03.20.14

LP-skivor av och med Elvis Presley #45 Love Letters From Elvis

Posted in Min blogg at 11:25 pm

Jag tar det på en gång – med några få undantag är det här en väldigt trött skiva. Innehållet består uteslutande av tidigare ratat material från inspelningarna i Nashville juni 1970, låtar som inte platsade på de två fullängdare som tidigare hade släppts från denna inspelningssession.
Love Letters From Elvis är en skiva så pass ovärdig artisten Elvis Presley att den nog aldrig borde ha getts ut. I början på sjuttiotalet sålde han ut konsertlokaler vart han än åkte och skivorna, LP såväl som singlar, hade allt sedan hösten 1968 konstant hållit en smått sanslöst hög klass. Gång efter annan hade han bevisat att NBC-TV Special inte var någon tillfällighet utan bara en nystart som kom att följas upp av triumf på triumf, såväl på skiva som på scen.
Så varför då, mitt uppe i alla dessa hyllade skivreleaser, släppa detta ytterst mediokra album av överblivet material som inte kunde göra något annat än solka ner hans namn?

Orsaken till detta kan uteslutande stavas p-e-n-g-a-r. Elvis manager Överste Parker hade redan från samarbetets början en idé om att allt som Elvis spelade in skulle ges ut. Och så blev det också, en dollar var ju alltid en dollar.
Faktum är att efter Elvis död så har inte mer än en handfull studiolåtar, typ tre fyra stycken, getts ut postumt. Allt, och verkligen allt, annat inspelat gavs ut medans Elvis fortfarande levde.
Det ofrånkomliga resultatet blev att utgivningen kom att bli som en berg- och dalbana.

Love Letters From Elvis består som sagt av låtar som spelades in vid samma session som gav That’s The Way It Is eller Elvis Country, men som inte ansågs platsa på någon av dem. Låt mig uttrycka det så här – det var ingen slump att de hamnade i tredjesorteringen, för nästan inget här håller den klass som de två övriga släppen från Nashville Marathon gör.

.
LOVE LETTERS FROM ELVIS Utgiven på RCA i juni 1971 LSP 4530
Högsta placering i USA – 33
.

.
Sida 1
.

1) Love Letters
Många sångartister har en lustig (o)vana att efter ett tag under sin karriären göra nyinspelningar på sina gamla hits. Elvis gjorde det inte vid mer än ett par tillfällen bortsett från Love Letters. Generellt sätt är det nog bra att det var så, för en nyinspelning blir nästan alltid ett par snäpp sämre när en låt ska köras ett varv till ett par år efter den första rundan.
Detta gäller faktiskt inte här! Love Letters är halvhiten från 1966 som Elvis och hans gubbar tog sig an fyra år senare, och nu blev det minst lika bra som den första gången.
Orsaken till att man ens försökte sig på låten igen ska ha varit att pianisten under inspelningarna, David Briggs, hade spelat på versionen från 1966 och var så missnöjd med hur han spelade där att han absolut ville göra ett nytt försök.
Resultatet ansågs tydligen så pass lyckat att man inte bara valde att ta med 1970 års tagning på plattan, den fick dessutom ge namn till hela skivan.
Både versionen från 1966 och nyinspelningen från 1970 har sina poänger. Originalet är väldigt tillbakalutat och nästan minimalistiskt arrangerat medan Love Letters från 1970 är pang på i både sång och komp och med en Elvis som verkar tycka att det är väldigt kul att hämningslöst vräka på i fraseringarna. Det hela blir onekligen lite burleskt men är gjort så pass kärleksfullt att det är svårt att inte smittas av gängets uppenbara spel- och sångglädje.
Tyvärr så tar det mesta av det roliga på skivan slut efter David Briggs avslutande lilla pianofigur. Inte allt, men det mesta.

2) When I’m Over You
Ja vad säga om detta?
Erbarmligt är väl rätt ord.
When I’m Over You har ett arrangemang med sliskstråkar typ Sveriges Radios underhållningsorkester under ledning av Mats Olsson som spelar något som verkar vara inspirerat av Svensktoppen 1970. Elvis sjunger dessutom uselt.
Låten är det egentligen inget större fel på. Hade det bara varit ett lite långsammare tempo, ett lite enklare mer avskalat komp och en lite mer tillbakahållen sånginsats så skulle det ha varit många snäpp bättre.
Nu blev det som det blev och därmed så körde hela försöket rakt ner i diket.
When I’m Over You är av Elvis allra sämsta låtar från hela sjuttiotalet.
Hade verkligen samma gubbe ett år tidigare sjungit in Suspicious Minds?

3) If I Were You
Lite bättre än föregående utan att för den delen vara speciellt entusiasmerande.
Sången är riktigt bra och arrangemanget lite mer nertonat den här gången. Men bara lite, för även If I Were You förgiftas av dessa Mantovani-stråkar som prompt dyker upp lite här och där under låtens gång.

Ni som lyssnar på CD-versionen – vid 2.12 gör pianisten ett par inte helt lyckade ackord. Tydligen brydde sig ingen om det vid mixningen, för ackorden ligger där de ligger för alla att lyssna på.

4) I Got My Mojo Working
Och så till en av plattans få höjdpunkter.
I Got My Mojo Working är en riktigt bra rockare, en av de bästa rena rock’n rollåtar Elvis gjorde efter NCB-TV Special 1968.
Visst, det är rätt flåsigt, ansträngt och kanske lite överarbetat – det är ändå väldigt bra.

5) Heart Of Rome

En låt som Elvis inte borde ha tagit i med tång ens.
Vilken förvirrad hjärna på RCA tyckte att man på skivan skulle följa upp I Got My Mojo Working med Heart Of Rome?
Bortsett från att det är ett riktigt uselt låtmaterial så är dessutom sånginsatsen förbluffande svag. Visst, Elvis tar i för allt vad han är värd, han verkar onekligen försöka så gott han kan, men det är bitvis märkligt tunt och påfallande ofta långt ifrån rent.
Jämför detta med hur Elvis tidigare hade tacklat låtar i liknande stil som It’s Now Or Never, No More eller Surrender så förstår ni vad jag menar.

När I’m Leavin’ släpptes som singel så tyckte någon att Heart Of Rome skulle vara en utmärkt b-sida. Givetvis helt utan någon som helst framgång.

.
Sida 2
.

1) Only Believe

Det blir i alla fall en bra start efter att vi har vänt på skivan. Här låter Elvis inspirerad och han framför denna långsamma men mustiga gospel på ett alldeles utmärkt sätt.
Ska det vara något negativt så får det, återigen, bli kritik för det alldeles för såsiga arrangemanget.
Only Believe var b-sida på Life.

2) This Is Our Dance
Men, nej. Det här är väl ändå inte en låt på Elvis nivå.
Okej för att han prövade smörjan, han var väl ändå inte tvungen att ge ut den?
This Is Our Dance borde effektivt ha förpassats till papperskorgen och stannat där än idag.

3) Cindy, Cindy
Problemet för Elvis är att när den tio år yngre generationen rockartister typ Mitch Ryder tog sig an den här typen av material så gjorde de det på blodigt allvar. De hade växt upp med rock’n rollens födelse och var i slutet på sextiotalet fullfjädrade artister inom området. Även om de som sångare inte alls var på samma nivå som Elvis så kunde de lätt matcha femtiotalets original i energi och skaparvilja.
När Elvis 1970 gör en låt som Cindy, Cindy så blir det sällan mer än en pastisch, som för att skoja med sin egen ungdom.
Många frågade sig i den här epoken varför han inte längre sjöng rock’n roll. Svaret kommer väl här. Jämför djupet och passionen på Cindy, Cindy med valfri låt från That’s The Way It Is och Elvis Country så förstår ni. Hans hjärta var inte längre i rocken.

4) I’ll Never Know
En ganska fin ballad som, då den dyker upp på en skiva av den här kalibern, faktiskt sticker ut lite grann. Fin tillbakalutad sång och, för en gångs skull, ett intressant arrangemang. Ja, det är på gränsen till att stjälpa över även här – men i det här fallet så framhäver arrangemanget själva låten i stället för att ta över. Som det ska vara.
Definitivt ett av skivans bättre spår.

5) It’s Not A Big Thing (but it’s growing)
En hyfsad countryballad, som dock torpederas av arrangemanget som den här gången bara sätter krokben för helhetsintrycket.

6) Life

Elvis var djupt religiös, något som han inte gjorde någon hemlighet av. Detta är måhända den mest filosofiskt djuplodade av alla de texter han framförde, så det bör ju ha tilltalat honom att sjunga in Life.
Därmed inte sagt att det här är speciellt bra, för det är det sannerligen inte. En trist malande låt som aldrig tar slut. Krampaktigt försöker arrangören att blåsa konstgjort liv i det hela med ett okänsligt och bombastiskt användande av både flöjt och stråkar som utmynnar i en patetiskt överdramatisk final. Det hjälper inte, det bara stjälper.
Elvis själv var ytterst motvillig till att överhuvudtaget spela in Life, och gjorde till och med narr av kompositionen under inspelningen.
Life släpptes på singel och floppade helt.

Som ni redan har förstått – Love Letters From Elvis är inte en bra skiva. Det är bara sorgligt att uppföljaren – om vi räknar bort Camdenutgåvan You’ll Never Walk Alone – till två av Elvis allra bästa skivor, Elvis Country och That’s The Way It Is skulle vara denna blandning av avslagna överblivna låtar. Visst glimrar det till vid enstaka tillfällen, men det räcker inte. Elvis var kung i Las Vegas i den här epoken och hade ingen som helst orsak att släppa annat än de suveräna skivor han bevisligen var kapabel att leverera.

Samtidigt – att spotta ut så mycket skivor som man nu gjorde i början på sjuttiotalet och ändå inte ha högre ambitioner än man hade här kunde ju bara få en starkt negativ påverkan på försäljningen.
Och så blev det också. Bortsett från live- och samlingsplattorna så började skivorna här att störtdyka på försäljningslistorna och så förblev det fram till Elvis död. Snålheten bet sig rejält i svansen där, för vilken gång i ordningen för RCA och överste Parker orkar jag inte ens tänka på.

En intressant reflektion är att LPn Love Letters From Elvis tydliggör hur pass beroende Elvis var av bra material för att prestera på topp. Allt på den här skivan är ju inspelat samtidigt That’s The Way It Is och Elvis Country. Så varför låter då det mesta på Love Letters på alla plan så mycket sämre än dessa två? Orsaken är busenkel – dåliga låtar fick Elvis att bli nonchalant och slarvig, och klassen på materialet på Love Letters är ju generellt sätt på en medioker nivå. Jämför You Don’t Have To Say You Love Me och Snowbird med When I’m Over You och This is Our Dance så förstår ni vad jag menar – ändå kommer de från samma inspelningstillfälle. Det snudd på spöklika är att när det låter illa på den här skivan så får jag förnimmelser av den Elvis som sex sju år senare hade avsevärt svårare att sjunga rent och hålla kvar tonen. Varför? Elvis var ju i början på sjuttiotalet i sitt livs form! Svaret gav jag lite längre upp – under en lång inspelningssejour så var han maximalt taggad på de spår som han initialt uppskattade, samtidigt var han helt omotiverad, närmast ointresserad av andra låtar och då blev resultatet därefter.
Den sämre sånginsatsen på grundtejpen fick kanske också den som i efterhand skulle lägga på stråkar och körer att bara göra ett rutinjobb, för besynnerligt nog är ju även den biten frapperande mycket sämre än på övriga inspelningar från samma session.
Slutsatsen blir att Love Letters From Elvis nog aldrig skulle ha getts ut då den till stor del består av försök som inte föll väl ut. Hälften av låtarna kunde ha portionerats ut ett par i taget på de kommande plattorna, resten kunde ha begravts och möjligen en och en under årens lopp plockats ut som bonusspår på någon kommande CD-box, typ Platinum från 1997. I så fall hade det känts lite spännande, som det är nu så anser jag att skivan i stort sett bara är ett misslyckande.

Slutbetyget kan verka hårt när det ändå finns hyfsade spår, men det som är svagt drar ner ordentligt.

Slutbetyg: En svag tvåa…

Popularity: 10% [?]

03.08.14

LP-skivor av och med Elvis Presley #44 You’ll Never Walk Alone

Posted in Min blogg at 3:20 am

Det smått vansinniga tempot på Elvis skivutgivning fortsatte utan att visa något som helst tecken på att mattas av. Blott två månader efter Elvis Country dyker alltså denna samling med religiösa låtar upp på RCAs underbolag Camden.
Inramningen från denna lågbudgetetikett blev inte bättre den här gången heller. Blott nio låtar med sammanlagt tjugosex minuters speltid och ett omslagsfoto från 1971 trots att fyra av låtarna är från 1957 och de övriga från slutet på 60-talet. Ungefär som det brukade vara på utgåvorna från Camden med andra ord. Bara att acceptera, är det lågbudget så är det, men det är trist att Elvis musik var så slarvigt skött i den här epoken.
You’ll Never Walk Alone är ändå en hyfsad samling med låtar som vid sin utgivning var lite svåra att hitta. Två spår är tidigare outgivna, tre hade tidigare inte varit tillgängliga på LP, och resterande fyra hade bara funnits på en EP från 1957 och på den ursprungliga versionen av Elvis Christmas Album. För de som i den här epoken vill ha tag i allt som Elvis spelat in var Camden-utgåvorna onekligen utmärkta komplement.
Anakronistiskt omslagsfoto? Ja, men den här gången så var det onekligen ett väldigt snyggt sådant! Betydligt läckrare än de flesta omslag som RCA kom med vid samma tidpunkt.

.
.
YOU’LL NEVER WALK ALONE Utgiven på Camden 1971
.
.

Sida 1

1) You’ll Never Walk Alone

Titelspåret spelades in i september 1967 och släpptes som singel ett halvår senare.
You’ll Never Walk Alone är onekligen en väldigt fin komposition, tagen från en musikal – Carousel – från 1945. Den har genom åren sjungits in av ett stort antal artister. Roy Hamilton, Frank Sinatra, Barbra Streisand, Tammy Wynette och Nina Simone är bara en bråkdel av alla de som spelat in den.
Störst framgång av alla hade Gerry And The Pacemakers som 1963 toppade englandslistan med sin version. Noterbart är att det var gruppens tredje singel och tredje listetta. En bedrift som inte ens Beatles toppade. Men efter detta inledande triumftåg så tog i stort sett det roliga slut för Gerry Marsden och hans gubbar. Två halvhitar med I’m The One och Ferry Cross The Mersey och sen var gruppen ute i kylan för gott.

Allmänt välbekant är nog att den engelska fotbollskubben Liverpools fans sjunger You’ll Never Walk Alone för att stötta sitt lag.

Jo, det här hade onekligen kunnat bli riktigt bra, det är en låt som nästan är som skräddarsydd för Elvis, men det blir inte det. Elvis version är onekligen lite märklig. Fläckvis är ljudkvaliteten bedrövlig, kören låter som om de sjunger i rummet intill. Det är verkligen synd, för Elvis sånginsats är riktigt bra och med lite mera omsorg hade det här kunnat bli något alldeles extra. Nu blev det knappt ens godkänt.
Under årens lopp så har jag hoppats på att nya utgåvor skulle ha en bättre mixad variant, men än så länge har jag inte hört något som låtit ens okej, tyvärr.

Singeln You’ll Never Walk Alone nådde plats 90 på USA-listan.

2) Who Am I?
Ännu ett överblivet spår från inspelningarna vintern 1969 i som resulterade i LP-skivorna From Elvis In Memphis och Back In Memphis.
Who Am I? är mer en ballad än en gospel, en riktigt bra sådan och med en fin sånginsats av Elvis. I stort sett det enda som skiljer den från övrigt inspelat i American Sound Studio är den religiösa texten, bortsett från det så låter den som det mesta från de legendariska Memphisinspelningarna.
Skivans bästa spår.

3) Let Us Pray
Let Us Pray har en lite speciell plats i Elvis historia då den faktiskt sätter punkt för Elvis filmkarriär. Den är nämligen det allra sista som sker i Elvis allra sista spelfilm Change Of Habit från 1969.
Inspelad i mars samma år tillsammans med övriga musikinslag från samma film, två månader efter inspelningarna i Memphis, så kan den tyckas som ett sista trött eko från ett avslutat kapitel i Elvis karriär. Let us Pray är ändå helt okej. Det är skivans enda gedigna gospellåt, och helt klart ett av plattans bättre bidrag.
Personligen gillar jag filmversionen bättre där det svänger ordentligt i kyrkan, studioinspelningen känns lite stel och lite tristare arrangerad.
Härunder kommer Change Of Habits version av Let Us Pray.

Elvis avslutade sin spelfilmskarriär med flaggan i topp.

4) Peace in the Valley
Detta är det första spåret av fyra från den religiösa EPn Peace In The Valley som släpptes 1957. Samtliga fyra låtar därifrån finns med på You’ll Never Walk Alone.
Jag tycker att Peace In The Valley-EPn är bland det tamaste och tröttaste som Elvis spelade in under hela sin karriär. Titelspåret får dock anses vara godkänt. Det beror nu mera på att Peace In The Valley är en sjyst låt och att Jordanaires gör en stark insats än att Elvis gör speciellt bra ifrån sig.

5) We Call on Him

B-sida på You’ll Never Walk Alone och inspelad vid samma tillfälle, september 1967.
En av skivans bättre spår. Låter närmast som en outtake från How Great Thou Art.

Sida 2

1) I Believe
Andra bidraget från EPn Peace In The Valley.
Även om I Believe är en väldigt fin komposition, så tycker jag inte att Elvis gör den full rättvisa. Hans röst låter ovanligt tunn och det låteer inte alls imponerande.
Den mest kända versionen av I Believe gjordes 1953 av den amerikanske sångaren Frankie Lane. Tillsammans kom de att toppa englandslistan i inte mindre än arton veckor i sträck.

2) It Is No Secret (What God Can Do)
Även denna är från Peace In The Valley.
Segt och oinspirerat. Jag kan ofta tycka att gospel är bland de häftigaste usikformerna som finns då det svänger och när de som framför den sprudlar av energi. Här är det bara så tråkigt att klockorna stannar.

3) Sing You Children
Från filmen Easy Come Easy Go
En del Elvisfans tycker att musiken till Easy Come Easy Go är det allra sämsta som Elvis gjorde under sin karriär. Jag håller kanske inte med till fullo där, för det finns positivt att plocka där, men Sing You Children från just Easy Come Easy Go är inte en bra låt.
Det börjar lovande med ett tungt gospelbeat och Elvis som sjunger ungefär som han gjorde under inspelningarna av His Hand In Mine. Mitt i allt kommer så en helt omotiverad trumpetfras a lá Herb Alpert och raserar allt häftigt som byggts upp. På refrängen har sedan låten bytt stil till något som ska likna upptempo-country och där kapsejsar den helt.

4) Take My Hand, Precious Lord
En stillsam, känslomättad gospelballad som är det sista bidraget från Peace In The Valley från 1957. Take My Hand, Precious Lord har sina poänger på de lugnare partierna men den tappar i slagkraft på de starkare partierna då Elvis faktiskt sjunger orent. Han låter förkyld, kanske han var det också?
Väldigt fint sjunget i bakgrunden av The Jordanaires, men vad hjälper det?

Ja vad säga om detta?
Inget är direkt dåligt, å andra sidan är inget heller speciellt bra. Det rör sig om en samling sakrala låtar inspelade mellan 1957 och 1969.
Ingen rock’n roll, blott ett par låtar i ett lite snabbare tempo, men det är ändå inte helt fel.
Sida ett är helt godkänd med toppar som titelspåret, Let Us Pray och We Call On Him men helhetsintrycket dras effektivt ner tyvärr ner av den andra sidans släpiga och oinspirerade hymner.
Godkänt blir det, om än med knapp nöd.

Slutbetyg: En svag TREA

Popularity: 10% [?]