1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

03.03.17

Kapitel 12 – (november 1996) Hur det kommer sig att väggar och tak i butiken blev gula

Posted in Min blogg at 12:13 am

Jag lovar, det är en smått bisarr känsla att vakna upp på morgonen, gnugga sig i ögonen, titta upp i taket och så med ett ryck komma på att – just det – inom inte alltför lång tid kommer man att stå bakom disken i sin egen butik. Och hur overkligt det än kan verka så är det just så det är. Det är ingen dröm som man precis vaknat upp från – det är sant.
Utan att nån gång ha haft på sig de galoscherna är det hart när omöjligt att sätta sig in i hur det kan snurra till uppe i ens huvud i ett sådant läge. All sätts ordentligt på sin spets under sådana förhållanden.
För mig så blandades huller om buller total eufori med becksvart ångest. Och för var dag som gick, ja nästan för var timme som gick, blev det bara värre och värre.
Visst, inget snack om att tanken på att äntligen ha ett eget hak var gränslöst häftig – samtidigt var jag livrädd intill sömnlöshet på nätterna över det som jag hade gett mig in på.
Jag hade alltså skrivit på för ett fyraårskontrakt. Det vill säga, skulle jag bli piskad att lägga av för att det inte funkade så hade jag likt förbannat åtagit mig att betala full hyra för lokalen tills jag hittade någon annan som ville ta över. En nog så tung ryggsäck att bära på i ett läge då man inte har en susning om hur det kommer att bli. Mitt lilla sparkapital var också på väg att ta slut och det i en takt som jag inte alls var bekväm med. Om vi – alltså jag och min kompis Tommy som innan start hjälpte mig med allt praktiskt – inte kunde få upp dörrarna till butiken illa kvickt skulle det rätt snart bli ganska svettigt.
Och vad visste jag – efter att jag väl öppnat kanske allt ändå skulle braka rakt åt helvete efter typ tre månader med en gruvlig konkurs som bästa minne?
Det enda jag kunde göra var att hoppas på att alla skräckvisioner skulle komma på skam, att tillräckligt med folk skulle leta sig till butiken och att allt, smidigt och smärtfritt, i slutändan skulle ordna upp sig.
Alternativet att det inte skulle göra det var å andra sidan inte speciellt roligt att se framför sig…
Inte undra på att tankarna for omkring däruppe.

Nåja, hade jag nu skrivit på det där kontraktet fanns väl inget annat att göra för mig än att peta gaspedalen i botten och få undan allt grovjobb så fort det bara gick och sen snabbt som fasiken sparka igång hela karusellen.
Bara att kavla upp ärmarna och köra alltså.
Först av allt skulle väggar och tak målas. Snyggt och fräscht ville jag ha det innan vi gick vidare med inredningen.
Färgen på väggarna hade jag bestämt på förhand. Visionen som jag såg framför mig var en butik – min egen butik – med snyggt målade kritvita väggar.
Ljust och fräscht – allt annat vore bara trams.
Väggarna skulle vara vita – punkt slut.
Det tyckte inte min hjälpreda Tommy.
“Vitt? Nänä – vitt det är för sjukhus och skolor, så ska vi inte ha det här på Mickes! Här ska det vara gult. Gula väggar och gult tak. Samma färg som på skylten utanför fattar du väl!”
Jaha, det var ju bara att kapitulera. Hade Tommy sagt en sak så visste jag att det inte var någon större mening att säga emot. Efter en halvminuts fåfänga protester mest för sakens skull, som för att markera att det ändå var jag som hade det avgörande ordet, så slängde jag in handduken.
“Gult? (suck) Okej då, det får väl bli gult då.”
Tur att jag gav med mig där kan man lugnt säga för just den gula färgen har med tiden blivit ett riktigt signum för Mickes. Skylten utanför är som Tommy påpekade gul och när vi sent omsider, efter typ femton år, började med påsar med eget tryck på blev det Mickesgult även där. Klart att väggarna och taket också skulle vara gula.
Så visst, Tommy hade rätt – igen, och det visste han. Den lurifaxen hade redan, säker på sin sak, varit i färgaffären tvärs över gatan och beställt några burkar.

Sent på eftermiddan två dar senare gjorde vi den sista dragningen med färgen på väggar och tak. Ja, vi och vi – Tommy rollade medans jag höll i stegen är nog en mer korrekt beskrivning av vad som hände.
När allt var klart bytte vi om och gick till pizzerian, som i dag är en wok, belägen även den tvärs över gatan. Vi beställde varsin pizza och något att dricka, efter det satte vi oss vid ett av borden vid fönstret. Snacket var förmodligen lite halvfokuserat kringsnack på hur vi skulle lägga upp jobbet de kommande dagarna. Mycket fanns kvar att göra – hitta inredning, prismärka ett par tusen plattor och tidningar och i så god ordning som möjligt kvickt som attan ställa ut dem i butiken. Medans vi pratade lät jag, som man brukar göra, förstrött blicken glida över den novemberkvällsindränkta Långholmsgatan. Allt var som det brukar vara vid den årstiden runt sex, sju. Mörkt, grått, regnigt, blött, halvdeppigt och allmänt småtrist. Mörkfärgade bilar körde i pölarna längs gatan och skvätte regnvatten upp på den redan blöta trottoaren.
Men så pang! – så var det som att jag fått en riktig örfil. Helt plötsligt så insåg jag hur bedövande vackert det var på andra sidan gatan.
Jag såg hur den mörka husfasaden kontrasterades på ett nästan trolskt sätt mot den bjärt nymålade gula färgen från butikens väggar och tak. Eftersom vi lämnat alla lysena i butiken tända var allt maximalt exponerat. Vid det laget fanns heller inget i den då tomma lokalen som kunde störa skenet från den rena, nästan skrikande gula färgen. Det var som om någon tryckt in en gigantisk guldtacka in i den mörka husfasaden.
Det var en mycket vacker syn.
Där och då, inne på pizzerian med höstmörkret och ett strilande novemberregn utanför, kände jag för allra första gången att det här nog skulle kunna bli bra. Riktigt bra till och med.
Alla de tvivel jag alldeles innan hade haft viskandes i öronen på mig – både stora och små – tystnade med ens och en stor överväldigande känsla kom över mig.
Helt black, utan inkomst och med ytterst osäkra framtidsutsikter satt jag alltså och stirrade ut i regnet – men nu med en nyvunnen insikt.
Det handlade inte om något fånigt som imperiedrömmar eller legendstatus utan bara om att det trots allt med tiden nog skulle bli rätt kul det här med affären…
…och det bara för att det lyste så fint från fönstren på andra sidan gatan.

Popularity: 12% [?]

1 Comment »

  1. Ulven said,

    05.28.17 at 8:51 pm

    Du skriver så fint! Ska bli kul att läsa den här boken! :-)

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *