02.12.19

LP-skivor av och med Elvis Presley #65 A Legendary Performer vol 2

Posted in Min blogg at 1:51 f m

Den andra januari 1974 gav RCA ut samlingen A Legendary Performer vol 1, bestående av en kombo av gamla hits, några intervjuer och en del tidigare outgivet material.
Nästan på dagen två år senare, åttonde januari 1976 – Elvis fyrtioettårsdag – släpptes A Legendary Performer vol 2. Konceptet var detsamma med en blandning av arkivmaterial och äldre hitlåtar.

Mer analys än så behövs inte så vi kastar oss raskt in de enskilda spåren.

A Legendary Performer vol. 2
Skivnummer CPL1-1349
Utgiven 8 januari 1976

1) Harbor Lights
De första inspelningarna som Elvis, Scotty Moore och Bill Black gjorde på Sun var långt ifrån den självklara triumfmarsch som man skulle kunna förledas att tro. Den första kvällen i studion fick grabbarna visserligen till That’s Allright men innan dess hade man gjort flera försök med tveksamma alster som I Love You Because och Harbor Lights – som är inledningsspåret på den här samlingen.
Nej – Harbor Lights är inget borttappat guldkorn. Framförandet låter tämligen planlöst – Elvis trallar på medan Scotty Moore förtvivlat försöker hitta något vettigt att spela. Det verkar som att ingen visste riktigt vad de skulle göra när det kom till Harbor Lights.

Man kom heller aldrig längre än till detta taffliga, trevande försök. Harbor Lights släpptes av förståeliga skäl på sin tid varken på singel eller LP utan lades in i nåt arkiv och glömdes sen mer eller mindre bort. Först 22 år senare dök Harbor Lights upp här på vol. 2 i A Legendary Performer-serien.
När man lyssnar på Harbor Lights är det onekligen fascinerande att den här killen ett och ett halvt år senare skulle erövra en halv värld med sin sång. Det känns i det här läget väldigt avlägset.
Som tur var hittade killarna bara nån timme senare via nån Lidnersk knäpp just vad de sökte när de i en fikapaus började lattja med That’s Allright. Och tur var väl det.

2) Intervju
Den här intervjun gjordes av en Jay Thompson efter ett uppträdande i Wichita Falls, Texas och handlar om, ja, just ingenting.
Det enda intressanta som nämns är väl att Elvis här trodde att han skulle få spela mot Burt Lancaster och Katherine Hepburn i filmen Rainmaker. Så blev det nu inte då Parker tyckte att den rollen inte var lämplig för hans adept.
För övrigt kan man inte låta bli att slås av Elvis väldigt nedtonade person. Han verkar närmast blyg.

3) I Want You, I Need You, I Love You
Alternativ tagning av uppföljaren till Heartbreak Hotel. Den här versionen skiljer sig knappt alls från den officiella utgåvan. Frånsett ett litet extra ”wailande” på det första ”with all my heaaaaart” är det i stort sett bara en omkastning av texten på titelraden de två sista gångerna till ”I need you, I want you, I love you” som skiljer åt.
En riktigt bra version med andra ord.
Originalet toppade USA-listan i maj 1956.

4) Blue Suede Shoes
Taget från Elvis comeback-special.
Innan A Legendary Performer vol 2 släppts hade utgivet material från NCB TV-Special som inte hade fått plats i showen inskränkt sig till Tiger Man på plattan Singer Presents Elvis Singing Flaming Star samt Love Me, Trying To Get To You och Are You Lonesome Tonight på A Legendary Performer vol 1.
Självklart var det hur häftigt som helst att på den här plattan få ytterligare två outgivna låtar från ”specialen”.
Idag, när i stort sett varje inspelad sekund från evenemanget har släppts i ett otal former, är euforin över att få höra Blue Suede Shoes från Burbank 27 juni 1968 självfallet inte på samma nivå som när man som brinnande Elvisfan precis köpt sitt ex av vol 2 och kom hem och slängde plattan på skivspelaren.
Ändå kan man inte låta bli att var gång man lyssnar dras med i den energifontän som hette Elvis Presley under de där magiska inspelningsdagarna.

Blue Suede Shoes släpptes på singel 1956 men blev inte den monsterhit man kanske kunde tro. Den tog sig faktiskt inte högre upp än till plats 24 på USA-listan, enbart beroende på att RCA av något dimmigt skäl släppte samtliga tolv låtar från första LPn på sex singlar – samtidigt. Blue Suede Shoes kom alltså mer eller mindre bort i bruset.
Jo – kompositören Carl Perkins hade ett halvår tidigare toppat USA-listan med sitt original och även det kan ha legat Elvis version i fatet.

5) Blue Christmas

Originalversionen på Elvis julklassiker som först dök upp på Elvis Christmas Album från 1957.
Blue Christmas släpptes som singel 1964 tillsammans med Wooden Heart.

6) Jailhouse Rock

Titelspåret till Elvis tredje film. Jailhouse Rock släpptes på singel i september 1957 – en singel som gick rakt upp i topp på listorna i åtskilliga länder världen över.
Jailhouse Rock kom på sjuttiotalet att bli ett frekvent inslag i Elvis liverepertoar.

7) Its Now Or Never

Ännu en klassiker, inspelad i april 1960 under samma session då LPn Elvis Is Back men ”bara” släppt som singel. Som sådan kom It’s Now Or Never att bli en av Presleys största framgångar någonsin. Drygt tio miljoner sålda ex och topplaceringar på hitlistor världen över.

*
Sida B
*

1) A Cane and a High Starched Collar
Här har vi ytterligare ett tidigare outgivet spår, den här gången en låt tagen från filmen Flaming Star.
Ett ensamt dragspel inleder, en akustisk gitarr ansluter innan Elvis ramlar in i denna småtrevliga lilla ”trudelutt” som i ärlighetens namn inte är mycket att skriva hem om. Jämför man med de flertaliga monumentala mästerverk som Elvis spelade in 1960/61 så är det här självfallet bara skräp. Men – filmmusik är ju alltid filmmusik…
Att höra Elvis i den första tagningen mer eller mindre bryta ihop över den ”corny” texten är förstås en extra poäng.

2) Presentations of Awards to Elvis
Det här är ett utdrag från en presskonferens i Honolulu som gjordes i samband med välgörenhetskonserten på Hawaii den 25 mars 1961.
Dåligt ljud och ett inte direkt exalterande ämne gör de här en och en halv minuterna tämligen umbärliga. Ja, det är kul att få veta att det här överhuvudtaget ägde rum, men mer än en gång behöver man inte lyssna på det.

3) Blue Hawaii
Titellåten från Elvis åttonde film. Den här versionen, beskriven som ”live” på inneromslaget, är inspelad utan publik efter konserten 14 juni 1973 i Hawaii för TV-showen Aloha From Hawaii Via Satellite. Ytterst tveksamt om man kan kalla det för en liveinspelning.
Idén att spela in ytterligare fem låtar i en tom arena direkt efter en konsert som visats i direktsändning till utvalda delar av jordklotet känns rätt tveksam – men det var just vad man gjorde. Hur motiverad var Elvis och hans gäng efter den urladdningen? Inte mycket, och det hörs.
Jag tycker heller inte att Blue Hawaii var rätt val för den här skivan av de fem sånger som spelades in den kvällen. Rösten bär inte riktigt och Presley verkar, av lätt förståeliga skäl, lite trött och oengagerad. Mitt val från de publiklösa inspelningarna skulle ha varit Early Mornin’ Rain som närmast vinner på att framförandet är väldigt laidback, närmast avvaktande.
Men visst, Blue Hawaii är en fin låt och det är ett okay framförande som vi bjuds på.

4) Such A Night

Precis som It’s Now Or Never spelades Such A Night in i april 1960. I motsats till It’s Now Or Never, som ”bara” släpptes som singel, slängdes Such A Night in på LPn Elvis Is Back. Singelstatus fick Such A Night först fyra år senare. Lite synd – för runt 1964 var Elvis popularitet inne i en vågdal och Such A Night blev en mindre flop med en peak på position 16 i USA. Hade den släppts som singel 1960 hade den troligtvis toppat åtskilliga listor och blivit en av Presleys riktiga klassiker.

Innan låten kommer igång får vi två ”false starts” som båda avbryts efter bara några sekunder. Elvis sätter efter det den slutliga versionen på det tredje försöket. De två misslyckade tagningarna tillför tyvärr inte värst mycket. Kul första gången man lyssnar på skivan, efter det känns det ganska tjatigt.

5) Baby What You Want Me to Do
Ytterligare ett tidigare outgivet spår från -68 års TV-Special.
Det här låter som precis vad det är – ett litet ”jam” gamla polare emellan. Jag tycker ändå att den här versionen av Jimmy Reeds Baby What You Want Me To Do är klart vassare än den officiella som dök upp i TV-Specialen. Ett riktigt läckert elgitarrspel från Elvis själv ger låten ytterligare en dimension.

6) How Great Thou Art

How Great Thou Art är titellåten från 1967 års religiösa LP.
1969 släpptes den på singel parad med His Hand In Mine.
På sjuttiotalet dök How Great Thou Art ofta upp i Elvis live-akt. Med tiden blev den en av konserternas verkliga toppnummer.
Det här är dock originalversionen inspelad i studio.

7) If I Can Dream

Som de flesta vet avslutades 1968 års TV-special med den fina If I Can Dream. Släppt som singel femte november 1968, som en aperitif till specialen som sändes tredje december, peakade If I Can Dream i USA på en tolfte plats.
If I Can Dream blev en storslagen och bombastisk final på Elvis comeback-special, värdig en kungs återkomst – dessutom blev det en stilig avslutning på den här skivan.

*
*
*

Jag minns att en recensent i en kvällstidning skrev att A Legendary Performer vol 2 var en platta för både mini- och maxifansen. Tja, kanske det – men den som redan hade allt utgivet med Elvis behövde kanske inte ännu en skiva med It’s Now Or Never och Jailhouse Rock på. Och – den som var nyfiken på Elvis kanske inte över en natt blev ett hardcorefan efter att ha hört Harbor Light och A Cane And A Highstarched Collar…Lite av varje alltså, men kanske det blev så att ingen blev helt nöjd.
Men – självfallet är det här en helt okej platta att lyssna på. Det utförliga häftet som följer med, i stort sett unikt att RCA under Elvis levnad kostade på sig något sådant, höjer effektivt helhetsbilden.

Slutbetyg: en fyra!!!

Popularity: 3% [?]