1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5.00 out of 5)
Loading ... Loading ...

03.25.17

Kapitel 25 December 1999 – En mysig lördagskväll i butiken

Posted in Min blogg at 12:52 am

En lördagkväll vintern 1999 skissade jag på att efter stängning med Galina hälsa på gamla kompisar till mig ute i Farsta.
Eftersom att vi skulle iväg rätt sent kändes en tvåhundring på taxi dit som okej lagda stålar.
Prick tio hade jag sagt att vi skulle åka, klockan började närma sig och det var dags att plocka ihop. Så när som på en kund var butiken tom men så fort jag var klar var det bara att skicka ut honom och låsa dörren.
Tänkte jag.
Jag satte i gång. In med lådorna och bänken under det vanliga slamrandet, efter det slå ut kassan med smattrandet från kvittoframbläddraren, sen räkna pengarna och till sist släcka lamporna i rummet längst in samt i korridoren. Det var bara lamporna i stora rummet som fortfarande lyste.
Med allt detta klart lyfte jag luren och beställde en taxi.
Bilen kom glidande efter någon minut och Galina gick i förväg och satte sig i baksätet. Jag gick fram för att släcka lysrören i taket och sa lite försynt till den kvarvarande kunden: “Ja, som du märker så ska vi stänga nu. Taxin därute väntar på mig.”
En normalt funtad människa skulle nog säga typ – “Jaha, men vad kul att du ska göra nåt utanför butiken. Ha en trevlig lördagkväll!”.
Riktigt så blev det inte den här gången.
Från sitt intensiva bläddrande i en av skivbackarna tittade ett både förvånat och lätt förvirrat ansikte upp.
“Va? Stänger du NU?”
Det här var en kille runt trettio, välfriserad och helt ordinärt klädd – ja utan något alls i sig som skulle kunna röja något utöver den vanliga mainstream-fåran.
Men – han hade uppenbarligen inte alls noterat att jag under den sista kvarten plockat in allt från gatan, släckt nästan alla lampor, slagit ut kassan och ringt efter en taxi.
Han hade nog heller inte reflekterat på att klockan faktiskt var tio – en lördagkväll. Uppenbarligen hade han stått och bläddrat bland LP-skivorna helt inne i sin egen värld, men hur i alla hög- och långsinta han kunde missa att vi höll på att stänga kändes svårt att greppa. En stor bänk och sex backar LP-skivor baxar man ju inte in från gatan utan att det märks kan man tycka.
Men men – det var hans problem. Det fick bli att komma tillbaks en annan dag.
“Japp, helt rätt. Vi stänger nu. Klockan är tio, taxin du ser därute väntar bara på att jag ska komma och sätta mig!”
“VA? Men…men, jag ska ju handla ju!!” kom det med lätt panik i hans röst.
Suck…
“Okej…men snabba på då!” sa jag med forcerad röst.

Mannen började snurra runt mellan backarna med en lätt förvirrad uppsyn. Efter ett par sekunder tog han sig upp de två trappstegen till korridoren och gick sen in i jazz-rummet. Märkbart stressad kom han snabbt tillbaka.
“Men…några av skivorna jag ska ha la jag ifrån mig i rummet därinne, men du har ju släckt lampan!!” Hans röst var en blandning av djup förtvivlan och vädjande.
Jag suckade djupt. Hur svårt kan det bli…?
“Jaja, okej…då tänder jag igen, men låt det gå undan!” väste jag med illa dold irritation. “Taxin väntar på mig.”
Jag tände och killen knallade in…och det gick ett par minuter utan att det hände nånting. Han verkade ha växt fast därinne.
Jag ropade att han fick komma ner nu, men utan resultat.
Här började jag tappa tålamodet rejält. Jag tog ett par snabba kliv upp i korridoren och gick in i jazzrummet.
“Men vad håller du på med härinne? Är du inte klar nån gång?”, ropade jag.
“Men – skivorna jag skulle köpa, dom låg ju här ju – men nu kan jag inte hitta dom!!”
Suck igen…
Jaha – plattorna som jag sett skräpa på några backar i jazz-rummet och som jag alldeles innan ställt tillbaka där de skulle vara, det var alltså han som hade lagt dem där och sen gått därifrån. Jaha…Jaja, sånt kan ju rimligtvis hända om man lämnar ifrån sig skivor man kanske ska köpa i ett rum och sen går vidare till ett annat.
Killen verkade helt förtvivlad, men vad kunde jag göra åt det just då? Ibland går saker i tillvaron åt skogen bara, tyvärr är det så. När han sen själv inte kom ihåg vilka skivor han lagt i sin bunt så blev läget inte lättare…
“Men så här” sa jag sammanbitet. “Du får faktiskt komma tillbaka hit i morgon och fortsätta leta, skivorna springer inte iväg nu i natt. Saken är att jag ska gå NU!!!”
“Jaja, jag förstår! Men…ja…men då tar jag dom här i alla fall…eller…jo…Men, jag vet inte…den här är nog lite för dyr…eller, öh…jo…Inte dom här…så att…Okej, dom här tar jag!”
Han visade med nöjd min upp fyra LP-skivor.
“Okej, och dom här ska du alltså ha?” frågade jag uppfordrande.
“Öh…ja, jag tror det…eller…Jo…jo dom ska jag ha.”
Nu hade mitt missnöje gått över i ren ilska. Resolut slet jag åt mig plattorna ur händerna på honom och släckte lampan, gick ut i stora rummet, släckte lamporna där också och under bestämda kliv mot kassan började jag plussa ihop hur mycket han skulle betala.
Allt medans taxametern bara fortsatte att ticka inne i taxin som stod och väntade på gatan…

“Tvåhundrafem kronor tack” pressade jag rejält irriterat fram i mörkret med vetskapen om att taxametern i bilen låg ungefär där.
Här – här kunde allt ändå ha slutat i någon form av fridens tecken, men inte med den här killen i en av huvudrollerna. Det fanns ett ess kvar i bakfickan att plocka fram.
Precis när han tog upp plånboken tittade han upp mot mig med ett skevt litet leende och en “käck” ögonblinkning för att utstråla lite “wheelin’ and dealin’”. Med en självtillit som det rann över av klämde han ur sig en fras som fick mig att nästan ramla baklänges.
“Give me an offer I can’t refuse!”
Alltså – karlen som vid det här laget efter stängning kostat mig fem minuter av min lediga lördagskväll och fem minuter av en tickande taxi-taxameter tror sig vara i ett läge att börja pruta.
Kokande av ilska men med uppbjudande av vad jag hade av självbehärskning så pressade jag fram:
“Självklart! Vi säger tvåhundra jämnt!″, för att tok-markera att – nej, nån bra sits till att snacka ner något pris befann han sig inte i.
Alltså – hade han bara lagt sig platt här hade allt ändå kunnat sluta på ett hyfsat civiliserat sätt – men icke då. Killen spände bågen han släpade på än hårdare.
“VA!!!” exploderade han. “Inte mer rabatt än så!?” Ja, han lät rent utsagt nästan förbannad.
Då gick det inte längre, den sista fördämningen brast för mig. Jag tog upp kassen med skivorna i och slängde dom med full kraft över hela butiken rakt in i väggen på andra sidan och skrek:
“Men vill du inte ens betala – dra då åt h-e!!! Ut härifrån, tjockskalle!”
Och jodå – ut flög han som om jag hade haft en dubbelpipig bössa i handen. Bara någon sekund senare flög jag också ut men bara för att i ilfart låsa dörren och sen kasta mig in i taxin – nu skulle vi iväg.
Bilen hann dock inte ens starta innan jag hörde att det var någon som intensivt knackade på bilrutan.
Vem kunde det vara då?
Jodå, det var han igen…Jag vevade ner rutan för att få höra vilka nya dårskaper han hade hittat på.
“Jag glömde min mobil där inne! Du måste öppna dörren, jag måste ha den!”
Hade han låtit panikslagen innan så var det inget mot hur det var nu. Han närmade sig nog ett upplösningstillstånd.
För egen del började jag tro att jag höll på att utsättas för nån form av straff från ovan för synder från förr. Släpigt och mödosamt gick jag demonstrativt ut ur bilen. Utan ett ord och utan att ge killen ens ett kort litet ögonkast klev jag fram till dörren, låste upp och släppte in min plågoande. En bit in i lokalen hittade han sin mobil på en av de skivbackar han nyss bläddrat i.
Även där kunde allt ha ebbat ut lugnt och stilla – men inte ens där var det slut.
Och den här gången var det faktiskt jag som var boven i dramat.
I ett djävulskt infall skrek jag in i öppningen, innan killen kommit fram till dörren, att om han nu älskade så mycket att vara inne i min butik så kunde han väl stanna därinne! Blixtsnabbt smällde jag igen och vred om nyckeln.
På en halv sekund fattade killen vad som hänt och slängde sig mot dörren för att komma ut. Jag väntade i ungefär fem sekunder, sen låste jag upp. De första sekunderna höll jag ändå i handtaget sen släppte jag och dörren for upp. Ut genom den upplåsta dörren flög han…igen! Men inte nog med det – killen som verkade ha hamnat i mindre panikpsykos rusade rakt emot mig och började överösa mig med knytnävsslag. Eftersom han inte var mer än ungefär 1.65 cm lång så var det inte alltför svårt för mig att hålla honom på en armslängds avstånd, han fick nog inte in ett enda slag. Galina som hade suttit i taxin och sett hela skådespelet slet dock upp bildörren och skrek hysteriskt åt mig att sluta!
Jaha, skulle jag sluta?
På bara några sekunder bildades det på trottoaren en mindre folksamling som, med all rätt, undrade vad i hela ångermanland det hela rörde sig om. Som tur var tog killens energiska vevande ganska snabbt ut sin rätt. Slagen upphörde när han inte orkade mer och jag lyckades till sist lugna ner honom.
Tungt flåsande och märkbart förkrossad över hur den till en början så mysiga lördagskvällen i den charmiga lilla skivbutiken helt hade kantrat såg han närmast ut som en våt trasa. Med ens tyckte jag faktiskt riktigt synd om honom. Mitt svarta skämt med att låsa dörren upplevde han nog som ruggigt obehagligt. Där gick jag nog rejält för långt.
För att inte bara lämna killen och scenen vi hade hamnat i i detta miserabla tillstånd och för att istället hyfsa till avslutningen på den sorgliga historien tog jag ett snabbt beslut.
Jag plockade fram nycklarna och öppnade dörren, sa åt killen att komma in, plockade rätt på påsen och sa att han kunde få allt för 150 kronor. Han såg riktigt lättad ut och tackade faktiskt hjärtligt för min vänlighet. Ute på gatan skakade vi hand och jag bad upprepade gånger om ursäkt för att jag brusat upp.
Sen gick han längs Långholmsgatan ner mot tunnelbanan med sin skivpåse och för allra sista gången den kvällen så låstes dörren. Jag och Galina klev in i taxin som äntligen kunde åka iväg.
Taxinotan blev skapligt saftig men även den här gången blev det en riktigt besynnerlig historia som kommit att berättas ett antal gånger under åren som följt.
Men…den tilltufsade killen, han såg jag aldrig mer i butiken.

Popularity: 24% [?]

1 Comment »

  1. Göran said,

    04.04.17 at 10:40 pm

    Underbar historia från din skivbutik. Haaaa vilken jobbig människa…..

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *