Loading ...01.09.20
LP-skivor av och med Elvis Presley #70 Elvis In Concert
Elvis In Concert är soundtracket till TV-specialen med samma namn, inspelad live 19 och 21 juni 1977.
Enligt många ”experter” är den här plattan, inspelad bara åtta veckor innan Elvis tragiska bortgång, en katastrof, ett ”vittnesmål” om en artist helt på dekis som med möda sluddrar sig igenom tjugo år gamla hits han glömt bort texten på.
Visst, det måste medges, delvis stämmer beskrivningen, men riktigt så illa var det absolut inte. I sin fysiska skepnad var Elvis sommaren 1977 blott en skugga av den han kort innan varit, men slut som artist var han inte. Under de här två showerna svajar det visserligen rejält, när det är som sämst är det inte speciellt bra, men då det tänder till är Elvis återigen outstanding.
Man spelade alltså in två konserter från Elvis försommarturné – den 19 juni i Omaha och 21 juni i Rapid City. Framträdandet i Omaha var till stora delar rent av usel med en Elvis som gav ett märkligt nästan frånvarande intryck. Två dagar senare i Rapid City var det avsevärt bättre – bitvis rent utsagt lysande. Det räcker med att lyssna på versionen av My Way för att inse det.
Samtidigt – det är självfallet bortom varje tvivel när man tittar på den här showen att något inte stämmer. I juni 1977 var Elvis inte bara överviktig, han såg närmast svullen ut. Inget smink i världen kunde maskera det faktum att det var en sjuk människa som stod på scenen och att det var långt gånget. Blott sju veckor senare gick också Elvis Presley bort.
Att han i det skick han då befann sig i skulle ut på en turné med allt vad det innebar av in- och utcheckningar, flygresor och möten med en ny förväntansfull publik i stort sett varje kväll känns väl i backspegeln klart tveksamt.
Det till trots – de gånger under de här två konserterna det glimtade till och Elvis plockade fram sitt rätta jag var han återigen den unika artist han alltid varit.
Möjligheten att skapa en, om inte lysande, så åtminstone värdig TV-special schabblades dock bort. CBS satte tragiskt nog stor emfas vid klippningen på konserternas hafsigt genomförda rocklåtar från karriärens början. TV-showen visade till stora delar upp ”en dekadent föredetting som krampaktigt höll sig kvar vid vid sina gamla utslitna låtar trots att tiden obarmhärtigt sprungit honom förbi”. Tragiskt.
Det hade varit hur lätt som helst att tota ihop något avsevärt mer kvalitativt än den trista soppa det nu blev. Ett sånt program hade blivit ett fint testamente från Elvis till alla hans beundrare – nu blev det istället en show som underblåste mediabilden av ”en slocknad stjärna i fritt fall”.
Jag menar; varför ha med Are You Lonesome Tonight och samtidigt rata den suveräna Trying To Get To You?
Totalt tjänstefel.
Bortsett från att välja ut ”fel” låtar roade sig CBS också med att intervjua fans utanför konserthallarna, något man klippte in lite varstans både på skivan och i filmen. Efter ett par genomspelningar tröttnar man rejält på allt babblande. En eller två kommentarer hade varit okej – inte som det blev nu. Värdefulla sändningsminuter, där det kunde pressats in mer musik, slösades bort med dösnack om sånt vi redan visste (att Elvis är ”The King”).
Nu går vi över till skivan.
*
ELVIS IN CONCERT
Släppt 3 oktober 1977
*
*
(Fankommentarer del 1)
Plattan börjar med att fans, den ena efter den andra, sammanfattar vad de tycker att Elvis Presley är: ”The King”.
Raden av hyllningar avbryts dock tvärt av Ronnie Tutts välbekanta trumintro som leder över till orkesterns funkriffande – signalen att Elvis är på väg upp på scenen! Abrupt upphör dock musiken för mera fan-kommentarer innan det blir en omtagning av funkriffet. Ska det sätta igång nu då? Nix – nytt avbrott för ännu mer beundrar-röster.
1a) Also Sprach Zarathustra
Äntligen så sätter musiken igång med den sedvanliga inledningsfanfaren – komponerad av Richard Strauss.
1b) See See Rider
Så kommer han så upp på scenen!
Inledningsvis ger Elvis ett rejält osäkert intryck, han verkar närmast obekväm över att stå inför sin publik. Kanske vill han inte bli sedd i den form han befinner sig i – den självsäkra, närmast självgoda, entrén från tiden runt That’s The Way It Is är här helt bortblåst.
Insatsen på inledande See See Rider blir ändå klart godkänd om än inte riktigt på samma nivå som på liveskivorna från åren innan. Rösten bär inte riktigt men intensiteten och inlevelsen finns där hela tiden.
Killarna i bandet är de vanliga – James Burton och John Wilkinson på gitarr, basisten Jerry Scheff är tillbaka, Ronnie Tutt sitter bakom trummorna och JD and the Stamps med Sweet Inspirations körar. Den ende nye sen förra liveplattan är pianisten Tony Brown.
2) That’s All Right
That’s All Right får ett imponerande framförande.
Det enda tveksamma är sista versens ordlösa ”da-da-da-di-di-di-dii” där Elvis glider över i nåt lätt improviserat där rösten inte riktigt håller.
Bortsett från det är That’s All Right en av plattans bättre ögonblick.
3) Are You Lonesome Tonight?
Ja…här finns det onekligen en hel del att skriva.
Till att börja med – nej, den här versionen av Are You Lonesome Tonight är inget ”bevis” för att Elvis de sista åren hade tappat allt han en gång haft. Bio-versionen av dokumentärfilmen This Is Elvis från 1981 klippte in det talade avsnittet som för att visa omvärlden att Elvis Presley kort före sin död var helt ”offside”, att han glömt texten till sina egna låtar.
Men kom igen nu! Sånginsatsen på låten är ju klockren. Hade Elvis varit helt väck hade han väl heller inte klarat av att sjunga rätt. Att det talade partiet blev som det blev var väl inget märkligt, Presley gjorde ju nästan alltid narr av den här låten!
I den TV-sända showen är det talade partiet däremot struket – istället berättar en ung kvinna hur mycket hon tycker om Elvis. (Jättespännande…)
Bra – då löste man det problemet kan man tycka. Men stopp där, hade inte det bästa varit att bara stryka det här både i tv-programmet och på skivan. Det här var ju en låt som Elvis ändå alltid tramsade bort till förmån för någon av de (många klasser bättre) låtar som man nu strök?
Varför man inte gjorde så är en gåta.
4) Teddy Bear/Don’t Be Cruel
Tyvärr följs förra dikeskörningen upp med ett medley som hjälpligt håller ihop men som musikaliskt inte är ett vitten bättre än spåret innan. Elvis pliktskyldiga mumlande när han slänger sina halsdukar ut i publiken har självfallet ingen som helst plats på en skiva, inte i tv-showen heller. Här visas Elvis upp som en pajas som lever på sina gamla fans för vilka en scarf betyder mer än det rent musikaliska.
Det blir inget annat än åtlöje av artisten Elvis Presley.
Sorry.
(Fan-kommentarer del 2)
5) You Gave Me a Mountain
Och så får vi då ett fullständigt scenbyte.
Med en mäktig version av You Gave Me A Mountain visar Elvis vem han egentligen är – en fantastisk sångare som hela tiden utvecklat sitt artisteri. Det här står inte en millimeter efter versionen från -73 års Aloha-show.
6) Jailhouse Rock
Men nej – inte en till rockpastich! Snälla CBS, snälla RCA – allt det här tramset med meningslösa skoj-versioner på gamla hits fyller ingen som helst funktion. När Elvis dessutom sjunger fel text och generat skrattar åt sig själv så finns det absolut ingenting som rättfärdigar att det här togs med i tv-showen.
*
Sida 2
*
(Fan-kommentarer del tre)
Visst kan det finnas små poänger första gången man hör de här klippen från olika intervjuer med hardcore-fans, tagna utanför de olika konsertarenorna, det mesta är ändå så ointressant att man undrar om CBS i hemlighet drev med fansen. Exempelvis säger en medelålders man: ”Elvis is very important to me ’cause I’ve been an Elvis-fan for twenty years. There is so much in the guy. He is the biggest entertainer to me and the biggest to thousand others.”
Vad ger det uttalandet mig?
Noll.
