05.10.20

LP-skivor av och med Elvis Presley #71 He Walks Beside Me

Posted in Min blogg at 1:10 f m

Den sextonde augusti 1977 gick artisten Elvis Presley bort.
En av många starka reaktioner på den tragiska händelsen var att skivbutiker världen över närmast plundrades på EP-plattor. Jag minns själv att Åhléns i Stockholms City runt 18 augusti hade helt tomma lådor på Elvis-avdelningen.
Det är logiskt att tro att RCA i detta läge snabbt som tusan skulle pumpa ut nya plattor med tidigare outgivet material, smida medans järnet var glödhett som man brukar säga.
Så blev det nu inte.
Först ett halvår efter det tragiska frånfället kom första plattan – en samling med låtar som har ett vagt religiöst tema. ”Songs of faith and inspiration” var undertiteln.
Nånting lite roligare hade väl RCA ändå kunnat hitta på när The King Of Rock’n Roll precis gått bort.
Tyvärr var det här inte nåt olyckligt undantag.

Runt femton år senare började pärlbandet av påkostade boxar med spännande material dyka upp till glädje för alla fans. Men – så såg det inte ut i slutet av sjuttiotalet. Outgivet material fanns det gott om i arkiven, men de första åren efter ikonens bortgång hände nästan inget alls. Det är svårt att förstå varför RCA var så här passiva. Back-katalogen sålde 1977/78 bättre än någonsin och rimligtvis borde snyggt paketerade skivor med tidigare outgivet material sälja riktigt bra.
Men inte då.
Det är svårt att tro att bolaget medvetet höll en låg profil. Ingen kunde ju med säkerhet veta att hypen runt Elvis bara skulle bli större och större. Jag tror, återigen, att det var fråga om ren inkompetens.

Men låt oss gå tillbaka till He Walks Beside Me.
I Elvis-diskografier har jag sett den listad som en ”gospelsamling”. Det är det alltså inte fråga om. Inte ens hälften av låtarna faller in under kategorin gospel.
LPns titel hintar visserligen åt det religiösa, men även det är en sanning med modifikation då flera av låtarna bara ytligt berör temat.

Nåja, bortsett från min (befogade) kritik och mina invändningar så är musiken på skivan här och där alldeles utmärkt. När det är bra så är det till och med smått lysande.

Nu tittar vi närmare på de enskilda låtarna.

He Walks Beside Me
Utgiven på RCA februari 1978
Skivnummer AFL1-2772
*

*
1) He Is My Everything
På 1971 års LP Elvis Country kunde man bland mycket annat fint hitta en cover på Dallas Fraziers komposition There Goes My Everything. Ett år senare den upp på gospelplattan He Touched Me, fast nu med en ny text och en ny titel – He Is My Everything. ”He” syftar här på Gud Fader. Sim-Sala-Bim hade den sorgsna countryballaden blivit en hyllning till Gud.
Bortsett från att det går lite snabbare här hörs dock ingen större skillnad i arrangemangen. Det lite svängigare tempot gör ändå He Is My Everything till något som är aningens vassare än förlagan There Goes My Everything.

2) Miracle Of The Rosary
Ett spår från 1971 års LP Elvis Now.
Det här är svulstigt, storslaget, pampigt. Det genomarbetade arrangemanget blir dock aldrig ”för mycket” utan ger mest bara en dramatisk touch till helheten.
Jag vet att det finns de som tycker att det här är en rätt mjäkig låt, men för mig är det här ett av skivans starkare stunder. Om inte annat så för att sånginsatsen är av allra högsta klass.
En lustig poäng är att texten handlar om en förteelse inom katolska kyrkan – även om Elvis var långt ifrån utövande katolik…

3) Where Did They Go Lord

Where Did They Go Lord, b-sida till singeln Rags To Riches från 1971, hade tidigare inte gått att hitta på lp.

Det här är en ballad som är som klippt och skuren för Elvis med den röst han besatt i början av sjuttiotalet. Som han sjunger här är han oslagbar, helt i en klass för sig. Jag hör här och där i Elvis sång ekon av inspelningarna till From Elvis In Memphis. Helt klart kände han starkt för Where Did They Go, Lord. Synd att den försvann som anonym baksida.
Trist också att Elvis inte trodde på låten för sin live-repertoar, den hade ledigt kunnat bli en konsert-klassiker.

Med tanke på att det var första gången ut på LP var det här spåret ensamt motivering nog för ett köp av den här plattan.

Men…det enda religiösa i texten är faktiskt att ordet ”God” dyker upp här och där…

4) Somebody Bigger Than You And I
Somebody Bigger Than You And I är tagen från 1967 års platta How Great Thou Art. Den är väl okej utan att vara något av den skivans starkare spår.

5) An Evening Prayer
Ännu ett spår från He Touched Me.
I sin lugna återhållsamma stil påminner An Evening Prayer kanske mer om materialet på 1966 års How Great Thou Art än på övriga materialet från He Touched Me.
Det här är faktiskt en riktigt fin hymn, framförd på ett ytterst trovärdigt sätt av Elvis. Om någon låt kunde symbolisera skivans undertitel ”Songs Of Faith and Inspiration” är det kanske just An Evening Prayer.

6) The Impossible Dream
The Impossible Dream var en av de verkliga höjdpunkterna på 1972 års liveplatta från Madison Square Garden.
Den här versionen, tidigare outgiven, är från februari i samma år och är minst lika imponerande.

Första gången The Impossible Dream framfördes publikt var i januari 1971. Med tiden försvann den dock från repertoaren. Lite märkligt då det är en riktig ”showstopper”.

En som nog inte blev så glad åt att den här versionen gavs ut postumt är nog Jerry Scheff, han är nämligen helt ute och seglar på sin bas i inledningen. Troligtvis fick han en blackout, för så komplicerad är inte versen på The Impossible Dream att en av världens bästa basister ska behöva komma av sig. Men det gjorde Jerry!

Lyssnar man på texten finns det inte mycket religiöst att hitta här heller. Möjligtvis en dos ”faith and inspiration”, men mer än så är det inte.

Noterbart är att Elvis på sin avslutande ton, på frasen ”sta-a-r” ligger en helton under den som han tog under konserterna kort senare i Madison Square Garden. Absolut inget som stör, bara något jag noterar.
*

Plattan börjar helt okej, den första sidan är bitvis riktigt bra.
*

Sida B

1) If I Can Dream
En alternativ version, tagning fyra, på avslutningsnumret från 1968 års NCB TV-Special. Sången är här i det närmaste helt identisk med hur den lät på den slutliga mastern. Det är först på det avslutande ”come truuuuuueeee…” som det märkbart skiljer sig åt.
Kören har heller ännu inte lagts på. På skivans omslag står det ”with chorus” – det skulle nog ha varit ”without”…

Även om den här versionen alltså inte skiljer sig nämnvärt från originalet från TV-Special är det självklart ändå stor njutning att lyssna även på det här.

2) Padre
Så kommer vi ner på jorden igen.
Padre spelades in 1971 men släpptes inte förrän på hösten på 1973 på Elvis (Fool Album).
Bortsett från att vara en riktigt trist skapelse är Padre, långt från att vara en religiös låt. Texten har faktiskt inte dyft med ”faith and inspiration” att göra, snarare uppgivenhet.
Vara som det vill med det, Padre är en urtöntig låt Elvis aldrig borde ha spelat in.

3) Known Only To Him
Known Only To Him dök första gången upp på 1960 års gospelskiva His Hand In Mine.
Mycket från den plattan är väldigt bra, men släpiga Known Only To Him tycker jag inte tillhör plattans mer inspirerade ögonblick. Tvärtom.

4) Who Am I?
Who Am I spelades in i februari i American Sound Studio i Memphis. Första gången den dök upp på skiva var på LPn You’ll Never Walk Alone släppt 1971 på budget-bolaget Camden.
Och där borde den kanske ha stannat. Who Am I är nämligen ett riktigt sömnpiller – i konkurrens med Hey Jude det tristaste som kramades fram under inspelningarna i Memphis vintern 1969.

5) How Great Thou Art

Titelspåret från Elvis andra religiösa LP släppt 1967 avslutar symptomatiskt denna samling.
Med symptomatiskt menar jag att även här känns det rätt ogenomtänkt. Jag tror att de flesta håller med om att versionen från 1974 års live-skiva inspelad i Memphis är smått fenomenal. Varför valde man då inte ut den istället för den rätt tama studioversionen? Live-versionen hade blivit en fantastisk final på skivan, nu blir det mest bara ett avslaget ”jaha”.

Sida två blir en antiklimax jämfört med förstasidan. Efter inledande majestätiska If I Can Dream glider musiken in i en seg lunk som effektivt sänker skivans helhetsomdöme.

———————————————————————————————————————————————————————————————

Ska jag summera den här plattan lite snabbt får det bli att den känns snabbt ihoprafsad.
Den tilltänkta röda tråden är här och var mer än lovligt tunn och låtvalet känns heller inte värst genomtänkt.
Och varför bara elva spår när det ändå var en samling? En eller två låtar till per sida hade inte vart något problem alls.
Det fantasibefriade omslaget med ett foto på framsidan (återigen) taget från Hawaii-showen och noll information på baksidan gör inte saken ett dyft bättre.

Det hade inte varit svårt för RCA att ge ut något avsevärt intressantare med tanke på allt material de hade i arkiven. 1961 års fenomenala konsert på Hawaii, den alternativa Aloha-konserten eller femtiotalets tv-shower hade alla suttit hästlängder bättre än den här halvljumma samlingen.
Nu blev det istället en skiva som de flesta knappt la märke till när den kom ut. Efter en usel initial försäljning försvann He Walks Beside Me snabbt ur RCAs katalog. Kanada tryckte i början av nittiotalet, som enda land i världen, upp en cd-utgåva – med en upplaga så liten att man aldrig ser något exemplar av den.
Bättre än så kunde RCA verkligen ha presterat med det första skivsläppet efter Elvis död. Han var värd så mycket mer än det här.

Nåja, musiken är ju bitvis helt okej även om skivan som helhet stundtals svajar rejält – slutomdömet blir därefter.

Slutbetyg: en trea.

Popularity: 2% [?]