1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5.00 out of 5)
Loading ... Loading ...

04.16.17

Kapitel 28 “Han som har den här butiken, han…” ja vad då…?

Posted in Min blogg at 12:20 am

Kvällarna är den tid på dygnet som jag tycker bäst om i butiken, så har det alltid varit och där har vi nog en stark orsak till att jag vid den tidpunkten inte har värst bråttom hem.

Någonstans runt åtta börjar det märkas. Stressen avtar, trafiken på gatan minskar på något ett nästan overkligt sätt till att vara nästan obefintlig och folk inne i butiken är inte längre på språng iväg till någon annanstans utan tar sig rejält med tid för att gå runt och botanisera. Ett påtagligt lugn brukar nästan alltid ta kommandot över lokalen vid den tiden. Kool avslappnad musik brukar kunna komplettera den bilden alldeles utmärkt.

När jag under det ljusa halvåret sitter bakom disken på kvällen har jag nästan alltid dörren mot gatan öppen då den glesa trafiken inte stör nämnvärt. Dels för att det på så sätt faktiskt ramlar in mer folk in i affären men även för att det på ett lite vagt men ändå rätt skönt sätt ökar kontakten med livet utanför. Bortsett från en sån sak som den härliga doften av regnvåt asfalt så blir också fotsteg, slamrande från rullväskor, rop och prat människor emellan med ens en del av atmosfären inne i butiken. Ofrånkomligen blir det också att man hör väldigt väl vad som sägs utanför från förbipasserande folk som pratar om i stort sett allt tänkbart – utan att ha en tanke på att alla inne i butiken kan höra allt som sägs.
Snacket kan röra sig om i stort sett allt – fotboll, mat, musik, billigaste ölen i stan, hångel och ja just…vad som helst.
Pratet från de som inte bara går förbi utan stannar till och tittar in i skylten alldeles vid dörren hörs självfallet väldigt väl. Ofta rör det sig då, av naturliga skäl, om min butik som de just då står och tittar rakt in i. Som tur är så är det nästan alltid ett rätt trevligt ordval som används. Ganska ofta har jag fullt sjå med att bara titta rakt fram och låtsas som att jag inte har hört ett ord.
“Det här är en riktigt härlig butik! Det är så fantastiskt att det fortfarande finns kvar sånt här idag!” är exempel på sånt jag kan få höra.
Eller – “Det där är en riktigt skön lirare, det är alltid kul att gå in och snacka lite med honom!”
Ibland kan det bli nästan genant med när jag får höra en riktigt fin utläggning om min person – precis efter att jag har skällt ut någon eller haft ett temperamentsfullt meningsutbyte och i själva verket känner mig som en rätt usel människa.
Och visst kan jag ibland känna mig som en apa i en bur på Skansen med folk som tittar in genom fönstret, pekar på mig och berättar för sina bekanta eller släktingar från Uddevalla att “Där är han! Det är han som sitter därinne som jag har pratat så mycket om!”. Följt av ett svar i stil med – “Jaha, är det så där han ser ut. Ja, jag förstår. Han ser precis ut som en sån där skivnörd!”
Lite mindre snälla varianter kan vara – “Kolla på killen där inne – han har inget liv. Därinne har han suttit dag och natt sen Eldkvarn brann!” Eller – “Den där killen – det enda han tänker på är skivor och musik. Han har absolut inga andra intressen!” Jojo…
Men även såna saker sägs ändå aldrig på nåt elakt sätt utan mest i en närmast förundrad ton, men man är kanske inte i varje given sekund upplagd för att höra folksomdömen om en, hur snällt det än är tänkt.
Men det är smällar, välmenta sådana, som man får ta.

Den lilla modellen av butiken som står i skylten som syrran gjort drar förstås också till sig en hel del uppmärksamhet. Nästan när som helst på dygnet stannar folk upp och pekar på miniatyren och begapar dess detaljrikedom.
“Titta! Titta! Men vem kan ha byggt den! Vilket otroligt jobb!” kan det då låta från gatan från de som just har upptäckt modellen.

Jodå, för det mesta är det väldigt vänliga ord som jag får höra, om butiken, mig själv och skåpet i skyltfönstret. Ja kanske lite väl mycket, mer än en gång när jag har fått en bukett av så fina lovord att jag nästan rodnar och kämpar hårt för att inte visa att jag hört varje bokstav så har jag tyckt att det nog är mer än jag förtjänar.

Men så en julikväll för ett par år sedan hände något både nytt och oväntat. För ovanlighetens skull var jag helt ensam i butiken. Det var runt elva, jag pysslade med att prismärka skivor och i vanlig ordning lyssna på nån favoritmusik. Jag njöt av livet på ett enkelt och anspråkslöst sätt, just så som man kan göra när allt mest av sig självt bara känns helt ok.
Men så mitt i plockandet och lyssnandet så hör jag några röster utifrån. Några grabbar har stannat upp och står och tittar in i skyltfönstret. Men i stället för de vanliga utläggningarna så blev det den här gången ett annat ordval. En av killarna säger med hög röst, förmodligen utan en tanke på att någon annan än killarna i det egna gänget kunde höra vad han sa:
“Det här är en bra affär, en jävligt bra affär! Men han som har den, han är HELT DUM I HUVET!!!”

Va!

Jag höll på att ramla baklänges!
Hade jag hört rätt?
Var det mig han pratade om? Vem var det som sa det och, väldigt viktigt, varför hade han sagt det?
Det är ju inte var dag i det vuxna livet som man får höra sådana beskrivningar av ens person, så jo – jag reagerade ungefär som om jag fått en hink iskallt vatten hälld över huvudet på mig.
Ytterst långsamt, jag kunde inte gärna röja att jag hade hört varenda ord av snacket, tittade jag bort mot fönstret för att få en glimt av den frispråkige, men gänget hade redan börjat dra sig nerför Långholmsgatan.
Jag väntade ett par sekunder, sen tassade jag bort mot dörren och tittade a-n-i-n-g-e-n-s försynt ut till höger, men killarna hade redan hunnit så långt bort att det inte fanns en chans längre att se vilka det hade kunnat vara. En impuls av ren nyfikenhet fick mig nästan, nästan att springa efter killarna för att rakt upp och ner fråga vem av dem det var som hade så bestämda åsikter om min person. Nu gjorde jag inte det – och så gick det med det.

Tro det eller ej, efter några minuters perspektiv tyckte jag mest att det bara var rätt dråpligt. Inga träd tillåts växa till himlen, ingen blir älskad av alla, och efter alla ord som jag under åren i smyg har hört från folk ute på gatan som pratat om mig var det nästan bara uppfriskande med något väsensskilt annorlunda. Någon balans får det nog ändå vara…Gör man alla människor nöjda och glada så är man nog mest bara inställsam. Det måste rimligtvis gnissla nånstans.
Men nog kände jag ett litet sting nånstans ändå. Snubben var helt klart en stammis för han berömde butiken, men dissade mig ändå totalt…Vem av alla var det då? Och vad hade jag gjort för att få honom att tycka sådär? Hade jag nobbat ett inköp, inte gett honom tillräckligt bra mängdrabatt, hade jag haffat honom för snatteri?
Eller…var det rentav han som jag hade låtsats låsa in i butiken ett par år tidigare? Var det han så har kan jag nog förstå det till viss del…
Äh, skit samma, jag tyckte faktiskt att det var en ganska dråplig händelse…Ibland mår man bara bra av att skakas om lite grann. Lite vingklippt har väl aldrig skadat någon.

Popularity: 1% [?]

2 Comments »

  1. Göran said,

    04.18.17 at 6:51 pm

    Det var jag ! Hahaha nej skojade bara. Ännu en skön berättelse. Brukar passa på att besöka din butik när jag har vart hos tandis mittemot. Borde gå dit oftare…

  2. Micke said,

    04.21.17 at 4:07 pm

    Göran – kan du bevisa att det inte var du…? 😉
    Återigen tack för dina uppmuntrande ord!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *