04.20.17

Kapitel 25 – 1999 – Ett rätt lyckat första möte med en idol

Posted in Min blogg at 9:48 pm

Det var en kulen regnig kväll vid åttasnåret nån gång tidigt på vårkanten 1999.
Vi befann oss i en matt upplyst studio på radiohuset i Stockholm… Det var ett stort rum, runt tjugo meter långt och tio meter brett.
Vi som var därinne var jag själv, Björn Lund som då jobbade på radion, en trummis, en basist, två gitarrister och så orsaken till att vi alla var där – P.J. Proby.
Hur kommer det här sig nu då? Varför då och – ja, vad gjorde jag där?
Låt mig förklara!

Några månader tidigare hade jag till butiken fått ett telefonsamtal från en kvinna som hoppades att jag skulle kunna hjälpa henne. Hon undrade om jag visste hur man får tag i “den amerikanske sångartisten P.J. Proby”. Från en bekant hade kvinnan hört att PJ var en stor idol till mig, kanske pratade hon pratade med rätt person.
Jo då, nog hade hon ringt rätt allt…
“Förhoppningsvis kan jag det” sa jag och frågade nyfiket vad saken gällde.
Så här låg det till – kvinnans make, en dåvarande VD på Nordea, skulle någon månad senare fylla femtio och naturligtvis skulle det bli en stor baluns i en festvåning i centrala Stockholm. Kvinnan hade som en bonus tänkt sig att ordna en liten “surprise” för sin man. Överraskningen skulle bestå i att i smyg bjuda in makens tonårsidol för att sjunga några låtar kompad av fyra gamla polare till födelsedagsbarnet. Allt skulle förstås ske i största hemlighet. Tonårsidolen var alltså P.J. Proby.
Det kvinnan undrade över var alltså om jag visste hur man kunde komma i kontakt med honom.
Minnesgoda läsare, stammisar och vänner vet att jag sen ett antal år är nära bekant med PJ Proby, men jag var det inte alls vid den här tiden, då var jag bara ett fan. Däremot visste jag vart hon skulle vända sig för att hitta karlen – min kompis Björn som jag lärt känna via mitt Proby-intresse kunde fixa det.
”Kontakta min kompis Björn Lund som jobbar på radion, han pratar regelbundet med honom. Ring sen Proby, men…” redan då visste jag att det inte var den lättaste mannen på planeten som hon skulle förhandla med, “…lägg upp det hela på ett sätt så att han kommer att tycka att det här kan bli både roligt och lönsamt” rådde jag henne.

PJ Proby har sedan mitten av sextiotalet varit bosatt i England, så alltför svårt tänkte jag att det nog inte skulle vara att få honom över till Stockholm.
Märkligt nog blev det till och med enklare än så. Av en näst intill osannolik slump blev PJ kort efteråt bokad för en helt annan spelning – i Uppsala. Den spelningen, hans första på svensk mark på nästan trettio år, skulle gå av stapeln bara några få dagar innan femtioårsfesten. Såklart underlättade detta lustiga sammanträffande processen med att få dit karlen – han var ju i stort sett redan där. Det blev därför inte svårt alls att ett par dar senare få honom till Stockholm för att köra ett par låtarhit också också. Om inte annat blev det ju ett gage till i fickan att ta med sig hem till England.

Några månader senare så satt vi alltså i ett fönsterklöst rum i Radiohuset vid Gärdet. Ett enda rep skulle det bli, kvällen därpå skulle Proby i största hemlighet forslas till festen.
Björn Lund som förmedlat kontakten hade via jobbet fixat replokalen, han skulle också fungera som chafför.
Dan innan repet hade Björn frågat mig om jag hade lust att hänga på till radiohuset. Klart att jag ville, men vågade jag? Tänk om Proby när han fick syn på mig skulle fara ut i “Who the hell is that? Get that sucker out of here!”
Björn skrattade bara och skakade på huvudet, så jag tackade ja till att följa med.

Någon gång runt sex kom Björn och hämtade mig i sin bil.
Jag öppnade bakdörren för i framsätet satt det redan någon – PJ Proby.
Oj…
Jag hälsade och presenterade mig med stammande röst – under resten av färden höll jag käft. Väl framme i replokalen satte jag mig tyst som en mus långt in i ett mörkt hörn, nästan livrädd för att kanske ta plats och framstå som ett irritationsmoment. PJ däremot fick syn på bandmedlemmarna som höll på att sätta upp sina grejer. Med ett stort leende gick han artigt fram och hälsade på var och en av dem.

Tre dagar tidigare hade jag sett Proby i Uppsala, något som hade uppfyllt alla tänkbara förväntningar hos mig. Efter spelningen hade jag i trängseln fått en skiva signerad, men det var ju inte direkt ett möte. Här blev det en helt annan sak – mer påtagligt.
Proby var vid det laget ett år yngre än vad jag är idag, men då upplevde jag honom som en äldre herre. Kortare än man först skulle kunna tro också, inte lika majestätiskt byggd som man skulle kunna tro när man hör honom sjunga. Han var helt ordinärt klädd – jympadojor, sportjacka och en keps med amerikanska flaggan på. Ungefär som vilken amerikansk turist som helst runt sextio.
Sin ålder och sin enkla stil till trots var han ändå rummets givna mittpunkt. Och inte bara för att det var där han stod – den mannen är begåvad med en karisma så konkret att man kan skiva den och göra mackpålägg av. Vid senare tillfällen har jag noterat precis samma sak – så fort som PJ Proby går in i ett rum blir han direkt dess centrum. Alla tittar på honom, alla lyssnar till vad han säger – även de som inte har en aning om vem han är. Så även den kvällen.

“Bandet” bestod av fyra distingerade medelålders herrar som tydligen spelade ihop i tonåren med födelsedagsbarnet.
PJ verkade överlag uppriktigt glad att vara där. Han skämtade med musikerna som glatt skojade tillbaka. Stämningen i gänget var riktigt bra, det var en hel del skratt och leenden killarna emellan när de gjorde sig beredda att sätta igång repet.

1-2-3-4! så körde de i gång med – Hold Me, PJ’s gamla hit från 1964.
Bandet drog på rejält från start och fick faktiskt till ett helt okej komp. Vers, refräng, vers, refräng, gitarrsolo, vers, refräng. Proby höll inte igen en millimeter utan tog i rejält, han verkade tycka att det här var riktigt roligt.
Så kom de då till låtens slut. Men vad nu då? Musikerna började titta lite granna på varandra, försökte hitta en gemensam tanke. Alltså – en vända till sen slutar vi…? Eller två vändor till…eller? Ingen visste riktigt vad som skulle ske, ohjäpligt brakade till slut låten ihop. Det riktigt pinsamma uppdagades – musikerna visste inte hur låten skulle sluta.
Om man ska vara snäll kan man säga att på skivan från 1964 tonas låten ut. Men, hallå – hade killarna inte pratat igenom materialet innan de kom till replokalen? Såklart måste låten sluta på nåt sätt. Det borde de väl ändå ha tänkt på i förväg?

Det blev nästan smärtsamt tyst i ett par sekunder – en tystnad som bröts av med några blytunga ord.
“Well…didn´t you guys listen to the tape I sent you?”. Probys djupa Texasaccent la sig som en matta över hela lokalen.
”Mmm, well…eh…No, we listened to your records…” kom ett pressat svar från en av musikerna.
“But – I´ve changed the arrangments since then”, replikerade en märkbart irriterad Proby. “These records I made 35 years ago! That’s why I sent the tape so you could know how the song goes nowadays!”
Det blev än mer av pinsam tystnad och några riktigt stressade ögonkast musikerna emellan. Den kort innan så gemytliga stämningen var i ett slag ett minne blott. Vad som skulle ske nu kändes lite oklart.
Och där – där tog jag ett djärvt beslut.
Ut ur skuggorna fick gänget utan förvarning se en blek gestalt träda fram. ”Well, Mr. Proby, I think I know how to play the end of the song…” hördes det från en lite trevande röst.
Det var alltså jag själv som helt oanmäld klev fram. Jodå, såklart kände jag till det nya arret. Hemma hade jag en VHS-kassett som Jan Sonesson, ett stort PJ Proby-fan från Hälsingborg, hade skickat mig med blandade konsertupptagningar. Bland mycket godis fanns också en senare konsertversion av Hold Me. Eftersom att jag vid det laget tittat på kassetten runt tvåhundra gånger var jag väl bekant med det nya arret. Alltför komplicerat var det inte, men det gällde ju att känna till det.

Blicken jag fick från en vid det här laget rejält irriterad Proby när jag med darrande knän tassade fram var inte nådig. Först ett kompband som inte lärt sig låtarna fast de fått materialet skickat till sig, och sen dyker en okänd typ upp från ingenstans och påstår sig veta bättre hur låtarna går än musikerna själva.
På nån slags autopilot gick jag ändå fram till en av gitarristerna och frågade vänligt om jag fick låna hans instrument och visa hur slutet på låten gick. Uppenbart skamsen över att det blivit som det blev tog han direkt av sig gitarren och gav den till mig. Jag visade enkelt och pedagogiskt för musikerna hur slut-temat, en enkel ackordsföljd, löd. Inget knepigt alls, det gällde bara att veta hur den gick.
Probys min som först hade varit en sinnebild av stor misstro genomgick en total förvandling. Det blev närmast en explosion av glädje! “That´s right, that´s right! That´s the way it goes!!!”
Efter ett par genomspelningar så hade samtliga musiker greppat hur arret gick och de kunde köra låten från start till mål utan problem.
Nån som tror att jag kände mig nöjd?

Jodå – det där kan man verkligen kalla ett lyckat första möte med sin idol. Men det var ju inget mirakel jag kom med med, jag befann mig helt enkelt bara på rätt plats vid rätt tidpunkt och vågade stega fram och ta lite plats, svårare än så var det inte.
Det riktigt roliga är att Proby INTE glömde bort den där händelsen… När jag träffat honom senare så har han själv, vid flera tillfällen, dragit upp den här händelsen.

Hur gick spelningen då? Jo då, den gick riktigt bra. Jag fick se allt lite senare hemma hos Björn som filmade den lilla festspelningen. Det mest minnesvärda var dock när Björn zoomade in födelsedagsbarnet precis som Hold Me startar med en PJ Proby som börjar med att sjunga bakom en gardin. Med gigantiska ögon tittar femtioåringen mot skynket och säger rakt ut, ovetandes om att han blir filmad:
“Men – det där är ju PJ Proby!!!”

Popularity: 20% [?]

04.16.17

Kapitel 28 “Han som har den här butiken, han…” ja vad då…?

Posted in Min blogg at 12:20 am

Kvällarna är den tid på dygnet som jag tycker bäst om i butiken, så har det alltid varit och där har vi nog en stark orsak till att jag vid den tidpunkten inte har värst bråttom hem.

Någonstans runt åtta börjar det märkas. Stressen avtar, trafiken på gatan minskar på något ett nästan overkligt sätt till att vara nästan obefintlig och folk inne i butiken är inte längre på språng iväg till någon annanstans utan tar sig rejält med tid för att gå runt och botanisera. Ett påtagligt lugn brukar nästan alltid ta kommandot över lokalen vid den tiden. Kool avslappnad musik brukar kunna komplettera den bilden alldeles utmärkt.

När jag under det ljusa halvåret sitter bakom disken på kvällen har jag nästan alltid dörren mot gatan öppen då den glesa trafiken inte stör nämnvärt. Dels för att det på så sätt faktiskt ramlar in mer folk in i affären men även för att det på ett lite vagt men ändå rätt skönt sätt ökar kontakten med livet utanför. Bortsett från en sån sak som den härliga doften av regnvåt asfalt så blir också fotsteg, slamrande från rullväskor, rop och prat människor emellan med ens en del av atmosfären inne i butiken. Ofrånkomligen blir det också att man hör väldigt väl vad som sägs utanför från förbipasserande folk som pratar om i stort sett allt tänkbart – utan att ha en tanke på att alla inne i butiken kan höra allt som sägs.
Snacket kan röra sig om i stort sett allt – fotboll, mat, musik, billigaste ölen i stan, hångel och ja just…vad som helst.
Pratet från de som inte bara går förbi utan stannar till och tittar in i skylten alldeles vid dörren hörs självfallet väldigt väl. Ofta rör det sig då, av naturliga skäl, om min butik som de just då står och tittar rakt in i. Som tur är så är det nästan alltid ett rätt trevligt ordval som används. Ganska ofta har jag fullt sjå med att bara titta rakt fram och låtsas som att jag inte har hört ett ord.
“Det här är en riktigt härlig butik! Det är så fantastiskt att det fortfarande finns kvar sånt här idag!” är exempel på sånt jag kan få höra.
Eller – “Det där är en riktigt skön lirare, det är alltid kul att gå in och snacka lite med honom!”
Ibland kan det bli nästan genant med när jag får höra en riktigt fin utläggning om min person – precis efter att jag har skällt ut någon eller haft ett temperamentsfullt meningsutbyte och i själva verket känner mig som en rätt usel människa.
Och visst kan jag ibland känna mig som en apa i en bur på Skansen med folk som tittar in genom fönstret, pekar på mig och berättar för sina bekanta eller släktingar från Uddevalla att “Där är han! Det är han som sitter därinne som jag har pratat så mycket om!”. Följt av ett svar i stil med – “Jaha, är det så där han ser ut. Ja, jag förstår. Han ser precis ut som en sån där skivnörd!”
Lite mindre snälla varianter kan vara – “Kolla på killen där inne – han har inget liv. Därinne har han suttit dag och natt sen Eldkvarn brann!” Eller – “Den där killen – det enda han tänker på är skivor och musik. Han har absolut inga andra intressen!” Jojo…
Men även såna saker sägs ändå aldrig på nåt elakt sätt utan mest i en närmast förundrad ton, men man är kanske inte i varje given sekund upplagd för att höra folksomdömen om en, hur snällt det än är tänkt.
Men det är smällar, välmenta sådana, som man får ta.

Den lilla modellen av butiken som står i skylten som syrran gjort drar förstås också till sig en hel del uppmärksamhet. Nästan när som helst på dygnet stannar folk upp och pekar på miniatyren och begapar dess detaljrikedom.
“Titta! Titta! Men vem kan ha byggt den! Vilket otroligt jobb!” kan det då låta från gatan från de som just har upptäckt modellen.

Jodå, för det mesta är det väldigt vänliga ord som jag får höra, om butiken, mig själv och skåpet i skyltfönstret. Ja kanske lite väl mycket, mer än en gång när jag har fått en bukett av så fina lovord att jag nästan rodnar och kämpar hårt för att inte visa att jag hört varje bokstav så har jag tyckt att det nog är mer än jag förtjänar.

Men så en julikväll för ett par år sedan hände något både nytt och oväntat. För ovanlighetens skull var jag helt ensam i butiken. Det var runt elva, jag pysslade med att prismärka skivor och i vanlig ordning lyssna på nån favoritmusik. Jag njöt av livet på ett enkelt och anspråkslöst sätt, just så som man kan göra när allt mest av sig självt bara känns helt ok.
Men så mitt i plockandet och lyssnandet så hör jag några röster utifrån. Några grabbar har stannat upp och står och tittar in i skyltfönstret. Men i stället för de vanliga utläggningarna så blev det den här gången ett annat ordval. En av killarna säger med hög röst, förmodligen utan en tanke på att någon annan än killarna i det egna gänget kunde höra vad han sa:
“Det här är en bra affär, en jävligt bra affär! Men han som har den, han är HELT DUM I HUVET!!!”

Va!

Jag höll på att ramla baklänges!
Hade jag hört rätt?
Var det mig han pratade om? Vem var det som sa det och, väldigt viktigt, varför hade han sagt det?
Det är ju inte var dag i det vuxna livet som man får höra sådana beskrivningar av ens person, så jo – jag reagerade ungefär som om jag fått en hink iskallt vatten hälld över huvudet på mig.
Ytterst långsamt, jag kunde inte gärna röja att jag hade hört varenda ord av snacket, tittade jag bort mot fönstret för att få en glimt av den frispråkige, men gänget hade redan börjat dra sig nerför Långholmsgatan.
Jag väntade ett par sekunder, sen tassade jag bort mot dörren och tittade a-n-i-n-g-e-n-s försynt ut till höger, men killarna hade redan hunnit så långt bort att det inte fanns en chans längre att se vilka det hade kunnat vara. En impuls av ren nyfikenhet fick mig nästan, nästan att springa efter killarna för att rakt upp och ner fråga vem av dem det var som hade så bestämda åsikter om min person. Nu gjorde jag inte det – och så gick det med det.

Tro det eller ej, efter några minuters perspektiv tyckte jag mest att det bara var rätt dråpligt. Inga träd tillåts växa till himlen, ingen blir älskad av alla, och efter alla ord som jag under åren i smyg har hört från folk ute på gatan som pratat om mig var det nästan bara uppfriskande med något väsensskilt annorlunda. Någon balans får det nog ändå vara…Gör man alla människor nöjda och glada så är man nog mest bara inställsam. Det måste rimligtvis gnissla nånstans.
Men nog kände jag ett litet sting nånstans ändå. Snubben var helt klart en stammis för han berömde butiken, men dissade mig ändå totalt…Vem av alla var det då? Och vad hade jag gjort för att få honom att tycka sådär? Hade jag nobbat ett inköp, inte gett honom tillräckligt bra mängdrabatt, hade jag haffat honom för snatteri?
Eller…var det rentav han som jag hade låtsats låsa in i butiken ett par år tidigare? Var det han så har kan jag nog förstå det till viss del…
Äh, skit samma, jag tyckte faktiskt att det var en ganska dråplig händelse…Ibland mår man bara bra av att skakas om lite grann. Lite vingklippt har väl aldrig skadat någon.

Popularity: 1% [?]

04.14.17

Kapitel 34 – Hur skåpet i fönstret kom att hamna just där det står.

Posted in Min blogg at 2:28 pm

Jag är född i Skorpionens tecken, i slutet av dess period.
Den sjuttonde november för att vara mer precis.
Det är allmänt känt att Skorpionen är det allra knepigaste av de tolv tecknen i zodiaken. I yngre dar hände det mer än en gång om jag pratade med nån ny tjejbekant och hon frågade mig vilket tecken jag var född i att den inledande entusiasmen snabbt byttes ut mot en djup skepsis efter att jag berättat hur sakerna låg till. Sällan lyckades jag med bravurnumret att övertyga donnan om att just jag var ett undantag. Som Skorpion har man uppförsbacke från start.

I den krasst materiella värld jag befunnit mig i de senaste decennierna har prat om stjärntecken och deras ascendenter varit rätt frånvarande. För ett litet tag sen fick jag dock på väg till mitt lilla lager på Slipgatan en liten dejavu-upplevelse. Precis efter trappan på Verkstadsgatan såg jag att det stod två byggjobbare på en ställning och micklade med något på en husfasad. Samtidigt som de plockade med det de höll på med var de också inne i en diskussion sinsemellan. De befann sig inte högre upp än första våningen så lite vagt kunde jag uppfatta vad de snackade om – när jag var fem, sex meter ifrån hörde jag klart och tydligt varenda ord. Den något äldre av killarna föreläste tydligen för den yngre hur det ligger till med det där med astrologi.
“…jo visst, så är det. Och de som är födda i Skorpionens tecken – de är de allra svåraste, speciellt de som är födda i slutet av perioden.” fick jag höra.
Jaha, tänkte jag, det var ju kul att få veta det. Jag är ju född bara fyra dar innan Skytten tar över så jag hade verkligen all anledning att känna mig rejält träffad.
Nåja, det där hade jag ju hört så många gånger förut, den gången gjorde det varken till eller från. Men – jag kunde inte låta bli att retas lite grann med killen som stod och predikade för sin jobbarpolare. Jag stannade upp, harklade mig och sa sen:
“Jo…”
Gubbarna trodde väl att jag bodde i huset och ville veta hur arbetet fortskred. Artigt vände de sig mot mig och frågade vad jag funderade på.
“Jo” upprepade jag. “Jag hörde vad ni pratade om och…” där gjorde jag en klassisk konstpaus, “och…jo, jag är ju född precis i slutet av Skorpionens tecken – och ja, då är jag väl en extremt krånglig person om jag nu har förstått det här rätt…”
Den äldre killen såg faktiskt lite pressad ut verkade inte veta riktigt vad han skulle säga. Trevande började han pressa fram något krystat som förklaring till varför han sa som han sa.
“Äh, det är lugnt” bröt jag tvärt av med. “Jag är så nöjd med mig själv så!” – vilket jag kanske inte är men nåt roligt ska man ju säga…
Med ett brett leende på läpparna vände jag sen på skorna och gled vidare bort mot lagret. Killen hade närmast verkat lättad över att jag inte hade tagit det värre än så. Kanske var han på allvar rädd för senfödda skorpioner…

Men – det här har ju såklart inget med skåpet i fönstret att göra, det som det här kapitlet enligt rubriken ska handla om. Helt rätt, men jag passade på att avslöja den bakomliggande orsaken till att jag är som jag är. Allt kan skyllas på zodiaken. Inget är mitt fel. Jag fråntar mig allt ansvar. Så nu vet ni det.

Poängen med den här utvikningen var nog bara att understryka att jag just den sjuttonde november 2009 fyllde femtiofyra.
Det var då historien jag nu ska berätta inträffade.

Jodå, vi lite äldre vet, en födelsedag är inte mycket att ha efter att man passerat trettio. Nåt jag brukar köra med är att det ändå kan vara en bra ursäkt för att fixa till en fest, men visst – trösten är klen. Att bli ett år äldre än man var dan innan är ju egentligen ingen höjdare. Allt surare känns det också för vart år som går. Presenter – jodå, men i vuxna år blir det ju aldrig som när man var sex och fick en knallpulverpistol i present.
Fylla skulle jag nu ändå göra, det kunde jag lika lite som alla andra smita undan ifrån.
Kort innan min dag i slutet av skorpionens tecken hade min lillesyrra Ewa förvarnat om att hon skulle komma in till butiken tillsammans med sin sambo Magnus för att ge mig en present. Hon hade också skissat på att vi skulle gå ut på restaurant efteråt på kvällen med övriga familjen.
Jaha, en present – nu igen…
“Vad är det hon har hittat på” tänkte jag. “En teservis, en bordslampa eller kanske, Gud förbjude, en Lp-skiva!”
Till någon som redan har allt i överflöd av saker blir det ju rimligt sätt svårt att ge en present. Jag medger att det ofta ändå blir rätt bra, men oron finns alltid för ett magplask.
Men jag ryckte bara på axlarna och traskade sen vidare med dagens göromål. Presenten ägnade jag inte en tanke åt, men det där med att gå ut och käka på kvällen lät ju bra. Sånt sitter ju aldrig fel.

Födelsedagen kom och timmarna gled framåt, precis som de brukar göra, även den dan.

Prick klockan sex stannar en bil till vid trottoarkanten utanför butiken och ut kliver lillsyrran och Magnus. Jag vänder mig mot dörren för att hälsa dom välkomna, men i stället för att gå direkt in går de fram till bakluckan och öppnar den för att dra fram någonting.
Just precis – någonting. Ja nåt är det, men jag kan inte riktigt se vad, bara att det är något stort, tungt och klumpigt.
Det stora, tunga och klumpiga är till och med så otympligt att de måste bära på det båda två. Jag uppskattar måtten till fyra decimeter hög, lika bred och sex decimeter lång. Men vad den innehåller eller vad det är för slags låda kan jag inte se, de har i förväg lagt en filt över hela härligheten. Vad som finns under ska tydligen bli någon slag överraskning för mig.
Och så pang! slår två saker mig.
Ett. Det stora, tunga och klumpiga som de bär på är presenten.
Två. Presenten är ett akvarium.
Jaha.
Ett akvarium. Och vad i både fridens och ofridens namn skulle jag med ett akvarium till, om det var nåt i mitt liv som jag absolut inte behövde så var det väl ändå ett akvarium.
En myriad av tankar virvlade från ingenstans upp i mitt huvud. Alltså – jag kunde inte komma på var i min överbelamrade lägenhet ett akvarium skulle kunna få plats. När skulle jag ha tid att ta hand om det?
Ville jag ens ha ett akvarium?
Inte en chans.

Paniken började sprida sig. Snabbt försökte jag komma på några enkla artighetsfraser för att något så när rädda den beskt pinsamma situation som ohjälpligt skulle infinna sig inom några få sekunder.
In över tröskeln klev de två bärandes på det filttäckta åbäket med varsitt stort självbelåtet leende på läpparna. De tyckte uppenbarligen att det här var riktigt roligt. Något tvivel på att jag skulle tycka att det var precis lika kul som de själva verkade de inte ha.
Nähä.
“Var ska vi ställa den” frågade Ewa med uppspelt röst. Hennes entusiasm gick knappast att missa.
“Öh…ja…tja, ställ den här borta. Det blir bra.” svarade jag med en röst befriad från allt vad eufori stavades.
Ewa och Magnus gick fram till ett av LP-borden och ställde med varsamma händer ner lådan.

Och där började allt klarna.

Efter att ha lämpat av tingesten på bordet så ställde sig Ewa och Magnus på varsin sida av den. Demonstrativt vände de sig mot mig, sökte min fulla uppmärksamhet och sen, med om möjligt ännu större leenden på sina läppar än tidigare, tog de tag i varsin ände av filten och som på en signal drog de samtidigt bort varsin ände. Och se där – Sim Sala Bim – från en sekund till en annan kunde jag se hela härligheten av det filten alldels innan hade döljt.
Nej, jag skådade inte rakt in i ett stim av exotiska fiskar i ett akvarium. Långt ifrån. Lådan var visserligen ett inglasat skåp men inte alls något akvarium.
Inuti skåpet kunde jag istället för fiskar se – en minimodell av min egen butik…!
Bord, lådor, hyllor, skivfodral, cd-askar, fungerande lampor, flyttkartonger, bärkassar, dörr, kassaapparat – ja så gott som allt som finns på det “riktiga” Mickes fanns i ett pytteformat i det inglasade skåpet. Och så vansinnigt skickligt gjort.
Helt otroligt – det var en nästan perfekt kopia i miniformat på min affär.
Det var som att skåda in i ett rent mirakel.
Alla ni som har sett miniatyren i fönstret kan nog greppa hur det kändes för mig att få den exponerad framför mig utan ens en antydan till förvarning.

Jag tror inte att jag fick fram ett ord över mina läppar under de första fem minuterna, även om det fanns hur mycket som helst att säga.
Jag tittade in i skåpet, gick runt i cirklar i butiken, tittade en gång till, gjorde nya cirklar och tittade ytterligare en gång rakt in i det inglasade miraklet. Och en gång till.
Ritualen upprepades om och om igen och för varje gång jag tittade in upptäckte jag nya helt sanslösa prylar. Det var en sådan detaljrikedom att det kändes nästan overkligt att en människa både velat och orkat lägga ner tid och kraft på att tota ihop det.
Jag förstår att det låter som en klyscha, men jag var för en gångs skull mållös. Det fanns inget jag kunde säga som kunde ens snudda vid det som snurrade runt däruppe. Jag hittade helt enkelt inga ord.
Frågorna uppe i huvudet dansade även de fritt uppe i skallen.
Hur hade hon burit sig åt?
Hur lång tid hade det tagit?
Och varför hade min syster mödosamt del för del satt ihop allt det här för att sedan ge bort det till mig?

Senare fick jag veta att Ewa pulat på skåpet i tre år. Ja, inte varje dag såklart, men från ax till limpa hade arbetet hållit på så pass länge. I maskopi med mina anställda hade hon vid några tillfällen kommit in till butiken när jag inte var där och fotat av allt för att ha något att gå på när hemma i hobbyrummet. Alla utom jag hade alltså vetat vad som var i görningen.
Kvällen före min födelsedag hade Ewa och Magnus suttit uppe till ett på natten för att vika de allra sista LP-omslagen som sen skulle läggas i de små backarna inne i skåpet.
Alltså – ett på natten är tre års jobb klart – klockan sex på kvällen, sjutton timmar senare, så skänker hon bort hela arbetet till mig.
Mäktigt.
Och tro det eller ej – Ewa har ingen som helst utbildning på det här och har aldrig jobbat med något i den här stilen. Dockskåp och miniatyrer är bara en hobby, som hon dessutom börjat med först på senare år.

Mitt i allt mitt cirklande i butiken bröt min synbart väldigt roade syrra av med:
“Ska du ställa skåpet i vardagsrummet eller i sovrummet?”
Jaha – syrran ville alltså att hennes lilla mirakel skulle gömma sig i ett hörn uppe hos mig mitt bland all annan bråte.
Inte en chans. Där skulle ju ingen ha någon som helst glädje av den. Vilket slöseri på skönhet! En sån här skapelse skulle såklart hela Stockholm och alla dess besökare från världen över få ta del av.
Snabbt fattade jag ett beslut. Några år tidigare hade jag köpt en fin liten fontän av Nancy som under några år drev en prylbutik, Fru Söder, i kvarteren på Lidnersgatan (därav smeknamnet Pryltanten som jag gav henne). Den fina lilla saken med sexton små munnar som sprutade vatten i en skål var monterad på ett vackert mosaikbord.
Fontänen hade dock vid den här tiden helt bäckat igen av allt damm i butiken. Någon fuling hade dessutom kort innan stulit några av fontänens vattensprutande plastfiskar, så det enda som var kvar av värde var egentligen bara det fina bordet.
“Där ska skåpet stå” tänkte jag.
Med ett bestämt agerande, utan möjlighet för de närvarande att protestera, tog jag bort det som var kvar av den en gång så fina fontänen och slängde allt i sopkorgen. Efter det så ställde jag upp skåpet på mosaikbordet och förklarade högtidligt för samtliga närvarande i lokalen att där skulle det stå – nu, i morgon och för all framtid.
Jag vinklade sen skåpet så att var och en som går förbi butiken ska kunna titta in i skyltfönstret och beskåda Ewas lilla mästerverk.

Från den dagen har det knappt gått en kvart utan att nån har stannat upp på trottoaren utanför fönstret för att titta in i skåpet och med ett stort leende betraktat den smått sanslösa skapelsen i skåpet. Många öppnar dörren, ställer sig på tröskeln och frågar vem det är som har utfört detta hästjobb.
Ofta när jag berättar att det är min syster som ligger bakom bygget så lägger jag till – “Ja, nånting bra måste jag nog nån gång ha gjort som har förtjänat det här.”
Reaktionen blir då alltid i stil med att “den saken kan jag nog vara helt övertygad om. Något annat är nog inte ens att tänka på”.

Om jag bara kunde komma på vad det där bra som jag ska ha gjort är för något…

Popularity: 15% [?]

04.06.17

Kapitel 20 – Mars 1997 Oscars Guldpeng

Posted in Min blogg at 8:22 pm

Nyss var det berättelsen om tjugolappen i taket – nu kommer historien om en guldpeng som även den kom att få sin betydelse.

I slutet av mars, efter att jag haft öppet i fyra månader, slutade åtskilliga dagar med att jag på kvällen efter att ha låst dörren bara ville kasta nycklarna i närmaste gatubrunn och gå därifrån för att sen låtsas som att jag aldrig någonsin i mitt liv ägt nån satans jävla butik.
“Mickes? Vad är det? Är det nåt man kan äta?”
Hur mycket jag än försökte vifta bort dom flaxade svarta, dystra tankar ideligen runt mig.
“Vad var det för bra med det här? Hur kunde jag vara så löjligt naiv att tro att det skulle funka med en skivaffär på sexfiliga Långholmsgatan i Hornstull?”
Visst fanns det ljusglimtar i tillvaron även då, allt var inte misär, men ofta ville jag bara gå därifrån och glömma att jag en gång hade satt igång eländet.
För det mesta var jag rejält nertryckt i skorna när jag på kvällen knallade hem över Västerbron efter ytterligare en dag med åttahundra spänn i dagskassa. “Varifrån fick jag den här bisarra idéen att just jag skulle öppna en egen butik?”

Nej – vintern 1997 var inte någon av de större perioderna i mitt liv, den första tiden på Mickes kändes riktigt grisig.

Alltså, tror man att det bara är att öppna en skiv- och seriebörs – så där från en dag till en annan – och sen med en cool uppsyn sätta sig ner bakom disken, lyssna på favoritmusik, göra upp listor med stammisarna på tidernas bästa album och dagarna igenom socialisera med andra musiknördar, ja då har man givetvis rätt. För det gör man – ibland…Alla övriga timmar är diametralt annorlunda.
Hyra och andra fasta utgifter ska betalas punktligt en gång i månaden, gör man inte det är man snabbt rökt. “Sysslorna” jag listade ovantill hjälper inte till att lätta ett gram på det oket – tvärtom, de snor bara tid och fokus från det som egentligen måste göras.
Grinigt nog är det också som allra svårast precis i början när man startar eget. Direkt efter att man slagit upp portarna till sitt eget har man ett par rejält tunga faktorer emot sig som ideligen sätter krokben för ens storslagna planer.
Alla de skivnördar som frekventerar Stockholms börsar för att tömma sina plånböcker kände ju inte från dag ett till att det öppnat ett nytt hak i Hornstull. Dagar i januari med snöoväder utanför kunde det lätt vara tomt inne i butiken en timma i sträck.
Nyfikna flanörer och de få som ändå hade upptäckt Mickes ramlade in i en halvtom butik. Som jag skrev i ett tidigare kapitel hade jag, om jag velat, kunnat smälla upp ett pingisbord i mitten av butiken och kört rundpingis med de få kunder som letade sig in till mig.
Folk som ville lätta på kassar och kartonger med skivor och tidningar dök såklart upp stup i kvarten men mycket som erbjöds låg under loppis-nivå. Bra grejer letade sig visserligen också in,men att köpa in allt som var säljbart räckte inte de magra dagskassorna till, även om jag gjorde tappra försök att göra så gott jag kunde…
Att köpa in “rätt” saker och att sätta adekvat pris på varenda liten pryl är en annan knepig historia. Jag blev snabbt varse att det som jag i min enfald hade fått för mig att ingen vettig människa längre lyssnade på kunde vara till och med hetare 1997 än när det kom 1982. Prisbilden ute i butiken blev därefter – det jag gillade var dyrt och tvärtom. Rätt skevt alltså.
Men tack gode Gud för att du begåvade oss människor med förmågan att lära oss av våra misstag. Att låta en vinyl med Joy Division få en prislapp på tio spänn på sig för att jag tycker att de är olyssbara är ju inte en strategi som håller i längden om man vill sitta kvar på stolen bakom disken.
I några få ord:
Ganska få visste vintern -97 om att Mickes existerade, butiken var tämligen tom på prylar, många kom in för att sälja men jag hade inte pengar att köpa in allt bra jag blev erbjuden och jag var inte ens hälften så bra på det jag höll på med som jag fåfängt hade inbillat mig.
Frågan jag ställde mig själv då var om det skulle bli så mycket bättre.
Nej – även om det fanns enstaka dagar vintern -97 då det kändes rätt okej så tog det oftast emot. Rejält dessutom.

Och som jag hade drömt om det här – som jag sett fram mitt eget lilla hål i väggen. Det första halvåret hade visserligen börjat skapligt, men efter nyår blev det för var dag som gick mer eller mindre som en golgatavandring.
Där satt jag begravd i ett under långa stunder tomt hak på en bullrig huvudgata och fick knappt in pengar till att betala hyran hemma
Jag lovar – roligare kan man ha det.

Negativa tankar började långsamt krypa in under skinnet på mig. Givetvis hade lokalen jag tagit över stått tom av den logiskt solklara anledningen att ingen vettig människa ville ha en butik här, av samma skäl som en gång Peter på Hundörat hade flyttat härifrån. Det var väl bara en tjockskalle som jag som inte fattade det.
Och så allt udda som jag i min dårskap la ut i rea-backarna för en tia som flinande, skadeglada kunder kom och fyndade av.
Jag höll nog på att bli en riktig snackis på stan. “Idioten som inte vet ett skit om vad han håller på med”.
Frustrationen gick så långt att jag på allvar började överväga att kasta in handduken.
Då jag inte hade investerat några större pengar projektet kunde jag ganska enkelt lämna skutan. Inte den utveckling jag tänkt mig kort innan, men jag fick väl i framtiden titta tillbaka på den korta lilla festen som en erfarenhet. Livet går upp, det går ner, och det skulle nog gå upp en gång till. Jag hade precis fyllt fyrtioett – mänskligt att döma hade jag halva livet kvar framför mig.
Fast å andra sidan – nog skulle det väl vara riktigt surt – skulle jag verkligen bara kasta allt i sjön så snabbt när jag ändå kommit så här långt? Lite mer tid än så här borde jag kanske ge min skapelse. Den gamla klyschan att Rom inte byggdes på en dag borde väl även gälla skivbörsar…
Men ändå – att harva på som jag just då gjorde för inga pengar alls var det ju ingen som tackade mig för.
Jodå – det var många tankar som snurrade runt däruppe senvintern -97.

Så en dag runt slutet av mars gjorde jag under morgonpromenaden över Västerbron till slut upp en pakt med mig själv:
Om det i dag inte blir en kassa på över en tusenlapp så är festen över. Då har jag bitit i det sura för sista gången. I så fall kontaktar i morgon omgående en mäklare och rear ut allt tills någon befriar mig från fyraårskontraktet som ligger som en slaghök över mig.
Men – om jag skulle klättra över tusenlappen – i så fall skulle jag fortsätta in till döden eller konkursen.
Inne i mitt huvud skakade jag hand med mig själv om den utmaningen. Så fick det bli.
Nu blev det verkligen vinna eller försvinna. Vinna en butik eller försvinna över bron tillbaka till Kungsholmen.
Just då så kändes de två alternativen som jämngoda – eller ska jag säga lika bittra.
Sitta kvar i kulan och räkna femtioöringar eller smita iväg med svansen mellan benen var ju också ett sätt att se på det hela…

Hur gick det då?
Tja, sådär. 800 hade ändå ramlat in runt halv fem så prognosen för ett lakan var ganska god. Det hade kommit in ytterligare en hundring vid halv sex så det såg ut som att verksamheten skulle klara sig. En hunka till bara innan stängning så skulle jag slippa ringa mäklaren.
Några personer till gled in under den kommande halvtimmen så att, ja, vid sex var jag uppe i – tro det eller ej – 995.
Vilken annan dag som helst skulle resten ha varit en formsak, för en femma till från sex och framåt är ju ingenting.
Nu var det här tyvärr inte vilken dag som helst – för där, där tog det stopp.
Det hände absolut ingenting efter klockan sex.
Noll.
Det fanns inget snöoväder utanför att skylla på. Tvärtom – det var så bra förhållanden som man kan förvänta sig en sen marseftermiddag. Genom skyltfönstret kunde jag se folk som promenerade förbi på väg hem från jobbet, men knappt nån tog sig in till mig. De få som gjorde det gled runt ett tag i butiken, men…ingen köpte något.
Förutsättningarna låg ändå kvar – under tvåsiffrigt vid bomning så var butikens saga över.
Långsamt kom en känsla över mig av att det här kanske var förutbestämt. Kanske hade en högre instans läst mina tankar, tyckt att det nog var bäst för mig att lägga ner i tid innan skadan skulle bli för stor och gjorde med övernaturliga tjuvtricks vad som fanns i dess makt för att skrämma bort handlande folk just den kvällen från butiken. Allt bara för att jag skulle göra slag i saken och packa mig iväg från Hornstull.
Kanske var det precis så det låg till, för vad annat skulle kunna förklara att det med fem (5) kronor kvar gått totalt grus i maskineriet? Fem kronor – det skulle ju räcka med två Fantomen-tidningar från lådan på gatan.
Men…nej, inget hände.
Tja, här kunde jag ju ha böjt min nacke och accepterat mitt öde, men jag blev istället bara provocerad. Vad var det här för stil och stå och reta mig med en diff på en femma. Hade kassan slutat på en femhundring hade jag tagit det som en man och samma kväll börjat måla
Skulle jag – efter allt slit och alla märkliga tillfälligheter som till slut ledde mig hit bara slänga allt i närmaste papperskorg?
Där stod jag bakom disken och kom på mig själv med att tycka att det här med den här butiken ändå var helt okej.
Jodå, kom jag bara förbi tröskeln idag så skulle kavla upp ärmarna än mer än vad jag gjort tidigare. Här skulle inget öda få bryta in och bestämma vad jag ska göra med mitt liv.
Aldrig!
Som genom ett trollslag hade alla tvivel jag kort innan haft om verksamheten blåst bort som såpbubblor på Långholmsgatans trottoar en blåsig vårdag.
Jodå, när saker och ting sätts på sin spets så kommer man för det mesta på vad det är man egentligen vill.
Men – vad jag än tyckte, det verkade inte bättre än att det skulle bli att hissa vit flagg ändå till slut – vad jag än ansåg om ödet, universum och planeters lekande med mitt liv så var fattades fortfarande de där förargliga fem kronorna till den magiska gränsen.
Som om det inte var nog med att det inte rasslade in några pengar, det var rejält tråkigt också att sitta ensam och övergiven i min bedrövelse.

Runt åtta släntrade dock Oskar in, ja det gjorde han ju varje kväll så det var inte så konstigt. Men – då fick jag åtminstone lite sällskap.
Den tio-årige Oscar hade redan under den första veckan blivit butikens egen lilla maskot. En tvärhand hög kom han redan från start varje dag in i butiken – först på lunchrasten sen direkt efter plugget. Alltid klädd i en klockren hårdrocksutstyrsel – svart skinnjacka, scarf, randig tröja,jeans och ett par boots.
Tyst och mycket fokuserat plöjde han sig varje dag tankfullt igenom hela butikens sortiment.
Om och om igen.
Det dröjde inte länge innan jag började fråga Oscar om hjälp. Sökte någon efter en speciell skiva och jag var osäker på om den fanns därute frågade jag Oscar.
Han visste alltid.
Något som snabbt kom att bli en klassiker är telefonsamtalen som lika regelbundet som en naturlag kom runt halvnio på kvällen – “Hej! Det är Helen, Oscars mamma. Jo, om Oscar är där så säg åt honom att han ska komma hem nu. Han ska gå och lägga sig snart.”
Av naturliga skäl var det inte ofta som Oscar köpte något. Oftast bytte han in något men ibland hade han fått en slant och då kunde det bli en billig cd eller några tiokronors LP-skivor. När det hände var det nästan alltid hårdrock typ Thin Lizzy, Kiss eller AC/DC. Men…det var sällan som det köptes något.
Oscar blev ändå snabbt som en del av inredningen på Mickes. Han var i stort sett alltid där – tyst, nyfiket undersökande, nästan som förtrollad av allt som fanns i butiken. Oscar var ständigt närvarande men han tog aldrig plats och hans sällskap var något jag direkt var bekväm med.

Så även den här gången. Tyst och i sin egen lilla värld gick Oscar omkring och tittade förtrollad i backar och lådor samtidigt som jag lyssnade på någon platta och prismärkte skivor som skulle ut i butiken – om det nu var någon poäng med det, det var ju tydligen meningen att jag dan därpå skulle lägga ner.

Men så hände det.
Efter runt tjugo minuters bläddrande traskade Oscar försynt fram till disken. Jag tittade upp från mitt plock för att fråga vad han undrade över.
Men det var ingenting alls som Oscar tänkte fråga om. Ingenting alls. Istället stod han där lugnt och tålmodigt framför mig med en tiokronors-LP i handen, tyvärr minns jag inte vilken – men viktigast av allt var det som Oscar höll i den andra handen.
En tiokrona.
Lugnt, som om det inte hade någon betydelse alls i den här världen, sträckte Oscar fram sin slant till mig.
Jaha. Oscar ville alltså köpa en platta, en platta som kostade – tio kronor.
Jag tog emot myntet och slog med ödesmättade rörelser in tio kronor i kassaapparaten.
Utan att avvakta en sekund gjorde jag en x-utslagning – och jodå, jag hade inte räknat fel, på kvittot stod det 1.005.
995 plus 10 blir fortfarande 1.005.
I klarspråk – jag var över tusenlappen, butiken skulle fortleva!

Med det så var dagens uppgift till fullo uppfylld. Lika snabbt som x-kvittot gjorde jag halvt euforiskt ett dagsutslag, klistrade in dagens kvitton i pärmen, skickade hem Oscar, packade ihop, låste dörren och gav mig iväg hem. Den kvällen var hela mitt väsen så fylld av optimism under knallandes över Västerbron att jag nästan svävade över asfalten.
Och allt detta för bara en enda ynka liten tiokrona.

Men – självklart – även utan Oskars guldpeng så hade jag inte lagt ner butiken. Jag hade nog bara knytit nävarna än hårdare i jackfickorna under promenaden hem över och mumlat något om att “jamen då får det bli desto bättre i morgon då…”.
Den där lilla tiokronan blev ändå som ett gigantiskt omen från ovan. Det kändes som att det nu bara var bara att blicka framåt.
Vackert, poetiskt och helt underbart.

Det lustiga är faktiskt att just efter den kvällen skedde ett klart trendbrott. Dagar med kassor under tusenlappen var plötsligt ett minne blott. Även när det var riktigt jävligt landade jag likt förbannat strax ovanför. Först några år senare, en vinterdag när Stockholm drabbades av total snökatastrof, blev det återigen en dag med en kassa på strax under tusenlappen.
En gång på tjugo år sen dess alltså.
Magiskt.
Och det var Oscars tiokrona som förlöste allting.

Och Oscar – jodå, det är samme Oscar som idag inte längre är en tvärhand hög utan drygt en och nittio lång, som jobbar hos mig i butiken och som har gjort det i så många år att jag faktiskt inte ens minns när det var han började.
Och han kan fortfarande sortimentet bättre än vad undertecknad kan…

Popularity: 1% [?]