1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

02.17.17

Melodifestivalen och en vit och en svart strumpa

Posted in Min blogg at 2:59 am

Jaha, den här gången gick det undan.
Melodifestivalen 2012 fick sin första skandal redan dag ett, bara några timmar efter artisternas ankomst till Växjö. En vadhållningsfirma hade nog bara gett pengarna tillbaka på att Thorsten skulle ha blivit den förste att vaska fram något fint för journalisterna att skriva om. Men nu var det inte stjärnan själv den här gången utan, rätt otippat, en av medlemmarna i hans gäng som var boven i dramat.
Jag själv alltså.
Men vi tar det från början.

På morgonen den sista januari gick jag upp tidigt. Mycket tidigt – runt sex tippar jag. Tåget från centralen till Växjö och 2012 års melodifestivals första deltävling skulle avgå runt sju. Några större svängrum med tiden fanns garanterat inte.
Något så när hade jag i förväg kvällen innan packat mina prylar. Det var alltså bara att hoppa i kläderna och sen dra iväg. När jag skulle klä på mig efter duschen märkte jag dock till min förtret att lådan med rentvättade strumpor var i stort sett tom. I botten låg endast ett omaka par – en svart och en vit strumpa.
Äh vad då, jeansen går så långt ner att det ändå inte syns, tänkte jag. Så vad spelar det då för roll när ändå ingen får reda på det. Väl i Växjö var det ju sen bara att gå in på ett varuhus och köpa ett fempack för resten av veckan så det var ju inte mycket att lägga ner någon större tankeverksamhet på.
Så fick det bli, på med en vit respektive en svart strumpa på de två fossingarna och sen i väg mot “centan”.
På perrongen mötte resten av bandet upp och tillsammans äntrade vi tåget för en lugn färd söderut. Tja,det var inte bara vi, en stor del av övriga artister som skulle vara med fanns ombord på samma tåg. De tre tjejerna i Afrodite var där bland annat.
Joho, nu började det dra ihop sig. Allt snack och alla spekulationer skulle snart bli tomma ord. Jag insåg att snart skulle allvaret börja.
Väl framme i Växjö startade repetitionerna omgående. Vi kom fram så tidigt på förmiddan att vi inte kunde checka in än på hotellet. Vi fick magasinera våra prylar i ett förråd på hotellet där vi skulle bo. Efter det blev det marsch iväg mot en teater ett par hundra meter därifrån där vi skulle gå igenom hur vi skulle stå på scenen.
En försmak av allt nötande som kommaskulle bli de närmaste veckorna.
Bara det tog ett par timmar – sen var det lunch.
Efter det fick vi äntligen checka in.
I receptionen fick vi våra nycklar och tog oss sen upp till våra respektive rum. Fram med nyckelkortet, upp med dörren och sen alla mina prylar rakt ner på golvet. Äntligen!
Jag sparkade av mig skorna och la mig på rygg på sängen med kläderna på. Jag hade nog bara tänkte att jag skulle vila en kvart, tjugo minuter men i stort sett omgående somnade jag in i en skön djup sömn.
Hur länge jag fick sova – två minuter eller tjugo – minns jag inte, det jag vet är att jag väcktes brutalt av en kvinnoröst.
“Men vad i h-e gör du här???”
Som om jag fått ett hammarslag i tinningen vaknade jag upp. I mitt totalt nyvakna och rejält förvirrade tillstånd greppar min halvt panikslagna hjärna att i det rum där jag lade mig att sova middag så är jag inte längre ensam. Som genom ett trollslag har jag plötsligt sällskap. Inte vilket sällskap som helst. I mitt rum stod Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest 2002 – Afrodite.
Under andra omständigheter hade det här såklart kunnat vara riktigt mysigt, men så var det nu absolut inte. Precis tvärtom.
En av medlemmarna var rasande medans de övriga två som stod bakom henne mest såg ut som två frågetecken.
Den som var rejält förbannad hette Kayo Shekoni och efter bara någon sekund så förstår jag varför. Enligt hennes världsbild har jag tagit mig in på fel rum, att den slaf där jag alldeles innan låg och sussade egentligen tillhörde henne.
Det här var inte alls som man kanske skulle kunna tro en komisk situation utan en riktigt obehaglig sådan.
Yrvaket och förvirrad reser jag mig upp och försäkrar att det måste vara ett misstag, självklart är det här mitt rum. Hur skulle det inte kunna vara det. Jag hade ju tagit mig in för egen maskin via nyckeln jag fått i receptionen så har någon gjort fel så inte var det jag.
Efter någon sekunds letande i mina fickor hittade jag mitt kort. 848 stod det på det. Jag tog mig mot dörren och bad Kayo följa med för att kunna visa på att från minskad sett hade allt gått rätt till.
Till min minst sagt milda förvåning ser jag ute i korridoren att det på dörren står…849.
Jaha, det var alltså jag som hade gått fel, tagit mig in i Kayos rum och sen i godan ro lagt mig på hennes säng och somnat.
Jag kände mig ungefär som när man blir lurad av de där skojarna på gatan som vill att man ska gissa under vilken ask ärtan ligger. Man vet att man har rätt – och på något märkligt sätt så har man ändå fel.
Ridå tack…
Om något var det väl ändå en evig tur att jag hade varit för trött för en snabb dusch och inte legat där helt naken på en handduk.
Jag bad ödmjukt och oändligt skamset om ursäkt, tog blixtsnabbt alla mina prylar i händerna och gled iväg som en hasselsnok till 848 beläget mitt emot.
Som ni säkert kan förstå var den här upplevelsen ruggigt pinsam. Tusen tankar virvlade runt i skallen efter att jag kommit in till mig. Hur hade det här gått till och hur skulle jag på ett trovärdigt sätt kunna förklara det här för folk?
Kortet är ju såklart konstruerat så att om man stoppar ner det i springan till fel dörr så händer ingenting, men ja…den här gången så blev det inte så. Min enda vettiga förklaring är att städaren inte hade stängt dörren ordentligt, när jag sen stoppade ner kortet så trodde jag bara att jag låste upp medans det hade varit upplåst hela tiden.
Nere i lobbyn var det samma kväll ett minglande för alla artister. Jag tvivlade på om jag överhuvudtaget vågade ta mig ner.
Men det gick bra. Förlösande nog så kom Kayo fram till mig,la sin hand på min arm och nickade mot mig med ett litet leende på läpparna. Inte ett ord, men det räckte. Ett ton sten föll från mina axlar i det ögonblicket.
Att ryktet ändå gått förstod jag då vår kontaktkvinna på skivbolaget kom fram till mig där jag satt på en stol och drog upp först ITT ena byxben sen det andra. Jodå – en vit och en svart strumpa.
“Men Micke då, vad har du hittat på nu då?”
Tro inte att det stannade där. Det blev en hel del gliringar innan kvällen var slut.
För visst – nog fick jag problem med att förklara varför jag hade hamnat i just Kayos slaf och inte i typ Sean Banans binge.
Ärligt talat är det väl knappt att jag kan förklara det själv.
Alltså – klart att jag alltid har tyckt att Kayo är en stilig tjej, vem tycker inte det, och så hamnar jag i samma säng som henne – fast det var väl ändå inte så här det skulle ha gått till…
Och nej, jag hade inte mutat portieren att ge mig kortet till Kayos rum för att sen tassa iväg, öppna dörren till hennes rum och sen lägga mig på sängen för att vänta på att hon skulle komma. Nej, det är inte riktigt min typ av strategi. Jag brukar nog förlita mig på min charm, en lite bekvämare väg att gå.

Inte blev det mindre dråpligt när jag dan därpå fick se att hela historien blivit en snygg notis i Expressen.
“Okänd man på Kayos rum”.
Kayo själv var också citerad – “Det enda jag minns är att han hade en vit och en svart strumpa på sig”.
Jojo, morgonen innan hade jag sagt till mig själv att ingen ändå skulle kunna se att jag hade olika färg på mina strumpor – dan därpå kunde hela svenska folket läsa om det i kvällspressen.
Nåja, vi får väl se det som ännu ett bevis på att livet när man minst anar kan bjuda på något som man inte ens i sin vildaste fantasi hade kunnat tota ihop.

Popularity: 3% [?]

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *