01.04.14

LP-skivor av och med Elvis Presley #41 Almost In Love

Posted in Min blogg at 4:16 am

Ännu en platta på Camden, nummer fyra i ordningen, och den här gången så är det en klart lyssningsvärd sådan.

När jag på sjuttiotalet började med att samla på Elvis-plattor så var Almost In Love en alldeles utmärkt skiva att inhandla då jag först och främst försökte att få tag i samtliga låtar som karlen hade gett ut. Den fullkomligt drällde av halvsvåra singlar som aldrig tidigare funnits på LP, så det blev en hel del kryss i Elvis-diskografin den kväll som jag kom hem med Almost In Love.
Och det roliga är att det inte bara är udda singelspår, en hel del av dem är också riktigt bra.

Här börjar tyvärr tokerierna med anakronistiska omslag. Musiken är inspelad mellan 1967 och 1969, ändå är det ett tämligen trist omslagsfoto från 1970 någon gång(februari?). Varför då? Om det ändå hade varit en häftig omslagsbild tagen runt 1970 hade jag förstått, men nu är det absolut inte så. Fotot är en grynig, suddig närbild som uppenbarligen är förstorad från ett konsertfoto taget på håll. Det säger absolut ingenting. Ett omslag med ett foto från Charro med Elvis i full skäggstubb och ridandes in i stan på sin häst hade ju varit ett par resor häftigare.

Sen så har vi debaclet med låten Stay Away som någon i personalen på Camden trodde var Stay Away Joe, något som gjorde att sistnämnda spår dök upp på två olika LP med ett halvårs mellanrum. Mer om det längre ner.

Inte så bra jobbat på Camden-kontoret…Musiken är desto bättre!
.
.
.
ALMOST IN LOVE
Utgiven i november 1970 på Camden Skivnummer CAS 2440.
Högsta placering i USA – 65. I England – 38.
.
.
.

1) Almost In Love

En bossa-nova av en av kungarna i genren, Luis Bonfa. Låten som är tagen från filmen Live A Little, Love A Little, har snygga harmonier och en bra melodi.
Almost In Love var b-sida på A Little Less Conversation. Den nådde som bäst 95:e plats på USA-listan.

2) Longlegged Girl (With The Short Dress On)

Singelsläppet från soundtracket till filmen Double Trouble.
Jag har lite svårt att förstå varför man på den här skivan skulle ha med just det här spåret. Longlegged Girl hade blott tre år tidigare dykt upp på LPn Double Trouble och var plattans enda singelsläpp. Den kom att bli Elvis fram till dess största fiasko på singelfronten, då den under sin sejour på USA-listan mödosamt inte kravlade sig högre upp än till plats 63, självklart en katastrof.
I England blev det som vanligt lite bättre med en peak på plats 49. Inte mycket att skryta med det heller.
Så varför då pressa in detta inte speciellt lyckade alster från en av Elvis allra sämsta plattor en gång till, dessutom på en för övrigt alldeles utmärkt LP? Känns väl bara så där.

3) Edge Of Reality

Edge Of Reality är även den från filmen Live A Little, Love A Little.
Onekligen en riktigt udda låt ur Elvis diskografi. Starkt inspirerad av dåtidens strömningar, och det mest psykedeliska bidraget från Elvis Presley till musikhistorien.
Titeln Edge Of Reality låter faktiskt mer LSD-influerad än vad Lucy In The Sky With Diamonds gör.

Edge Of Reality var b-sida på If I Can Dream. Den kom, lite oförtjänt, inte högre upp än plats 112 i USA.

4) My Little Friend

Ytterligare ett spår från inspelningarna i Memphis -69 som inte hamnade på någon av LP-skivorna därifrån, däremot som baksida på singeln Kentucky Rain. My Little Friend är en småtrevlig låt men inte mer än så. Den är en av de mer anonyma alstren från American Sound Studio.
Som baksida på Kentucky Rain tog den sig heller inte ens in på Hot 100.

5) A Little Less Conversation

Släppt som singel i september 1968, två månader innan comeback-specialen. Den floppade dock totalt och gick inte högre upp än till 63:e plats på billboardlistan. Bedrövligt och helt oförtjänt. Tyvärr så var artisten Elvis Presley död vid det här laget i sin karriär. NBC TV-special låg två månader in i framtiden, något som skulle komma att vända upp och ner på allt. Man kan ju bara beklaga den dåliga tajmingen, för A Little Less Conversation är en riktigt bra låt med en Elvis som med eftertryck visar att åren med Barefoot Ballad och Puppet On A String var på väg att bli blott historia.

Vad som sen hände 35 år senare vet ni säkert. Tom Holkenborg, en holländsk skivproducent som kallade sig Junkie XL, tyckte att rättvisa nog ändå borde skipas. Han fick tag i mastertejpen och gjorde en modern remix på låten. Exakta turerna har jag inte koll på, men läs kommentarsfältet längre ner med Patrik Kolars inlägg så får ni hela historien och mer därtill.

Etta i nio länder, bland annat England, blev belöningen. Jo, visst är A Little Less Conversation en ruggigt bra låt, synd bara att det skulle dröja ett drygt tredjedels sekel och en ommixning innan världen förstod.
Skriven av Mac Davis och Billy Strange – en duo som kom att dyka upp tre gånger på den här skivan.
Mac Davis komponerade på egen hand In The Ghetto och Don’t Cry Daddy åt Elvis.

Sida B

1) Rubberneckin’

Ytterligare en tung rockare i stil med A Little Less Conversation. Rubberneckin’ är helt enkelt en lysande låt.
B-sida på Don’t Cry Daddy. Som sådan åkte den ända upp till en sjätte plats på USA-listan.

Rubbberneckin’ gick 2003 samma öde till mötes som A Little Less Conversation gjort året innan. Paul Oakenfold gjorde i sin tur en remix på just Rubberneckin’. Framgången blev den här gången inte lika stor som på föregångaren så där lade men ner den typen av experiment.

2) Clean Up Your Own Backyard

Utgiven i juli 1969 som uppföljare till In The Ghetto.
Märkligt nog så slog inte den här singeln alls. Trettiofemte plats i USA och tjugoförsta i England var väl inte helt efter ritningarna.
Clean Up Your Own Backyard är låt nummer två på skivan skriven av Mac Davis och Billy Strange.

3) U.S. Male

En countryrockare av samme man, Jerry Reed, som hade skrivit Guitar Man. US Male håller inte riktigt samma klass som sin föregångare,
Jerry Reeds gitarrspel är dock suveränt hela vägen.

Flopp i USA, 28 som bäst, lite bättre i England där den klättrade upp till en hyfsad femtonde placering.

4) Charro

En av de få filmlåtar från Elvis där det verkligen låter som just filmmusik. Det är mäktigt, storartat och grandiost, men kanske inte så mycket Elvis Presley.
Charro hamnade som b-sida på Memories men den tog sig inte in på Hot 100.
Det här var tredje spåret på skivan skrivet av duon Billy Strange – Mac Davis.

5a) Stay Away (Stay Away Joe)
Och här har då vi det ultimata beviset på att det nog stundtals brast en hel del hos Camden. Det verkar inte som att de fullt ut brydde sig om den produkt som de hade fått i sina händer. Stay Away Joe skulle inte ha varit med på skivan, den hamnade ändå där på grund av ett helt oförklarligt likväl som oförlåtligt misstag från någon på skivbolagets arkiv. Denne tog uppenbarligen fel på masterband när skivan skulle sättas ihop och plockade i stället för låten Stay Away fram Stay Away JOE. Det är alltså fråga om två helt olika låtar…Därav orsaken till att Stay Away Joe dök upp på två Camden-skivor på väldigt kort tid – den hade ju alldeles innan varit med på Let’s Be Friends.
Men – inte nog med det. Det är inte originalversionen av Stay Away Joe som finns på Almost In Love – det är en alternativ version som är snäppet sämre. Elvis låter den här gången lite andfådd och verkar kväva ett skratt någonstans mitt i.
Felet kan verka komiskt, men för mig så är det ett symptom på hur lite man brydde sig från Camdens sida, för visst borde väl någon i kedjan ha märkt att allt inte stod rätt till? Tråkigt också då Almost In Love hade blivit en ännu bättre skiva med Stay Away i stället för Stay Away Joe.

När Almost In Love återutgavs 1973 så reparerade man sitt misstag och satte dit Stay Away där den ursprungligen skulle ha varit.
Därav en alternativ låt nummer 5) härunder.

5b) Stay Away

Stay Away är alltså Geensleeves med text.
Kompet är onekligen lite märkligt. Det jobbades fram i studion under ganska kort tid och utan några större förberedelser. Jerry Reeds plockgitarr är onekligen drivet och imponerande, man kanske lite malplacé. Elvis röst, framför allt på b-delen, är onekligen det som lyfter låten. Greensleeves, en låt som överlevt under snart femhundra år, är också i grunden en stark komposition, så helhetsintrycket är ändå klart godkänt.

B-sida på US Male. En sextiosjunde plats blev den lite magra utdelningen.

Almost In Love är helt klart det bästa skivsläppet från Camden. Bitvis är det en riktigt bra platta. De enda svaga korten är dels den låt som egentligen inte skulle ha varit med – Stay Away Joe – dels Longlegged Girl (With The Short Dress On) som redan hade gått att hitta på soundtracket till filmen Double Trouble. Om nu schabblet med Stay Away från början hade undvikits och Longlegged Girl ersatts med Kentucky Rain så hade Almost In Love blivit en riktig kanonsamling bestående uteslutande av överlag starka och på LP tidigare outgivna singelsläpp.
Det blev rätt bra ändå.

Slutbetyg version a) med Stay Away Joe En stark TREA.

Slutbetyg version b) med Stay Away En FYRA!

Popularity: 20% [?]

01.01.14

LP-skivor av och med Elvis Presley #40 Elvis Christmas Album (reissue)

Posted in Min blogg at 3:48 am

Missa nu inte att det här är nummer två i nyårskavalkaden!
I går tog jag Worlwide 50 Gold Award Hits, vol 1. Läs gärna den också!

“Va?”, kanske den minnesgode säger. Har inte den här skivan redan recenserats en gång? Jo, till stora delar har den det. 1957 så kom det en skiva med samma titel, Elvis fjärde LP i ordningen, och den skrev jag om alldeles i början på den här serien. När så Camden gör en nyutgåva på Elvis Christmas Album så är det dock med ett par skillnader. Och det är ett par skillnader som är så pass stora att den här skivan får ges en egen liten recension, om än modell mindre.
De fyra gospelåtarna (There’ll Be) Peace in the Valley (For Me), It Is No Secret (What God Can Do), I Believe och Take My Hand, Precious Lord är borttagna. I stället har man slängt in två andra låtar – If Everyday Was Like Christmas och Mama Liked The Roses.
Omslaget är helt nytt och bolaget är Camden, sålunda inte RCA.

Jag tar ett litet utdrag från den förra recensionen som en liten inledning. Ingen mening med att upprepa allt det jag skrev för två och ett halvt år sedan.

“Jag kan faktiskt inte greppa hur man tänkte. Det här hade ju fullständigt kunnat kvadda hela Elvis karriär, och – handen på hjärtat – har man väl spelat in en julskiva så har man det. Man må ha hur stora framgångar kommersiellt både då och sen, rebellimagen är faktiskt för evigt borta. I det här fallet fick den tas över av Eddie Cochran, Gene Vincent, Vince Taylor och dylika figurer.
Men det kanske inte var något som bekymrade Elvis i någon större omfattning? De klichéer som klistrades på honom av omvärlden var kanske något som han bara skrattade åt? I själva verket så ville han kanske bara sjunga, få en massa tjejer och tjäna pengar?
Och karriären, jo den tog ju i alla fall ingen omedelbar skada av Christmas Album.

Ändå…varför en julskiva så tidigt i karriären som 1957, och kloss inpå Jailhouse Rock och King Creole ?

Nåja, nu finns Elvis Christmas Album där och det är ju inte så mycket att göra nånting åt i dag, lika lite som för dryga halvseklet sen.”

Just precis, nu går vi in på låtarna!

Elvis Christmas Album Utgiven på Camden november 1970

Sida A

1) Blue Christmas

Inte så pjåkig inledning.
Som ni alla vet så körde Elvis Blue Christmas i sin comeback-special 1968, sittandes i den s.k. boxningsringen med sina gamla polare från förr. Där presenterade Elvis låten som “My Favourite Christmas Song”.
Men vad ska man egentligen kalla det här för? Contrybluesballad-julsång?
Och, för den delen, jullåt? Det är ju en sorgsen låt!
Kalla det vad ni vill, det är ändå ett av skivans (få) trumfkort.

2) Silent Night
Nej. Duger inte alls här.

3) White Christmas
Bättre, till och med ganska bra, även om det långt ifrån är en Elvis på toppen av sitt kunnande. Det låter faktiskt mest som en dag på jobbet, typ: “Öh, få se nu…vilken låt kommer nu då? Var har jag mina papper? Jaha, White Christmas! Ja den är ju rolig, den kör vi! Alla med? 1-2-3-4!”
Noteras bör att det är Drifters rockiga version från 1954 som Elvis är inspirerad av här, inte Bing Crosbys från 1942.

4) Santa Claus Is Back In Town
Faktiskt en rent ut sagt lysande insats på det vokala planet, nästan komiskt hur Elvis lyckas peta in så mycket känsla i en låt som handlar om tomten, och frånvaron av både renar och säck.
Kul, jo, men mer än så blir det ändå inte. Nån måtta på hur långt vi ska gå från våra rötter får det ändå vara.
Det är en ocean emellan detta spår och Mean Woman Blues på Loving You.

5) I’ll Be Home For Christmas
En av plattans höjdpunkter. En snygg ballad med en text som får in det där med jul på ett något så när naturligt sätt i motsats till en del andra på samma sida.
Onekligen lite “corny”, men jag köper det.

Sida B

1) If Everyday Was Like Christmas

Om nu detta inte hade vart en låt som hade handlat om julen så hade den varit riktigt bra, för kompositionen i sig är alldeles utmärkt. En helt vrickad text drar tyvärr ner helhetsintrycket rejält.
Skriven av Red West, Elvis polare och livvakt.
Denne sjöng faktiskt in If Everydy Was Like Christmas ett år in Elvis gjorde det.
Här under kan ni lyssna på Red Wests version från 1965.

Elvis version har en avkortad andra vers och ett par subtilt ändrade ackord. Annars är det förvånsvärt likt Wests original.

2) Here Comes Santa Claus
Jaha, vad ska man säga om det här. Visst, Elvis sjunger hyfsat, men dröm om att det är ens i närheten av den intensitet som han visade upp ungefär samtidigt på soundtracken till Loving You, Jailhouse Rock och King Creole, för det är det absolut inte. Det här påminner mest om en vinjett till en samtida amerikansk TV-serie.
Skräp, om än ganska snyggt paketerat, och kalla det inte för något annat bara för att det är Elvis som sjunger.

3) Oh, Little Town Of Bethlehem
Fint och fyllt till bredden med en härlig, varm julstämning.
Men det håller ändå inte, det är för mjäkigt och blodfattigt. Jag tycker knappt ens att Elvis insats är speciellt lyckad. Han ger sig på ren psalmsång, något som många andra artister gör hela tiden och för det mesta gör de det bättre än vad Elvis gör här.

4) Santa Bring My Baby Back To Me
Rockigt, jodå, och det svänger en hel del om det också, men det är betydligt mera Owe Thörnquist än Carl Perkins över det här. Eller, för att spetsa till det, mer Little Gerhard än Little Richard.
Kul? Jodå, om det är det man vill ha när man köper en platta, så varför inte?

5) Mama Liked The Roses

Och så en “riktig” låt, om än sirapsdrypande. Ytterligare ett av de spår som spelades in i januari/februari 1969 som inte fick plats på någon av de två Memphis-skivorna men som kom att dyka upp lite här och var under de kommande ett, två åren på olika skivor.
Mama Liked The Roses spelades in samma dag som Don’t Cry Daddy, något som inte ligger alltför långt ifrån känslomässigt, vare sig i ton eller rent musikaliskt.
Utan det minsta tvivel plattans höjdpunkt.

Den här utgåvan av Christmas Album tog sig aldrig upp på USA-listan men har av naturliga skäl om och om igen under som gått varit aktuell, och redan vid slutet på sjuttiotalet hade den sålt i ett par miljoner ex!

Inte så mycket mer att orda om.
Ännu en lågbudget-skiva från Camden, den här gången en återutgivning på en tretton år gammal julskiva. Fyra lite ljumma gospellåtar borttagna till förmån för två poplåtar varav en inte har så värst mycket med julen att göra alls..
Jag tycker nog att det ändå höjde helhetsintrycket en liten aning. Mama Liked The Roses är ju onekligen väldigt snygg framförd.

Så…
Slutbetyg: En STARK tvåa den här gången.

Popularity: 17% [?]