1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

01.13.15

Mars 2003 Radioprataren och hans entusiastiska lyssnare möts.

Posted in Min blogg at 6:21 pm

Livet kan onekligen ibland bjuda oss människor på märkliga scenarier, då och då blir det skådespel som trotsar allt det som man i sin vildaste fantasi skulle kunna tota ihop själv. För att använda en sliten klyscha – rätt vad det är så överträffar verkligheten dikten, och ofta sker det när vi minst anar det.

Innan jag går vidare i berättelsen vill jag understryka att 2003 var skivmarknaden väsensskild mot hur den är i dag. Försäljningen av CD kontra vinyl vad det gäller nyproduktion var kanske runt 99,5% för CD mot 0,5% för vinyl. Det har ju svängt en hel del sen dess, men 2003, ett antal år innan Spotify, var CDns ställning gentemot LP-skivan förkrossande stark.
Det måste man ha i bakhuvudet när man läser den här berättelsen.

Det året blev jag intervjuad av en reporter för ett radioprogam. Jag fick som vanligt enklare frågor angående vinylens ställning och status. Ofta blir det generella frågor som det är svårt att ge några direkta svar på, men det är bara att göra så gott det går. Frågor typ “vad tror du om vinylens framtid?” går det ju bara att ge svepande svar på. På frågan vad vi i butiken sålde mest av var det dock lätt att helt sanningsenligt svara som det är – att vi säljer ungefär lika mycket vinyl som vi säljer CD.
2003 hade de flesta skivbutiker i Stockholm inget eller ett högst blygsamt sortiment av vinyl medans vi satsade ordentligt på det. Svaret blev då så klart lite vinklat när just jag fick den frågan. Nu rörde det sig ju inte om en marknadsundersökning utan om ett kulturprogram i radion. En annan skivaffär här i Stockholm hade svarat något annat, nu var det jag som fick frågan, och då blev det som det blev.

Ett par dagar senare så står jag i min butik en söndageftermiddag. Vi har fullt med folk, både stammisar och nya ansikten. En del är där för att köpa, några för att sälja och en del är mest bara nyfikna. Jag har valt ut något öronskönt på skivspelaren och, jo, det är en allmänt sjysst stämning i butiken.
Nånting fångar ändå lite subtilt min uppmärksamhet. En kille på runt fyrtio som jag inte kan minnas att jag sett tidigare bläddrar sig ivrigt igenom nyinkommetbackarna alldeles intill disken. Han tittar i ett par sekunder på varje enskild platta, och ett stort leende färgar hans ansikte innan han med en huvudskakning och ett än större leende placerar tillbaka skivan. Proceduren upprepas om och om igen, skiva efter skiva. Efter ett tag så börjar det komma enstaka kommentarer som “Ojojoj! Ojojoj! Vilka priser!” och “Wow! Man sitter ju på en skatt!”
Jag får intrycket av att han känner att jag snappar upp det han säger och att det är just det han är ute efter, som om han försöker fånga in min uppmärksamhet. Troligtvis vill han snacka med mig om nåt.
Jag börjar befara att det inom kort kan dyka upp en halvknepig konversation.
Där fick jag så rätt så…

Efter ungefär tio minuter så tittade killen upp och pockade, med ett brett leende på läpparna, på min uppmärksamhet.
“Du! Om jag skulle sälja alla mina vinylplattor till dig, hur mycket skulle du betala mig för det?” sa han med klar och tydlig röst.
“Suck”, tänkte jag. “Är vi där nu igen…”
Långsamt och sävligt svarade jag:”Tja, det har ju lite med att göra vilka skivor det är som du har.”
Svaret kom som ett piskrapp. “Jag har allt! Rubbet!”
Hoppsan! tänkte jag! Han har allt. Det skulle i så fall betyda mer än vad Sveriges Radio har i sina arkiv. Nja…
Jag fann det klokt i att dämpa hans iver lite grann innan det hela skulle braka iväg helt åt skogen.
“Jaa..” sa jag lite trevande, “du får ju till att börja med tänka på att majoriteten av den vinyl som finns kanske inte är så intressant…man kan säga att mycket av det som vi erbjuds om dagarna här i butiken inte har något större värde, men…”
Längre än så kom jag inte.
“Johoodå!!! Det har det visst det!!!” bröt mannen av bestämt med ett leende så fullt av oförfalskat självförtroende att det formligen rann ner från hans läppar och kinder. “Det trodde jag du visste. Det säljs ju mer vinyl än någonsin just nu!” basunerade han ut för mig och hela övriga butiken. “Folk är ju som TOKIGA i vinyl i dag!!!”
Jaha…Mer än någonsin???!
Det skulle alltså ha sålts mer vinyl år 2003 än på 70- och 80-talet…?
Jag tillät mig att tvivla både en och två gånger på det han sa.
Men nu började jag bli lite irriterad. Skulle den här vetabästaren få klampa in i mitt vardagsrum, och tala om för mig hur marknaden ser ut för det som jag jobbar med sju dar i veckan ser ut? Inte en chans! Det var bara att slå tillbaka.
“Men det stämmer ju inte” kontrade jag med en bestämd och lätt infekterad ton.
Längre än så kom jag inte den gången heller.
“Jooodå!” kom det blixtsnabba svaret, parat med, om möjligt, ett ännu större leende än tidigare. “Vet du inte om det?” fortsatte han.
“Men snälla, det har du väl ändå fått om bakfoten” svarade jag med en ton som jag tyckte sa allt vad jag ansåg om snubbens attityd och det fria babblandet i nattmössan. Samtidigt kunde jag inte låta bli att undra över var han hade fått allt det där ifrån?
Mannen tog dock bara ännu mer kraft till sig. Nu var det hans tur att bli lite irriterad och han började gå igång ordentligt.
“Du…om du nu inte vet om det så kan jag tala om det för dig” Han tittade upp och stirrade mig rakt in i ögonen, gjorde en konstpaus på två sekunder.
“För kidsen är det bara vinyl som gäller nu! Det finns inte unge som köper CD idag!”
Jaha…det säger han…
Han tittade på mig med en lätt road min och skakade lätt på huvudet.
“Menar du att inte vet det? Det var jättekonstigt – du har ju en skivbutik ju.”
När han sade den meningen så hade leendet och självbelåtenheten tagit sig nästan parodiska proportioner.
Långsamt började det gå upp för mig – killen står och hånler rakt upp i ansiktet på mig. Han är helt övertygad om att det är han som har rätt och att jag har fel. Han tror sig kunna skivmarknaden in i detalj och han är närmast förbryllad över att det verkar som om jag inte vet nånting.
Nu var alla diplomatiska klyschor som att kunden alltid har rätt som bortblåsta, det enda jag ville var att trycka till stollen. Riktigt ordentligt dessutom.
“Men så är det väl ändå inte, det borde väl jag om någon veta. Ja – jag jobbar med det här hela dagarna och jag om någon skulle väl veta om det är så eller inte. Men – var har du fått allt det här ifrån?
Hans svar dröjde i ungefär en halv sekund:
Killen stirrade på nytt takt in i mina ögon med ett gigantiskt hånleende på läpparna – sen släppte han bomben.
“Det var en kille på radio häromdan som pratade om skivbranschen – och han sa att det idag säljs LIKA MYCKET VINYL SOM CD!!!”
Det tog ett par sekunder, sen hade jag fått bilden klar för mig. Där gick också ridån ner och jag blev moltyst. Jag kände det nästan som om jag hallucinerade, som om någon hade lagt LSD i mitt morgonkaffe.
Mannen som stod framför mig hade alltså hört MIG på radion när jag pratade om vinylens ställning i MIN butik. Sen drog han slutsatsen att det jag sa om vår verksamhet gällde alla skivbutiker i hela världen. (Ungefär som att man skulle läsa ett reportage om bilar från en Rolls Royce-affär och sen tro att det är den enda bilen som säljs på hela jordklotet.)
Och av alla skivbutiker i hela denna stad så kom han in till just mig för att prata om det.
Killen stod alltså och mästrade mig med mina egna ord som argument, helt ovetandes om att det var “oraklet” själv som han stod och hånflinade åt.
Vad säger man i en sån situation?
Ingenting såklart. Om något tyckte jag synd om honom, egentligen menade han inte något ont alls. Tvärtom. Han hade hamnat i ett tillstånd av eufori efter att ha hört mig radiosnacka om den härliga gamla vinylen. Äntligen, efter ett drygt decennium i mörker, hade den kommit tillbaka. Han visste inte till sig av lycka och någon måste han ju ventilera det med.
Jag knep alltså igen truten och började plocka med något bakom disken bara för att få slut på monologen. Killen tröttnade på mig, uppenbarligen kom han inte in i avsikt att sälja sin “monumentala” skivsamling för det nämndes överhuvudtaget inte mer. Han ville nog bara ha en ingång för att med någon kunna bolla den här fantastiska grejen han hade hört någon på radion prata om. Efter att ha avslutat med ytterligare några fullkomligt ovidkommande fraser gick han sin väg rak i ryggen, förmodligen väldigt nöjd med att ha kunnat berätta för mig hur “skivbranschen av idag” ligger till. Han såg riktigt stolt ut.

Visst, tiden har fått skivmarknaden att gå i den riktning som den här mega-entusiasten ville ha den till – och jag är förste gubbe att göra vågen för det – men 2003 fanns det bara små, små tecken som man med god vilja kunde tolka som att vinylskivan i framtiden kanske skulle få en revival.
Men för min del fick den här killen gärna tro att världen såg ut precis som han hade bestämt sig för att den ser ut, det blev ju onekligen en klart dråplig historia av det hela.

Popularity: 19% [?]

5 Comments »

  1. Eva said,

    01.13.15 at 7:19 pm

    Kul historia. Lyssnar just nu på The Essential Elvis som jag köpte hos dig på min nya retro spelare.

  2. Lars Lundin said,

    01.13.15 at 8:06 pm

    Det är bara idioter som är helt säkra när dom vet något.

    Är du säker på det?

    Helt säker.

  3. Lena Wärmé said,

    01.13.15 at 10:09 pm

    Ja, verkligen en dråplig historia och nästan också litet gripande !

  4. Lennart Wrigholm said,

    01.13.15 at 10:41 pm

    Den var fantastisk, tack för den.

  5. Janos said,

    03.17.17 at 4:21 am

    Underbart, Micke! Underskatta aldrig den profetiska sprängkraften hos en klädsamt galen entusiast. :)

    Tack också till Lars Lundin för din sköna kommentar. Den snor jag.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *