1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5.00 out of 5)
Loading ... Loading ...

09.25.15

Ölandsvandringen Prolog, del 1 2 3 4 5 och 6

Posted in Min blogg at 1:01 am

Öland!

Under mitt långa liv har jag besökt Sveriges samtliga landskap.
Japp, samtliga tjugofem. En liten poäng bara, det allra sista, det tjugofemte, knäckte jag alldeles nyss. Jag kom nämligen till Öland på eftermiddan i dag och här har jag aldrig varit förut. Det som jag skriver nu, det skriver jag från Byxelkrok, blott någon kilometer från Ölands norra udde.

Men här kommer jag inte att stanna länge. Planen är att jag, med start i morgon, ska gå till fots från fyr till fyr, från Långe Erik till Långe Jan. Med andra ord från Ölands norra udde till den södra, och detta utan att egentligen veta ett smack om vad det är som jag ger mig in på. Förberedelserna har även de varit lika med noll. Sommaren har bestått av arbete, arbete, arbete och ännu mer arbete. Sex månader, från mars till september utan EN dags ledigt. Inte ens en liten promenad runt Reimersholme eller liknande har det blivit. Jag köpte en Ölandskarta för ett par veckor sedan, och löst började jag titta på vandrarhem för ett par dagar sen, mer än så har det inte blivit.

I dag flög jag till Kalmar från Bromma, där jag på flygplatsen blev upplockad av min vän Kalmarbon Mike Waxman som skjutsade in mig till centrum. Tid för en fika på anrika Kullzenska Cafét lyckades vi få till innan min buss gled iväg över Ölandsbron.
Från Byxelkrok blev det en fotmarsch på en halvmil till Hälluddens Stugby, beläget tre kilometer från Ölands norra udde. Det var en oerhört vacker promenad i kvällningen längs havet med utsikt över bland annat Blå Jungfrun. Väl framme fick jag en egen liten stuga med TV, kök och dusch.
Mysigt.
Ett krux bara. De där fem kilometerns med ryggsäck var ett tydligt bevis på att jag bara har jobbat och inte gått en meter mer än jag behövt under de senaste sex månaderna. Jag blev rejält trött, kondition är som vi alla vet en färskvara, och det är inte utan att jag funderar på hur det här ska sluta.
Nåja, i morgon är en ny dag och tar jag bara det här lugnt och metodiskt så ska det kanske ordna sig. Tjugofem kilometer från Långe Erik ner till Högby söder om Löttorp kommer dock inte att vara att leka med med tanke på hur det känns just nu och vikten på min ryggsäck.

ÖLANDSVANDRINGEN – Etapp 1

Jodå, tjugofem kilometer visade sig vara tjugoåtta och då jag, efter ett tips, tog den lite längre vägen längs västra kustsidan så blev det till slut runt trettio.
MEN – detta till trots – det gick förvånansvärt bra. Alla farhågor inför den här etappen efter gårdagens trötthet kom helt på skam.
Utöver det så var det en fullständigt sanslös vandring som jag fick under de första två milen längs havet. Alla stöter vi då och då på den där känslan av det inte finns ord som kan förklara hur man känner, så var det tveklöst i dag. Vägen, naturen, stämningen och havet – allt var besinningslöst vackert längs kustvägen. Det var tillräckligt med skönhet för att snudd på helt ta andan ur mig. Jag har ingen aning om hur jag skulle kunna beskriva det i ord. Det blev många foton tagna, men inte ens de kan mer än bara hinta åt hur det var just då.
Dagen började dock på Hälludden, där jag hade övernattat. Hälludden ligger någon kilometer ifrån den norra udden, det ställe där min vandring skulle börja.
En lite komisk sak var att jag innan jag åkte iväg googlade på boende i området, hittade Hälludden och därefter ringde upp och bokade en stuga för natten mot onsdagen. Först därpå, efter samtalet, så tittade jag lite närmare på den sajt som jag hade gått in på. Bland en del annat så hade folk också satt betyg på hur de hade trivts med sin vistelse. När jag såg på omdömena så blev jag minst sagt paff. Hälludden hade fått typ fem femmor och fyra ettor.
Inget annat. Ingen tvåa, trea eller fyra.
Alltså – uppenbarligen rör det sig om ett ställe som man antingen hatar eller älskar. Och just det vandrarhemmet hade jag bokat. Vad skulle då jag komma att tycka?
Så här i efterhand så kan jag säga att jag tyckte att det var ett kanonställe. Det är ju inte så ofta som man har vägarna förbi Byxelkrok, men jag skulle utan tvekan kunna tänka mig att besöka Hälludden igen. Visst, de som driver stället var helt klart inte den typ av folk som vanligtvis har en stugby. Det kändes lite “utfreakat” fast på ett positivt sätt. Ölands egen version av Fårös Kutens Bensin.
Jag gillade det dock och hade inget alls att klaga på.
Efter frukosten så frågade jag om de kunde skjutsa mig upp till Långe Erik, där vandringen skulle starta, mot en hundring. En femtiolapp tyckte kvinnan räckte men jag stod på mig. En hundring hade jag sagt och en hundring fick det bli.
Sagt och gjort, de körde upp mig och åkte sen tillbaka.
Väl uppe vid fyren så insåg jag det tokiga i att jag var lite stressad då det var en lång dagsetapp som Låg framför mig. Området kring fyren var ju bländande vackert, jag skulle ha kunnat spendera en hel dag med att bara knalla runt där. Nåja, det får bli nästa gång.
Den nordligaste punkten på Öland är dock inte fyren utan en stor sten vid stranden en bit bort. Väl där gick jag så långt ut på de slippriga klipporna som jag kunde och doppade sen handen i vattnet.
Där startade vandringen söderut.
Samma procedur kommer att ske nere vid Långe Jan om ett par dagar.

Efter det var det bara att glida tillbaka ner mot Hälludden och sen fortsätta vidare längs vägen mot mitt slutmål. Ryggsäcken hade jag dock lämnat kvar på stället och väl tillbaka så tittade jag in igen på expeditionen. Därinne väntade en överraskning för värdparet bjöd på kaffe och bullar på terassen!
Innan jag tackade för mig för att fortsätta söderut hade jag vid fikabordet hunnit komma in på Stockholm, skivaffären och Thorsten Flinck. Thorsten har fans runt om i vårt land, den saken är klar, kvinnan i huset sken upp betänkligt bara jag nämnde hans namn.
Sen bar det av igen!

Kuststräckan var runt två mil. Den startade som en asfalterad landsväg. Efter ett tag hade den blivit en grusväg som sedermera övergick till en gångled, som i sin tur gradvis smalnade av för att till sist bli ungefär två decimeter bred. Hade jag gått galet? Stämde detta?
Jodå, med havet på min högra sida kunde jag bara inte gå fel. Det var bara att fortsätta framåt. Efter de tjugo kilometrarna kom jag till stället där vägen inåt land mot Löttorp och Hagaby startade och som jag var tvungen att ta in på.
Med saknad i hjärtat lämnade jag stigen, havet och Blå Jungfrun, den mäktiga klippan mitt i sundet, som hade följt med troget under hela färden neråt.
Blå Jungrun? Just det, det är den där ön där alla påskkärringar håller hus.
En flock kossor som inte hade något stängsel som hindrade dem kom fram för att hälsa, det var väl den dråpliga händelsen under sträckan.

Vägen mot Löttorp och därpå Hagaby var ren inlandsväg och inte tiondelen så rolig. Jag började bli rätt trött i benen också.
När det var runt sju kilometer kvar så stannade en bil med en äldre herre till mitt på vägen. Han vevade ner rutan och tecknade något jag tolkade som att jag kunde få åka med om jag ville. Jag tackade hjärtligt men förklarade hur det låg till. Från Långe Erik till Långe Jan – till fots, så tack men nej tack, sa jag.
Oj då, sa han, 137 kilometer. Sen la han till – Jag trodde att du var en invandrare och att du skulle in till Löttorp med din tunga packning, därför tänkte jag att jag kunde plocka upp dig.
Vilken vänlig själ!

Sista milen in till Löttorp och Hagaby där vandrarhemmet ligger var som sagt riktigt slitig även fast det inte var några större problem. Tre mil med ryggsäck helt otränad är dock alltid tre mil. Som helhet var det ändå en riktig höjdardag, åtminstone till två tredjedelar fylld med den där sortens glädje som då och då dyker upp just för att det helt plötsligt är så underbart härligt och vackert att bara finnas till.

Inte en extraordinär händelse att rapportera om. Jag sitter ändå nöjd och belåten och totar ihop dessa rader innan nattens sömn ska förbereda mig för morgondagens etapp.
Just det – fotot med handen på är när jag doppar ner den i vattnet vid Ölands nordligaste sten!

ÖLANDSVANDRINGEN Del 2

Dagen började med en kropp som faktiskt, trots den inledande dagens långa etapp, inte kändes farligt stel eller klumpig. Lite märkligt då jag, som jag tidigare skrivit, inte förberett mig fysiskt en sekund för det här. Nåja, just då var det bara att tacka och ta emot.
Det blev en lång utdragen frukost inan jag gled iväg mot dagens mål – Marsjö och deras bed & breakfast.

Först bara en liten berättelse om i går natt.
Jag var alltså ensam på vandrarhemmet. Helt ensam i ett gammalt tvåvåningshus. Någon gång runt halv två gick jag upp på mitt rum för att lägga mig. Dörren var halvöppen och jag tog ett steg innanför tröskeln – och dörren flyger emot mig! Instinktivt trodde jag att det är ett spöke på andra sidan som knuffat till dörren, men så var nog dessbättre inte fallet. Boven var ett dörrstopp som var för lågt. Det räckte att ta ett steg på det sviktande trägolvet för att dörrstoppet inte längre skulle funka, och då åkte dörren emot dörrgaveln – och där stod jag.
Läskigt men skönt att jag kom på hur det hade gått till.

Väl ute på vägen kändes det till en början helt okej, men efter bara ett par kilometrar förstod jag att de tre milen från dagen innan hade satt rejäla spår i min lekamen. Morgonens relativt goda kondition var uppenbarligen en bedräglig illusion. Stegen blev snabbt allt tyngre och tyngre, hastigheten var också långt från den som jag hade haft dagen innan.
Nej, det var bara att bita ihop och se till att ekipaget i en något så när jämn hastighet tog sig framåt.
Steg för steg, meter för meter. Nej, i dag tog det emot och självfallet berodde det på den långa gårdagsetappen. Nåja, den stekande solen – faktiskt – som jag hade i ansiktet hela eftermiddan gjorde nog sitt till den också.
Marsjö, ett bed & breakfast med någonting så udda som strutsuppfödning på bakgården var alltså målet för dagen. Turligt nog ligger det bara typ två mil från Hagaby så runt halv fem så var jag trots gummilår framme. Men inte gick det fort mot slutet…När det bara var ett par kilometrar kvar och jag insåg att jag hade väldigt gott om tid så slog kroppen av till ett nästan obefintligt tempo. Kan nog ha sett lite ynkligt ut på håll. En medtagen gubbe med stor ryggsäck, plågad av solen i ansiktet och släpande sig själv fram i tre kilometer i timmen.

Marsjö visade sig att vara ett klassiskt stenhus med omgivande småhus. Förr i tiden hade det nog varit en bondgård. Lantligt, trevligt, pittoreskt och allt det där. Det kändes bra från start.
Väl framme blev det en dusch, klädbyte och en ytterst välsmakande middag tillagad på lokala produkter. Det var jag och två till i matsalen, ja, högsäsongen är helt klart ett minne blott för turistnäringen på ön.

När jag efter en timma reste mig från stolen efter maten var jag nästan komiskt stel i kroppen, men…det ska bli bättre. Redan i morgon. Jag lovar.

Strutsinhägnaden på bakgården var självklart ett kapitel för sig. Strutsar är onekligen extremt udda djur. Alla som en gång sett en struts i levande livet förundras över hur evolutionen har kunnat skapa ett djur som detta. Vackra är de väl inte men oerhört fascinerande.
En gripande händelse inträffade dock precis när jag var där. Någon kom och hämtade två stora ägg som förmodligen precis hade kläckts. Det passerade inte obemärkt förbi! Hanstrutsen blev rasande. Stirrade som en vansinnig på oss på andra sidan stängslet och började sparka på det med ena benet. Sen la han sig ner på marken och började vagga med kroppen i stora rörelser fram och tillbaka under det att han utstötte mystiska läten.
“Nu är han riktigt förbannad” sa kvinnan som tagit äggen.
Ja inte undra på det…Först spärra in dem och sen sno äggen.

Hände det något på vägen då? I stort sett ingenting.
Jag ska inte säga att inlandspromenader är tråkiga, för i så fall skulle jag inte fotvandra alls, men att som dagen innan gå ett par magiska mil mil längs havet gör att en tur dan därpå med bondgårdar, åkrar, ängar, stugor och dungar timma efter timma kan kännas lite avslaget.
Och så två ben som ideligen måste peppas för att röra på sig…
Nej, i dag var det mera som en transportsträcka

En tänkvärd anekdot kan jag dra ändå.
På Hagaby Lantgård hade jag ett par väldigt trevliga samtal både på kvällen och på morgonen med Stefan som äger och driver stället. Självklart kom vi in på varför jag är på Öland just nu. Stefan imponerad? Knappast, han hade gått hela pilgrimsleden i Spanien, cyklat till Egypten och liftat tvärs över USA. Jaha…vad blir då min lilla utflykt jämfört med det? Inte mycket. Bara att acceptera faktum.
Så i dag, halvvägs till Marsjö ungefär, så hejade en kille som kom cyklande på mig. Han frågade vart jag var på väg, hoppade sen av av och följde mig därpå i typ två kilometer. Han var också ute på långfärd, men till skillnad mot mig så cyklade han alltså.
Självklart kom snacket snabbt in på olika saker som vi eller folk som vi känner har gjort angående långfärder. Men Jonas, som han hette, slängde snabbt in trumfkortet nummer ett. Han hade haft en lärare på en folkhögskola när han studerade foto i Visby som nu var på väg att avsluta sin promenad – från Stockholm till Melbourne….!
Från Stockholm till Melbourne.
Ja vad säga…?
Jonas skrattade själv åt saken och berättade om en händelse som han nyligen hade varit med om när Bob Hund hade spelat i Karlshamn. Han och hans polare hade efter konserten suttit med några nyfunna kompisar och pratat om än det ena än det andra. Någonstans i snackandet så nämnde Jonas att han vid ett tillfälle han hade cyklat ända till Marocko.
“Jag har en polare som har cyklat till Thailand!” kom det blixtsnabba svaret från någon annan i sällskapet.
Jodå, vad man än har gjort så finns det alltid någon som har varit mycket värre.

Lång vandring i morgon och förhoppningsvis är kroppen lite mindre stel än i dag. Vilket som ska det nog gå vägen ändå.

ÖLANDSVANDRINGEN Etapp 3

Efter en riktigt djup nattsömn vaknade jag upp runt sju. Jag kände mig helt utvilad men den harmoniska stämningen stördes av ett irriterande visslande ljud som kom från ett svårdefinierbart ställe. Efter någon minut, när tankarna hade klarnat, förstod jag vad det var och vad det betydde – det var vinddraget från ventilen som tjöt, vilket tydde på att det ute blåste, och förmodligen rejält. Hm…Medvind eller motvind? Två och en halv mil till Borgholm i hård motvind var ju inte vad hade tänkt mig när jag i går skissade på planen för denna dag. Nåja, hur kraftig blåsten nu var och i vilken riktning den blåste skulle jag väl snart bli varse.
En riktigt stadig frukost, fint uppdukad och med rikligt av varje, blev det nere i matsalen. Och jag var den enda gästen…!
Onekligen ganska rörande när någon lägger ned sådan energi på bara mig.
Priset för övernattning, middag och frukost allt i en fin, robust lantmiljö – 400 kronor. Det var nästan så att jag skämdes.
Nåja, på med ryggsäcken, hej då till strutsarna och i väg mot Borgholm

När jag kom ut på den stora vägen, den som går som en pulsåder genom hela ön från norr till söder, som jag effektivt hade lyckats med att undvika under de två första dagarna så förstod jag att det stämde precis det som min gamla flickvän Maria sa innan jag åkte – den är starkt trafikerad. Visserligen går den rakt mot Borgholm, men tanken på att följa den under hela dan kändes inte inspirerande alls, det skulle bara ha blivit som en sträcka att avverka. Efter bara typ hundra meter så tittade jag på kartan för att hitta eventuella alternativ. Och det fanns det! Visserligen var det en rejäl omväg, men att vika av västerut typ två kilometer för att sen framme vid havet gå söderut på samma led som gick på i onsdags kändes verkligen som ett lyft.
Två aber fanns det.
Etappen var lång som den var och det här skulle förlänga den med ytterligare ett par kilometer plus att terrängen säkert var helt annan än rak jämn asfalt.
Det blåste också rejält redan, hur skulle det inte bli längs kusten under cirka en mil? Det skulle kunna bli rent ut sagt omöjligt att gå framåt.
Jag valde ändå att ta en chans med vägen längs havet, och det skulle snart visa sig att det gjorde jag rätt i!
Jag vek av från stora vägen och gick rakt västerut på en liten bonnväg. Jodå, blåsten ökade markant ju närmare vattnet jag kom. Väl framme var det halv storm, om inte mer, och den slog in snett från havet. Det var svårt att stå upprätt.
Men det var just då inget som bekymrade mig alls, för när jag stod där så slogs jag återigen av det oerhörda panorama som vecklade ut sig framför mig. Havet, vikarna, uddarna, stenarna, strandskjulen. Den här gången var det dessutom, förutom allt annat, ett upprört hav med stora, kraftiga vågor som bröts mot klipporna och vita gäss över hela havslinjen.
Det gamla begreppet att hålla i hatten blev med ens väldigt konkret. Efter ett tag gav jag upp, kepsen flög i väg lite varstans längs vägen, snart skulle det bli i en komocka, så jag fällde upp munkjackans kåpa. I byarna var det säkert upp mot femton sekundmeter. Dessutom snudd på ren motvind…
Vägen söderut gick mestadels på en höjd belägen ungefär tjugo meter över havet och vinden från sydväst, utifrån havet, fick ett helt obehindrat spelrum precis där jag gick.
Jobbigt? Ja, det gick att gå framåt, men med möda.
Kyligt? Ja, solen sken och det var varmt i luften men vinden bet rejält.
Men var det ändå på något sätt helt underbart? Definitivt.
För vad gjorde lite vind när jag under typ två timmars vandring fick bevittna detta skådespel. Mäktigt, oerhört mäktigt och oändligt vackert.

Det vete katten om inte den här havsvägen är ännu pampigare än den som jag tog i förgår då den hela tiden slingrar sig en bit uppåt och att det nästan inte alls är några träd som skymmer, något som ger ett stort synfält åt alla håll, över strandlinjen och över ett fräsande, rytande hav.
Det är lätt att förstå varför alla, och jag menar alla, hus längs vägen har inglasade verandor. Det här var ingen blåst att leka med, och det som var i dag var säkert ändå inget exceptionellt.

Kossor dök upp igen längs stigen, den tuffa vinden verkade inte bekomma dem ett smack. En av dem följde efter mig i säkert hundra meter. Jag vände mig om, och då stannade hon. Sen började jag gå igen…och då började hon också att gå.Till slut såg hon en grästuva att tugga på och glömde bort mig.

En del val som man gör här i livet är ju bra, andra mindre bra. I dag gjorde jag nog ett riktigt bra sådant när jag trots osäkerhet valde den längre och blåsigare vägen längs kusten. En mycket minnesvärd vandring.

När kustvägen efter en mil upphörde tog också vinden slut. Resten av dagen på inlandsvägarna var det faktiskt aldrig mer än småblåsigt. Jag fortsatte att söka upp mindre vägar som gick lite vid sidan om, och jag lyckades hitta ytterligare ett par alternativ till stora vägen. Visserligen lite längre sträcka men genom små, pittoreska bullerby-byar. Mycket finare, mycket roligare och framförallt nästan helt bilfritt.
Precis som i går så kom jag fram i skaplig tid trots omvägarna så fenomenet att slå av på takten rejält mot slutet dök upp ånyo. De sista kilometrarna var det en tant på runt sjuttio med en lite stirrig hund som ville nosa på allting som gick om mig för att sen försvinna i fjärran. Tja, har man gått närmare tre mil, har en tung ryggsäck och ingen tid alls att passa så har man väl rätt att mot slutet ta det lite piano.
Väl framme på Ebbas vandrarhem slängde jag omgående in ryggsäcken på rummet, låste dörren och gled iväg till kollegan Ubbe. Ubbe driver Ubbes Vinyl &Musik i Borgholm. En vinylbutik alltså – mitt i centrala stan.
Det visade sig vara både ett schyst ställe och en riktigt trevlig kille. Kändes lite grann som en mini-Mickes. Vi klickade direkt.
Trots det, min semester har bara varit i knappt fyra dagar, och det hade funnits en orsak till att jag åkte iväg. Det kändes för mig inte det minsta inspirerande att bläddra i butikens lådor och se samma skivor som jag vid det här laget har sett dagligen i snart tjugo år. Om och om och om igen. Det tände inte till alls, trots att det var helt okej plattor. Mer ledighet behövs för att få hungern tillbaka. Tur att det är fyra dar kvar. Tre vandringsdagar och en hemåkardag.
I morgon blir det Färjestaden. Tre mil utan pardon.

Just det! I dag kändes det helt okej att gå. Ingen större stelhet och ingen trötthet mer än normalt. Hälften avverkat, hälften kvar!

ÖLANDSVANDRINGEN Etapp 4

Fredagen avslutades med en Dagens Husmans på Mormor Julias. Servitrisen, en glad tjej med hårfläta, var såpass söt och trevlig att hon fick mig att känna ett litet sting av sorg över att färden söderut skulle gå av stapeln blott några timmar senare. En semester kan ju inte bara vara att vandra, äta, dricka och sova. Men inget världsligt får ju komma emellan mig och slutförandet av detta projekt, så är det bara. Det är nu eller aldrig…

Senare på kvällen vid läggdags så kröp ett problem av en helt annan art på mig. Jag fick svårt att somna in på grund av att det kliade på fötterna så in åt xxx. Först trodde jag att det var myggbett, sen förstod jag att det var – skoskav…
Skoskav, ett elände som kan fälla den mest rutinerade vandraren på planeten.
Skoskav, det som tog livet av fler soldater än vad kulor och kanoner gjorde på 1800-talet. Först skavsår som inte togs om hand, sen kallbrand med medföljande amputering som i femtio procent av fallen ledde till döden.
Skoskav – ett fullständigt elände.
Nåja, ett par skavplåster på Apoteket i förmiddags och två askar till i reserv så ska det väl kunna hållas i schack i några dar till.
Annars känns allt övrigt i kroppen kanon. Seriöst, så här fräsch i kropp och själ var det länge sen jag kände mig. Avstressad, pigg och fokuserad. När jag på förmiddan satt och fikade på en uteservering vid stadens centrum så kände jag mig riktigt väl till mods för första gången på väldigt länge. Sen jag var i Brasilien i vintras förmodligen. Det är kanske så här man ska leva egentligen…?

Färjestaden ligger rakt söderut från Borgholm. Landsvägen går tyvärr även den spikrakt neråt och alternativ till den är nästan obefintliga. Bara att bita ihop. Vandringen söderut blev ändå, trots mina farhågor, riktigt trevliga. Även fast jag blev så illa tvingad att gå på stora vägen så var det inte så farlig trafik och ett öppet landskap runtomkring – bland annat en liten del av Alvaret – gjorde färden lite mer fascinerande än jag först befarat. Ett par havsglimtar blev jag också bjuden på.
Visst, drygt tre mil med packning är alltid tre mil, men de inledande dagarnas slit och stelhet började gradvis att gå över till något annat. Jag hade inga som helst problem med att hålla ett bra tempo. Två dagar tidigare, när jag började gå från Hagaby Lantgård mot Marsjö hade jag känt mig som om jag gick på valium. I dag var det till enbörjan som om jag begåvats med nya ben.
Men vad hjälper det när omvärlden sätter krokben för en?
Jag tog en lunchpaus på något som hette Halltorps Gästgiveri. God mat visserligen men jag fick vänta alldeles för länge på att få den serverad, inte bara jag var irriterad, och min tid var inte obegränsad. Expeditionen på vandrarhemmet dit jag skulle, Skogsby, skulle stänga vid sju och efter maten började det faktiskt bli lite ont om tid.
Så jag trummade på, och trummade på och trummade på. När det var en halvtimma kvar av tiden och enligt kartan runt två kilometer av vägen till vandrarhemmet kvar ringde jag upp föreståndarinnan och berättade att jag var på väg. Damen berättade då att Skogsbys vandrarhem ligger i södra utkanten, en kilometer från kyrkan. Aj då. Det betydde att det var tre kilometer och en halvtimme kvar. Det kanske inte låter dramatiskt, men efter tjugoåtta kilometer med ryggsäck är man inte så kaxig längre. Småspringa vill jag inte göra så länge jag har packning, det är sämsta tänkbara för knäna. Men jag lyckades faktiskt hålla ett tillräckligt högt tempo så att jag kunde glida upp på trappan med tre minuters marginal – igen.

Skogsby en halvmil väster om visade sig vara en riktig liten pärla. Visserligen låter namnet som om det är inspirerat av Kronbloms värld, och det må väl vara hänt, en pärla är det i alla fall. Idel gamla träkåkar med mycket snickarglädje, en riktig “by”, som namnet också berättar. Efter trevliga Borgholm så bannade jag mig själv för att jag i förväg valt ett ställe på obygden långt från allt som man kan önska sig, men så fort som jag kom fram så kände jag att det här var en rättsatsning. En fantastisk septembersolnedgång förstärkte bara bilden än mer.
Eget rum och frukost för nästan ingenting kändes bra det också. Faktum är att min erfarenhet hittills är att priserna på vandrarhem på Öland ligger på runt hälften mot vad de gör på Gotland.

Snabbt summerat så var det en fin avspänd dag, trots att jag nästan uteslutande gick på stora vägen, och trots att jag var piskad att köra på rätt hårt på slutet, men ganska händelsefattig.
Snart drar det ihop sig. Femtio kilometer och två dagar kvar. Det ska nog gå. Ett orosmoln bara – skoskavsfronten, för den är inte bra. Värre i kväll än i går kväll. Vänsterfoten har nästan mer plåster på sig än inte. Ska beställa fotvård så att det finns bokat på onsdag hemma i Hornstull, men tills dess får det helt enkelt lov att bära!

ÖLANDSVANDRINGEN Etapp 5

Inget skrivet i går, somnade ifrån allt.
Lång berättelse i dag i stället.

Två spikar upp från varsin plats på respektive fotsula. Ungefär så upplevde jag fötterna när jag på morgonen gick till frukosten.
Allt övrigt kändes däremot snudd på perfekt. Ingen stelhet alls i kroppen.
Helt klart var det lite onödigt att jag försatt mig själv i den uppkomna situationen med mina fötter. Jag borde ha gått på förebyggande fotvård innan jag gav mig av och någon vecka före avfärd skulle jagha köpt nya vandrarskor i stället för det rätt snedgångna par som jag kört med under den här veckan.
Rätt så mycket mitt eget fel för att tala klarspråk.
Nåja, efter ett tag så mjuknade fötterna ganska rejält och mestadels kändes det rätt okej under dagens lopp.

Först av allt började jag med att boka rum i Degerhamn där jag fick reda på det inte finns något matställe alls överhuvudtaget. Skulle jag få i mig något att äta under dagens lopp så var jag tvungen att lämna vägen efter typ en och en halv mil och ta mig in till Mörbylånga, enda orten i närheten av min rutt som skulle ha ett par öppna restauranger med lunchmenyer. En klar omväg, men vad göra?
Inte mycket. Äta måste man så så fick det bli. Det här innebar att dagens sträcka skulle bli vandringens längsta etapp, runt trettiofem kilometer omvägarna inräknat. Bara att bita ihop.
Runt tio gav jag mig iväg.
Soligt fint väder. Jag har verkligen haft tur. Inte en droppe regn på hela vandringen.

Vid ett ställe alldeles längs vägen dök det upp en stor stenkvarn som det gick att gå in i. Öppen kvarn kallades det för. Intressant att se den genialiska konstruktionen med tre våningars intrikat maskineri. Jodå, nog kunde folk förr i världen också…

Runt två befann jag mig vid korsvägen för att ta av mot Mörbylånga och började därifrån gå in mot dess centrum. På vägen hände en, måhända alldaglig men ändå, för mig rätt rörande händelse.
Ett par hundra meter från korsningen, ungefär vid en bensinmack, kom det en tjej gående snett från sidan. Mörkt tjockt hår. Söt, hann jag tänka. Vi krockade nästan då hon skulle in på samma trottoar som jag. Jag hamnade dock typ tre meter bakom henne, och då det i stort sett bara var hon och jag på hela gatan så tänkte jag att hon kanske upplevde det som lite genant att jag gick precis bakom henne, därför gled jag över till den andra sidan. Lite förvånad blev jag över att hon också gjorde det, hon korsade gatan precis efter mig. Inte nog med det, hon började gå bredvid mig, ja faktiskt mer eller mindre som att vi var ett par. Jag var inte helt bekväm med situationen men fann mig ändå i den. Typ etthundra meter senare, så såg jag något som jag faktiskt sökte, en papperskorg. Bra, äntligen kunde jag slänga den tomma Lokaflaskan som jag burit i handen ett tag.
Men precis innan jag skulle göra det så sa tjejen, som hela tiden gick precis intill mig, med ett lite generat leende “Snälla, pant”!
Jaha – nu förstod jag. Det var min tomflaska hon var ute efter , först nu såg jag att hon var rom.
Visst, absolut. Inga problem.
Och som hon sken upp.
För en pantflaskas skull. Minst sagt rörande. Men jag lunkade vidare mot ett öppet matställe. Jag frågade mig fram, när jag väl hittade någon att fråga på de tomma gatorna, och längst bort, nästan ute på kajen, där låg restaurant Kajutan. Toppen.
För att ytterligare understryka det exceptionellt folktomma centrat så var jag under hela tiden när jag satt och åt den enda matgästen på stället. Alltså – hade Sverige spelat VM-final i fotboll hade det inte varit mindre folk på gatorna. Jag satt på uteserveringen nere vid hamnen och såg under en halvtimme inte en käft!
Off-season, okej, men någon bodde väl ändå där?

Då det var en rejäl bit från korsningen in till centrum, säkert en dryg kilometer, därefter ytterligare en bit längst bort där restaurant Kajutan låg, så kändes det onekligen rätt surt att behöva gå tillbaka hela långa vägen bara för att komma till en punkt där jag redan varit.
Bing! sa det plötsligt i huvudet. Jag tar såklart en taxi från Kajutan till korsningen. Då sparar jag fötterna och krafterna ett litet tuppfjät, och det kan ju inte räknas som fusk, bilen kommer bara att ta mig tillbaka till den plats där jag vek av.
Fem sekunder senare så slog mig tanken – Här sitter jag och äter dagens lunch, för etthundranitton spänn, sen skissar jag på att åka taxi en kilometer och en halv kilometer för kanske åttio med uppkörningsavgift, och den där lilla tjejen blir överlycklig över en pantflaska. Så nej, den idén släppte jag tvärt. Det kändes i det perspektivet helt galet. Klart att jag ska knalla den biten också.

Det blev alltså att jag efter lunchen satte på mig ryggsäcken och började gå tillbaka mot korsvägen. Jag mindes att jag på vägen mot lunchhaket hade sett en ICA- butik. Det skulle nog inte sitta helt fel att handla lite dricka och något lite lättare att äta senare på kvällen.
Men se där! Utanför affären så satt tjejen från en halvtimme innan med en bägare framför sig. Hon tittade upp på mig, log igenkännande och sa med en vädjande blick – “Vatten”.
Visst, tänkte jag, inga problem. Hon sitter precis mitt i solen. klart hon måste ha att dricka. Jag gjorde ett tecken att jag strax skulle vara tillbaka och klev in i butiken.
Fem minuter senare kom jag ut med en Smultron-Loka som jag räckte över till henne. Återigen ett stort leende och ett tack. Jag tyckte ändå att hon såg lite nedstämd ut så jag frågade om det var bra och hon svarade att – jo, det var bra. Trots det svaret kunde jag inte bara låta henne sitta där med en tom bägare på en ort där det såg ut som en neutronbomb briserat. Jag tömde mina fickor på alla de mynt som låg och skvalpade längst där nere och la i bägaren, sen gled jag med handen över hennes arm lite uppmuntrande och log.
Hon blev väldigt glad.
“Du är mycket snäll!” sa hon med ett stort, varmt leende. Och jag tror inte alls att det var någon fejk. Att sitta i ett totalt folktomt Mörbylånga en söndagseftermiddag med en tiggarskål känns väl mer eller mindre som ett Mission Impossible. Mycket möjligt så gjorde jag hennes dag, och det bjöd jag så gärna på. Den som tycker något annat får väl tycka det, men jag kan inte se att det skulle vara fel i att från ett överflöd ge till den som inte har. Läs Bibeln – precis vad Jesus predikade, om och om igen. Vem vill säga emot?

Men nu var det bara att ge sig iväg igen. Lång väg kvar, minst två mil, troligtvis mer. Och så slutade min mobil att fungera helt plötsligt, batteriet var slut – och jag som hade ett par samtal kvar att avverka under eftermiddagens lopp. Jag kom då på att Kastlösa, som ligger lite längre fram, har ett vandrarhem. Jag skulle ju kunna slinka in där och smygladda mobilen ett par minuter.

När jag kom fram till Kastlösa såg jag inte alls var vandrarhemmet låg. Jag irrade runt lite innan jag gav upp. Helt fräckt så tog jag av mig ryggsäcken och satte mig på en stentrappa upp till ett hus. Tog sen fram en Loka och började läsa Aftonbladet. Kommer det någon och undrar varför jag sitter där jag sitter så frågar jag bara var vandrarhemmet ligger, tänkte jag.
Ingen kom – så klart.
Efter en kvart gav jag upp, drack ur det sista, satte på mig ryggsäcken och lunkade iväg bort mot landsvägen. Först då så upptäckte jag att vandrarhemmet befann sig på andra sidan huset på vars trapp jag suttit. Jag hade alltså suttit på dess bakgård…
Så där dök jag in , bad om ursäkt för att jag redan bokat logi på annan ort och frågade om jag trots det fick ladda min mobil. Visst fick jag det.
Under tiden som den laddades så började jag prata med föreståndaren. Han var från Stockholm, jobbade tidigare med film och teater och han började berätta om sin verksamhet här på Öland och hur han ville utveckla den till en träffpunkt för filmskapare. Dan Sabel hette killen. Han bjöd mig på en dricka och…Ja, där satt vi och pratade om gemensamma bekanta under för mig kanske lite väl lång tid, för klockan tickade på. Nu hade den hunnit bli sex, och det var elva kilometer kvar till Degerhamn.
Inte bra, tänkte jag, men konstaterade att den utdragna pratstunden hade gett en välbehövlig vila till lår och fötter.
Jag reste på mig, tog farväl, satte ånyo på mig ryggsäcken och lufsade iväg.

Men nu skulle det bli riktigt tajt om jag skulle komma fram innan det blev mörkt. Bäst att dra på ordentligt, tänkte jag. Det lutade åt att det här skulle bli ett par riktigt tuffa timmar.
Det var dock en farhåga som var helt obefogad, för så fort som jag kom utanför Kastlösa och tog in på vägen mot Degerhamn som går längs havet så släppte allt sådant. Oro över eventuell sen ankomst, ont i fötterna, stelhet, irritation, svårmodighet, ja vad som – allt formligen rann av mig på bara ett par sekunder.
För att helt oförberedd få se detta fantastiska landskap breda ut sig framför mig i denna inledande skymningstimme var snudd på chockerande. Det var helt överväldigande.
Vägen gick rakt söderut, konstant runt trehundra meter innanför havet men typ trettio meter högre, något som bildade ett mäktigt panorama vart jag än blickade och så var det under i stort sett hela vägen in till Degerhamn.
Solen stod till en början lågt på himlen för att sen gå ner under horisonten, något som bildade en blodröd rand i öster längs havet som i sin tur färgades rött, de låglänta fälten hade som namnet antyder en så pass låg vegetation att synfältet var kilometerlångt i alla riktningar, en liten måne växte sig för var minut allt starkare på himlen, flyttfågelsträck flög precis över mig i sin karakteristiska v-form medans andra fåglar kacklade och tjattrade på fälten och i buskarna som jag passerade.
Jag stannade ideligen upp för att fotografera detta spektakel som utspelade sig framför mig, något som skapade ännu ett problem, för om jag redan var sent ute så blev det inte bli bättre av att jag stannade upp och tog ett kort var femtionde meter. Men det spelade egentligen ingen roll alls.
För nu ville jag helt enkelt inte längre komma fram.
11 timmar efter att jag gav mig av gick jag där på vägen i halvmörkret och bara njöt av varje sekund av denna underbara kvällsvandring. Det här var utan tvekan den vackraste kväll jag sett på åratal.
Mot slutet blev det nästan helt mörkt. Hade det inte varit för tredjedelsmånen på himlen så hade det mot slutet varit helt becksvart. Långsamt, bit för bit, började så stjärnhimlen titta fram. Till slut kände jag det som att det var en miljon stjärnor som strålade som en miljon juveler på ett gigantiskt svart sidentyg och allt svävade ovanför mig.
Och överallt runt mig dessa tjattrande och pladdrande nu osynliga fåglar helt uppfyllda av förberedelserna för färden söderut.
Det här var inget annat än ren magi.
Och då slog det mig.
Vad är det för mening med att jaga pengar som man ändå aldrig får, känna sig kränkt, gnälla över det och detta, tjafsa med omgivningen för att man tycker sig ha blivit trampad på tårna, känna sig missnöjd över livet i stort eller bara gå omkring och gnälla i största allmänhet.
Vi har ju hela universums prakt och skönhet precis framför oss!
Allt finns ju här serverat på ett silverfat, vi har ju redan allt som vi behöver, i överflöd dessutom!

Långsamt lunkande med ett sinne som tillfälligt befann sig på en högre nivå kom jag till slut, efter trettiofem kilometers vandring, i sena kvällen fram till Degerhamns Brukshotell. Nyckeln var fasttejpad på dörren i ett kuvert, och det var bara att gå upp på rummet,kasta sig i duschen, byta om och…
Där kom så en riktig anti-klimax. Brukshotellet hade ingen tekokare! Vare sig uppe på rummet eller i samlingslokalen där nere.
Att avsluta kvällen utan en kanna te kändes väl…så där…
Men det fick väl gå för den här gången då, jag hade ju alldeles innan fått en insikt om universums oändliga skönhet, då kunde jag väl klara mig utan te den kvällen åtminstone….

Den sena timmen kombinerat med en lååång vandring gjorde att jag slocknade så fort jag la mig för att vila på sängen.

Arton kilometer kvar, sen är jag framme vid målet.

ÖLANDSVANDRINGEN Etapp 6 och epilog.

Så var det dags för den sista etappen.
Finalen på en knapp vecka som börjat i onsdags och som nu skulle avslutas.
Arton kilometer från Degerhamn ner till Ölands Södra Udde var det sista som skulle avverkas för att få projektet i hamn.
Först en frukost på Brukshotellet, sen iväg för att få det gjort.
Efter bara ett par hundra meter på väg mot väg 136 som skulle ta mig söderut stod en träskylt vid sidan av vägen som pekade rakt in i ett buskage. Det gick att skönja något nertrampat som man skulle kunna tolka som en stig. “Linnés stig” stod det på den. Jag kollade kartan och, jodå den stod utmärkt och det skulle vara en liten genare på väg mot stora, så den gled jag in på.
Inget märkvärdigt, ändå en lite fantasieggande liten stig längs lämningar av arbetsplatser från svunna tider. Ett par par schysta foton blev det.
Väl uppe på vägen såg jag på skylten att sträckan till södra udden var tre kilometer längre än vad jag först skissat på.
Inga problem – jag skulle ändå vara där till runt halv tre, sen skulle min buss tillbaka gå prick tre.
Jag hade i huvudet löst haft en plan som gick ut på att från udden ta tre-bussen norrut och med byten vara tillbaka i Borgholm på kvällen. Så…kanske det senare samma kväll skulle bli en repris på dagens husmans på Mormor Julias…Någon belöning måste man väl få när man har gått tvärs över hela ön på sex dar kan man ju tycka.
Så…jag pinnade på…
De trettiofem kilometrarna från dan innan satte i början små spår i låren och fotsulorna men rätt snart fick jag bra snurr på benen.
Efter några timmars gång, vid Ottenby, delade vägen på sig. Jag följde den väg till vilken det på skylten stod Ölands Södra Udde 4.
Fyra kilometer kvar på denna vandring! Nu fick jag ha hur mycket skoskav som helst, nu ville jag bara njuta av det allra sista, inget annat.
Och nog njöt jag av det som öppnade sig framför mig ju längre ut på udden jag kom. Det var en strålande sol på himlen och en nästan spikrak väg söderut längs hedar, betesmarker och låglänt vegetation.
Och se där, mellan två höga träd så såg jag plötsligt, ett par kilometer bort, toppen på ett fyrtorn.
Långe Jan!
För varje meter blev sen landskapet alltmer enastående. När havet så började dyka upp på båda sidor och det bara var en smal tunga av betesmarker på sidorna och Långe Jan reste sig framför mig i all sin prakt var det snudd på som att gå i en tavla.
Handen på hjärtat, jag hade på förhand ingen aning om att jag skulle möta det slående vackra landskap som jag fick göra. Visst, det var optimala förutsättningar med sol och snudd på vindstilla, men det här var ändå något alldeles extra.
Kort senare var jag framme!
Till min förvåning så visade sig Ölands sydspets vara något helt annat än den norra. Museum, restaurant, ett fyrtorn som det gick att gå upp till toppen ja till och med ett konstgalleri men framför allt ganska mycket människor även fast det var en simpel måndag eftermiddag i september. Senare fick jag höra att platsen är ett mecka för fågelskådare, och det var också de som utgjorde merparten av folk där.
Jag hade under dagen gått med en stadig hastighet och kommit fram runt en halvtimme innan bussens avgång, så det fanns tid till lite ceremonier och kanske en dricka på restaurangen att ta med.
Jag lade ifrån mig ryggsäcken, vid en bänkfast och begav mig mot sydligast tänkbara sten för att där gå ner på knä och symboliskt doppa handen i vattnet som jag hade gjort på norrsidan.
Då kom eftermiddagens första antiklimax – det går inte att gå ner till yttersta spetsen! Den är avspärrad för fåglarnas och sälarnas skull.
Självklart, all respekt för det beslutet, men det anslaget och staketet var inte den syn som jag hade förväntat mig.
Men gick det inte att gå allra längst ner så fick det väl bli nästan då. Jag gick iväg tjugo meter längs staketet åt öster tills jag kom ner till vattnet. Där doppade jag ner min högerhand. Inte på Ölands sydspets – men så långt söderut som jag kunde komma. Gott nog. Allt förevigat på min i-pad.
Jag gick in på restaurangen – som är öppen sex månader om året! – och frågade damen i kassan var busshållplatsen ligger.
Och här har vi då antiklimax nummer två på en kvart.
“Bussen? Men då måste du ju ringa och beställa den två timmar i förväg. Har du gjort det?”
Nej det hade jag ju förstås inte gjort för jag visste inte ens om att det är så man gör på Öland. Och där sprack det med Borgholm och Mormor Julias, för det var ju sista bussen för dan som jag missat…
Men, tänkte jag, då är det ingen orsak till att stressa längre. jag beslöt mig för att i godan ro äta lunch på uteserveringen och ta tillfället i akt att inte bara njuta av känslan komma till utan även känslan att befinna mig Ölands Södra Udde.
Och det var precis vad jag gjorde. Det var riktigt skönt att sätta sig på en stol och bara njuta av den sanslösa omgivning som jag bjöds på.
Vad skulle jag göra nu då när jag hade missat bussen? Tja, att ta in på Ottenbys vandrarhem fyra kilometer därifrån var ju ett inte helt tokigt alternativ och sen i lugn och ro följande dag ta sig till Kalmar för flyget hem.
För hundrafemtioelfte gången under en vecka satte jag på mig ryggan och gled iväg mot vägen, nu bort från udden och tillbaka norrut.
Efter runt femtio meter på bilvägen hörde jag ett brummande från en pick-up bakom mig. Instinktivt satte jag upp en liftartumme och…jo då, han stannade. När jag slängde in ryggan i bakluckan såg jag att det lågmen massa tavlor där. Jodå, det var samma gubbe som just då hade utställning på uddens galleri. Han bodde på vandrarhemmet också så det passade ju perfekt.
Erik, som han hette, körde mig ända fram. Jag checkade in, slängde ifrån mig prylarna på rummet och gick till köket för att koka lite eftermiddagste. Erik dök snart upp han med.
Det blev en hel del roligt snack i matsalen under eftermiddan och kvällen. Bland annat misstänkte jag när Erik sa att han var från Nora att han var kompis med Ted Ström, mannen som skrev texten till vår låt Jag Reser Mig Igen.
Och det var han!
Fler personer kom in i samtalet under kvällens gång till ganska sen timme. Det blev en klart angenäm final på dagen.
Nerkrupen i sängen, innan jag skulle somna in, så kollade jag bilderna tagna tidigare under dagen.
Då kom antiklimax nummer tre.
De tre foton som jag trodde mig om att ha knäppt när jag doppade handen i vattnet vid södra spetsen fanns bara inte på min i-pad. Som ni förstår så är det lite klumpigt att ha en hand i havet, hålla i en i-pad med den andra och på något sätt samtidigt ta kort. Fina helst också…Den här gången måste jag ha missat slutarknappen och tryckt bredvid.
Så…även om jag inte har några bevis får ni tro på att jag säger att det var precis så som det gick till…
Som en sista surpris så stötte jag vid frukosten på Uffe Johansson, min gamle jobbarkompis från Tomteboda. Tjugotvå år var det sen senast och så möts vi igen på Ölands södra udde!
Strax efter avgick bussen mot Kalmar där flygmaskinen hem stod och väntade…
Det här var en vecka som jag (såvida jag inte blir dement) kommer att minnas för resten av livet. Hade jag jobbat i stället för att vara ledig under de här dagarna så hade jag nog två veckor senare inte kommit i håg en siffra av vad som hänt under den tiden.
Ja, det kom verkligen att landa i en riktigt lyckad vecka, exempelvis hade jag en sanslös tur med vädret. Inte en droppe regn under hela vägen. En timme efter att jag kommit fram till Långe Jan så försvann solen bakom mörka moln och det började strila ordentligt. Det var som om det var meningen att jag skulle ha en vandring i solen.
Jag minns att 2011, när jag gick tvärs över Gotland, från Fårö fyr ner till Hoburgsgubben, så kände jag en liten besvikelse när jag kom fram. Den gången hade jag laddat i sju månader för vandringen efter ett misslyckat försök hösten innan. När jag väl kom fram till målet och slutfört det som jag så länge skissat på så var det bara ett – jaha.
Naturligtvis var det inte bara ett “jaha” för jag har massor med fina minnen från den ganska strapatsrika färden och jag kom under den vandringen att träffa människor som jag har kontakt med än i dag. Självklart var det en riktig höjdargrej att ha fullbordat den grejen, men känslan när jag kom fram var ändå inte en känsla av triumf som man skulle ha kunnat tro.
“Var det inte mer än så här” – så ungefär kändes det inombords..
MEN – så blev det inte den här gången.
Jag tror att en viktig skillnad var att jag stannade kvar på plats och sög på karamellen av vad jag just genomfört. Jag pratade med nyfunna vänner, berättade om vad jag hade gjort och fick en hel del feedback.
Jag gav mig själv möjlighet att känna mig nöjd med mig att ha genomfört mitt projekt.
2011 vid Hoburgsgubben, en tisdag runt tolv i slutet av april, fanns det inte EN enda människa förutom jag själv. Jag gick tillbaka till Burgsvik, tog bussen till färjan och samma kväll var jag hemma igen. Onekligen lite avslaget.
Det blev en annan situation den här gången. Helt klart var det ett riktigt trevligt avslut på vandringen, till stor del tror jag att det berodde på att jag missade bussen och i stället på plats ledigt och avspänt lutade mig tillbaka och bara njöt av det som var.
Som en nerbantad sammanfattning av de här sex dagarna kan jag säga att jag fysiskt kände mig allt starkare för var dag som gick. Visst, skavsår på fötterna var ju retligt, men det gick ändå att hantera, men konditionsmässigt gick formkurvan bara uppåt.
Vackrare och vackrare, blev det också ju längre söderut som jag kom, ja det blev till sist en rent ut sagt frapperande skönhet i landakapet. Det magiska inslaget i omgivningen runt mig växte även det dag för dag för att kulminera i något helt enastående under de sista tjugofyra timmarna.
Det blev bara bättre och bättre ju längre veckan led!
Men allting har ett slut, så ock det här äventyret, och med det även den här berättelsen.
En sak tror jag mig dock veta efter denna vecka.
Gud finns – och han bor på södra Öland.

Popularity: 22% [?]

2 Comments »

  1. Eva said,

    09.25.15 at 6:05 pm

    Vilken fantastisk berättelse!jag kan nästa se framför mig vägen och skönheten. Får en känsla av storslagenhet. Alldeles rätt tänkt och gjort när det gällde den där rom tjejen.
    Mycket välskrivet!

  2. Lena Wärmé said,

    09.25.15 at 9:15 pm

    UNDERBAR berättelse ! Tack !!! Jag log hela tiden jag läste den ! Gripande med strutsen som blev så ledsen och frustrerad. Hemskt alltihop att han fick se att man tog äggen.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Bad Behavior has blocked 473 access attempts in the last 7 days.