1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

12.27.14

LP-skivor av och med Elvis Presley # 54 Burning Love And Hits From His Movies vol 2

Posted in Min blogg at 2:24 e m

Som om det inte räckte med det första debaclet ”Hits From His Movies” så kom bara ett par månader senare en volym 2.
Och, just det, det var den här utgåvan som jag skrev om tidigare, den som kom att förhindra att en ”riktig” platta, ett soundtrack från filmen On Tour, släpptes. Parker och RCA kände en risk att marknaden skulle mättas så ett album fick stryka på foten. Tyvärr föll valet på fel LP.
Bara det borde vara skäl nog att avsky den här skivan.
Musikaliskt är det dock inte lika mycket under isen på Burning Love And Hits From His Movies vol. 2 som det var på vol 1. Stundtals är det faktiskt helt okej, om än inte rakt igenom.
Skivans största fel är väl egentligen att den aldrig skulle ha varit ens påtänkt. En hit (Burning Love) och dess baksida kombinerat med åtta stycken runt tio år gamla filmlåtar, allt i stället för en skiva från filmen med tolv topplåtar inspelade under innevarande år. Varför i fridens namn gjorde man så?
Från 1968 års TV-Special hade Elvis släppt kanonskiva efter kanonskiva, varför förstöra det med att gräva i arkiven efter gamla filmlåtar, ett kapitel som de flesta – Elvis inkluderat – såg som förpassat till historieböckerna. Jag tycker att de första skivorna på Camden hade ett syfte, där kunde man hitta EP-spår från filmer som aldrig tidigare getts ut på LP och lite udda b-sidor. De två sista däremot innehöll ju uteslutande material som fanns på soundtrack-plattor.
Om det sen kändes riktigt märkligt att förra skivans obskyra spår kallades för hits så blir det riktigt förbryllande den här gången. Knappt en enda av dessa filmlåtar hade överhuvud taget getts ut som singel! (Undantagen är No More som gavs ut som 45:a i ett fåtal europeiska länder (exempelvis Italien) samt Tonight Is So Right For Love som i England var b-sida till Wooden Heart).
Hur kan de i så fall gå under beteckningen hits??? Om man nu ändå absolut tvunget måste göra en samling på filmhits, hade det inte varit en bättre idé att ta med material som faktiskt på sin tid hade slagit? Jailhouse Rock, Hard Headed Woman, Can’t Help Falling In Love osv, listan kan göras hur lång som helst. Varför rata riktiga hits till förmån för skräp som Guadalajara, Santa Lucia och I Love Only One Girl? Vad var den hemliga agendan? Ville man få folk att få upp ögonen för dessa ”bortglömda juveler” genom att slänga in dem på en samling och sen ljuga ihop något om att de var gamla hits? Knappast en bra idé…

Nåja, må så vara, det stora kruxet är att den hjälp som skivan fick av att Burning Love alldeles innan blivit en monsterhit gjorde att den här LPn sålde bra. Riktigt bra till och med.
Mängder av potentiella nya Elvis-fans köpte godtroget Burning Love And Hits From His Movies…och kände sig nog rätt lurade.

Nåja, låt inte den här mellanskivan ta upp för mycket plats i våra huvuden.
Pang på låtarna på en gång nu!

BURNING LOVE AND HITS FROM HIS MOVIES vol 2

Utgiven i november 1972 på RCA-Camden CAS-2595
Högsta placering i USA 22
(Ingen listplacering i UK)

1) Burning Love
.

.
Burning Love blev Elvis klart största hit i hemlandet USA efter Suspicious Minds 1969 och fram till hans död. En andra plats på USA-listan talar sitt tydliga språk. Ingen annan låt kom ens i närheten av en sådan placering under sjuttiotalet.
Personligen har jag dock aldrig varit riktigt förtjust i Burning Love, jag tycker att det är en rätt intetsägande låt. Dessutom är den märkligt mixad, sången ligger märkligt långt bak i ljudmixen. Elvis är alltid Elvis kan man tycka, men det är få låtar i hans karriär där hans röst har en så nedtonad roll som här. Faktum är att Elvis dessutom behövde övertalas för att överhuvudtaget göra ett försök med Burning Love. Han hade också en klar motvilja mot att köra den live, även efter att den blivit en storsäljare.
Jag har svårt att greppa att av allt mästerligt som Elvis spelade in på sjuttio-talet så är det här den största hiten. Det känns för mig bara märkligt.
Nej då, Burning Love är inte alls en dålig låt, den är bara lite anonym.

2) Tender Feeling
Från filmen Kissing Cousins.
En lugn finstämd låt, ett av de bättre spåren på soundtracket till Kissin’ Cousins.

3) Am I Ready
Ännu en fin ballad, den här gången från Spinout.

4) Tonight Is So Right For Love
Inledningsspåret på soundtracket till filmen GI Blues.
Och här är det riktigt bra. Elvis gör en smått fenomenal vokal insats. Här har han samma röst som vi kan höra på It’s Now Or Never och Surrender. Till skillnad från de två nämnda låtarna så öser bandet här på för president och fosterland. Allt sitter som gjutet – sången, spelet och arret.
Om RCA i USA hade valt Tonight Is So Right For Love som singel från GI Blues, i stället för den mjäkiga Wooden Heart, hade den varit en klockren hit. Inget snack om saken.
För mig så är det här skivans höjdpunkt.

I England så kan man dock hitta Tonight Is So Right For Love på singel, dock bara som b-sida till just Wooden Heart.
Varför inte tvärtom…?

.
5) Guadalajara
Från filmen Fun In Acapulco.
Visst, det finns musikalisk kvalitet i det här och Elvis verkar tycka att det här är en rätt okej låt att sjunga, men…fanns det inget roligare att gräva fram från arkiven? Det här håller inte alls.
Taget rätt upp och ner så är ju det här bara ren smörja.
Ett gigantiskt nerköp från spåren innan.

Sida B

1) It’s Just A Matter Of Time

B-sida på Burning Love.

Det här är en lågmäld, laidback countrylåt som Elvis gör på sitt eget svårefterhärmliga sätt.
Låt mig säga såhär – om inte Elvis så tragiskt hade gått bort och fram till i dag hade spelat in två countryplattor om året som hade låtit så här så hade jag hängt på låset till den lokala skivbutiken vid varje release och gått hem och njutit lika mycket varje gång.
Inget mästerverk alls, inget märkvärdigt i vare sig låt eller framförande, It’s A Matter Of Time är bara riktigt skön att lyssna på.

2) No More
La Paloma på engelska tagen från filmen Blue Hawaii.
När Elvis kom till Sun-studios den allra första gången 1953 så frågade Marion Keisker, Sam Phillips sekreterare, Elvis vad han sjöng för typ av musik. Det legendariska svaret blev – ”I sing all kinds!” Och precis så var det med Elvis. När han sjöng saker som No More, som radikalt skiljde sig från det som han en gång blev känd för, och han kände för det han höll på med så gjorde han det bättre än någon annan. Det här är en riktig pärla. Då den aldrig släpptes på singel så blev den aldrig, albumtiteln till trots, aldrig en hit. Det kunde den dock mycket väl ha blivit om valet av singlar hade gjorts annorlunda.
Det lustiga är att No More faktiskt var en hit i Sverige trots att den aldrig släpptes på singel. Tvåa på Tio I Topp hösten 1961. Tio I Topp var ju inte en försäljningslista utan en lista som röstades fram. Generellt var det aktuella singlar som gällde, men då och då tog man handplockade låtar från EP- och LP-skivor och testade för listan. På så sätt lyckades No More alltså bli en hit i Sverige trots att den bara låg på EPn till Blue Hawaii.

I Italien släpptes faktiskt No More som singel, där kom den till och med att toppa listan!

.
.
3) Santa Lucia
Men fanns det inga andra låtar att plocka fram?
Visst, Elvis gör kanske i Viva Las Vegas en godkänd version av Luciasången, men mer än så är det inte. Det hade kanske sin plats i filmen som spelades in 1963, på skiva 1972 är det helt meningslöst.
Här gick rullgardinen ner.

4) We’ll Be Together
Det här sömnpillret har om inget annat så åtminstone ett gitarrspel som är något över det vanliga. Lyssna och njut.
Bortsett från det så är det absolut ingenting att ödsla någon tid av sitt liv på.
We´ll Be Together dyker upp i filmen Girls, Girls, Girls. Lika umbärlig den också.

5) I Love Only One Girl
Nej, nej, nej…!
Detta operett-pekoral från Double Trouble borde aldrig ha spelats in och har absolut inte någonting att göra på en skiva med Elvis anno 1972.

Jodå, som helhet så var det bättre på tvåan än på vol 1.
När det inte är speciellt bra här så är det ändå inte fullt ut lika illa som första volymens avgrundsbottennapp.
Men det hjälper inte ett jota. Den här samlingen blir ändå en förolämpning mot artisten Elvis Presley 1972. Ingenting annat. Artistiskt stod denne på något av sin topp just i den epoken, varför lägga ner tid och energi på att sätta ihop en helt inaktuell samling som den här? När den sen sålde bra med draghjälp av Burning Love så var ju katastrofen fullbordad. En generation av nya Elvis-fans köpte den här skivan med förhoppningen att kunna hitta ytterligare nio låtar i klass med Burning Love och så fick de lyssna på Santa Lucia och Guadalajara. Knappast ett bra drag för att vårda sina potentiella nya fans på. Det var möjligtvis ett sätt att på kort tid casha in dollar på genom en snabbt ihoprafsad samling av redan existerande låtar. Alla annan strategi känns helt utanför en vanlig människas begreppsvärld.
Bedrövligt.

Men, nu skulle alltså i dess ställe egentligen en LP från den kommande konsertdokumentären On Tour, med arbetsnamnet Standing Room Only, ha släppts. Vi kan ju för skojs skull titta på hur en sådan skiva kunde ha sett ut.
Efter tyckande hit och dit verkar det som att RCA hade planer på att släppa ett album som, i stil med That’s The Way It Is, skulle vara en mix av live och studio. Innehållet skulle bestå av dels inslag från den kommande filmen dels material från studioinspelningarna i februari och mars samma år.
En låtlista blir bara spekulationer, inga färdiga provskivor eller omslag hann göras innan projektet skrotades, men dokument som Elvis-ologen Ernst Jorgensen har hittat i RCAs arkiv tyder på ett ganska troligt låtval och ordning typ den som finns här under.

(Asterisken står för studioinspelning, resten är live).

Sida A

Separate Ways *
Never Been To Spain
You Gave Me A Mountain
For The Good Times *
Fool*
The Impossible Dream

Sida B

Burning Love *
Always On My Mind *
It’s A Matter Of Time *
It’s Over
It’s Impossible
Where Do I Go From Here *
An American Trilogy

Ja vad säga…? Det här skulle utan det minsta tvivel ha blivit en riktig fullträff, en platta som skulle ha knuffat karriären för Elvis ytterligare ett par snäpp framåt. Med succén från den sedermera Golden Globe-belönade filmen i ryggen så kunde det här inte ha blivit något annat än en jättesuccé.
Nu skrinlade man det här projektet på grund av att Burning Love And Hits From His Movies vol. 2 skulle komma och att det enligt RCA skulle bli för mycket skivor på för kort tid.
Jovisst! Men varför då inte rata skivan som ni just nu läser om i stället, det hade väl ändå varit bra mycket bättre?
Att man nu gjorde som man gjorde känns så här i efterhand bara som en tragedi. Gjort är gjort, men jag kan inte hjälpa att jag blir rent utsagt förbannad på hur dåligt Elvis karriär ofta sköttes.

De olika låtarna från Standing Room Only/On Tour kom att spridas ut på andra kommande skivor i stället – lite här, lite där.
I stället fick vi alltså njuta av den här helt otidsenliga samlingen. Visserligen med ett par halvhyfsade låtar, men knappast något för skivköparpubliken anno 1972. Många som köpte den här skivan som hade hört Burning Love på radion blev nog med all rätt rejält besvikna, kände sig kanske rent av lurade, något som näppeligen kan ha haft någon positiv inverkan på Elvis karriär. Tvärtom, det här var bara ytterligare ett obegripligt karriärsdrag av RCA och Col Tom Parker.
Tänk om alla de som köpte hösten 1972 köpte Elvis nya LP på grund av de hade hört Burning Love istället hade fått i sina händer On Tour/Standing Room Only i stället…

Tagen för vad den är, (om man väljer att glömma bort den erbarmligt dåliga tajming det var att släppa den när man nu gjorde det) så är den genomgående kvaliteten på Hits From His Movies vol 2 ändå, som tidigare nämnts, högre än på ettan. (Ettan måste dock å andra sidan antingen en sadist, idiot eller någon som hatade Elvis ha ställt samman, så det säger inte så mycket).
Tvåan innehåller en handfull hyfsade men lite ljumma låtar.
En hit – Burning Love – och två som kunde ha blivit det – Tonight Is So Right For Love och No More.
Tre godkända låtar – Tender Feeling, Am I Ready och It’s A Matter Of Time.
Fyra bottennapp – Guadalajara, Santa Lucia, We’ll Be Together och I Love Only One Girl.

Övervägande inte bra, så godkänt blir det inte, bara nästan.

Slutbetyg En TVÅA…

Popularity: 13% [?]

9 Comments »

  1. Eva said,

    12.27.14 at 4:56 e m

    Intressant läsning som alltid. Lite nyfiken när You gave me a montain spelades in första gången? Kanske missat den i någon gammal recension. Må så gott Eva

  2. Micke said,

    12.27.14 at 5:14 e m

    Tack Eva.
    You Gave Me A Mountain dök först upp på Aloha From Hawaii som kom i början på 1973.

  3. Göran said,

    12.28.14 at 8:23 e m

    Inte lika säker som du Micke på att en sådan balladtyngd platta hade blivit någon dundersuccé 1972. Att den däremot hade utklassat Hits from his Movies vol 2 med hästlängder behöver vi ju inte ens diskutera. Om man ser till de låtar som gick hem riktigt bra hos den breda publiken under senare delen av Elvis karriär var det fortfarande sådana med lite mer tryck. Sedan sålde förstås livealbumen oförskämt bra hela tiden.

  4. Micke said,

    12.28.14 at 11:13 e m

    Tja…Göran, That’s The Way It Is hade väl kommit närmast i en jämförelse om man skulle titta på Elvis katalog i stort, och den sålde ju bra och räknas väl som en av Elvis bästa skivor.
    Men visst, marknaden ändrades snabbt under de åren och åtskilliga kanonballader som släpptes som singel floppade ju totalt (inte bara American Trilogy). Så…man vet inte, men jag tror att Standing Room Only/On Tour hade gjort bra ifrån sig med den draghjälp den nu skulle ha fått av filmen OCH knappt någon skivköpare hade blivit missnöjd hemma i spisarfåtöljen.

  5. Lena Wärmé said,

    12.29.14 at 6:13 e m

    Jag tror också att den ”balladtyngda” skivan skulle bli en succé och förstår inte hur den skulle kunna bli annat med så bra låtar.

  6. Göran said,

    01.01.15 at 2:50 e m

    Själv älskar jag låtar som Fool, Where Do I Go From Here, It’s Impossible och naturligtvis Always On My Mind. För att inte tala om I’m Leavin’, ett tidigare singelsläpp som Elvis och hans närmaste trodde skulle bli en hit. Men det var uppenbarligen inte de rätta valen just då. Flera av låtarna som Elvis kände för att sjunga in hade nyligen gjorts av äldre crooners och var inte vad hans publik ville höra.

  7. Micke said,

    01.01.15 at 7:37 e m

    Hemligheten med att Elvis – ofta helt suveräna – ballader inte slog på sjuttiotalet trots att de var oerhört uppskattade live kan vara att radio-DJs inte ville riskera sitt rykte som det hetaste i stan genom att spela en ”smetig Elvislåt”.

  8. Ulf Schöning said,

    01.01.15 at 4:03 e m

    Hej Micke! Kul att du recenserar budgetskivorna från början av 1970-talet.
    När det gäller Burning Love & hits from his Movies har du missat att det måste ha funnits en tanke bakom valet av de åtta låtarna från filmer.
    Samtliga har sitt ursprung i Europa på ett eller annat sätt.
    Jag tror att jag skrev om det i Elvis Presley Svenska Beundrare Klubbs tidning (stencilerad), när jag recenserade Burning Love-LP:n 1972.
    Men jag håller med dig om att det borde ha släppts en LP med live- och studiolåtar från februari-mars 1972…

  9. Micke said,

    01.01.15 at 7:31 e m

    Tack Ulf för den reflektionen! Den missade jag helt.
    När jag tänker efter så är det någonstans rätt uppenbart. Tror till och med att tanken någon gång surrade runt i huvudet – Santa Lucia, La Paloma, Tonight Is So Right For Love – och så ”Poff” försvann den.
    Det är en ära att du Ulf läser och även kommenterar det som jag skriver.
    Väldigt roligt.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *