1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

05.25.17

Kapitel 28 – Lyftet som kom av sig

Posted in Min blogg at 11:58 pm

I slutet av augusti -97 hade jag haft öppet i nio månader. Efter ett darrigt inledande halvår som snudd på fick mig att lägga ner kom en sommar som överträffade även högt ställda förväntningar och långsamt började insikten krypa på mig att det kanske ändå skulle kunna funka det där med att driva en butik på Långholmsgatan i Hornstull. Lite otippat började jag på sensommaren faktiskt känna av en lättare medvind i ryggen när jag ställde mig upp.
Mer än plus minus noll låg jag dock inte på. Stålar över eller ledigt mer än en dag i taget var fortfarande bara att drömma om. Där var jag ännu inte även om det var just dit jag ville komma. Det var som att det hela tiden fattades ett sista retligt litet kliv för att jag skulle kunna känna stabil mark under fötterna. Varje gång jag inbillade mig att jag tagit det där avgörande steget uppåt, så blev jag tyvärr snabbt varse att jag att jag nog ännu inte riktigt var där. Läget såg betydligt ljusare ut – men även om jag slet sju dar i veckan för att trycka ut så mycket prylar som möjligt i butiken och hur jag än ansträngde mig för att bara köpa in sånt som hyfsat snabbt gick att omsätta i pengar så räckte det ändå inte riktigt räckte till. Det fattades fortfarande en liten, liten höjning av dagskassorna och aningens mindre spenderat på inköpen innan jag skulle kunna känna att jag befann mig på stadigt underlag.

Att det var som det var låg det ju inget konstigt i – jag hade fortfarande ett par faktorer emot mig. Sortimentet i affären var väl redan då ganska hyfsat men kanske inte direkt bäst i stan, butiken heller inte vid den här tiden känd i några vidare skivköparkretsar. Stor del av kundkretsen var fortfarande förbipasserande flanörer.
Nej, något självspelande piano hade jag ännu inte skapat, men jag blickade framåt samtidigt som jag hoppades på att något utifrån skulle kunna bryta mönstret. En fantasi som ibland poppade upp var att nån skulle komma in med en jättesamling med plattor, plattor av sån dignitet och lyster att folk från när och fjärran skulle vallfärda till Micke och hans lilla butik. Väl såld skulle samlingen sen ha fyllt på kassaskrinet rejält. Det var väl inget jag gick omkring hela dagarna och väntade på, jag hade definitivt att plocka med ändå, men tanken dök upp ibland.

Och faktiskt – en dag såg det ut som att scenariot verkligen skulle inträffa. En förmiddag i slutet av augusti, alldeles efter öppning, stövlade en gammal raggare in i butiken. Avutseendet att döma hade han varit raggare sen han i slutet av femtiotalet fick körkort och jag misstänkte att han aldrig jobbat som något annat än chaffis i nån form. Lastbilen på dagarna och chevan på Kungsgatan på kvällarna.
Ett par stora men välansade pröjsare och ett par polisonger utsmyckade det runda ansiktet. Ovan midjan hade en svårdöljbar kulmage bekvämt placerat sig. Han bar ett par snickarbrallor och en keps med nåt firmamärke från en byggfirma på huvudet.
Killen ställde sig en meter från disken, lade armarna i kors och tittade mig stadigt i ögonen med en lätt märkvärdig min.
Efter tre sekunders paus bröts tystnaden. .
“Skulle du ha lust att köpa in en skivsamling?”.
Frågan var ställd med en röst som röjde att han visste precis vad jag skulle svara.
“Javisst gör jag det”, sa jag såklart. För vad vad annat kunde jag säga? Det är ju det jag lever på. En gammal raggare som ska avyttra några plattor kändes ju också spännande, han kunde nog ha en och annan goding från femtiotalet hemma i vardagsrummet.
“Så här ligger det till, jag har alla mina plattor ute i garaget, men nu har jag inte plats längre.”
“Okej – hur mycket skivor är det då?”
“Tja, det är en stor samling – size big…!
“Okej…”
Jag skulle tro att…”
“Jaa…?”
Här började jag spetsa öronen rejält.
“…tja…att det är runt femtusen LP och ungefär lika många singlar”.
Va?
Hade jag hört rätt?
Femtusen av varje sort.
Mamma mia…en av Sveriges största skivsamlingar var på väg att glida in i butiken och sätta sig ner i mitt knä…!
Jag försökte hålla mig så cool som möjligt, men inombords var det som om jag fått en 220 volts stöt. Det kändes som att något helt enormt höll på att ramla ner framför fötterna på mig? En raggare som, om jag korrekt bedömt hans ålder, hade varit runt sjutton, arton i slutet av femtiotalet ska sälja sin samling och av alla skivnasare i stan kommer han till mig.
En sån kille med en den mängden av skivor borde ju i sina hyllor ha massor med originalplattor av alla tänkbara rock’n roll-artister. Gene Vincent, Eddie Cochran, Jerry Lee och Elvis och därtill en uppsjö av gubbar som jag inte ens visste fanns.
Tiotusen plattor från en snubbe uppväxt på femtiotalet. Det lät ju helt sanslöst.

Men då så – då var jag där. Här kom det – lyftet, det där lyftet som skulle ta mig bort från den ständigt närvarande ångesten att varje månad skrapa ihop pengar till hyran. Efter snart ett års skulle jag äntligen få fast mark under stövlarna.
Alltså – där satt den!

Men…det förstås…En sån här samling skulle han nog inte släppa ifrån sig gratis, det här skulle nog lätt kunna barka iväg över ett par hundra papp. Men – i så fall fick jag väl låna av någon. Det här var jag bara tvungen att fixa.
Men innan jag hann fråga raggaren om vad han skissat på berättade han själv hur mycket han tänkt sig.
“Jag vill ha femtio öre styck för LP-plattorna och hälften för singlarna.”.
Va, drev han med mig? Med enkel bonn-matematik kom jag snabbt fram till den tämligen mänskliga summan tretusensjuhundrafemtio svenska kronor – pengar som det inte skulle vara några större problem att hosta upp.
För någon kort sekund reflekterade jag över varför karlen inte ville ha mer än så, runt hörnet hördes en liten varningsklocka, men i min nyss uppkomna eufori förträngde jag det snabbt. Det var väl bara att tuta och köra, ville han näst intill skänka bort sin samling så fick han väl göra det.
“Tja…det låter väl rimligt” klämde jag med ur mig med ett snyggt pokeransikte.
“Fint! Men då kan vi spika det. Skulle helgen passa bra för dig?”
Snabbt tänkte jag igenom läget. Tisdag i dag. Jo, jag skulle nog kunna få ihop pengar tills dess. Skjuts kunde jag nog också fixa. Pickup med släp fick jag väl hyra på nån mack.
“Jodå, inga problems”, svarade jag.
“Sjysst. Då säger vi det. Ta mitt namn och nummer bara.”
För att få raggarn att förstå att han verkligen hade kommit helt rätt när han gick in till just mig för att bli av med sina skivor började smöra rejält för honom medans jag letade efter papper och penna för att skriva ner hans telefonnummer.
“Jaha, du ska göra dig av med din skivsamling. Nåja, var lugn, jag kommer att ta väl hand om dina kära gamla plattor. Jag ska se till att de hamnar i händerna på folk som vet att uppskatta dem. Den här samlingen ska absolut inte bara skingras för vinden.”
Så där gick jag på, det var snudd på att jag gick ner på knä och kysste hans fötter, men det var helt bortslängd möda. Snubben stod bara rakt upp och ner och tittade på mig med en lätt nonchalant uppsyn.
“Samling och samling”, bröt han. “Jag har sålt på loppis i tio år men nu har jag lagt av och det här är det som jag inte blivit av med.”
Va?
Från en tiondels sekund till en annan frös jag till som om en ond fe hade svängt sitt spö över mig och trollat mig till ett isblock.
Förlåt?
Vad sa han?
För andra gången på tre minuter frågade jag mig om jag hört rätt.
“…sålt på loppis i tio år…”
Varje ord var som ett släggslag i tinningen.
Den här killens “skivsamling” var alltså sånt han inte blivit av med på loppis under tio år, sånt som inte en ens den mest fynd-kåta loppisbesökare hade velat ha ens för två spänn. Tog man sig ut till hans garage skulle man nog uteslutande hitta sönderrepade plattor med solblekta och regnskadade fodral – om omslagen ens var kvar. Artisterna bör väl också ha varit osäljbart skräp som Vikingarna och Gilbert O’Sullivan. Jo, det fanns nog orsaker till att ingen under ett decennium förbarmat sig över dom plattorna…

Där åkte hissen, som om vajern gått av, från sjunde stjärnhimlen ända ner till källarvåningen.
Och där stannade den.
Vad fan skulle jag med dom plattorna till?
Trodde han att jag tänkte betala för att få tömma hans garage?
Tack men nej tack.
Här gällde det att agera snabbt oför att snyggt avsluta det här så fort som möjligt. Jag tog hans nummer, kom just på att helgen faktiskt var helt bokad. Men – fick jag en lucka närmaste tiden skulle jag ringa men ville han inte vänta kunde han höra av sig till nån annan.
“Jaha…men….”
“Tyvärr…så är det bara.”
Min röst hade genomgått en snabb förvandling, det var en galax mellan besvikelsen som nu hade tagit över min kropp och euforin jag haft bara nån minut innan.
Raggar-Nisse var inte dummare än att han märkte det. Affären som nyss hade varit i hamn hade i en handvändning börjat glida honom ur händerna.
“Du förstår…Öh…jag måste bli av med det här.” mumlade han i ett fåfängt försök att vända skutan tillbaka till kursen alldeles innan. “Allt ska bort innan månadsskiftet…”
Jaha, och det skulle jag fixa åt honom. Jag skulle betala för det också.
“Jag kan inte vänta längre.”
Nähä…
“Men, visst kan jag gå ner i pris om det blir en snabb affär. Ja, jo…jag kan nog…jag kan nog krypa till…till två och fem om vi slår till nu.”
Jaha, det var en snabb devalvering. Så spännande var tydligen hans gamla vax…
“Okej, jag slår en signal när jag får en lucka. Försök med någon annan under tiden”, malde jag på.
Jag blev bara än mer övertygad om att det här inte var nåt alls att ha.
Raggarn tog ett djupt andetag och med en riktigt plågad min fick han ur sig något som uppenbarligen tog emot rejält för honom.
“Ja…alltså…”
Han tittade mig inte i ögonen längre utan ner i golvet. På bara några sekunder hade rollerna kastats om helt på brädet. Det var inte längre han som gjorde mig en tjänst och jag som fjäskade för honom utan raggarn som bönföll mig om hjälp.
“…kommer du bara och hämtar dom så…ja, så kan du ta dom. Jag måste tömma garaget, jag har inget val. Du kan ta rubbet gratis bara du kommer och hämtar dom.”
Då fick jag reda på det. Precis så fantastiskt var alltså det här skivberget – inte värt ett ruttet öre.

Jaha, det var det lyftet, det kom snabbt av sig. Nån minut tog det sen hade hela ekipaget kört rakt ner i diket.
Jo, det var såklart för bra för att vara sant.
För sista gången sa jag att det skulle komma en signal så fort jag fick tid. Övertydligt lämnade jag sen disken och gick ut i butiken för att plocka med annat. Jag nickade mot killen för att understryka att hans audiens nu var över.
Raggaren tittade på mig i dörröppningen med en djupt bedrövad blick, sen suckade han ljudligt, vände på klacken och gick.
Jag började faktiskt tycka synd om honom. På nåt sätt verkade han ha hamnat i nån knepig situation som han inte klarade att lösa på egen hand, men det var det ju knappast mitt problem.

Så nej – något lyft blev det inte den gången, det var bara att fortsätta gräva från samma ruta som jag stått på alldeles innan. Men vad då – såna där lyft ska man nog inte sitta och vänta på. Dyker de upp så gör de, gör de inte det så hamnar man oftast i alla fall dit man strävade, det tar lite längre tid bara. Det är i alla fall så jag har valt att tro att det är.

De där femtio flyttkartongerna med sönderregnat osäljbart loppisskräp då? Om deras fortsatta öde vet jag inte mer än att nån annan stackare fick ta hand dom.

Popularity: 11% [?]

2 Comments »

  1. Göran said,

    06.20.17 at 9:20 pm

    Underbar berättelse…tack för den :)

  2. Göran said,

    06.20.17 at 10:17 pm

    Haaaa…härlig berättelse. Men trist att det blev som det blev.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *