1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

02.11.18

Utlånade plattor som dyker upp där man kanske minst anade att man skulle hitta

Posted in Min blogg at 2:26 am

Under min gymnasietid i början av sjuttiotalet fanns det på Barnhusgatan, tvärgata till Drottninggatan, en skivbutik med namnet Early Bird. Den drevs av Björne, en kille runt tjugofem som lustigt nog påminde en hel del om Mark Woolman från sextiotalsgruppen Turtles. Förutom att kränga vax lirade Björne även munspel i sitt bluesband Grizzly.

Early Bird, belägen en halvtrappa ner i en liten källarlokal, kort efter jag upptäckt den ett riktigt vattenhål för mig. Inredningen gick inte att klaga på – det var snyggt ihopsnickrade backar, en soft spotlightbelysning samt väggar täckta med inramade fotografier och gamla konsertaffischer. En skön fåtölj placerad mitt i lokalen fullbordade skapelsen.
Nja…det skulle väl ha varit en läskautomat också så hade det varit som att komma halvvägs till himlen.
Idag kanske jag inte skulle varit lika imponerad men för mig var Early Bird precis som jag ville att en skivbutik skulle vara.
Sortimentet föll mig också helt på läppen. Mycket kretsade kring den progressiva jazz-rocken från England och USA som jag precis börjat lyssna på – band som Mahavishnu, Return To Forever och Colosseum förekom rikligt i lådorna på Early Bird. Så, jo, det blev det åtskilligt med ihjälslagen tid där, både efter plugget – och när jag skolkade.

Men om det nu bodde entusiasm i överflöd inom mig för både lolal och utbud fanns det tyvärr inget överflöd alls på pengar att köpa nåt för. Björne sålde rakt av nya plattor och en obegagnad lp var en kännbar utgift för en gymnasieelev – det blev inte mer än nån skiva någon gång då och då.
Det var ändå alltid lika fantasieggande att bläddra i Early Birds backar för att förhoppningsvis hitta nåt nytt spännande samtidigt som jag pumpade innehavaren på vad han tyckte om olika artister och deras skivkatalog. Björne, i grunden en hyvens kille, var nu inte alltid inne på samma våglängd för det var sällan han visade någon överdriven glädje över min närvaro. Han tyckte nog att jag var rätt jobbig med mina frågor och det snåla lättandet på plånboken. Klart jag förstår det – hans inställning var nog att han stod där om dagarna för att sälja plattor – inte snacka om dem.
Sålde skivor gjorde Björne nog överlag inte så bra för en dag, runt 1977, satt ett anslag vid dörren där det osentimentalt stod att Early Bird skulle bomma veckan därpå och att det nu var utförsäljning på hela sortimentet.
Jaha. Och varför då…? undrade jag.
”Äh – det är ingen mening att hålla på längre” suckade Björne kortfattat när jag frågade varför han kastat in handduken. Men visst – hur mysigt det än hade varit och hur sjyssta plattor det än hade funnits där nere så hade det varit svårt för Björne att få folk ner till sin källare. Konkurrensen från butikerna i centrum blev övermäktig.
Den korta tonen i svaret skvallrade inte om nån munter inställning till dikeskörningen. Dagen då Björne öppnade sin butik förverkligade han nog en dröm han burit på väldigt länge, något som gick i kras bara nåt år senare. Förhoppningsvis hittade han lite senare nya stigar att följa i livet. Sist jag hörde något från Björne så bodde han på Gotland.

Med nya gubbar vid rodret fortsatte dock källaren på Barnhusgatan att tjänstgöra som skivbutik – nu som som renodlad börs. De som tog över var Ferenc, Johan och Josef, alla tre från Tullinge där jag själv växt upp. Vi hade en gång gått i samma plugg men då de alla var lite äldre än mig var det inga jag direkt umgåtts med. Jag kände dock väl till alla tre. När jag var tio köpte jag en borrad ollonpistol av Johan och Ferenc, eller ”Ferra”, var känd som ett tungt Jimi Hendrix-fan. Snacket gick att han hängt upp svarta gardiner i fönstret dagen efter efter Hendrix bortgång i september -70.

Innan öppning bytte killarna namn på stället till Nadir. Hade någon frågat mig hade jag nog föreslagit Zenit som en symbol för en strävan uppåt. Zenit är ju den diametrala motsatsen till nadir som betyder maximalt lågt. Men – har man för egna pengar skaffat sig en lokal så får man självfallet kalla stället för precis vad som helst. Ville ägarna att Stockholms nya skivbörs skulle heta Nadir så skulle den såklart göra det.

Greger, en gammal klasskompis, var till skillnad från mig rätt nära polare med besättningen på Nadir. Redan nån dag efter invigningen var han där för att spana in läget.
Efter att kort ha tittat sig omkring och artigt önskat sina polare all lycka till med skivmånglandet började Greger kolla upp vad Nadir hade att erbjuda i sina lådor. Som de flesta startade även de här killarna med plattor från hyllorna därhemma, då det var tre gubbars skivor blev det en del att gå igenom.
Tonvikten på Nadir var lagd på tung tidig sjuttiotalsrock – något som låg Greger nära hjärtat, chansen att hitta sjyssta vax att lägga vantarna på var alltså hyfsat stor och redan i första backen hittade han också några presumtiva köp. När den första lådan avverkats tog han sig raskt över till nästa.
Då hände det.
”Men vad i…!”
Greger ryckte till som hade han fått en elektrisk stöt. Halvvägs in i andra lådan hade han hittat Larry Coryells LP ”Spaces” – och just det ex som han nåt år innan lånat ut till en av Nadir-killarna men aldrig fått tillbaka.
”Jaha, och vad vill det här säga?” undrade han med djupt kränkt ton. ”Greger Åkerström” stod det tydligt textat på omslagets framsida – inte mycket att snacka om.
Missödet skyldes över med att det gått så snabbt innan öppning att killarna bara vräkt ner allt de haft hemma ner i butikens lådor. Och ja, jo…
Efter den pliktskyldiga ursäkten blev det i alla fall en påse att bära hem plattan i.

Några dagar senare fick jag höra den dråpliga historien och skrattade gott. Självfallet hade det inte gjorts med flit men jag tyckte att det var lite väl skevt att starta med att sälja plattor man lånat av polare – nån koll på läget bör man ändå ha – tyckte jag…

Den händelsen hindrade mig inte alls från att titt som tätt ta mig till Nadir för lite skiv-botanisering. Missar kan alla göra och det här var ju i botten helt reko killar, långt från många andra skivhandlares ”coola” jargong. Postjobbet med regelbunden månadslön hade dessutom gett en rejäl skjuts på mitt skivköpande så det lättades på lädret betydligt oftare på Nadir än på Early Bird ett par år tidigare.
Min lilla insats hjälpte dock inte gänget på Barnhusgatan värst mycket, efter bara något år slog även Nadir igen källardörren. Precis som för Björne var det bristen på kunder som återigen satte krokben.
Att driva skivbutik i den lokalen var nog inte lätt.
Även den gången tyckte jag att det var trist då jag hade gillat Nadirs med sin lite ruffigare inredning men ganska ofta med sjyssta prylar i backarna.
Debaclet med den utlånade plattan kunde jag dock aldrig riktigt släppa. För mig var det något över det vanliga – att han hittade sin egen platta till salu i polarnas butik. Även om jag fattade att det var ett misstag så tyckte jag att det var inte så lite ”Pang i bygget” över det.
Då och då drog jag spefullt upp historien med Greger och tyckte var gång att det var lika sanslöst.

Tjugo år kom och gick, sen var det min tur att öppna skivbörs. Inte på Barnhusgatan men väl i Hornstull.
Under första dagarna efter invigning fick även jag nyfikna besök av kompisar som ville se vad jag hittat på. Ganska snart tittade även Greger in.
Efter en kort lyckönskning satte min gamle klasspolare igång med att bläddra i backarna där min gamla skivsamling trängdes. Då han var väl förtrogen med vad jag än gång haft hemma i hyllorna visste Greger att det fanns fyndchanser och satte ivrigt igång med bläddrandet.
För mig var det bara kul att en gammal polare ville köpa några av mina gamla vax. Sånt hedrar, tänkte jag med stolt tuppkam och fortsatte att plocka bakom kassan.

Och så hände då det som inte borde ha hänt.
”Hallå där,”
Helt plötsligt håller Greger en LP i handen som han svänger fram och tillbaka, med en djupt föraktfull min pockar han på min uppmärksamhet.
”Jaha – vad vill det här säga då?”
Plattan han höll i var ”Cookbook” med gruppen Canned Heat och – ja, än sen då?
”Va?” svarade jag fånigt.
Demonstrativt sträckte han fram skivan. Prydligt och snyggt stod namnet Greger Åkerström textat på fodralets framsida.

Oj då…

”Jaha du – göra sig lustig över andra, det går ju bra. Sen gör du utan att blinka samma sak själv!”
Jaha…Nån gång i tidernas begynnelse hade jag tydligen lånat ”Cookbook” och sen aldrig lämnat tillbaka den. När jag körde mina plattor till butiken så gled den sen med av bara farten. Beviset fanns rakt framför ögonen på mig.
Greger garvade hjärtligt. För honom var det riktigt kul att kompisar emellan få trycka dit mig rejält. Han tog inte så allvarligt på det där med skivan men tyckte onekligen att det som hänt var riktigt dråpligt.
Värre för mig som fick stå där med skammen på kinderna. Gjort var gjort och allt mitt gycklande under årens lopp på våra bekantas bekostnad studsade från en sekund till en annan tillbaka rakt i ansiktet på mig. Liknelsen om att skåda flisan i ens nästas öga och glömma bjälken i det egna kändes pinsamt aktuell.
Jaha – bättre än så här är jag alltså inte, tänkte jag.

Den här typen av ego-törnar som poppar upp i affären var gång jag klantat till det och sen vackert får förklara varför det blev som det blev har jag snabbt fått vänja mig vid. Allt som oftast blir det fel – är det inte det ena så är det nåt annat och rätt vad det är så står man där med byxorna nere och löjliga bortförklaringar som bara ytligt har med sanningen att göra gör en bara än mer avklädd.
Jodå – sina tillkortakommanden får man vackert leva med, driver man sen butik så får man man dom titt spm tätt upptryckta rakt i ansiktet. Ska man se nåt positivt i eländet skulle det vara att det är sånt jävelskap man växer av här på jorden.
Drygt två decennier i butik har kanske inte gjort mig till en bättre människa men förhoppningsvis har jag fått små insikter som kanske kan hjälpa mig att nå en bit på vägen.
En hyfsad insikt skulle kanske vara att om man gör sig lustig över andras slarv så får man räkna med att bli rejält utskrattad den dag man gör samma sak själv.

Här skulle det kunna sättas punkt för den här sedelärande historien, men jag lägger till en avslutande knorr.
Den som tog över verksamheten på Barnhusgatan var Bosse som döpte om Nadir till det vitsiga ”Skivix Marknad”. ”Skivix-Bosse” som han snabbt blev kallad i samlarkretsar kom i mitten av åttiotalet att sticka ut ordentligt i Stockholms skivbörsvärld när han proklamerade sin butik som ”garanterat cd-fri”. Just det – när alla andra handlare satsade stenhårt på den nya flugan cd gick Bosse helt mot strömmen och bannlyste konsekvent de ”kretskort” som alla plötsligt skulle byta ut sina gamla lp-plattor mot. Ett anslag vid dörren berättade klart och tydligt hur det låg till. För den som nu missade den detaljen och gjorde det flagranta misstaget att vänligt fråga Bosse var cd-avdelningen fanns blev det en rejäl avhyvling.
”Ja en sak kan jag tala om för dig – i den här lokalen är det garanterat cd-fritt! Det finns ett anslag på dörren om det!” var konsekvent det skoningslösa svaret den aningslöse förstagångs-besökaren fick höra. Det är nog lätt att misstänka att de här människorna illa kvickt lämnade lokalen för att aldrig komma tillbaka. Några undrar kanske än idag vad det var som hände under det korta besöket.
Nej – han gjorde det inte lätt för sig Bosse där han satt i en smått hopplös lokal och med sin ensidiga satsning på de lp-skivor som just då knappt nån ville ha.
Bosse var egentligen en hyvens kille, det gällde bara att närma sig honom när han inte var stressad med annat som just då pockade på hans uppmärksamhet. Frågade man bara Bosse om något han kände till kunde det bli föredrag på både fem och och tjugo minuter.
Med åren blev Bosse en riktig profil i skivsamlarkretsar. Som en svensk Robert Wyatt – med sin pottklippning av håret och det stora yviga skägget – kämpade han för sina ljudideal under drygt tjugo år i konstant ekonomisk motvind på den lilla bakgatan ända fram till sin alldeles för tidiga bortgång.

Men nu kom vi en bit bort från Mickes och tog ett långt skutt fram i tiden. Tillbaks till december -96 i nästa kapitel.

Popularity: 3% [?]

6 Comments »

  1. Stjofön Presley said,

    02.11.18 at 12:12 pm

    Björne Hamrin sjöng å spelade munspel i Grizzly. Han hade visserligen en svart Marauder elplanka, tidigare ägd av John Cipollina om jag minns rätt, stämd i ett öppet ackord, men den hörde jag honom aldrig ta en ton med. Själv spelade jag bas i Grizzly från -73 till jag började med Linus & His Band hösten -75.
    Björne hade en fantastisk förmåga att plocka fram rätt plattor sedan han väl fått en ingång till besökarens smak. Vore det inte för Björne är det inte troligt att jag skaffat Roger Tillions första å fantastiska LP, trion LA Getaway med Joel Scott Hill eller Roxy Music. Han kunde lägga på rätt platta vid rätt läge. Sen var man i nätet!
    Saknar verkligen lilla mysiga Early Bird, en butik där man fick knalla in bakom disken å slå sig ner i det pyttelilla inre rummet för en bira å ett djupare snack.

  2. Micke said,

    02.11.18 at 12:42 pm

    Första skrivna orden om Early Bird på fyrtio år och du hakar upp dig på ett enda litet ord.

  3. Stjofön Presley said,

    02.12.18 at 10:57 am

    Där var inget upphakande, Micke! Men eftersom jag vet att du anser att rätt ska vara rätt var det tvunget med en lätt korrigering. Annars vore det ju som att påstå att du spelar valthorn när du i själva verket spelar elgura?

  4. Lena Wärmé said,

    02.12.18 at 7:02 pm

    Tack för rolig och intressant krönika! Blev glatt överraskad när jag såg att den kommit en ny!

  5. Lena Wärmé said,

    02.12.18 at 7:09 pm

    Jag menar så klart att “det kommit en ny” inte “den kommit en ny”! Hade somnat på soffan och var inte riktigt skärpt!

  6. Lena Wärmé said,

    02.16.18 at 12:37 pm

    Tack Stjöfön!

    Jag är litet ordpedant och det kan ju bli prövande för omgivningen!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *