07.01.20

LP-skivor av och med Elvis Presley #73 Mahalo From Elvis

Posted in Min blogg at 1:19 f m

Juli 1978, kort innan årsdagen av Elvis alltför tidiga bortgång, kom det ut två LP-skivor under hans namn. Den första, Elvis Sings for Children and Grownups Too, släpptes på RCA och var inget annat än helt bedrövlig. Var den tänkt som ett högtidlighållande av ettårsdagen av Elvis Presleys bortgång så misslyckades RCA kapitalt.
Den andra, Mahalo From Elvis, som kom RCAS budgetbolag Pickwick, var däremot en klart intressant platta. Som hyllning var kanske inte den heller helt hundra, men man kom åtminstone en bit på vägen. Sitt oansenliga yttre till trots är Mahalo ändå en skiva värd att låna sitt öra till.

A-sidan består av de fem låtar som spelades in i Honolulu International Center utan publik en timme efter den via satellit direktsända showen Aloha From Hawaii.
Bortsett från versionen av Blue Hawaii, som två år tidigare dykt upp på samlingsplattan A Legendary Performer vol. 2, var det här tidigare outgivna låtar.
Det bisarra är dock att det inte finns EN ANTYDAN på skivomslaget att Mahalo From Elvis innehåller outgivet live-material. Inte en bokstav ens snuddar vid det.
Mycket märkligt.
Självfallet trodde skivköparna när de hittade Mahalo From Elvis i nyhetsbackarna att det här var ännu en samlingsplatta, det fanns ingen orsak alls att tro något annat. Det är ofattbart att Pickwick inte med stora bokstäver på skivomslaget trumpetade ut att Mahalo innehöll tidigare outgivet material – självfallet skulle det ha mångdubblat plattans försäljningspoential.

Varför blev det så?
Jag har två teorier:
1) Tanken var att ge ut en vanlig samlingsplatta men arkivet plockade fram fel tejper. (Sånt har hänt förr).
2) RCA tyckte att bonuslåtarna från Aloha inte höll måttet och lät underbolaget Pickwick ta över utgivningen. Gubbarna på Pickwick hade dock inte en susning om att tejpen de fått i sina händer innehöll outgivet material och gav ut Mahalo utan att skriva till ”previously unreleased” på fyra av låtarna.

Tyvärr var såna klantigheter inte ovanliga i RCAs hantering av Presleys material.

En annan märklig detalj är att när nu skivan heter Mahalo From Elvis borde väl rimligtvis även b-sidans spår ha med Hawaii att göra. Typ plockade ifrån soundtracken till Blue Hawaii och Paradise, Hawaian Style – eventuellt kanske något outgivet spår från genrepet på Aloha From Hawaii.
Men icke då. Det fick bli låtar från filmer som hade lika mycket med Hawaii att göra som Åsa-Nisse och Saltkråkan.
Märkligt agerande – igen.

Nu lämnar vi det åt sidan och tittar istället närmare på låtarna på plattan – trots en del snurr är den här skivan faktiskt helt okej.

*

Sida A

Första sidan består alltså av de fem låtar som spelades in i samband med den filmade konserten Aloha From Hawaii via Satellite – i samma arena men utan publik en timma efter den ursprungliga konserten. 14 januari 1973 gick allt av stapeln.

Poängen med Aloha var att den skulle visas i direktsändning över så stora delar av jordklotet som möjligt. Riktigt så heltäckande som man hade hoppats blev det nu inte. Flera länder sände med någon dags fördröjning. I Elvis hemland USA väntade man närmare tre månader (!) med att sända showen, men när man väl gjorde det lade man som en bonus till fyra av de fem spåren som finns här på sida A. (No More plockades i slutändan bort från den tv-sända showen.)

Men – i ärlighetens namn är de här fem låtarna ett rätt märkligt kapitel i Elvis karriär. Inspelningen är sällan omtalad, och det finns fog för det. Elvis, fysiskt helt utpumpad och stel som en pinne, stirrar oengagerat rakt fram med en kolsvart kuliss som bakgrund. Det finns inte en skymt av några kompmusiker, för det här framförandet har de skalats ner till gitarr, piano, bas och trummor – Joe Guercios orkester var redan på hotellet. Ljusår alltså ifrån den överdådiga konsert i en fullsatt arena som kort tidigare presenterats.
Elvis själv var föga entusiastisk över det här påhittet. Han hade precis genomfört en konsert som direktsänts över stora delar av jordklotet – men istället för att i logen jubla med sina polare över den historiska bedriften som precis genomförts skulle han alltså ut igen på den nu ekande tomma arenan och dra igenom fem låtar till.
Toppen – klockan tre på natten.
Även om Elvis proffsigt gör vad han kan mäktar han inte med att ladda om efter urladdningen under den direktsända konserten och resultatet blir därefter.
Ibland funkar det – ibland inte.

1. Blue Hawaii
Titelspåret till 1961 års film Blue Hawaii är en klassiker, men Elvis känns bra avslagen här. Det sparsmakade kompet gör också föga rättvisa till låten.
Blue Hawaii hade alltså getts ut 1976 på A Legendary Performer vol 2.

2. Early Morning Rain
På Gordon Lightfoots klassiker blir dock det tillbakahållna och minimalistiska mer av en tillgång. Det blir en fin laidback version av Early Morning Rain som ledigt slår den överproducerade studioversionen från Elvis Now på fingrarna. Elvis röst får fritt spel här till skillnad mot på studioversionen där han låten igenom fick slåss om utrymmet med en fånig kör.
Early Morning Rain var på sida A enda låten inte plockad från Blue Hawaii.

3. Hawaiian Wedding Song
Hawaiian Wedding Song är i original en riktig pärla, men här blir framförande ganska påvert. Rösten svajar betänkligt och Elvis har problem att träffa de högsta tonerna.
Jo, han försöker – men han når inte ända fram.

4. KU-U-I-PO
Ingen personlig favorit från Blue Hawaii – möjligtvis inte heller hos Elvis då han visar upp ett närmast obefintligt engagemang. Även här har han uppenbara besvär med intoneringen. Resultatet blir en riktigt tafflig version, plattans svagaste bidrag.
Noterbart är att på varken Hawaiian Wedding Song eller KU-U-I-PO går det att höra några gitarrer i kompet.

5. No More
No More filmades vid samma tillfälle som övriga fyra låtar på sida A, men visades alltså aldrig i showen. Det beror nog på att gänget inte fick till det alls här. Kompet låter otajt och ostrukturerat, sånginsatsen är också riktigt sömnig.

De här fem spåren på sida ett ligger överlag på en nivå klart under vad som en timma tidigare framförts i arenan inför publik.
Men – det beror inte bara på att Elvis och hans medmusiker är slutkörda efter konserten kort innan, förberedelserna verkar också ha varit minimala. Låtarna har en tydlig avsaknad av arrangemang, och på outtakes kan man höra Elvis visa klar irritation på Glenn D Hardin för att denne inte lärt sig ackorden riktigt.
Det man verkligen kan fråga sig är varför det här överhuvudtaget spelades in.

A-sidans låtar fanns alltså inte med på LPn Aloha From Hawaii Via Satellite – de dök dock upp som bonusspår på 1998 års cd-utgåva.

Sida B

1. Relax
Soundtracket till It Happened at the Worlds Fair från 1963 drällde inte direkt med trumfkort men Relax är ett av dem.
Relax känns i mångt som en re-make på Fever, Peggy Lees hit från 1958 som Elvis gjorde en cover på till LPn Elvis Is Back. Riktigt den klassen når den inte men Relax är ändå ett av plattans starkaste spår.

2. Baby, If You’ll Give Me All Of Your Love
En snabb åttataktsrockare från rullen Double Trouble med ett tungt skramligt komp.
Baby, If You’ll Give Me All Of Your Love var ett av de bättre bidragen på Double Trouble och den funkar utmärkt även här.

3. One Broken Heart For Sale

Ytterligare ett spår från It Happend at the Worlds Fair –
One Broken Heart For Sale, som känns som en uppföljare på Return To Sender.
Det här har en klar hitkänsla i sig och One Broken Heart For Sale släpptes också på singel. Den gick upp till plats 11 på USAs Billboardlista.

4. So Close, Yet So Far (From Paradise)
Kul att det här lilla guldkornet från filmen Harum Scarum till slut kunde leta sig in i en Elvis-samling.
Harum Scarum har jag alltid sett som ett underskattat soundtrack, med just So Close, Yet So Far (From Paradise) som sitt främsta bidrag.

5. Happy Ending
Och så fick vi ett tredje bidrag från It Happened at the Worlds Fair.
Happy Ending är en snabb upptempo-låt med ett band som röjer vilt och det blir en sjysst final på plattan.

Det är onekligen en udda poäng att b-sidan på den här skivan innehåller hela tre spår från soundtracket till It Happened at the Worlds Fair. En utomstående betraktare kunde lätt tro att It Happened at the Worlds Fair var nån av höjdpunkterna på Elvis karriär – som det ju knappast var…
*

*
Nåja, även om det onekligen finns fog för viss kritik var Mahalo From Elvis ett lyft jämfört med föregångaren Elvis Sings for Children and Grownups Too. Den är helt enkelt en platta det är fullt okej att lyssna på.
A-sidan med sina Hawaii-inspelningar är självfallet intressantast även om, av förståeliga skäl, musiken aldrig hamnade på nivå med huvudshowen.
Det historiska värdet är dock högoktanigt.

B-sidans spår känns tyvärr lite malplace, men de ligger ändå på en skaplig nivå. Skivan klarar sig faktiskt från nåt riktigt bottennapp.

Tyvärr återspeglade skivförsäljningen inte skivans kvaliteter.
Inte så konstigt då Pickwick släppte Mahalo From Elvis med ett helt anonymt omslag, dessutom helt utan någon marknadsföring. Följaktligen sålde den heller inte ett smack. I USA tog sig Mahalo inte ens in på Billboards Top 200.
Idag ser man sällan Mahalo From Elvis i börsarnas skivbackar, hittar man den är den aldrig speciellt dyr. Många Elvis-fans vet inte ens om att skivan existerar.
Det är ändå en platta jag absolut skulle rekommendera er att lyssna på om ni skulle snubbla över den.

Slutbetyg – en trea

Popularity: 2% [?]