudion. Efter de första två inspelningsdagarna så väntade en ”hemkomstspecial” med Frank Sinatra (av alla människor). Kort tid efter detta skulle inspelningarna från den första filmen efter lumpen börja spelas in – GI Blues. Ingen vila här inte trots två år i Tyskland.
Nåja, den LP som kom ut av inspelningarna i mars och april, Elvis Is Back, visade klart och tydligt att Elvis ingalunda hade abdikerat från sin tron. Tvärtom, om något så var hans röst ännubättre än innan militärtjänstgöringen. Elvis Is Back och de sex singellåtar som spelades in under dessa fyra inspelningsdagar är ett häpnadsväckande dokument över en artist som vid det här laget verkade sakna alla tänkbara gränser.
En minimalt förberedd inspelning – ett par av musikerna trodde när de kom till studion att det var en session för Jim Reeves – inga repetioner utan fem, sex max tio tagningar på varje låt – ibland t.o.m. mindre än så – sen fick det räcka. Snabbt vidare till nästa låt.
Och resultatet blev varje gång, ja faktiskt varje gång, helt makalöst.
It’s Now Or Never, Fever, Soldier Boy, Make Me Know It, A Dirty Dirty Feeling, Are You Lonesome Tonight och Reconsider Baby – bara ett axplock av suveräna låtar med väsensskilt olika stilar som spelades in under dessa dagars sessioner.
Oerhört imponerande bara det.
Här kommer plattan, låt för låt.

ELVIS IS BACK Inspelad 1960 på RCA Skivnummer

SIDA 1

1) Make Me Know It
För den som hade det minsta tvivel på Elvis fortsatta status som sångare så behövdes det inte mer än de inledande takterna på Make Me Know It för att förstå att all oro för det var helt obefogad. Make Me Know It blev en perfekt start på Elvis nya decennium. En rak rockare framförd på inget annat än ett lysande sätt. Sånginsatsen är inget annat än sensationellt bra. Det är uppenbart att Elvis hade tagit väldigt väl hand om sin röst under tiden i Tyskland.
Make Me Know It inte bara inleder skivan, den är också den allra första låten som spelades in efter återkomsten från militärtjänsten. 15 dagar efter muck startade denna den första inspelningssejouren, som var skräddarsydd för att ge ut en LP-skiva för att markera Elvis återkomst till moderlandet.
Make Me Know It hamnade som B-sida på It’s Now Or Never i Europa, men inte i USA.
Den kunde utan tvivel t.o.m. ha släppts som singelframsida, på båda sidor av Atlanten dessutom, så bra är den. Make Me Know It skrevs av Otis Blackwell, samme man som tidigare gjort All Shook Up och Don’t Be Cruel.
En kanonstart på plattan.

2) Fever
En av Elvis klassiker, även om inte heller den gavs ut på singel.
Lustigt nog så är Fever den enda låten från denna eminenta skiva som stadigt förekom i Elvis live-repertoar på sjuttiotalet.
Fever vet jag har spelats in i utmärkta versioner av Little Willie John, jag tror att det är originalversionen, och Sarah Vaughan, men åtskilliga fler har artister har försökt sig på den. Den största hiten hade Peggy Lee 1958 med en minnesvärd version och med ett arrangemang som Elvis faktiskt följer nästan in i detalj.
Märk väl, innan Elvis gjorde Fever så ansågs den mer eller mindre vara en jazzstandard!
Ytterligare en liten poäng: även Fever skrevs av Otis Blackwell, dock denna gång under psedonymen Davenport.

3) The Girl Of My Best Friend
En hit i England – våren 1977…! Men, även om det är en låt med solklar potential så släpptes inte heller den på sin tid på singel i USA. I det här fallet så är det snudd på vrickat, för The Girl Of My Best Friend skulle ha varit en kassaskåpssäker hit.
Tyvärr låter Elvis röst här aningens tunn, något som man ytterst sällan hörde annars i denna epok. Det gör att helhetsintrycket sjunker en aning, men bara ytterst marginellt. Det här är förbålt bra ändå.

4) I Will Be Home Again
En lysande framförd version av Golden Gate Quartets låt från 1949.
Det här är något så ovanligt för Elvis som en duett, men vem är det då som sjunger så vacker stämsång då? Jo, ingen annan än Charlie Hodge. ”The guy who gives me my scarves and my water” som Elvis ofta presenterade honom som, hade faktiskt en förbluffande bra sångröst.

5) Dirty, Dirty Feeling
Det här är faktiskt det närmaste den rena rock ’n roll som så markant dominerade Elvis femtiotal som man kommer på Elvis Is Back.
Dirty, Dirty Feeling är dock, oavsett genre, inget annat än ett litet mästerverk. Elvis är i total högform och låten har ett komp som mer eller mindre går fram som en ostoppbar ångvält.
Tråkigt nog så kom man att återanvända Dirty, Dirty Feeling fem år senare för filmen Tickle Me. Scenen där denna lilla pärla skändas är så bisarr att det bara kan ses som ett sjukt skämt.

6) Thrill Of Your Love
Thrill Of Your Love har en stark gospelkänsla över sig. Glöm texten, slut ögonen, lyssna och tänk den som ett spår på How Great Thought Art så förstår ni vad jag menar.
Elvis sjunger med en djup stämma på versen för att på sticket gå uppåt i registret. Just där så låter han snudd på som på LPn From Elvis In Memphis – som skulle komma att spelas in drygt åtta år senare! Jodå, det är en riktig rökare det här också. Makalöst bra sång, suveränt komp och en fin komposition av Stanley Kesler – som också skrev Playing For Keeps som Elvis spelade in 1956.

Första sidan är inget annat än häpnadsväckande bra.

SIDA 2

1) Soldier Boy
Det här känns som en flirt med det femtiotal som precis gått till historien, men där Elvis fanskara några år tidigare hade upptäckt sin idol. Soldier Boy är mycket riktigt rotad i femtiotalet – 1955 så var den en hit för gruppen The Four Fellows.
Sånginsatsen, kompet och arrangemanget är även här lysande.

2) Such A Night
Enligt mig är det här, i stark konkurrens, plattans starkaste spår. Such A Night har ett komp som slår det mesta med hästlängder och en Elvis som mer eller mindre är som en lössläppt naturkraft. Vad låten sen syftar på behöver vi kanske inte ha någon större tvekan om när vi kommer till de sista takterna före finalen…
”Men det här var väl en hitsingel?” kanske ni undrar? Jo, RCA gav ut den, men först drygt fyra år senare när Elvis popularitet började närma sig absoluta nollpunkten, och den tog sig heller inte högre upp på USA-listan än plats 16. En utgivningspolitik som jag bara inte kan förstå, hur mycket jag än grubblar.

3) It Feels So Right
Elvis låter här som vilken ärrad bluessångare som helst. Han tar i i fraseringarna ända från tårna med en kraft som krossar allt i sin väg. Även It Feels So Right kom, i likhet med Dirty, Dirty Feeling, att återanvändas i filmen Tickle Me fem år senare.
It Feels So Right är en av många lite bortglömda juveler från Elvis digra katalog.

4) The Girl Next Door Went A Walking
Upptempo-pop av högsta kvalitet. Betydligt mer lättsamt än spåret innan men popmusik när den är som allra bäst.

5) Like A Baby
Och så ytterligare en blues. Ännu tyngre, ännu djupare, ännu innerligare än It Feels So Right, även om sticket går aningens mer åt pop. Sånginsatsen är även här helt outstanding.
James Brown, alltid ett stort Elvis-fan, gjorde tre år senare en cover på Like A Baby.

6) Reconsider Baby
Och så en avslutning med något av den mörkaste blues som Elvis någonsin spelade in. Reconsider Baby var en hit med Lowell Fulson 1954 och något som Elvis lekt med fram och tillbaka redan på Sun-tiden. Den stod egentligen inte på schemat och klockan var sex på morgonen, av förståeliga skäl ville folk hem och sova, men Elvis insisterade på ett försök på en låt som de flesta i studion aldrig tidigare hade hört. Två tagningar, sen var det klart, och en av Elvis allra främsta sånginsatser någonsin var ett faktum. Även så en ytterst värdig final på en helt fantastisk skiva.

Men hur fantastisk man än tycker att den här plattan och Elvis är så stod det nog klart för de flesta: dagarna med Good Rockin’ Tonight och My Baby Left Me var.
Ljudet, spelet, produktionen hade tagit ett riktigt stort kliv framåt. Borta var den nyfikna, avantagardistiska rock ’n rollen, med sina ständiga infall och nya idèer där egentligen inget kunde bli fel, då det ännu inte fanns ett facit. Allt till förmån för en betydligt mer korrekt framförd och planlagd popmusik, dessutom med ett kristallklart sound ljusår från Sun-tidens ekokammare.
En ny era var helt enkelt kommen, vare sig man ville eller inte.

Jodå nog är det här en frapperande bra skiva, men noterbart är det ändå att inte en enda låt från Elvis Is Back släpptes som singel i USA 1960. Such A Night kom som 45-varvare drygt fyra år senare och blev då mer eller mindre en flopp. It Feels So Right hamnade 1965 som b-sida på (Such An) Easy Question och försvann fullständigt.
I ställe så satsade RCA på sex andra låtar, inspelade vid samma sessions som ovanstående låtar, som det årets singlar. Dessa var:
Stuck On You/ Fame And Fortune
It’s Now Or Never/ A Mess Of Blues
Are You Lonesome Tonight/ I Gotta Know
Samtliga tre a-sidor kom att toppa USA-listan, medans de två sistnämnda gjorde det i England.

Men tänk efter nu, gott folk: Elvis hade legat i lumpen i två år, han hade inte gjort en enda konsert under den tiden och inte haft en skivinspelning på ett år och nio månader. Sen kommer han hem och spelar in arton låtar på fyra inspelningsdagar, och allt är fullkomligt suveränt!!!
Den sista stressiga dan, 4:e april, spelar gänget in nio låtar. Hur gick det till? Ja det finns väl bara ett svar på det – Elvis Aaron Presley var ett geni, punkt slut.

Elvis Is Back! Jo, nog var han det allt, och det med besked. Den här skivan är helt enkelt en av de bästa skivorna han någonsin gjorde. Ja, jag kan till och med gå så långt som att säga att om man tar bort samlingar och liveskivor så är Elvis Is Back tillsammans med From Elvis In Memphis Presleys allra bästa skiva under dennes tjugoett år långa LP-karriär!
Någonting som också slår en när man i dag lyssnar på Elvis Is Back är hur oerhört mycket bättre skivan är jämfört med allt annat som släpptes i samma epok. Ljudet, produktionen, spelet och framförallt sången är helt över all tänkbar, eventuell konkurrens.

Omdömet kan såklart bara bli ett.

Slutbetyg: En FEMMA!!!!!!!!

Popularity: 15% [?]

11.04.10

Svenska LP-skivor #79 Basse Wickman ”Till Love Comes Around”

Posted in Admin info, Min blogg at 3:25 f m

tilllove.jpg

BASSE WICKMANS UPPFÖLJARE TILL DEN FRAMGÅNGSRIKA DEBUTEN

Egentligen så skulle ju Basse Wickman vara hetare än någonsin i dag. Hans countryrock-influerade pop är ju faktiskt nånting som är betydligt mer gångbar i dag än då hans skivor släpptes. Svenska artister som Kristofer Åström och Kristian Kjellvander har ju en ”cred” med sin musik som dom förmodligen skulle ha svårt att att ha haft för 35 år sen.
Den gode Basse nämns dock sällan eller aldrig när svenska artister i countryrock-facket ska nämnas i media. Och varför? Basse var ju onekligen en av föregångarna på den scenen i vårt land. Det troliga svaret på den frågan är nog att Basse helt enkelt var så tidigt ute att de som skriver om svensk musikhistoria inte ens var påtänkta när denne startade sin musikkarriär.
Visst, den senaste skivan tillsammans med Magnus Lindberg fick en hel del uppmärksamhet, men om vi tar Basse Wickmans 70-tal så pratar vi plattor som ingen, mig veterligt, har skrivit en rad om på decennier.

Ändå så har Basse haft en lång och klart intressant karriär att blicka tillbaka på. Musicerandet började faktiskt i hans fall redan i mitten av 60-talet.
Från The People via Baby Py Grandmothers till Claes Diedens kompgrupp så stod Basse till slut ensam framför micken. Singeln I Wanna Change My Life letade sig in på Tio I Topp 1973.
LPn Changes blev en hyfsad försäljningsframgång. Uppföljaren släppt ett år senare, det är den LPn som ska avhandlas den här gången.

BASSE WICKMAN ”TILL LOVES COME AROUND” Utgiven 1974 på Polydor

1) Illusion
Första låten klockar in på ganska så exakt 1.40. Basse med bara ett piano som ackompanjemang, mer en epilog än en låt. Inget märkvärdigt, inget speciellt, tämligen så anspråkslöst. Men Basses röst är faktiskt helt till sin fördel här, och det känsliga pianot spelar ett par riktigt snygga harmonier så att det ändå blir något av substans över det hela.

2) It Ain’t Easy
Och så pang bom in i den country-pop-rock som man så väl förknippar med Basses tidiga skivor. En snabb upp-tempolåt med stark melodi och stämsång rejält influerad av Eagles.
Men det här var väl ändå snudd på att ta i lite väl mycket…
Att spela in en låt som i sin komposition, utförande och arrangemang är som en blåkopia på just Eagles och kalla den för It Ain’t Easy när nämnda Eagles två år tidigare haft en hit med titeln Takin’ It Easy är ju ganska så djärvt. Jag menar: INGEN som hör det här tänker inte på Eagles efter ungefär tio sekunder. Jag menar, var finns Basse Wickman i det här?
Nåja, det här är ju hur som helst inte en plankning, bara starkt influerat av något, och är även ett mycket gott hantverk, inte tu tal om det. Det är möjligtvis stämsången, som inte sitter helt som den ska både här och där, som man kan ha invändningar mot.
Faktum är hur man än vrider och vänder på det att det känns ganska så opersonligt. Inget sticker riktigt ut, varken Basses sång eller kompet – som helt klart funkar men som aldrig ges något utrymme att profilera sig.
Det tänder till ordentligt en gång i låten, och det är faktiskt på gitarrsolot – framfört av Janne Schaffer. Stilenligt och ett bevis på Jannes bredd och kompetens.
I övrigt så blir det kompetent, inte mer.

3) Amy
En långsam ballad dock i ungefär samma anda som låten innan. Här tycker jag att Basse lägger in lite mer av personlighet i sitt framförande. Snygg komposition och läckert lirad steel-guitar.

4) I Don’t Care, Do You Mind?
Jo nog hade Basse lyssnat på Neil Youngs After The Goldrush innan han skrev den här låten. Låter snudd på som överblivet material från den plattan. Allt känns ganska så oklanderligt, men återigen störs jag av att det där med ohejdade influenser från andra artister. Det här låter mer som en Neil Young-cover på en icke-existerande låt än som en Basse Wickman-skapelse. Basses efterapning av Youngs nasala röst och vibrato som kronan på verket gör att det här känns som ett magplask.

5) River
Ordlöst 35 sekunder långt mellanspel. Kunde varit snyggt men det känns aningen poänglöst och är heller ej riktigt klockrent i sitt utförande.
En udda poäng är taktarten: 7/8 + 8/8! Inte så vanligt i populärmusik överhuvudtaget.

6) Nobody Home
Tillbaka här till Eagles-influenserna, men onekligen så är det en ganska så snygg låt. Lite väl rudimentärt komp som känns ganska så stelt, (första tagningen utan föregående rep?).
Allt lyfter dock rejält med den steel-guitar som snyggt och stilrent fyller ut diverse hål i kompet.

Sida 2

1) You Make Me Feel Alive
Här är något som liknar ett presumtivt singelsläpp. Snudd på riktigt, riktigt bra. Stämsången som här och var på skivan känns lite svajig sitter bra här, och höjer verkligen låten.
Det här är en genomtänkt komposition med en ”hook” som fungerar, ett snyggt stick och bra spel i kompet.
Utan tvekan en av plattans bästa låtar.

2) Silver Strings
Återigen ett i grunden starkt spår som kunde ha varit en riktig rökare, faktiskt en plattans starkare kompositioner, men den stämsång som är oren över gränsen för vad som är acceptabelt gör att alltihopa i stort sett kör ner i diket.
Onödigt, hade jag varit producent så hade jag bara dumpat stämsången vid mixningen.
Dock pryds låten av ett snyggt akustiskt gitarrspel.

3) Always
Ehuru kort ändå en av de låtar som verkligen sticker ut, kompositions- spel- och produktionsmässigt.
Mycket snyggt, läckert komp med ordentligt driv och mästerligt spelade gitarrer.
Dessutom en Basse som här verkligen leverar.
Märkligt nog så är det en helt annorlunda ljudbild på den här låten än på övriga LPn.

4) Somehow, Somewhere, Someday
Ett spår som även det hör till plattans bättre.
Det blir hela tiden ett snäpp vassare när det är en gedigen låt i bakgrunden i stället för de ibland lite konturlösa spåren som mest bara är en räcka av ackordsföljder utan en stark melodi i botten.
Här är det genomgående riktigt bra. Förutom en bra låt också en tät produktion, kören precis lagom i bakgrunden och ett snyggt stråkarrangemang i botten.
Även här pratar vi ett av de bättre spåren på skivan.

5) I Miss You
Och så en tvärnit in i skivans kanske tråkigaste låt. Ingenting händer under detta släpiga pekoral. Ett typexempel på det jag beskrev tidigare, om någon nu undrade vad jag menade.
Man kan snudd på misstänka att det hade delats ut valium i studion innan inspelningen. Time passes slowly nämns i en fras. Jodå, här släpar den sig fram…
Det enda som får lyssnaren att reagera är de instrumentala mellanspelen på akustisk gitarr.
Var det här en utfyllnad inslängd i sista minuten för att få plattan lite längre?

6) Till Love Comes Around
Titelspåret.
Och så avslutas alltihopa med en kort – c:a en och en minut och tjugo sek. – men kärnfull country-pastisch med kort vers och refräng som direkt därpå glider in i en coda med pappa Putte på klarinett. Helt OK, men kanske inte mer än roligt.

Summa summarum:

En hel del bra kompositioner, Basse har helt klart förmågan att sätta ihop låtar som funkar, men det blir här och var, på något märkligt sätt, ändå några rejäla bottennapp. Ibland får jag en känsla av att man satsade mycket på vissa låtar medans andra fick klara sig med en grund och några sångpålägg som fick bli som dom blev.
Och, dessutom, sett till helheten så har den här skivan ändå svårt att greppa tag i lyssnaren.
Som jag hela tiden hintar åt: även när det låter som bäst så är det helt enkelt för opersonligt, pricken över i fattas alltför ofta. Var finns artisten Basse Wickman i alltihopa?
De ideal som Basse har – Jackson Browne, Eagles, Poco, Neil Young etc. – är dessutom så oerhört svåra att nå upp till att det så gott som aldrig kan bli just så bra som han från början hade tänkt sig. En stämsång som snudd på plattan igenom aldrig är annat än nästan bra sänker helhetsintrycket rejält.
Basses egna vokala insatser tål också att diskuteras. Ibland funkar det med hans lågmäldhet, alltför ofta så låter han dock på tok för försiktig. Det är som om han inte riktigar litar på sin egen förmåga och aldrig vågar ta i det där lilla extra.
Tre veckor inlåst i en källare med en samtida Caroline af Ugglas innan inspelningen hade kanske gjort susen?
Nåja, det här är långt ifrån dåligt. De invändningar som jag har vägs upp till stor del av det här och där dyker upp riktigt starka kompositioner. Spelet är också oftast av högsta kvalitet, snudd på överkurs då en del låtars bästa partier är just de instrumentala partierna.
Och – ej att förglömma – Basse var här i början på sin karriär, en karriär som är i full gång än i dag med hans samarbete med Magnus Lindberg. Någonstans måste man börja, vare sig Dylan, Beatles eller Neil Young varken toppade sina karriärer eller var speciellt orginella i början på sina karriärer!
Slutbetyget blir hur som helst någonstans mittimellan; det är aningen för mycket som drar ner helhetsintrycket för att det ska bli högre än vad det är, men det som funkar är tillräckligt bra för att det ändå ska bli godkänt.
Det är med andra ord som så ofta med LP-skivor: en del är bra, annat är mindre bra!

Slutbetyg: En trea!

Popularity: 35% [?]