1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (2 votes, average: 5.00 out of 5)
Loading ... Loading ...

10.25.17

LP-skivor av och med Elvis Presley #61 Recorded Live On Stage In Memphis

Posted in Min blogg at 12:46 am

Jag säger det på en gång så att vi från start har den biten avklarad – Recorded Live on Stage In Memphis från 1974 är i stenhård konkurrens den bästa liveplatta som artisten Elvis Presley under sin levnad släppte.
Bra – då är den saken utagerad.
Nu är jag inte dummare än att jag förstår att det finns delade meningar om den saken. En del fans skulle kanske dra fram In Person från 1969 som den bästa “liven”, andra nämner måhända Madison Square Garden. Något som jag ofta fått höra är: “Aloha From Hawaii – där var Elvis som bäst, efter det gick det utför”. Fullrespekt för de åsikterna, men jag håller inte med.
För så här är det – frågar ni mig så blir svaret alltid Recorded Live On Stage In Memphis. På den plattan får vi en Elvis som så fort han kommer upp på scenen bara tok-älskar jobbet som han har. Skivan igenom levererar han till etthundra procent och han gör det som ingen annan på den här planeten.
Elvis har här en ledighet och självklarhet i sitt framförande som är inget annat än grymt imponerande. Här är artisten Elvis Presley helt outstanding.

Så utan darra det minsta på rösten säger jag att Recorded Live On Stage In Memphis, en platta formligen indränkt i spel- och sångglädje, är både vitalare och röjigare än någon annan av de övriga konsertskivorna. Alla kanske inte håller med mig men det är min egen personliga uppfattning.
Varför jag tycker som jag gör ska jag försöka förklara härunder.

Presleys karriär var på sjuttiotalet som i en ständig berg- och dalbana. Det gick upp och det gick ner och det gick upp igen. Sommaren och hösten 1973 hade Elvis verkat vara helt ur slag. Flera faktorer hade spelat in – skilsmässan från Priscilla hade nog en stor del i det hela, även så det ökade intaget av receptbelagda mediciner. Den mentala och fysiska urladdningen i samband med den i januari TV-sända konserten från Hawaii – med konsekvensen typ “vad ska man göra efter det här?” – kan nog också ha gjort sitt till.
Precis i slutet av året började det dock röra på sig åt rätt håll. Inspelningarna i december i Stax var avsevärt bättre än de som hade gjorts under sommaren i samma studio. Sejouren i Las Vegas i januari/februari 1974 hade också av de flesta bedömts som en klar uppryckning mot tidigare engagemang kort innan.
I början på mars startade sen en tvåveckors turné som avslutades i Memphis. Det var faktiskt, märkligt nog, första gången på tretton år som Elvis spelade i sin hemstad, när det väl blev av så fick det bli hela fem Memphis-spelningar. Den sista av de fem gick av stapeln tjugonde mars, den spelades in och gavs ut på platta tre månader senare. Och det är alltså den skivan som jag nu ska skriva om.

ELVIS RECORDED LIVE ON STAGE IN MEMPHIS
Utgiven på RCA i juni 1974
Skivnummer

1. See See Rider
På arenan Mid-South Coliseum, inför 12300 förväntansfulla fans, startar kvällen sedvanligt med Also Spracht Zarathustra. På skivan hoppade man över det den här gången, det blir istället Ronnie Tutts mäktiga trum-roll som får inleda plattans första spår. Orkesterns maffiga, rytmiska funk-riffande bryter snart in och efter ett par vändor kommer Elvis upp på scenen och gänget drar igång See See Rider.
Och vilken fantastisk öppning på konserten som vi bjuds på! Sällan eller aldrig gjorde gänget en så stark See Rider som här.
Redan i inledningen på plattan kan man inte undgå att höra den totala världsklassen som det är på det här bandet, på kören och – framför allt – på Elvis själv. Från första taktslaget sätts ribban högt. Elvis Presley och hans gubbar har kommit till Memphis för att bevisa det som alla egentligen redan vet – att deras egen son fortfarande är den obestridlige kungen.

2. Medley: I Got a Woman / Amen
I Got A Woman ges även den ett sanslöst svängigt framförande efter en förrädiskt “laid-back” inledning med en slags duell där James Burton på sin gitarr fras för fras härmar Elvis ”wailande”. Elvis ”well well well well well well we-e-ell” följs upp av Burtons ”da da da da da da da-a-a”.
Efter ett par vändor de två emellan kommer hela bandet in i och med att Elvis som upptakt sjunger ”Well I got a woman, way cross town…”
Som brukligt så stannar I Got A Woman efter ett par verser och refränger abrupt upp och gänget glider istället in i koruset på Impressions hit Amen. Exakt när Amen kom att bli införlivad i I Got A Woman vet jag inte, den förekom i en tämligen enkel variant redan 1972 i konsertfilmen On Tour, men med tiden blev det här breaket ett alltmer utdraget inslag i showen. Stundtals blev det rena lekstugan.
Och ska jag ha någon invändning här så är det att den lite utdragna inledningen och breaket med Amen och JD Sumners fuzzgitarr-liknande basröst kan bli lite tjatigt den trettionde gången man spelar skivan.
Från alla andra synvinklar sett så är det här inget annat än mästerligt.

3. Love Me
Och så pang på med Love Me från 1956.
Love Me i original släpptes faktiskt aldrig på singel, men räknas såklart som en av Presleys riktiga klassiker från femtiotalet. Här ges den ett energipackat men gentemot originalets tårframkallande stämning kanske lite respektbefriat – atmosfären som den formligen dryper av finns det inte mycket kvar av. Elvis låter stundtals närmast euforisk här, det är långt från femtiotalets gråtkvävda vädjan. Slutresultatet är ändå såklart ytterst hörvärt.

4. Trying to Get to You
Om inledningen på plattan har varit fantastisk så börjar det nu bli nästan onaturligt bra.
Elvis sånginsats är här hart när oöverträffbar när han tar i för president och fosterland på refrängen. Det här är nog en av de allra bästa sånginsatser som Elvis gjorde under sina sista år.
Originalet till Trying To Get To You spelades in på Sun 1955 men dök upp året därpå på Elvis debutalbum som då släpptes av RCA.

5. Medley:´Long Tall Sally / Whole Lotta Shakin’ Goin’ On
Your Mama Don’t Dance / Flip Flop and Fly / Jailhouse Rock / Hound Dog
Som synes är det här ett renodlat rock’n roll-medley. Först blir det fyra verser på Little Richards klassiker från 1956 innan man glider in i Jerry Lees hit från samma år. Your Mama Don’t Dance var en hit från 1973 för duon Loggins and Messina medans Big Joe Turners låt Flip, Flop and Fly låg på Elvis Presleys repertoar redan vid det allra första tv-framträdandet i januari 1956. Efter en vers var av dessa kastas vi in i en refräng på Jailhouse Rock som direkt går över i Hound Dog. Trycket är här enormt på såväl Elvis som bandet.
Hound Dog avslutas med bandets vamp-riffande och ett “Chong-chong! Chong-chong-chong-chong-chong!” från Elvis innan han i breaket förklarar att “You Ain´t No Friend Of Mine!” – och där slutar detta fantastiska medley.
Här är publiken följaktligen fullständigt golvad.

6. Why Me Lord?
Och när tempot inte kan bli högre än vad det är så tar vi ner allt rejält för ett litet tag. JD Sumner tar ett par steg fram för att ta lead-sången på verserna på Kris Kristoffersons Why Me Lord och får därmed ännu en chans att visa upp sin helt unika basröst. Elvis tar elegant över sången på refrängen. Ett djärvt grepp som funkar alldeles utmärkt.

7. How Great Thou Art
Sida ett avslutas med titellåten från Elvis andra religiösa LP How Great Thou Art från 1966. Elvis och hans gäng får här till ett lysande framförande och i min bok spöar det här studioinspelningen från 1966 med hästlängder.
Den här versionen gav Elvis lite senare karriärens tredje Grammis i kategorin Årets Bästa Religiösa Låt.
Mycket välförtjänt.

*
Första sidan på den här plattan är inte bara den bästa sidan någonsin på en liveplatta med Elvis – det är en av de bästa a-sidorna på en live-skiva överhuvudtaget.
*

Sida B

*
1. Medley: Blueberry Hill / I Can’t Stop Loving You
Första delen av detta mini-medley är – ja, vad då? De allra flesta ser nog Blueberry Hill som en Fats Domino-låt men se det är det från början inte alls. Ursprunget går så långt tillbaka som till 1940, tillsammans med ett par andra artister så spelade även Glenn Miller in en framgångsrik version av Blueberry Hill.
I Can’t Stop Loving You – som Elvis hade med på nästan varenda liveskiva men lustigt nog aldrig spelades in i studio – ges här en av sina allra bästa versioner.

2. Help Me
Help Me hade spelats in ett par månader tidigare i Staxstudion, det skulle dock dröja ett par månader efter den här konserten innan den dök upp som b-sida på singelsläppet If You Talk In Your Sleep, det här är alltså ett helt nytt nummer för publiken.
Ska jag välja ut ett lite svagt kort på skivan så är det nog ändå Help Me. Det blir ett bra framförande men i grund och botten är det kanske inte någon av Elvis starkare låtar från sjuttiotalet.

3. An American Trilogy
Okej – fjärde live-versionen på skiva av American Trilogy på två år. Först singeln våren 1972, sen Madison Square Garden och därpå Aloha From Hawaii. Räknar vi med att den dessutom dök upp i filmen On Tour så är vi uppe i fem. Kanske lite overkill, men bortsett från det så är är även det här som alltid grymt framfört.

4. Let Me Be There
Olivia Newton-John hade kort innan haft en hit med Let Me Be There, Elvis version krossar den. Det här är ett snudd på fantastiskt framförande, Let Me Be There kunde ha blivit en sjuttiotals-klassiker på nivå med Always On My Mind och Moody Blue. Nu har det inte riktigt blivit så men det tar inte från det här att vara ett av plattans allra starkaste spår.

5. My Baby Left Me
My Baby Left Me är en av Elvis klassiker från tiden på Sun. Den ges ett riktigt bra framförande här med ett snyggt riffande från James Burtons telecaster låten igenom. Ändå blir det något av ett kliv tillbaka efter urladdningen från låten innan.

6. Lawdy Miss Clawdy
Nja, de två avslutande rocklåtarna imponerar inte lika som de på sida ett. Inte heller här blir det riktigt samma drag som det var på de snabbare spåren på sida ett. Bra är det likt förbannat ändå.

7. Can’t Help Falling in Love
Och så avslutas konserten med den sedvanliga Can’t Help Falling In Love, precis lika stilfullt som det brukar vara – men, den här gången innehåller den något unikt. Mitt i sista sticket ändras texten lite. Elvis sjunger helt oväntat och utan förvarning “Something’s – You know Pete – Somethings are meant to be”.
Vad vill då detta säga? Jo, “Pete” är vår svenske Per-Erik Hallin som dök upp på den här turnén som en av sångarna i körgruppen Voice istället för Sherill Nielsen som just då tog ett break. Under studioinspelningarna i Stax några månader tidigare hade Per Erik spelat piano men den här gången fick han erbjudande från Elvis om att sjunga.
Enligt Per-Erik själv vände sig Elvis vid det här tillfället om och tittade på honom med ett litet leende i mungipan just när han sjöng den frasen. Men – när jag har frågat Per Erik så säger han att han inte har en aning om varför Elvis sjöng just så vid just det tillfället. Här gick Per Erik ändå till historien, för det är inte många icke-fiktiva människor som har blivit besjungna av Elvis under en konsert. De kan nog räknas på ena handens fingrar.

8. Closing Vamp
Och i stället för att få höra Al Dvorins vanliga “Elvis has left the building, thank you and good night!” så får vi här “Elvis has left for Graceland”. För just det, det här var ju i Memphis. Elvis åkte alltså inte till något hotell utan tog helt enkelt bara bilen tillbaka hem till Graceland.
*

*
Jodå det här är en vansinnigt bra platta – som jag redan nämnt är den i mina öron den allra vassaste av de liveplattor Elvis släppte under sin levnad. Bitvis tar den helt andan av lyssnaren och även när det inte är som allra bäst så är det ändå sanslöst bra – och detta framför allt för att huvudpersonen själv sjunger makalöst bra. Tycker man att han sjöng bra ett år tidigare i Hawaii-specialen så var det ändå ingenting mot hur det är här. Möjligtvis är han inte riktigt, riktigt på topp rent tekniskt men det kompenseras mer än väl av en sångglädje och en frimodighet i uttrycket som i mina öron saknar motstycke i Elvis karriär. Möjligtvis får vi gå tillbaka till 1957/58 för att hitta något liknande.
Ett stort gigantiskt tack riktar jag också till det fantastiska band som Elvis hade bakom sig här. Det är ju inte tu tal om att de en gång handplockade och vid det här laget rejält samkörda musikerna och sångarna hade en väldigt stor del i att det lät så fantastiskt bra som det gjorde på Elvis live-plattor. Ett bättre band fanns inte på planeten!
Ett minus dock till RCA som under sjuttiotalet konsekvent hade olika livebilder på Elvis till hans studioplattor men var betydligt mindre benägna till något sådant när det kom till konsertskivor. Aloha From Hawaii hade en teckning på jorden och en satellit (med Elvis inne i en liten cirkel) och på As Recorded Live In Memphis så får vi ett foto på – Graceland…!
Varför tog man inte helt enkelt ett panoramafoto från konserten i Midsouth Colliseum där man kunde se Elvis, bandet, scenen, publiken och delar av arenan? DET omslaget hade kunnat bli en riktig klassiker – nu blev det bara ett “jaha”.
Men vad då – musiken är ju som tagen från ett alternativt universum och det är ju såklart det viktigaste!

Slutbetyg: en hejdundrande FEMMA

Popularity: 4% [?]

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *