1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

03.10.17

Den blå Arlabacken från båthuset på Värmdö

Posted in Min blogg at 10:20 pm

Ibland blir det fel i tillvaron, så är det bara. Hur mycket man i efterhand sen än vänder och vrider på det som hände så är det bara att konstatera att det som först såg så lovande ut ändå slutade i en rejäl dikeskörning.
Jag utgår från att alla kan känna igen sig i det.
Ibland blir det ändå så dråpligt att det ofta, med den välkända titten i backspegeln, mer än väl var värt det sura pris som man först fick betala. Det jag ska berätta nu kostade butiken ett par tusenlappar men i slutändan blev det ändå en bra story som i långa loppet blev värd minst lika mycket bara den.

Händelsen ägde rum i butiken runt lunchtid en vardag vid vårkanten för en del år sedan.
Som vanligt hade ett par säljare dykt upp redan vid öppning med förhoppningen att bli av med sina kassar eller kartonger mot lite pengar. Runt tolv parkerade så en man på sextio plus sin BMW precis utanför och med pigga och spänstiga steg klev han in genom den öppna butiksdörren. Han hade en blick som röjde ett vaket intellekt och sett till det yttre verkade det vara en trevlig prick.
“Tjenare grabbar, jag har en back skivor här i bilen som jag skulle vilja bli av med för en billig penning. Har ni tid att kolla på den?” frågade han.
Självklart hade vi det och mannen gick och hämtade en blå Arlaback med cirka åttio/nittio plattor i som han ställde upp på disken.
“Jag håller på och röjer i mitt båthus på Värmdö så nu ryker mina LP-skivor efter fyrtio år!”

Nu gör jag en liten parentes.
Jag har under årens lopp i butiken sett oändliga varianter på skivsamlingar. Hur man förvarar sin samling kan även det skilja sig kraftigt åt från person till person, men påfallande ofta går det hand i hand med både hur starkt intresse man har för sitt samlande och vilken personlighetstyp man i grund och botten är.
Exempelvis kan en kille – det är nästan alltid en kille – som har en pedantiskt välsorterad skivsamling med tusentals minituiöst skötta plattor samtidigt ha ett bohemiskt boende med travar med disk i köket och underkläder utslängda på golvet i vardagsrummet.
Sådana killars samlingar innehåller ofta riktiga rökare och betingar nästan alltid tiotusentals kronor.
Sen har vi det diametralt motsatta – ett elegant och smakfullt möblerat hem med en helt osorterad skivsamling i en hylla någonstans längst ner. I värsta fall ligger själva plattorna på ett ställe och fodralen på ett annat.
Samlingar består i det här specifika fallet oftast av det som sålde mest på sin tid och som inte en käft frågar efter idag. Har man tur så finns en skiva på tjugo/trettio som är ens värd att fundera på att köpa in.
I samma ögonblick som Arlabacken ställdes på disken misstänkte jag att den här skivsamlingen tillhörde det senare alternativet. Mannens klädsel och stil, en BMW och ett båthus på Värmdö, allt pekade åt samma håll – även om musikintresset säkert funnits hade skivor nog aldrig varit särskilt prioriterat i hans tillvaro. Han var lite för gammal för Beatles och Stones också – risken för att det var en back med rent skräp i var överhängande.

Jodå, som jag misstänkte, längst fram stod en James Last med ett trasigt omslag – ingen bra start. Erfarna ögon såg snabbt på skivryggarna att fortsättningen inte såg värst mycket bättre ut.
Min filosofi i skivköparskrået är ändå den att man alltid ska vända på varje sten och titta noga, man vet aldrig vad man kan hitta där man minst anar det – var killen nu inne i butiken med sina skivor skulle vi självklart också kolla upp vad det var för något han släpat hit. Magkänslan sa ändå att chansen att hitta nåt av värde var ganska liten.

Nicklas satte igång med att plöja igenom backen.
“Ja, alltså…” förklarade mannen – “de här skivorna har stått och skräpat i båthuset sen sjuttiotalet. Herregud, jag har inte spelat dom på över fyrtio år, men nu ska dom väck!”
“Hittar vi bara nåt av värde så är problemet löst” sa jag – utan att kanske tro på det själv.
“Alltså, så här är det killar, jag vill bara bli av med det här. Jag är inte dummare än att jag förstår att det här inte är mycket att ha. Vill ni betala nåt så gör det – annars kan ni bara behålla allt. Sälj det som går att sälja och släng resten.”
“Snart vet vi” sa jag, medveten om att vi nog var klara om en halvminut.

Medans Nicklas bläddrade igenom de slitna plattorna smygtittade jag över hans axel. Som jag hade haft på känn var det genomgående skivor som inte ens i nyskick skulle varit värda att ödsla prislappar på – Sax-party 16, Demis Roussos, James Last, osv. Decennier i ett båthus hade också gett både fuktskador och lätt mögel på omslag och innerpåsar. Nej, den här samlingen skulle efter en pliktskyldig genomgång helst ut ur butiken lika kvickt som den kommit in med ett artigt men bestämt “Tack för titten!”

Nicklas jobbade på för att bli klar så fort som möjligt. Jaha…där hade vi en Flamingokvintetten med trasigt omslag och där en Streaplers. Men titta! – Jul Med Egon Kjerrman…men så…
…precis i slutet på backen när allt hopp var ute så dök den upp…
Den där skivan…
…den typ av platta som man ser kanske en gång under en livstid – i bästa fall.
Alltså – från absolut ingenstans så håller Nicklas i sina händer inte bara en raritet utan en riktig raritet. Visserligen var omslaget mögelangripet och själva skivan helt sönderspelad – likt förbannat rörde det sig om en mytomspunnen skiva som man mest bara kan drömma om att nån gång få se, än mindre äga.
Skivan var – håll i er nu – Would You Believe med den engelske singer/songwritern Billy Nichols.
Jaha, tänker ni nu – Billy vem och vilken platta då?
Oroa er inte, det är fullt förståeligt om ni inte vet vem Billy Nichols är, för de flesta är han en helt okänd artist. Då som idag. Det ligger i skivrariteters natur, de raraste plattorna är nästan alltid obskyra artisters mest obskyra alster.
Denne Billy Nichols spelade alltså 1968 in sin debutskiva som skivbolaget, efter att ha pressat upp hundra provexemplar, i sista stund beslöt sig för att inte ge ut. De hundra exemplaren nådde aldrig några butiker utan försvann någonstans, Gud vet var.
I samlarkretsar tittar dock ett ex fram runt en gång vartannat år, i nyskick har Would You Believe mer än en gång sålts för runt 100 000 kr…
Den engelska samlartidningen Record Collector hade för några år sen en artikel där de listade de 100 främsta skivrariteterna inom pop/rock. Billy Nichols platta Would You Believe hamnade då på plats fyra (4).

Vi fick knappt fram ett ord.
Hur hade denna englandspressade dunder-raritet letat sig ut till en Arlaback i ett båthus på Värmdö i början av sjuttiotalet för att sen ligga där i fyrtio år utan att någon hade en aning om att den befann sig där?
Vi fattade ingenting.
“Det här – det här är en jätteraritet”, pressade Nicklas fram.
Omsorgsfullt undersökte han omslag och innehåll. I det sorgliga skick skivan hade hamnat i hade värdet sjunkit dramatiskt men så sällsynt som den är så rörde det sig ändå om en bra slant. Efter två minuters övervägande var Nicklas klar.
“Så här – trots att fodralet är rejält fuktskadat och skivan nästan ospelbar så kan vi nog sälja plattan för 3500, du får 2500 av oss!” sa han.
“Va! Säger ni det!” Förvåningen i mannens röst var inte att ta miste på. I ett slag hade besöket tagit en helt oväntad u-sväng. “Men…ja…det hade jag inte en aning om.”
Jo – han hade också svårt att hitta ord.
Rejält nyfikna började vi småpumpa båthus-killen på var och när han lagt vantarna på skivan – men självklart kom han inte ihåg det fyrtio år senare. Uppenbarligen tyckte han ändå att hela historien var riktigt fascinerande.
Gissa om vi också tyckte det!
Jag såg framför mig hur jag med stolthet skulle sätta upp skivan ovanför disken och att stammis efter stammis skulle komma in och gapa av förvåning över denna klenod.
“Va??? Har ni…va??? Har ni fått in Would You Believe med Billy Nichols!?”
Kanske skulle det bli en liten besvikelse när de på nära håll fick se skicket på skivan, men jag skulle ändå tills någon köpte den bildligen sväva över butiksgolvet av stolthet.
Allt tog dock en ny överraskande vändning.

“Jaha…fantastiskt…Tänk att det har legat en sån där klenod ute i mitt båthus i alla år!” suckade han. “Det är ju helt sanslöst!”
Killen nästan bubblade över av entusiasm.
Men så tystnade han och sansade sig lite.
“Men grabbar, vet ni vad…” kom det lite tassande.
“Neej…” sa jag lätt frånvarande. Jag letade efter kvittensblock och penna, fem femhundringar hade jag redan lagt upp på disken. Jag skulle bara ha killens leg eller körkort och en signatur – sen skulle allt vara klart.
“Jo, alltså… om den här plattan är en sån raritet som ni säger…”
“Ja det kan du lita på att den är!” sa jag klämmigt med den självpåtagna auktoritetens självtillit.
“…då behåller jag den nog!”
“Öh…va…???” fick jag via en ryggradsreflex fram.
Vad sa han?
Både jag och Niklas stelnade till.
“Ja, det var ju inte för pengarna jag kom hit utan för att bli av med mitt bråte. Är det här en mega-raritet så kan jag lika gärna behålla den – som en kul grej”.

Jodå, våra hakor åkte ner till golvnivå. Karlen kommer alltså hit när han röjer ut sitt båthus och vill mer eller mindre skänka oss en back skivor, vi erbjuder honom mot alla odds 2500 för det han trodde var skräp – och då ångrar han sig…!
Jag och Nicklas tittade på varandra och vi skakade på våra huvuden. Helt otroligt.
“Visst, det är din skiva, du gör ju som du vill” sa jag och försökte hålla mina känslor i schack. “Vill du behålla den så ska du ju göra det. Men, seriöst, du har fått ett klart bra bud, vi kommer knappt att tjäna någonting på det här.”
“Det här blev en riktigt kul grej för mig. Några pengar behöver jag inte nu, om jag gör jag det framöver kan jag väl sälja den då. Om tio år kanske den är värd det dubbla”, sa han med en “käck” ögonblinkning.
Jag tog ett djupt andetag – jo…han menade allvar, det var bara att kapitulera. Vi kunde ju inte tvinga honom att sälja skivan. Att på något inställsamt sätt försöka övertala mannen att ändra sig skulle såklart även det bara vara pinsamt. Det var bara att släppa hela grejen.
Jag underströk att han kunde göra precis som han ville men betonade också att det gällde även oss – och vi ville inte stå med en Svarte Petter i skepnad av en Arlaback med osäljbara plattor. Den var han så illa tvungen att ta med sig om han valde att behålla Billy Nichols. Efter lite inledande protester som gick ut på att han ju kommit hit med avsikten att bli av med sina skivor förstod han att vi menade vad vi sa. Allt eller inget.
“Det är lugnt, grabbar. Ni har ändå gjort min dag i dag!”
Så mannen greppade tag i sin back och ut ur butiken genom den öppna dörren gled sen inte bara han utan även den mäktigaste raritet som någonsin har klämt sig in innanför Mickes fyra väggar, låt vara i ett uselt skick.
Kvar inne i butiken stod det två långa näsor och två avlånga ansikten som grubblade på om det som nyss skett kanske hade kunnat hanterats på ett lite bättre sätt.
För faktum är – hade vi sagt till killen att allt bara var skräp men att vi kunde slänga det åt honom “för att vara hyggliga” så hade han nog bara blivit glad och tackat för hjälpen. Hade vi sagt en hundring hade han säkert blivit ännu gladare.
Nu sa vi som det var och titta hur det gick…
Men – ljuga ska man aldrig göra och istället för en sällsynt skiva som vi kunde sålt för ett par lakan så fick vi en dråplig historia att berätta. Värt kanske ännu mer…
Bäst som skedde alltså.
Fast visst sved det…en kvart åtminstone, sen kom nästa kille med nya skivor att dyka ner i.

Popularity: 7% [?]

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *