02.19.18

Prins Valiant

Posted in Min blogg at 4:01 pm

Ett kapitel i den här boken har jag vikt åt en historia med en äldre herre i huvudrollen. Bengt hette han, en nybliven pensionär som med sin hustru bodde i kvarteren när jag öppnade min butik.

Nästan omgående efter att jag sparkat igång min verksamhet tittade Bengt in, det var så jag lärde känna honom. Redan vid hans första besök kände jag att det här var en genuint vänlig människa. Bengt hade ett otvunget och avspänt sätt som spred glädje omkring sig så fort han satte sin fot in i butiken – en godmodig människa med stor självtillit och ett behagligt inre lugn.
Till utseendet var Bengt lustigt nog frapperande lik Ian Wachtmeister – till en början undrade jag faktiskt på fullaste allvar om det ändå inte var han. Alltså – om ni hoppar över det vimsiga med Wachtmeister och istället tänker på dennes charmerande leende och lägger till en klanderfritt struken kostym, nyputsade svarta promenadskor och en hatt som vilken karl som helst skulle bära med stolthet – så har ni fått en hyfsad bild av hur den här mannen såg ut.
Bengt var vid sina besök nästan alltid i sällskap av sin hustru som var precis lika elegant som han själv. Hon tog dock oftast på sig en passiv roll vid dörren i väntan på att de skulle gå igen.

Det som gjorde Bengt värdig ett helt kapitel i min bok grundar sig dock uteslutande på något helt annat – nämligen dennes gränslösa hängivenhet för den tecknade serien Prins Valiant.
Prins Valiant? Just det – den där serien om prinsen från Thule vid Norges kust vars familj flydde till England där Valiant med tiden kom att bli en av riddarna vid kung Arturs hov i slottet Camelot. Den seriefiguren är nog de flesta av er på nåt sätt bekant med.
Efter att Prins Valiant hade gått som följetong i svenska veckotidningar från femtiotalet och framåt började serieförlaget Semic att ge ut Prins Valiant i albumform i början av sjuttiotalet. Intentionen var att i fyrtio volymer ge ut allt material som upphovsmakaren Hal Foster producerat. Snöpligt nog havererade projektet halvvägs i mitten av åttiotalet.
1991 kavlade dock gubbarna på Carlsen förlag upp ärmarna – i en nyredigerad och betydligt snyggare utgåva började man ge ut serien igen från allra första början.
Även här var siktet inställt på att i kronologisk ordning ge ut alla fyrtio album. Drygt ett decennium skissade man på att det skulle ta och självklart fanns risken med ett så pass ambitiöst projekt att allt skulle köra ner i diket även den här gången.
Bengt var en av de som stenhårt höll tummarna för att det absolut inte skulle bli så. Han hade följt Prins Valiant ända sedan den gick som följetong på femtiotalet i veckotidningen Saxons och omgående blivit som förhäxad av den svarthårige prinsens brokiga äventyr bland riddare, trollkarlar, monster och undersköna damer. Vid ett tillfälle kom Bengt med några gamla pärmar där han omsorgsfullt häftat in urklippta sidor från Saxons från femtio- och sextiotalet. Det var med ett barns entusiasm han visade upp vad han hade plockat med sig.

På sjuttiotalet hade Bengt euforiskt följt det första försöket att ge ut den kompletta serien för att sen bli lika besviken som många andra när det havererade. När det nu gjordes ett nytt utgivningsförsök ville han till vart pris att det nu skulle gå i mål. De första albumen i serien hade han köpt i andra butiker men efter att jag dykt upp precis runt hörnet bestämde Bengt på fläcken att jag skulle bli hans Prins Valiant-leverantör. På den tiden tog jag hem nysläppta seriealbum från en grossist så det var inga problem alls med det från min sida.
Under tio års tid köpte sen Bengt varje nytt album hos mig så fort som det kom ut. Mellan varven kom han in för att kolla om jag hört något om kommande utgivningsdatum.

Åren kom och gick och det verkade, trots en lite hackande utgivning, som att projektet med att ge ut komplett Prins Valiant skulle gå vägen den här gången.
Något hände dock som höll på att välta hela ekipaget fast från ett helt annat håll – Bengt blev allvarligt sjuk.
Först fick han en hjärtinfarkt, något som inom kort följdes av fler liknande tillbud. Jag hade såklart inte tillgång till Bengts sjukjournal och min minnesbild har bleknat så jag kommer inte ihåg vad förutom hjärtat han drabbades av men dålig var han, rejält dålig dessutom. De sista två åren gick han med slangar fästade på en rullator. Att Bengts dagar var räknade stod bortom tvivel – trots det utmärkta humör han alltid var klädd var gång då han ropade på mig i dörröppningen när han och hans hustru gick förbi.
Bortsett från det goda humöret var det en annan sak som aldrig svek honom – den ohejdbara vurmen för Prins Valiant. I Bengts värld var det redan bestämt – han skulle hänga kvar ända tills det sista albumet i serien var utgivet. Så var det bara. Inga vedermödor i världen skulle få ändra på det.

Sakta men säkert närmade sig utgivningen faktiskt en grand finale. Nummer trettiosju kom, även så trettioåtta som i sin tur följdes av trettionio.
Bengt, för var gång allt skröpligare, fortsatte allt till trots att köpa sina album samma dag som jag fick in dem. Varje gång möttes jag av ett stort, hjärtligt leende och orden: ”Jag bara ska hänga med till sista albumet. Får jag bara göra det så är jag nöjd.”

Så efter år av förväntan – någon gång på sommaren 2007 – så var dagen D inne. Det sista albumet, nummer fyrtio, skulle släppas och samma dag som jag fick leveransen var Bengt på plats. Oerhört tärd och tungt märkt av sin sjukdom kom den trots allt som hänt fortfarande så stolte Bengt med sina slangar fästade på kroppen – stöttad av rullatorn, sin hustru och en obändig vilja. Det fanns inte en chans för Bengt att ta sig de två trappstegen ner till mig så jag fick gå ut på trottoaren – men vad då? Jag gjorde det med den avundsvärda äran att få överlämna det avslutande albumet i serien om Prins Valiant från Thule till den människa som på den här jorden var allra mest förtjänt av att få det i sin hand.
Att han inte fixade att komma in i butiken var inget som på nåt sätt inskränkte på Bengts gränslösa glädje. Den eftermiddan hade han det största leende jag någonsin kom att se i hans ansikte.
”Micke!” brast han ut. ”Äntligen – det är fullbordat! Helt underbart! Ett stort jättetack för allt du gjort mig under den här resan!”
Tja, det var väl inte värst mycket jag hade gjort men självfallet var det riktigt stort för mig att få ha varit med om det här. Den oförfalskade glädje som den dagen klädde Bengts ansikte värmde något alldeles extra.

Det var också den allra sista gången som jag såg Bengt.

Någon vecka senare satt jag på uteserveringen på nyöppnade fiket ”Morsans” på Tobaksspinnargatan och åt frukost. I ögonvrån såg jag att någon kom fram och ställde sig alldeles vid mitt bord. Jag lyfte på blicken och såg att det var en äldre kvinna. Det tog en sekund – sen kände jag igen Bengts hustru.
”Hej…” sa jag lite avvaktande då jag förstod att det var något som hon ville säga. På den närmast plågade uppsynen förstod jag att något allvarligt hade hänt.
”Vet du – Bengt gick bort bara en vecka efter att han fått det sista albumet!” fick hon fram med pressad röst.
Ja att Bengt inte hade långt kvar var helt uppenbart för alla som såg honom mot slutet, men att hans bortgång skulle tajma in så med den sista Prins Valiant – det lät ju närmast övernaturligt.
Både paff och ställd av det jag fick höra fick jag bara ur mig några pliktskyldiga fraser om hur mycket jag under åren uppskattat Bengt som människa och hans besök i butiken. Mer än så blev det inte – men det fanns kanske inte så mycket mer att säga. Det viktiga hade ändå Bengts hustru redan sagt – hennes make hade fått sitt Prins Valiant-album, nöjd hade han sen somnat in…

Alltför stora växlar ska vi kanske ändå inte dra på det här.
Jag tvivlar inte en sekund på att Bengt älskade sina närmaste över allt annat – mer än någon tecknad serie som helst här på jorden. Utan hustrun vid sin sida hade han säkerligen gått bort långt, långt innan, Prins Valiant var nog bara ett litet halmstrå som han kunde famla efter ett litet tag. Men halmstrået fanns där – och det är nog inte helt otänkbart att det höll Bengt vid liv ett kort tag till. Så – kanske hade han lämnat oss en vecka, tio dar tidigare utan Valiant. Istället blev det nu som det blev – kanske.

En människas bortgång är självfallet alltid tragiskt – men visst fanns det även ett korn av skönhet i den här historien. Sista pusselbiten var på plats – sen kunde Bengt gå.
Och Bengt – om du bara visste hur stolt jag är att jag kunde hjälpa dig med det.

Popularity: 5% [?]

02.11.18

Utlånade plattor som dyker upp där man kanske minst anade att man skulle hitta

Posted in Min blogg at 2:26 am

Under min gymnasietid i början av sjuttiotalet fanns det på Barnhusgatan, tvärgata till Drottninggatan, en skivbutik med namnet Early Bird. Den drevs av Björne, en kille runt tjugofem som lustigt nog påminde en hel del om Mark Woolman från sextiotalsgruppen Turtles. Förutom att kränga vax lirade Björne även munspel i sitt bluesband Grizzly.

Early Bird, belägen en halvtrappa ner i en liten källarlokal, kort efter jag upptäckt den ett riktigt vattenhål för mig. Inredningen gick inte att klaga på – det var snyggt ihopsnickrade backar, en soft spotlightbelysning samt väggar täckta med inramade fotografier och gamla konsertaffischer. En skön fåtölj placerad mitt i lokalen fullbordade skapelsen.
Nja…det skulle väl ha varit en läskautomat också så hade det varit som att komma halvvägs till himlen.
Idag kanske jag inte skulle varit lika imponerad men för mig var Early Bird precis som jag ville att en skivbutik skulle vara.
Sortimentet föll mig också helt på läppen. Mycket kretsade kring den progressiva jazz-rocken från England och USA som jag precis börjat lyssna på – band som Mahavishnu, Return To Forever och Colosseum förekom rikligt i lådorna på Early Bird. Så, jo, det blev det åtskilligt med ihjälslagen tid där, både efter plugget – och när jag skolkade.

Men om det nu bodde entusiasm i överflöd inom mig för både lolal och utbud fanns det tyvärr inget överflöd alls på pengar att köpa nåt för. Björne sålde rakt av nya plattor och en obegagnad lp var en kännbar utgift för en gymnasieelev – det blev inte mer än nån skiva någon gång då och då.
Det var ändå alltid lika fantasieggande att bläddra i Early Birds backar för att förhoppningsvis hitta nåt nytt spännande samtidigt som jag pumpade innehavaren på vad han tyckte om olika artister och deras skivkatalog. Björne, i grunden en hyvens kille, var nu inte alltid inne på samma våglängd för det var sällan han visade någon överdriven glädje över min närvaro. Han tyckte nog att jag var rätt jobbig med mina frågor och det snåla lättandet på plånboken. Klart jag förstår det – hans inställning var nog att han stod där om dagarna för att sälja plattor – inte snacka om dem.
Sålde skivor gjorde Björne nog överlag inte så bra för en dag, runt 1977, satt ett anslag vid dörren där det osentimentalt stod att Early Bird skulle bomma veckan därpå och att det nu var utförsäljning på hela sortimentet.
Jaha. Och varför då…? undrade jag.
”Äh – det är ingen mening att hålla på längre” suckade Björne kortfattat när jag frågade varför han kastat in handduken. Men visst – hur mysigt det än hade varit och hur sjyssta plattor det än hade funnits där nere så hade det varit svårt för Björne att få folk ner till sin källare. Konkurrensen från butikerna i centrum blev övermäktig.
Den korta tonen i svaret skvallrade inte om nån munter inställning till dikeskörningen. Dagen då Björne öppnade sin butik förverkligade han nog en dröm han burit på väldigt länge, något som gick i kras bara nåt år senare. Förhoppningsvis hittade han lite senare nya stigar att följa i livet. Sist jag hörde något från Björne så bodde han på Gotland.

Med nya gubbar vid rodret fortsatte dock källaren på Barnhusgatan att tjänstgöra som skivbutik – nu som som renodlad börs. De som tog över var Ferenc, Johan och Josef, alla tre från Tullinge där jag själv växt upp. Vi hade en gång gått i samma plugg men då de alla var lite äldre än mig var det inga jag direkt umgåtts med. Jag kände dock väl till alla tre. När jag var tio köpte jag en borrad ollonpistol av Johan och Ferenc, eller ”Ferra”, var känd som ett tungt Jimi Hendrix-fan. Snacket gick att han hängt upp svarta gardiner i fönstret dagen efter efter Hendrix bortgång i september -70.

Innan öppning bytte killarna namn på stället till Nadir. Hade någon frågat mig hade jag nog föreslagit Zenit som en symbol för en strävan uppåt. Zenit är ju den diametrala motsatsen till nadir som betyder maximalt lågt. Men – har man för egna pengar skaffat sig en lokal så får man självfallet kalla stället för precis vad som helst. Ville ägarna att Stockholms nya skivbörs skulle heta Nadir så skulle den såklart göra det.

Greger, en gammal klasskompis, var till skillnad från mig rätt nära polare med besättningen på Nadir. Redan nån dag efter invigningen var han där för att spana in läget.
Efter att kort ha tittat sig omkring och artigt önskat sina polare all lycka till med skivmånglandet började Greger kolla upp vad Nadir hade att erbjuda i sina lådor. Som de flesta startade även de här killarna med plattor från hyllorna därhemma, då det var tre gubbars skivor blev det en del att gå igenom.
Tonvikten på Nadir var lagd på tung tidig sjuttiotalsrock – något som låg Greger nära hjärtat, chansen att hitta sjyssta vax att lägga vantarna på var alltså hyfsat stor och redan i första backen hittade han också några presumtiva köp. När den första lådan avverkats tog han sig raskt över till nästa.
Då hände det.
”Men vad i…!”
Greger ryckte till som hade han fått en elektrisk stöt. Halvvägs in i andra lådan hade han hittat Larry Coryells LP ”Spaces” – och just det ex som han nåt år innan lånat ut till en av Nadir-killarna men aldrig fått tillbaka.
”Jaha, och vad vill det här säga?” undrade han med djupt kränkt ton. ”Greger Åkerström” stod det tydligt textat på omslagets framsida – inte mycket att snacka om.
Missödet skyldes över med att det gått så snabbt innan öppning att killarna bara vräkt ner allt de haft hemma ner i butikens lådor. Och ja, jo…
Efter den pliktskyldiga ursäkten blev det i alla fall en påse att bära hem plattan i.

Några dagar senare fick jag höra den dråpliga historien och skrattade gott. Självfallet hade det inte gjorts med flit men jag tyckte att det var lite väl skevt att starta med att sälja plattor man lånat av polare – nån koll på läget bör man ändå ha – tyckte jag…

Den händelsen hindrade mig inte alls från att titt som tätt ta mig till Nadir för lite skiv-botanisering. Missar kan alla göra och det här var ju i botten helt reko killar, långt från många andra skivhandlares ”coola” jargong. Postjobbet med regelbunden månadslön hade dessutom gett en rejäl skjuts på mitt skivköpande så det lättades på lädret betydligt oftare på Nadir än på Early Bird ett par år tidigare.
Min lilla insats hjälpte dock inte gänget på Barnhusgatan värst mycket, efter bara något år slog även Nadir igen källardörren. Precis som för Björne var det bristen på kunder som återigen satte krokben.
Att driva skivbutik i den lokalen var nog inte lätt.
Även den gången tyckte jag att det var trist då jag hade gillat Nadirs med sin lite ruffigare inredning men ganska ofta med sjyssta prylar i backarna.
Debaclet med den utlånade plattan kunde jag dock aldrig riktigt släppa. För mig var det något över det vanliga – att han hittade sin egen platta till salu i polarnas butik. Även om jag fattade att det var ett misstag så tyckte jag att det var inte så lite ”Pang i bygget” över det.
Då och då drog jag spefullt upp historien med Greger och tyckte var gång att det var lika sanslöst.

Tjugo år kom och gick, sen var det min tur att öppna skivbörs. Inte på Barnhusgatan men väl i Hornstull.
Under första dagarna efter invigning fick även jag nyfikna besök av kompisar som ville se vad jag hittat på. Ganska snart tittade även Greger in.
Efter en kort lyckönskning satte min gamle klasspolare igång med att bläddra i backarna där min gamla skivsamling trängdes. Då han var väl förtrogen med vad jag än gång haft hemma i hyllorna visste Greger att det fanns fyndchanser och satte ivrigt igång med bläddrandet.
För mig var det bara kul att en gammal polare ville köpa några av mina gamla vax. Sånt hedrar, tänkte jag med stolt tuppkam och fortsatte att plocka bakom kassan.

Och så hände då det som inte borde ha hänt.
”Hallå där,”
Helt plötsligt håller Greger en LP i handen som han svänger fram och tillbaka, med en djupt föraktfull min pockar han på min uppmärksamhet.
”Jaha – vad vill det här säga då?”
Plattan han höll i var ”Cookbook” med gruppen Canned Heat och – ja, än sen då?
”Va?” svarade jag fånigt.
Demonstrativt sträckte han fram skivan. Prydligt och snyggt stod namnet Greger Åkerström textat på fodralets framsida.

Oj då…

”Jaha du – göra sig lustig över andra, det går ju bra. Sen gör du utan att blinka samma sak själv!”
Jaha…Nån gång i tidernas begynnelse hade jag tydligen lånat ”Cookbook” och sen aldrig lämnat tillbaka den. När jag körde mina plattor till butiken så gled den sen med av bara farten. Beviset fanns rakt framför ögonen på mig.
Greger garvade hjärtligt. För honom var det riktigt kul att kompisar emellan få trycka dit mig rejält. Han tog inte så allvarligt på det där med skivan men tyckte onekligen att det som hänt var riktigt dråpligt.
Värre för mig som fick stå där med skammen på kinderna. Gjort var gjort och allt mitt gycklande under årens lopp på våra bekantas bekostnad studsade från en sekund till en annan tillbaka rakt i ansiktet på mig. Liknelsen om att skåda flisan i ens nästas öga och glömma bjälken i det egna kändes pinsamt aktuell.
Jaha – bättre än så här är jag alltså inte, tänkte jag.

Den här typen av ego-törnar som poppar upp i affären var gång jag klantat till det och sen vackert får förklara varför det blev som det blev har jag snabbt fått vänja mig vid. Allt som oftast blir det fel – är det inte det ena så är det nåt annat och rätt vad det är så står man där med byxorna nere och löjliga bortförklaringar som bara ytligt har med sanningen att göra gör en bara än mer avklädd.
Jodå – sina tillkortakommanden får man vackert leva med, driver man sen butik så får man man dom titt spm tätt upptryckta rakt i ansiktet. Ska man se nåt positivt i eländet skulle det vara att det är sånt jävelskap man växer av här på jorden.
Drygt två decennier i butik har kanske inte gjort mig till en bättre människa men förhoppningsvis har jag fått små insikter som kanske kan hjälpa mig att nå en bit på vägen.
En hyfsad insikt skulle kanske vara att om man gör sig lustig över andras slarv så får man räkna med att bli rejält utskrattad den dag man gör samma sak själv.

Här skulle det kunna sättas punkt för den här sedelärande historien, men jag lägger till en avslutande knorr.
Den som tog över verksamheten på Barnhusgatan var Bosse som döpte om Nadir till det vitsiga ”Skivix Marknad”. ”Skivix-Bosse” som han snabbt blev kallad i samlarkretsar kom i mitten av åttiotalet att sticka ut ordentligt i Stockholms skivbörsvärld när han proklamerade sin butik som ”garanterat cd-fri”. Just det – när alla andra handlare satsade stenhårt på den nya flugan cd gick Bosse helt mot strömmen och bannlyste konsekvent de ”kretskort” som alla plötsligt skulle byta ut sina gamla lp-plattor mot. Ett anslag vid dörren berättade klart och tydligt hur det låg till. För den som nu missade den detaljen och gjorde det flagranta misstaget att vänligt fråga Bosse var cd-avdelningen fanns blev det en rejäl avhyvling.
”Ja en sak kan jag tala om för dig – i den här lokalen är det garanterat cd-fritt! Det finns ett anslag på dörren om det!” var konsekvent det skoningslösa svaret den aningslöse förstagångs-besökaren fick höra. Det är nog lätt att misstänka att de här människorna illa kvickt lämnade lokalen för att aldrig komma tillbaka. Några undrar kanske än idag vad det var som hände under det korta besöket.
Nej – han gjorde det inte lätt för sig Bosse där han satt i en smått hopplös lokal och med sin ensidiga satsning på de lp-skivor som just då knappt nån ville ha.
Bosse var egentligen en hyvens kille, det gällde bara att närma sig honom när han inte var stressad med annat som just då pockade på hans uppmärksamhet. Frågade man bara Bosse om något han kände till kunde det bli föredrag på både fem och och tjugo minuter.
Med åren blev Bosse en riktig profil i skivsamlarkretsar. Som en svensk Robert Wyatt – med sin pottklippning av håret och det stora yviga skägget – kämpade han för sina ljudideal under drygt tjugo år i konstant ekonomisk motvind på den lilla bakgatan ända fram till sin alldeles för tidiga bortgång.

Men nu kom vi en bit bort från Mickes och tog ett långt skutt fram i tiden. Tillbaks till december -96 i nästa kapitel.

Popularity: 5% [?]