11.27.14

LP-skivor av och med Elvis Presley #51 He Touched Me

Posted in Min blogg at 2:49 am

He Touched Me är en renodlat religiös platta. Den innehåller en blandning av gospel och samtida populär kristen musik. Men låt er inte på något sätt skrämmas av det, det här är en på alla sätt mycket lyssningsvärd skiva.

Omständigheterna till inspelningen av He Touched Me är till stora delar redan beskrivna i recensionen till den förra LP-skivan i serien – Elvis Now. Ingen orsak att ta alla detaljer en gång till.
Jag nöjer mig med att i korthet dra att hälften av låtarna till He Touched Me, sex stycken, spelades in i mitten av maj 1971. Det var alltså under den vecka då även LP-skivorna Elvis Now och Elvis Sings The Wonderful World Of Christmas kom till.
Ytterligare fem spår avverkades under en kortare session ett par veckor senare, den åttonde och nionde juni.
En av skivans låtar, Amazing Grace, hade spelats in tidigare. Den var en av de fyra som hann spelas in i mars samma år under den session som avbröts då Elvis blev tvungen att uppsöka sjukhus för akut glaucoma.

He Touched Me blev Elvis tredje och sista skiva med religiös musik. De föregående var His Hand In Mine från 1960 och How Great Thou Art från 1967.
Mer än på de tidigare skivorna i samma genre så är det här något av en grupp som framträder än bara en sångare och hans bakgrundssångare. Det är bara på ett par av låtarna där Elvis har en utpräglad solistroll. Trots det verkar han trivas som fisken i vattnet. Det är helt uppenbart på samtliga skivans tolv spår att det här är en ytterst taggad och motiverad Elvis som känner för och tror på varenda fras som han sjunger. I stort sett varenda spår på He Touched Me är snudd på helt lysande. Jag har svårt att tänka mig att de här inspelningarna kom till lika chansartat som så många andra under Elvis karriär gjorde. Allt sitter klockrent här och samtliga framföranden har en slående självklarhet över sig. Uppenbarligen är det här låtar som hade spelat stor roll för Elvis under lång tid innan inspelningarna ägde rum.
.
.
HE TOUCHED ME Utgiven i april 1972 på RCA Skivnummer LSP-4690

1) He Touched Me

He Touched Me är en kanonstart på skivan.
Allt börjar smygande, nästan tassande för att byggas upp till en mäktig final.
Tonen slås an direkt. Omgående förstår man att det här är en helt annan Elvis än den som dök upp på de halvljumma skivor som hade släppts alldeles innan.

Bill Gaither, en av de större artisterna inom den nutida amerikanska religiösa musiken, skrev He Touched Me 1963 och spelade själv in den året därpå.
He Touched Me släpptes som singel i samband med LP-släppet men tog sig inte in på listan.

2) I’ve Got Confidence
En snabb gospel även den framförd på ett magnifikt sätt.
Gospelartisten Andrae Crouch skrev I’ve Got Confidence och gav själv ut den på skiva ungefär samtidigt som Elvis.

3) Amazing Grace
Judy Collins hade haft en hit med Amazing Grace året innan Elvis spelade in den.
Amazing Grace är dock en gammal engelsk hymn, vars rötter går tillbaka till sent 1700-tal.
Man skulle kunna tro att Elvis 1971 och den lite utjatade Amazing Grace skulle vara en hopplös kombination, men så är det inte, för det här är riktigt bra. Arrangemang och framförande är båda av högsta klass.

4) Seeing Is Believing
Och så tillbaka till den moderna religiösa musiken.
Precis som med I’ve Got Confidence så är det här ett utmärkt exempel på snabb nutida gospel.
Seeing Is Believing är en av ett flertal höjdpunkter på skivan.
Kompositörer? Saxofonisten Glenn Spreen som var med i Memphis 1969 och Red West, den låtskrivande livvakten.
Jodå, den råbarkade busen och slagskämpen Red West, som till slut fick sparken från Elvis 1976, hade många strängar på sin lyra.

5) He Is My Everything
Samma melodi som den två år gamla singeln There Goes My Everything fast med en helt annan text.
På svenska kom den i Pelle Karlssons version att heta Han Är Min Sång Och Min Glädje.
Även det här spåret är riktigt starkt.

6) Bosom Of Abraham

Tillbaka till mer traditionell gospel, och återigen så har vi ett mästerligt framfört stycke.
Jordanaires, Elvis gamla körsångare, hade spelat in Bosom Of Abraham redan 1954. Låtens ursprung daterar sig ytterligare ett decennium tillbaka.
Ett avsnitt från filmen On Tour visar ett spontant jam på hotellrummet/replokalen, med Elvis och delar av bandet, på Bosom Of Abraham. Gängets kärlek till den musik som de framför går bara inte att ta miste på.
Bosom Of Abraham hamnade som b-sida på He Touched Me.

Sida 1 är sensationellt stark!
.

Sida 2

.
1) An Evening Prayer
An Evening Prayer låter nästan som en outtake från How Great Thou Art.
Den här lugna, psalmliknande hymnen är väldigt fint framförd.

2) Lead Me, Guide Me
Komponerad och inspelad 1953 av gospelsångerskan Dorie Akers.
Samma Doris Akers var också mamma till Sweet, Sweet Spirit som JD Sumner and the Stamps Quartet framför, utan Elvis, i dokumentärfilmen On Tour.
På tal om On Tour – även Lead Me, Guide Me förekommer i ett nattjam i nämnda film. Fantastiskt fint framförd där som här.

3) There Is No God But God
Det här första spåret på skivan där det kanske inte är riktigt lika övertygande.
Framförandet är helt oklanderligt, det är låten i sig som inte imponerar.
There Is No God skrevs av gamle Ink Spots-sångaren Bill Kenny.

4) A Thing Called Love
Utan att vara direkt dålig är A Thing Called Love en ganska trist låt.
A Thing Called Love är faktiskt skriven av Jerry Reed tidigare stått bakom både Guitar Man och US Male.
Sättet låten spelas på och sjungs är givetvis helt oklanderligt, men känns inte lika entusiasmerande som de flesta andra spår på plattan.

5) I John
I John är mycket sparsamt arrangerad, det är snudd på accapella.
Även I John framförs – uppenbarligen helt spontant – i filmen On Tour medans gänget förbereder sig för något helt annat. Det suveräna framförandet från körmedlemmarna blir väldigt uppenbart när man ser det i bild. Skivans version ligger inte alls efter.

6) Reach Out To Jesus
Efter en liten dip i mitten på b-sidan så tar skivan farväl på ett magnifikt sätt.
Reach Out To Jesus börjar som inledningsspåret lite trevande, men även här byggs det upp till en mäktig final.
En mer än värdig avslutning på en väldigt bra platta.
.
.
.
Är He Touched Me en bra Elvis-platta?
Absolut.
Det finns en kraft och en vitalitet i musiken som sällan visades på Elvis studioskivor efter Elvis Country.
Är det en intressant sådan?
Nja…det vore väl att ta i. Revolutionerande eller banbrytande är den väl knappast.
Det som är intressant är att Elvis på de här inspelningarna visar upp en glöd och passion som han sällan gjorde i studio under sjuttiotalet. Ja, sällan överhuvudtaget, skulle jag nog säga. Skillnaden i entusiasm och engagemang på de sex spår som kom till ett par dagar in på sessionen i maj jämfört med de inledande första två dagarnas inspelningar till den kommande julskivan är häpnadsväckande. Det är svårt att tro att de ens är från samma årtionde.
Musikaliskt är He Touched Me förstås inget som går till musikhistorien, men skivan igenom så är det en imponerande hög nivå på både sång och spel. Entusiasmen som är i allra högst grad påtaglig de tolv spåren rakt igenom gör sitt till den också.

Elvis fick också sin andra Grammy för LPn He Touched Me.
Den första, 1967, var för albumet How Great Thou Art och den tredje för 1974 års liveversion av låten How Great Thou Art.

Elvis vann alltså tre stycken Grammies under sin levnad – och samtliga för gospelinspelningar!
Ibland blir världen lite upp-och-ner-vänd…Kungen av Rock’n Roll var nominerad för en Grammy åtskilliga gånger under sin karriär, men priset vann han alltså bara för sina religiösa skivor. Och inte en utan tre gånger!

Prisbelönt eller inte – He Touched Me är en riktigt bra platta, en av de allra bästa som Elvis gjorde under sitt sista decennium.

Slutbetyg: En stark FYRA

Popularity: 9% [?]

Gotlandsvandringen del 5 och Epilog

Posted in Min blogg at 12:00 am

Gotlandsvandringen del 5 och Epilog

När jag vaknade upp i Gothem på lördagsmorgonen masade jag mig upp runt halv nio för en dusch, en snabb frukost och därpå en rask vandring mot Slite. Därifrån var det tänkt att jag sen skulle ta bussen mot Visby. Halv ett skulle den avgå från Slite och en kvart över tre skulle flyget tillbaka mot Stockholm gå, så det var inga större marginaler att vinka på. En bra planering skulle förstås fixa det.
Ändå så gick det som det gick.

En alldeles för lång frukost i Jannes och hans hund Raffis sällskap fick konsekvensen att schemat för resten av dagen blev helt ruckat.

Jag kom iväg tre kvart för sent och insåg vid korsvägen att det inte skulle gå. Sjutton kilometer med ryggsäck på tre timmar, ja – men inte på de två timmar och en kvart som var kvar innan bussen från Slite till Visby skulle gå. För att hinna med det inom den tidsramen skulle det krävas att jag småjoggade in till Slite, men utan möjlighet att duscha efteråt hade jag ingen som helst lust att sitta med nersvettade kläder och jympaskor i ett trångt inrikesplan.
Lite trist, för nu på den femte dagen började jag känna mig i form. Jag kände ingen stelhet alls i kroppen och vädret var i stort sett idealiskt för en längre promenad – i stort sett vindstilla och åtta grader plus.
Nu var det alternativet borta.

Men vad göra då i ett Gothem som under vintersäsongen är helt befriat på busskommunikation och med en hägrande incheckning på Visby flygplats blott några timmar senare?
Ja, det fanns bara ett alternativ – upp på landsvägen mot Slite och fram med liftartummen.
Just den sträckan har jag liftat mig igenom ett par gånger tidigare, och det har aldrig varit något som helst problem.
Så icke den här gången heller, den första bilen stannade och plockade upp mig.
Som om jag inte visste det tidigare så var det dessutom ytterligare en bekräftelse på att Gotland inte är stort. Mannen som plockade upp mig, en lokal fiskare vid namn Hasse, var nära kompis med Janne som driver Gothem Logi och sommaren förra året hade vi suttit vid samma bord när Janne och hans sambo Lena invigde den restaurant som de driver under sommarperioderna.
Jo, världen är liten.

Fiskar-Hasse släppte av mig vid korsvägen belägen inte alls långt från Slite. När jag stod där vid vägkanten var det blott fyra kilometers skön höstvandring kvar av min lilla minisemester. Fyra sköna, avslappade kilometrar som jag sög på riktigt ordentligt. En liten omväg längs vattnet och den lilla hamnen samt några foton blev det innan jag jag kom till Slite centrum.

Väl framme var det en timma innan bussen skulle gå. Jag satte mig ner på den lokala Thai-serveringen, beställde in och åt pannkakor med vispgrädde (!) och skrev sen ner facebook-texten om vandringen som hade ägt rum dagen innan.
Bussresan flöt sen på utan det minsta problem. Flyget till Bromma likaså.

Från flygplatsen tog jag sen en taxi som körde mig hela vägen fram till butikens dörr.
Och just där så slutade det här lilla äventyret.

Men jag kan inte låta bli att dröja lite i tanken.
Lite drygt fyra år tidigare hade jag, mest av en slump, efter trettiofyra långa år återupptäckt Gotland. Fyra år senare åker jag hem efter mitt kanske femtonde besök på ön.
Fyra år. Nej, den här gången så känns det faktiskt inte som om det vore i går, för det är verkligen väldigt mycket som har hänt sedan den gång i mitten på semester 2010 då jag vinglade runt på Fårö med en alldeles för tung ryggsäck.
Väldigt mycket.
De resor till Gotland som jag har gjort sedan dess har alla varit små särpräglade äventyr. Var gång har något nytt dykt upp, var gång har mitt liv berikats med minnen som förmodligen stannar kvar resten av mitt liv. Ja, tänker jag efter i det stora perspektivet så har hur mycket som helst hänt i mitt liv under de här fyra åren..
Vandringen från Fårö fyr till Hoburgsgubben 2011. Åtvidabergs första allsvenska mål på 28 år på Stockholms Stadion med mig som vittne 2010. 2012 uppträda med Thorsten i finalen i Melodifestivalen, åtskilliga TV-framträdanden, Gröna Lund och Peace & Love. Två skivinspelningar varav en som resulterade i en guldskiva. Höstturnen 2012 med Thorsten & Revolutionsorkestern och ett stort antal spelningar på olika små ställen Sverige runt. Resan till Skottland 2013.
Lägg på det en skivbutik som känns än mer stabil i sin verksamhet i dag än för fyra år sen.
Och, framför allt, ett stort antal nya bekanta.
Detta på bara fyra år.

Allt har dock inte bara varit positivt. Flera nära vänner finns inte längre kvar ibland oss.
Spelandet i Revolutionsorkestern rann bara ut i sanden och så blev det med det.
Och här sitter jag och skriver med två envetna tennisarmbågar, orsakat av ett arbetsliv där jag sällan eller aldrig stannar upp, och om jag någon gång ändå gör det så är det för att genomföra något projekt typ att vara ute och gå x antal mil om dan under ett par dar.

Fyra korta år. Ändå hann det hända så mycket som det gjorde. Undrar om de kommande fyra åren kommer att föra med sig lika mycket? Jag gör en bock i kanten och skriver hösten 2018 så får vi se.
En och annan Gotlandsvandring ska jag väl ha hunnit med.

Popularity: 7% [?]

11.23.14

Gotlandsvandringen November 2014 del 4

Posted in Min blogg at 10:35 pm

Nu började det hända saker åt rätt håll.
Den inledande stelheten var på fredagmorgonen nästan helt försvunnen och det, kombinerat med nästan vindstilla och ett mer varierande landskap, gjorde tremilaren till Gothem betydligt mer angenäm än torsdagens lite oinspirerade vandring över blåsiga åkerlandskap.
Dagen startade dock på ett lite oväntat sätt.
Efter den inledande frukosten på Brukshotellet packade jag ihop mina prylar och begav mig därefter iväg igen. Planen var att efter någon kilometer sydost ta av norrut in på småvägarna som småningom efter en del trixande skulle leda mig till Gothem.
Då Brukshotellet ligger i västra utkanten på Roma får man gå igenom dess lilla centrum för att komma vidare mot sydost. Det går att hitta en handfull butiker där, självfallet inte många men de finns, och Roma ger ett klart vitalare intryck än Klintehamn, åtminstone under vinterhalvåret.
Två större matbutiker, en pressbyråkiosk, ett apotek finns där i mitten av Roma Kloster och alldeles i utkanten också en Swedbank. När jag gick förbi banken så såg jag att man på kontorets fönster hade satt upp annonser för olika bostadsobjekt på ön. Nyfiket stannade jag till och tittade på vad som erbjöds. Och, jodå…jag såg att man får ett stort hus med tomt på Gotland för mindre än vad en pytteliten lägenhet i Stockholms innerstad kostar. Tål att fundera på, tänkte jag.
Av en impuls tittade jag genom fönstret in i lokalen och fick syn på en tjej med mörkt självlockigt hår som satt bakom disken inne på kontoret. I stort sett i samma sekund så tittade hon upp från sitt skrivbord och våra blickar möttes. Oj vad pinsamt, hon trodde kanske att jag stod och stirrade in på henne, tänkte jag. Blixtsnabbt gick jag tillbaka till att ögna igenom annonserna.
Hmm…sexhundratusen för ett torp med tvåtusen kvadrats tomt lät ju sensationellt bra. Dubbla priset blev en riktig villa med lika stor gårdsyta. Inte helt fel.
Återigen råkade jag titta in genom fönstret och, jodå, precis då så vände hon på huvudet och våra blickar möttes en gång till.
Ruggigt pinsamt.
Jag tänkte att jag för att rädda situationen var tvungen att gå in på kontoret för att åtminstone säga två ord om nånting, nånting vad som helst, bara för att visa att jag inte var någon…ja, någon som jag varken är eller vill vara.
Så, jag öppnade dörren till lokalen – bara för att finna en dörr till innanför vestibulen…och den var ju förstås låst.
Just det, klockan var bara halv tio, klart att de inte hade öppnat än.
Lika bra att schappa, tänkte jag, innan jag gör bort mig ännu mer än jag redan var i full fart med.
Tjejen bakom disken som såg mig genom dörrens fönster var dock av en annan uppfattning. Hastigt reste hon på sig och gick med bestämda steg mot dörren och öppnade den innan jag hann smita iväg.
Vad skulle ske nu? Skulle jag få en uppsträckning?
Nej då. Den eleganta dam på runt trettiofem som kom ut bar som tur var på ett vänligt, roat leende. På en bred härlig gotländska frågade hon “Hej, ska di köpe hous på Gåtland?”
“Nja”, sa jag, lite överrumplad av att inte möta ett frustrerat bankbiträde, irriterad över att någon rycker i dörren en halvtimma innan utsatt tid på dörren. “Öh, ja…nej…jag tänkte bara säga att jag ser på era annonser att här på Gotland får man tydligen ett hus för mindre än vad en liten etta kostar i centrala Stockholm”, fick jag ur mig.
“Ja visst är det så”,sa hon, med ett än större leende.
Oväntat vände hon omgående på samtalsämnet.
“Vad håller di på med då”? Min ryggsäck fick ett frågande ögonkast.
“Aha. Fotvandring”! brast hon ut när jag förklarat situationen.
“Åh, Gud vad härligt” sa hon med en suck. “Det skulle jag också vilja göra. Ja, november kan ju kännas en konstig tid att göra det på, men det är ju ett underbart promenadväder vid den här tiden på året. Vart ska di i dag då?”
Då jag sa att jag var på väg till Gothem och skulle börja med att gå sydost till avtagsvägen mot norr protesterade hon direkt.
“Nej, nej. Varför det? Gå längs järnvägsspåret i stället”
Järnvägsspåret?
“Det måste du göra. det är en helt fantastisk väg. Det är den där nya banan som några entusiaster har trumfat igenom. Hela sträckningen är inte klar än, men den ska gå från Roma till Dalhem när den är klar. Bredvid banvallen går en gångväg som man kan gå. Kom med ut ska jag visa dig hur du hittar dit.”
En ny järnväg på Gotland?
Antingen var hon eller jag tokig. Det kunde ju bara inte stämma. Det har ju inte funnits järnväg på Gotland på sextio år.
Lydigt lyssnade jag ändå på hennes beskrivning av hur jag skulle ta mig till utgångspunkten.
“Tack sa jag”, utan att riktigt veta vad jag sa tack till. “Då gör jag så.” (Och hur hade jag kunnat säga något annat med ett så trevligt framställande av en så charmant person…?)
Nåja, jag hade kommit i väg tidigt, och även om det här skulle bli en liten omväg, så var det självklart en chans värd att ta. Den rutt jag hade planerat kvällen innan hade jag gått i våras redan, fast åt andra hållet. Och de fyra kilometrarna på landsvägen innan avtagsvägen hade inte varit överdrivet mysiga med en del biltrafik. Alltid roligt med något nytt.

Jag tackade min nya bekantskap för tipset och hon önskade mig lycka till, återigen med sin gedigna gotländska brytning och sitt stora leende, sen vände jag på klacken och lufsade bort mot något helt okänt.
Så jag gick bakom äldreboendet, över en gård, runt ett hörn och så…där såg jag helt plötsligt en stationsbyggnad under uppförande och en bit bort började en rad av syllar på en mindre banvall. En rad som försvann i fjärran. Längs banvallen gick också mycket riktigt en grusväg.

.

Det otroliga stämde alltså, hon hade inte yrat i nattmössan. Det jag såg var något så lustigt som det ännu inte färdiga bygget av en ny järnvägslinje på Gotland. Grusvägen intill banvallen såg dessutom ut att vara ytterst lämplig att promenera på.
Men då var det bara att dra på då, tänkte jag.

Vägen bredvid banvallen var en fullträff, ingen biltrafik att brottas med utan en vandring i mäktig nästan kompakt tystnad i en djup men kortvuxen skog. Med jämna mellanrum bröt sig ett pyttelitet obemannat stationshus in i bilden. Rent av lite 1800 tals- romantik över det hela. Av vad jag kunde se längs vägen så hade det varit trafik där i somras, men självklart begränsat då den sista biten ännu inte var klar.
Jag följde dock inte banvallen hela vägen till Dahlhem utan strax efter halva sträckan tog jag av österut till den större vägen som skulle ta mig fram, genom en massa små Bullerby-byar, till Gothem.
Rutten längs den nya järnvägen var onekligen en av de bättre upplevelserna fram tills dess på min vandring.

En märklig händelse dök dock upp på fredagen också.
Ungefär halvvägs mellan Roma och Gothem gick jag uppför en lång, flack backe. Vid backens slut låg en kyrka, Ganthems kyrka.
Runt tvåundra meter ifrån själva byggnaden så började jag utan någon märkbar anledning att tänka på att det finns några kunder i butiken, två närmare bestämt, som inte tycker att Elvis version av Bridge Over Troubled Water är speciellt bra.
En av dem – Lasse – brukar säga att han inte gillar när Elvis gjorde covers på andras låtar. Som exempel på det fenomenet (Elvis spelade väl in ungefär 300 covers under sin karriär) så tar han alltid upp just nämnda låt. ( Jo, det är mycket meningslöst nonsens man hinner grubbla på ensam under en dagsetapp på trettio kilometer…)
Så där går jag uppför backen och tänker på de stollar som inte begriper att det är en fantastisk version som Elvis gör på Bridge Over Troubled Water. Jag känner mig snudd på upprörd.
När jag någon minut senare närmar mig kyrkan så avbryts mina tankar, jag hör plötsligt musik lite diffust inifrån. Piano och sång. Vackert. Mycket vackert.

Men…är det inte…? Jo, det måste ju vara…Jo, det ÄR Bridge Over Troubled Water som de kör!!!
Musiken tystnar abrupt och jag står som ett frågetecken i ett par sekunder.
Hade jag bara inbillat mig eller var det precis som jag hade hört?
Jag är helt enkelt tvungen att kolla upp saken.
Med lite trevande steg går jag in på gården mot den stängda kyrkdörren och öppnar den.
Därinne finns fyra människor som alla har väldigt allvarliga miner. Ingen ger mig den minsta uppmärksamhet. Jag tar ändå modet till mig och tar ett par steg fram. Frågar om jag stör, vilket kvinnan närmast säger att jag inte gör, och frågar sen om jag hört rätt. Jo, det hade jag.
De skulle ha en begravning senare på dagen och hade bland annat valt just Bridge Over Troubled Water som lämplig musikalisk inramning.
Jag tackade för mig och tassade ut igen.
Hur hade detta gått till?
Ja säg det?
Resten av etappen i stort sett bara flöt fram.
Jag var avsevärt piggare i benen än dagen innan, och omgivningarna var betydligt mer inspirerande. Visst, ett och annat ruckel även här, men inte alls på nivå med den föregående etappens många deprimerande misärfall. Och inte hälften så många tråkiga, trista åkerfält som det ibland tog runt en timma att gå förbi.
Tvärtom, många mysiga småbyar och långa stråk av den där härliga kortväxta, lite vindpinade granskogen som ger lite av en sagokänsla när man går i den.
De sista kilometrarna slog jag av rejält på tempot. Jag bara njöt av att gå i novemberkvällningen i den trollska skogen ett par kilometer från dagens mål.
Precis efter en kurva såg jag i fjärran ett par lyktor, kanske en kilometer bort, från Gothem.
Mycket vackert och en härlig känsla.

Väl framme tog jag en dusch, sov en timme och åt sen middag med Janne Hjorth, basketlegend från Solna likväl innehavare av Gothem Logi. Ett par glas rödvin innan läggdags gjorde kudden ytterligare ett par hekto tyngre. Som om det hade behövts…

Sista etappen i morgon kväll.

Popularity: 7% [?]

Gotlandsvandringen November 2014 del 3

Posted in Min blogg at 1:48 am

Visst. Dagen är ännu inte över, jag skriver det här på kvällen, men än så länge har inget dramatiskt inträffat, som exempelvis spökeriet i går.
Inte ens i närheten.
I själva verket har nog inget alls hänt.
Nu är det kanske just det som är meningen med ledighet, framför allt när man har ett yrke som jag har, att så lite som möjligt ska hända, men i dag kändes det snudd på lite avslaget.
Det var en seg vandring i dag från Klintehamn till Roma, närmare tre mil med packning från dagen innan hade gjort sig tillkänna ordentligt i benen. Min obefintliga fysiska förberedelse fick jag betala priset av i dag.
Ett ödsligt, närmast övergivet Klintehamn såg inte direkt till att höja entusiasmen. Märkligt hur många orter i Sverige blommar upp under två sommarmånader och sen åker raka vägen ner i tomma intet. Jag menar, när man inte ens kan se folk ute på gatorna, när de flesta butiker och fik i bästa fall har öppet någon dag runt helgen, när ett flertal affärslokaler står tomma med lapp på rutan om att de är till salu så för det onekligen med sig en ganska uppgiven känsla.

Ovanför själva orten, vid Klintberget, förändrades bilden radikalt. Fina, välskötta hus med klippta gräsmattor och ansade träd radades upp.
Jaha, där har vi Klintehamns gräddhylla, tänkte jag.
Resten av dagen förlöpte med varierade intryck.
En del pittoreska, på ytan välmående Bullerby-byar passerade revy när jag tog småvägar utanför den stora, men det fanns också åtskilliga hus längs vägen där man undrar om någon ens varit under de senaste femtio åren.

Inga lampor tända. Flagnad färg på väggar och fönsterluckor. Oklippt gräs och mängder med skräp på tomten
Rostiga bilvrak och traktorer gör bilden än starkare.
Även det ger ett lite vemodigt intryck. Visst, även gotländska landsbygden är fläckvis ett avfolkningsområde, men det gör bitvis nästan ont att se det.
Jag fantiserar ofta vid sådana syner om hur det var där för femtio år sedan. Nybyggt och en familj med två, tre barn med stora förväntningar på framtiden, och nu…vart tog alla drömmar och visioner vägen?
Tyvärr så har den synen varit vanlig både i dag och i går.
Just det här området av Gotland, en triangel Visby – Klintehamn – Roma, har jag aldrig besökt tidigare, men det är nog det minst intressanta området jag sett hittills. Alternativt är det jag som har fel glasögon på mig – höst, kyla, ryggsäck och oträning kan få ner många från början goda humör ner till skosulorna – men jag upplever det inte så.
Det här är varken Fårö, Torsburgen eller Hoburgsgubben.
Långt ifrån.
Sista milen in mot Roma med öppna fält åt båda håll och en enveten motvind gjorde vandringen till inget annat än en – just det – en pina.

När jag kom till det sista vägskälet där det stod att jag gått 23 kilometer och hade 2 kvar kände jag enbart lättnad.

På Brukshotellet var det självbetjäning. Ingen mötte mig. Jag hade fått en dörrkod och nyckeln fanns i ett kuvert vid den tomma receptionen.
In på rummet med ryggsäcken och kvickt iväg in till duschen för en lååång snudd på skållhet dusch.
De sista två timmarnas motvind hade kylt ner mig ordentligt
Just där, ute på det öppna fältet fick jag i alla fall till ett par hyfsade höstbilder. De kommer som tur är att vara kvar längre än kylan satt fast i kroppen.
Men just det! En sak hände ju!
Jag gick ju förbi en så kallad Skeppssättning. Något jag förmodligen läst om i plugget men helt glömt bort.

Jag tyckte skylten med namnet var rolig och fotade av den. På hotellet googlade jag på ordet och…ja, gör det själva om ni inte vet vad det är och lär er något nytt.
I morgon blir det Gothem. Även det ungefär två och en halv mil härifrån.
Jag återkommer.

Popularity: 7% [?]

11.13.14

Vandring på Gotland – November 2014 del 2

Posted in Min blogg at 1:00 am

Gotlandsvandringen del 2

Det gråmulna höstvädret gjorde dagens etapp inte ens hälften så estetiskt tilltalande som den första.
Att den dessutom var dubbelt så lång förenklade inte saken.
Ett feltolkat tips om en genväg som på så sätt kom att bli en rejäl senväg gjorde ju heller inget för att förbättra situationen.
Det här var en rätt trist dag, ganska befriad från det mesta som brukar få vandringarna att vara de lustfyllda äventyr som de så ofta är.
Promenerandet gick helt okej, inga större problem alls.
I stort sett hade det inte varit något alls att rapportera om, om det inte hade varit för en väldigt märklig händelse.
Det hela startade med att jag på stället där jag sov natten till i dag, Suderbys Herrgård, blev tipsad av tjejen i receptionen om en alternativ väg som jag kunde ta när jag nu skulle gå till Klintehamn. En militärväg, som hon uttryckte det, en väg som inte stod utsatt på kartan men som fanns där ändå. Jag skulle visserligen hamna en bit från stora vägen, men det tyckte jag bara kändes okej. Dels är det ofta mer pittoreskt längs småvägar, dels blir trafiken i det närmaste obefintlig.
Sagt och gjort.
Jag betalade notan, satte på mig ryggsäcken och gick in på genvägen som startade bakom herrgården och efter några åkrar ledde in i skogen. Allt jag hade att gå på var en handskriven karta från receptionisten.
Naturligtvis gick jag fel, inte så dramatiskt, men det blev ändå två kilometer extra i rätt jobbig skogsterräng. Jag missuppfattade vad som var “den andra vägen till höger”. Stig eller väg – skillnaden i skogsmiljö kan vara hårfin. Här blev det fel.

Nåja, upp på landsvägen kom jag ändå efter ett klivande in i ren skogsterräng. Jag följde en kraftledning som stod utsatt på kartan och som skulle leda mot en lite större asfalterad väg. Väl framme började jag gå söderut.
Efter typ en kilometer så får jag syn på en skylt lite längre fram. Den har en text som jag först är helt övertygad om att jag läser fel. Det kan bara inte stämma.
“Avrättningsplats”.
Det bör väl vara avstjälpningsplats?
Nej då. Jag hade läst rätt.
“Avrättningsplats”. Var det ett skämt?
Inte alls, väl framme så fanns det en meter in från vägen en informationstavla som berättade hela historien.
I korthet så stod det att på just den platsen där jag stod hade 1876 Sveriges allra sista offentliga avrättning genomförts.

Ett kors var uppfört bara ett par meter bakom.
Lite makabert kändes det, och efter att ha läst igenom texten beslöt jag mig för att omgående hasta vidare.
Då hände det.
En sekund efter att jag vänt ryggen till platsen men innan jag hunnit ta det första steget så hör jag ett kraftigt ljud som jag absolut inte kan dechiffrera. Jag vänder mig snabbt om och får se ett träd som precis faller till marken, alldeles intill monumentet.
Hur gick det till?
Visserligen blåste det ett par sekundmeter men att det skulle räcka för att fälla ett träd…? Nja…Och varför just då?
Aldrig tidigare har då jag varit med om att ett träd faller omkull, en helt vanlig vardag, ett par meter ifrån mig. Inte ens när det ha blåst väldigt mycket kraftigare än det gjorde vid det tillfället.
Tro mig, det var en helt osannolik händelse. Det sker när jag vänder ryggen till för att gå, varke före eller efter, och platsen är en gammal avrättningsplats.
Jag blev inte direkt rädd, kände bara att det var ett sätt för någon från den andra sidan att göra sig hörd.
När jag var fjorton skulle jag definitivt ha blivit skräckslagen om jag upplevt något liknande, i dag har jag förlikats med att “de” finns där och jag tror faktiskt att “de där andra” nog inte har någon anledning att vilja mig illa. Tvärtom kanske.
Spöken, småfolket eller “di sma undar jordi” – vad är skillnaden?
Spöken anses som onda, småfolket som goda. Men hur ska vi kunna veta vem som är vem? Lika bra att utgå från att de bara vill ha en god relation till oss.
Jag tittade på korset, rättade till ryggsäcken och sa med en lugn ton “ja, jag ska gå”.
Inte mer än så, det fick räcka.
Så traskade jag vidare mot Klintehamn. Ytterligare drygt tjugo kilometers landsväg genom ett monotont, novembergrått gotländskt landskap. Ganska trist, knappt några människor ute och påfallande många hus i rätt dåligt skick.
Få vandringsetapper jag gjort på Gotland har varit så pass händelselösa som de två milen ner till Klintehamn från Stenkumla. En handfull foton fick jag på några fallfärdiga byggnader och någon å som rann under vägen. Inget annat.

Okej, jag klagar inte, självklart var även det en upplevelse och en erfarenhet och den där häftiga känslan när man kommer fram dök upp den här gången också.
När jag kände på mig att jag borde vara framme snart gick jag ut ur en kurva och där, där låg Klintehamn med sina lyktor i den snabbt tilltagande kvällningen.
Härligt efter sex timmars oavbruten promenad.
Det var nere vid stora vägen, som leder mot Visby, fortfarande en väldigt seg kilometer kvar till Warvsholms Pensionat längst ut på en udde norr om centrum, men den kilometern gick på ren vilja.
Väl framme i stugan som jag blev tilldelad på pensionatet så blev det en dusch, klädbyte och en varm kopp te. Vid bordet plockade jag ur ryggsäcken upp min i-pad och min rauter. Efter de inledande obligatoriska FB-kontrollerna så fick jag för mig att jag skulle googla på avrättningen i Stenkumla.
Till viss förvåning hittade jag en länk till ett TV- program med “Loffe” Carlsson. Stjärnorna På Fortet. Jag klickade på länken och där pratade Loffe om när han spelade in en film, Drömmen Om Amerika, där han gestaltade den avrättade Konrad Tector.
Själva avrättningen spelades in på just den plats där den hade ägt rum, alltså alldeles intill landsvägen en bit utanför Stenkumla.
Och det Loffe då säger är att Tector var DÄR när filmen spelades in. Dennes närvaro gick inte att ta miste på. Hela film-teamet hade påtagligt upplevt samma sak.
Hmm…ja, jag förstår mycket väl vad han syftade på…

Klintehamn, för att prata om det världsliga, kändes som något av en besvikelse. En grill med två bord som stänger sju som enda matställe var väl inte vad jag hade väntat mig av ett samhälle med nästan 1500 innevånare. Jag hörde vagt prat om ett frukostfik som kanske skulle ha öppet dan därpå, men det rådde osäkerhet om det.
Gotland i november…Vackert men lite ödsligt.
12 november är det i dag, ja. Den dag då Cornelis gick bort, men också Neil Youngs, Kenny Håkanssons och min vän Daniel Atterboms födelsedag.
Och här sitter jag på en halvö utanför Klintehamn, Gotland i min totala ensamhet och skriver de här raderna.
För att summera de här två dagarna i en mer abstrakt form:
Konrad Tector i dag, Pigge Werkelin i går.
Vem ska helt otippat dyka upp från det förflutna i morgon?
Rapporteringen fortsätter i morgon.

Rapporteringen fortsätter i morgon.

Popularity: 10% [?]

11.12.14

Gotlandsvandringen November 2014 – del 1

Posted in Min blogg at 10:00 am

Så var jag där igen då.
Bromma flygplats för avfärd mot Visby.

Det var åtta månader sen sist, men nu är det dags igen. Nu ska det ånyo bli fotvandring på Gotland. Fem dagsetapper är inbokade. Den första blir kort, av naturliga skäl, då planet är framme i Visby runt två på eftermiddan. Det blir beckmörkt vid halv fem så här års, landsbygdsvandringar under det mörka halvåret blir lite komplicerade. Det gäller att komma fram till målet för dagen före mörkrets inbrott, efter det blir promenaden betydligt svårare om det inte är bekanta trakter.
Är planeringen god finns det dock inga större hinder.

När jag vaknade i morse kände jag dock något som jag absolut inte ville veta av – små tecken på en annalkande förkylning. Snorig, lätt huvudvärk, muskelvärk och något som skulle kunna tolkas som en lätt feber.
Och varför just nu?
Nåja, så kan det ju kännas ibland utan att det bryter ut till fullo.
Bara att hoppas att det inte förvandlas till något som kräver ett sängliggande.

Det sista jag såg innan jag lämnade hemmet var ett morgonprogram på TV4 med Malou von Sifers där hon intervjuade bland andra Pigge Werkelin, han som fick sin familj så tragiskt utplånad i tsunamin för snart tio år sen. Gripande, men han gav ett starkt, ärligt och påtagligt sympatiskt intryck.
Nåja, ner till butiken, fixa med det sista av det praktiska, en timmes plockande och så ringa efter en taxi till Bromma. Väl i taxin kommer jag på att jag glömt lämna kvar nyckelknippan. Hoppa ur och springa tillbaka. Puh…
Och så iväg då, i sista sekund givetvis, mot Bromma.
Ut ur taxin och med språng mot incheckningen.
Väl där ser jag precis framför mig i kön samma gubbe igen – Pigge Werkelin. Undrar smått utifall jag hallucinerar. Just ja! Han är ju från Gotland och ska väl hem efter TV-jobbet. Slänger hastigt ur mig några repliker det fina intryck han hade gett alldeles innan men ser direkt att han är riktigt trött på alla som ser honom som en frälsare och biktpastor. Vi går genast åt två skilda håll.
Nåja – vidare mot gaten och planet.

Som vanligt ser jag till att få en plats vid fönstret. Jag älskar att följa landskapet utanför och känner alltid samma barnsliga entusiasm var gång som jag känner igen byggnad där nere. Knappast dock denna gång då det är lite småmulet ute.

Planet tar fart på startbanan och lyfter snabbt uppåt. I ungefär en minut går det att följa landskapet sen tar molnen snabbt och effektivt vid. Snart är det bara en tjock gröt utanför fönstret.
Så helt plötsligt kan man se ett ljus ovantill, ett ljus som bara blir starkare och starkare. Och så som genom ett trollslag så har planet kommit ovanför molnbarriären. Där och då så badar hela tillvaron i detta överväldigande ljus, ett ljus kraftigare än något på jorden, och allt är vackert, oerhört vackert.
Ungefär som jag tänker mig att det är att dö och inse att man kommit till himlen.

Och så plingar det till. Tillbaka till verkligheten. Bältet är inte längre ett måste och flygvärdinnan kommer med kaffe och mackavagnen. Jag beställer en kopp java tillsammans med en renklämma och tar lite planlöst fram Gotlandstidningen som låg innanför ingången. Vem pryder förstasidan om inte Pigge Werkelin…!
Tack. Där räckte det. Nu tror jag att jag fått min kvot av den karlen uppfylld för en livstid.

Väl framme i Visby delar jag på en taxi med en tjej in till Österport. Efter en snabb lunch sätter jag på mig ryggsäcken och börjar gå söderut. Klockan är tre prick.

Låt oss säga att det inte är lätt att få tag i boende på Gotland i mitten på november. I riktning rakt söderut från Visby mot Klintehamn, dit jag ska ta mig i morgon, hittade jag bara Suderbys Herrgård, en promenad på ungefär en mil. Längre än så blev alltså inte etapp ett, men det visade sig bli helt perfekt. En och en halv timma, sen var jag framme, och jag kom fram precis som det började bli sådär mörkt som det blir på hösten innan snön har kommit och ingen måne hänger på himlen. Gatlyktor kan vi glömma också…
Jag fick ett par riktigt fina foton.

Herrgården visade sig vara en riktig pärla. Än roligare kändes det när tjejen i receptionen berättade att hon för en del år sedan i sällskap med sin man i sin tur hade fotvandrat på ön och därför INTE, som många andra, ansåg mig vara en knäppskalle.
Rum på andra våningen och en härlig buffé i matsalen. Tack vare militärens närvaro med övernattning var det fullt pådrag i köket, annars hade det bara varit lilla jag på hela Suderbys Herrgård…

I morgon blir det 25 kilometer vandring till Klintehamn.
Rapport kommer i del 2.

Popularity: 6% [?]