1) How Great Thou Art
Den fantastiska versionen av How Great Thou Art från 1974 års liveplatta från Memphis belönades med en grammis, det här är dock inte alls på samma nivå. När Elvis ska ta i för full hals under slutet av inledningspartiet kommer han in helt fel, det låter som att han inte får tillräckligt med luft, och sjunger rejält falskt. Han kommer sen aldrig rätt in i låten innan den är över.
1977 års version av How Great Thou Art är väldigt pampig att se filmad, men ur en musikalisk synvinkel borde den kanske inte ha varit med i TV-showen. På skiva låter det inte alls bra.
(Fan-kommentarer del 4)
2) I Really Don’t Want To Know
Presentationen av bandet blev på sjuttiotalet allt längre och tog vid den här tiden runt en kvart då varje medlem fick ett eget litet solo-nummer. Överraskande generöst av en artist av Elvis kaliber att vara så sjysst mot sina kompmusiker.
I Really Don’t Want To Know är faktiskt, märkligt nog, en del av pianisten Tony Browns ”solo-nummer”. Men…det här känns inte helt hundra. Släpigt tempo, inte riktigt rätt tonart och en Elvis som kämpar sig igenom halva låten för att hålla tonen innan han med en handgest avbryter den i förväg – just innan refrängen.
”I don’t know that song!” proklamerar Elvis direkt därpå, något som givetvis inte är sant, men det är tyvärr så det låter.
Helt meningslöst att plocka med det här.
(Elvis introducerar Vernon Presley)
3) Hurt
Och så får han då återigen till det som ingen annan på den här planeten med en makalös version av sin ett år gamla hit Hurt.
Det här är inget annat än helt lysande. Den avslutande tonen är ren världsklass.
Ska jag ha någon invändning skulle det vara att tempot är lite för snabbt, aningens långsammare hade höjt helheten än mer.
Det blev riktigt bra ändå.
4) Hound Dog
Och så var vi där igen. En trött, avslagen version på en av den moderna musikhistoriens allra bästa rocklåtar.
Rena mordet.
Hade Elvis 1956 fått veta att han tjugoett år senare på teve skulle framföra Hound Dog på det här sättet för en hel värld att beskåda är det möjligt att han gått raka vägen in i kloster.
5) My Way
Fantastiskt.
Oöverträffbart.
Magiskt.
Vad mer kan jag skriva?
Varannan vatten brukar man säga på krogen. Ömsom vin ömsom vatten alltså – ungefär som på den här plattan. För efter den bedrövliga Hound Dog kommer en makalös version på Sinatras klassiker My Way. Det här spöar faktiskt versionen på Aloha.
My Way blev en sanslös final innan den avslutande Can’t Help Falling In Love.
Sex veckor efter Presleys bortgång, 3 oktober, släpptes My Way på singel. I USA klev den upp till plats 22 på Hot 100.
6) Can’t Help Falling in Love
Och så avrundas allt med en ganska oinspirerad Can’t Help Falling In Love. Tittar man på den oklippta filmen så ser man att Elvis ännu en gång slänger ut vita sjalar i långa rader ända fram till omtaget av sista delen av refrängen. Inte så lätt kanske att sjunga på topp om man samtidigt ska ha fokus på att kasta sjalar omkring sig.
Från showen i Omaha den 19 juni valdes, klokt nog, bara tre låtar ut, det här är den sista av dem.
Avslutande Riff/ Några ord från Vernon Presley.
*
*
Jaha, det här var låtarna från den tv-sända In Concert. Skiva två i den här dubbeln är material som spelades in samtidigt men som, tyvärr, ratades för sändningen. Tyvärr säger jag – för åtskilligt på sida tre och fyra är faktiskt både bättre framfört och intressantare än det som valdes ut för det ihopklippta programmet.
*
Sida Tre
*
1) I Got A Woman/Amen
I Got A Woman parad med Curtis Mayfields Amen ges ett briljant framförande. Den är arrad på i stort sett samma sätt som på 1974 års liveplatta från Memphis bara än mer utdragen. Just därför blev det möjligtvis lite för långt för att få plats i tv-programmet. Det hade nog ändå kunnat funka – om man hade tagit bort alla tramsiga fan-intervjuer…
2) Love Me
En riktigt bra version på en låt Elvis vid den här tiden kört live ett tag. Elvis lägger in rejält med energi i sitt framförande.
3) If You Love Me (let me know)
If You Love Me Let Me Know hade spelats in under turnén i april samma år och kort senare släppts på LPn Moody Blue. Den här versionen är minst lika bra.
If You Love Me skulle ha gjort sig utmärkt i den tv-sända filmen, inget snack om den saken.
4) O Sole Mio/It’s Now or Never
Inledningen med Sherill Nielsen när han ensam sjunger O Sole Mio har jag alltid tyckt är helt meningslös. Här sjunger Nielsen dessutom så pass falskt att membranen i högtalarna spricker.
När det glider över till Its Now Or Never gör Elvis en bitvis väldigt fin insats. Mario Lanza-vurmen blir dock på sina ställen väl stark och jag tycker nog att Presley vunnit på att enbart ha sjungit som sig själv istället för att försöka låta som sina gamla idol. De mumlade fraserna på slutet innan finalen känns också lite malplace’. Låten går dessutom lite för fort och helhetsintrycket blir onödigt slarvigt. Det här kunde ha blivit en fullträff men blir inte det.
5) Trying to Get to You
Men här kommer ett av skivans bästa ögonblick, om inte det allra bästa!
Trying To Get To You 21 juni 1977 knäcker till och med nästan den suveräna versionen från 1974 års live från Memphis. Elvis tar i från tårna var gång som refrängen startar. Här känns han som en urkraft större än det kända universum.
Helt sanslöst!
Varför Trying To Get You inte användes i TV-specialen istället för exempelvis Are You Lonesome Tonight eller Jailhouse Rock är bortom allt jag kan begripa.
*
Sida 4
*
6) Hawaiian Wedding Song
En fin låt som ges ett hyfsat framförande om än inte mer än så.
7) Fairytale
Ursprungligen från 1975 års LP Today. Den här versionen är långt ifrån klockren, Elvis har låten igenom problem med intoneringen, men helt klart känner han för varje ord han sjunger. Fairytale presenteras också med orden: ”The story of my life.”
Jag hade, trots vissa skönhetsfel, helt klart hellre sett Fairytale i den TV-sända specialen än flera av de trötta rocklåtarna som nu hamnade där.
8) Little Sister
Och här gör Elvis en lysande version på sin drygt femton år gamla hit. Att man plockade bort även den från tv-sändningen är lika obegripligt som åtskilligt annat.
9) Early Morning Rain
John Wilkinsons del i presentationen av bandet är fingerplockgitarren på Early Morning Rain. Wilkinson hade vanligtvis en starkt nertonad roll i bandet så det var inte mer än rätt att även han under konserterna fick ett par minuter i spotlighten.
10) What’d I Say
What’d I Say är första delen på James Burtons solonummer under bandpresentationen. Burton både inleder och avslutar den korta versionen på Ray Charles klassiker med några urläckra countryrolls på sin Telecaster.
Elvis sjunger en vers och en refräng – sen är det slut.
11) Johnny B. Goode
Johnny B. Goode, fortsättningen på Burtons presentation, visar upp att han kan spela med gitarren bakom nacken. Roligare än så kanske det inte blir men det spöar ledigt både musikaliskt och visuellt väldigt mycket annat i den färdiga tv-versionen.
12) And I Love You So
And I Love You So, Perry Comos hit från 1973, dök – som Fairytale – först upp på plattan Today. Här blir det en hyfsad om än lite avslagen version.
*
*
Det var den skivan det! En bitvis riktigt bra platta om än irriterande ojämn.
Men, som tidigare sagt – riktigt så illa som många svartmålare vill ha den till är den absolut inte.
Det är ändå ett frågetecken varför man valde att spela in vid det här tillfället – mitt i en turné. Inför NBC TV-Special förberedde sig Elvis i månader, samma med Aloha From Hawaii. Inte bara röstmässigt utan även fysiskt. Sällan var han så snygg som när han stod på scen vid dessa tillfällen.
I juni 1977 var Elvis Presley däremot mer eller mindre ett fysiskt vrak, troligtvis brydde han sig inte längre.
Faktum kvarstår ändå att Elvis i sina bästa stunder på den här skivan var i stort sett lika bra som någonsin.
Slutbetyg – en trea!
Popularity: 7% [?]