01.17.15

“Han som har den här butiken, han…”…ja vad då?

Posted in Min blogg at 5:06 pm

Kvällarna är den tid på dygnet som jag tycker bäst om i butiken.

Någonstans runt åtta börjar det märkas. Stressen avtar, trafiken på gatan minskar markant, strömmen av människor som kommer förbi för att sälja börjar avta för att nästan helt avstanna, folk inne i butiken är inte längre egentligen på väg någon annanstans utan har kommit målmedvetet och tar sig rejält med tid för att gå runt och botanisera. Ett behagligt lugn sprider sig över lokalen.

När jag under det ljusa halvåret just på kvällen sitter bakom disken i min butik så är dörren mot gatan oftast öppen då den glesa trafiken inte stör nämnvärt. Jag har det så dels för att det faktiskt ramlar in mer folk in i affären med en öppen dörr men även för att det på något sätt ökar kontakten med livet utanför. Ofrånkomligen blir det att man hör väldigt väl vad som sägs utanför från förbipasserande folk som pratar om i stort sett allt tänkbart. Det kan vara snack om fotboll, musik, sex och ja…vad som helst! Pratet från de som inte bara går förbi utan stannar till och tittar in i skylten alldeles vid dörren hörs självfallet väldigt bra. Ofta rör det sig då, av naturliga skäl, om min butik som de just står och tittar in i.
Lyckligtvis så är det nästan alltid rent ut sagt översvallande positiva ordval. Ganska ofta har jag fullt sjå med att bara titta rakt fram och låtsas som att jag inte har hört ett ord. Ibland tycker jag att det är närmast genant med alla de fina utläggningar som jag får höra – utan att de som säger det inser att jag hör vartenda ord. Okej, då och då går det så långt att jag kan känna mig som en apa i en bur på Skansen med folk som tittar in och berättar för sina bekanta eller släktingar från Östersund eller Uddevalla att “Det är han som sitter därinne som jag har pratat så mycket om!”. Med svaret “Jaha, är det så där han ser ut!”
Men det är smällar, välmenta sådana som man får ta.
Den lilla modellen av butiken, tillverkad av min syster Ewa, som står i skylten drar också till sig mycket uppmärksamhet. Fortfarande så stannar det till folk säkert var tionde minut för att peka och titta på skåpet med miniatyren i. Kommentarerna då är nästan helt uteslutande fullkomligt lyriska.
“Titta! Titta! Men vem har byggt den! Vilket otroligt jobb!” brukar det låta från gatan från de som just har upptäckt modellen.

Sen finns det varianter som “Kolla killen där inne – han har inget liv. Han har suttit där inne dag och natt sen Eldkvarn brann!” och liknande.
Det sägs dock aldrig på ett elakt sätt utan mest i en närmast förundrad ton.
Generellt är det dock nästan uteslutande väldigt snälla ord som jag får höra, om butiken, skåpet i skyltfönstret och om mig själv. Många gånger har jag tänkt att det kanske till och med är mer än jag förtjänar.

Men så en julikväll för ett par år sedan hände något som inte hade hänt tidigare. Jag var, för ovanlighetens skull, helt ensam i butiken. Det var runt elva, jag pysslade med att prismärka skivor och lyssna på soft favoritmusik. Jag njöt av livet på ett anspråkslöst sätt som man kan göra när allt bara känns helt ok.
Men så mitt i plockandet och lyssnandet så hör jag några röster utifrån, vänder på huvudet och ser att några grabbar runt trettio står och tittar in i mitt skyltfönster. Men i stället för de vanliga utläggningarna så blev det ett annat ordval. En av killarna säger med hög röst, förmodligen utan en tanke på att någon annan än killarna i det egna gänget kunde höra vad han sa:
“Det här är en jävligt bra affär! Men han som har den, han är ju bara HELT DUM I HUVET!”

Va!

Jag höll på att ramla baklänges!
Var det mig han pratade om? Och vem var det som sa det?
Det är ju inte varje dag i det vuxna livet som man får höra sådana beskrivningar av ens person så självklart reagerade jag som om jag fått en iskall hink hälld över huvudet på mig. Långsamt tittade jag bort mot fönstret för att få en aning om vem det kunde röra sig om, men de hade redan förflyttat sig bortåt.
Jag väntade ett par sekunder, sen tassade jag bort mot dörren och tittade a-n-i-n-g-e-n-s försynt ut till höger, men gänget hade redan börjat gå iväg ner längs gatan så jag hade inte en chans att se vilka det hade kunnat vara. En impuls fick mig att nästan springa efter och fråga vem av dem som hade yttrat åsikter om min person. Nu gjorde jag inte det – och så gick det med det.

Tro det eller ej, jag tyckte att alltihopa bara var väldigt dråpligt. Inga träd tillåts växa till himlen, ingen blir älskad av alla, och efter alla trevliga ord som jag under åren i smyg har hört från folk ute på gatan var det nästan bara uppfriskande med något diametralt motsatt. Någon balans får det nog ändå vara…Gör man alla människor nöjda och glada så är man nog mest bara fjäskande och inställsam.
Men ändå – ett litet sting i hjärtat kände jag. Snubben var uppenbarligen en stammis för han kände ju till affären och berömde den, men dissade mig ändå totalt…Vem av alla de som då och då går in i butiken var det? Och vad hade jag gjort för att få honom att tycka sådär? Hade jag nobbat ett inköp, inte gett honom tillräckligt bra mängdrabatt eller vid något tillfälle haffat honom för snatteri?
Äh, skit samma, jag tyckte faktiskt att det var en ganska rolig händelse…Ibland mår man bara bra av att skakas om lite grann.

Micke

Popularity: 44% [?]

01.13.15

Radiorösten och hans entusiastiska lyssnare möts.

Posted in Min blogg at 6:21 pm

Livet kan ibland onekligen bjuda oss människor på dråpliga scenarier, då och då blir det sådana som trotsar allt det som man själv skulle kunna tota ihop. För att använda en sliten klyscha, rätt vad det är så överträffar verkligheten dikten, och det sker när vi minst anar det.

Innan jag går in på berättelsen som utspelade sig för drygt tio år sen vill jag klargöra att skivmarknaden runt 2003 var väsensskild mot hur den är i dag. Försäljningen av CD kontra vinyl, vad det gäller nyproduktion, var kanske runt 99,5% för CD mot 0,5% för vinyl. Det har ju svängt rejält sedan dess, men vid den tidpunkten, ett antal år innan Spotify, så var CDns ställning gentemot LP-skivan förkrossande stark.
Det är det som man måste ha i bakhuvudet när man läser den här lilla berättelsen.

Runt 2003 blev jag intervjuad av en reporter för ett radioprogam. Jag fick i vanlig ordning enklare frågor angående vinylens aktuella ställning och status. På frågan vad vi sålde mest av svarade jag att vi säljer ungefär lika mycket vinyl som vi säljer CD.
Inget konstigt med det då vinylen från start betonats lika mycket som CD i affären. 2003 hade de flesta skivbutiker i Stockholm inget eller ett högst blygsamt sortiment av vinyl medans vi satsade ordentligt på det. Svaret blev självfallet lite vinklat när just jag fick den frågan. Nu rörde det sig ju inte om en marknadsundersökning utan om ett kulturprogram i radion. En annan skivaffär här i Stockholm hade självfallet kunnat svarat något annat, nu var det jag som fick frågan.

Ett par dagar senare så står jag i min butik en härlig, solig söndageftermiddag. Fullt med folk, både stammisar och nya ansikten. En del är där för att köpa andra för att sälja. Det strömmar ut sjyst musik ur högtalarna och det är en allmänt behaglig stämning i butiken.
Jag noterar att en kille som jag inte hade sett tidigare entusiastiskt bläddrar sig igenom backarna med de nyinkomna skivorna som står alldeles intill disken. Han tittar noggrant på varje enskild platta, och ett stort leende färgar hans ansikte innan han med en huvudskakning och ett än större leende placerar tillbaka skivan. Proceduren upprepas om och om igen, skiva efter skiva. Efter ett tag så börjar det komma enstaka kommentarer som “Ojojoj! Ojojoj! Vilka priser! Man sitter ju på en skatt!”
Jag fick känslan av att han var fullt medveten om att jag, då jag stod alldeles intill, snappade upp allt som han sa. Det kändes som ett försök till att inleda en dialog.
Något sa mig att det inom kort skulle kunna dyka upp en rätt så knepig konversation. Det gjorde det också.

Efter ungefär tio minuter så tittade han upp och pockade, med ett brett leende på läpparna, på min uppmärksamhet.
“Du! Om jag skulle sälja alla mina vinylplattor till dig, hur mycket skulle du betala mig för det?” sa han med klar och tydlig röst.
“Suck”, tänkte jag och svarade sävligt “Tja, det beror ju såklart på vilka skivor det är som du har.”
Svaret kom som ett piskrapp. “Jag har allt! Rubbet!”
Hoppsan! tänkte jag! Han har allt. Det skulle i så fall betyda mer än vad Sveriges Radio har i sina arkiv. Nja…
Jag fann det klokt i att dämpa hans iver lite grann innan det hela skulle sticka iväg alldeles för långt.
“Jaa..” sa jag lite trevande, “du får ju till att börja med tänka på att majoriteten av den som vinyl finns kanske inte är så intressant…man kan nog säga att mycket av det som vi erbjuds om dagarna kanske inte har något större värde, men”
Längre än så kom jag inte.
“Johoodå!!! Det har det visst det!!!” bröt mannen av bestämt med ett stort leende så fullt av oförfalskat självförtroende att det formligen rann ner från hans läppar och kinder. “Vet du inte om det? Det säljs ju mer vinyl än någonsin just nu!” basunerade han ut för mig och hela övriga butiken. “Folk är ju som TOKIGA i vinyl i dag!!!”
Det säljs mer vinyl än någonsin???!
Det skulle alltså ha sålts mer vinyl år 2003 än på 70- och 80-talet…?
Jag tillät mig att tvivla en smula på det som han sa.
Men nu började jag bli lite irriterad. Skulle den här vetabästaren få komma in på mitt eget ställe, in i mitt vardagsrum, och tala om för mig hur marknaden för det som jag jobbar med ser ut? Inte en chans! Han hade tagit ett steg för långt framåt. Det var dags att slå tillbaka.
“Men det stämmer ju inte!” svarade jag med en bestämd och lätt infekterad ton.
Längre än så kom jag inte den gången heller.
“Jooodå!” kom det blixtsnabba svaret, parat med, om möjligt, ett ännu större leende än tidigare. “Vet du inte om det?” fortsatte han.
“Men snälla, det har du väl ändå fått om bakfoten” svarade jag med en ton som jag tyckte sa allt vad jag tyckte om snubbens attityd och det fria babblandet i nattmössan. Jag kunde ändå inte låta bli att undra över var han hade fått allt det där ifrån?
Mannen tog dock bara ännu mer kraft till sig och nu började han gå igång ordentligt.
“Du…om du inte vet om det så ska jag tala om för dig en sak.” Här tittade han upp på mig, stirrade rakt in i mina ögon, gjorde en konstpaus på två sekunder innan han släppte bomben. “Det säljs lika mycket vinyl idag som det säljs CD!!!”
När han sade den meningen så hade leendet och självbelåtenheten tagit sig nästan parodiska proportioner.
Då insåg jag – killen står och hånler rakt upp i ansiktet på mig. Han är helt övertygad om att han har rätt, och att jag har fel. Han vet precis hur skivmarknaden ser ut och jag vet absolut ingenting.
Vid det här laget var alla diplomatiska klyschor som att kunden alltid har rätt som bortblåsta, nu ville jag bara trycka till stollen ordentligt. Riktigt ordentligt dessutom.
“Men så är det ju inte, det borde väl ändå jag veta. Jag jobbar ju med det här hela dagarna!”
Hans svar dröjde i ungefär en halv sekund:
“Du menar att du inte vet om det? Det var ju verkligen konstigt att du inte har märkt det om du driver en skivbutik! Men då så, då ska jag berätta för dig hur det ligger till.” Ny konstpaus och nytt stirrande in i mina ögon. “Det var faktiskt en kille på radio häromdan som pratade om skivbranschen, och han berättade att det nuförtiden säljs LIKA MYCKET VINYL SOM CD!!!”
I det ögonblicket gick ridån ner och där blev jag tyst. Jag kände det nästan som om jag hallucinerade, som om någon hade lagt LSD i mitt morgonkaffe.
Mannen som stod framför mig hade alltså hört MIG på radion när jag pratade om vinylens ställning i MIN butik. Sen drog han slutsatsen att det jag sa om vår verksamhet gällde alla skivbutiker i hela världen. (Ungefär som att man skulle läsa ett reportage om bilar från en Rolls Royce-affär och sen tro att det är den enda bilen som säljs på hela jordklotet.)
Och så av alla skivbutiker i hela denna stad så kom han till mig för att prata om det.
Killen stod alltså och mästrade mig med mina egna ord som argument, helt ovetandes om att det var “oraklet” själv som han stod och hånflinade åt.
Vad säger man då?
Ingenting såklart. Jag tyckte närmast synd om honom, egentligen menade han inte något ont alls. Han hade bara hamnat i ett tillstånd av eufori efter att ha hört mig radiosnacka om den härliga gamla vinylen. Äntligen, efter ett drygt decennium i mörker, hade den kommit tillbaka och någon måste han ju ventilera det med.
Så jag knep igen truten och började plocka med något bara för att få slut på monologen. Killen tröttnade på mig, uppenbarligen kom han inte in i avsikt att sälja sin “monumentala” skivsamling för det nämndes överhuvudtaget inte mer. Han ville nog bara ha en ingång för att kunna få bolla den här fantastiska grejen han hade hört någon på radion prata om. Efter att ha avslutat med ytterligare några ovidkommande fraser gick han sin väg rak i ryggen efter att ha berättat för mig hur “skivbranschen av idag” ligger till. Han såg riktigt stolt ut.

Visst, tiden har fått skivmarknaden att gå i den riktning som den här entusiasten ville ha den till – och jag är den förste att vara glad för det – men 2003 fanns det bara små, små tecken som om möjligt gick att tolka som att vinylskivan skulle få en revival.
Men för min del fick den här killen gärna tro att världen såg ut precis som han hade bestämt sig för att den ser ut.

Det blev ju en klart dråplig historia att berätta.

Popularity: 20% [?]

01.10.15

“Papperslappen som förstörde allt”

Posted in Min blogg at 7:54 pm

Ytterligare en berättelse från butikens förflutna.

En senvintereftermiddag 1997, under butikens första halvår, började jag känna att den där oroskänslan som under en tid snurrat runt i min mage börjat glida över till ren uppgivenhet. De första veckornas lättköpta framgångar, med försäljningen av min egen fina skivsamling och den lyckträff det var att jag öppnat fem veckor före jul, hade bytts ut mot januari/februari/mars-depression.
Månadsskiftet var redan ett par dagar gammalt och jag hade ännu inte fått ihop tillräckligt med pengar för att betala lokalhyran. För den som inte är bekant med situationen, det är ingen avundsvärd känsla. Det blev självklart inte bättre av vetskapen om att när den väl var avklarad så stod nya räkningar och fakturor i kö för att bli avprickade. När sedan, som grädde på moset, tre av fyra gubbar som kom in i butiken gjorde det för att de ville pracka på mig sina saker för att de “hade dåligt med stålar” och inte tvärtom så började motivationen rinna ur mig som diskvatten ur en ho när man drar ur proppen.
Var det här ett övergående stadium eller skulle det vara så här i framtiden också?
Jag började seriöst tvivla på att den här båten, som jag så glatt hade satt i sjön några månader tidigare, skulle kunna gå att ro iland.
Den strida strömmen av människor som ville sälja skivor, tidningar och filmer var heller inte till någon större hjälp, för att hitta någon slags balans var jag så illa piskad att strypa inköpen till ett minimum så de flesta fick surt lämna butiken i outrättat ärende.
Visst, det man vet att man blir av med inom någon dag och som dessutom gör sig snyggt på väggarna i butiken får man nog i alla lägen “gambla” med. Ett ganska glassigt parti som hade svidit rejält i plånboken hade köpts in dagen innan, men det hade helt enkelt fått vara värt det. Det rörde sig om ett tjugotal kassaskåpssäkra originalvinyl i stil med Jefferson Airplane, Grateful Dead, Moby Grape osv. När jag hade köpt in dem var jag i stort sett hemma med pengar till hyran, nu låg jag klart efter igen, men fick jag bara iväg de nyinkomna godbitarna snabbt så skulle det inte vara någon fara på taket. För att ytterligare “pusha” försäljningen var inte prislapparna alltför avskräckande. Med rätt gubbe i butiken skulle nog stor del av plattorna kunna glida iväg rätt omgående.
Sent kvällen innan hade jag satt upp dem på kortväggen i butiken på bästa tänkbara exponeringsyta. Fick jag bara hälften av dem sålda på sena eftermiddagen eller tidigt dan därpå så skulle jag kunna betala hyran på morgondagens lunch.

Ett par dagar tidigare hade gjort ett ganska stort inbyte också. En snubbe hade ramlat in med runt trehundra LP-plattor. I stort sett var det bara skräp, men jag valde ändå att förbarma mig över dem. Han fick en femma per skiva i inbyte och jag ställde ut skivorna i reabackarna för en tia styck. Det skulle nog ta tid för mig att bli av med partiet, men i långa loppet skulle det väl gå ihop sig. Det var ju trots allt ett byte, inget inköp. Jag skulle nog inte ha betalat en spänn för det han kom in med, att jag ens bytte in dem kan vi nog sätta upp på barmhärtighetskontot.

Men där satt jag alltså bakom disken, på eftermiddagen som redan börjat övergå i kväll, med en hel familj trollsländor i magen. Nu var det nödtvunget med något positivt, något som skulle få in båten på rätt kurs. Och inte om tre veckor, runt lön typ – utan nu!
Kunde inte bara någon ramla in och till sin förvåning hitta de Velvet Underground, Jefferson och Nico som jag så fint satt upp under sena kvällstimmen för att sen med en bunt skivor under armen glida fram mot kassan och artigt fråga om kassen ingår i priset?
Medan dessa stresstyrda tankar snurrade runt i skallen kom en kille runt trettio in i butiken, han morsade artigt på mig och gick sen vidare mot LP-backarna i de inre regionerna av butiken. Pliktskyldigt började jag att plocka med de grejor som låg framför mig på disken – LP, CD tidningar och filmer i travar, högar och kassar som med prislappar på sig snabbt skulle förpassas ut i butiken. Även om jag hade strypt införseln rätt duktigt fanns det ändå att ta av i överflöd. Under småpulandet kastade jag som alltid ströblickar ut i butiken för att se vad som hände där. Ytterligare någon släntrade in och några släntrade ut, men inget frånsett en tia här och en tjuga där hände.
Stilla Flyter Don hade varit en bra bakgrundsmusik just då.

Men så mitt i den loja kvällslunken hände så något som bröt av totalt. Killen som kommit med en morsning kommit in fem minuter letade rätt på en tom back under ett bord, ställde den intill kortväggen och klev upp på den.
Och vad gör han om inte plockar ner skivor som jag så omsorgsfullt hade satt upp på väggen kvällen innan! Och det var inte en eller två utan ett tiotal ex som det rörde sig om.
Det tog någon sekund innan jag riktigt fattat vidden av det scenario som just spelades upp framför mina ögon.
För där satt den ju!!!
Precis när det kändes som allra mörkast så satt den – rakt upp i krysset!!!
En snabb kalkyl av de skivor som han hade samlat ihop gav vid handen den runda summan av femtonhundra spänn. Ganska på pricken så mycket som fattades till den hyra som jag släpade med.
Be och din bön ska bli hörd står det faktiskt skrivet. En kvarnsten på runt tre ton lättades från min hals.
Snubben verkade nöjd, klev ner från backen, ställde tillbaka den under bordet och kom fram till disken.
Med behärskad ton men med illa dold belåtenhet sa jag:
“Jaha, jag ser att min herre har fått lön i dag!”. Jag kunde inte hålla tillbaka ett stort belåtet leende när jag klämde fram den frasen. All resignation hade på bara några sekunder växlat till en stor belåtenhet med tillvarons mekanismer.
“Nej, det har han inte” kom den snabba repliken, “men han har ett fint litet tillgodo-kvitto i stället.”
Och, i sin tur belåtet leende, tar karlen ur sin plånbok fram – inte den bunt sedlar som jag redan hade börjat att känna vittringen av – utan en snyggt ihopvikt bit papper som han räcker fram till mig.
Artigt men helt oförstående tog jag emot lappen och vecklade ut den. I fin textad stil med min namnteckning stod det klart och tydligt:
“Tillgodo efter inbyte – 1.500 kronor.
Allt undertecknat med min egen namnteckning.
Jag stirrade på papperslappen i total misstro.
Det här stämde ju inte alls. Fel i manuset, backa bandet tjugo sekunder tack. Det här tar vi om så det blir rätt.
Det var precis som när en naiv “sucker” blir lurad av den där klassika bondfångarleken i ett gatuhörn där man ska gissa under vilken ask som ärtan ligger. Den vid näsan dragne står ju bara och stirrar som om det han just sett helt enkelt inte kunde hända när det visar sig att ärtan inte ligger under den ask där den med all tänkbar logik borde ligga utan under den bredvid.
Samma med mig. Jag visste ju att han skulle plocka upp tre fina femhundringar som skulle få mig att på kvällen gå hem över Västerbron i triumf med en stärkt tro på Gud, Livet och Mickes för att sen för första gången på ett bra tag få sova en djup ostörd sömn.

Först då så slogs systemet där uppe i skallen på och allt blev otäckt glasklart.

Han som stod framför mig var ju den där snubben, han som hade snubblat in med trehundra skräpplattor – skivor som jag i något utslag av konflikträdsla hade förbarmat mig över – och som lämnat butiken med ett tillgodokvitto på femtonhundra spänn.
Tre dar senare kom han tillbaka med kvittot i plånboken – och rev åt sig de bästa skivorna jag fått in på nån vecka…

I mitt inre så tog jag hans lapp, rev sönder den, slängde bitarna föraktfullt i ansiktet på killen och sa åt honom att förpassa sig från lokalen illa kvickt för att sen fint och prydligt sätta tillbaka skivorna på väggen där de alldeles nyss hade suttit innan han fräckt nog hade kommit och rivit ner dem.
Men så kan man ju inte göra…

Det var ju bara att hålla god min, plussa ihop siffrorna, ta emot hans tillgodolapp, stoppa hans plattor i en plastkasse, önska honom en fortsatt trevlig kväll och tillsammans med honom se pengarna till hyran och min nattsömn flyga ut genom dörren och bort över Liljeholmsbron i den disiga marskvällen..
Men bryta ihop betalar man ju ingen hyra med. Jag bet nog bara ihop än mer den kvällen och såg till att vara kvar ytterligare några timmar för att gå igenom ännu mer av de kassar och kartonger som fanns i rummen bakom för att förhoppningsvis hitta andra LP-plattor som kunde vara åtminstone i närheten av samma klass som de han “snodde åt sig”. Ordnade det upp sig? Ja, det gjorde det uppenbarligen, jag är ju kvar än på min post idag, arton år senare!

Inbytesmannen då? Jo han var snart tillbaka i butiken. Självklart var det inte hans fel att det gick som det gick, snabbt insåg jag också att Tomas Bonn, som han heter, är en ovanligt trevlig kille. Bortsett från alla de roande, småfinurliga samtal vi har haft under årens lopp så gav han mig tidigt i butikens historia en story som jag har dragit åtskilliga gånger för de som velat lyssna på den, den om ett sanslöst dåligt tajmat tillgodokvitto.

Popularity: 18% [?]

01.06.15

Leffe Alis Farsas Motorcykel eller Hur Fel Kan Bli Rätt Och Tvärtom.

Posted in Min blogg at 4:04 pm

Här under är en historia från butiken som utspelade sig för ett par år sedan. Den är både dråplig och tankeväckande.

“Ett par flyttkartonger med lite av varje? Ja, varför inte, släng in dem bara” sa jag.
I dörröppningen stod en kille runt femtio som undrade om jag var intresserad av att kolla på lite grejer som han hade i bilen. Han var storväxt och av klädsel och tatueringar på underarmarna troligtvis en gammal MC-snubbe. Ett lite burdust utseende till trots så gav han ändå intryck av att vara en vänlig själ.

Hans primära mål var att bli av med allt han släpat med sig. Det kan ha varit en flytt, en vindsstädning eller kanske en sambo som vägrade se eländet hemma längre. Det han ville sälja bestod av en kartong med ett hundratal CD och lika många LP, och en till kartong fylld med serietidningar och diverse månadstidningar. Alltså, ungefär som det kan se ut när någon har gjort en riktig rensning.
Jag strötittade igenom CD- och LP-skivorna. AC/DC och Black Sabbath blandat med Boppers, ABBA och Rod Stewart. Tidningarna såg väl siså där intressanta ut, de gick från allmängods till skräp. Det som var okej var ändå så pass sjyst att jag tyckte att det var värt för mig att ta mig an hela klabbet. Jag gav honom ett bud som han tyckte var fair och så var den dealen avklarad.
Kvar på golvet stod sen två flyttkartonger. Det fanns ingen anledning alls till att avvakta med att slänga ut innehållet i butiken. Det var bara att öppna lådorna, ta fram prismärkaren och skrida till verket. Jag började med blaskorna.

Det lite udda den här gången var att det bland tidningarna även fanns en bunt motorcykel-magasin. Inget som gjorde mig ett mikrogram gladare, för vem skulle komma in till mig och fråga efter tidningen MC-nytt? Ingen såklart, det skulle bli pappersinsamlingen direkt. Något annat var bara inte att tänka på.
Så för att få lite svängrum plockade jag fram en kasse som jag började fylla med det som skulle förpassas till grovsoputrymmets papperscontainer.
Men som av ett ifall så öppnade jag lite förstrött ett av magasinen och började planlöst bläddra i den. Snygga färgbilder på motorcyklar från hela världen, något som säkert kan få rätt person att gå igång på alla cylindrar, men mig sa det som vanligt nästan ingenting. Det fanns inte i mitt fokus ens när jag var tonåring då de flesta i kompiskretsen entusiastiskt pratade motivlackade bågar med långa framgafflar som bombsäkert inom en snar framtid skulle inköpas – något som bara undantagsvis blev av. Easy Rider-romantik? Inte i min värld i alla fall. I dag kan jag bättre sätta mig in i tjusningen i att glida fram i Arizonaöknen på en glänsande hoj med en två meter lång framgaffel, men det var absolut inget för mig då. Inte nu heller. I dag skulle jag kunna tänka mig en funktionell MC med en sidovagn, men där går nog också gränsen.
Detta till trots, efter ett par sidors plöjande så fann jag mig själv försjunken i en artikel om den legendariska motorcykeln Harley-Davidsson. Det var en kärleksfylld men informativ text kombinerad med snygga färgbilder på HD-klassiker från olika årgångar.
Och, sim-sala-bim, helt plötsligt sprang tankarna iväg långt bak i tiden. Till någon gång i slutet av sextiotalet, till Tullinge där jag växte upp.

I sjuan i Falkbergsskolan där vi gick blev ett par klasser bussade från en annan ort till vårat plugg. Grödinge var på den tiden rena landsbygden, och det fanns inget högstadium där, så det var bara för ungarna från bondvischan att sätta sig i bussen tjugo minuters färd till Tullinge. Killarna i de här klasserna var inte alls som de högljudda råskinnen från Tumba som även de var tvungna att komma till oss när Storvretsskolan renoverades. Grödingebönderna var mer saktfärdiga, tysta och försynta. Det kan ha varit ett klassiskt lantiskomplex. En av dessa, en rödlätt, fräknig och lite satt parvel hette Leif Ahlström, i folkmun kallad Alis.
Det började inte speciellt bra för Leffe Alis som den allra första dagen på högstadiet dök upp i en skrikande röd skjorta prydd med japanska skrivtecken i svart. Smeknamnet “japanen” eller “jappen” var ju ristat i granit från uppropsdagen.
Sen var det, en bit in på terminen, handbollsmatchen mellan vår klass och Grödingeklassen. Vi låg under med 2-3 i paus. Då tvingade Alis klasskompisar honom att hoppa in som målvakt, trots att han inte alls själv ville. När andra halvlek var över hade vi vänt till 9-3. Inte ett skott hade han tagit, en av bollarna hade han till och med på något märkligt sätt lyckats boxa in i egen bur.
Vilket öde, utskälld av klasspolarna och hånad av oss andra när han egentligen absolut inte ville stå i mål. “Alis i Underlandet” blev ett nytt smeknamn efter den matchen.
Stackars kille, den grabben hade en kraftig uppförsbacke från start på högstadiet.
Och än värre blev det.
Alis hade nämligen en helt fantastisk historia från sitt sommarlov som han berättade inte bara för sina klasskompisar utan även för övriga i nya plugget. Berättelsen var så fantastisk att…ja, hur kunde han egentligen tro att någon skulle svälja den? Och det är här MC-tidningen kommer in i bilden…
Alis berättade nämligen att hans farsa på sin semester hade trimmat sin Harley Davidsson genom att på något snedställa tändningen för att sen dra iväg på Grödingevägen mot Ösmo i en hastighet av runt 300 kilometer i timmen. Som tur var för gubben så var Grödingevägen på den tiden rätt glest trafikerad och ganska rak. Skräckfärden hade ändå slutat med att han flygit ut på en leråker, men kommit undan helt utan kroppsskador.
Morsning vad troligt det var…
Oj vad alla skrattade åt denna Munchausen-historia. Vilken tok, vilken stolle! Och det ville han att vi skulle gå på, eller?
Under hela högstadiet fick Alis sen höra vad han gick för. Omgivningen var på inget sätt nådig. Det märkliga var dock att han stod på sig. “Ja farsan sa det i alla fall!” replikerade Alis när någon spefullt uttryckte sitt tvivel på vad som hade hänt.
Jodå, han stod stark i stormen, okuvad så backade han inte en millimeter. Vi andra, när vi förde vidare historien för de som ännu inte hade hört den så bredde vi på än mer. 420 km i timmen hörde jag någon påstå att Alis hade sagt, vilket han i själva verket inte alls hade gjort. Men, det var ju roligare så…
De tre åren på högstadiet hankade sig framåt, den sjätte juni 1971 var äventyret grundskolan slut. Som så många andra som man delat sitt liv med i ur och skur vare sig man velat det eller inte så försvann Alis ut ur mitt liv efter betygsutdelningen i aulan och jag reflekterade inte ens på hans existens förrän den dagen runt fyra decennier senare då knutten dök upp med sina MC-tidningar.
För döm om min stora förvåning då i artikel om Harley-Davidsons historia det stod så där i förbigående något som gick ut på att om man kan snedställa tändningen på en Harley-Davidson och på så sätt få den att gå i hastigheter som man ingen riktigt vet var taket går för. Jag minns det självklart inte ordagrant, men det är ungefär vad det gick ut på.
Jaha.
Där stod alltså, efter fyrtio år, den nakna sanningen klar för mig – Alis hade kanske haft rätt ändå. Enligt den här tidningen kan man, bara man vet hur man gör, få en Harley Davidsson att gå i rent svindlande hastigheter.
Det kanske trots allt var så att Alis farsa verkligen flög fram i de där 300 knyck på den smala Grödingevägen för att till slut hamna ute på en åker. Tre års förlöjligande hade i så fall varit på helt fel grund. Alis hade haft rätt och vi hade haft fel.
Jag förlängde tanken lite grann. Hade vi inte trott på honom för att han var en småfet, töntig Grödinge-bonde med en skjorta med japanska skrivtecken på och till på köpet en urusel handbollsmålvakt? Är verkligheten så grym?
För en kort sekund funderade jag på fullaste allvar att ringa upp Alis och be om ursäkt, men något sa mig att han förmodligen inte kom ihåg värst mycket av det här, och troligtvis hade även jag upphört att existera för honom efter avslutningen i nian. Han hade garanterat inte vetat alls vem han pratade med och hela historien med farsans motorcykeleskapader var nog vid det laget djupt begraven i hans innersta minnesbank.
Så det fick bli en sen återupprättelse här istället och en bra historia.
Men vänta ett tag!
Alis farsa körde omkring med en HD i 300 km i timmen – hur många växer upp med sådana föräldrar? Väldigt få. Leffe Alis kanske blev en riktig hårding. Han kanske med tiden blev Grödinges okrönte raggarkung. Då och då drar han måhända historier om svinpälsarna i Tullinge som han var tvungen att stå ut med hela högstadiet men som skulle bli gröna av avund om de kunde se vad det tio år senare blev av honom.
Ja varför inte?

Popularity: 18% [?]

01.03.15

Pj Proby och Bob Beamon

Posted in Min blogg at 9:57 pm

Någon gång en sen försommarkväll för ett par år sedan satte jag mig som vanligt ner på pallen placerad bakom disken i min lilla butik. Det var vid det där läget på dygnet när saker och ting just börjar varvas ner efter, som brukligt, en lång och turbulent dag. Dörren var fortfarande öppen, men trafiktrycket på Långholmsgatan är inte speciellt kraftigt på kvällarna runt elva-blecket, så det var nästan inget störande buller alls. Snarare så blev det lite mer av en härlig varm maj-natt som med sitt lätta slammer, människors röster och asfaltsdoft började krypa in i affären.
Det var heller inte en enda människa i sikte bärandes på en flyttkartong med plattor för försäljning. Till och med telefonen hade slutat att skrälla och affären befolkades av kunder som jag inte kände något annat än harmoni med.
Det var med andra ord ett riktigt bra läge för…att sätta på en samlingsplatta med P.J. Proby!
Sagt och gjort. Jag letade fram skivan, slängde på den och sen var det bara att sätta sig ner, luta sig tillbaka och till fullo njuta av livet i den ljumma försommarnatten.
Ut ut högtalarna rullade de – That Means A Lot, Lonely Teardrops, I Apologize, Zing Went The Strings Of My Heart, Together, Maria, Somewhere, I Don’t Want To Hear It Anymore, When I Fall In Love, Let The Water Run Down, What’s On Your Mind, Stagger Lee, My Prayer, Just Like Him, I Can’t Make It Alone, With These Hands osv, osv…Ett fullkomligt fyrverkeri av fullträff efter fullträff.
Vad kan man i ett sådant läge göra annat än kapitulera? Pj Proby ger sina lyssnare alltid den ena fenomenala prestationen efter den andra. Man får serverat på fat ett heltäckande spektrum på förra århundradets populärmusikskatt: rock, ballad, soul, schlager, musikal, pop m.m. och alltihopa alltid framfört på ett fullkomligt formidabelt sätt.
Att lyssna på en sån här samling med en och samma artist där i stort sett varje spår tar andan ur en känns ibland snudd på overkligt. Självklart så var det inte första gången som en Proby-samling gav mig den här effekten, långt ifrån, men just den gången blev det något alldeles extra.
Som vanligt så var jag heller ensam om min reaktion; flera kunder började fråga mig vem det var som sjöng på skivan. Och så är det – i stort sett var gång som PJ kommer på CD-spelaren så är det någon som kommer fram till mig och frågar: “Men vem ÄR det här som sjunger? Det här är ju helt fantastiskt.”
Och det är ju precis vad det är.
Och det är inte bara fantastiskt, Proby har en mångfald i sin röst och i de genrer som han har ger sig på som ingen annan artist mig veterligen någonsin har kunnat visa upp.
Ändå så är det kanske mest frapperande med Proby nog ändå den smått ofattbart höga nivå som han hade på i stort sett allting som han spelade in under två korta år 64-66. Även att lyssna på någon av hans originalskivor från den epoken betyder att lyssna till ett ljudfyrverkeri som i stort sett aldrig går att hitta hos andra artister. Svaga spår eller “mellanlåtar” finns bara inte. Dessutom så ger PJ allt i varje liten fras på varje enskilt spår. Transportsträckor i själva låtarna existerar inte.
Och sen då denna otroliga mångfacettering som ändå inte för en sekund gör avkall på kvaliteten.
Ta bara som exempel de två avslutande spåren på den andra LPn, betitlad blott “PJ Proby”, där rockrökaren Lonely Teardrops följs upp av croonerballaden With These Hands!
Alltså: först en Jackie Wilson-klassiker där PJ fullkomligt pulvriserar Wilsons orginal och sen direkt på det en klassisk ballad där Sinatra, Como och Crosby blir helt utklassade och där Probys röst bildligt talat blir större än det nu kända universum. Två helt olika världar och ändå så knäcker han all konkurrens på dessa så väsensskilda områden och på ett sätt så att man bara häpnar. Vad säga?
Just det, vad säga? Hur ska man beskriva det för sin omvärld?
Länge hade jag funderat på saken och försökt att sätta ord på det.
Och så den majkvällen, runt elva på kvällen, när jag satt där så kom jag på det: Just det, så är det, just precis så är det.
Bob Beamon.
Alltså den Bob Beamon som chockade en hel värld med att i finalen i längdhopp under OS -68 i Mexico hoppa 55 centimeter längre än gällande världsrekord genom att landa på 8.90, ett världsrekord som kom att stå sig i 23 år.

beamon.jpg

OCH…
…att lyssna på PJ Proby – det är som att se Bob Beamon hoppa 8.90…tjugo gånger om samma kväll…

(Det här var en repris på ett blogginlägg från 2008. Redigerat och med lite nya bilder.)

Popularity: 19% [?]

01.02.15

Skönheten i ett femtio år gammalt vinylfodral

Posted in Min blogg at 10:50 pm

Det är lätt att tycka att jag är jävig när jag säger det, men jag gör det ändå. En riktigt gammal vinylskiva, gärna med en hel del patina som “ringwear” och namn skrivet med bläckpenna på baksidan, är något av det vackraste som man kan hålla i sina händer.

Personligen får jag rena vällustkänslor var gång som jag bläddrar i en låda med, exempelvis, gamla USA-pressade jazz-skivor, gärna från mitten och slutet av femtiotalet. Det kan vara, blues, country, rock ‘n roll eller den pop som fanns då, det går precis lika bra.
Orsaken till att den här musiken och dess utövare än finns kvar i människors medvetande är till stor av den orsaken att de att de en gång materialiserats i fysisk form. Det finns något att haka fast minnet på. Utöver musiken så minns man i de här fallen det som man sett, hållit i, ja till och med känt lukten av.
Alla dessa smala artister som på något sätt lyckades, under decennier, med att spela in och ge ut två, tre kanske till och med fyra fullängdsskivor om året, plattor som i dag kanske inte har något större penningvärde och ej heller efterfrågade gjorde ändå för sin eftervärld ett oerhört stort avtryck. En gammal LP-skiva är verkligen ett fullspektrum-“statement”, större än vad någonsin en fil på en dator kan göra. Den är en relik/ett testamente från en svunnen tid, en epok som inte längre finns bland oss men som vi ändå kan få vittnesbörd om.
Bara att i händerna hålla i en ett halvsekel gammal platta med fodral i tjock kartomg är en upplevelse. Att känna lukten av pappret och se de spår som tiden har satt på fram och baksida är, om man är uppmärksam på små tecken, en tidsresa bara det. Prislappen med butikens namn, en tidigare ägares kryssande av favoritlåtarna, på baksidan en noggrant skriven adress med telefonnummer eller en hälsning från givaren till födelsedagsbarnet. Varje liten detalj är ett meddelande, även om det inte var avsett så.
Att sen ta fram själva skivan och se en av de utsökt vackra etiketter som prydde LP-skivorna förr är också det en njutning.

Ljudet på de här skivor är självklart av en helt annan kaliber än vad som någonsin kan pressas ur ett par datorhögtalare. Det kan tyckas vara en annan sak, men är absolut inte mindre viktigt i helhetsbilden.

Nåja, var och en blir lyrisk av de kickar han eller hon kan hitta i sin egen verklighet, min är absolut inte mer värd än någon annans. Jag är dock glad över att jag kan uppbringa lyckokänslor inom mig själv bara genom att bläddra i någon av skivbackarna som jag har på golvet hemma hos mig själv.
Som de flesta av er som har besökt mig vet så har jag inte de värsta dyringarna uppe i lyan. Långt ifrån. De är sedan lång tid tillbaka sålda i butiken. Jag har skivor med artister som jag alltid har uppskattat, vare sig de nere i butiken kostar en tia eller en femhundring. Glädjen räknas inte i tusenlappar utan i själva handlingen att hålla i ett, må vara, knastrigt exemplar av Ray Charles andra LP och sen lägga den på skivtallriken.

När jag sen med den kalla, blåsiga vinternatten utanför fönstret sätter på skivan och låter den lågmälda musiken komma upp ur mina Sonabhögtalare så blir det ofelbart var gång som en mental resa i en tidsmaskin drygt femtio år bakåt.
Det behövs det inget mer.
Det skulle väl vara en kanna te och ett par mackor kanske.
.
.
.

.
.
.

Popularity: 19% [?]

01.01.15

Nyårsnatt i skivbutiken!

Posted in Min blogg at 1:06 pm

Var ska man egentligen vaka in det nya året? I sin egen skivbutik så klart!


.

.
.
Efter de dimhöljda fyrverkerierna på Västerbron började det rasa in folk i affären.
Ett Gott Nytt År hälsade jag de närvarande i butiken strax efter tolvslaget den första januari. Tjugo personer plus jag själv i ett stort, glatt spontanparty.


.

.
.
Om någon handlade också?
Jodå, lite blev det allt, även om det nu inte var huvudsyftet. En del snack blev det också. Precis som vanligt alltså.


.

.
.
Tjugo över ett så blåste jag sen ut ljusen och gick upp till mig för en god natts sömn.

Popularity: 11% [?]