1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

11.13.14

Vandring på Gotland – November 2014 del 2

Posted in Min blogg at 1:00 f m

Gotlandsvandringen del 2

Det gråmulna höstvädret gjorde dagens etapp inte ens hälften så estetiskt tilltalande som den första.
Att den dessutom var dubbelt så lång förenklade inte saken.
Ett feltolkat tips om en genväg som på så sätt kom att bli en rejäl senväg gjorde ju heller inget för att förbättra situationen.
Det här var en rätt trist dag, ganska befriad från det mesta som brukar få vandringarna att vara de lustfyllda äventyr som de så ofta är.
Promenerandet gick helt okej, inga större problem alls.
I stort sett hade det inte varit något alls att rapportera om, om det inte hade varit för en väldigt märklig händelse.
Det hela startade med att jag på stället där jag sov natten till i dag, Suderbys Herrgård, blev tipsad av tjejen i receptionen om en alternativ väg som jag kunde ta när jag nu skulle gå till Klintehamn. En militärväg, som hon uttryckte det, en väg som inte stod utsatt på kartan men som fanns där ändå. Jag skulle visserligen hamna en bit från stora vägen, men det tyckte jag bara kändes okej. Dels är det ofta mer pittoreskt längs småvägar, dels blir trafiken i det närmaste obefintlig.
Sagt och gjort.
Jag betalade notan, satte på mig ryggsäcken och gick in på genvägen som startade bakom herrgården och efter några åkrar ledde in i skogen. Allt jag hade att gå på var en handskriven karta från receptionisten.
Naturligtvis gick jag fel, inte så dramatiskt, men det blev ändå två kilometer extra i rätt jobbig skogsterräng. Jag missuppfattade vad som var ”den andra vägen till höger”. Stig eller väg – skillnaden i skogsmiljö kan vara hårfin. Här blev det fel.

Nåja, upp på landsvägen kom jag ändå efter ett klivande in i ren skogsterräng. Jag följde en kraftledning som stod utsatt på kartan och som skulle leda mot en lite större asfalterad väg. Väl framme började jag gå söderut.
Efter typ en kilometer så får jag syn på en skylt lite längre fram. Den har en text som jag först är helt övertygad om att jag läser fel. Det kan bara inte stämma.
”Avrättningsplats”.
Det bör väl vara avstjälpningsplats?
Nej då. Jag hade läst rätt.
”Avrättningsplats”. Var det ett skämt?
Inte alls, väl framme så fanns det en meter in från vägen en informationstavla som berättade hela historien.
I korthet så stod det att på just den platsen där jag stod hade 1876 Sveriges allra sista offentliga avrättning genomförts.

Ett kors var uppfört bara ett par meter bakom.
Lite makabert kändes det, och efter att ha läst igenom texten beslöt jag mig för att omgående hasta vidare.
Då hände det.
En sekund efter att jag vänt ryggen till platsen men innan jag hunnit ta det första steget så hör jag ett kraftigt ljud som jag absolut inte kan dechiffrera. Jag vänder mig snabbt om och får se ett träd som precis faller till marken, alldeles intill monumentet.
Hur gick det till?
Visserligen blåste det ett par sekundmeter men att det skulle räcka för att fälla ett träd…? Nja…Och varför just då?
Aldrig tidigare har då jag varit med om att ett träd faller omkull, en helt vanlig vardag, ett par meter ifrån mig. Inte ens när det ha blåst väldigt mycket kraftigare än det gjorde vid det tillfället.
Tro mig, det var en helt osannolik händelse. Det sker när jag vänder ryggen till för att gå, varke före eller efter, och platsen är en gammal avrättningsplats.
Jag blev inte direkt rädd, kände bara att det var ett sätt för någon från den andra sidan att göra sig hörd.
När jag var fjorton skulle jag definitivt ha blivit skräckslagen om jag upplevt något liknande, i dag har jag förlikats med att ”de” finns där och jag tror faktiskt att ”de där andra” nog inte har någon anledning att vilja mig illa. Tvärtom kanske.
Spöken, småfolket eller ”di sma undar jordi” – vad är skillnaden?
Spöken anses som onda, småfolket som goda. Men hur ska vi kunna veta vem som är vem? Lika bra att utgå från att de bara vill ha en god relation till oss.
Jag tittade på korset, rättade till ryggsäcken och sa med en lugn ton ”ja, jag ska gå”.
Inte mer än så, det fick räcka.
Så traskade jag vidare mot Klintehamn. Ytterligare drygt tjugo kilometers landsväg genom ett monotont, novembergrått gotländskt landskap. Ganska trist, knappt några människor ute och påfallande många hus i rätt dåligt skick.
Få vandringsetapper jag gjort på Gotland har varit så pass händelselösa som de två milen ner till Klintehamn från Stenkumla. En handfull foton fick jag på några fallfärdiga byggnader och någon å som rann under vägen. Inget annat.

Okej, jag klagar inte, självklart var även det en upplevelse och en erfarenhet och den där häftiga känslan när man kommer fram dök upp den här gången också.
När jag kände på mig att jag borde vara framme snart gick jag ut ur en kurva och där, där låg Klintehamn med sina lyktor i den snabbt tilltagande kvällningen.
Härligt efter sex timmars oavbruten promenad.
Det var nere vid stora vägen, som leder mot Visby, fortfarande en väldigt seg kilometer kvar till Warvsholms Pensionat längst ut på en udde norr om centrum, men den kilometern gick på ren vilja.
Väl framme i stugan som jag blev tilldelad på pensionatet så blev det en dusch, klädbyte och en varm kopp te. Vid bordet plockade jag ur ryggsäcken upp min i-pad och min rauter. Efter de inledande obligatoriska FB-kontrollerna så fick jag för mig att jag skulle googla på avrättningen i Stenkumla.
Till viss förvåning hittade jag en länk till ett TV- program med ”Loffe” Carlsson. Stjärnorna På Fortet. Jag klickade på länken och där pratade Loffe om när han spelade in en film, Drömmen Om Amerika, där han gestaltade den avrättade Konrad Tector.
Själva avrättningen spelades in på just den plats där den hade ägt rum, alltså alldeles intill landsvägen en bit utanför Stenkumla.
Och det Loffe då säger är att Tector var DÄR när filmen spelades in. Dennes närvaro gick inte att ta miste på. Hela film-teamet hade påtagligt upplevt samma sak.
Hmm…ja, jag förstår mycket väl vad han syftade på…

Klintehamn, för att prata om det världsliga, kändes som något av en besvikelse. En grill med två bord som stänger sju som enda matställe var väl inte vad jag hade väntat mig av ett samhälle med nästan 1500 innevånare. Jag hörde vagt prat om ett frukostfik som kanske skulle ha öppet dan därpå, men det rådde osäkerhet om det.
Gotland i november…Vackert men lite ödsligt.
12 november är det i dag, ja. Den dag då Cornelis gick bort, men också Neil Youngs, Kenny Håkanssons och min vän Daniel Atterboms födelsedag.
Och här sitter jag på en halvö utanför Klintehamn, Gotland i min totala ensamhet och skriver de här raderna.
För att summera de här två dagarna i en mer abstrakt form:
Konrad Tector i dag, Pigge Werkelin i går.
Vem ska helt otippat dyka upp från det förflutna i morgon?
Rapporteringen fortsätter i morgon.

Rapporteringen fortsätter i morgon.

Popularity: 9% [?]

1 kommentar »

  1. Eva said,

    11.13.14 at 7:54 e m

    Även en gråmulen novemberdag kan ju innehålla oväntade och spännande saker. Fin reseberättelse. Se fram emot fortsättning . Ha de bra

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *