1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

05.28.18

Vändningen del 2

Posted in Min blogg at 12:47 f m

Vändningen – del 2.

OBS! Det här kapitlet ska läsas efter att ha läst del 1.

——————————————————————————————————————————————————————————————-
Japp, precis så var det. Just när det kändes som att loppet var kört slängdes utifrån mörkret på gatan en livlina rakt ner i knät på mig – och som tur var hade jag vett nog att greppa tag i den och hålla i så hårt att den inte gled mig ur händerna.
Jag förstår att det låter som något alldeles extra inträffade, men det är faktiskt just så det var.
Upprinnelsen var däremot helt odramatisk, det var inte mer spännande än att en junikväll när jag som vanligt stod bakom disken och plockade så klev en ung tjej in i butiken. Jag fick ett bra intryck av henne redan vid tröskeln. Hon bar på ett vänligt ansikte inramat av ett axellångt, lätt självlockigt cendréfärgat hår.
Med bestämda steg gick tjejen fram till disken och berättade, efter att ha presenterat sig som Magdalena, att hon jobbade på SVT med en kommande programserie under arbetsnamnet ”I Huvudet På Stockholm”. Serien skulle gå på kvällstid i augusti senare på året.
”Jaha – det lät ju kul” tänkte jag.
Varje program, fortsatte hon, skulle ha kortare inslag om udda företeelser i Stockholm. Det kunde vara en artonårig glasblåsare i Gamla Stan eller en nittioårig cirkuslärare i Midsommarkransen, det viktiga var av det var något lite utanför det vanliga.
”Rolig idé” tyckte jag, men undrade ändå över på vilket sätt det rörde mig.

Obekymrad över mina funderingar fortsatte Magdalena med att berätta att hon bodde på Reimersholme och på väg hem från jobbet hade hon fascinerat noterat mina sena och flitiga arbetstimmar. Lite halvskruvat, tyckte hon, men onekligen rätt häftigt – en skivbutik som har öppet till midnatt sju dar i veckan året runt hittar man ju inte i varje kvarter precis.
Nu undrade Magdalena om jag och min butik kanske skulle ha lust att vara med i ett av de här inslagen.
Jaha, det var dit hon ville komma. Jag fick inte fram ett ord.
Det behövdes nu inte. Magdalena fortsatte med att berätta att hon redan lagt fram sin idé för de produktionsansvariga som gett henne tummen upp. Ett inslag om en nördig skivbutik som är öppen snudd på dygnet runt skulle sitta perfekt. Sju minuter långt planerades inslaget bli och det skulle sändas klockan åtta på kvällen en tisdag i augusti. Iden var att Magdalena och jag skulle sitta nån timme i butiken och småsnacka om mig och min vardag och efterhand skulle allt sen klippas ner till sju minuter.
Så – ville jag ställa upp?

Ja vad säga så där bara rakt upp och ner? Det lät ju såklart hur kul som helst, men…
Alltså – en ung tjej kommer in i butiken och frågar mig om jag vill vara med i ett TV-program på bästa sändningstid för att prata om mig själv och min affär.

Självklart lät det helt sanslöst. Bortsett från att det i största allmänhet lät enormt så borde väl antalet människor som kände till min butik efter ett sånt program hundradubblas.
Vilken grej. Precis när det kändes som att det bara var lägga på locket över hela verksamheten så rullar en sån här sak in över tröskeln, något som jag inte ens i mina vildaste fantasier hade kunnat klura ut.

Men, tro det eller ej, ett fiskstim av tvivel dök upp under i stort sett samma sekund. För handen på hjärtat – var jag, mitt petande och plockande om dagar och kvällar i mitt oorganiserade lilla krypin verkligen värda en sån här uppmärksamhet? Skulle ynkliga jag klara av att fylla ut den här kostymen som nån nu ville sätta på mig? Ville svenska folket ligga och mysa i sin tv-soffa en skön sommarkväll och höra mig pladdra fritt om vad jag sysslar med om dagarna?
Vem fan skulle vara intresserad av det??
Risken för total pannkaka var heller inte helt försumbar. Tänk om jag bara skulle stå och stamma framför kameran och inte få fram ett vettigt ord? Tittarna skulle nog undra över i vilket källarförråd man hade hittat mig. Visioner som att folk dagarna efteråt skulle stå och peka på mig och skratta åt Hornstullstoken gjort bort sig totalt i rutan inför hela svenska folket började snurra runt i huvudet.

Självklart svarade jag ändå ja – allt annat hade varit tjänstefel. Något alternativ fanns inte. Allt logiskt tänkande skrek att det bara var att kasta tärningen, i annat fall skulle ångra mig under resten av mitt liv.
Magdalena sprack upp i ett brett leende även om jag tror att hon redan från början listat ut vad jag skulle svara.
Snabbt halade hon fram en anteckningsbok och började plocka mig på lite uppgifter – typ när jag öppnade butiken, vart jag går för att äta dagens lunch och liknande.
Klar med utfrågandet smällde Magdalena ihop sitt block. För stunden verkade hon nöjd. Snart skulle Magdalena dock titta in igen med närmare detaljer om datum för filmningen. Efter det sa hon hej och gled sen ut i försommarkvällen…

Visserligen var det några kunder kvar inne i butiken men just då kände jag mig väldigt ensam med alla tankar och funderingar. Jag hade inte en aning om hur jag skulle tackla det som just ramlat över mig – allt kändes bara helt bisarrt.
Gigantiskt, fantastiskt, helt otroligt och allt det där – men samtidigt ruggigt kusligt.
Alltså – varför hade hon gått in till just mig? Det fanns ju runt en miljon människor att välja bland i den här staden, nån mer spännande än mig borde hon väl ändå kunna hitta tyckte jag. Var det kanske till och med så illa att hon i själva verket gått in i fel butik?
Långsamt började jag undra över vad det var för nåt diffust som jag höll på att luras in i.

Men vänta nu – vad i hela Östergötland var det här för ett vansinne – tjugo minuter tidigare hade jag varit på ”ta repet-nivå” över att så få visste om att jag fanns till och när nu en megaradikal möjlighet dök upp för att ändra på allt ville jag mest be om ursäkt för att jag finns till.
Helt vrickat – det var självfallet bara att åka med tåget när den här osannolika möjligheten från ingenstans bredde ut sig framför mig och väntade på att jag skulle haka på.
Just det – här var den, den där livlinan som jag hade väntat på så länge. Här var den.Det var bara att böja på nacken, knäppa händerna och ödmjukt uttrycka ett tack.

Men…även om jag morskade upp mig lite grann så lyckades jag inte helt jaga bort tvivlen som huserade uppe i skallen.
Hur skulle det gå det här…?

(fortsättning följer…)

Popularity: 4% [?]

6 Comments »

  1. Eva said,

    05.28.18 at 6:26 e m

    Hej
    Så roligt att läsa.

  2. Lena Wärmé said,

    05.29.18 at 10:19 f m

    Ja, roligt att få var hur det började!

  3. Lena Wärmé said,

    05.29.18 at 10:21 f m

    Men snälla nån sånt slarv! ”Roligt att få var” Jag menar så klart ”Roligt att få veta ..” Det gick litet väl fort där!

  4. Dessan said,

    05.30.18 at 9:03 f m

    väntar på fortsättningen med spänning👍😊

  5. Thomas E said,

    06.23.18 at 3:49 e m

    Tja! Spännande att höra om spelet bakom gallerierna. Jag hade ingen aning om detta. Jag lånade ut cash till dig mot en skuldsedel när du öppnade, bl.a köpte vi in en stor samling Playboy 1957-87 till butiken dagen innan den öppnade. Under 2-3 år kom jag sedan in i affären då och då för att få lånet återbetalt. Och på ett vänligt sätt så lyckades du varje gång byta mitt intresse från att få pengar till att ha ett kul samtal istället. Och så gick jag runt i butiken och tog 3-4 CDs som vi noggrant antecknade direkt på skuldebrevet. Nu förstår jag läget bättre.

    Jag har kvar skuldsedeln med anteckningarna som ett kul minne. En låång lista med inköp för 100-200 kr som till slut gjorde dig skuldfri några år senare. Och inga problem för mig, det var alltid kul att hälsa på. Vem som helst som läser din blogg och ser kvaliteten, och vet att du kan esperanto och sett Italiens F1-Grand Prix från privat mark, vet att du hade kunnat bli vad som helst.

  6. Micke said,

    07.01.18 at 7:56 e m

    Kul att höra från dig Thomas efter alla dessa år!
    Jo, tro inget annat – du både stod och står högt i kurs hos mig såväl som serie-konnässör och som människa. Pengarna du lånade ut i början var definitivt till stor hjälp under den stapplande inledningen på butikens historia.
    Jag har dock inget minne av att jag medvetet försökte komma undan att beta av skulden med riktig valuta, det låter ju inte som mig, snarast var det nog jag som på ett trevande och inte alltför tydligt sätt bollade initiativet över till dig och att du då alltid valde att ta den mjuka vägen att plocka lite plattor istället. Kul ändå att bli påmind om det efter alla dessa år.
    Jag hoppas av hjärtat att det gått bra för dig och din familj under de här tjugo åren nere i Skåne. Titta gärna in i butiken om du är på visit i storstan nån gång!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *