1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

10.09.18

LP-skivor av och med Elvis Presley #62 ”Having Fun With Elvis On Stage”

Posted in Min blogg at 12:58 f m

Den här skivan är en stor svart bläckplump i Elvis CV, något som överhuvudtaget aldrig borde ha lämnat planeringsstadiet. Än mindre borde den ha spelats in och framför allt skulle den aldrig ha getts ut för försäljning till en intet ont anande publik.
Nån människa i ansvarig position och med vettet i behåll borde såklart i god tid ha ryckt i nödbromsen innan det var för sent, innan produkten materialiserad i fysisk form fanns tillgänglig i skivbutikernas lådor.
Han eller hon dök dock tyvärr aldrig upp.

När jag så här obarmhärtigt sågar den här plattan skulle man kunna misstänka att jag inte gillar Elvis – men det är just det jag gör. Det är just därför jag reagerar som jag gör.
För er som inte redan visste det kan jag säga att Having Fun With Elvis On Stage är allt annat än en vanlig platta. Långt ifrån. Som namnet antyder är den inspelad live men – istället för musik, det självklara kan man tycka, så bjuds lyssnaren på korta fragmentariska snuttar när Elvis småsnackar med sin publik mellan låtarna. Having Fun With Elvis On Stage syftar alltså på att man ska ha jättekul medans man lyssnar på ”komikern Elvis Presley.”
Lysande idé va?
Alltså – inga intervjuer, inget dokumentärt – bara en massa prat. Och nästan uteslutande helt ointressant dösnack.
Visst – Elvis var som vi vet en fantastisk scenartist och det skulle säkert vara rätt kul att se det här filmat. Men – på skiva sjunker det som en tegelsten i Mälaren

När man lyssnar på Having Fun With Elvis On Stage luras man ändå fläckvis att tro att det till slut ändå ska bli lite musik. Elvis brister här och var ut i ett ”Weeell…Well, well, well, well, well…” – den sedvanliga inledningen på I Got A Woman – men sen blir det inget mer. Ibland kommer det ett felslaget pianoackord från Glen D Hardin, några ströriff från James Burtons gitarr, några bastoner eller lite förstrött bankade på några trummor under några sekunder – men det är också allt. I stort sett det enda skivköparen får är alltså en lp med osammanhängande och nästan hela tiden totalt ointressant struntsnack.

Om det nu ändå hade varit lite roligt det man får höra hade väl det varit okej, men det blir aldrig det, albumtiteln till trots. Pratandet som kommer ut ur högtalarna är som bäst urtråkigt, som värst blir det outhärdligt. Ljudkvaliteten är till på köpet ofta så pass medioker att det blir svårt att ens höra vad karlen säger.
37 minuter lång är pinan. Sida A har några sekvenser där man kan lyssna till några sekunder, som när Elvis pratar om sin tidiga karriär, men det är ändå sånt som vi dels kände till från förr dels har hört honom berätta tidigare.
Sida B upplever jag som en kollaps. Det verkar som att man har haft ett par hundra klipp i en hatt och sen slumpmässigt tagit upp en i taget och lagt in på en mastertape. Det finns absolut inget av värde där.

Men hur gick det här till och, framför allt, varför?
Tja – allt kan nog stavas överste Parkers aldrig sviktande girighet. Having Fun With Elvis On Stage gavs inledningsvis ut på överstens eget nystartade skivbolag Box Car och såldes bara på konserter. Han trodde sig ha hittat ett nytt smart sätt att tjäna pengar på. Snilleblixten han fått var att RCA rimligtvis inte kunde kräva copyright på vanligt prat och på så sätt kunde översten med en Elvis-skiva utan musik stoppa alla pengar från försäljningen i den egna fickan.
I tvättäkta Parker-anda var det helt egalt om skivan var nåt att lyssna på.
Självklart fick RCA snabbt nys om vad som försiggick. Reaktionen blev inte av det positiva slaget. Efter bara två månader hade RCA som en motåtgärd sett till att själva trycka upp, ge ut och distribuera ”Having Fun…”.
Hade inte RCA copyright på Elvis talade röst så kunde väl inte översten heller ha det…?
Konsekvensen blev att ”Elvis nya platta” med ens gick att hitta i varenda skivaffär i hela USA och självfallet trodde många fans att det rörde sig om en helt vanlig skiva. Och varför skulle man tro något annat? Det står visserligen pliktskyldigt skrivet högst upp i ett hörn ”A Talking Album Only”, men inget övrigt på framsidan med sina sex konsertfoton och en albumtitel som inkluderar orden ”On Stage” tyder på något annat än att det skulle vara ännu en i raden av live-plattor med Elvis. Rena skojet såklart.
Tänk hur många fans som gick till sin lokala skivbutik och frågade efter ”Having Fun…” med förväntningar på en kanonplatta för att sen stå där med dummerjönsmössan på huvudet när det visade sig att plattan (som trots noll och intet i inspelningskostnad självklart var i fullprisklass) bara bestod av en massa goja?
Den fällan var det många som gick in i. När RCA fick hand om distributionen gick det här missfostret ända upp till plats 130 på albumlistan i USA – jämför det med den ambitiösa Good Times, släppt ett halvår innan och inspelad i Stax-studion, som peakade på 90:e plats.
Jo, det fanns säkert en handfull hardcorefans som tyckte det här var lite småkul – den stora majoriteten kände sig dock med största säkerhet tämligen blåsta. Inget som kan ha varit positivt för Elvis fortsatta karriär.

För att fullborda förnedringen står det klart och tydligt angivet på omslagets baksida ”Executive Producer on this Recording Project – ELVIS”.
Jaha – Tom Parker påstod alltså att Elvis själv hade varit högsta hönset i mixerrummet när studiokillarna klippte ihop plattan av de hundratals inspelade snuttarna med meningslöst babblande. Självklart var det rena lögnen. Elvis hade inte en aning om den här skivans existens förrän han fick se den – och han blev inte glad han heller. Tvärtom. En rejält upprörd Elvis såg personligen till att det inte pressades upp fler ex när förstaupplagan var slut så att skivan därefter kunde dö sotdöden – vilket den som tur var också gjorde.

Så gick det alltså till när Överste Tom Parker såg till att Elvis formidabla live-skiva från Memphis 1974, en av pophistoriens bästa konsertplattor, kom att följas upp av en LP med osammanhängande, taskigt inspelat gaggande som dessutom sin titel till trots var allt annat än roligt.
Vilken skam…

Den enda platta släppt av en världsartist på ett stort bolag jag kan jämföra med är Metal Music Machine med Lou Reed – en dubbel-lp från 1975 som uteslutande bestod av elektroniska störningsljud. Men där Reeds platta (även den utgiven på RCA!) ändå kan upplevas som lite spännande, nästan fascinerande i sin tydliga provokation känns Having Fun With Elvis On Stage bara som totalt meningslös – en fullkomlig dikeskörning.

Tänk nu tanken att projektet Having Fun With Elvis On Stage aldrig sett dagens ljus utan i god tid hamnat i skrivbordslådan men att den ändå förekommit i bootlegform med ett rykte om sig att ”det här, det planerade faktiskt översten att ge ut på platta bakom Elvis rygg”. Med största sannolikhet hade man nog tänkt att där gick väl gränsen – riktigt så lågt kunde väl ändå inte ens Tom Parker sjunka.
Men se det kunde han.
Återigen – den här skivan är en skam, absolut inget annat än en stor, monumental skam.

Men det här borde väl inte bara ha passerat obemärkt förbi?
HÄR borde verkligen den där berömda droppen fått hela bägaren att rinna över – här skulle Elvis ha insett att Parkers tid i hans liv snabbt borde förvandlas till historia. Översten hade en gång för alla visat vad han gick för, för allas bästa skulle han i en snar framtid vara ett minne blott. Här skulle Elvis kickat ut eländet för att sen aldrig mer ha ett jota med honom att göra.
Så blev det dock inte – tyvärr. Allt bara fortsatte att rulla på precis som om ingenting hade hänt.

Ibland undrar jag om den här skapelsen kanske var ett sätt för översten att visa sin makt över Elvis. En hel värld dyrkade Elvis Presley och bugade nacken av sig för honom var han än gick. En hel värld – men inte överste Parker. Han gjorde precis som han ville med sin adept och struntade högtidligt i alla tänkbara reaktioner och konsekvenser.
Det var som att ”colonel” Parker med Having Fun With Elvis On Stage viskade i Tupelo-grabbens öra: ”Glöm aldrig vem det var som släpade dig hit. Det var jag Tom Parker och ingen annan än just jag och att jag gjorde det ska du vara evigt tacksam för. Ifall du ens försöker dig på att lämna mig kommer du att få uppleva ett syndafall av överraskningar som den här plattan intill den dag då jag ligger i min grav. Den ena värre än den andra. Jag både kan och gör precis vad jag vill. Du vet mycket väl att jag inte har en susning om vad vare sig skrupler eller samvete heter. Så sitt nu kvar på mitt knä och låt allt bara fortsätta som det alltid har gjort – det blir bäst så.”

Vem vet? Nåt mysko var det nånstans.

Som ni nog förstår så släpptes det aldrig nån singel från Having Fun With Elvis On Stage…

Slutbetyg på den här skivan – noll.

Popularity: 1% [?]

4 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    10.11.18 at 7:31 e m

    Ständigt denna Överste Parker! Ja, herregud vilken skam! Jag saknar ord men tackar för din, som alltid, kunniga och intressanta krönika!

  2. Micke said,

    10.13.18 at 12:34 f m

    Lena! Det fungerar som så att jag godkänner kommentaren – allt bara för att undvika att få ut en massa spam i kommentatorsfältet.

  3. Lena Wärmé said,

    10.18.18 at 5:49 e m

    Aha! Då behöver jag inte krångla och undra! Lena W

  4. Micke said,

    10.21.18 at 10:41 f m

    Precis!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *