1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

12.15.14

LP-skivor av och med Elvis Presley # 53 Elvis As Recorded At Madison Square Garden

Posted in Min blogg at 3:23 f m

Mellan den nionde och den elfte juni 1972 uppträdde Elvis fyra gånger i New Yorks Madison Square Garden. Han gjorde två föreställningar den tionde juni, den nionde och elfte blev det en om dan.

Det här var Elvis första besök i The Big Apple sen femtiotalet. Enligt de som då tillhörde den innersta kretsen var han innan spelningarna väldigt osäker på hur han skulle komma att bli mottagen. Elvis upplevde det som att främst journalister från New York hade sågat honom i början på hans karriär. Det kan ha varit ett klassiskt ”lantis-komplex” som spökade. Är man i grunden en hillbilly från Tupelo och hamnar i New York är det kanske lätt att känna sig lite bortkommen. Var det ens nödvändigt att sticka ut hakan och boka Madison Square Garden inte en utan fyra gånger när han ändå sålde ut precis överallt dit han begav sig över hela USA? Var det inte att gapa över för mycket?
Nu blev det inte på något sätt så som Elvis hade befarat. De fyra utsålda konserterna blev alla stora triumfer. En kader av kändisar som Bob Dylan, David Bowie och Paul Simon vallfärdade till arenan för att se den man som en gång i tiden fick dem att själva bli musiker. Alla journalister från de stora tidningarna tävlade efteråt i att hylla ”kungen”. Den show de fick bevittna blev också något helt enastående.
Blickar man tillbaka på Elvis karriär så är juni 1972 definitivt en av höjdpunkterna. Bland mycket bra under hans år är det här bland det allra bästa. Två av de fyra konserterna spelades in, båda två den tionde, och det blev kvällsevenemanget som i sin helhet kom att hamna på LP-skivan Elvis AS Recorded At Madison Square Garden.

Innan vi går närmare in på låtarna ska jag bara ta en liten detalj.

Som vi vet, Elvis skivutgivning saknade på gott och ont alltför ofta en logisk linje. Det har vi sett åtskilliga gånger i den här serien. Den här plattan är lite av ett exempel på det. I mitten på juni 1972, ett halvår innan den upphaussade showen Aloha From Hawaii ska visas på TV över nästan hela jordklotet så släpper RCA alltså en…liveskiva! Men inte med material från den kommande, senare prisbelönta, dokumentärfilmen Elvis On Tour utan från en av spelningarna i Madison Square Garden.
Ja varför inte, men hur många andra artister släpper två liveskivor, Aloha och Madison, och en konsertfilm inom loppet av ett halvår? Onekligen rätt udda. Men det blir än knepigare…
För…konsertfilm…? Just det, varför släpptes inte ett soundtrack från On Tour? Det borde väl egentligen ha varit en fullständigt självklar historia. Musikaliskt var det ju en Elvis i något av sitt livs form.
Jodå, den plattan var starkt på gång också. Här under ser ni ett bevis på det. Singeln American Trilogy kom ut i april 1972.

Tittar ni riktigt noga i underkanten på omslaget så kan ni se att det står From Elvis ”Standing Room Only” Album , och Standing Room Only var det namn man i ett tidigt skede hade på filmen On Tour. Så långt hade man alltså kommit i planeringen av en skiva till filmen att man gjorde reklam för den. Allt var klappat och klart. Och ändå blev det inte så.
Ja, orsaken till att den Golden Globe-belönade dokumentären Elvis On Tour, som hade premiär i november 1972, inte fick ett soundtrack är sannerligen inte lätt att begripa. Läser man i ”bookleten” till underbolaget Follow That Dreams CD Standing Room Only från 2009 så får man både en trolig förklaring och en intressant läsning.
Jag citerar Ernst Jorgensen, mannen som ligger bakom Follow That Dream och som utan konkurrens är den här på jorden som vet mest om Elvis skivsläpp:
”What did happen, however, seems by any standards to be a triumph of both artistic mismanagment and commercial insanity. In October RCA (Camden) released the second volume of their budget series Elvis Sings Hits From His Movies. This move obviously killed any ideas of an album called Standing Room Only that, by creatively combining the february and march recordings, could have been a platinum selling album.

Man kan inte annat än att ta sig för pannan och undrar om det verkligen kan vara sant. Utgivandet av tre budgetskivor med nästan uteslutande tio år gamla obskyra filmlåtar (som bolaget Camden falskeligen beskrev som hits) skulle alltså ha gjort att man slängde något som, utan det minsta tvivel, skulle ha blivit en kanonplatta rakt ner i papperskorgen.
Kan det verkligen stämma? Ja det verkar inte bättre, för en annan rationell orsak går nog inte att hitta.
Oerhört synd på rara ärtor att RCA prioriterade den epok som borde ha varit glömd och begraven för alltid i stället för att satsa fullt ut på Elvis som den artist han 1972 var. En LP med namnet Standing Room Only eller On Tour kom alltså aldrig att se dagens ljus.

Här står vi i alla fall med Elvis As Recorded At Madison Square Garden, och, som vi snart ska se, det är en riktigt bra skiva.

En sista lustig detalj bara. Den här plattan kom i en period när Elvis fullängdare nästan alltid bestod av tio låtar och sällan bjöd mer än på lite drygt tjugofem minuter, men den här är på runt femtiofem minuter lång (!) med tjugo spår. Varför man inte valde att ge ut den som en dubbel-LP är inget annat än ett mysterium. Ingen logik där heller.

Och…just det. Skivan spelades in den 10 juni och släpptes den 18 – samma månad. (Man använde det tänkta omslagsfotot till Standing Room Only…)
.

ELVIS PRESLEY – ELVIS AS RECORDED AT MADISON SQUARE GARDEN
Utgiven på RCA 18 juni 1972 Skivnummer LSP-4776

Listplaceringar:
USAs Billboardlista 11
Englandslistan 3
Kvällstoppen i Sverige 12

.
Sida A

Intro: Also sprach Zarathustra
Efter lite experimenterande hit och dit några månader tidigare så blev Also Sprach Zarathustra vid premiären i Las Vegas i july 1971 spikad som entrémusik för Elvis liveframträdanden. Och så kom det att bli, ända in till slutet.
Onekligen en entré värdig en kung..

1) That’s Alright Mama
Det här är den första utgivna liveversionen av Elvis debutsingel. På senare utgåvor av NCB TV-Special från 1968 finns ofta en That’s Alright Mama med, men den var inte med i originalversionen.
Längre fram skulle RCA också ge ut liveinspelningar från både 1954 och 1961, Louisiana Hayride och Hawaii respektive, men det här är alltså den allra första gången That’s Alright Mama dök upp live på en officiell skiva.
Från start är det fullt ös här. James Burton på gitarr, Ronnie Tutt på trummor och Jerry Scheff på bas visar direkt vad publiken har att vänta sig under den kommande timmen – deras spel är ingenting annat än bländande skivan igenom. Med den långa turnén under våren i ryggen har bandet spelat ihop sig rejält. Allt sitter som spikat. Hela tiden är det mycket av det mesta men framfört väldigt precist, smakfullt och mycket musikaliskt.
Elvis är också uppenbarligen i högform. En riktigt bra inledning på skivan.

2) Proud Mary
Det här är riktigt imponerande.
Jämfört med den rent ut sagt dåliga versionen på On Stage från 1970 så är det här ett stort kliv framåt. Arrangemanget är betydligt mer genomarbetat och Elvis är avsevärt mer bekväm med låten. En stor skillnad.

3) Never Been To Spain
Två upp-tempo följs upp med en tillbakahållen cover på Three Dog Nights hit från året innan.
En poäng är att Never Been To Spain är skriven av Hoyt Axton, son till Mae Axton – som 1955 var med och skrev Heartbreak Hotel…!

4) You Don’t Have To Say You Love
Och det blir bara bättre och bätte. Den här versionen av den två år gamla hiten är riktigt bra, fullt i klass med den You Don’t Have To Say You Love Me som även gick att hitta på LPn That’s The Way It Is. Tempot är högre, annars i stort sett samma arrangemang och en minst lika bra sånginsats av Elvis.

5) You’ve Lost That Lovin’ Feeling
I stort sett identisk med versionen på That’s The Way It Is.
Väldigt bra med andra ord.

6) Polk Salad Annie
Polk Salad Annie går i ett helt annat tempo än vad den gjorde på On Stage. Borta är Tony Joe Whites tillbakalutade swamp-funk-blues och Elvis historieberättande. Här går det i stället väldigt mycket snabbare. Sättet som trummor och bas spelar på snuddar nästan vid hårdrock, framför allt i det instrumentala solopartiet då Jerry Scheff har ett bitvis helt utflippat bas-solo. (Intressant är att hans solo på eftermiddagskonserten är betydligt striktare).
Polk Salad Annie är otvivelaktigt en av skivans höjdpunkter.

7) Love Me
Plattans första sida avslutas med ett långt sjok av gamla hits från femtiotalet.
Den första, Love Me, framförs på ett fullt godkänt sätt. Men ändå, det märks att det gått från ”riktig musik” till pastisch med glimten i ögat.

8) All Shook Up
Tredje gången på mindre än fyra år som All Shook Up dyker upp på en live-skiva.
Och den går bara fortare och fortare för var gång. Den här versionen är både avkortad och toksnabb. Mindre än en minut så är det över.

9) Heartbreak Hotel
Puh…Jag tycker att det är skönt att tempot här går ner. Den går rentav långsammare än originalet.
Resultatet blir en skönt bluesig version som är helt okej.

10) Medley:
(Let Me Be Your) Teddy Bear/Don’t Be Cruel
Ett medley som man snabbt drar igenom – pliktskyldigast men med all heder i behåll.
Självklart helt utan något musikaliskt djup, men det var ju inte poängen heller.

11) Love Me Tender
Precis som
Personligen föredrar jag alla gånger de bombastiska versionerna från 70-talet på Love Me Tender jämfört med originalet från 1956 som jag aldrig har förstått storheten med. Men, det känns ändå som om Elvis slarvar bort en lovande låt genom att inte ta den fullt ut på allvar. Prylen att kyssa tjejer på första raden förtar ju onekligen en del av fokuset och upplevs mest bara som konstigt för den som i efterhand lyssnar på plattan.

Skivans första sida visar på Elvis dilemma i den här epoken. Det han brann för själv 1972 var det nya materialet, låtar i tiden, samtidigt var hans publik till stora delar på plats för att se honom framföra de gamla hitsen från deras egen ungdom. Något som Elvis nog tyckte var…så där roligt. Med tiden blev ledan och ointresset för femtiotalsmaterialet väldigt, för att inte säga pinsamt, uppenbart. Här gör han det ändå med all heder i behåll.

.
Sida B
.

1) The Impossible Dream
Tagen från musikalen Man Of La Mancha från 1965. Ett par artister hade hits med The Impossible Dream under åren därpå. Den version som Elvis förmodligen främst hade tagit intryck av bör ha varit Roy Hamiltons – han var också en av Elvis allra största förebilder. Hamiltons arrangemang liknar också det som används i Madison Square Garden. Precis som i Elvis fall går Hamiltons version av The Impossible Dream i fyrtakt. Originalet och Jack Jones framför stycket i – tretakt! Alldeles innan Glenn D Hardin sätter i gång med pianointrot så säger Elvis ”We’re gonna do our version of The Impossible Dream”. Var det möjligen den annorlunda rytmen gentemot originalet som fick honom att uttrycka sig så?

2) introductions by Elvis
Elvis presenterar bandet ackompanjerad av sitt gäng.

3) Hound Dog
En lurig start slö, funk-bluesig inledning som när man minst anar det övergår i ett snudd på vansinnestempo.
Imponerande driv och snyggt framfört och kul med ett radikalt.

4) Suspicious Minds
Jodå, det mesta går snabbare på den här skivan än vad det gjort tidigare. Suspicious Minds är inte bara markant snabbare än originalet utan även jämfört med versionen på In Person från 1969.
Samtidigt är det också en riktigt läcker version. Suspicious Minds är en av Elvis allra bästa låtar och live gick den aldrig fel.

5) For The Good Times
Good Times är inte speciellt bra. Det är en ganska torftig komposition och framförandet känns rätt avslaget.
Skriven av Kris Kristofferson och inspelad av Ray Price blev den en hit sommaren 1970.
Enligt mig är For The Good Times skivans svagaste ögonblick. I bästa fall kan man kalla den för ett mellanspår.
Någon månad tidigare hade spelat in en studioversion på For The Good Times – som aldrig gavs ut. Ett av de ytterst få färdiga låtar från Elvis som aldrig gavs ut under hans levnad. Ett tecken på att det inte är något direkt starkt kort.

6) American Trilogy
American Trilogy släpptes på singel två månader innan konserterna i MSG. Förväntningarna på en hit var stora, var gång som Elvis framförde American Trilogy under sina konserter så blev det till enormt gensvar. Människor hade spontant ställt sig i givakt och en del hade till och med brustit ut i gråt. Till de flestas stora förvåning så floppade singeln totalt. Det hade visserligen de flesta av Elvis singlar gjort de sista två åren, men en högsta placering 66 motsvarade nog inte ens den mest pessimistiska prognos. Troligtvis hade det större betydelse än man först trodde att ”kompositören” Mickey Newbury själv hade haft en hit med American Trilogy kort innan. Jag skrev ordet kompositör inom citationstecken, för det rör sig om ett medley på Dixie, All My Trials, Battle Hymn Of The Republic, tre populära sånger/hymner från 1800-talet.
Den må ha floppat, både versionen från MSG och den från singeln är ändå oerhört starka framföranden. Jag minns att jag, för väldigt länge sen, när jag köpte den här skivan direkt tyckte att American Trilogy är skivans höjdpunkt. Ungefär vad jag tycker än i dag.

7) Funny How Time Slips Away
Även på den här balladen går det undan. Det är en betydligt snabbare version här än den som går att hitta på Elvis Country. I stort sett så pratar sig Elvis bara igenom Funny How Time Slips Away. Det är först på slutackordet som det blir något som skulle kunna kallas för ansträngning. Då det går så pass fort som det gör och då dessutom studioskivans dobro-solo är struket så klockar Funny How Time Slips Away in på närmare två (!) minuter kortare tid än originalet.
Det finns skäl att tro att Elvis använde sig av låtar som denna och For The Good Times för att vila sig efter de mer krävande låtarna, men jag tycker ändå att en bra sak slarvas bort lite onödigt. Funny How Times Slips Away är en av de bättre spåren på Elvis Country och med lite vilja och eftertanke hade det här också kunnat bli hur bra som helst.

8) I Can’t Stop Loving You
Jag har personligen aldrig varit helt entusiastisk över I Can’t Stop Loving You, Ray Charles gamla hit skriven av Don Gibson. Elvis använde sig dock frekvent av den från 1969 och framåt. Här är I Can’t Stop Loving You i stort sett helt identisk med versionen som finns på In Person från 1969. Samma tempo, samma arrangemang och samma sätt att framföra sången på.
Som helhet är det ändå ett riktigt bra framförande och ett starkt sista nummer före avslutningen på kvällens konsert.

9) Can’t Help Falling In Love
Sin vana trogen så slutade Elvis även här med sin hit från 1961 tagen från filmen Blue Hawaii. Can’t Help…är rätt såsig i original, i sjuttiotals-klädnad blir det en helt annan femma. Monumentalt är kanske ett passande uttryck.
Efter att sista sångtonen tagits så springer Elvis av scenen. Inom trettio sekunder har han lämnat arenan i en av de tre bilar som parkerats innanför grinden.
Det sista som händer är Al Dvorins röst ”Elvis has left the building!” och sen är det över.
.
.
.
As Recorded At Madison Square Garden är givetvis en förbålt bra skiva, alla mina små invändningar till trots. Visst, Elvis lägger inte lika mycket krut på alla låtar, det dyker upp mellanspår både här och där. Det överlag höga tempot kan ibland kännas amfetaminstinnt, stressande, alternativt ge känslan av att man bara vill dra igenom låten så fort som möjligt. Ett annat problem för Elvis liveskivor är att samma material dyker upp i väldigt stor utsträckning (utan att arrangemanget har ändrats nämnvärt). Det är lätt att tänka ”jaha, så tar han den låten också ett varv till”, här hade man valt att ge ut hela showen intakt och då fick det bli All Shook Up igen.
Ser man dock varje platta för vad den är så är Elvis liveskivor i stort sett inget annat än outstanding i sin genre. I stort sett så tävlar de bara mot sig själva, och Elvis As Recorded At Madison Square Garden är en av de allra bästa. Enligt mig är den tuffare, mer genomarbetad, mer show, mer testosteronsprutande, ja helt enkelt bättre än de båda föregående liveskivorna In Person och On Stage. Och det är absolut inte bara Elvis förtjänst. Det är helt uppenbart att det här gänget vid det här laget har kört ihop ett par år och att de trivs alldeles utmärkt med vad de håller på med. Jämför James Burtons spel här mot hur han agerar på On Stage. Här är att ”ta för sig” ett stort understatement. Han är överallt hela tiden, men på ett ytterst smakfullt och musikaliskt sätt.
Samma med ”monstren” Ronnie Tutt och Jerry Scheff. Även på ballader som Never Been To Spain och You Don’t Have To Say You Love Me så röjer de hej vilt. Ronnie Tutt kan faktiskt jämföras med en Duracell-kanin i sitt spel, det blir ändå aldrig överdrivet.

Längst fram står ändå Elvis. Kanske han har sjungit lika bra eller till och med ännu bättre vid andra tillfällen i karriären, men aldrig har han haft det monumentala självförtroende som han här besitter. Vi de här stunderna var han större än det kända universum.
En journalist på plats summerade det hela på sitt sätt – A Prince From Another Planet.

Slutbetyg: En FEMMA så klart.

Popularity: 9% [?]

5 Comments »

  1. Eva said,

    12.15.14 at 11:51 e m

    Tack för en som vanligt informativ och bra recension. Alltid kul att läsa.

  2. Lena Wärmé said,

    12.16.14 at 8:20 e m

    Ja, tack säger jag också. Mycket intressant information på ett som vanligt underhållande sätt. ”American Trilogy” är i mitt tycke också väldigt bra och man tröttnar aldrig på att höra den.

  3. Svante Rask said,

    12.18.14 at 10:56 f m

    Tack Micke. Som vanligt både intressant och roligt att läsa dina recensioner. Dina kuriosainslag och underfundiga kommentarer är i en klass för sig. Håller med att det är en av Elvis bästa liveplattor, just vid den tiden var han i högform.

  4. gope said,

    12.22.14 at 11:24 f m

    Tack för ytterligare en intressant recension. Jag har inte lyssnat så mycket på Elvis live-skivor efter In Person, men nu blev jag nyfiken o inskaffade Aloha på Tradera till ett facilt pris!

    God Jul & keep up the good work!

  5. BleuPage Pro coupon said,

    06.21.17 at 9:54 f m

    BleuPage Pro coupon

    Mickes blogg från skivbutiken! » LP-skivor av och med Elvis Presley # 53 Elvis As Recorded At Madison Square Garden

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *