1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

05.17.18

Vändpunkten

Posted in Min blogg at 1:07 am

Runt försommaren 1998 började jag på allvar ifrågasätta poängen med att fortsätta att sitta och uggla i mitt gulmålade lilla akvarium på Långholmsgatan. Inte så underligt kanske, sen starten ett och ett halvt år tidigare hade jag haft en resa nästan uteslutande i motvind, röda siffror hade dominerat vid nästan varje månadssummering. Mickes var vid det laget en långt ifrån etablerad inrättning och snålblåsiga dagar i januari eller februari kunde det vara helt tom på köphungriga själar nån timme i sträck. Dagskassorna blev därefter också. Betalningen på de löpande räkningarna blev jag så illa tvungen att förhala allt vad jag bara kunde. Det tog inte lång tid innan jag kände till namnen på de flesta inkassobyråer vi har här i landet. Skulder till kompisar, som innan jag sparkade igång hyggligt ställt upp med lån, hade inte minskat många hundralappar. Deras tålamod och fortsatta förtroende var nästan värt Nobels fredspris. Kosing över till nåt för mig själv kunde jag nog bara hitta i nån fantasivärld.
Visst kom det in en och annan rolig platta då och då, sådana där små löneförmåner som ibland kan få ens vardag att få en antydan till guldkant – men, jag hade helt enkelt inte råd att peta undan sånt som jag kunde sälja för pengar.
Det där låter väl knappast som nån höjdare – och se det var det inte heller.

Jodå, klart att jag på förhand varit beredd på att det här med att öppna eget skulle bli tufft, ingen med erfarenhet hade heller berättat något annat för mig. Den biten hade redan innan start funnits med i kalkylen. Nu började jag ändå på allvar ifrågasätta om det verkligen var värt all denna djävulska uppoffring. Den aldrig vilande jakten på pengar och det otänkbara i att vara ledig mer än någon dag här och där började tära rejält på min kampvilja.

Länge hade jag med en dåres inbilskhet intalat mig själv att läget inom inte alltför lång tid ändå skulle vara helt okej. Fixade jag bara att kavla upp ärmarna en liten, liten bit till och lyckades med att ställa ut aningens lite mer plattor än jag redan gjorde skulle alla skulder och irriterande surdegar nog kunna vara avbockade redan vid det kommande månadsskiftet.
Det borde gå, bara mars gick över i april eller april blev maj. Eller…möjligtvis att maj förvandlades till juni.
Efter det skulle nog allt se bra ut.
Jag såg rejält fram emot att snart kunna luta mig tillbaka i fåtöljen och kunna coola ner lite om än bara för en dag eller två.
Det skulle bli riktigt skönt.

Men inte blev det så inte.
Vid slutet på varje månad var det där förbannade underskottet minst lika stort som trettio dar tidigare. Och så fortsatte det – månad efter månad.
Den där vaga känslan att stå i tillvaron och stampa på samma fläck och inte lyckas ta sig därifrån fick en konkret innebörd i mitt liv.
Långsamt började en obehaglig känsla av att det kanske aldrig skulle bli bättre än så här krypa på mig.

Ändå tyckte jag att jag jobbade nästan jämnt. Sju dar i veckan stod jag där långt in på sena kvällstimmarna och prismärkte allt av skivor, tidningar och VHS-filmer som jag köpt in tidigare på dan. Mitt prekära läge piskade mig att få det nyss inköpta ut i butiken samma kväll, utlagda pengar skulle omgående in igen.

Att köpa in allt av värde som jag blev erbjuden var inte så lätt det heller. I riktigt kärva lägen när en säljare utan förvarning gled in i butiken med ett kanonparti plattor som jag med ett snabbt ögonkast förstod att jag bara måste få in, och jag bara hade nån hundring i kassalådan, försökte jag alltid att trixa så långt jag bara kunde. Oftast kom jag med upplägg som att ge killen allt jag hade i kassalådan som handpenning och betala resten nästa vecka. För det mesta funkade det – det tillhörde som tur var det ovanliga att säljaren vände på klacken, tog sina prylar och drog iväg.
Denna ambitiösa, men samtidigt rätt krävande inställning, gav glädjande nog snabba resultat. Redan första tiden fick jag från nyfikna flanörer som snubblade in höra att det var en riktigt sjysst liten bod jag stod i med hel del intressanta prylar i lådor och hyllor.
Fina och värmande ord som rejält förgyllde just den eftermiddan eller kvällen – men vänlighet kunde jag varken äta till middag eller fixa hyran med.
För vad hjälpte uppmuntrande ord när betalande kunder under dagar med spöregn från morgon till kväll kunde räknas på ena handens fingrar?
Inget alls såklart.
Det stora kruxet var att min butik Mickes försommaren 1998 efter ett och ett halvt års öppethållande fortfarande var obekant faktor hos allmänheten. Konsekvensen var busenkel – det kom inte tillräckligt med folk till butiken och utan tillräckligt med folk blev det heller inte tillräckligt med pengar.
Det var där skon klämde – och klämde rejält.
Onekligen rätt frustrerande.
Det var ungefär som att under några år i detalj planera att gå pilgrimsleden Santiago de Compostela och sen – ”da-da-da-daa” – när den stora dagen väl är inne så har man inte pengar ens till ett par vandrarkängor än mindre till flygresan dit.
Det var inte utan att jag ibland tyckte mig ha en dumstrut på huvudet om dagarna.

Jodå, det hade ju till min stora glädje svängt ordentligt när första sommaren kom och drog med sig en mängd turister på väg till Långholmen eller vanliga vardagsflanörer som yrvaket tittade upp från sina jordkällare.
Underbart är kort heter det, även så den gången för bara nån månad senare blev det en ny kulen höst med en återgång till dagskassor som alltför ofta låg långt under vad jag behövde för att tycka att det hela var värst roligt.

Nej – den första tiden i butiken var en prövningarnas tid. Ibland kändes det som att jag hamnat mitt i det där berömda sållet som skiljer agnarna från vetet.

Det som fick mig att fortsätta att hålla näsan över vattenytan var mest min inpiskade envishet. Som tidigare sagt – inställningen var att allt av skivor och tidningar som jag köpt in under dagens lopp samma kväll skulle ut i butiken prismärkt och klart. Fattades det sen en hundring till en blytung räkning som jag var alldeles på tok för sen med så höll jag tålmodigt öppet tills lappen trillade in om jag så fick sitta och häcka till midnatt.
Stans främste skivhandlaren var jag absolut inte just då, men få kunde nog mäta sig med min ihärdighet – latmasken led jag definitivt inte av.
Förhoppningen om att dagen då verksamheten skulle kravla upp ett pinnhål låg och lurade precis runt hörnet – den levde jag tungt på.

Till slut började ändå en viss resignation göra sig gällande. Hade jag ännu inte kommit på torr mark fanns det väl ingen garanti alls för att jag någonsin skulle göra det, tänkte jag.
Tankar på att helt sonika fasa ut allting – skippa alla kommande inköp, rea ut rubbet i butiken, göra mig av med lokalen och sen tacka omvärlden för två års livserfarenhet – började poppa upp i huvudet allt oftare. För vad då – vad var det för mening med att fortsätta att klamra sig fast vid nån knasig förhoppning om nåt som troligtvis ändå aldrig skulle bli verklighet?
Det var inte utan att gallren för fönstren, vars tänkta funktion är att hindra bovar för att ta sig in i butiken, började kännas som något som närmast hindrade mig från att ta mig därifrån.
Ganska precis så kändes det i mina mörkaste stunder.

Men tänk – just då, efter mörkrets inbrott och utan att jag hade en susning om det, så gick det på gatan utanför, tyst och tankfullt, nånting som väldigt snart skulle komma att bli min efterlängtade livlina.

(Fortsättning följer i nästa kapitel som kommer mycket snart…)

Popularity: 3% [?]

2 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    05.18.18 at 7:14 pm

    Riktigt spännande! Jag kan knappt vänta!

  2. Cege said,

    05.22.18 at 4:06 pm

    Bra skrivet. Väntar på fortsättningen!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *