1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5.00 out of 5)
Loading ... Loading ...

02.23.17

Vad som hände alldeles innan öppning under butikens första dag

Posted in Min blogg at 7:25 pm

Så vaknade jag upp då på morgonen den tjugoandra november 1996.
Just precis det här var dagen då det äntligen skulle smälla. Dagen med ett gigantiskt D. Efter veckor som kändes som sekel skulle till slut portarna till min egen skivbutik slås upp.
I det längsta siktade jag på att tajma in öppningen med min födelsedag den sjuttonde, men det missade jag med fem dar. Det fick bli trettiotreårsdagen av JFK istället, alltid något.
Men att det dragit ut på tiden hade varit mer än bara lite förargligt, det hade kostat på rejält – mina pengar höll på att ta slut.
Med allt fler dagar som gick utan att butiken kunde öppna började jag känna en viss panik. Knappt en spänn fanns kvar i plånboken hur mycket jag än grävde. Hur billig inredningen än var som jag hade hittat var den ändå inte så billig att den var gratis. De sista dagarna fick jag ödmjukt svälja min stolthet. För att ha råd med alla utgifter var jag tvungen att gå till blivande konkurrenter och sälja av prylar. På förmiddan varje dag åkte jag till Fridhemsplan med en kasse skivor att kränga på nån börs – plattor som jag väldigt mycket hellre hade sålt kort senare i min egen butik. Men vad göra förutom att ta ett djupt andetag och skrida vidare?
Till prylbutiken Wigerdals Värld sålde jag också en Moog från 1970. Det sved rejält men jag behövde verkligen pengarna, för det var inte bara bord, färg och dylikt jag behövde, just då var en femtiolapp skillnaden mellan att kunna äta kvällsmat eller gå till sängs hungrig.
Så alternativ fanns inte, innan allt är på plats kan man ju rimligtvis inte öppna, hur gärna man än vill.

Nu hade vi i alla fall äntligen kommit till punkten då allt det som måste göras för att kunna sparka igång kändes avbockat och klart. Väggarna var målade, skylten uppmonterad, disken och kassaapparaten på plats, borden inköpta, skivbackarna uppställda, alla skivor och serier hade forslats till butiken och rubbet var – efter en oändlig möda – prismärkt och utställt.
Ja, sen var det allt småplock som telefonabonnemang, försäkring, energi osv., men även det var kirrat!

Så det var med en rejäl tillförsikt som jag kravlade mig upp och ställde mig i duschen.
Äntligen…
Men nog var det blandade känslor jag hade. Tänk om det inte skulle hända nånting därborta, om inte en käft kom in i butiken. Om allt brakade åt helvete – vad skulle jag göra då?
Till och från försökte orosmolnen att ta nåt slags kommando, men var gång slog jag bara bort det där mörka, svarta som svävade runt mig. För jag hade ju inget val, nu var det såklart bara att trycka gasen i botten. Det fick bära eller brista. Förnuftet sa mig att det här nog skulle gå bra, men spådomar är en sak – verkligheten en annan.

Det var fortfarande tidig novembermorgon när jag kom fram till butiken efter den sedvanliga promenaden över Västerbron.
Bara det att öppna dörren och titta in fick optimismen att stiga markant. Att sen träda in i den nymålade och nästan spartanskt men väldigt fint inredda lokalen var en rejäl kick. Inget att snacka om, det här kändes riktigt, riktigt bra.
Och det smått otroliga var – att det var m-i-n butik, det var m-i-t-t namn som stod på skylten utanför.
När jag gick omkring där inne och tittade mig runt började jag känna mig smått euforisk…
Men – inget skulle lämnas åt någon slump för det. Jag skrev nya skyltar, satte ut “det där lilla extra” i skylten osv. In i det sista körde jag både dammsugning och skurning. Säkert lite överarbetat men det är inte var dag man inviger sin egen butik.
Så från ingenstans ringde plötsligt den nyinstallerade telefonen! Premiärringaren var min gamle polare Håkan Gullberg. Håkan ville dels önska mig lycka till på öppningsdagen dels berätta att han på eget bevåg dan innan gjort ett utskick via fax till några dagstidningars musikredaktioner.
“Micke Englund, en av Sveriges största Elvis-samlare, öppnar sin butik på Långholmsgatan 20 i Hornstull i morgon den tjugoandra november” löd det.
Håkans tanke var att kanske, kanske någon redaktion skulle slänga in en liten blänkare på nöjessidorna. Försöka duger.
Jättesjysst gjort så klart, jag tackade ödmjukt, men chansen att nån skulle nappa på det bedömde jag som minimal.
Där fick jag dock fel.

Jag avslutade samtalet och fortsatte mitt plockande men blev kort därpå avbruten igen då det knackade på rutan till dörren. Jag tittade ut och till min stora förvåning såg jag att det var Sten Berglind, musikskribent i Expressen och legendariskt Elvis Presley-fan, som stod därute och trampade i novemberkylan.
Det var inte utan att hjärtat hoppade till ett extra slag. Förutom att jag älskade att läsa Stens krönikor hade jag sträckläst hans bok “Från Västerås till Memphis” som han skrev strax efter Elvis död 1977. Jag tyckte att den var helt lysande, läste ut den på en dag.
Nästan tjugo år senare ska jag precis till att premiäröppna min egen skivbutik och vem hänger på låset för att vara först på plan om inte – Sten Berglind.
Ibland är livet bara så vackert…
Jovisst, klockan var bara tio, men såklart gick det inte att neka Sten Berglind att komma in.
Jag låste upp och öppnade.
“Välkommen in” sa jag med illa dold stolthet i rösten.
Förmodligen bugade jag lite lätt när jag höll upp dörren. Att som första gubbe få in Sten i affären var för mig en i det närmaste ofattbar ära.
Inte för Sten dock.
Utan ens en antydan till några ceremonier lufsade han in, och det var knappt att han ens höjde på ögonbrynet som svar på min hälsning. Halvvilset tittade han sig omkring och mumlade något som jag tolkade som:
“Jag fick ett fax om att det ska finnas Elvis-plattor här. Var har du dom?”.
Jodå, inarbetade artighetsfraser som “Hej! Hur är läget?” är inte Sten Berglinds paradnummer, sådan är han bara. Det vet jag såklart idag men det visste jag inte då. Onekligen blev jag en aning brydd över Stens lite kärva entré. Den kittlande förväntansfulla och optimistiska stämning som alldeles innan fyllt lokalen började snabbt att avta. Att det knappt fanns en Elvisplatta i affären gjorde förstås inte saken bättre…
När Håkan skrev sitt utskick hade han inte en aning om vad jag hade tänkt ställa ut på premiärdagen, och inte hade han bemödat sig om att fråga utan bara utgått från att jag skulle ha ett par hundra Elvis-rariteter till salu.
Jaha.
Visserligen hade jag släpat så gott som hela min skivsamling till butiken, men just Elvis-vaxen hade jag lämnat hemma. Kanske gick det att hitta någon trist dublett men mer var det inte. För en inbiten samlare sen femtiotalet fanns det noll att hämta.
När jag förklarade hur landet låg till blev Sten inte direkt mindre avigt inställd.
“Nähä.” klämde han ur sig. Inte mer.
En lätt obekväm stämning började nu krypa fram i lokalen…
“Haru några andra femtiotals-singlar då?” frågade han, fortfarande utan att titta mig i ögonen, men med aningens mer irritation i rösten än nyss.
Som tur var hade jag kvällen innan fixat några lådor med diverse singlar, allt blandat om vartannat. Med en försiktig gest visade jag var lådorna stod och bad samtidigt en tyst bön om att Sten skulle hitta åtminstone nånting, hur futtigt det än kunde vara.
Med en djudlig suck började Sten plöja igenom de två lådorna uppställda på ett av borden.
För att åtminstone bryta isen lite grann och kanske lätta upp den lite bistra stämningen ett par hekto tänkte jag att jag skulle pumpa Sten lite på hans Elvissamlande.
”Men…har inte du komplett Elvis redan?” frågade jag käckt men kanske inte så listigt.
”Nä.” klippte han av. “Komplett får man ju aldrig.”
Sen blev det tyst.
Nej, så klart. Komplett Elvis, vem fan har det? Och hade han nu haft det hade han väl inte kommit hit…
Stens svar och fortsatta fokuserade bläddrande i lådan sa mig att det var bäst att vara tyst. Han fick fortsätta att plocka bäst han ville medans jag lite stukad fortsatte att förbereda den nu nära förestående öppningen.

Sten var klar på bara någon minut, mer än så fanns det inte i lådorna. Men se där! Till min outsägliga glädje plockade fanskapet ur en av lådorna faktiskt upp en liten EP-skiva. Artisten var Chet Atkins och skivan var utgiven på RCA, och tror att den hette “Chet Atkins In Hollywood” men där kan jag ha fel.
Legendaren Chet Atkins hade varit producent och gitarrist på Elvis tidiga inspelningar på RCA så, ja, det var inte Elvis – men ganska nära.
Sten kollade skicket, allt var okej, och han bestämde sig för att köpa plattan. Det fanns inte en chans att läsa av något på Stens ansiktsuttryck och självklart vågade jag inte fråga, men jag hoppades innerligt att den lilla plastbiten han räckte över till mig skulle rättfärdiga trippen över Västerbron, men självklart vågade jag inte fråga.
Tjugo kronor kostade den och Sten plockade fram en inte alltför skrynklig tjuga. Sen lade jag skivan omsorgsfullt i en påse, Sten tog emot den, fick ur sig ett lågmält tack, nickade lätt mot mig, vände på klacken, öppnade dörren och gick ut.
I samma sekund så slog det mig vad som just hänt.
Pang!
DÄR OCH DÅ, runt tio över tio den 22 november 1996, hade den ägt rum – den allra första transaktionen på Mickes Serier, CD & Vinyl!!!
Jag jublade, slängde upp en knuten näve i luften i ett segertecken och gjorde ett hopp där jag i luften slog ihop klackarna i den nästan helt tomma lokalen.
Att det inte var mer än tjugo spänn spelade ingen som helst roll. Någon hade kommit och handlat något i min butik, det var allt som betydde något! Den lite jobbiga stämningen bara tio sekunder tidigare var som bortblåst.
Jag hade faktiskt inte alls tänkt att denna i sig rätt obetydliga händelse skulle få en så kraftig eufori att skölja igenom min kropp. Men det gjorde den. Det blev helt enkelt en enormt förlösande känsla efter alla månader av att först hitta en lokal, sen ta över den för att slutligen göra iordning den. Äntligen var jag där – på riktigt!
Ja – det var som att bestiga ett högt berg. Helt plötsligt så står man bara där.
Lyrisk över det som just hänt fattade jag ett snabbt beslut. Jag plockade fram häftpistolen, ställde mig på en stol och nitade fast Stens tjuga i taket alldeles över disken.
Där satt den, där fick den sitta och, jodå, visst hänger sedeln där än i dag.
Vilken start på dan – och då hade jag ännu inte ens öppnat!

Popularity: 27% [?]

8 Comments »

  1. Tommy Almstedt said,

    02.23.17 at 9:36 pm

    Fin story,ser framemot nästa torsdag.

  2. Micke said,

    02.23.17 at 11:28 pm

    Tack Tommy!

  3. gope said,

    02.26.17 at 4:05 pm

    Kul att läsa o kul att bloggen är igång igen, jag har saknat den

  4. Micke said,

    02.26.17 at 11:55 pm

    Tack!

  5. Håkan Gullberg said,

    03.19.17 at 6:09 pm

    Jag kommer bara ihåg ett maratonskruvande av alla hyllorna jag köpte och fraktade dit dagen innan. Plus några drickabackar i trä du fick av mig och Jukka medans vi flyttade alla skivorna till affären åt dig.

    Jättekul att läsa allt du skriver och jag kommer garanterat köpa boken när den kommer!

  6. Micke said,

    03.20.17 at 2:21 am

    Tack Håkan! Jaså,du har glömt fax-utskicket! Medge att det är ganska typiskt dig. Jodå, nog var det du som var pappa till det allt – och det är jag väldigt glad för!

  7. Göran said,

    04.04.17 at 10:57 pm

    Skön läsning…tackar.

  8. Micke said,

    04.04.17 at 11:24 pm

    Tackar, tackar!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *