1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

09.04.19

Moto Boy på Öland

Posted in Min blogg at 9:26 e m

Moto Boy på Öland.

Dag 1

Ibland går det undan.
Min tid som ett fan för Oscar Humlebo – aka Moto Boy – är inte lång, men desto intensivare.
Allt startade en kväll i slutet av juni vid genomgången av ett stort parti cd-skivor jag fått in samma eftermiddag. Det rörde sig om, tro det eller ej, runt femtusen plattor och innehöll i stort sett allt tänkbart i musikväg – högt som lågt. Mitt i allt plockande dök det upp en CD med ett lite märkligt diffust omslagsfoto, ett suddigt foto på en kille med läppstift.

”Vad är det här för en pajas?” tänkte jag.
Jag kollade omslagsryggen och läste – Moto Boy.
Moto Boy? Det lät ju bekant…
Men just det! Det var ju den snubben Saskia hade pratat om för tio år sen, nåt jag då avfärdat med en axelryckning. Jag hade trott att det rörde sig om nån idol-tomte, nåt jag såklart inte behövde lägga nån energi alls på. Seriöst – vem kallar sig för Moto Boy?
Men när jag nu ändå, tio år senare, hade skivan i handen kunde jag inte låta bli att undra över hur han låter. Lätt nyfiken petade jag in cdn i spelaren. Visserligen helt utan några förväntningar, men trettio sekunder kunde jag väl offra.
Skivan gick igång efter nån sekunds matande i spelaren.
Första låten började med en bastrummeloop, da-da da-da-daa, som följdes upp av en repetitiv gitarrfigur. Efter fyra takter gitarr började sången, och…
…men…vänta nu…?
Alltså – ibland blir man paff, och nån gång då och då blir man riktigt, riktigt paff.
Som jag blev den gången.
Ut ur högtalarna flög nämligen precis allt annat än vad jag förväntat mig. Istället för nån medioker, patetisk popstjärne-wannabe kom en kille med en röst jag omedelbart insåg att få kan matcha. Det var nog en av de finaste röster jag överhuvudtaget har hört. Karlen hade inte bara en sällsynt fin klang i rösten, han gick också hur ledigt som helst upp och ner i registren – hela tiden med klockren intonering.
Oerhört imponerande.
Moto Boy verkade vara en sångare helt utan begränsningar.
Att han därutöver var en synnerligen kompetent gitarrist gjorde mig än mer imponerad. Den suveräna sången tillsammans med det det säregna gitarrspelet i botten satte ett makalöst personligt signum på musikens helhet.
Nej – den här killen var verkligen inte nån pajas, som jag fått för mig när jag såg omslaget.
Det här var tvärtom något utöver det vanliga – det var musik ”på riktigt”.

En googling visade dessutom att det var killens debutskiva. Uppenbarligen hade jag just snubblat över en talang som svävar högt över det mesta i vårt land.
Trist bara att behöva vänta ett decennium med att komma på det…

Cdn gick på repeat i butiken den kommande tiden, och den bara växte för varje spelning – precis som min entusiasm.
Folk i butiken jämförde Moto Boy med Jeff Buckley och Cocteau Twins – även svenska Thirteen Moon och Tallest Man On Earth nämndes. Men icke då enligt mig. Moto Boy hade, som alla artister, sina förebilder men det här kändes klart eget. Möjligtvis här och var inspirerat av andra, men absolut inte kopierat.

Här skulle jag kunna dra en ingående beskrivning av skivan, lägga ut texten om den magnifika uppföljaren jag hittade i samma parti och att jag de kommande veckorna satt uppe sena kvällar för att leta upp olika youtube-klick med karlen osv – men det gör jag inte, då skulle jag nog tråka ut er.
Istället går jag pang på den omtalade rödbetan med att berätta att i slutet av juli hade denna snabbt påkomna passion släpat mig ända till Öland. På min iPad hittade jag att Moto Boy den 23 juli skulle uppträda på Öland på Kackelstugan utanför Borgholm.
Efter några klick var biljetten bokad och betald.
Ibland går det undan i svängarna.

Öland hade jag besökt fyra år tidigare när jag gjorde min sexdagarsvandring över ön från Långe Erik till Långe Jan. Det besöket hade varit rent ut magiskt. Nu skulle jag dit igen, förhoppningar fanns att det skulle bli ett nytt minnesvärt besök.

Första stoppet på mini-trippen var dock Kalmar dit jag dan före flög spelningen flög från Bromma. Sex på kvällen befann jag mig på Kalmars Slottshotell där jag bokat övernattning.
”Slottshotellet” – ett förpliktigande namn, men med sina gamla trähus och innergårdens härliga trädgård levde man absolut upp till det.

Var jag för en gångs skull ledig kunde jag ändå inte hänga på ett hotell hur mysigt det än var. Bättre upp – jag tog mig ut till Guldfågel Arena för att spana in lite allsvensk fotboll, Kalmar mot Djurgården. Kul och udda upplevelse då jag aldrig tidigare varit på fotboll i Kalmar. Om inte annat var det imponerande att höra åttahundra stockholmare överrösta åttatusen kalmaiter.
Även matchen på plan slutade med djurgårdsseger då Stockholmarna sent omsider fick in kvällens enda mål.

Tillbaka på Slottshotellet blev det en fin stund i trädgården. Bara jag, buskarna, blommorna och de fint upplysta sekelgamla trähusen. Ovanför mig en stjärnbeströdd midnattshimmel – och på det en kall öl.
Just då kände jag att livet ibland kan vara mer än bara uthärdligt.

Dag 2

Efter frukosten drog jag mig bort mot Kalmar Antikvariat, beläget centralt på Kaggensgatan, för ett återbesök. Fyra år tidigare hade jag lämnat bokboden med två fyllda pappkassar. Det blev några fynd även den här gången – bland annat ”Tre Män I En Båt” och Lawrence Durells ”Alexandriakvartetten”. En fin skörd.

Jag pulade ner böckerna i ryggsäcken och gled iväg mot bussen till Rälla, en mil söder om Borgholm, där jag bokat husvagnsövernattning på ”Julia och Edits Bed and Breakfast”.
Väl framme i Rälla efter en timmes bussfärd slängde jag av mig ryggan i husvagnen och bytte till passande utstyrsel.
Gott om tid som jag hade, klockan var bara runt tre, beslöt jag mig för att knalla till Kackelstugan. Den starkt trafikerade stora vägen mot Borgholm ville jag såklart helst undvika. Gick jag istället två kilometer österut till Högsrum och sen via en mindre väg rakt norrut skulle jag ändå smidigt komma fram till Kackelstugan. Lite längre men betydligt mysigare.


Högsrums kyrka

Efter ett tag kändes det dock väl klibbigt. Det var varmt ute, runt 25 grader. Rätt snart insåg jag att om jag knatade hela vägen skulle jag komma fram halvdränkt av svett. Lagom kul och kunde jag undvika så skulle jag göra det.
Enda alternativet var att få lift med en bil något som jag beslöt mig för att försöka mig på.
Kruxet var bara att den nästan enfiliga lilla väg jag tagit in på efter Högsrum, som delvis gick genom ett naturreservat, var tom på i stort sett allt utom en tät, lummig skog. Det var tyst, öde, bitvis nästan bedövande vackert – inte en människa, inte ett hus, inte ens en bil störde den smått paradisiska känslan. Ljuvligt såklart men inte optimalt för att få en lift med en bil.

Efter runt tjugo minuter kunde jag dock höra ett avlägset brummande från något som bara kunde vara en bil. När den dök upp runt kröken slängde jag upp tummen.
Till stor glädje men också viss förvåning saktade bilen in och stannade alldeles framför mig. Den förvåningen var dock intet mot det som kom. Killen bakom ratten slängde upp dörren och ropade: ”Micke! Vad gör du här?”
Jag kikade in i bilen – där satt Rickard, kund från butiken! Klart han undrade vad jag gjorde på Öland på en väg knappt bredare än en kostig.
Jag hoppade in och förklarade läget. Nej, den här gången hade jag ingen egen spelning – jag skulle till Kackelstugan för att kolla på Moto Boy! Rickard berättade i sin tur att han var där för att han har stuga på ön.
Skjutsen blev ända fram. Jag hoppade ur, tackade hjärtligt för liften och vinkade av Rickard.

Med humöret rejält igångkickat av den dråpliga händelsen klev jag genom den öppna träporten in på Kackelstugans uteservering.
Och – det första jag hör inne på gården är några spröda elgitarrtoner från en sidobyggnad. Det fanns väl bara en källa de tonerna kunde komma från…
Jag gick bort mot byggnaden och kikade in genom dörröppningen. Jo då, där stod han på scenen – Oscar Humlebo, även känd som Moto Boy – för ett soundcheck i en lada ombyggd till konsertlokal.

Jag nickade lätt som en hälsning till Oscar som artigt nickade tillbaka men fokuserat fortsatte sitt ljudtest.
Onekligen var det rätt häftigt. Jag kliver över tröskeln och därinne spelar och sjunger Moto Boy med en enda i publiken – mig Micke Englund.
Sanslöst.
Ibland faller dominobrickorna i livets lekstuga helt rätt – utan min osannolika lift hade jag missat det här gyllene ögonblicket. Men det gjorde jag inte.

Efter några artighetsfraser mellan två låtar lämnade jag ändå Oscar i fred med förberedelserna. Störa uppladdningen ville jag inte.

Kackelstugans matmeny blev nu centrum för min uppmärksamhet. Jag satte mig ner i trädgården och beställde, efter Rickards rekommendation, en Gunnars Gryta. Drickat blev en Loka – att i eftermiddagssolen släcka törst med starköl kan ju sluta illa. Sova bort en spelning är ju ingen höjdare.
Gunnars Gryta avlöstes av efterrätt och kaffe.
Jodå – att sitta i det gröna nån timme och bara äta, dricka och fullt ut njuta av att befinna mig på den fridfulla plats som Kackelstugans trädgård är blev en frapperande kontrast mot min vardag i butiken.

Under eftermiddagens gång fylldes stället med matgäster, fler än jag skulle tydligen lyssna på Moto Boy den kvällen.

Strax efter sju öppnades ladugårdsdörren och jag knep åt mig en plats på rad fem.
Precis innan ridån gick upp hann jag hämta kvällens premiäröl. Halv åtta dök han så upp, Moto Boy. Ensam med en elgitarr hängandes runt halsen och ytterligare fem guror uppradade bakom sig, blev han kärleksfullt mottagen av sin publik.

Oscar drog igång spelningen med Blue Motorbike som följdes av Ride My Wild Heart – båda från debutplattan. Starten kändes dock aningens trevande, som att Oscar höll igen lite. Tredje låten, en cover på Chris Isaacs Wicked Game, satt dock som gjuten – efter det blev det rena triumfmarschen.
En avskalad version av titelspåret från plattan Keep Your Darkness Secret följdes up av Nothing Shatters Like A Heart. Sången och spelet var här minst lika bra som den varit på platta. Publiken var helt med på noterna och applåderade entusiastiskt varje nummer. Till stor glädje var det helt knäpptyst under själva låtarna, det hördes inte ens en harkling. Moto Boy trollband verkligen sin publik.

Efter ytterligare två låtar avslutades första avdelningen med en läcker version av Young Love, debutplattans inledningsspår. Oscar briljerade där verkligen med sin mångsidighet när han på andra refrängen under sången synkront spelade både gitarrkompet och basfigurerna.

I pausen snodde jag åt mig öl nummer två i baren.

Andra set startade med ännu ett spår från debutsläppet – What It Was Like To Be With You. Därefter följde både en Cardigans-cover och Vi Kör Tills Vi Dör – från den kommande helt svenskspråkiga skivan.
En sanslös version av Beat Heart blev därefter en av konsertens absoluta höjdpunkter.

Ju längre spelningen gick reagerade jag dock alltmer på det glättiga mellansnacket. Begåvad med ett orubbligt självförtroende och med sitt stora leende, kapabelt till att smälta polarisar, drog Oscar både korta och långa anekdoter om – ja, precis vad som helst. Spontant och utan nån självklar slutpoäng men hela tiden med ett klart underhållningsvärde. Efter ett tag blev kontrasten mellan de melankoliska låtarna och de yviga och glatt framförda monologerna nästan parodisk.
Det blev som: ”Hej, jag heter Oscar! Vi ska ha jättekul tillsammans men först ska jag sjunga några vemodiga låtar som dysterkvisten Moto Boy har skrivit!”
Nej, bilden av Oscar som en allvarstyngd ung man ligger nog en bra bit från verkligheten.
Bara en reflektion dock, absolut inget som störde.

Finalen på ordinarie program blev Judy Garlands klassiker Over the Rainbow. En lång, utdragen falsett-ton ovanför en räcka ursnygga jazzackord skapade en mäktig och ytterst värdig avslutning. Precis som under spelningen i övrigt var det knäpptyst i lokalen fram till utropet: ”Tack för i afton!”. Sen kom jublet.

Som extranummer bjöds publiken på paradnumret Pie Jesu. Lite förvånande kom en tjej från publiken upp för att sjunga ena stämman. ”Hur ska det här gå?” tänkte jag. Ingen fara – det lät fantastiskt. De två hade säkerligen uppträtt tillsammans tidigare.
Och där var denna lysande spelning slut!

Direkt därpå gick Oscar ut på innergården för mingel och skivsignering. Han var precis så jordnära som jag misstänkt på förhand – leende, avslappnad och mycket lättkonverserad.

Som en vänlig gest för, ja nånting, skänkte Oscars hustru Petra mig en Moto Boy t-shirt. Den har jag sen dess, mellan tvättningarna, burit med stolthet.

Efter en avslutande öl och trevligt snack med några fans tackade jag runt midnatt för mig och började knalla tillbaks till husvagnen i Rälla. Den här gången tog jag en kortare väg som andra halvan gick längs den landsväg jag på eftermiddan undvikit. Det blev en mycket fin promenad.

Första biten utan gatubelysning var magnifik med sitt svarta landskap i horisonten i stark kontrast till den ljusa sommarnattshimlen.

Andra delens vandring längs den, även nattetid, rätt fordonstäta landsvägen hade även den sina poänger då jag rakt västerut mellan träden kunde skymta det mörka havet vars utspridda vågtoppar stiligt reflekterade den blodröda himlen ovanför.
Såna små upplevelser är vardag för många här på planeten men för mig som till vardags skrotar runt i centrala Stockholm blir sånt här smått utomjordiskt.

Efter en timmes knallande stod jag åter framför husvagnen i Rälla. Fram med nyckeln, upp med dörren och snabbt ner i sängen.
Konserten som fortfarande ringde i skallen och allt annat runtomkring höll mig vaken nån minut, sen dök John Blund upp.

Dag 3
Runt nio vaknade jag – med en rinnande näsa, harklande hals och allmänt kraftlös. Förkyld med andra ord.
Det väl inte riktigt som jag tänkt att dagen skulle starta. Jag hade planerat att flanera runt i Kalmar fram till flyget hem runt åtta, något som nu kändes helt inaktuellt. När bussen från Rälla anlände till Kalmar tog jag första tåg mot Stockholm en halvtimme senare.
En femhundring åt skogen visserligen men det var en rättsatsning. Segheten i kroppen fick mig att under större delen av tågresan hem halvligga i en sömnliknande dvala. En liten antiklimax på ledigheten.
Halv sex på eftermiddan var jag ”hemma” i butiken igen och där var det äventyret över.
Men – det var en minisemester med stor mersmak. Är det upp till mig var det inte sista gången vare sig på Öland eller på konsert med Moto Boy.

Popularity: 4% [?]

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *