1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5.00 out of 5)
Loading ... Loading ...

05.28.18

Vändningen del 2

Posted in Min blogg at 12:47 am

Vändningen – del 2.

OBS! Det här kapitlet ska läsas efter att ha läst del 1.

——————————————————————————————————————————————————————————————-
Jodå, precis så var det. När det kändes som att loppet i stort redan var kört så slängdes utan förvarning utifrån mörkret en livlina rakt ner i knät på mig – och lyckligtvis hade jag vett nog att greppa tag i den och hålla om den hårt innan den gled mig ur händerna.
Jag förstår att jag får det att låta som om det var något alldeles extra det som inträffade, men det är nog ingen överdrift att säga att det var så det var.
Upprinnelsen till det hela var däremot tämligen odramatisk. Tja – faktiskt inte mer spännande än att en junikväll när jag stod och plockade lite bakom disken så klev en ung tjej in i butiken.
Inget märkligt alls, sånt händer ju hela tiden.
Tjejen som kom in bar på ett vänligt ansikte snyggt inramat av ett axellångt, lätt självlockigt cendréfärgat hår. Rätt söt faktiskt.
Redan vid tröskeln fick jag ett bra intryck av henne. Hennes väsen utstrålade dessutom både lugn och harmoni.
Bra vibbar från start.

Med bestämda steg gick hon fram till disken och presenterade sig som Magdalena, därpå gick hon pang på med att berätta att hon jobbade på SVT och just nu höll på med en kommande programserie med arbetsnamnet ”I Huvudet På Stockholm”. Serien skulle sändas på kvällstid i augusti senare på året.

Jaha – det lät ju onekligen kul, tänkte jag.

Varje program skulle ha kortare inslag om udda företeelser i Stockholm. Det kunde vara en glasblåsare i Gamla Stan eller en nittioårig cirkuslärare i Midsommarkransen, det viktiga var av det rörde sig om något lite utanför det vanliga.

Rolig idé, tyckte jag, samtidigt undrade jag ändå vad det här rörde mig.

Obekymrad över mina funderingar fortsatte Magdalena med att hon bodde på Reimersholme och på väg hem från jobbet på kvällarna hade hon fascinerat noterat mina sena och flitiga arbetstimmar. Lite halvskruvat, tyckte hon, men onekligen rätt häftigt – en skivbutik som har öppet till midnatt sju dar i veckan året runt hittar man ju inte i varje kvarter precis.

Helt rätt, tänkte jag, men – det visste jag ju redan.
Lite lätt började jag också undra över var min plats befann sig i det här pusslet.

Den detaljen behövde jag inte vänta alltför länge på att få veta. Efter de inledande förklaringarna frågade Magdalena utan omsvep och med en brutal uppriktighet om jag måhända skulle ha lust att vara med i ett av de här inslagen.

Jaha.

Jaha.

Jaha, det undrade hon…

Det var dit hon ville komma.

Okej…

Halvt groggy av hammarslaget jag just fått i nacken fick jag inte fram ett ord men genom dimman i skallen hörde jag från andra sidan disken Magdalena berätta att hon nån dag tidigare hade lagt fram sin idé för de produktionsansvariga som rakt av hade gett henne tummen upp. Ett inslag om en nörd i en dammig skivbutik som är öppen snudd på dygnet runt vore ju helt kanon hade de sagt.
Sju minuter långt planerades inslaget bli och det skulle sändas klockan åtta på kvällen en tisdag i augusti. Tanken var att Magdalena och jag skulle sitta inne i butiken och småchilla lite om mig och min vardag. Det skulle bli fritt fram för mig att lätta på hjärtat och prata om precis vad som helst om mig själv, butiken och min verksamhet. I efterhand skulle allt sen klippas ner till de där sju minuterna.
Så – ville jag ställa upp?

Jaha, ja det lät ju kul, men…
…suck…

Jag pausar kort och summerar vad som just inträffat – en ljum junikväll kommer en ungtjej in i butiken helt oanmäld. Efter att ha presenterat sig undrar hon om jag vill vara med i ett TV-program i SVT på bästa sändningstid för att prata om mig själv och min butik.

Okej.

När jag hyfsat lyckats samla tankarna tyckte jag ändå såklart att det jag precis fått höra lät helt sanslöst. Bortsett från att det så där i största allmänhet lät helt enormt så borde väl rimligtvis antalet människor som kände till min butik efter det hundradubblas.
Vilken grej.
Precis som det kändes som att det bara var lägga på locket över hela verksamheten så rullar den här prylen in över tröskeln. Och det var dessutom något som jag inte ens i mina vildaste fantasier hade kunnat klura ut.
Helt sanslöst.

Men, tro det eller ej, både små och stora tvivel dök upp i stort sett direkt. Alltså – var jag, mitt petande och plockande om dagar och kvällar och mitt lilla krypin med allt sitt oorganiserade kaos på gränsen till både kollaps och konkurs verkligen värda en sån här uppmärksamhet? Skulle ynkliga jag kunna klara av att fylla ut den här kostymen som nån tydligen ville sätta på mig? Seriöst – fanns det verkligen folk som ville ligga och mysa i sin tv-soffa en skön sommarkväll och höra mig stå och pladdra fritt om vad jag sysslar med om dagarna?
Vem vad då – vem fan skulle vara intresserad av det??
Det fanns nog en inte helt försumbar risk för total pannkaka. Tänk om jag när vi väl kom till skott bara skulle stå och stamma framför kameran och inte få fram ett vettigt ord? Tittarna skulle nog undra över i vilket källarförråd man hade hittat mig. Visioner som att folk dagarna efteråt på gatan skulle stå och peka på mig och skratta åt Hornstullstoken som just gjort bort sig totalt i rutan inför hela svenska folket började snurra runt i huvudet.
Och om det nu ändå mot alla odds skulle bli ett skapligt inslag – vad skulle i så fall mina konkurrenter runt om i stan som kämpat bra mycket längre än mig säga? Jag såg framför mig hur de satt hemma i soffan och gnisslade tänderna av ilska för att jag och inte de blivit föremål för en sån exponering. Skulle deras illvilja väga tyngre än en ökad exponering?

Självklart svarade jag ändå ja – allt annat hade varit tjänstefel. Något alternativ fanns inte. Allt logiskt tänkande bara skrek att det bara var att kasta tärningen, i annat fall skulle jag ha ångrat mig under resten av mitt liv.
Magdalena sprack upp i ett brett leende även om jag tror att hon redan från början nog listat ut vad jag skulle svara.
Snabbt halade hon fram en anteckningsbok och började plocka mig på lite uppgifter – typ när jag öppnade butiken, var jag går äter dagens lunch och liknande.
Klar med utfrågandet smällde Magdalena ihop anteckningsblocket. Förr stunden verkade hon nöjd. Snart skulle Magdalena dock titta in igen med närmare detaljer om datum för filmningen. Efter det sa hon hej och gled sen ut i försommarkvällen…

Visserligen var det några kunder kvar inne i butiken men just då kände jag mig ändå väldigt ensam med alla mina tankar och funderingar. Jag hade inte en aning om hur jag skulle tackla det som just ramlat över mig – allt kändes bara helt bisarrt.
Gigantiskt, fantastiskt, helt otroligt och allt det där – men samtidigt ruggigt kusligt.
Alltså – varför jag, varför hade hon gått in till just mig? Det fanns ju runt en miljon människor att välja bland i den här staden, nån mer spännande än mig borde de väl ändå kunna hitta tyckte jag. Var det kanske till och med så illa att hon i själva verket gått in i fel butik? Egentligen var det kanske Little Shop Of Records som hon skulle gått in till men så gick hon fel och hamnade inne hos mig av misstag?
Långsamt började jag undra över vad det var för nåt ruggigt diffust som jag höll på att luras in i?

Men vänta nu – vad i hela Östergötland var det här för ett vansinne?!
Tjugo minuter tidigare hade jag varit på ta repet-nivå över att så få visste att jag fanns till och när nu en megaradikal möjlighet kom för att ändra på hela helvetet så skakade jag klentroget på huvudet och tittade ner i golvet – full av tvivel på mig själv.
Helt galet. Det var självfallet bara att åka med nu när den här helt osannolika möjligheten bredde ut sig framför mig och väntade på att jag skulle haka på.
Och just det – här var den, den där livlinan som jag hade väntat på så länge. Det var väl egentligen bara att ödmjukt böja på nacken, knäppa händerna och tacka för det som alldeles innan hade hänt.

Nåja, nu hade jag ju ändå sagt ja, så det fanns egentligen inte mycket kvar att grubbla över. Det var bara att göra det maximalt bästa av den här chansen, bara att dra järnet.

Men…även om jag morsade upp mig lite grann så lyckades jag ändå inte helt jaga bort tvivlen som huserade uppe i skallen.
Återigen – vem skulle jubla över att sitta i sin fåtölj en fin sommarkväll och titta på mig när jag håller hov?
Ja, vem skulle det vara?

(fortsättning följer…)

Popularity: 3% [?]

6 Comments »

  1. Eva said,

    05.28.18 at 6:26 pm

    Hej
    Så roligt att läsa.

  2. Lena Wärmé said,

    05.29.18 at 10:19 am

    Ja, roligt att få var hur det började!

  3. Lena Wärmé said,

    05.29.18 at 10:21 am

    Men snälla nån sånt slarv! “Roligt att få var” Jag menar så klart “Roligt att få veta ..” Det gick litet väl fort där!

  4. Dessan said,

    05.30.18 at 9:03 am

    väntar på fortsättningen med spänning👍😊

  5. Thomas E said,

    06.23.18 at 3:49 pm

    Tja! Spännande att höra om spelet bakom gallerierna. Jag hade ingen aning om detta. Jag lånade ut cash till dig mot en skuldsedel när du öppnade, bl.a köpte vi in en stor samling Playboy 1957-87 till butiken dagen innan den öppnade. Under 2-3 år kom jag sedan in i affären då och då för att få lånet återbetalt. Och på ett vänligt sätt så lyckades du varje gång byta mitt intresse från att få pengar till att ha ett kul samtal istället. Och så gick jag runt i butiken och tog 3-4 CDs som vi noggrant antecknade direkt på skuldebrevet. Nu förstår jag läget bättre.

    Jag har kvar skuldsedeln med anteckningarna som ett kul minne. En låång lista med inköp för 100-200 kr som till slut gjorde dig skuldfri några år senare. Och inga problem för mig, det var alltid kul att hälsa på. Vem som helst som läser din blogg och ser kvaliteten, och vet att du kan esperanto och sett Italiens F1-Grand Prix från privat mark, vet att du hade kunnat bli vad som helst.

  6. Micke said,

    07.01.18 at 7:56 pm

    Kul att höra från dig Thomas efter alla dessa år!
    Jo, tro inget annat – du både stod och står högt i kurs hos mig såväl som serie-konnässör och som människa. Pengarna du lånade ut i början var definitivt till stor hjälp under den stapplande inledningen på butikens historia.
    Jag har dock inget minne av att jag medvetet försökte komma undan att beta av skulden med riktig valuta, det låter ju inte som mig, snarast var det nog jag som på ett trevande och inte alltför tydligt sätt bollade initiativet över till dig och att du då alltid valde att ta den mjuka vägen att plocka lite plattor istället. Kul ändå att bli påmind om det efter alla dessa år.
    Jag hoppas av hjärtat att det gått bra för dig och din familj under de här tjugo åren nere i Skåne. Titta gärna in i butiken om du är på visit i storstan nån gång!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *