12.31.14

LP-skivor av och med Elvis Presley # 55 Separate Ways

Posted in Min blogg at 2:24 am

Så kom då den tredje budgetsamlingen från Camden inom loppet av ett halvår. “Trilogin” började i juni 1972 med Elvis Sings Hits From His Movies, fortsatte i november med Elvis Sings Burning Love And Hits From His Movies vol 2 och i januari året därpå kom alltså Separate Ways.
Albumet Separate Ways hade samma koncept som de första två skivorna – en eller två nyare hits påbyggt med ett knippe halvobskyra låtar från långt bak i tiden. (På ettan och tvåan var som synes även utfyllnadslåtarna (falskeligen) betecknade som hits – fast de aldrig hade varit det).
Positivt nog blev det den här gången inte samma magplask som tidigare. Till skillnad mot totalfiaskot från den första plattan och den mediokra andra samlingen så är det här bitvis faktiskt riktigt bra. Genomgående är det ett starkt låtval, och även då det är tveksamt är det ändå till stor del helt okej. Befriande också att det helt fel använda ordet hit för de äldre spåren varken ingår i titeln eller påstås vara det på omslaget.
Helt klart hade någon tänkt till här, inget snack om saken. Man hade också släppt tanken på att det nödtvunget skulle vara låtar från filmer som skulle fylla ut skivan. På Hits From His Movies vol 1 så blev det general-knas vad det gäller låtlistan, på tvåan gick det lite bättre. Här är det till och med ett par ganska spännande val. Det är en udda, brokig samling med flera oväntade låttitlar som har gjorts, inte någonstans känns det självklart. Det är ändå så gott som rakt igenom bra.
Förutom det listaktuella titelspåret och dess b-sida Always On My Mind så har man inte tagit med en enda singellåt. De övriga åtta spåren är nästan uteslutande albumspår. Tre av dem är tagna från LPn Elvis For Everyone, två från Something For Everybody och en från Double Trouble, utöver det så är det också två EP-spår.

Nu tar vi låtarna en för en!

SEPARATE WAYS Utgiven på RCA-CAMDEN i januari 1973 Skivnummer CAS-2611

Högsta placering i USA 46
(Tog sig inte upp på listan i UK)

.
Sida A
.

1.Separate Ways

Separate Ways är en av många väldigt fina ballader från Elvis sjuttiotal. Den är snyggt, sparsamt arrangerad, inga stråkmattor som tar sig in på slutet för att ta över ljudbilden.
I filmen On Tour finns en sekvens när Elvis och bandet prövar sig fram med Separate Ways.
Det här är en de låtar som faktiskt är skrivna av Elvis livvakt Red West. Det krävs inte stor fantasi för att förstå att det är Elvis egen skilsmässa och Lisa Marie som texten handlar om.
Separate Ways gick upp till plats 20 på USA-listan.
I Sverige tog sig dock inte in på Tio I Topp trots dubbla insatser. Vid första försöket blev det en sextonde plats, den andra gången en artonde.

2.Sentimental Me
En aningens märklig komposition, med en a- och en b-del som inte riktigt hör ihop. Den segar sig fram och vet inte riktigt vart den ska ta vägen.
Sentimental Me är tagen från 1961 års LP Something For Everybody. Inte direkt någon av den plattans trumfkort, personligen hade jag valt exempelvis I’m Coming Home eller Put The Blame On Me.
Det mesta på den skivan är bättre än Sentimental Me, som på den här också. Sentimental Me är nog ett av plattans svagare kort.

3.In My Way
Tagen från filmen Wild In The Country.
In My Way har en mycket känslosam sång från Elvis. Det är en fin komposition med ett ackompanjemang bestående enbart av akustisk gitarr.
In My Way spelades in i juli 1960. Något soundtrack vare sig i EP eller LP-form kom aldrig från filmen Wild In The Country så låtarna som framfördes kom att spridas ut portionsvis under de närmaste åren. In My Way fick vänta ända till 1965 och LPn Elvis For Everyone innan den blev tillgänglig för allmänheten. Smått otroligt att RCA väntade i fem år med en release, både med tanke på det mediokra som gavs ut i mellantiden och då In My Way faktiskt är en riktig pärla.

4.I Met Her Today
Nja, det här är inte dåligt, men ändå lite väl tamt. Det är på sin höjd som en aningen tuffare variant av I’m Yours eller My Wish Came True.
Elvis gör dock en mästerlig sånginsats, bättre än han låter här var det sällan han lät. Här är han smått majestätisk när han tar en medelmåttig komposition med ett mjäkigt komp och gör något alldeles extra av den.
I Met Her Today spelades in i oktober 1961, men även den fick vänta till Elvis For Everyone som kom fyra år senare.

5.What Now, What Next, Where To
En sjyst upptempo-ballad skriven av en av Elvis favoritkompositörer – Don Robertson.
What Now, What Next, Where To spelades in i maj 1963, men först drygt fyra år senare dök den upp som ett av bonusspåren till LPn Double Trouble.

.
Sida B
.

6.Always on My Mind

Always On My Mind har med åren blivit en av de mest uppskattade balladerna från Elvis sjuttiotal, och med all rätt. Det är en mycket stark komposition med ett lysande framförande av både Elvis och hans band. Det nästan minimalistiska arrangemanget klär låten perfekt.
Always On My Mind har under åren efter spelats in av en uppsjö andra artister, exempelvis Pet Shop Boys och Willie Nelson som båda hade stora framgångar med den.
I England blev Always On My Mind framsida med Separate Ways som b-sida, som sådan nådde den en nionde plats på listan.

7.I Slipped, I Stumbled, I Fell

Som jag nämnde tidigare så spreds musiknumren från Wild In The Country ut på olika plattor under första halvan av sextiotalet. 1961 års LP Something For Everybody innehöll I Slipped, I Stumbled, I Fell från just Wild In The Country. Den är en ganska tidstypisk rocklåt som har sina poänger men som ändå är långt ifrån de veritabla urladdningar som Elvis hade bjudit på under åren innan.

8.Is It So Strange

Inspelad 1957 dök Is It So Strange samma år upp på EPn Just For You. Två år senare kunde vi hitta den på fullängdaren A Date With Elvis.
Märkligt nog spelades Is It So Strange in samma kväll som It Is No Secret och Blueberry Hill, två av de ljummare alstren från Elvis femtiotal. Där låter det knappt som om Elvis tar i alls. Det här spåret däremot är helt fantastiskt. Det är ett stort patos från Elvis här och låten i sig är en mycket snygg komposition.
Is It So Strange är en av plattans starkare spår.

9.Forget Me Never
Elvis framför med den äran Forget Me Never ackompanjerad av enbart en akustisk gitarr. Det var meningen att han skulle ha gjort det i Wild In The Country. Så blev det nu tyvärr inte då den i sista stund plockades bort från filmen.
Inspelningen skedde i november 1960, men även här, som med andra låtar från Wild In The Country, fick världen vänta med att höra den på skiva. Först 1965 och på Elvis For Everyone gavs den möjligheten.
Forget Me Never är i all sin enkelhet en fin och definitivt lyssningsvärd ballad.

10.Old Shep

Ja, jo jag vet..Det är en rörande text och Elvis sjunger med den inlevelse som bara en djurvän kan göra.
Men…det här är ett sömnpiller och det var den redan när den spelades in 1956. Rätt meningslöst att ge ut Old Shep en gång till 1972.
En av de tristare Elvislåtarna från 50-talet.
Old Shep dök först upp 1956 LP nummer två i ordningen, Elvis, och EP-skivan Elvis vol. 2. Men den kom faktiskt ut som singel 1956 också…men bara som promo, aldrig officiellt.

Det här var alltså den sista av de tre plattor som Camden släppte inom loppet av ett halvår, alla tre med konceptet att ta en eller två mer eller mindre färska hits och fylla ut skivorna med tämligen obskyra låtar från det förflutna.
Det började med en katastrof, blev lite bättre på det andra släppet för att avslutas med en klart godkänd skiva.

Frågan man kan ställa sig när man tittar i backspegeln är – när det nu fanns bra låtar att ta till de här samlingarna, hur kunde någon komma på den bisarra idén att på Hits From His Movies vol 1 slänga in monumentala skamfläckar som Confidence, Old McDonald och How Would You Like To Be??? ALLT annat hade varit bättre – i allra värsta fall lika illa, men det hade inte gått att hitta tre andra låtar som hade varit ännu värre än valet man tog.
Så hur hamnade detta avgrundsskräp på Hits From His Movies vol 1 i juni 1972 – samtidigt som Elvis precis sålt ut Madison Square Garden fyra gånger, därifrån släpper en fantastisk liveskiva, precis skulle komma med en prisbelönt konsertfilm och ett halvår senare skulle uppträda på Hawaii inför en miljard TV-tittare???
Hur gick det till? Jag kan bara inte förstå och har svårt att släppa det. Vem var ansvarig och varför stoppade ingen galenskapen?

Tack och lov blev det bättre. Separate Ways innehåller två riktigt starka samtida ballader, titellåten och Always On My Mind. Resten är en brokig samling tio till femton år gamla låtar som för de flesta utanför den inbitna Elvis-fankretsen nog är tämligen okända. Ett lite djärvt grepp som jag tycker lyckades. Visst, det finns en orsak till att de åtta utfyllnadslåtarna inte blev singelsläpp, men de har alla ändå en klar musikalisk kvalitet.
Separate Ways är en klart godkänd platta. Den färska singeln med sin a- och b-sida sätter en extra spets på slutomdömet.

Slutbetyg En Trea…med spets

Popularity: 10% [?]

12.27.14

LP-skivor av och med Elvis Presley # 54 Burning Love And Hits From His Movies vol 2

Posted in Min blogg at 2:24 pm

Som om det inte räckte med det första debaclet “Hits From His Movies” så kom bara ett par månader senare en volym 2.
Och, just det, det var den här utgåvan som jag skrev om tidigare, den som kom att förhindra att en “riktig” platta, ett soundtrack från filmen On Tour, släpptes. Parker och RCA kände en risk att marknaden skulle mättas så ett album fick stryka på foten. Tyvärr föll valet på fel LP.
Bara det borde vara skäl nog att avsky den här skivan.
Musikaliskt är det dock inte lika mycket under isen på Burning Love And Hits From His Movies vol. 2 som det var på vol 1. Stundtals är det faktiskt helt okej, om än inte rakt igenom.
Skivans största fel är väl egentligen att den aldrig skulle ha varit ens påtänkt. En hit (Burning Love) och dess baksida kombinerat med åtta stycken runt tio år gamla filmlåtar, allt i stället för en skiva från filmen med tolv topplåtar inspelade under innevarande år. Varför i fridens namn gjorde man så?
Från 1968 års TV-Special hade Elvis släppt kanonskiva efter kanonskiva, varför förstöra det med att gräva i arkiven efter gamla filmlåtar, ett kapitel som de flesta – Elvis inkluderat – såg som förpassat till historieböckerna. Jag tycker att de första skivorna på Camden hade ett syfte, där kunde man hitta EP-spår från filmer som aldrig tidigare getts ut på LP och lite udda b-sidor. De två sista däremot innehöll ju uteslutande material som fanns på soundtrack-plattor.
Om det sen kändes riktigt märkligt att förra skivans obskyra spår kallades för hits så blir det riktigt förbryllande den här gången. Knappt en enda av dessa filmlåtar hade överhuvud taget getts ut som singel! (Undantagen är No More som gavs ut som 45:a i ett fåtal europeiska länder (exempelvis Italien) samt Tonight Is So Right For Love som i England var b-sida till Wooden Heart).
Hur kan de i så fall gå under beteckningen hits??? Om man nu ändå absolut tvunget måste göra en samling på filmhits, hade det inte varit en bättre idé att ta med material som faktiskt på sin tid hade slagit? Jailhouse Rock, Hard Headed Woman, Can’t Help Falling In Love osv, listan kan göras hur lång som helst. Varför rata riktiga hits till förmån för skräp som Guadalajara, Santa Lucia och I Love Only One Girl? Vad var den hemliga agendan? Ville man få folk att få upp ögonen för dessa “bortglömda juveler” genom att slänga in dem på en samling och sen ljuga ihop något om att de var gamla hits? Knappast en bra idé…

Nåja, må så vara, det stora kruxet är att den hjälp som skivan fick av att Burning Love alldeles innan blivit en monsterhit gjorde att den här LPn sålde bra. Riktigt bra till och med.
Mängder av potentiella nya Elvis-fans köpte godtroget Burning Love And Hits From His Movies…och kände sig nog rätt lurade.

Nåja, låt inte den här mellanskivan ta upp för mycket plats i våra huvuden.
Pang på låtarna på en gång nu!

BURNING LOVE AND HITS FROM HIS MOVIES vol 2

Utgiven i november 1972 på RCA-Camden CAS-2595
Högsta placering i USA 22
(Ingen listplacering i UK)

1) Burning Love
.

.
Burning Love blev Elvis klart största hit i hemlandet USA efter Suspicious Minds 1969 och fram till hans död. En andra plats på USA-listan talar sitt tydliga språk. Ingen annan låt kom ens i närheten av en sådan placering under sjuttiotalet.
Personligen har jag dock aldrig varit riktigt förtjust i Burning Love, jag tycker att det är en rätt intetsägande låt. Dessutom är den märkligt mixad, sången ligger märkligt långt bak i ljudmixen. Elvis är alltid Elvis kan man tycka, men det är få låtar i hans karriär där hans röst har en så nedtonad roll som här. Faktum är att Elvis dessutom behövde övertalas för att överhuvudtaget göra ett försök med Burning Love. Han hade också en klar motvilja mot att köra den live, även efter att den blivit en storsäljare.
Jag har svårt att greppa att av allt mästerligt som Elvis spelade in på sjuttio-talet så är det här den största hiten. Det känns för mig bara märkligt.
Nej då, Burning Love är inte alls en dålig låt, den är bara lite anonym.

2) Tender Feeling
Från filmen Kissing Cousins.
En lugn finstämd låt, ett av de bättre spåren på soundtracket till Kissin’ Cousins.

3) Am I Ready
Ännu en fin ballad, den här gången från Spinout.

4) Tonight Is So Right For Love
Inledningsspåret på soundtracket till filmen GI Blues.
Och här är det riktigt bra. Elvis gör en smått fenomenal vokal insats. Här har han samma röst som vi kan höra på It’s Now Or Never och Surrender. Till skillnad från de två nämnda låtarna så öser bandet här på för president och fosterland. Allt sitter som gjutet – sången, spelet och arret.
Om RCA i USA hade valt Tonight Is So Right For Love som singel från GI Blues, i stället för den mjäkiga Wooden Heart, hade den varit en klockren hit. Inget snack om saken.
För mig så är det här skivans höjdpunkt.

I England så kan man dock hitta Tonight Is So Right For Love på singel, dock bara som b-sida till just Wooden Heart.
Varför inte tvärtom…?

.
5) Guadalajara
Från filmen Fun In Acapulco.
Visst, det finns musikalisk kvalitet i det här och Elvis verkar tycka att det här är en rätt okej låt att sjunga, men…fanns det inget roligare att gräva fram från arkiven? Det här håller inte alls.
Taget rätt upp och ner så är ju det här bara ren smörja.
Ett gigantiskt nerköp från spåren innan.

Sida B

1) It’s Just A Matter Of Time

B-sida på Burning Love.

Det här är en lågmäld, laidback countrylåt som Elvis gör på sitt eget svårefterhärmliga sätt.
Låt mig säga såhär – om inte Elvis så tragiskt hade gått bort och fram till i dag hade spelat in två countryplattor om året som hade låtit så här så hade jag hängt på låset till den lokala skivbutiken vid varje release och gått hem och njutit lika mycket varje gång.
Inget mästerverk alls, inget märkvärdigt i vare sig låt eller framförande, It’s A Matter Of Time är bara riktigt skön att lyssna på.

2) No More
La Paloma på engelska tagen från filmen Blue Hawaii.
När Elvis kom till Sun-studios den allra första gången 1953 så frågade Marion Keisker, Sam Phillips sekreterare, Elvis vad han sjöng för typ av musik. Det legendariska svaret blev – “I sing all kinds!” Och precis så var det med Elvis. När han sjöng saker som No More, som radikalt skiljde sig från det som han en gång blev känd för, och han kände för det han höll på med så gjorde han det bättre än någon annan. Det här är en riktig pärla. Då den aldrig släpptes på singel så blev den aldrig, albumtiteln till trots, aldrig en hit. Det kunde den dock mycket väl ha blivit om valet av singlar hade gjorts annorlunda.
Det lustiga är att No More faktiskt var en hit i Sverige trots att den aldrig släpptes på singel. Tvåa på Tio I Topp hösten 1961. Tio I Topp var ju inte en försäljningslista utan en lista som röstades fram. Generellt var det aktuella singlar som gällde, men då och då tog man handplockade låtar från EP- och LP-skivor och testade för listan. På så sätt lyckades No More alltså bli en hit i Sverige trots att den bara låg på EPn till Blue Hawaii.

I Italien släpptes faktiskt No More som singel, där kom den till och med att toppa listan!

.
.
3) Santa Lucia
Men fanns det inga andra låtar att plocka fram?
Visst, Elvis gör kanske i Viva Las Vegas en godkänd version av Luciasången, men mer än så är det inte. Det hade kanske sin plats i filmen som spelades in 1963, på skiva 1972 är det helt meningslöst.
Här gick rullgardinen ner.

4) We’ll Be Together
Det här sömnpillret har om inget annat så åtminstone ett gitarrspel som är något över det vanliga. Lyssna och njut.
Bortsett från det så är det absolut ingenting att ödsla någon tid av sitt liv på.
We´ll Be Together dyker upp i filmen Girls, Girls, Girls. Lika umbärlig den också.

5) I Love Only One Girl
Nej, nej, nej…!
Detta operett-pekoral från Double Trouble borde aldrig ha spelats in och har absolut inte någonting att göra på en skiva med Elvis anno 1972.

Jodå, som helhet så var det bättre på tvåan än på vol 1.
När det inte är speciellt bra här så är det ändå inte fullt ut lika illa som första volymens avgrundsbottennapp.
Men det hjälper inte ett jota. Den här samlingen blir ändå en förolämpning mot artisten Elvis Presley 1972. Ingenting annat. Artistiskt stod denne på något av sin topp just i den epoken, varför lägga ner tid och energi på att sätta ihop en helt inaktuell samling som den här? När den sen sålde bra med draghjälp av Burning Love så var ju katastrofen fullbordad. En generation av nya Elvis-fans köpte den här skivan med förhoppningen att kunna hitta ytterligare nio låtar i klass med Burning Love och så fick de lyssna på Santa Lucia och Guadalajara. Knappast ett bra drag för att vårda sina potentiella nya fans på. Det var möjligtvis ett sätt att på kort tid casha in dollar på genom en snabbt ihoprafsad samling av redan existerande låtar. Alla annan strategi känns helt utanför en vanlig människas begreppsvärld.
Bedrövligt.

Men, nu skulle alltså i dess ställe egentligen en LP från den kommande konsertdokumentären On Tour, med arbetsnamnet Standing Room Only, ha släppts. Vi kan ju för skojs skull titta på hur en sådan skiva kunde ha sett ut.
Efter tyckande hit och dit verkar det som att RCA hade planer på att släppa ett album som, i stil med That’s The Way It Is, skulle vara en mix av live och studio. Innehållet skulle bestå av dels inslag från den kommande filmen dels material från studioinspelningarna i februari och mars samma år.
En låtlista blir bara spekulationer, inga färdiga provskivor eller omslag hann göras innan projektet skrotades, men dokument som Elvis-ologen Ernst Jorgensen har hittat i RCAs arkiv tyder på ett ganska troligt låtval och ordning typ den som finns här under.

(Asterisken står för studioinspelning, resten är live).

Sida A

Separate Ways *
Never Been To Spain
You Gave Me A Mountain
For The Good Times *
Fool*
The Impossible Dream

Sida B

Burning Love *
Always On My Mind *
It’s A Matter Of Time *
It’s Over
It’s Impossible
Where Do I Go From Here *
An American Trilogy

Ja vad säga…? Det här skulle utan det minsta tvivel ha blivit en riktig fullträff, en platta som skulle ha knuffat karriären för Elvis ytterligare ett par snäpp framåt. Med succén från den sedermera Golden Globe-belönade filmen i ryggen så kunde det här inte ha blivit något annat än en jättesuccé.
Nu skrinlade man det här projektet på grund av att Burning Love And Hits From His Movies vol. 2 skulle komma och att det enligt RCA skulle bli för mycket skivor på för kort tid.
Jovisst! Men varför då inte rata skivan som ni just nu läser om i stället, det hade väl ändå varit bra mycket bättre?
Att man nu gjorde som man gjorde känns så här i efterhand bara som en tragedi. Gjort är gjort, men jag kan inte hjälpa att jag blir rent utsagt förbannad på hur dåligt Elvis karriär ofta sköttes.

De olika låtarna från Standing Room Only/On Tour kom att spridas ut på andra kommande skivor i stället – lite här, lite där.
I stället fick vi alltså njuta av den här helt otidsenliga samlingen. Visserligen med ett par halvhyfsade låtar, men knappast något för skivköparpubliken anno 1972. Många som köpte den här skivan som hade hört Burning Love på radion blev nog med all rätt rejält besvikna, kände sig kanske rent av lurade, något som näppeligen kan ha haft någon positiv inverkan på Elvis karriär. Tvärtom, det här var bara ytterligare ett obegripligt karriärsdrag av RCA och Col Tom Parker.
Tänk om alla de som köpte hösten 1972 köpte Elvis nya LP på grund av de hade hört Burning Love istället hade fått i sina händer On Tour/Standing Room Only i stället…

Tagen för vad den är, (om man väljer att glömma bort den erbarmligt dåliga tajming det var att släppa den när man nu gjorde det) så är den genomgående kvaliteten på Hits From His Movies vol 2 ändå, som tidigare nämnts, högre än på ettan. (Ettan måste dock å andra sidan antingen en sadist, idiot eller någon som hatade Elvis ha ställt samman, så det säger inte så mycket).
Tvåan innehåller en handfull hyfsade men lite ljumma låtar.
En hit – Burning Love – och två som kunde ha blivit det – Tonight Is So Right For Love och No More.
Tre godkända låtar – Tender Feeling, Am I Ready och It’s A Matter Of Time.
Fyra bottennapp – Guadalajara, Santa Lucia, We’ll Be Together och I Love Only One Girl.

Övervägande inte bra, så godkänt blir det inte, bara nästan.

Slutbetyg En TVÅA…

Popularity: 10% [?]

12.15.14

LP-skivor av och med Elvis Presley # 53 Elvis As Recorded At Madison Square Garden

Posted in Min blogg at 3:23 am

Mellan den nionde och den elfte juni 1972 uppträdde Elvis fyra gånger i New Yorks Madison Square Garden. Han gjorde två föreställningar den tionde juni, den nionde och elfte blev det en om dan.

Det här var Elvis första besök i The Big Apple sen femtiotalet. Enligt de som då tillhörde den innersta kretsen var han innan spelningarna väldigt osäker på hur han skulle komma att bli mottagen. Elvis upplevde det som att främst journalister från New York hade sågat honom i början på hans karriär. Det kan ha varit ett klassiskt “lantis-komplex” som spökade. Är man i grunden en hillbilly från Tupelo och hamnar i New York är det kanske lätt att känna sig lite bortkommen. Var det ens nödvändigt att sticka ut hakan och boka Madison Square Garden inte en utan fyra gånger när han ändå sålde ut precis överallt dit han begav sig över hela USA? Var det inte att gapa över för mycket?
Nu blev det inte på något sätt så som Elvis hade befarat. De fyra utsålda konserterna blev alla stora triumfer. En kader av kändisar som Bob Dylan, David Bowie och Paul Simon vallfärdade till arenan för att se den man som en gång i tiden fick dem att själva bli musiker. Alla journalister från de stora tidningarna tävlade efteråt i att hylla “kungen”. Den show de fick bevittna blev också något helt enastående.
Blickar man tillbaka på Elvis karriär så är juni 1972 definitivt en av höjdpunkterna. Bland mycket bra under hans år är det här bland det allra bästa. Två av de fyra konserterna spelades in, båda två den tionde, och det blev kvällsevenemanget som i sin helhet kom att hamna på LP-skivan Elvis AS Recorded At Madison Square Garden.

Innan vi går närmare in på låtarna ska jag bara ta en liten detalj.

Som vi vet, Elvis skivutgivning saknade på gott och ont alltför ofta en logisk linje. Det har vi sett åtskilliga gånger i den här serien. Den här plattan är lite av ett exempel på det. I mitten på juni 1972, ett halvår innan den upphaussade showen Aloha From Hawaii ska visas på TV över nästan hela jordklotet så släpper RCA alltså en…liveskiva! Men inte med material från den kommande, senare prisbelönta, dokumentärfilmen Elvis On Tour utan från en av spelningarna i Madison Square Garden.
Ja varför inte, men hur många andra artister släpper två liveskivor, Aloha och Madison, och en konsertfilm inom loppet av ett halvår? Onekligen rätt udda. Men det blir än knepigare…
För…konsertfilm…? Just det, varför släpptes inte ett soundtrack från On Tour? Det borde väl egentligen ha varit en fullständigt självklar historia. Musikaliskt var det ju en Elvis i något av sitt livs form.
Jodå, den plattan var starkt på gång också. Här under ser ni ett bevis på det. Singeln American Trilogy kom ut i april 1972.

Tittar ni riktigt noga i underkanten på omslaget så kan ni se att det står From Elvis “Standing Room Only” Album , och Standing Room Only var det namn man i ett tidigt skede hade på filmen On Tour. Så långt hade man alltså kommit i planeringen av en skiva till filmen att man gjorde reklam för den. Allt var klappat och klart. Och ändå blev det inte så.
Ja, orsaken till att den Golden Globe-belönade dokumentären Elvis On Tour, som hade premiär i november 1972, inte fick ett soundtrack är sannerligen inte lätt att begripa. Läser man i “bookleten” till underbolaget Follow That Dreams CD Standing Room Only från 2009 så får man både en trolig förklaring och en intressant läsning.
Jag citerar Ernst Jorgensen, mannen som ligger bakom Follow That Dream och som utan konkurrens är den här på jorden som vet mest om Elvis skivsläpp:
“What did happen, however, seems by any standards to be a triumph of both artistic mismanagment and commercial insanity. In October RCA (Camden) released the second volume of their budget series Elvis Sings Hits From His Movies. This move obviously killed any ideas of an album called Standing Room Only that, by creatively combining the february and march recordings, could have been a platinum selling album.

Man kan inte annat än att ta sig för pannan och undrar om det verkligen kan vara sant. Utgivandet av tre budgetskivor med nästan uteslutande tio år gamla obskyra filmlåtar (som bolaget Camden falskeligen beskrev som hits) skulle alltså ha gjort att man slängde något som, utan det minsta tvivel, skulle ha blivit en kanonplatta rakt ner i papperskorgen.
Kan det verkligen stämma? Ja det verkar inte bättre, för en annan rationell orsak går nog inte att hitta.
Oerhört synd på rara ärtor att RCA prioriterade den epok som borde ha varit glömd och begraven för alltid i stället för att satsa fullt ut på Elvis som den artist han 1972 var. En LP med namnet Standing Room Only eller On Tour kom alltså aldrig att se dagens ljus.

Här står vi i alla fall med Elvis As Recorded At Madison Square Garden, och, som vi snart ska se, det är en riktigt bra skiva.

En sista lustig detalj bara. Den här plattan kom i en period när Elvis fullängdare nästan alltid bestod av tio låtar och sällan bjöd mer än på lite drygt tjugofem minuter, men den här är på runt femtiofem minuter lång (!) med tjugo spår. Varför man inte valde att ge ut den som en dubbel-LP är inget annat än ett mysterium. Ingen logik där heller.

Och…just det. Skivan spelades in den 10 juni och släpptes den 18 – samma månad. (Man använde det tänkta omslagsfotot till Standing Room Only…)
.

ELVIS PRESLEY – ELVIS AS RECORDED AT MADISON SQUARE GARDEN
Utgiven på RCA 18 juni 1972 Skivnummer LSP-4776

Listplaceringar:
USAs Billboardlista 11
Englandslistan 3
Kvällstoppen i Sverige 12

.
Sida A

Intro: Also sprach Zarathustra
Efter lite experimenterande hit och dit några månader tidigare så blev Also Sprach Zarathustra vid premiären i Las Vegas i july 1971 spikad som entrémusik för Elvis liveframträdanden. Och så kom det att bli, ända in till slutet.
Onekligen en entré värdig en kung..

1) That’s Alright Mama
Det här är den första utgivna liveversionen av Elvis debutsingel. På senare utgåvor av NCB TV-Special från 1968 finns ofta en That’s Alright Mama med, men den var inte med i originalversionen.
Längre fram skulle RCA också ge ut liveinspelningar från både 1954 och 1961, Louisiana Hayride och Hawaii respektive, men det här är alltså den allra första gången That’s Alright Mama dök upp live på en officiell skiva.
Från start är det fullt ös här. James Burton på gitarr, Ronnie Tutt på trummor och Jerry Scheff på bas visar direkt vad publiken har att vänta sig under den kommande timmen – deras spel är ingenting annat än bländande skivan igenom. Med den långa turnén under våren i ryggen har bandet spelat ihop sig rejält. Allt sitter som spikat. Hela tiden är det mycket av det mesta men framfört väldigt precist, smakfullt och mycket musikaliskt.
Elvis är också uppenbarligen i högform. En riktigt bra inledning på skivan.

2) Proud Mary
Det här är riktigt imponerande.
Jämfört med den rent ut sagt dåliga versionen på On Stage från 1970 så är det här ett stort kliv framåt. Arrangemanget är betydligt mer genomarbetat och Elvis är avsevärt mer bekväm med låten. En stor skillnad.

3) Never Been To Spain
Två upp-tempo följs upp med en tillbakahållen cover på Three Dog Nights hit från året innan.
En poäng är att Never Been To Spain är skriven av Hoyt Axton, son till Mae Axton – som 1955 var med och skrev Heartbreak Hotel…!

4) You Don’t Have To Say You Love
Och det blir bara bättre och bätte. Den här versionen av den två år gamla hiten är riktigt bra, fullt i klass med den You Don’t Have To Say You Love Me som även gick att hitta på LPn That’s The Way It Is. Tempot är högre, annars i stort sett samma arrangemang och en minst lika bra sånginsats av Elvis.

5) You’ve Lost That Lovin’ Feeling
I stort sett identisk med versionen på That’s The Way It Is.
Väldigt bra med andra ord.

6) Polk Salad Annie
Polk Salad Annie går i ett helt annat tempo än vad den gjorde på On Stage. Borta är Tony Joe Whites tillbakalutade swamp-funk-blues och Elvis historieberättande. Här går det i stället väldigt mycket snabbare. Sättet som trummor och bas spelar på snuddar nästan vid hårdrock, framför allt i det instrumentala solopartiet då Jerry Scheff har ett bitvis helt utflippat bas-solo. (Intressant är att hans solo på eftermiddagskonserten är betydligt striktare).
Polk Salad Annie är otvivelaktigt en av skivans höjdpunkter.

7) Love Me
Plattans första sida avslutas med ett långt sjok av gamla hits från femtiotalet.
Den första, Love Me, framförs på ett fullt godkänt sätt. Men ändå, det märks att det gått från “riktig musik” till pastisch med glimten i ögat.

8) All Shook Up
Tredje gången på mindre än fyra år som All Shook Up dyker upp på en live-skiva.
Och den går bara fortare och fortare för var gång. Den här versionen är både avkortad och toksnabb. Mindre än en minut så är det över.

9) Heartbreak Hotel
Puh…Jag tycker att det är skönt att tempot här går ner. Den går rentav långsammare än originalet.
Resultatet blir en skönt bluesig version som är helt okej.

10) Medley:
(Let Me Be Your) Teddy Bear/Don’t Be Cruel
Ett medley som man snabbt drar igenom – pliktskyldigast men med all heder i behåll.
Självklart helt utan något musikaliskt djup, men det var ju inte poängen heller.

11) Love Me Tender
Precis som
Personligen föredrar jag alla gånger de bombastiska versionerna från 70-talet på Love Me Tender jämfört med originalet från 1956 som jag aldrig har förstått storheten med. Men, det känns ändå som om Elvis slarvar bort en lovande låt genom att inte ta den fullt ut på allvar. Prylen att kyssa tjejer på första raden förtar ju onekligen en del av fokuset och upplevs mest bara som konstigt för den som i efterhand lyssnar på plattan.

Skivans första sida visar på Elvis dilemma i den här epoken. Det han brann för själv 1972 var det nya materialet, låtar i tiden, samtidigt var hans publik till stora delar på plats för att se honom framföra de gamla hitsen från deras egen ungdom. Något som Elvis nog tyckte var…så där roligt. Med tiden blev ledan och ointresset för femtiotalsmaterialet väldigt, för att inte säga pinsamt, uppenbart. Här gör han det ändå med all heder i behåll.

.
Sida B
.

1) The Impossible Dream
Tagen från musikalen Man Of La Mancha från 1965. Ett par artister hade hits med The Impossible Dream under åren därpå. Den version som Elvis förmodligen främst hade tagit intryck av bör ha varit Roy Hamiltons – han var också en av Elvis allra största förebilder. Hamiltons arrangemang liknar också det som används i Madison Square Garden. Precis som i Elvis fall går Hamiltons version av The Impossible Dream i fyrtakt. Originalet och Jack Jones framför stycket i – tretakt! Alldeles innan Glenn D Hardin sätter i gång med pianointrot så säger Elvis “We’re gonna do our version of The Impossible Dream”. Var det möjligen den annorlunda rytmen gentemot originalet som fick honom att uttrycka sig så?

2) introductions by Elvis
Elvis presenterar bandet ackompanjerad av sitt gäng.

3) Hound Dog
En lurig start slö, funk-bluesig inledning som när man minst anar det övergår i ett snudd på vansinnestempo.
Imponerande driv och snyggt framfört och kul med ett radikalt.

4) Suspicious Minds
Jodå, det mesta går snabbare på den här skivan än vad det gjort tidigare. Suspicious Minds är inte bara markant snabbare än originalet utan även jämfört med versionen på In Person från 1969.
Samtidigt är det också en riktigt läcker version. Suspicious Minds är en av Elvis allra bästa låtar och live gick den aldrig fel.

5) For The Good Times
Good Times är inte speciellt bra. Det är en ganska torftig komposition och framförandet känns rätt avslaget.
Skriven av Kris Kristofferson och inspelad av Ray Price blev den en hit sommaren 1970.
Enligt mig är For The Good Times skivans svagaste ögonblick. I bästa fall kan man kalla den för ett mellanspår.
Någon månad tidigare hade spelat in en studioversion på For The Good Times – som aldrig gavs ut. Ett av de ytterst få färdiga låtar från Elvis som aldrig gavs ut under hans levnad. Ett tecken på att det inte är något direkt starkt kort.

6) American Trilogy
American Trilogy släpptes på singel två månader innan konserterna i MSG. Förväntningarna på en hit var stora, var gång som Elvis framförde American Trilogy under sina konserter så blev det till enormt gensvar. Människor hade spontant ställt sig i givakt och en del hade till och med brustit ut i gråt. Till de flestas stora förvåning så floppade singeln totalt. Det hade visserligen de flesta av Elvis singlar gjort de sista två åren, men en högsta placering 66 motsvarade nog inte ens den mest pessimistiska prognos. Troligtvis hade det större betydelse än man först trodde att “kompositören” Mickey Newbury själv hade haft en hit med American Trilogy kort innan. Jag skrev ordet kompositör inom citationstecken, för det rör sig om ett medley på Dixie, All My Trials, Battle Hymn Of The Republic, tre populära sånger/hymner från 1800-talet.
Den må ha floppat, både versionen från MSG och den från singeln är ändå oerhört starka framföranden. Jag minns att jag, för väldigt länge sen, när jag köpte den här skivan direkt tyckte att American Trilogy är skivans höjdpunkt. Ungefär vad jag tycker än i dag.

7) Funny How Time Slips Away
Även på den här balladen går det undan. Det är en betydligt snabbare version här än den som går att hitta på Elvis Country. I stort sett så pratar sig Elvis bara igenom Funny How Time Slips Away. Det är först på slutackordet som det blir något som skulle kunna kallas för ansträngning. Då det går så pass fort som det gör och då dessutom studioskivans dobro-solo är struket så klockar Funny How Time Slips Away in på närmare två (!) minuter kortare tid än originalet.
Det finns skäl att tro att Elvis använde sig av låtar som denna och For The Good Times för att vila sig efter de mer krävande låtarna, men jag tycker ändå att en bra sak slarvas bort lite onödigt. Funny How Times Slips Away är en av de bättre spåren på Elvis Country och med lite vilja och eftertanke hade det här också kunnat bli hur bra som helst.

8) I Can’t Stop Loving You
Jag har personligen aldrig varit helt entusiastisk över I Can’t Stop Loving You, Ray Charles gamla hit skriven av Don Gibson. Elvis använde sig dock frekvent av den från 1969 och framåt. Här är I Can’t Stop Loving You i stort sett helt identisk med versionen som finns på In Person från 1969. Samma tempo, samma arrangemang och samma sätt att framföra sången på.
Som helhet är det ändå ett riktigt bra framförande och ett starkt sista nummer före avslutningen på kvällens konsert.

9) Can’t Help Falling In Love
Sin vana trogen så slutade Elvis även här med sin hit från 1961 tagen från filmen Blue Hawaii. Can’t Help…är rätt såsig i original, i sjuttiotals-klädnad blir det en helt annan femma. Monumentalt är kanske ett passande uttryck.
Efter att sista sångtonen tagits så springer Elvis av scenen. Inom trettio sekunder har han lämnat arenan i en av de tre bilar som parkerats innanför grinden.
Det sista som händer är Al Dvorins röst “Elvis has left the building!” och sen är det över.
.
.
.
As Recorded At Madison Square Garden är givetvis en förbålt bra skiva, alla mina små invändningar till trots. Visst, Elvis lägger inte lika mycket krut på alla låtar, det dyker upp mellanspår både här och där. Det överlag höga tempot kan ibland kännas amfetaminstinnt, stressande, alternativt ge känslan av att man bara vill dra igenom låten så fort som möjligt. Ett annat problem för Elvis liveskivor är att samma material dyker upp i väldigt stor utsträckning (utan att arrangemanget har ändrats nämnvärt). Det är lätt att tänka “jaha, så tar han den låten också ett varv till”, här hade man valt att ge ut hela showen intakt och då fick det bli All Shook Up igen.
Ser man dock varje platta för vad den är så är Elvis liveskivor i stort sett inget annat än outstanding i sin genre. I stort sett så tävlar de bara mot sig själva, och Elvis As Recorded At Madison Square Garden är en av de allra bästa. Enligt mig är den tuffare, mer genomarbetad, mer show, mer testosteronsprutande, ja helt enkelt bättre än de båda föregående liveskivorna In Person och On Stage. Och det är absolut inte bara Elvis förtjänst. Det är helt uppenbart att det här gänget vid det här laget har kört ihop ett par år och att de trivs alldeles utmärkt med vad de håller på med. Jämför James Burtons spel här mot hur han agerar på On Stage. Här är att “ta för sig” ett stort understatement. Han är överallt hela tiden, men på ett ytterst smakfullt och musikaliskt sätt.
Samma med “monstren” Ronnie Tutt och Jerry Scheff. Även på ballader som Never Been To Spain och You Don’t Have To Say You Love Me så röjer de hej vilt. Ronnie Tutt kan faktiskt jämföras med en Duracell-kanin i sitt spel, det blir ändå aldrig överdrivet.

Längst fram står ändå Elvis. Kanske han har sjungit lika bra eller till och med ännu bättre vid andra tillfällen i karriären, men aldrig har han haft det monumentala självförtroende som han här besitter. Vi de här stunderna var han större än det kända universum.
En journalist på plats summerade det hela på sitt sätt – A Prince From Another Planet.

Slutbetyg: En FEMMA så klart.

Popularity: 9% [?]

12.03.14

LP-skivor av och med Elvis Presley # 52 Elvis Sings Hits From His Movies (plus two recent hits)

Posted in Min blogg at 2:40 am

Egentligen så skulle jag inte ha tagit med den här skivan, då den enbart innehåller på LP tidigare utgivet material. När jag startade det här projektet bestämde jag mig för att inte ta med den typen av utgåvor. Nu gör jag det ändå, av två skäl.
Det ena är att det bara några månader senare skulle dyka upp en Sings Hits From His Movies volume 2 med ett par singelspår som inte tidigare kommit på fullängdare, något som ju automatiskt gör att den kommer att hamna här. Jag tänkte då att det skulle se lite märkligt ut om jag tar med tvåan men inte ettan.
Det andra skälet är att den här skivan är rent ut sagt kriminellt dåligt sammanställd. Det är så genomuselt att den ansvarige borde fängslas och åtalas än i dag – även fast det har gått fyrtiotvå år drygt sedan brottet begicks.
Jag vill att ni ska se med all tänkbar tydlighet hur illa RCA/Camden behandlade denna den störste av alla artister.

Kruxet med Elvis Sings Hits From His Movies är att någon på skivbolaget, blandat med riktigt bra material, har valt ut något av det värsta av det värsta från Elvis hela karriär till den här plattan. Det är snudd på att man kan misstänka att någon gjorde det med flit för att ge Elvis en känga. Så uselt är det.
Det går inte att tro på att det inte fanns annat material tillgängligt. Då tvåan i serien kom kort efteråt och generellt sett innehåller bättre material kan jag inte tro att låtarna på den här samlingen var de enda som fanns att få just då. Och om det nu var så det var så hade det varit mycket bättre att inte ge ut någon skiva alls.
Nej, någon hade helt enkelt ingen koll alls. Det känns som om man hade bett en PRAO-elev tota ihop några låtar till en platta.

Visst, det hela vägs upp lite av de att de starkare spåren som Big Boss Man, You Don’t Know Me och Guitar Man finns med, men vad hjälper det?
Alltså – hur tänkte man?

Nu tar vi låtarna en i taget.
.

ELVIS SINGS HITS FROM HIS MOVIES (plus two recent hits) Utgiven på Camden i juni 1972 Skivnummer CAS-2567

Listplacering i USA 87
(Tog sig inte in på UK-listan)

.
1) Down By The Riverside/When The Saints Go Marching In
Musikaliskt helt under isen och totalt ovärdigt en artist av Elvis kaliber.
Spåret igenom låter Elvis ansträngd och pressad, snudd på som om han halvsprang inspelningen igenom.
Sen är det här inte på något sätt en hit som titeln på skivan lurar oss att tro, för det här skräpet släpptes, som tur är, aldrig på singel.
Down By The Riverside/When The Saints Go Marching In är tagen från soundtracket till filmen Frankie And Johnny.

2) They Remind Me Too Much Of You

USA-utgåva

.

UK-utgåva

.
Tagen från soundtracket till filmen It Happened At The Worlds Fair från 1963.
They Remind Me Too Much Of You låter närmast som något överblivet från 1961 års LP Something For Everybody.
Elvis lägger ner fatiskt ner lite trovärdighet i sin presentation och kompositionen av Don Robertson har sina poänger med några snygga harmonier strödda lite här och där.
Därmed inte sagt att det är mer än en hyfsad låt. På den här skivan så blir den dock ledigt och lätt ett av trumfkorten.
Högre plats på USA-listan än 53 blev det dock inte för They Remind Me Too Much Of You som var b-sida på One Broken Heart For Sale.

3) Confidence
Något av det mest vedervärdiga som Elvis någonsin lånade sin röst till.
Tagen från soundtracket till filmen Clambake från 1967.
Att smörjan fem år senare hamnade på en hitsamling är helt utanför min begreppsvärld.
Tyckte den personen som satte samman skivan på fullaste allvar att det här var en riktigt bra låt?

4) Frankie And Johnny

USA

.

UK

.
Ett av de mest meningslösa singelsläppen någonsin från Elvis. Vad tänkte RCA med när de beslöt sig för att ge ut detta anakronistiska dravel i mars 1966 som singel. Det var mer eller mindre som att kasta in handduken direkt. Högre än plats 25 på USA-listan blev det heller inte. Fram till dess en av de sämsta placeringar han hade haft.
Jämför om ni har lust Elvis version av denna låt med Sam Cookes tre år äldre version. En jämförelse som inte är till Elvis fördel.

5) Guitar Man

USA

.

UK

.
Guitar Man är Elvis cover på countrygitarristen och sångaren Jerry Reeds hit från sommaren 1967. Elvis hade hört låten på radio och bestämde sig omedelbart för att pröva sig på att göra en egen version. Inspelningen gick av stapeln i september 1967 och singeln släpptes i januari ett halvår senare. Tyvärr floppade den nästan totalt och peakade inte högre än plats 43 på USA-listan.
Guitar Man blev ändå något av en milstolpe i Elvis karriär. Ungefär böre han få smak på att spela in autentisk, tuff rock igen. Privat började han mer och mer säga att han längtade tillbaka till scenen och att han var helt less på att spela in alla dessa mer eller mindre menlösa filmer.
Som de flesta av er vet så dyker Guitar Man upp inte bara en utan två gånger i 1968 års NCB TV-Special.

.
Sida B
.

1) Long Legged Girl (With The Short Dress On)

USA

.

UK

.

Promo

.
Men vänta nu, bara ett och ett halvt år tidigare hade det här spåret dykt upp på en annan Camden-utgåva – Almost In Love.
Varför ta med den nu igen? Som singel var den en dunderflopp, Elvis största fram tills dess, och den hade gått att hitta på soundtracket till Double Trouble. Orsaken till att köra denna mediokra rock-pastisch en fjärde gång är ett mysterium.

2) You Don’t Know Me

USA

.

UK

.

You Don´t Know Me är faktiskt en riktigt bra låt. Trots att den tagen från ett soundtrack till en småfjantig film – Clambake – så har man här lagt ordentligt med krut på arrangemang och inspelning. Även Elvis låter osedvanligt engagerad.
You Don’t Know Me komponerades 1955 av Cindy Walker och Eddy Arnold. Den hade innan Elvis spelats in av en lång rad artister. Störst hit hade Ray Charles 1962, hans version kom så pass högt upp som på 2:a plats på USA-listan.
You Don’t Know Me med Elvis hamnade som b-sida på Big Boss Man, som sådan klättade den tyvärr som bäst bara upp till placering nummer 44.

3) How Would You Like To Be

USA

.

UK

.

Promo

.
How Would You Like To Be är skräp som Elvis aldrig skulle ha ägnat ens en mikrosekund åt om den inte hade ingått i soundtracket till en film, It Happened At The World´s Fair från 1963.
Tre år senare hamnade den som b-sida till floppen If Everyday Was Like Christmas. Ingen av låtarna tog sig ens in på Hot 100.
En hit? Tvärtom, så långt ifrån som det överhuvudtaget är möjligt.

4) Big Boss Man

USA

.

UK

.
En hyfsad version på Jimmy Reeds hit från 1961, inspelad och utgiven i september 1967 som bonusspår på filmplattan Clambake. I skenet av den fenomenala version som ett drygt år senare skulle komma på comeback-specialen så känns det här ändå lite tunt, nästan avslaget. Det är lite som att Elvis och grabbarna mest bara prövar sig fram. Inget riktigt arrangemang utan mest bara köra på och hoppas att det blir bra.
Singelsläppet rönte heller ingen större framgång utan peakade på en ytterst modest plats 38.

5) Old McDonald
Jag varken orkar eller vill kommentera den här monumentala katastrofen.
En liten kortis bara – Old McDonald är taget från soundtracket till Double Trouble, en LP som släpptes den första juni 1967. Samma dag släppte en engelsk grupp som kallade sig för The Beatles ett album med namnet Sgt Peppers Lonely Hears Club Band…

.
.

När Elvis under sommaren 1968, inför inspelningen av NBC TV-Special, fick höra demon till If I Can Dream, den låt som kom att avsluta hela showen, tittade han upp på övriga närvarande i rummet och sa han att han aldrig mer skulle spela in någonting som han själv inte trodde på. Det är ganska troligt att det var låtar som Confidence, How Would You Like To Be, Down By The Riverside och Old McDonald som då spökade i hans huvud.
Han kände nog att han hade fått nog utav all denna kvalificerade smörja som ingick i de filmer som han ägnade större delen av sextiotalet åt att spela in.
Ärligt talat, jag har inte ord som räcker för att beskriva hur ofattbart det är att Elvis, fyra år senare när han stod på sin karriärs andra topp och släppte skiva efter skiva med högklassigt material, skulle behöva uthärda utgivningar av som den här erbarmliga samlingen, till hälften fylld med det värsta av det värsta från sextiotalets filmplattor. Var inte det här preskriberat vid det här laget?
Alltså – hur kunde RCA gå med på att Camden, deras underbolag, kunde släppa en skiva så fylld med avgrundsmaterial som Elvis Sings Hits From His Movies? Vem i en ansvarig position kunde ens för en kort sekund tro att varumärket Elvis Presley skulle stärkas av en samling med den här erbarmliga kvaliteten.
Undertiteln “Plus Two Recent Hits” är ju också minst sagt märklig. Det rör sig om Guitar Man och Big Boss Man, två nästan fem år gamla floppar. Inga hits alls.
Åtminstone borde någon ha kunnat protestera högt och ljudligt om valet av titel Sings Hits From His Movies när det skivan igenom inte på något sätt var fråga om några hitlåtar.
Det rör sig om fyra a-sidor, tre baksidor och tre låtar som inte ens släpptes som singel. Ingen av singelsläppen blev något annat än en flopp. Hur kan då plattan heta Elvis Sings Hits From His Movies?
Och varför sen ha ett foto från 1972 när den färskaste inspelningen låten ägde rum 1967???
Det var utgåvor som den här som skapade det löje över Elvis namn som alla fans under slutet på hans levnad hårt fick kämpa mot. Den här samlingen kan ju rimligtvis inte ha gett Elvis ett enda nytt fan, tvärtom. De som hade börjat bli nyfikna på honom och gick och köpte den här skivan kan ju bara ha känt förakt för karlen efter den första och troligtvis enda genomlyssningen.

Slutbetyget grundar sig mest på att skivan när den kom var helt meningslös, innehåller fyra totalkatastrofer, ljuger med sin titel om att det är fråga om “hits” och har ett helt vilseledande omslagsfoto. Ett par bra låtar räcker inte för att undvika det sämsta omdömet.

Slutbetyg: en ETTA!

Popularity: 13% [?]