1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

05.22.19

Vandring över Selaön

Posted in Min blogg at 11:45 e m


Den här postningen ingår i mitt projekt ”att korsa Sveriges femtio största öar”.
För de som inte vet vad det här handlar om inleder jag med en förklaring.

För några år sedan satte jag alltså upp som mål att till fots ta mig över Sveriges femtio största öar antingen från norr till söder eller från öster till väster beroende vilken sträcka som är längst. Från udde till udde alltså där det är som bredast.
Från den största ön Gotland ner till Sollerön som är den minsta av de femtio.
Minst en övernattning per ö ingår också i paketet – öns essens ska sjunka in i mig så gott det går och vandringen ska absolut inte stressas igenom.
Den sista ön på listan ska knäckas innan jag blir sjuttio.

Jag har svårt att förklara exakt varför jag gör det här – kul är det i alla fall. Varje ö har faktiskt något av en särart. Ta exempelvis Visingsö – när man är där är man på Visingsö och ingen annan stans. Det går faktiskt inte att relatera ön till någon annan plats i Sverige.
Sen är kanske inte alla öar utpräglat unika, men anstränger man sig kan man både här och där hitta lätt förbluffande saker. På Fårö hörde jag om en dam som lämnade ön för första gången när hon som nittioåring togs in på Visbys Sjukhem…

Härunder kommer en liten berättelse om när jag förra veckan tog mig an Selaön i Mälaren.
Villni läsa den läs gärna när ni har fem minuter över i lugn och ro. Tyvärr är det att hoppas på för mycket att förvänta sig att det ska hända nåt spännande, för det gör det inte – det blir mest en allmän reflektion över tillvaron.

Selaön?
Tycker du att namnet låter obekant är du inte ensam. Av de runt tio personer jag på förhand nämnde mitt kommande resmål för kunde ingen minnas att de ens hört talas om nån Selaö.
Ändå är Selaön Sveriges största insjöö. Placerad i Mälaren strax väster om Adelsö. Ganska på pricken fyra mil fågelvägen från Stockholm.
I storleksordningen är den Sveriges elfte (!) största ö, drygt tre gånger så stor som Lidingö.
Nåja – visste ni inte det här innan så vet ni det nu!
Redan som liten knodd kände jag själv till ön, men det av det enda skälet att de på den tiden hade ett duktigt bandylag som hette Selaöpojkarna.
Innan det här besöket hade jag dock, vad jag vet, aldrig satt min fot på Selaön.

Hursomhelst tog jag häromdan tåget från centralen till Läggesta för att därifrån ta buss till Stallarholmen – en tätort som ligger dels på fastlandet, dels på Selaöns sydspets. En bro på hundra meter förbinder samhällets två delar.

Jag stannade dock först till i Mariefred för att köpa en karta över området på den lokala bokhandeln och för att coola ner med en kaffe och en bakelse på det mysiga stora torget i det sköna majvädret. Efter det skulle jag fortsätta med buss till Stallarholmen.
Trodde jag, ja…
När jag i kiosken mitt emot bokhandeln skulle köpa en biljett till Stallarholmen fick jag torrt och sakligt veta att man bara kan köpa bussbiljett i Mariefred med betalkort…!
Jaha…och självfallet hade jag lämnat mitt Mastercard-kort hemma. Naivt hade jag trott att en liten sedelbunt i ena fickan skulle täcka mina behov under den här korta lilla resan. Det kunde jag glömma direkt.
Men hur är något sådant ens möjligt? Att de inte vill ha kontanter på bussen går ju att greppa, men hos det ATG-ombud i Mariefred som saluför de lokala bussbiljetterna borde det väl ändå inte vara några problem.
Men icke då. ”Card is the new king” tydligen.
Jag frågade killen i kassan om han tyckte att jag skulle gå till fots med min packning de femton kilometrarna till Stallarholmen.
”Tja – gör du det har du i alla fall fått lite matsäck på vägen” svarade han och hintade åt den lilla chokladkakan jag precis köpt.
Kul kille.

Kaffe och bakelse strök jag direkt, nu låg fokus på vad i h-e jag skulle ta mig till. Ute på gatan gick jag i skallen igenom de alternativ som fanns.
Alltså – ta en taxi de sexton kilometrarna till Stallarholmen, knalla, försöka lifta eller kasta in handduken och åka hem?
Under trettio kolsvarta sekunder då jag hatade allt vad Mariefred, deras beslutsfattare och kioskägare hette var det tåget hem som gällde – tills jag jag kom på att jag fortfarande inte hade något kort på för att boka om/köpa ny biljett.
Natten på Östas Bed & Breakfast var ju också redan betald så det skulle vara surt att bara kasta det i sjön.
Taxi skulle nog kosta mer pengar än vad jag tagit med mig.
Det fick alltså bli liftartummen.

Jag gick bort från centrum och ställde mig vid en utfart till vägen mot Stallarholmen, ungefär femtio meter från en busshållplats. Optimistiskt gjorde jag några tappra försök med en tumme och ett brett leende, men fick inte ens ett ögonkast tillbaka.
Efter en fruktlös halvtimme vid vägkanten kom jag på att bussen mot Stallarholmen nog snart skulle komma till hållplatsen.
Var det läge för att ta en liten rövare…?
Ja varför inte, det fanns ju inget att förlora.
Jag lommade bort mot hållplatsen och när bussen kom klev jag på.
Korten lades direkt på bordet – ingen biljett, inget betalkort. Chaffisen tittade trött på mig i två sekunder sen visade han med en snabb vinkning och ett stoneface att jag kunde sätta mig.
Tack sa jag och satte mig ner.
Men se där! Då var jag likt förbannat på samma buss som jag från början planerat åka med.
Som så ofta ordnar sig det mesta i tillvaron bara man bjuder till lite…

Väl framme vid Stallarholmen runt halv sex på eftermiddan var det bara nån minuts promenix till mitt övernattningsställe – Östa Bed & Breakfast, en gammal gård med anor från 1700-talet idag drivet av ett sympatiskt äldre par. Jag fann mig direkt tillrätta i den härliga gårdsmiljön – Östa är ett ställe jag gladeligen skulle rekommendera.

Men det blev ingen tid alls för att nåt tillbakalutade. Jag hade valt att dela upp vandringen på två dar – i stort sett gick jag bara upp på rummet och bytte skor för att ge mig iväg igen.
Enligt de regler jag satt upp för mig själv ska jag alltså på en ö gå från norr till söder eller från öst till väst beroende på vilken sträckning som är längst. Tittar man på en karta ser man att på Selaön blir det att knalla från öst till väst – mina steg gick alltså bort mot den östspetsen, belägen cirka åtta kilometer bort.
Själva vandringen dit var tämligen odramatisk. Det bor inte så mycket folk på Selaön – den är, som redan nämnts, mer än tre gånger så stor som Lidingö men har med sina knappt 2000 fast boende runt 4% av dess befolkning. Selaön är alltså, sin närhet till Stockholm till trots, en synnerligen glesbefolkad plats.
En vandring på ön blir också därefter – efter Stallarholmen går man inte förbi värst många hus, däremot ser man åtskilligt av åkermark, ängar och skogar avlösta av bondgårdar och häststuterier. Fint, lantligt och romantiskt – men kanske heller inte direkt dramatiskt.

Som det så ofta är på väg ut till en udde blev den asfalterade genomfartsvägen efter en sex, sju kilometer en lite mindre grusväg som snart blev en enfilig skogsväg som succesivt blev till en stig – som i sin tur blev allt smalare. När även den sista lilla antydan till stig upphörde var det cirka trehundra metrer kvar till östra udden. En vildvuxen men tämligen lättillgänglig skogsmark tog över och udden nåddes utan några större krångel.
Väl framme vid den yttersta stenen blickade jag i försommarkvällen ut över fjärden. Längst bort, bortom några utströdda småkobbar, syntes konturen av Adelsö – en ö som även den snart ska avverkas. Bakom den ligger Ekerön, Färingsö och Lovön. Hässelby befinner sig fågelvägen faktiskt inte mer än 25 kilometer bort. Så nära men just då kunde vilken ort som helst lika gärna legat på andra sidan jordklotet. Där och då kändes all civilisation väldigt avlägsen.

Efter denna filosofiska begrundan av min plats i universum var det bara att gå tillbaka till Östa.
Den promenaden blev faktiskt riktigt fin. Det hade hunnit bli runt nio på kvällen, månen gick upp och jag kunde skönja stjärnor på himlavalvet. Långsamt förvandlades landskapet runt omkring mig till det lätt trollska som en försommarkväll så ofta kan bära med sig. Eventuella tvivel på varför jag håller på med det här med övandringar försvann som dagg i morgonsolen.
Redan runt halv elva var jag dock tillbaka på Östa – och så var den etappen över.

Efter frukosten dan därpå startade etapp två – marschen mot öns västligaste punkt.
Två vägar leder västerut från Stallarholmen, men efter tips från olika håll valde jag att ta vägen längs Åsa gravfält, ett område som ska vara fullkomligt nerlusat med gamla gravar, skeppssättningar och runstenar från vikingatiden.
Riktigt spännande tyckte jag när jag fick höra det.
Nu gick tyvärr inte vägen igenom utan förbi gravfältet och där missade jag säkert nåt. Kommer jag nån gång tillbaka till Selaön blir det kanske en vandring över Åsa, tid till det kände jag dock att det inte fanns den här gången.


Vägen vindlade sig vidare. Med ett par kilometer kvar kom jag till Ytterselö Kyrka, den ena av öns två kyrkor. Det är en fin och påkostad byggnad, något som pekar på att det nog en gång bodde mer människor här än vad det gör idag.

Efter att ha passerat kyrkan var det slut på allmän väg och asfalten blev till grus. Även här blev vägen successivt allt mindre för att sluta i en knappt förnimbar stig som även den upphörde i en tät terräng.
Det blev dock bra mycket tuffare den här gången än kvällen innan. Den sista kilometern fick jag mödosamt plöja mig fram genom eländig löv- och våtmark. Vid ett tillfälle rev en torr pinne från ett fallet träd upp en reva på ett par decimeter i mina byxor. Inte så farligt just då, men jag hade ju en hemfärd på buss och tåg lite senare att tänka på…
Det vildvuxna blev allt tätare och terrängen övergick närmast till att likna ett träsk från nån skräckfilm. Enligt min gps var jag dock väldigt nära den yttersta udden.
Men så med ens var det stopp.

En vassmassa betydligt högre än mig själv tog över och marken var om möjligt än mer träskliknande. Med fiskestövlar och heltäckande klädsel hade jag möjligtvis kunnat ta mig ut längst ut i detta plaskblöta fästingnäste, men som det var gick det bara inte. Det skulle inte vara värt det – det var bara att ge upp.
Precis som vid Ölands Södra Udde för fyra år sen kom jag alltså inte ända ut, men jag tog mig så långt ut som det var möjligt att gå – och den platsen var precis där jag just då stod.
Efter några fotografier för att dokumentera hur det såg ut på plats vände jag på klacken och startade marschen tillbaka.
Såklart blev det en antiklimax att typ hundra meter från mitt utsatta mål mötas av en drygt två meter hög mur av vass och sankmark – men, som sagt, det fanns inget val.

Det var runt tolv, tretton kilometer tillbaka till Stallarholmen men när nu målet att korsa Selaön redan var uppnått kunde jag kanske kosta på mig att lifta tillbaka till vandrarhemmet. Medans jag knallade på i stadig takt var jag hela tiden uppmärksam på om det skulle komma nån bil bakom mig. Men – mer än typ en i kvarten var det inte, och ingen visade upp någon större håg för att plocka upp nån luffare med trasiga byxor och bakvänd keps. Men vad då – jag hade gott om tid så vad gjorde det? Jag var ju faktiskt där för att titta på Selaön. För att variera mig tog jag nu den andra vägen, inte längs Åsa gravfält utan den förbi Lundby Gård och fick på så sätt se en annan sida av ön.

Efter att ha kommit fram till Stallarholmen gled jag in på Östa för att hämta bagen jag lämnat kvar på förmiddan. Därefter blev det en lunch på Printz Bageri, beläget på fastlandet på andra sidan bron men fortfarande i Stallarholmen. Jodå – nog var det skönt att efter tjugofem kilometers vandring i solen få sitta ner en halvtimme.
Efter maten och två flaskor med lokalt producerad äppelmust hoppade jag på bussen mot Läggesta från vilken jag sen tog tåget tillbaka hem.

Runt halv sju var jag tillbaka i butiken igen. Och där var det mini-äventyret över. Mer än typ 28 timmars frånvaro hade det inte blivit, men mina ledigheter brukar sällan bli längre än så. Desto intensivare istället.

Efter en dusch och byte till rena kläder gick jag ner i butiken och ställde mig bakom disken. Där stod jag sen och plockade under resten av kvällen. Fattas bara. Man har ju ett jobb att ta hand om.

Popularity: 2% [?]

4 Comments »

  1. Eva said,

    05.23.19 at 7:27 e m

    Hej
    Intressant berättelse. Kul att du tog dig en minisemester

  2. Lena Wärmé said,

    05.25.19 at 6:52 e m

    Tack för att du delade med dig av din minisemester!

  3. Marina Moritz said,

    06.08.19 at 2:05 e m

    Tre interese! Inspiriga rakonto. Mi ekpensis pri biciklado, sed ĉirkaŭ, ne tra. Eble mi komencu de Södermalm kaj vizitu vin laŭvoje.

  4. Marina Moritz said,

    06.08.19 at 2:07 e m

    Tre interese! via rakonto inspirigis min elpensi pri biciklado ĉirkaŭ Södermalm

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *