1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (2 votes, average: 5.00 out of 5)
Loading ... Loading ...

10.25.17

LP-skivor av och med Elvis Presley #61 Recorded Live On Stage In Memphis

Posted in Min blogg at 12:46 am

Jag säger det på en gång så att vi från start har den biten avklarad – Recorded Live on Stage In Memphis från 1974 är den bästa liveplatta som artisten Elvis Presley någonsin släppte.
Bra – då är den saken utagerad.
En del inbitna Elvis-fans drar fram In Person från 1969 som den bästa “liven”, andra nämner Madison Square Garden. Men nej – jag håller inte alls med.
Ibland hör jag också uttalanden som: “Aloha From Hawaii – där var Elvis som bäst, efter det gick det bara utför”. Det stämmer inte alls – Memphis-liven kom ju ett år efter Aloha och den är betydligt mer energipackad än den bitvis lite stela plattan från Hawaii.
Jodå – på Recorded Live On Stage In Memphis får vi en Elvis som så fort han kommer upp på scenen uppenbarligen bara älskar det jobb han har. Inte nog med det – det han levererar det levererar han som ingen annan här i världen. Det finns en ledighet och självklarhet i framförandet av samtliga låtar på plattan som är inget annat än grymt imponerande. Här känns verkligen artisten Elvis Presley helt outstanding.

Så utan att alls darra på rösten kan jag säga att Recorded Live On Stage In Memphis, en platta formligen indränkt i spel- och sångglädje, är både vitalare och röjigare än någon annan av de övriga konsertskivorna. Alla kanske inte håller med mig men det är min bestämda uppfattning.
Varför jag tycker som jag gör ska jag försöka förklara härunder.

Presleys karriär var på sjuttiotalet som i en ständig berg- och dalbana. Det gick upp och det gick ner och det gick upp igen. Sommaren och hösten 1973 hade Elvis verkat vara helt ur slag. Flera faktorer hade spelat in – skilsmässan från Priscilla hade nog en stor del i det hela, även så det ökade intaget av receptbelagda mediciner. Den mentala och fysiska urladdningen i samband med den i januari TV-sända konserten från Hawaii – med konsekvensen typ “vad ska man göra efter det här?” – kan nog också ha gjort sitt till.
Precis i slutet av året började det dock röra på sig åt rätt håll. Inspelningarna i december i Stax var avsevärt bättre än de som hade gjorts under sommaren i samma studio. Sejouren i Las Vegas i januari/februari 1974 hade också av de flesta bedömts som en klar uppryckning mot tidigare engagemang kort innan.
I början på mars startade sen en tvåveckors turné som avslutades i Memphis. Det var faktiskt, märkligt nog, första gången på tretton år som Elvis spelade i sin hemstad, när det väl blev av så fick det bli hela fem Memphis-spelningar. Den sista av de fem gick av stapeln tjugonde mars, den spelades in och gavs ut på platta tre månader senare. Och det är just den skivan som jag ska skriva om nu.

ELVIS RECORDED LIVE ON STAGE IN MEMPHIS
Utgiven på RCA i juni 1974
Skivnummer

1. See See Rider
På arenan Mid-South Coliseum, inför 12300 förväntansfulla fans, startar kvällen sedvanligt med Also Spracht Zarathustra. På skivan hoppade man över det den här gången, det blir istället Ronnie Tutts mäktiga trumintro som får inleda plattans första spår. Orkesterns maffiga, rytmiska funk-riffande bryter snart in och efter ett par vändor kommer Elvis upp på scenen och gänget drar igång See See Rider. Och vilken fantastisk öppning på konserten som vi bjuds på! Sällan eller aldrig gjorde gänget en så stark See Rider som här.
Redan i inledningen på plattan kan man inte undgå att höra den totala världsklassen som det är på det här bandet, på kören och – framför allt – på Elvis själv. Från första taktslaget sätts ribban högt. Elvis Presley och hans gubbar har kommit till Memphis för att bevisa det alla egentligen redan vet – att deras egen son fortfarande är den obestridlige kungen.

2. Medley: I Got a Woman / Amen
I Got A Woman ges även den ett sanslöst svängigt framförande efter en förrädiskt “laid-back” inledning med en slags duell där James Burton på sin gitarr fras för fras härmar Elvis ”wailande” ”well well well well well well well”.
Som brukligt så stannar I Got A Woman abrupt upp och gänget glider istället in i refrängen på Impressions hit Amen. Exakt när Amen kom att bli införlivad i I Got A Woman vet jag inte, den förekom i en tämligen enkel variant redan 1972 i konsertfilmen On Tour, men med tiden blev det här breaket ett alltmer utdraget inslag i showen. Stundtals blev det rena lekstugan.
Och ska jag ha någon invändning här så är det att den lite utdragna inledningen och breaket med Amen och JD Sumners fuzzgitarr-liknande basröst kan bli lite tjatigt den trettionde gången man spelar skivan.
Från alla andra synvinklar sett så är det här inget annat än mästerligt.

3. Love Me
Och så pang på med Love Me från 1956.
Love Me i original släpptes faktiskt aldrig på singel, men räknas såklart som en av Presleys riktiga klassiker från femtiotalet. Här ges den ett energipackat men bitvis kanske lite nonchalant framförande. Av den tårframkallande stämningen på originalet finns det inte mycket kvar. Elvis låter stundtals närmast euforisk här, långt från femtiotalets gråtkvävda vädjan. Slutresultatet är ändå klart hörvärt.

4. Trying to Get to You
Om inledningen på plattan har varit fantastisk så börjar det nu bli nästan onaturligt bra.
Elvis sånginsats är här hart när helt oöverträffbar när han tar i för president och fosterland på refrängen. Det här är tveklöst en av de bästa sånginsatserna Elvis gjorde under sina sista år.
Originalet till Trying To Get To You spelades in på Sun redan 1955 även om den släpptes av RCA året därpå på Elvis debutalbum.

5. Medley:´Long Tall Sally / Whole Lotta Shakin’ Goin’ On
Your Mama Don’t Dance / Flip Flop and Fly / Jailhouse Rock / Hound Dog
Som synes är det här ett renodlat rock’n roll-medley. Först blir det fyra verser på Little Richards klassiker från 1956 innan man glider in i Jerry Lees hit från samma år. Your Mama Don’t Dance var en hit från året innan för duon Loggins and Messina medans Big Joe Turners låt Flip, Flop and Fly låg på Elvis Presleys repertoar redan vid det allra första tv-framträdandet i januari 1956. Efter en vers var av dessa kastas vi in i Jailhouse Rock som efter en refräng direkt går över i Hound Dog. Trycket är här enormt på såväl Elvis som bandet.
Hound Dog avslutas med ett riffande från bandet och ett “Chong-chong! Chong-chong-chong-chong-chong!” från Elvis innan han i breaket förklarar att “You Ain´t No Friend Of Mine!”
Här är publiken helt golvad.

6. Why Me Lord?
Och när tempot inte kan bli högre än vad det är så tar vi ner allt rejält för ett litet tag. JD Sumner tar ett par steg fram för att ta lead-sången på verserna på Kris Kristoffersons Why Me Lord och får därmed ännu en chans att visa upp sin helt unika basröst. Elvis tar sen elegant över på refrängen. Ett djärvt grepp som funkar alldeles utmärkt.

7. How Great Thou Art
Och så avslutas sida ett med titellåten från Elvis andra religiösa LP How Great Thou Art från 1966. Elvis och hans gäng får här till ett fantastiskt framförande och i min bok spöar det här inspelningen från 1966 med hästlängder.
Den här versionen gav också Elvis lite senare karriärens tredje Grammis i kategorin Årets Bästa Religiösa Låt.
Mycket välförtjänt.

*
Första sidan på den här plattan är inte bara den bästa sidan någonsin på en liveplatta med Elvis – det är äen av de bästa a-sidorna på en live-skiva överhuvudtaget.
*

Sida B

*
1. Medley: Blueberry Hill / I Can’t Stop Loving You
Första delen av detta mini-medley är – ja, vad då? De allra flesta ser nog Blueberry Hill som en Fats Domino-låt men se det är det inte alls. Den går så långt tillbaka som till 1940, bland andra artister så spelade Glenn Miller in en framgångsrik version av Blueberry Hill.
I Can’t Stop Loving You – som Elvis hade med på nästan varenda liveskiva men lustigt nog aldrig spelades in i studio – ges här en av sina allra bästa versioner.

2. Help Me
Help Me hade spelats in ett par månader tidigare i Staxstudion, det skulle dock dröja ett par månader efter den här konserten innan den dök upp som b-sida på If You Talk In Your Sleep, det här är alltså ett helt nytt nummer för publiken.
Ska jag välja ut ett lite svagt kort på skivan så är det nog ändå Help Me. Det blir ett bra framförande men i grund och botten är det kanske inte någon av Elvis starkare låtar från sjuttiotalet.

3. An American Trilogy
Okej – fjärde live-versionen på skiva av American Trilogy på två år. Först singeln våren 1972, sen Madison Square Garden och därpå Aloha From Hawaii. Räknar vi med att den dessutom dök upp i filmen On Tour så är vi uppe i fem. Kanske lite overkill, men bortsett från det så är är även det här som alltid grymt framfört.

4. Let Me Be There
Olivia Newton-John hade kort innan haft en hit med Let Me Be There, Elvis version krossar den. Det här är ett snudd på fantastiskt framförande, Let Me Be There borde ha blivit en sjuttiotals-klassiker på nivå med Always On My Mind och Moody Blue. Nu har det inte riktigt blivit så men det tar inte från det här från att vara ett av plattans allra starkaste spår.

5. My Baby Left Me
My Baby Left Me är en av Elvis klassiker från tiden på Sun. Den ges ett riktigt bra framförande här med ett snyggt riffande från James Burtons telecaster låten igenom. Ändå blir det något av ett kliv tillbaka efter urladdningen från låten innan.

6. Lawdy Miss Clawdy
Nja, de två avslutande rocklåtarna imponerar inte lika som de på sida ett. Inte heller här blir det riktigt samma drag som det var på de snabbare spåren på sida ett. Bra är det likt förbannat ändå.

7. Can’t Help Falling in Love
Och så avslutas konserten med den sedvanliga Can’t Help Falling In Love, precis lika stilfullt som det brukar vara – men, den här gången innehåller den något unikt. Mitt i sista sticket ändras texten lite. Elvis sjunger helt oväntat och utan förvarning “Something’s – You know Pete – Somethings are meant to be”.
Vad vill då detta säga? Jo, “Pete” är vår svenske Per-Erik Hallin som dök upp på den här turnén som en av sångarna i Voice istället för Sherill Nielsen som tog ett break. Under inspelningarna i Stax några månader tidigare hade Per Erik spelat piano men den här gången fick han erbjudande från Elvis om att sjunga.
Enligt Per-Erik själv vände sig Elvis vid det här tillfället om och tittade på honom med ett litet leende i mungipan just när han sjöng den frasen. Men – Per Erik har ingen aning alls om varför Elvis sjöng just så vid just det tillfället. Här gick Per Erik ändå till historien, för det är inte många icke-fiktiva människor som har blivit besjungna av Elvis under en konsert. De kan nog räknas på ena handens fingrar.

8. Closing Vamp
Och i stället för att få höra Al Dvorins vanliga “Elvis has left the building, thank you and good night!” så får vi här “Elvis has left for Graceland”. För just det, det här var ju i Memphis. Elvis åkte alltså inte till något hotell utan tog helt enkelt bara bilen tillbaka hem till Graceland.
*

*
Jodå det här är en vansinnigt bra platta – som jag redan nämnt är den i mina öron den allra vassaste av de liveplattor Elvis släppte under sin levnad. Bitvis tar den helt andan av lyssnaren och även när det inte är som allra bäst så är det ändå sanslöst bra.
Ett stort gigantiskt tack riktar jag också till det fantastiska band som Elvis hade bakom sig här. Det är ju inte tu tal om att de handplockade och vid det här laget rejält samkörda musikerna och sångarna hade en väldigt stor del i att det lät så fantastiskt bra som det gjorde på Elvis live-plattor. Ett bättre band fanns inte på planeten!
Ett minus dock till RCA som under sjuttiotalet konsekvent hade olika livebilder på Elvis till hans studioplattor men var betydligt mindre benägna till något sådant när det kom till konsertskivor. Aloha From Hawaii hade en teckning på jorden och en satellit (med Elvis inne i en liten cirkel) och på As Recorded Live In Memphis så får vi ett foto på – Graceland…!
Varför tog man inte helt enkelt ett panoramafoto från konserten i Midsouth Colliseum där man kunde se Elvis, bandet, scenen, publiken och delar av arenan? DET omslaget hade kunnat bli en riktig klassiker – nu blev det bara ett “jaha”.
Men vad då – musiken är ju som tagen från ett alternativt universum och det är ju såklart det viktigaste!

Slutbetyg: en hejdundrande FEMMA

Popularity: 3% [?]

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *