1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

04.20.17

Kapitel 25 – 1999 – Ett rätt lyckat första möte med en idol

Posted in Min blogg at 9:48 pm

Det var en kulen regnig kväll vid åttasnåret nån gång tidigt på vårkanten 1999.
Vi befann oss i en matt upplyst studio på radiohuset i Stockholm… Det var ett stort rum, runt tjugo meter långt och tio meter brett.
Vi som var därinne var jag själv, Björn Lund som då jobbade på radion, en trummis, en basist, två gitarrister och så orsaken till att vi alla var där – P.J. Proby.
Hur kommer det här sig nu då? Varför då och – ja, vad gjorde jag där?
Låt mig förklara!

Några månader tidigare hade jag till butiken fått ett telefonsamtal från en kvinna som hoppades att jag skulle kunna hjälpa henne. Hon undrade om jag visste hur man får tag i “den amerikanske sångartisten P.J. Proby”. Från en bekant hade kvinnan hört att PJ var en stor idol till mig, kanske pratade hon pratade med rätt person.
Jo då, nog hade hon ringt rätt allt…
“Förhoppningsvis kan jag det” sa jag och frågade nyfiket vad saken gällde.
Så här låg det till – kvinnans make, en dåvarande VD på Nordea, skulle någon månad senare fylla femtio och naturligtvis skulle det bli en stor baluns i en festvåning i centrala Stockholm. Kvinnan hade som en bonus tänkt sig att ordna en liten “surprise” för sin man. Överraskningen skulle bestå i att i smyg bjuda in makens tonårsidol för att sjunga några låtar kompad av fyra gamla polare till födelsedagsbarnet. Allt skulle förstås ske i största hemlighet. Tonårsidolen var alltså P.J. Proby.
Det kvinnan undrade över var alltså om jag visste hur man kunde komma i kontakt med honom.
Minnesgoda läsare, stammisar och vänner vet att jag sen ett antal år är nära bekant med PJ Proby, men jag var det inte alls vid den här tiden, då var jag bara ett fan. Däremot visste jag vart hon skulle vända sig för att hitta karlen – min kompis Björn som jag lärt känna via mitt Proby-intresse kunde fixa det.
”Kontakta min kompis Björn Lund som jobbar på radion, han pratar regelbundet med honom. Ring sen Proby, men…” redan då visste jag att det inte var den lättaste mannen på planeten som hon skulle förhandla med, “…lägg upp det hela på ett sätt så att han kommer att tycka att det här kan bli både roligt och lönsamt” rådde jag henne.

PJ Proby har sedan mitten av sextiotalet varit bosatt i England, så alltför svårt tänkte jag att det nog inte skulle vara att få honom över till Stockholm.
Märkligt nog blev det till och med enklare än så. Av en näst intill osannolik slump blev PJ kort efteråt bokad för en helt annan spelning – i Uppsala. Den spelningen, hans första på svensk mark på nästan trettio år, skulle gå av stapeln bara några få dagar innan femtioårsfesten. Såklart underlättade detta lustiga sammanträffande processen med att få dit karlen – han var ju i stort sett redan där. Det blev därför inte svårt alls att ett par dar senare få honom till Stockholm för att köra ett par låtarhit också också. Om inte annat blev det ju ett gage till i fickan att ta med sig hem till England.

Några månader senare så satt vi alltså i ett fönsterklöst rum i Radiohuset vid Gärdet. Ett enda rep skulle det bli, kvällen därpå skulle Proby i största hemlighet forslas till festen.
Björn Lund som förmedlat kontakten hade via jobbet fixat replokalen, han skulle också fungera som chafför.
Dan innan repet hade Björn frågat mig om jag hade lust att hänga på till radiohuset. Klart att jag ville, men vågade jag? Tänk om Proby när han fick syn på mig skulle fara ut i “Who the hell is that? Get that sucker out of here!”
Björn skrattade bara och skakade på huvudet, så jag tackade ja till att följa med.

Någon gång runt sex kom Björn och hämtade mig i sin bil.
Jag öppnade bakdörren för i framsätet satt det redan någon – PJ Proby.
Oj…
Jag hälsade och presenterade mig med stammande röst – under resten av färden höll jag käft. Väl framme i replokalen satte jag mig tyst som en mus långt in i ett mörkt hörn, nästan livrädd för att kanske ta plats och framstå som ett irritationsmoment. PJ däremot fick syn på bandmedlemmarna som höll på att sätta upp sina grejer. Med ett stort leende gick han artigt fram och hälsade på var och en av dem.

Tre dagar tidigare hade jag sett Proby i Uppsala, något som hade uppfyllt alla tänkbara förväntningar hos mig. Efter spelningen hade jag i trängseln fått en skiva signerad, men det var ju inte direkt ett möte. Här blev det en helt annan sak – mer påtagligt.
Proby var vid det laget ett år yngre än vad jag är idag, men då upplevde jag honom som en äldre herre. Kortare än man först skulle kunna tro också, inte lika majestätiskt byggd som man skulle kunna tro när man hör honom sjunga. Han var helt ordinärt klädd – jympadojor, sportjacka och en keps med amerikanska flaggan på. Ungefär som vilken amerikansk turist som helst runt sextio.
Sin ålder och sin enkla stil till trots var han ändå rummets givna mittpunkt. Och inte bara för att det var där han stod – den mannen är begåvad med en karisma så konkret att man kan skiva den och göra mackpålägg av. Vid senare tillfällen har jag noterat precis samma sak – så fort som PJ Proby går in i ett rum blir han direkt dess centrum. Alla tittar på honom, alla lyssnar till vad han säger – även de som inte har en aning om vem han är. Så även den kvällen.

“Bandet” bestod av fyra distingerade medelålders herrar som tydligen spelade ihop i tonåren med födelsedagsbarnet.
PJ verkade överlag uppriktigt glad att vara där. Han skämtade med musikerna som glatt skojade tillbaka. Stämningen i gänget var riktigt bra, det var en hel del skratt och leenden killarna emellan när de gjorde sig beredda att sätta igång repet.

1-2-3-4! så körde de i gång med – Hold Me, PJ’s gamla hit från 1964.
Bandet drog på rejält från start och fick faktiskt till ett helt okej komp. Vers, refräng, vers, refräng, gitarrsolo, vers, refräng. Proby höll inte igen en millimeter utan tog i rejält, han verkade tycka att det här var riktigt roligt.
Så kom de då till låtens slut. Men vad nu då? Musikerna började titta lite granna på varandra, försökte hitta en gemensam tanke. Alltså – en vända till sen slutar vi…? Eller två vändor till…eller? Ingen visste riktigt vad som skulle ske, ohjäpligt brakade till slut låten ihop. Det riktigt pinsamma uppdagades – musikerna visste inte hur låten skulle sluta.
Om man ska vara snäll kan man säga att på skivan från 1964 tonas låten ut. Men, hallå – hade killarna inte pratat igenom materialet innan de kom till replokalen? Såklart måste låten sluta på nåt sätt. Det borde de väl ändå ha tänkt på i förväg?

Det blev nästan smärtsamt tyst i ett par sekunder – en tystnad som bröts av med några blytunga ord.
“Well…didn´t you guys listen to the tape I sent you?”. Probys djupa Texasaccent la sig som en matta över hela lokalen.
”Mmm, well…eh…No, we listened to your records…” kom ett pressat svar från en av musikerna.
“But – I´ve changed the arrangments since then”, replikerade en märkbart irriterad Proby. “These records I made 35 years ago! That’s why I sent the tape so you could know how the song goes nowadays!”
Det blev än mer av pinsam tystnad och några riktigt stressade ögonkast musikerna emellan. Den kort innan så gemytliga stämningen var i ett slag ett minne blott. Vad som skulle ske nu kändes lite oklart.
Och där – där tog jag ett djärvt beslut.
Ut ur skuggorna fick gänget utan förvarning se en blek gestalt träda fram. ”Well, Mr. Proby, I think I know how to play the end of the song…” hördes det från en lite trevande röst.
Det var alltså jag själv som helt oanmäld klev fram. Jodå, såklart kände jag till det nya arret. Hemma hade jag en VHS-kassett som Jan Sonesson, ett stort PJ Proby-fan från Hälsingborg, hade skickat mig med blandade konsertupptagningar. Bland mycket godis fanns också en senare konsertversion av Hold Me. Eftersom att jag vid det laget tittat på kassetten runt tvåhundra gånger var jag väl bekant med det nya arret. Alltför komplicerat var det inte, men det gällde ju att känna till det.

Blicken jag fick från en vid det här laget rejält irriterad Proby när jag med darrande knän tassade fram var inte nådig. Först ett kompband som inte lärt sig låtarna fast de fått materialet skickat till sig, och sen dyker en okänd typ upp från ingenstans och påstår sig veta bättre hur låtarna går än musikerna själva.
På nån slags autopilot gick jag ändå fram till en av gitarristerna och frågade vänligt om jag fick låna hans instrument och visa hur slutet på låten gick. Uppenbart skamsen över att det blivit som det blev tog han direkt av sig gitarren och gav den till mig. Jag visade enkelt och pedagogiskt för musikerna hur slut-temat, en enkel ackordsföljd, löd. Inget knepigt alls, det gällde bara att veta hur den gick.
Probys min som först hade varit en sinnebild av stor misstro genomgick en total förvandling. Det blev närmast en explosion av glädje! “That´s right, that´s right! That´s the way it goes!!!”
Efter ett par genomspelningar så hade samtliga musiker greppat hur arret gick och de kunde köra låten från start till mål utan problem.
Nån som tror att jag kände mig nöjd?

Jodå – det där kan man verkligen kalla ett lyckat första möte med sin idol. Men det var ju inget mirakel jag kom med med, jag befann mig helt enkelt bara på rätt plats vid rätt tidpunkt och vågade stega fram och ta lite plats, svårare än så var det inte.
Det riktigt roliga är att Proby INTE glömde bort den där händelsen… När jag träffat honom senare så har han själv, vid flera tillfällen, dragit upp den här händelsen.

Hur gick spelningen då? Jo då, den gick riktigt bra. Jag fick se allt lite senare hemma hos Björn som filmade den lilla festspelningen. Det mest minnesvärda var dock när Björn zoomade in födelsedagsbarnet precis som Hold Me startar med en PJ Proby som börjar med att sjunga bakom en gardin. Med gigantiska ögon tittar femtioåringen mot skynket och säger rakt ut, ovetandes om att han blir filmad:
“Men – det där är ju PJ Proby!!!”

Popularity: 3% [?]

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *