05.25.19

LP-skivor av och med Elvis Presley #67 From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee

Posted in Min blogg at 12:59 f m

Jag säger det nu så att vi har det avklarat – jag älskar den här skivan. Den här recensionen har varit inget annat än ett rent kärleksarbete.
Då fick jag det sagt.

Innan jag går in på själva musiken och analysen av de enskilda låtarna vill jag dock göra en liten utvikning – luras inte av att det står ”Recorded Live” på plattans omslag!
Det stämmer nämligen inte. Den här skivan är inte på något sätt inspelad live.
Men om den inte är det – varför står det då att den är det på omslaget?
Ja – det har jag frågat mig själv många gånger. En förklaring hade kunnat vara att hela ensemblen med Elvis, bandet, körerna, de jättelika stråkarna och det mäktiga blåset spelades in ”live” i studion – men nu var det inte så. Precis som vanligt gjordes det åtskilligt med pålägg i en helt annan studio nån vecka senare – så det stämmer inte alls.
Den enda vettiga förklaring jag kan fundera ut är att det syftar på att grunderna – sång, gitarr, piano, bas och trummor – kördes in live.
Men snälla, så hade Elvis i stort sett alltid arbetat i studion, vad var det för speciellt den här gången? Ingenting. Likt förbannat stod det ”Recorded Live” på omslaget.
På senare utgåvor togs den texten av förståeliga skäl bort.
RCA var stundtals ett riktigt snurrigt skivbolag…

Bortsett från den lilla petitessen är alltså From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee i mina öron en smått fantastisk platta. I min bok ligger den om vi räknar bort live-plattorna på runt topp sex/sju.
Förutom sin höga musikaliska kvalitet skiljer den sig också i mer än ett avseende från mycket av det Presley spelade in under sina drygt tjugo år i musikbranschen.
Till att börja med är hela plattan inspelad hemma på Graceland. 1976 var det stört omöjligt att få in artisten Elvis Presley i en skivstudio, trots att han hade tydliga kontrakt hos sitt skivbolag att fullfölja. Det var kanske inte enbart en ovilja från artisten – det intensiva turnerandet Amerika runt satte även det sina ofrånkomliga käppar i hjulet. Till slut fanns bara utvägen att följa tesen ”om inte berget kan komma till Mohammed så får Mohammed komma till berget”. RCA fick alltså köra sin mobila studio från New York till Graceland och montera upp den i ett av rummen, numera kallat Jungle Room, i byggnaden.
Därav plattans titel om ni undrade.

En annan sak som gör From Elvis Presley Boulevard lite speciell är att på ingen annan skiva vänder Elvis så totalt ut och in på sig själv och sina känslor som han gör här. Det är mer än en gång som ren och skär smärta kommer ut ur högtalarna. Utan jämförelse är From Elvis Presley Boulevard, trots alla sina pålägg, den naknaste plattan Presley någonsin gav ut. Det tungt vemodiga temat som går som en röd tråd plattan igenom känns knappast som en slump – Elvis tycks sjunga rakt inifrån sitt hjärta här. I backspegeln känns det som att hela skivan var ett enda stort rop på hjälp.

Inspelningarna ägde rum 2 till 8 februari 1976.
*

From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee
Utgiven
Skivnummer: APL1-1506

*
1) Hurt


Roy Hamilton, en av Elvis allra främsta förebilder, hade 1954 haft en mindre hit med Hurt. 1961 fick Timi Yuro däremot stor framgång med samma låt. Vilken version Elvis hade i huvudet när han i studion föreslog Hurt vet jag inte, men troligtvis var det Hamiltons då denne var en favorit sedan länge.
Vara som det vill med det – Elvis gör en fantastisk version på Hurt. Han pulvriserar alla andras försök.
Hurt var tveklöst en av de allra starkaste singlarna Elvis fick till på sjuttiotalet, ja – kanske i hela karriären. Att den inte blev en större hit än den blev är en gåta för mig.
Singeln släpptes kort innan From Elvis Presley Boulevard, Memphis Tennessee och jag köpte den så fort jag fick syn på den. (Troligtvis var det på Åhléns som på den tiden hade Sveriges särklassigt bästa Elvissortiment.) Väl hemma i mitt pojkrum föll jag ner på golvet i extas redan på de inledande takternas ”I a-am so-o huuurt!”
Finalens ”Ever huuurt, hu-uuurt…YOU!” fullbordade sen mästerverket.
Helt enkelt oslagbart.
Det är faktiskt inte så mycket som ändrats sen dess. Jag får ståpäls än idag när jag lyssnar på Hurt.

I stark konkurrens är det här skivans främsta spår.

Hurt var också det enda bidraget från plattan som senare framfördes live.

2) Never Again
”Where do I go from here, will I get over You”, pressar Presley fram inte helt problemfritt. Mer än en gång känns det som att rösten är på väg att spricka vilket ögonblick som helst men det gör den inte. Det sköra accentuerar också bara det känslofyllda framförandet, det stör inte alls.
Riktigt känslosamt är det också – dramatiskt och fyllt med patos.
Never Again är i mitt tycke en av de starkaste ballader Elvis spelade in på sjuttiotalet. Orsaken är inte enbart Elvis röst och att det är en fin komposition – det är också ett lysande arrangemang som elegant höjer helheten. Finalen är rent majestätisk.
Lite synd att Never Again aldrig prövades live.

Never Again är plattans enda originallåt, alla andra bidrag hade tidigare sjungits in av andra artister. Billy Ed Wheeler och Jerry Chestnut var det tillsammans hade totat ihop den.

3) Blue Eyes Crying in the Rain”
Från det storslagna glider vi så in på Willie Nelsons årsgamla countryhit.
Blue Eyes Crying In The Rain är en bra låt och gänget gör en sjysst insats – men, tja, rösten är inte riktigt på topp här. På verserna blir det en och annan sur ton. Orsaken är nog att producenten Felton Jarvis inte fick till en tillräckligt bra tagning innan killarna gav upp för dan. Inspelningarna dan därpå ställdes in och Jarvis fick nöja sig med den bästa av de tagningar som ändå gjordes.
Det är lite synd för Elvis egen del då det här var en av hans favoritlåtar som han ofta körde hemma på Graceland.

Notera det udda på codan på slutet när först tjejerna sjunger en egen fras ”blue eyes crying in the rain” och sen JD Sumner gör detsamma innan till sist hela gänget faller in igen innan låten tonar ut.

Det kanske ligger nära till hands att tro att det var Willie Nelson som skrev Blue Eyes Crying In The Rain men det var det inte utan en gammal farbror vid namn Leon Rose. Roy Handcuff hade en hit med den så tidigt som 1947.
Blue Eyes innehåller plattans enda gitarrsolo – men det är inte James Burton som får kasta loss utan Billy Sanford. Orsaken är att inspelningarna drog ut på tiden – Burton, Glen D. Hardin och Jerry Scheff som hade åtaganden på annat håll var helt enkelt tvungna att åka iväg och att andra musiker fick ringas in.

4) Danny Boy
Danny Boy är en 150 år gammal folksång från Irland, först kallad Londonderry Air, som under årens lopp gjorts i ett otal tappningar. De mer kända versionerna har spelats in av amerikanska artister som Conway Twitty, Jackie Wilson och Mahalia Jackson men även vår egen Rock-Olga hade en hit med den i rockens barndom.
Presleys version använder sig bara av ett piano i kompet, något som obevekligt sätter sångarens skicklighet på stora prov.
Helt självklart var det heller inte men efter lite prövande fram och tillbaka fick Elvis ändå till en smått magiskt tagning där varje ton, varje frasering känns som ren perfektion.
Danny Boy är en av skivans absoluta höjdpunkter.

5) Last Farewell
En hit av Roger Whittaker från året innan.
Lite simpel låt kan man tycka, men Presleys eleganta, smått majestätiska framförande och arrangemangets pampiga utformning gör det hela till något alldeles extra. Jag vet att en del tycker att blåset och stråkarna drar ner helheten men jag tycker att det är precis tvärtom. Det mäktiga arret, nästan som taget från en storfilm, framhäver låtens dramatiska ton på ett perfekt sätt.
Resultatet blir helt magnifikt.

*

Sida B

*
1) For the Heart

Plattans enda upptempolåt – men kanske ändå ett tveksamt kort i leken. For the Heart är väl en hyfsad låt i sin genre, men inte mycket mer.
När man lyssnar på de första alternativa tagningarna utan pålägg låter det heller inte helt imponerande. Det förvånar mig faktiskt att man efter de inledande trevande försöken inte bara lämnade For The Heart för att fokusera sig på nästa låt på listan.
Dennis Linde som var pappa till Burning Love hade lånat sin penna även till For The Heart. Linde lade i efterhand även på ett extra baspålägg – de där tonerna när basistens fingrar glider över halsen i ett glissando – något som tacksamt höjer den musikaliska kvaliteten.
Förutom att inte vara en direkt stark låt har jag alltid tyckt att Elvis röst ligger väl långt tillbaka i mixen här. Resultatet känns inte som en ”Elvis-låt”, det blir som att han bara är en sångare i ett band.

Originalet till For The Heart hade spelats in året innan av Teresa Brewer.

2) Bitter They Are, Harder They Fall
Så blev det en blytung ballad igen. ”I told her to leave me alone, and that’s what she’s done, just what she has done…” sjunger Elvis med så mycket inlevelse att det är svårt att inte beröras.
Utan att vara något av plattans trumfkort är Bitter They Are ändå en klart godkänd countryballad.
Det här var det första spåret som spelades in under den här sessionen. Elvis kändes inte helt hundra på rösten som senare bäddades i efterhand in i rikliga körpålägg. Om det kan man tycka vad man vill men slutresultatet blir ändå väldigt bra.

Samme Larry Gatlin som skrivit Help Me hade också totat ihop Bitter They Are, Harder They Fall. Den första inspelningen gav country-legenden Dottie West ut 1973. Ett halvår senare gav Gatlin själv ut sin egen version på singel.

3) Solitaire
Och så ännu en vemodig ballad – den här gången från Neil Sedakas penna.
Elvis fick dock kämpa rejält med Solitaire innan han fick till en tagning han var nöjd med – men slutresultatet gjorde mödan värt. Solitaire är en väldigt fin låt – ytterligare en av LPns pärlor.

Ett flertal artister hade spelat in Solitaire innan Elvis. Neil Sedaka var först, men dennes version släpptes inledningsvis bara på LP 1972. Andy Williams hade året därpå en hit i England med den. 1975 släppte även Carpenters Solitaire på singel, något som resulterade i en mindre framgång på USAs Hot 100.

4) Love Coming Down
”I can see now how I must have looked to you, like a fool on a merry-go-round! Another man so busy going up in the world, that he couldn’t see love coming down” sjunger Presley med ett känsloutspel man sällan hört i hans tidigare produktion.
I slutet av låten kommer nästan tårarna fram.
Love Coming Down skrevs av Jerry Chestnut. Den tidigaste inspelningen jag hittat är med George Jones, men om det är originalet låter jag vara osagt.

5) I’ll Never Fall in Love Again”
Nog var det djärvt av Elvis att i ett läge när hans röst inte var på topp ta sig an Tom Jones hit från 1967. Elvis klarar ändå uppdraget med bravur. Nån gång spricker rösten, men det kompenseras med ett kraftfullt utspel. Eventuella tekniska tillkortakommanden höjer här bara utförandets äkthet och slutresultatet blir helt lysande.
Det magnifika stråkarrangemanget gör allt bara än bättre.
I’ll Never Fall in Love Again blir en perfekt final på en fantastisk platta. Den lyssnare som förblir oberörd här måste ha ett hjärta av sten.

Visste ni förresten att I’ll Never Fall In Love Again skrevs av den engelske skiffle-artisten Lonnie Donegan.
*

Sett till skivan som helhet sjunger Elvis självfallet riktigt bra här, flera låtar som Hurt och Danny Boy är rena ekvilibristnumren. Men – han fick kämpa hårt för ett bra resultat den här gången. Inget kom gratis. Det var långt ifrån samma naturliga flyt i framförandena på de här inspelningarna som det varit i exempelvis Staxstudion i december 1973. Lyssnar man på Jungle Room Sessions eller plåtlådan The Last Farewell som båda innehåller alternativa tagningar från inspelningarna så hör man tydligt att det fick jobbas hårt på samtliga spår för att få fram en acceptabel master.
På Danny Boy, för att ta ett exempel, bytte man tonart för att Elvis inte längre kunde gå lika högt upp i registret som han gjort kort innan.
Både här och där märks också problem med att hålla tonen, något okänt tidigare i Elvis karriär.
Men – att det blev mer av en kamp att få fram ett bra framförande gav samtidigt en viss patina till helheten. Som jag skriver flera gånger ovanför – skörheten och de tekniska bristerna gör att utspelet bara känns än mer äkta.

Förutom att vara en suverän skiva är From Elvis Presley Boulevard, Memphis Tennessee faktiskt den sista ”riktiga” plattan från Elvis. Moody Blue släpptes ett år senare, några få veckor före Elvis bortgång, men den LPn innehöll en mix av överblivet material från ”Jungle Room Sessions” och liveinspelningar från -74 och framåt.
Ibland har jag tänkt att det var lite taskig tajming där. From Elvis Presley Boulevard hade faktiskt suttit mycket bättre som Elvis svanesång än Moody Blue. Hade The Last Farwell, eller kanske Danny Boy, lagts som sista spår på sida B hade det blivit nästan spöklikt…

Stor del i att plattan blev så bra som den blev är också de snygga arrangemangen. Visst – det är knökfullt av både stråkar och blås, det är svulstigt, stort och pampigt – kanske stundtals snudd på ”over the top”. Hela vägen är det dock väldigt fint gjort. Arren skapar en atmosfär som effektivt understryker den dramatiska tonen i kompositionerna och det övriga framförandet.
Lyssnar man på de alternativa tagningarna utan stråk- och körpålägg hör man tydligt att något fattas.
Bergen White var pappa till arren – och det tycker jag att han ska ha all tänkbar ”cred” för.
Arrangemangen på Promised Land låter närmast som att nån valfri person fick ha en egen lilla lekstuga jämfört med det som White gör här.
Högsta kvalitet rakt igenom.

Som en avslutning kan jag beröra en udda men onekligen rätt rörande sak: texten på omslagets baksida:
”Dear Friends:
Thank you for your loyality. I sincerely hope you like my new RCA album.
My Best Wishes
Elvis Presley”

Det är verkligen inte ofta en artist skriver något liknande på ett skivomslag.
Redan när jag köpte plattan var min tolkning klar. Skivorna hade en tid inte alls sålt bra – antalet sålda ex var ändå rätt konstant platta efter platta. Det var som att de som köpte en ny Elvis-lp var just de lojala fansen, de som aldrig övergav honom.
Klart att den i grunden blyge och ödmjuke Elvis var tacksam för att fansen fortfarande fanns kvar där ute – i vått och torrt.

Slutbetyg: En FEMMA!!!

Popularity: 2% [?]

05.22.19

Vandring över Selaön

Posted in Min blogg at 11:45 e m


Den här postningen ingår i mitt projekt ”att korsa Sveriges femtio största öar”.
För de som inte vet vad det här handlar om inleder jag med en förklaring.

För några år sedan satte jag alltså upp som mål att till fots ta mig över Sveriges femtio största öar antingen från norr till söder eller från öster till väster beroende vilken sträcka som är längst. Från udde till udde alltså där det är som bredast.
Från den största ön Gotland ner till Sollerön som är den minsta av de femtio.
Minst en övernattning per ö ingår också i paketet – öns essens ska sjunka in i mig så gott det går och vandringen ska absolut inte stressas igenom.
Den sista ön på listan ska knäckas innan jag blir sjuttio.

Jag har svårt att förklara exakt varför jag gör det här – kul är det i alla fall. Varje ö har faktiskt något av en särart. Ta exempelvis Visingsö – när man är där är man på Visingsö och ingen annan stans. Det går faktiskt inte att relatera ön till någon annan plats i Sverige.
Sen är kanske inte alla öar utpräglat unika, men anstränger man sig kan man både här och där hitta lätt förbluffande saker. På Fårö hörde jag om en dam som lämnade ön för första gången när hon som nittioåring togs in på Visbys Sjukhem…

Härunder kommer en liten berättelse om när jag förra veckan tog mig an Selaön i Mälaren.
Villni läsa den läs gärna när ni har fem minuter över i lugn och ro. Tyvärr är det att hoppas på för mycket att förvänta sig att det ska hända nåt spännande, för det gör det inte – det blir mest en allmän reflektion över tillvaron.

Selaön?
Tycker du att namnet låter obekant är du inte ensam. Av de runt tio personer jag på förhand nämnde mitt kommande resmål för kunde ingen minnas att de ens hört talas om nån Selaö.
Ändå är Selaön Sveriges största insjöö. Placerad i Mälaren strax väster om Adelsö. Ganska på pricken fyra mil fågelvägen från Stockholm.
I storleksordningen är den Sveriges elfte (!) största ö, drygt tre gånger så stor som Lidingö.
Nåja – visste ni inte det här innan så vet ni det nu!
Redan som liten knodd kände jag själv till ön, men det av det enda skälet att de på den tiden hade ett duktigt bandylag som hette Selaöpojkarna.
Innan det här besöket hade jag dock, vad jag vet, aldrig satt min fot på Selaön.

Hursomhelst tog jag häromdan tåget från centralen till Läggesta för att därifrån ta buss till Stallarholmen – en tätort som ligger dels på fastlandet, dels på Selaöns sydspets. En bro på hundra meter förbinder samhällets två delar.

Jag stannade dock först till i Mariefred för att köpa en karta över området på den lokala bokhandeln och för att coola ner med en kaffe och en bakelse på det mysiga stora torget i det sköna majvädret. Efter det skulle jag fortsätta med buss till Stallarholmen.
Trodde jag, ja…
När jag i kiosken mitt emot bokhandeln skulle köpa en biljett till Stallarholmen fick jag torrt och sakligt veta att man bara kan köpa bussbiljett i Mariefred med betalkort…!
Jaha…och självfallet hade jag lämnat mitt Mastercard-kort hemma. Naivt hade jag trott att en liten sedelbunt i ena fickan skulle täcka mina behov under den här korta lilla resan. Det kunde jag glömma direkt.
Men hur är något sådant ens möjligt? Att de inte vill ha kontanter på bussen går ju att greppa, men hos det ATG-ombud i Mariefred som saluför de lokala bussbiljetterna borde det väl ändå inte vara några problem.
Men icke då. ”Card is the new king” tydligen.
Jag frågade killen i kassan om han tyckte att jag skulle gå till fots med min packning de femton kilometrarna till Stallarholmen.
”Tja – gör du det har du i alla fall fått lite matsäck på vägen” svarade han och hintade åt den lilla chokladkakan jag precis köpt.
Kul kille.

Kaffe och bakelse strök jag direkt, nu låg fokus på vad i h-e jag skulle ta mig till. Ute på gatan gick jag i skallen igenom de alternativ som fanns.
Alltså – ta en taxi de sexton kilometrarna till Stallarholmen, knalla, försöka lifta eller kasta in handduken och åka hem?
Under trettio kolsvarta sekunder då jag hatade allt vad Mariefred, deras beslutsfattare och kioskägare hette var det tåget hem som gällde – tills jag jag kom på att jag fortfarande inte hade något kort på för att boka om/köpa ny biljett.
Natten på Östas Bed & Breakfast var ju också redan betald så det skulle vara surt att bara kasta det i sjön.
Taxi skulle nog kosta mer pengar än vad jag tagit med mig.
Det fick alltså bli liftartummen.

Jag gick bort från centrum och ställde mig vid en utfart till vägen mot Stallarholmen, ungefär femtio meter från en busshållplats. Optimistiskt gjorde jag några tappra försök med en tumme och ett brett leende, men fick inte ens ett ögonkast tillbaka.
Efter en fruktlös halvtimme vid vägkanten kom jag på att bussen mot Stallarholmen nog snart skulle komma till hållplatsen.
Var det läge för att ta en liten rövare…?
Ja varför inte, det fanns ju inget att förlora.
Jag lommade bort mot hållplatsen och när bussen kom klev jag på.
Korten lades direkt på bordet – ingen biljett, inget betalkort. Chaffisen tittade trött på mig i två sekunder sen visade han med en snabb vinkning och ett stoneface att jag kunde sätta mig.
Tack sa jag och satte mig ner.
Men se där! Då var jag likt förbannat på samma buss som jag från början planerat åka med.
Som så ofta ordnar sig det mesta i tillvaron bara man bjuder till lite…

Väl framme vid Stallarholmen runt halv sex på eftermiddan var det bara nån minuts promenix till mitt övernattningsställe – Östa Bed & Breakfast, en gammal gård med anor från 1700-talet idag drivet av ett sympatiskt äldre par. Jag fann mig direkt tillrätta i den härliga gårdsmiljön – Östa är ett ställe jag gladeligen skulle rekommendera.

Men det blev ingen tid alls för att nåt tillbakalutade. Jag hade valt att dela upp vandringen på två dar – i stort sett gick jag bara upp på rummet och bytte skor för att ge mig iväg igen.
Enligt de regler jag satt upp för mig själv ska jag alltså på en ö gå från norr till söder eller från öst till väst beroende på vilken sträckning som är längst. Tittar man på en karta ser man att på Selaön blir det att knalla från öst till väst – mina steg gick alltså bort mot den östspetsen, belägen cirka åtta kilometer bort.
Själva vandringen dit var tämligen odramatisk. Det bor inte så mycket folk på Selaön – den är, som redan nämnts, mer än tre gånger så stor som Lidingö men har med sina knappt 2000 fast boende runt 4% av dess befolkning. Selaön är alltså, sin närhet till Stockholm till trots, en synnerligen glesbefolkad plats.
En vandring på ön blir också därefter – efter Stallarholmen går man inte förbi värst många hus, däremot ser man åtskilligt av åkermark, ängar och skogar avlösta av bondgårdar och häststuterier. Fint, lantligt och romantiskt – men kanske heller inte direkt dramatiskt.

Som det så ofta är på väg ut till en udde blev den asfalterade genomfartsvägen efter en sex, sju kilometer en lite mindre grusväg som snart blev en enfilig skogsväg som succesivt blev till en stig – som i sin tur blev allt smalare. När även den sista lilla antydan till stig upphörde var det cirka trehundra metrer kvar till östra udden. En vildvuxen men tämligen lättillgänglig skogsmark tog över och udden nåddes utan några större krångel.
Väl framme vid den yttersta stenen blickade jag i försommarkvällen ut över fjärden. Längst bort, bortom några utströdda småkobbar, syntes konturen av Adelsö – en ö som även den snart ska avverkas. Bakom den ligger Ekerön, Färingsö och Lovön. Hässelby befinner sig fågelvägen faktiskt inte mer än 25 kilometer bort. Så nära men just då kunde vilken ort som helst lika gärna legat på andra sidan jordklotet. Där och då kändes all civilisation väldigt avlägsen.

Efter denna filosofiska begrundan av min plats i universum var det bara att gå tillbaka till Östa.
Den promenaden blev faktiskt riktigt fin. Det hade hunnit bli runt nio på kvällen, månen gick upp och jag kunde skönja stjärnor på himlavalvet. Långsamt förvandlades landskapet runt omkring mig till det lätt trollska som en försommarkväll så ofta kan bära med sig. Eventuella tvivel på varför jag håller på med det här med övandringar försvann som dagg i morgonsolen.
Redan runt halv elva var jag dock tillbaka på Östa – och så var den etappen över.

Efter frukosten dan därpå startade etapp två – marschen mot öns västligaste punkt.
Två vägar leder västerut från Stallarholmen, men efter tips från olika håll valde jag att ta vägen längs Åsa gravfält, ett område som ska vara fullkomligt nerlusat med gamla gravar, skeppssättningar och runstenar från vikingatiden.
Riktigt spännande tyckte jag när jag fick höra det.
Nu gick tyvärr inte vägen igenom utan förbi gravfältet och där missade jag säkert nåt. Kommer jag nån gång tillbaka till Selaön blir det kanske en vandring över Åsa, tid till det kände jag dock att det inte fanns den här gången.


Vägen vindlade sig vidare. Med ett par kilometer kvar kom jag till Ytterselö Kyrka, den ena av öns två kyrkor. Det är en fin och påkostad byggnad, något som pekar på att det nog en gång bodde mer människor här än vad det gör idag.

Efter att ha passerat kyrkan var det slut på allmän väg och asfalten blev till grus. Även här blev vägen successivt allt mindre för att sluta i en knappt förnimbar stig som även den upphörde i en tät terräng.
Det blev dock bra mycket tuffare den här gången än kvällen innan. Den sista kilometern fick jag mödosamt plöja mig fram genom eländig löv- och våtmark. Vid ett tillfälle rev en torr pinne från ett fallet träd upp en reva på ett par decimeter i mina byxor. Inte så farligt just då, men jag hade ju en hemfärd på buss och tåg lite senare att tänka på…
Det vildvuxna blev allt tätare och terrängen övergick närmast till att likna ett träsk från nån skräckfilm. Enligt min gps var jag dock väldigt nära den yttersta udden.
Men så med ens var det stopp.

En vassmassa betydligt högre än mig själv tog över och marken var om möjligt än mer träskliknande. Med fiskestövlar och heltäckande klädsel hade jag möjligtvis kunnat ta mig ut längst ut i detta plaskblöta fästingnäste, men som det var gick det bara inte. Det skulle inte vara värt det – det var bara att ge upp.
Precis som vid Ölands Södra Udde för fyra år sen kom jag alltså inte ända ut, men jag tog mig så långt ut som det var möjligt att gå – och den platsen var precis där jag just då stod.
Efter några fotografier för att dokumentera hur det såg ut på plats vände jag på klacken och startade marschen tillbaka.
Såklart blev det en antiklimax att typ hundra meter från mitt utsatta mål mötas av en drygt två meter hög mur av vass och sankmark – men, som sagt, det fanns inget val.

Det var runt tolv, tretton kilometer tillbaka till Stallarholmen men när nu målet att korsa Selaön redan var uppnått kunde jag kanske kosta på mig att lifta tillbaka till vandrarhemmet. Medans jag knallade på i stadig takt var jag hela tiden uppmärksam på om det skulle komma nån bil bakom mig. Men – mer än typ en i kvarten var det inte, och ingen visade upp någon större håg för att plocka upp nån luffare med trasiga byxor och bakvänd keps. Men vad då – jag hade gott om tid så vad gjorde det? Jag var ju faktiskt där för att titta på Selaön. För att variera mig tog jag nu den andra vägen, inte längs Åsa gravfält utan den förbi Lundby Gård och fick på så sätt se en annan sida av ön.

Efter att ha kommit fram till Stallarholmen gled jag in på Östa för att hämta bagen jag lämnat kvar på förmiddan. Därefter blev det en lunch på Printz Bageri, beläget på fastlandet på andra sidan bron men fortfarande i Stallarholmen. Jodå – nog var det skönt att efter tjugofem kilometers vandring i solen få sitta ner en halvtimme.
Efter maten och två flaskor med lokalt producerad äppelmust hoppade jag på bussen mot Läggesta från vilken jag sen tog tåget tillbaka hem.

Runt halv sju var jag tillbaka i butiken igen. Och där var det mini-äventyret över. Mer än typ 28 timmars frånvaro hade det inte blivit, men mina ledigheter brukar sällan bli längre än så. Desto intensivare istället.

Efter en dusch och byte till rena kläder gick jag ner i butiken och ställde mig bakom disken. Där stod jag sen och plockade under resten av kvällen. Fattas bara. Man har ju ett jobb att ta hand om.

Popularity: 2% [?]