02.22.14

LP-skivor av och med Elvis Presley #43 Elvis Country (I’m 10,000 Years Old)

Posted in Min blogg at 2:05 am

Det för Elvis minst sagt händelsefyllda året 1970 – innehållandes två utsålda sejourer i Las Vegas, en mycket prisad dokumentärfilm och en hel del skivreleaser – gled över i 1971. Året hann dock knapp börja innan Elvis släppte ytterligare en LP, Elvis Country (I’m 10,000 years old).
Roligt, kul och allt det där, men…innan vi går vidare, ska vi först göra en liten genomgång av vad som hade hänt på skivfronten i Elvisvärlden alldeles innan?
Okej.
I april 1970 kom budgetsamlingen Let’s Be Friends med material som tidigare inte varit tillgängligt på LP.
I juni släpptes liveskivan On Stage.
Augusti 1970 hade i sitt sköte fyrdubbelboxen Worldwide 50 Gold Award Hits, vol 1.
I november det året fick vi se Almost In Love, ännu en samling från Camden, i skivhyllorna. Även där nästan uteslutande låtar nya på fullängdare.
Även nyutgåvan på Elvis Christmas Album släpptes på Camden i november, den här gången med två singlar som aldrig tidigare släppts på LP.
Fullängdaren innan Elvis Country, That’s The Way It Is, kom också den i november.

Som lök på laxen så släpptes så dubbel-LPn From Memphis To Vegas/From Vegas To Memphis som två separata skivor med titlarna In Person At The International Hotel respektive Back In Memphis. Även detta skedde i november.

Och direkt efter nyår var vi alltså framme vid Elvis Country (I’m 10 000 years old).

Under loppet av nio månader såg alltså detta dagens ljus:
2 studioalbum
1 live
2 samlings-LP med material som nästan uteslutande tidigare inte hade dykt upp på LP
1 fyrdubbel-samling på singlar so sålt guld
1 återutgåva på en gammal skiva med ett par nya spår
2 enkelplattor som tidigare hade varit en dubbel.

Ska vi kalla det för “overkill”? Ja det är väl bara förnamnet…

Visst var det kul för Elvisfans att det började släppas skivor på budgetbolaget Camden med material som en tid varit svårt att hitta på singel och EP, och självfallet var fyrdubbelboxen en riktig kanonsamling i en attraktiv förpackning. Konsekvensen blev ändå ofrånkomligen att fokus på enskild plattor blev mindre. De tog ut varandra helt enkelt. För den icke fullt insatte var det hart när omöjligt att hålla reda på allt nytt med Elvis som dök upp i skivbutikernas skyltfönster.
Positivt kan detta inte ha varit för varumärket Elvis Presley. Det märktes också på försäljningssiffrorna och listplaceringarna som inte var helt på topp trots att det var en epok då Elvis, bortsett från två år på femtiotalet, var kanske populärare än någonsin och dessutom var inne i en av sin karriärs mest kreativa skeden. Elvis Country sålde bra, men både den och That’s The Way It Is skulle nog ha klivit än högre på USA-listan om de inte hade behövt konkurrera med sig själva – de släpptes med sex veckors mellanrum(!).

Elvis Country består av tio spår från inspelningssessionen i Nashville i juni 1970 och två från samma studio inspelade den tjugoandra september samma år.
Större delen av Elvis Country kom alltså till samtidigt som studioinspelningarna till That’s The Way It Is. Detta till trots så är det slående hur olika varandra skivorna ändå är. Den första innehåller övervägande moderna popballader, den andra nytolkningar av gamla countrylåtar.
Men faktum är att det inte alls var planerat från början att ge ut en country-LP, det var en tanke som började gro någonstans mitt i den fem dagar långa sejouren. Efter att Elvis ohejdbara entusiasm i studion resulterat i ett knippe oplanerade jam på gamla countryklassiker beslöt man sig för att löpa linan ut och ge ut en platta med just titeln – Elvis Country.

ELVIS PRESLEY “ELVIS COUNTRY (I’m 10,000 years old) Utgiven på RCA i Januari 1971 Skivnummer LSP 4460
.
Högsta placering i USA 12
Högsta placering i UK 6
.
.
.

1) Snowbird
Elvis släppte i början av sjuttiotalet ett pärlband med singlar, den ena starkare än den andra. Konsekvensen blev att en hel del samtida material på som bara gick att hitta på fullängdare, och som var minst lika starkt som de utgivna singlarna, fick finna sig i ödett förbli ett anonymt albumspår. Snowbird är en av de pärlor som jag tycker förtjänade betydligt bättre än att bara vara öppningsspår på Elvis Country. Har ni någonsin sett Snowbird på en “best of” med Elvis? Nej, knappast, men det är tveklöst en av de allra bästa låtar Elvis gjorde i den här epoken.

Snowbird spelades först in 1969 av Anne Murray och har därefter gjorts av ett stort antal artister. Anna-Lena Löfgren gjorde en svensk version med titeln “Pröva Dina Vingar”. Även en åldrad Bing Crosby tog den till sitt hjärta 1972.
Snowbird var ett av de två spår som spelades in i september 1970 för att fylla upp den kommande countryskivan.
Ingen gör den självfallet så lysande som Elvis gör här. Elvis lär ha varit både irriterad över att behöva åka till Nashville för en extra inspelning och mån om att göra klart allt och åka därifrån så fort som möjligt. Det märks inte på något sätt alls, för Snowbird är en helt magnifik inledning på skivan.

2) Tomorrow Never Comes
Det samma som jag skrev om Snowbird kan man säga här också. Tomorrow Never Comes är verkligen ett nummer av allra högsta klass, den typ av dramatisk ballad som Elvis ofta körde på konserter men av någon anledning nästan aldrig på sina studioskivor. Jag tycker att det är synd att han inte satsade på den live, det hade garanterat blivit en “showstopper”.
Contrylegenden Ernest Tubb gjorde originalet till Tomorrow Never Comes 1949, men den inspelningen har i stort inte en enda likhet med det här. Vad Elvis lyssnat på och fått inspiration till bör ha varit BJ Thomas version från 1966, för där har Tomorrow Never Comes utvecklats till något helt annat än det Ernest Tubb framförde.
Elvis gör dock en pampigare, betydligt mer storslaget arrangerad version än vad BJ Thomas gjorde, det går inte att komma ifrån liknelsen med Roy Orbison tidiga sextiotal. Slutresultatet är närmast överväldigande. Inte bara ett av skivans bästa spår, utan också en av Elvis allra bästa sjuttiotalsinspelningar.

3) Little Cabin On The Hill
Faktiskt den enda låten på plattan som går i en genuin countrystil. Det var kanske ändå inte tänkt så från start, både fiol och banjo lades på två veckor efter att grunden hade lagts, men slutkänslan är onekligen att det här är “på riktigt”.
Den första inspelningen gjordes 1949 av Bill Monroe’s Bluegrass Boys under titeln Little Cabin Home On The Hill.
Det här väl mer trivsamt än bra, men det räcker ganska långt det också.

4) Whole Lotta Shakin’ Going On
En tung version av en av de stora rockklassikerna. Whole Lotta Shakin’ Going On spelades allra först in av Big Maybelle men är väl främst förknippad med Jerry Lee Lewis.
Elvis version kan vara den tyngsta låten han spelade in under sin karriär, här snuddar det vid hårdrock. Bas, trummor och gitarrer öser på som om det gällde liv eller död.
Däremot inte sagt att det per automatik tillhör de bättre spåren på skivan, för det tycker jag inte att det gör. Det här blir efter ett tag lite träigt.
Whole Lotta Shakin’ Going On var det andra spåret från sessionen i september, och Elvis omtalade ovilja och irritation mot att spela in den dagen kan kanske skönjas här. Det är mer forcerat än sprudlande spelglädje.
Producenten Felton Jarvis lät i efterhand överdubba blås som Elvis eter att ha lyssnat på det lade in sitt veto mot. Jag förstår honom, jag har hört den versionen och det lät helt enkelt gräsligt.
Blås eller inte, det här är ändå ett av de svagare spåren på Elvis Country. The King of Rock’n Roll från 1956 hade nog inte gillat det här om han som tjugoettåring hade hört det på radio.
Okej, på sitt sätt är det här ändå rätt okej, problemet är allt annat runt omkring är bättre!

5) Funny How Time Slips Away
Funny How Time Slips Away skrevs av Willie Nelson men spelades först in av en idag totalt okänd artonårig countrysångare vid namn Jimmy Elledge. Dennes original, som också var hans debut som skivartist, blev en hit, men tyvärr också den sista för den unge Elledge.

Tyvärr är orkesterpålägget lite okänsligt, mitt i ett formidabelt dobro-solo av James Burton i den högra högtalaren så kommer det in rena Mantovani-stråkar i den vänstra. De hör absolut inte hemma där. Bortsett från ett par sådana små skönhetsfel så är Funny How Time Slips Away ändå riktigt bra. Elvis framförande är något så när trogen originalet bortsett från Elledges hopp i falsett. Faktum är att för att vara en helt bortglömd artist så gör Jimmy Elledge en oerhört fin sånginsats på sin originalversion. OBS – det är Elledge som sjunger på youtube-klippet under, varken en kvinna eller en färgad soulsångare. Det är lätt att tro att det är fel, men det är inte det.

http://www.youtube.com/watch?v=BS8z952Igq8

6) I Really Don’t Want To Know
Här gör Elvis en av sina bästa sånginsatser någonsin. Han vänder och vrider på fraserna, åker upp och sen ner, viskar och vrålar men det blir aldrig ens för en sekund något som går utanför låtens ramar. (Det du, Tom Jones…)

I Really Don’t Want To Know är ursprungligen en ballad från 1953 av Don Robertson, en av de mest anlitade kompositörerna i Elvis-katalogen. Den mest framgångsrika versionen innan Elvis inspelning gjordes 1960 av Tony Edwards.

I Really Don’t Want To Know släpptes på en singel med dubbla a-sidor. Den andra var There Goes My Everything.
Den nådde till plats 21 i USA. Frågar ni mig så är jag brydd över varför den inte gick rakt upp i topp.

Sida 2

1) There Goes My Everything
Dallas Frazier skrev denna ballad 1965, Engelbert Humperdinck hade en stor hit med den 1967.
Elvis version, som givetvis sopar banan med föregående artists försök, släpptes som singel och klättrade upp till plats 21 på USA-listan.
Lite märkligt är det ändå att ett av de mer anonyma spåren på Elvis Country kom att – tillsammans med I Really Don’t Want To Know – bli det enda singelsläppet. Utan att på något sätt vara ett svagt kort, There Goes My Everything är en bra låt, skulle jag lätt kunna tänka mig ett halvdussin andra alster från Elvis Country som skulle ha funkat bättre som singel.

2) It’s Your Baby, You Rock It
Inte mycket country över det här, snarare en upptempo-ballad. Det må vara hur det vill med det, It’s Your Baby You Rock It är en riktig pärla. Kompet är röjigt och svängigt och Elvis gillar uppenbarligen det här till fullo. Han tar i för president och fosterland och sjunger som om han verkligen menar varenda ord i texten.

3) The Fool
Skriven av Lee Hazelwood, även om det inte står så på etiketten. The Fool var först framförd av Sanford Clark 1956. Hazelwoods ständige gitarrist Al Casey är med på Clarks inspelning.
Elvis gör en cover som är väldigt trogen originalet och James Burton plankar nästan ton för ton Caseys gitarrfigurer.
Inte någon av skivans höjdpunkter men Elvis gör en klart bra insats.

4) Faded Love
Rusty McDonald med Bob Wills och hans Texan Playboys gjorde originalet till denna countrypärla 1950. Åtskilliga andra större hade spelat in den innan Elvis tog sig an den, exempelvis Patsy Cline.
Elvis sånginsats är väldigt bra. Det är intressant att notera hur nära originalet han ligger, det här måste ha varit en gammal favorit. Kompet däremot är en helt annan sak och har i stort sett inget med Bob Wills och Rusty McDonalds och deras gubbar att göra. Slutresultatet blir onekligen en smältdegel av helt olika stilar, men det är väldigt lyckat.

5) I Washed My Hands In Muddy Water
Ytterligare ett spontant jam som blev ett spår på Elvis Country.
Elvis tar verkligen i på I Washed My Hand, James Burton gitarrspel är helt lysande låten igenom. Slutresultatet är den här gången bättre än förstasidans jam – Whole Lotta Shakin´ Going On.
I Washed My Hands In Muddy Water skrevs 1965 av Stonewall Jackson (inte sydstatsgeneralen!) och året efter var det en hit med Johnny Rivers.

6) Make The World go Away
Skriven 1963 av Tom Cochran och en hit med Timi Yuro och – framför allt – Eddy Arnold. Make The World Go Away – under en lång, lång karriär var den countryartisten Eddy Arnolds ojämförligt största hit.
Kanske inte en optimal avslutning på skivan, Make The World Go Away är inte någon av Elvis Countrys starkaste kort, men som den countryballad den nu är så blev det ändå med flaggan i topp.
.
.
.

Elvis Country är självfallet en fantastisk skiva, helt klart en av de allra bästa Elvis någonsin gjorde. Hela skivan formligen sprudlar av sång- och spelglädje. Inget verkar gå på autopilot eller låter som en dag på jobbet. Ska jag ha någon liten invändning skulle det vara att de i efterhand pålagda stråkarna och blåset då och då inte riktigt håller måttet. På From Elvis In Memphis så var överdubbningen ofta mästerligt gjord och lyfte nästan genomgående låtarna ytterligare ett par snäpp. På That’s The Way It Is var det också en hel del omsorgsfullt utarbetade orkesterarrangemang som snyggt klär in låtar som I’ve Lost You, Twenty Days And Twenty Nights och How The Web Was Woven i modern popskrud. På Elvis Country är det däremot mer än en gång att man kan tycka att musiken nog lät bättre innan påläggen gjordes. Runt 1980 köpte jag bootlegboxen Behind Closed Doors där det finns ett par exempel på spår från den här skivan utan de sliskstråkar som Felton Jarvis tyckte skulle vara där. Jag minns hur paff jag blev över att konstatera att det ofta, inte alltid dock, lät bättre i den småskaliga versionen.
Nåja, det är ingenstans frågan om en katastrof eller ett haveri, för det mesta kan det med lätthet passera. Det irriterar här och där, värre än så är det inte.

Tolv spår är det alltså på Elvis Country(I’m 10,000 years old), det är bara att läsa låtlistan på baksidan. Sex på den a-sidan, sex på den andra. Tolv alltså.
Men…ändå inte…för i själva verket så är det ju tretton.
Just det, I Was Born About 10,000 Years Ago hade vi ju också!
Den låten klipptes alltså ner i små sekvenser vilka fogas in mellan varje spår på skivan.
I runt fyrtio år så har jag frågat mig varför man gjorde så men aldrig hört ens en antydan till förklaring.
En kompis till mig hade en idé om att Elvis under mixningen i studion lite förstrött hade lekt med en sax och tankspritt började klippa i något som låg och skräpade på bordet. Försent hade han sen kommit på att det var masterbandet till nyss nämnda låt som han använt som lekmaterial. Det enda man efter det kunde göra var att lägga in de kvarvarande stumparna som små snuttar mellan övriga låtar.
Nej, så kan det ju naturligtvis inte ha gått till, I Was Born About 10,000 Years Ago skulle ett år senare dessutom dyka upp i sin helhet – ej sönderklippt – på LPn Elvis Now. Så där rök ju den, kanske inte direkt seriösa, teorin.
Faktum kvarstår – jag har ingen aning om varför man gjorde som man gjorde eller vem som kom kläckte idén.

En annan sak man kan ha funderingar över är skivans titel – Elvis Country.
För det här är väl ändå inte en country-skiva!?
Jo, på sätt och vis är det det, men på ett annat sätt inte. Det är ju nästan genomgående gamla countryhits i Elvis tappning som det handlar om.
Men det är ändå knappt något på Elvis Country som går i en renodlad countrystil. Nästan allt är avsevärt tyngre och rockigare än de tio-tjugo år gamla originalen. Musiken på skivan har heller ingenting gemensamt med alster från samtida artister i country-genren. Sätt på en skiva med George Jones, Waylon Jennings, Willie Nelson eller Merle Haggard från 1971 – även om de kan vara hur bra som helst så har de föga eller ingen släktskap alls med det som presenteras på den här skivan.
Vi kan nog se LPn Elvis Country som ett resultat av en spontan lekstuga mellan Elvis och hans medmusiker. Inget var planerat på förhand, det fick helt enkelt bli som det blev.
På den punkten skiljer sig skivan markant från föregångaren från sex veckor tidigare – That’s The Way It Is. Även om i stort sett allt på båda skivorna spelades in vid samma tillfälle så är det verkligen som två helt olika plattor. Nästan allt på That’s The Way It Is känns väldigt uttänkt, genomarbetat och välarrangerat, varje låt är en potentiell hitsingel. På Elvis Country så är det en betydligt lösare och mer spontan känsla över musiken. James Burtons gitarr är nästan obefintlig på That’s The Way It Is – ett gitarrsolo på hela plattan – medans han får ett helt annat utrymme på i stort sett hela Elvis Country.

Slutsatsen får väl bli att det här verkligen var Elvis Country. Han tog ett knippe gamla countrylåtar och han och bandet gjorde dem till sina egna. Ungefär som han hade gjort på femtiotalet när han tog gamla rythm’n blues-nummer och formade om dem till den rock’n roll som kom att förändra musikvärlden.
Riktigt lika revolutionerande var nu kanske inte det här, men Elvis Country är onekligen en både nydanande och musikaliskt utsökt skiva.
Nja, mer korrekt vore nog att säga att Elvis Country helt enkelt är en formidabel skiva, för det är just vad den är!

Slutbetyg: EN FEMMA!!!

Popularity: 11% [?]

02.01.14

LP-skivor av och med Elvis Presley #42 That’s The Way It Is

Posted in Min blogg at 3:18 am

Den fjärde juni 1970 gick Elvis in i studion igen. Sex dagar blev han kvar innan han till slut hittade ut, det kom att bli sex oerhört fruktsamma dagar, några av de mest kreativa i Elvis karriär.
Den här gången var han tillbaka i Nashville, sejouren från vintern -69 i American Sound Studio skulle inte få någon repris. Det blev inte heller någon repris på Chips Moman som producent, Felton Jarvis hade nämligen sig tillbaka till den rollen.
Det var också en helt annan uppsättning musiker. Inte en gubbe från Memphis var kvar, det rörde sig den här gången om en mix av äldre och helt nya namn.
Gitarristen James Burton, från det TCB-band som hade bildats ett år tidigare och som hade kompat Elvis under hans två Las Vegas-sejourer i augusti -69 och vintern -70, dök nu för första gången upp på en studioinspelning. Chip Young – som hade varit med till och från sedan 1966 i samband med inspelningen av How Great Thou Art – körde kompgitarr, Norbert Putnam – ett snudd på helt nytt namn – spelade bas, Jerry Carrigan på trummor gjorde sin Elvisdebut och David Briggs – en annan veteran från 1966 – var tillbaka på piano.

En poäng värd att beakta är att det här var första gången på femton månader som Elvis befann sig i en skivstudio. Efter Memphisäventyret så var det bara fyra låtar för filmen Changera Of Habit i mars -69, inspelade i Decca i Los Angeles, som var studiomaterial. Allt annat fokus hade kommit att läggas på de live-framträdanden som återigen hade blivit en del av artisten Elvis Presleys konstnärskap.
Men nu var det dags för nya eskapader utanför Las Vegas International Hotel.

Från den fjärde till den nionde juni grävde gänget sig in i studion. Det som hände under dessa minst sagt hektiska dagar har senare kommit att kallas The Nashville Marathon. Snudd på ofattbara trettioåtta låtar kom att spelas in under loppet av de sex dagar man befann sig i Nashvillestudion. Sanslöst imponerande, framför allt med tanke på att standarden på dessa trettiofem spår är förbluffande hög. Även om det går att hitta tveksamheter och även bottennapp är ändå det som är riktigt bra i stor majoritet. Materialet från Nashville Marathon kom att spridas ut på olika LP-utgåvor under de följande två åren. Åtta av dem kom att ges ut på That’s The Way It Is.

Jaha, kanske den oinitierade tänker. Är inte That’s The Way It Is ett soundtrack till filmen med samma namn? Borde det i så fall inte vara en liveskiva?
Nej, det är ju inte det. Det här är inte mycket av ett soundtrack heller! Att skivan heter samma som filmen är mer en tillfällighet än vad man ens kan ana.
Till att börja med – knappt ett spår från LPn That’s The Way It Is finns med i filmen, tro det eller ej.
Låt mig förklara.
Skivans åtta studiospår spelades in två månader innan filminspelningen ens startade.
Av dessa så är det fyra låtar på skivan – Just Pretend, Stranger In The Crowd, Twenty Days And Twenty Nights och The Next Step Is Love – som inte ens är med i rullen!
Ytterligare två studiolåtar – How The Web Was Wowen och You Don’t Have To Say You Love Me är bara med i ett par sekunder i filmen och då i helt andra versioner.
Bridge Over Troubled Water och Mary In The Morning finns med på skiva såväl som i filmen, men det är studio på skivan och live i filmen.
I’ve Lost You och You’ve Lost That Lovin’ Feeling är på LPn live-inspelningar, men ehuru snarlika så är det inte de versioner som dyker upp i filmen.
Till slut hittar vi ändå två låtar som på skivan är just de som finns i filmen – I Just Can’t Help Believin’ och Patch It Up.

Så slutsatsen blir – nej, det här är inte ett soundtrack till filmen med samma namn, även om det är lätt vid en första betraktelse att tro det.
Den största stötestenen för påståendet att detta är ett soundtrack är att det är massor av låtar i filmen som inte är med på skivan.
Jag minns mycket väl den besvikelse jag kände när jag, efter att ha sett That’s The Way It Is på bio, gick och köpte LPn bara för att snabbt notera att åtskilligt av höjdpunkterna i filmen helt saknades och att de låtar som fanns både på plattan och i filmen på skivan nästan genomgående var studioversioner.
Jag förstod ingenting. Initialt kände jag en stor besvikelse som för mig länge kom att överskugga hur bra skivan egentligen är. Med tiden så kom jag dock att ta LP-skivan That’s The Way It Is för vad den är utan att fundera alltför mycket på den i förhållande till filmen, men det tog åtskilliga år.

Hur blev det så som det blev då?
Min teori är att allt gick lite bättre än man från början hade tänkt sig. Inspelningarna på Nashville Marathon två månader tidigare bör rimligtvis ha överträffat alla tänkbara förväntningar. Då RCA uppenbarligen insåg det kommersiella värdet i materialet de fått sig tillskickat så ville de nog rimligtvis pressa ut så mycket som möjligt av de, i många fall excellenta, inspelningarna så fort som möjligt. Det fick bli på bekostnad av livelåtar.

Ett flertal av det som framfördes i filmen, som All Shook Up, Suspicious Minds, Heartbreak Hotel, Polk Salad Annie m.fl. hade också redan kort tid innan getts ut på andra liveskivor – TV Special, On Stage och In Person – så det var kanske lite överflödigt att ge ut dem igen. On Stage, exempelvis, hade ju släppts bara fem månader innan.

Så, det fick helt enkelt bli som det blev, det ville säga de bästa versionerna av de låtar som man ville ha med – studio eller live – och inget material som tidigare hade getts ut på LP.

Men…nog skulle ett framtida officiellt utgivet “riktigt” soundtrack till That’s The Way It Is med samtliga låtar från filmen sitta riktigt bra det med. Vem vet, det kanske kommer en lyxutgåva lagom till femtioårsjubileet…?

Jodå, Elvis Presley var en unik artist, på mer än ett sätt. Förutom att vara en helt fantastisk sångare så såg han under sin karriär till att då och då sätta myror i huvudet på sina fans som köpte hans skivor, som med den här skivan exempelvis. En mer ologisk och ojämn utgivning än den som Elvis Presley presenterade i sin karriär går nog inte att hitta i populärmusikens historia. En intressant detalj som jag då och då tänker på är att han genom att ha så pass invecklade namn på ett flertal av sina plattor gjorde att många av fansen inte riktigt har koll på vad skivorna egentligen heter.
Låt mig ge ett par exempel:

From Memphis To Vegas/From Vegas To Memphis
From Elvis Presley Boulevard, Memphis Tennessee
Singer Presents Elvis Singing Flaming Star And Others
Elvis In Person At The International Hotel
Elvis As Recorded Live In Madison Square Garden
The Other Sides Worldwide 50 Gold Award Hits, Vol 2

För att nämna några.

Inte undra på att nästan alla fans förenklar titlarna i dagligt tal när de pratar om någon av de här skivorna. Ingen frågar ju en Elvis-polare “Vad tycker du om From Elvis Presley Boulevard, Memphis Tennessee?”, stället så blir det “Vad tycker du om Elvis Presley Boulevard?”. Samma med Elvis As Recorded Live In Madison Square Garden som i vardagstal alltid blir det nerkortade “Madison Square Garden” eller Singer Presents Elvis Singing Flaming Star And Others som fans emellan självklart inte blir något annat än just “Flaming Star”.
(En parallell är måhända Beatles med sin Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band som nästan alltid benämns med förkortningen Sgt Pepper.)

En annan märklig sak är den monumentala fantasilösheten på LP-omslagen från 1971 och framåt. Uteslutande foton från olika konserter och alltid med bakgrunden bortretuscherad. Aldrig en bandmedlem eller delar av publiken med. Bara Elvis i olika scenutstyrslar mot en svart bakgrund. Trist så in åt…Detta gäller dock inte de två liveskivorna Aloha From Hawaii Via Satellite och As Recorded Live In Memphis! Omslaget på Aloha visar en teckning på jordklotet och en satellit och det andra har ett foto på Graceland. Det är helt klart två väldigt snygga omslag, men det är onekligen lite knäppt att ha livebilder på studioskivor men inte på live-dito.
Omslaget till As Recorded Live In Memphis hade ju också varit helt logiskt på From Elvis Presley Boulevard, Memphis Tennessee, men icke då. Inte ens ett foto på gatuskylten. Nej då, ett tjugoförsta omslag med ett konsertfoto tyckte ansvariga var det optimala…Att det på den första upplagan av den skivan dessutom står “Recorded Live”, när det absolut inte är det, gör att man undrar om det fanns någon koll överhuvudtaget på bolaget…

Nog med grubblerier, nu kör vi skivan låt för låt!

THAT’S THE WAY IT IS Utgiven på RCA i november 1970

1) I Just Can’t Help Believin’

Ett utmärkt inledningsspår.
I Just Can’t Help Believin’ var skriven av paret Barry Mann/Cynthia Weil, och blev först en hit för BJ Thomas. Samme Thomas som i slutet på sextiotalet även slog med Raindrops Keep Fallin’ On My Head och Hooked On A Feelin’. (Just det – den låt som 1974 skulle föra Björn Skifs och Blåblus allra högst upp på USA-listan.)
Just Can’t Help Believin’ släpptes inte som singel i USA, däremot i Europa. I England stannade den listklättringen på en sjätte plats, medans den under sina fyra veckor på Tio I Topp tog en pallplats med sin peak på position tre.

2) 20 Days And Twenty Nights
Första låten ut på “Nashville Marathon”.
En långsam ballad, med en minimalistisk inledning av bas, akustisk gitarr, piano och kantslag på virveltrumman. Det hela växer dock successivt och går snabbt upp i ett crescendo.
Twenty Days And Twenty Nights är en magnifik låt, med en lysande insats av Elvis.
En poäng är att Elvis sjunger stämsång med sig själv!

3) How The Web Was Woven
Långsamt tempo här också, knappast ens styrfart, men även här utvecklas det till något grandiost. How The Web Was Wowen är snudd på lika stark som de två inledande spåren. Även här en fenomenal sångprestation.

B-sida på Just Can’t Help Believin’

4) Patch It Up

Skivans snudd på enda upptempo-låt, men här går det desto fortare. Det här knappt att Elvis hänger med att sjunga varje stavelse i texten.
Personligen tycker jag att Patch It Up skulle ha vunnit mycket på att ha inte ha gått i det frenetiska tempo den går i. Både live- och studioversionen tycker jag går lite för fort. Live funkar det ändå då det finns en stor glöd och entusiasm i hela ramförandet.
Annat är det med studioversionen. En Chips Moman vid rodret hade nog bara stoppat hela ensemblen med frågan “What the fuck is this? Feel the groove or just leave it!” Mixningen är också minst sagt undermålig, något som nog får skyllas på Felton Jarvis oförmåga att tackla rocklåtar. Den versionen tycker jag är en av Elvis bortslängda möjligheter från sjuttiotalet. Lite mer finputsning på arret, lite långsammare tempo och en mixning i Chips Moman-klass så hade Patch It Up kunnat bli en klassiker. Jag tycker allt detta till trots ändå att det är en av de allra bästa rocklåtarna Elvis gjorde under sitt sista decennium. Nu gömdes den undan som b-sida på You Don’t Have To Say You Love Me, och dömdes på så sätt till att glömmas bort.

Här är det dock filmens liveversion som vi får höra.

5) Mary In The Morning
En väldigt fin version på Al Martinos hit från tre år innan.
Välarrangerat och en utsökt sångprestation.

6) You Don’t Have To Say You Love Me

Definitivt en av plattans trumfkort och en låt som förtjänade att bli en än större hit än den nu kom att bli. I USA peakade den på en elfteplats, i England på plats nio.
Detta hade varit en hit med Dusty Springfield 1966. (Marianne Kock låg på Svensktoppen med Vackra Sagor Är Så Korta, en svenskspråkig version).
You Don’t Have To Say You Love Me var dock ursprungligen en italiensk hit sprungen från San Remo-festivalen 1965

Skivans första sida är helt lysande, faktiskt snudd på sensationellt bra.

Sida 2

1) You’ve Lost That Lovin’ Feeling
En hyfsad version av Righteous Brothers vid det laget fem år gamla hit. Mer än hyfsat är det dock inte. Sången är stundtals ansträngd på gränsen till det inte acceptabla. Tittar man på filmen så funkar You’ve Lost That Lovin’ Feeling, man bländas lite av att det visuella från konserten är så starkt, på skiva blir det en annan femma.
Hur man än ser på det, att uppfatta en låt av denna kaliber som ett aningens svagt kort visar bara på den oerhört genomgående höga kvaliteten på skivan i övrigt.

2) I’ve Lost You
I’ve Lost You har en stark hitkänsla, och släpptes också på singel en månad innan Elvis liveinspelningarna.
Det blev dock, märkligt nog, inte mer än en ytterst blygsam 32:a plats på USA-listan. Den här versionen är live, men är låter nästan på pricken som studiovarianten, vilket är ett alldeles utmärkt betyg.
Matthews Southern Comfort hade gjort I’ve Lost You kort innan. Den versionen är faktiskt något alldeles utsökt, inte märkligt alls att Presley ville pröva sig på den. Elvis version är mer genomarbetad och välarrangerad och han är alltid Elvis, men originalet är klart hörvärt.

http://www.youtube.com/watch?v=Gac1YzLmcJI

3) Just Pretend
Ännu en snygg ballad även om rösten här inte är riktigt hundraprocentig.

4) Stranger In The Crowd
En upptempo-ballad, lite grann i stil med samtida konkurrenter som Engelbert Humperdinck och Al Martino. Enda skillnaden skulle väl då vara att det här så väldigt mycket bättre. Stranger In The Crowd är, i hård konkurrens, en av de allra främsta låtarna på hela skivan.

5) The Next Step Is Love
Och så tillbaka i det lugnare tempot med ytterligare en ballad, en magnifik sådan dessutom.

6) Bridge Over Troubled Water
Av någon anledning är ganska många Elvisfans negativa till att deras idol valde att spela in Bridge Over Troubled Water. Jag kan förstå att man kan ha invändningar men jag delar absolut inte den synen på det här spåret. Jag tycker att Elvis gör en ruggigt bra version av den här klassikern, som vid inspelningen var blott fem månader gammal.
Jag skulle uttrycka det så här – Art Garfunkel framför Bridge Over Trouble Water som en korgosse, Elvis som en gospelsångare. Simon & Garfunkels version är en milstolpe i den moderna musikhistorien, och Elvis gör inte på något sätt ett försök att överträffa originalet av den enkla anledningen att det bara inte går. Det han i stället gör är att sjunga låten på sitt eget sätt, som om det hade varit en av hymnerna han som tioåring sjöng i sin barndoms kyrka i Tupelo. Visst, i början låter han trevande, lite osäker på hur han ska frasera, men det ökar bara autenciteten, för i slutändan så gör det här mycket, mycket bra.
Märkligt att så många har fått ett slags horn i sidan till det här spåret. För mig så är det Bridge Over Troubled Water en fenomenal avslutning på en fantastisk skiva. Det är många om budet, men för mig så är det här nog ändå skivans höjdpunkt.

Inom parentes – det applåderas på slutet, men låt er inte luras. Det är rena fuskapplåder, allt är inspelat i studio. Känns väl lite meningslöst.
.
.
.

That’s The Way It Is är, som ni nog har greppat vid det här laget, en oerhört bra skiva, en av Elvis allra bästa. Skivan är mer eller mindre som ett fyrverkeri med toppnummer varvat med andra toppnummer, jag kan faktiskt inte peka ut ett enda svagt ögonblick skivan igenom.
Visst, den som hade hoppats på en upprepning av From In Elvis In Memphis från året innan eller en återgång till tidiga, råa rock’n rollen som Elvis visat upp i TV-Special kunde nog känna en viss besvikelse. Det här var onekligen en ny fas i artisten Elvis Preleys karriär. Sjuttiotalseran med stora, svulstiga arrangemang hade anlänt, även om man i backspegeln kan konstatera att det aldrig skulle komma att bli så värst mycket bättre än det här.
I min värld är det här så nära Elvis någonsin kom att göra en helgjuten crooner-skiva i stil med Frank Sinatra, Dean Martin och PJ Proby. När han väl gör det så gör han det på ett sätt att man nästan vill gråta blod över att han inte hade försökt göra det tidigare.
Nåja, i stället för att gråta över spilld mjölk så kan vi vara glada över att efter ett stundtals obegripligt sextiotal till slut kom en karriärsvängning som öppnade dörrarna för ett pärlband med helt suveräna skivor, bland annat då That’s The Way It Is.
Elvis var helt klart inte bara tillbaka, han befäste med den här skivan med acklamation sin position som nummer ett i popvärlden bland sångartister.

Slutbetyg: En FEMMA!!!

Popularity: 11% [?]