Loading ...10.27.19
LP-skivor av och med Elvis Presley #69 Moody Blue
Den 19 juli 1977 släppte artisten Elvis Presley sin allra sista platta – Moody Blue.
Moody Blue kan ändå bara med visst mått av god vilja kallas en ”riktig” platta. Inspelningarna i oktober -76 i Jungle Room på Graceland hade, till omgivningens frustration, inte resulterat i mer än fyra nya spår. Betydligt fler än så hade man skissat på, men med en helt omotiverad huvudperson som, bekväm med att faktiskt vara hemma hos sig själv, gjorde precis det som för stunden behagade honom blev det inte mer.
Nytt material behövdes ändå illa kvickt för den kommande LPn.
I januari -77 hade producenten Felton Jarvis förberett allt för kompletterande inspelningar. Ett knippe nya låtar hade skrapats ihop och den här gången bestämde man sig för en studio i Nashville, Creative Workshop Studios, istället för källaren på Graceland. Förmodligen var förhoppningen att slippa de primadonnaliknande olater som Elvis utsatt sin omgivning med under sessionerna i Jungle Room.
Tyvärr blev resultatet helt platt fall då Presley alldeles innan inspelningsstart, till omgivningens stora frustration, meddelade att han hade ont i halsen.
Folk på plats har i efterhand berättat att en Presley under nån av dagarna ändå tagit sig ner till studion. Sammanbitet hade han tittat sig omkring, i vredesmod slängt ner en pizzakartong placerad på en högtalare rakt ner i golvet – och sen vänt på klacken och gått därifrån. Å andra sidan hävdar andra dock att han inte ens lämnade hotell innan han åkte hem igen, så det är inte säkert att det var så det gick till.
Vad som än hände den gången blev hursomhelst inte en ton inspelad bortsett från lite pålägg på material från sessionen i oktober – och där rök den gyllene chansen, en chans som sen aldrig kom tillbaka.
Självklart väldigt trist, hade inte sessionen i Nashville slutat i tomma intet hade världen haft ytterligare minst ett halvdussin låtar från Presley att lyssna på, så blev det alltså inte.
Enligt gällande kontrakt skulle dock en platta ut under sommaren. Att våren -77 med kort varsel få in en motvillig Elvis Presley i en skivstudio var nog att hoppas på för mycket så producenten Felton Jarvis fick vackert jobba med vad som fanns att tillgå.
Som brukligt skulle skivan innehålla tio spår. Fyra låtar hade nu ändå betats av i oktober året innan och de två spåren från singeln Moody Blue/She Thinks I Still Care kunde såklart också användas. Fyra låtar saknades dock, något som fixades genom att kasta in tre inspelade live-låtar från turnen i april -77, listigt nog låtar som tidigare inte dykt upp på nån live-platta, och slutligen genom att damma av Let Me Be There – ett spår från 1974 års LP As Recorded Live In Memphis. En nyligen utgiven låt togs alltså med för att få ihop tio spår, onekligen ett märkligt drag.
Moody Blue var alltså som ni ser långt ifrån en genomtänkt, välplanerad LP utan delvis något av en nödlösning.
Nu blev det visserligen till slut en riktigt sjysst platta, men det var ändå likt förbannat en nödlösning.
1) Unchained Melody
Säger man Unchained Melody tänker nog många på Righteous Brothers hit från 1965 (en hit trots att den släpptes som b-sida!). Åtskilliga artister har dock under årens lopp spelat in sina versioner av den. Ursprungligen sjöngs Unchained Melody 1955 av sångaren Todd Duncan i en scen från filmen Unchained. Kort senare dök första skivinspelningen upp, då med Les Baxters orkester. Troligtvis är det ändå Roy Hamiltons Unchained Melody från samma år som inspirerade Elvis när han tog upp den på sin repertoar. Versionen som hamnade på Moody Blue spelades in under turnen i april 1977.
Resultatet blir en lysande inledning på plattan med en Elvis som kompar sig själv på piano. I sanningens namn ska sägas att det gjordes rikligt med pålägg i studion efteråt, riktigt så pampigt som det låter här var det inte på plats. Men det har föga betydelse när slutresultatet blir så bra som det blir här.
Operasångaren Mario Lanza var alltid en favorit hos Elvis och den inspirationen får fritt spelrum i den mäktiga finalen. Rösten, den gudabenådade rösten, bär kanske inte riktigt hela vägen som den en gång gjort men det kompenseras rejält av den inlevelse och det patos som Elvis bjuder sin publik på.
Unchained Melody liknar faktiskt inte något annat Presley spelade in under sin karriär och det blir en udda men väldigt bra öppning på skivan.
2) If You Love Me (let me know)
Tre år tidigare hade den här countryballaden varit en stor hit för Olivia Newton-John. Som Unchained Melody är även den här versionen inspelad under aprilturnen -77.
Elvis är inte helt på topp här – rösten svajar betänkligt, framför allt i inledningen. Bandet spelar dock väldigt fint – James Burton får till ett lysande solo och Jerry Scheffs basspel är i total världsklass. Slutresultatet blir mer än godkänt.
3) Little Darlin’
Little Darlin’, skivans tredje och sista spår från aprilturnen, får däremot tummen ner. Måhända funkade den live men den fyller ingen funktion alls på plattan. Sånt här lättviktigt material borde Presley med varm hand ha lämnat över till Sha Na Na. Framförandet är visserligen helt okej, men – nej…
The Diamonds gjorde inte originalet till Little Darlin’ – det gjorde The Gladiolas – däremot gjorde de den mest kända versionen.
4) He’ll Have To Go
Det första spåret från inspelningarna i oktober året innan.
1959 hade Jim Reeves haft en hit med He’ll Have To Go.
Elvis version är helt klart ett av plattans starkare ögonblick. Presley får till ett väldigt bra framförande där han hela tiden ger låten det där lilla extra. James Burtons gitarrsolo är också en riktig läckerbit.
En intressant sak att notera är att He’ll Have To Go blev Elvis allra sista studioinspelning. En ytterst värdig avslutning.
5) Let Me Be There
Jaha – det räckte alltså inte med en Olivia Newton-John låt på plattan, två skulle det vara. Än märkligare blir det med tanke på att Let Me Be There var med på liveskivan från Memphis utgiven tre år tidigare.
Men okej, det här är en riktigt bra låt, en av sjuttiotalets bättre up-tempo ballader. Sången, bandet och energin i framförandet kör totalt över Newton-Johns original.
Men ändå… Greppet att ta två live-covers på två hits från en och samma artist – dessutom två låtar till förväxling lika varandra i stil och tempo – och sen lägga dem på samma lp-sida känns rätt andefattigt. Outgivet material, som studioversionen av For The Good Times, fanns att tillgå. Dessutom gavs flera av singlarna på sjuttiotalet, som Where Did They Go, Lord och The Sound Of Your Cry aldrig ut på LP och hade suttit utmärkt på Moody Blue. Det fanns inga större skäl att återanvända Let Me Be There.
På senare års CD-utgåvor har man, klokt nog, plockat bort Let Me Be There.
(En liten poäng för oss svenskar är ändå att i och med Let Me Be There, inspelad under turnén i mars -74, fick vår egen Per Erik Hallin vara med på Elvis allra sista platta. Han vickade ju just då för Sherril Nielsen i Voice.
Sida B
1) Way Down
Way Down, plattans enda riktiga rocklåt, blev Elvis Presleys allra sista singel, utgiven blott sex veckor innan den tragiska bortgången. Efter en ljum start på hitlistorna blev den postumt en stor hit, en av Elvis bäst säljande singlar på sjuttiotalet.
Handen på hjärtat har jag ändå alltid tyckt att Way Down är en rätt anonym låt. Det som främst utmärker den är bandets tunga lir och JD Sumners fantastiska basröst där han i finalen går ner till en ton lägre än vad någon annan på jorden kan nå. Presleys insats sticker inte alls ut och Way Down, hur medryckande den än kan vara i sitt framförande, känns mer som ett bandframförande än en Elvis-låt.
Way Down skrevs av en ambitiös kille, Laynge Martine jr, som hade egenskapen att aldrig ge sig. Han gjorde allt som stod i hans makt för att få fram sina kompositioner till stora artister. Oftast blev det nobben, ibland – som här – gick det hela vägen.
Även Way Down spelades in i oktober -76.
2) Pledging My Love
Rythm’n blues-artisten Johnny Ace sköt sig med sin pistol på julafton 1954. Kort innan dess hade han släppt singeln Pledging My Love som i kölvattnet av den tragiska bortgången postumt blev en stor hit. I oktober 1976 tyckte Elvis och hans TCB-band att det var läge att göra en cover på låten.
Visst, självfallet är Pledging My Love en stark låt. Presley får till ett bra framförande och bandet gör, som alltid, en gedigen insats.
Men ändå – vad skulle Elvis 1977 med ett nästan kvartssekel gammalt material att göra?
Efter Aloha From Hawaii hade plattorna sålt bedrövligt. Nåt behövdes göras, nya grepp var tvungna att tas. I det läget förstår jag inte att nån kunde tro att en cover på Pledging My Love skulle kunna ge Elvis Presleys vacklande skiv-karriär en nystart. Nog borde det ha funnits material mer i takt med tiden att plocka fram.
Pledging My Love hamnade som b-sida på Way Down.
3) Moody Blue
Titelspåret Moody Blue, även plattans klart starkaste spår, släpptes på singel i november 1976 men hade spelats in ett halvår tidigare under sessionen till plattan From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee.
Samme Mark James vars penna legat bakom andra Elvis-hits som Suspicious Minds och Always On My Mind låg även bakom Moody Blue. James original från sommaren -75 är faktiskt förbluffande bra. Elvis version är också så nära man kan komma att göra en ren cover, arrangemanget är i stort sett identiskt.
Men varför ändra på något som är bra? Moody Blue är en lysande countryballad och med tiden den låt från plattan som haft störst popularitet.
Märkligt nog framfördes Moody Blue bara en enda gång på scen. Det kan bero på att den var rätt knepig att sjunga. Lyssnar man noga på andra versen hör man att Elvis får anstränga sig rejält för att fixa alla toner. På senare utgivna alternativa tagningar hör man att han fick jobba hårt för att få till låten. Hur bra slutresultatet än blev tror jag att Moody Blue röstmässigt ändå inte passade Elvis.
4) She Thinks I Still Care
Countryartisten Dickie Lee och hans kompis Steve Duffy totade ihop den här kompositionen. 1962 spelade George Jones in den och fick därigenom en av karriärens största hits.
Elvis version är riktigt bra. Rösten spricker visserligen ett par gånger, ibland rejält – men det ökar bara framförandets trovärdighet. För – det är ju inte en lycklig, harmonisk kille som sjunger det här utan nån som precis har brutit ihop – det avslöjas ju också i textens allra sista fras…
Lyssnar man på de ”outtakes” som släppts i efterhand hör man att de skiljer sig en hel del från varandra. Uppenbarligen prövade sig gänget fram i studion med She Thinks I Still Care. Flera av de outgivna tagningarna är faktiskt minst lika bra som plattans master.
She Thinks I Still Care var b-sida på singeln Moody Blue.
5) It’s Easy For You
It’s Easy For You komponerades av musikalgiganterna Webber/Rice.
Även om det inte är någon märkvärdig låt har jag alltid haft en förkärlek för It’s Easy For You med sin känslosamma, närmast gripande text.
Tyvärr är dock mixningen under all kritik här. Inledningsvis dränks Elvis röst nästan helt av instrumenten. Under låtens gång blir det gradvis bättre men aldrig riktigt bra och helhetsintrycket blir rätt förvirrat. Svårförståeligt att Felton Jarvis kunde släppa ifrån sig något så ofärdigt.
It’s Easy For You spelades även den in under sessionen i oktober 1976.
—————————————————————————————————————————————————————-
Moody Blue var alltså en nödlösning. Om inte om hade varit hade den istället för sina livespår haft minst fyra färska studiolåtar – låtar som tyvärr aldrig blev inspelade.
Nu blev det ju rätt skapligt ändå – Moody Blue står sig bra mot andra sjuttiotalsplattor.
Little Darlin’ känns rätt överflödig och att efter bara tre år göra en repris på Let Me Be There är ju rätt märkligt – övriga åtta spår går dock från godkänt till väl godkänt.
Intressant är att Moody Blue i sin framtoning är en påtagligt mer positiv skiva än föregångaren – From Elvis Presley Boulevard, Memphis Tennessee. Den plattan, i sig en alldeles utmärkt LP, svämmade över av sorgsna, storslaget arrangerade ballader med texter om krossade hjärtan – något som nästan helt lyser med sin frånvaro på Moody Blue. Två spår, She Think I Still Care och It’s Easy For You, hamnar väl i den kategorin, men mer än så är det inte.
När Elvis tragiskt gick bort kort efter att Moody Blue kom ut har plattan med tiden fått ett stort symbolvärde. Det är svårt att säga hur man idag hade sett på den om Elvis gått bort typ 1997, kanske hade den i så fall varit en platta i mängden. När det nu blev som det blev kom Moody Blue helt oväntat att bli kungens avsked.
Och – i mina öron är Moody Blue ett helt okej avsked.
Slutbetyg: En fyra
Popularity: 8% [?]