05.28.18

Vändningen del 2

Posted in Min blogg at 12:47 am

Vändningen – del 2.

OBS! Det här kapitlet ska läsas efter att ha läst del 1.

——————————————————————————————————————————————————————————————-
Jodå, precis så var det. När det kändes som att loppet i stort redan var kört så slängdes utan förvarning utifrån mörkret en livlina rakt ner i knät på mig – och lyckligtvis hade jag vett nog att greppa tag i den och hålla i den hårt så att den inte gled mig ur händerna.
Jag förstår att jag får det att låta som om det var något alldeles extra det som inträffade, men det är ingen överdrift att säga att det var just så det var.
Upprinnelsen till det hela var däremot tämligen odramatisk. Tja – faktiskt inte mer spännande än att en junikväll när jag stod och plockade lite bakom disken så klev en ung tjej in i butiken, något som händer lite då och då.
Tjejen som kom in bar på ett vänligt ansikte inramat av ett axellångt, lätt självlockigt cendréfärgat hår. Redan vid tröskeln fick jag ett bra intryck av henne.

Med bestämda steg gick hon fram till disken och presenterade sig som Magdalena. Pang på berättade hon att hon jobbade på SVT och höll på med en kommande programserie med arbetsnamnet ”I Huvudet På Stockholm”. Serien skulle sändas på kvällstid i augusti senare på året.

Jaha – det lät ju onekligen kul, tänkte jag.

Varje program skulle ha kortare inslag om udda företeelser i Stockholm. Det kunde vara en glasblåsare i Gamla Stan eller en nittioårig cirkuslärare i Midsommarkransen, det viktiga var av det rörde sig om något lite utanför det vanliga.

Rolig idé, tyckte jag, men kunde inte låta bli att undra över vad jag hade med det att göra.

Obekymrad över mina funderingar fortsatte Magdalena med att hon bodde på Reimersholme och på väg hem från jobbet på kvällarna hade hon fascinerat noterat mina sena och flitiga arbetstimmar. Lite halvskruvat, tyckte hon, men onekligen rätt häftigt – en skivbutik som har öppet till midnatt sju dar i veckan året runt hittar man ju inte i varje kvarter precis.

Helt rätt, tänkte jag, men – det visste jag ju redan.
Lite lätt började jag också undra över var min plats befann sig i det här pusslet.

Den detaljen behövde jag inte vänta alltför länge på att få veta. Efter de inledande förklaringarna frågade Magdalena utan omsvep och med en brutal uppriktighet om jag måhända skulle ha lust att vara med i ett av de här inslagen.

Jaha.

Jaha.

Jaha, det undrade hon…

Det var dit hon ville komma.

Okej…

Halvt groggy av hammarslaget jag just fått i nacken fick jag inte fram ett ord men genom dimman i skallen hörde jag från andra sidan disken Magdalena berätta att hon nån dag tidigare hade lagt fram sin idé för de produktionsansvariga som rakt av hade gett henne tummen upp. Ett inslag om en nörd i en dammig skivbutik som är öppen snudd på dygnet runt vore ju helt kanon hade de sagt.
Sju minuter långt planerades inslaget bli och det skulle sändas klockan åtta på kvällen en tisdag i augusti. Tanken var att Magdalena och jag skulle sitta inne i butiken och småchilla lite om mig och min vardag. Det skulle bli fritt fram för mig att lätta på hjärtat och prata om precis vad som helst om mig själv, butiken och min verksamhet. I efterhand skulle allt sen klippas ner till de där sju minuterna.
Så – ville jag ställa upp?

Jaha, ja det lät ju kul, men…
…suck…

Jag pausar kort och summerar vad som just inträffat – en ljum junikväll kommer en ungtjej in i butiken helt oanmäld. Efter att ha presenterat sig undrar hon om jag vill vara med i ett TV-program i SVT på bästa sändningstid för att prata om mig själv och min butik.

Okej.

När jag hyfsat lyckats samla tankarna tyckte jag ändå såklart att det jag precis fått höra lät helt sanslöst. Bortsett från att det så där i största allmänhet lät helt enormt så borde väl rimligtvis antalet människor som kände till min butik efter det hundradubblas.
Vilken grej.
Precis som det kändes som att det bara var lägga på locket över hela verksamheten så rullar den här prylen in över tröskeln. Och det var dessutom något som jag inte ens i mina vildaste fantasier hade kunnat klura ut.
Helt sanslöst.

Men, tro det eller ej, både små och stora tvivel dök upp i stort sett direkt. Alltså – var jag, mitt petande och plockande om dagar och kvällar och mitt lilla krypin med allt sitt oorganiserade kaos på gränsen till både kollaps och konkurs verkligen värda en sån här uppmärksamhet? Skulle ynkliga jag kunna klara av att fylla ut den här kostymen som nån tydligen ville sätta på mig? Seriöst – fanns det verkligen folk som ville ligga och mysa i sin tv-soffa en skön sommarkväll och höra mig stå och pladdra fritt om vad jag sysslar med om dagarna?
Vem vad då – vem fan skulle vara intresserad av det??
Det fanns nog en inte helt försumbar risk för total pannkaka. Tänk om jag när vi väl kom till skott bara skulle stå och stamma framför kameran och inte få fram ett vettigt ord? Tittarna skulle nog undra över i vilket källarförråd man hade hittat mig. Visioner som att folk dagarna efteråt på gatan skulle stå och peka på mig och skratta åt Hornstullstoken som just gjort bort sig totalt i rutan inför hela svenska folket började snurra runt i huvudet.
Och om det nu ändå mot alla odds skulle bli ett skapligt inslag – vad skulle i så fall mina konkurrenter runt om i stan som kämpat bra mycket längre än mig säga? Jag såg framför mig hur de satt hemma i soffan och gnisslade tänderna av ilska för att jag och inte de blivit föremål för en sån exponering. Skulle deras illvilja väga tyngre än en ökad exponering?

Självklart svarade jag ändå ja – allt annat hade varit tjänstefel. Något alternativ fanns inte. Allt logiskt tänkande bara skrek att det bara var att kasta tärningen, i annat fall skulle jag ha ångrat mig under resten av mitt liv.
Magdalena sprack upp i ett brett leende även om jag tror att hon redan från början nog listat ut vad jag skulle svara.
Snabbt halade hon fram en anteckningsbok och började plocka mig på lite uppgifter – typ när jag öppnade butiken, var jag går äter dagens lunch och liknande.
Klar med utfrågandet smällde Magdalena ihop anteckningsblocket. Förr stunden verkade hon nöjd. Snart skulle Magdalena dock titta in igen med närmare detaljer om datum för filmningen. Efter det sa hon hej och gled sen ut i försommarkvällen…

Visserligen var det några kunder kvar inne i butiken men just då kände jag mig ändå väldigt ensam med alla mina tankar och funderingar. Jag hade inte en aning om hur jag skulle tackla det som just ramlat över mig – allt kändes bara helt bisarrt.
Gigantiskt, fantastiskt, helt otroligt och allt det där – men samtidigt ruggigt kusligt.
Alltså – varför jag, varför hade hon gått in till just mig? Det fanns ju runt en miljon människor att välja bland i den här staden, nån mer spännande än mig borde de väl ändå kunna hitta tyckte jag. Var det kanske till och med så illa att hon i själva verket gått in i fel butik? Egentligen var det kanske Little Shop Of Records som hon skulle gått in till men så gick hon fel och hamnade inne hos mig av misstag?
Långsamt började jag undra över vad det var för nåt ruggigt diffust som jag höll på att luras in i?

Men vänta nu – vad i hela Östergötland var det här för ett vansinne?!
Tjugo minuter tidigare hade jag varit på ta repet-nivå över att så få visste att jag fanns till och när nu en megaradikal möjlighet kom för att ändra på hela helvetet så skakade jag klentroget på huvudet och tittade ner i golvet – full av tvivel på mig själv.
Helt galet. Det var självfallet bara att åka med nu när den här helt osannolika möjligheten bredde ut sig framför mig och väntade på att jag skulle haka på.
Och just det – här var den, den där livlinan som jag hade väntat på så länge. Det var väl egentligen bara att ödmjukt böja på nacken, knäppa händerna och tacka för det som alldeles innan hade hänt.

Nåja, nu hade jag ju ändå sagt ja, så det fanns egentligen inte mycket kvar att grubbla över. Det var bara att göra det maximalt bästa av den här chansen, bara att dra järnet.

Men…även om jag morsade upp mig lite grann så lyckades jag ändå inte helt jaga bort tvivlen som huserade uppe i skallen.
Återigen – vem skulle jubla över att sitta i sin fåtölj en fin sommarkväll och titta på mig när jag håller hov?
Ja, vem skulle det vara?

(fortsättning följer…)

Popularity: 3% [?]

05.17.18

Vändpunkten

Posted in Min blogg at 1:07 am

Runt försommaren 1998 började jag på allvar ifrågasätta poängen med att fortsätta att sitta och uggla i mitt gulmålade lilla akvarium på Långholmsgatan. Inte så underligt kanske, sen starten ett och ett halvt år tidigare hade jag haft en resa nästan uteslutande i motvind, röda siffror hade dominerat vid nästan varje månadssummering. Mickes var vid det laget en långt ifrån etablerad inrättning och snålblåsiga dagar i januari eller februari kunde det vara helt tom på köphungriga själar nån timme i sträck. Dagskassorna blev därefter också. Betalningen på de löpande räkningarna blev jag så illa tvungen att förhala allt vad jag bara kunde. Det tog inte lång tid innan jag kände till namnen på de flesta inkassobyråer vi har här i landet. Skulder till kompisar, som innan jag sparkade igång hyggligt ställt upp med lån, hade inte minskat många hundralappar. Deras tålamod och fortsatta förtroende var nästan värt Nobels fredspris. Kosing över till nåt för mig själv kunde jag nog bara hitta i nån fantasivärld.
Visst kom det in en och annan rolig platta då och då, sådana där små löneförmåner som ibland kan få ens vardag att få en antydan till guldkant – men, jag hade helt enkelt inte råd att peta undan sånt som jag kunde sälja för pengar.
Det där låter väl knappast som nån höjdare – och se det var det inte heller.

Jodå, klart att jag på förhand varit beredd på att det här med att öppna eget skulle bli tufft, ingen med erfarenhet hade heller berättat något annat för mig. Den biten hade redan innan start funnits med i kalkylen. Nu började jag ändå på allvar ifrågasätta om det verkligen var värt all denna djävulska uppoffring. Den aldrig vilande jakten på pengar och det otänkbara i att vara ledig mer än någon dag här och där började tära rejält på min kampvilja.

Länge hade jag med en dåres inbilskhet intalat mig själv att läget inom inte alltför lång tid ändå skulle vara helt okej. Fixade jag bara att kavla upp ärmarna en liten, liten bit till och lyckades med att ställa ut aningens lite mer plattor än jag redan gjorde skulle alla skulder och irriterande surdegar nog kunna vara avbockade redan vid det kommande månadsskiftet.
Det borde gå, bara mars gick över i april eller april blev maj. Eller…möjligtvis att maj förvandlades till juni.
Efter det skulle nog allt se bra ut.
Jag såg rejält fram emot att snart kunna luta mig tillbaka i fåtöljen och kunna coola ner lite om än bara för en dag eller två.
Det skulle bli riktigt skönt.

Men inte blev det så inte.
Vid slutet på varje månad var det där förbannade underskottet minst lika stort som trettio dar tidigare. Och så fortsatte det – månad efter månad.
Den där vaga känslan att stå i tillvaron och stampa på samma fläck och inte lyckas ta sig därifrån fick en konkret innebörd i mitt liv.
Långsamt började en obehaglig känsla av att det kanske aldrig skulle bli bättre än så här krypa på mig.

Ändå tyckte jag att jag jobbade nästan jämnt. Sju dar i veckan stod jag där långt in på sena kvällstimmarna och prismärkte allt av skivor, tidningar och VHS-filmer som jag köpt in tidigare på dan. Mitt prekära läge piskade mig att få det nyss inköpta ut i butiken samma kväll, utlagda pengar skulle omgående in igen.

Att köpa in allt av värde som jag blev erbjuden var inte så lätt det heller. I riktigt kärva lägen när en säljare utan förvarning gled in i butiken med ett kanonparti plattor som jag med ett snabbt ögonkast förstod att jag bara måste få in, och jag bara hade nån hundring i kassalådan, försökte jag alltid att trixa så långt jag bara kunde. Oftast kom jag med upplägg som att ge killen allt jag hade i kassalådan som handpenning och betala resten nästa vecka. För det mesta funkade det – det tillhörde som tur var det ovanliga att säljaren vände på klacken, tog sina prylar och drog iväg.
Denna ambitiösa, men samtidigt rätt krävande inställning, gav glädjande nog snabba resultat. Redan första tiden fick jag från nyfikna flanörer som snubblade in höra att det var en riktigt sjysst liten bod jag stod i med hel del intressanta prylar i lådor och hyllor.
Fina och värmande ord som rejält förgyllde just den eftermiddan eller kvällen – men vänlighet kunde jag varken äta till middag eller fixa hyran med.
För vad hjälpte uppmuntrande ord när betalande kunder under dagar med spöregn från morgon till kväll kunde räknas på ena handens fingrar?
Inget alls såklart.
Det stora kruxet var att min butik Mickes försommaren 1998 efter ett och ett halvt års öppethållande fortfarande var obekant faktor hos allmänheten. Konsekvensen var busenkel – det kom inte tillräckligt med folk till butiken och utan tillräckligt med folk blev det heller inte tillräckligt med pengar.
Det var där skon klämde – och klämde rejält.
Onekligen rätt frustrerande.
Det var ungefär som att under några år i detalj planera att gå pilgrimsleden Santiago de Compostela och sen – ”da-da-da-daa” – när den stora dagen väl är inne så har man inte pengar ens till ett par vandrarkängor än mindre till flygresan dit.
Det var inte utan att jag ibland tyckte mig ha en dumstrut på huvudet om dagarna.

Jodå, det hade ju till min stora glädje svängt ordentligt när första sommaren kom och drog med sig en mängd turister på väg till Långholmen eller vanliga vardagsflanörer som yrvaket tittade upp från sina jordkällare.
Underbart är kort heter det, även så den gången för bara nån månad senare blev det en ny kulen höst med en återgång till dagskassor som alltför ofta låg långt under vad jag behövde för att tycka att det hela var värst roligt.

Nej – den första tiden i butiken var en prövningarnas tid. Ibland kändes det som att jag hamnat mitt i det där berömda sållet som skiljer agnarna från vetet.

Det som fick mig att fortsätta att hålla näsan över vattenytan var mest min inpiskade envishet. Som tidigare sagt – inställningen var att allt av skivor och tidningar som jag köpt in under dagens lopp samma kväll skulle ut i butiken prismärkt och klart. Fattades det sen en hundring till en blytung räkning som jag var alldeles på tok för sen med så höll jag tålmodigt öppet tills lappen trillade in om jag så fick sitta och häcka till midnatt.
Stans främste skivhandlaren var jag absolut inte just då, men få kunde nog mäta sig med min ihärdighet – latmasken led jag definitivt inte av.
Förhoppningen om att dagen då verksamheten skulle kravla upp ett pinnhål låg och lurade precis runt hörnet – den levde jag tungt på.

Till slut började ändå en viss resignation göra sig gällande. Hade jag ännu inte kommit på torr mark fanns det väl ingen garanti alls för att jag någonsin skulle göra det, tänkte jag.
Tankar på att helt sonika fasa ut allting – skippa alla kommande inköp, rea ut rubbet i butiken, göra mig av med lokalen och sen tacka omvärlden för två års livserfarenhet – började poppa upp i huvudet allt oftare. För vad då – vad var det för mening med att fortsätta att klamra sig fast vid nån knasig förhoppning om nåt som troligtvis ändå aldrig skulle bli verklighet?
Det var inte utan att gallren för fönstren, vars tänkta funktion är att hindra bovar för att ta sig in i butiken, började kännas som något som närmast hindrade mig från att ta mig därifrån.
Ganska precis så kändes det i mina mörkaste stunder.

Men tänk – just då, efter mörkrets inbrott och utan att jag hade en susning om det, så gick det på gatan utanför, tyst och tankfullt, nånting som väldigt snart skulle komma att bli min efterlängtade livlina.

(Fortsättning följer i nästa kapitel som kommer mycket snart…)

Popularity: 3% [?]