1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

11.27.18

Elvis Presleys LP-skivor # 63 ”Promised Land”

Posted in Min blogg at 2:06 f m

I mars 1974 släppte Elvis LPn Good Times, en platta med material från de två inspelningssessionerna i Staxstudion sommaren 1973 och december samma år.
Efter Good Times tog det snudd på ett år, till januari 1975 innan nästa studiosläpp, Promised Land, dök upp i skivbutikerna. I mellantiden kom visserligen liveskivan As Recorded Live In Memphis ut, men pratar vi studioplattor var Promised Land uppföljaren till Good Times.

Promised Land bestod faktiskt uteslutande av överblivet material från Stax-inspelningarna i december 1973 och var på så sätt inte någon ”ny” platta i ordets rätta bemärkelse. Med det i minnet skulle man kanske tro att Promised Land är en svagare platta än föregångaren. Så är dock absolut inte fallet – Promised Land är faktiskt minst lika bra som Good Times.
Snarast kan man fråga sig varför RCA plockade ut svagare spår som If That Isn´t Love och Spanish Eyes till Good Times och sen lät paradnummer som Promised Land, It’s Midnight och Lovesong Of The Year hamna i frysfacket i närmare ett år. Antingen var det en medveten strategi för att få till två hyfsat jämnstarka plattor eller så ”blev det bara så”. Vem vet? Märkligt är det ändå onekligen.

Nåja, som det nu blev så är Promised Land bitvis en alldeles utmärkt platta.

En kul poäng med Promised Land är att den släpptes på Elvis 40-årsdag 8 januari 1975.

Nu tar vi den – låt för låt.
*

Promised Land
Släppt 8 januari 1975 på RCA
Skivnummer APL1-0873

*
1) Promised Land

Promised Land, en cover på Chuck Berrys hit från 1964, är definitivt en av Presleys bästa rockåtar Presley efter lumpen.
TCB-band röjer sanslöst, James Burton slänger ur sig mästerliga licks låten igenom och Elvis själv bevisar med eftertryck att han fortfarande kunde kasta ur sig en rockare på ett sätt som ingen annan på den här planeten.
Det här är inget annat än helt lysande. Hade Elvis fått snilleblixten att göra en hel LP med rocklåtar av den här kalibern hade det såklart blivit en helt fantastisk skiva. Kunnandet fanns, nånstans kanske även ambitionen – tyvärr hann det som vi vet aldrig bli så.

Promised Land släpptes som singel några månader innan fullängdaren kom. Den kravlade sig upp till en fjortonde plats på USAs Hot 100 – med Elvis mått mätt just då var det en klar framgång.
Och just det – vår egen Per Erik Hallin är med här och spelar piano…

Men återigen, RCA…det måste väl ha gått att hitta ett lite häftigare singelomslag? Ett trist foto på en avmätt, oengagerad Elvis var kanske inte riktigt representativt för en låt som formligen sprutar av energi och livsglädje…

2) There’s A Honky Tonk Angel
Nej – Honky Tonk Angel var helt fel låt att följa upp plattans inledningsspår med. Inte nog med att den är riktigt mesig, den är även helt uselt mixad med ett märkligt eko som ligger över allt låten igenom.
De i efterhand pålagda Mantovani-stråkarna fullbordar sen dikeskörningen.
Jämför gärna med den nakna, obearbetade tagningen på plattan Our Memories Of Elvis. Skillnaden i kvalitet mellan de två versionerna är häpnadsväckande.

Att texten handlar om en man som går till en prostituerad för att hans fru inte längre ”ställer upp” gör förstås inte saken ett jota bättre.

3) Help Me

Och vad följer man upp en text om otrohet med? Självfallet en låt där man ber högre makter om hjälp för att man på egen hand inte klarar av alla jordiska frestelser, vad annars?
Bortsett från den observationen så är det här, en cover på Kris Kristoffersons countryballad från 1972, ett riktigt bra spår.
Help Me kom att bli b-sida på If You Talk In Your Sleep och är ett av plattans bättre bidrag.

4) Mr. Songman
Och så är vi framme vid Promised Lands svagaste kort.
Enligt mig borde Mr Songman inte ens kommit på tal för nån inspelning. Rimligtvis borde det ha funnits en miljon roligare låtar att välja bland. Att kompositören heter Donnie Sumner, en av medlemmarna i körgruppen Stamps, är nog enda logiska orsaken till att man försökte sig på Mr Songman.
Elvis sjunger förvisso med stor övertygelse låten igenom men det hjälper ju föga när musiken är som hämtad från Frälsningsarméns repertoar. Med mera krut i kompet och mindre sliskstråkar hade det kunnat bli ett hyfsat utfall – nu blir det bara helt menlöst.
”Who wrote that piece of shit!” utbrast med all rätt Elvis kompis Lamar Fike i studion under de första trevande tagningarna på Mr. Songman. Jo – det blev lite pinsam stämning i rummet när någon berättade för honom hur det låg till.

5) Lovesong Of The Year
Här kommer ännu en ballad, men jämfört med föregående spår är det en oerhörd uppryckning. Japp – i min bok är Lovesong Of The Year en av de lite glömda klenoderna i Elvis sångkatalog. Jag tycker att det är en av de allra starkaste sjuttiotals-balladerna. När Elvis i den här perioden tog sig an mer utmanande material som Lovesong Of The Year var han helt outstanding. Ingen annan artist kom ens i närheten.
Ett stort plus måste det också bli här till basisten Norbert Putnam vars mästerliga basspel får den musikaliska helheten att stiga åtskilliga snäpp.
Hade Elvis trott på Lovesong Of The Year för sin scenrepertoar hade den kunnat bli en live-klassiker.
*

SIDA 2

*
1) It’s Midnight

Den här typen av dramatiska, storslagna ballader som Elvis ofta framförde live på sjuttiotalet var det tyvärr sparsmakat med på studioinspelningarna. När så väl skedde blev det som här oftast en fullträff.
På It’s Midnight hade också arrangören Mike Leach helt klart lagt ner både omsorg och möda. Hans jobb på plattan är något av en berg-och-dalbana men här låter det riktigt bra.
It’s Midnight, en av plattans absoluta trumfkort, hamnade som B-sida på singeln Promised Land.

2) Your Love’s Been A Long Time Coming
Rory Bourke skrev Your Loves Been A Long Time Coming och Elvis blev först att spela in den. Kanske var det snabbt påkommet i studion för framförandet känns bitvis trevande, något som ändå inte alls stör helheten. Betydligt värre är de smått parodiskt överdrivna körerna och easylistning-stråkarna som inte tillför nånting – tvärtom. De mer eller mindre kraschar hela låten.
På spåret innan var arret smakfullt och genomarbetat – här blir det bara tjockt som en fläskpannkaka.
Obegripligt att ingen reagerade och sa något i stil med ”gör om, gör rätt”.
HÄR skulle en Chips Moman vid mixerbordet suttit väldigt bra…

3) If You Talk In Your Sleep

Och så bland alla ballader dyker det upp – en funklåt.
If You Talk In Your Sleep är onekligen ett riktigt bra spår, men på en i övrigt så ”laid back” skiva som Promised Land blir kontrasten onekligen rätt märklig.
If You Talk In Your Sleep, skriven av Red West och Johnny Christopher, hade släppts på singel ett halvår tidigare, i juni 1974, och peakade på sjuttonde plats på Hot 100.

4) Thinking About You
Thinking About You, en snabb country-ballad, hade potential att vara ett av skivans starkare bidrag – men den når inte ända fram. Även här har det vräkts på med på tok för mycket stråkar och körer. Den oprocessade versionen som går att hitta i boxen Elvis At Stax är totalt överlägsen den slutliga mastern.
Det här är onekligen svårt att greppa – Presley är helt lysande, basisten Norbert Putnam sprider återigen genialiska basgångar omkring sig – ja hela gänget gör ett enormt proffsigt jobb. Man kan ju tycka att det skulle räcka med det – allt var ju redan från start precis så bra som det kan bli!
Hur tänkte man med alla dessa meningslösa pålägg?

5) You Ask Me To
Och så avslutas skivan med ännu en countryballad, den här gången från Waylon Jennings penna.
You Ask Me To blir en värdig final på skivan med en Presley som uppenbarligen trivs alldeles utmärkt med det han sjunger. James Burton tillåts brodera med sin gitarr för första gången sen inledningsspåret och han gör det som vanligt med den äran.
I motsats till en del andra spår på plattan är det befriande tunt med pålägg på You Ask Me To. Tjejkören med sitt märkliga och högt mixade hoande i ena kanalen hade vi dock klarat oss alldeles utmärkt utan…
*
*
*
På sjuttiotalet var Elvis LP-skivor oftast en mix med låtar från olika inspelningstillfällen, ibland med flera års mellanrum. På Promised Land är dock allt inspelat under en och samma Stax-session – mellan 10 och 15 december 1973. Promised Land blev på så sätt en ovanligt homogen skiva. Det blev faktiskt så pass homogent att de första gångerna man lyssnar kan skivans många lite lugnare låtar nästan flyta ihop i sin snarlikhet. Det är bara de två singelsläppen, Promised Land och If You Talk In Your Sleep, som omedelbart sticker ut på skivan. Efter ett tag börjar dock bitarna falla på plats – och det som mest faller på plats är nog hur förbålt bra Elvis sjunger hela skivan igenom.
Japp. Man kanske inte tänker på det vid en första lyssning men filtrerar man bara bort de stråkar och körpålägg som stundtals nästan dränker sången kan man inte undgå att höra att artisten Elvis Presley i december 1973 var i absolut toppform.
Det finns inte en låt på Promised Land som Elvis inte tar sig an till hundra procent, det går knappt att hitta en fras där han inte ger kompositionen precis det den ska ha i varje givet ögonblick. Även på tristare material som Mr Songman får ändå låten allt han har att ge.
På mer utmanande spår som Promised Land, Lovesong Of The Year och It’s Midnight visar sen Elvis med sina fenomenala framföranden vilken sanslös kraft han fortfarande hade inom sig. Klart då att de alltför tjocka lager med stråkar och körpålägg som på flera spår bäddar in sången i ljudbilden känns ganska omotiverade. På mer än ett ställe kan man tro att arrangören Mike Leech sett det som sin egen lilla lekstuga med sina pålägg. Kunnandet fanns säkert men han kanske tog sin egen roll på lite för stort allvar. Det var ju ändå sångaren Elvis Presley som skulle vara i förgrunden inte arrangemanget.

Promised Land sålde, med draghjälp av singelsläppens framgångar, aningens mer än föregångaren Good Times – dock inte bättre än att det ändå bör ha varit en rejäl besvikelse i Elvis-lägret. Plats 47 på USAs Billboardlista var knappast något att jubla över. Turnéer för utsålda hus och en legendstatus bland fansen som gränsade till dyrkan hjälpte inte – skivorna sålde inte längre. Fleetwood Mac, Pink Floyd, Zeppelin och Peter Frampton krängde plattor i samma epok i upplagor av tiotals miljoner, Elvis fick nöja sig med runt 300 000 sålda för sina släpp runt mitten av sjuttiotalet.

Men – att det inte längre var nån större rusch efter nysläppta Elvis-plattor är kanske inte så märkligt. RCA hade nog själva duktigt bäddat för det. Med den uppsjö av budgetplattor på Camden, av starkt skiftande kvalitet, som under en tid dränerat marknaden var det svårt för skivköparna att förstå vad som var en ”ny” Elvis-platta. Sedan ett par år tillbaka var omslagsfotona, budgetskiva eller inte, uteslutande varianter på ett och samma motiv och innehöll på sin höjd knapphändig info om låtarnas namn. Promised Land såg när den dök upp inte ett spår seriösare ut än samtida Camden-samlingar.
Den som var lite nyfiken på Elvis
Policyn från RCA att ”ge ut allt material som spelats in” hjälpte heller knappast till. En vässning av materialet från den sista Stax-sessionen, där svagare material som Mr Songman och If That Isn’t Love fått ge vika, till en enda skiva istället för två kombinerat med en åtstramning av de överdrivna kör- och stråkpåläggen hade bara varit av godo.
Omslagsbilden på Promised Land är också något av en bottennotering. Nog borde man väl kunnat hitta ett lite ballare foto än det som slutligen valdes ut?
Tänk om man istället hade plockat fram ett ordentligt påkostat foldout-omslag framtaget av en designer värd namnet med sjyssta riktiga live-bilder där man fått se även bandet och publiken. Vilken dussinartist som helst gav ut skivor med snygga, attraktiva omslag i den epoken så varför kunde inte Elvis Presley, The King, få göra det?
Hade man bara tänkt till lite mer än vanligt hade Promised Land kunnat bli skivan Elvis behövde för att återupprätta den rejält stukade statusen hos skivkonsumenterna.

Nu blev det inte riktigt så, men Promised Land är självfallet ändå en helt okej skiva. Det som är bra på den är som sagt helt lysande, men – plumparna finns de också och de drar obönhörligt ner.

Slutbetyget blir en stark TREA!

Popularity: 1% [?]

3 Comments »

  1. Eva said,

    11.27.18 at 5:52 e m

    Tack för en bra recension som vanligt.

  2. gope said,

    11.28.18 at 6:23 e m

    Tack för intressant recension!

  3. Lena Wärmé said,

    12.12.18 at 11:53 f m

    Tack för (som alltid) rolig och kunnig recension!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *