1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

12.06.13

LP-skivor av och med Elvis Presley # 38 On Stage

Posted in Min blogg at 3:38 f m

Det gick tretton långa år mellan Elvis första och andra sejour i Las Vegas men blott fem månader mellan den andra och den tredje. Med den formidabla succé som Elvis comeback till livescenen i augusti 1969 i just Las Vegas kom att bli så är det inte att undra på att International Hotel ville ha tillbaka ”The King” så fort som möjligt. Detta andra engagemang i ökenstaden utspelade sig mellan 26 januari och 23 februari.
Precis som ett halvår innan så rörde det sig om två spelningar per kväll.
Och då liveskivan In Person från sejouren innan även den blev en stor framgång så var det väl bara att upprepa formeln en gång till. RCA släpade följaktligen ett par veckor in i februari sin inspelningsutrustning tillbaka till Las Vegas. Resultatet av detta blev LP-skivan On Stage.

Det blev dock en hel del skillnader i låtmaterial i det som spelades in från januari/februari 1970 jämfört med augusti året innan. Om sejouren från 1969 hade varit ett fyrverkeri av rock’n roll-nostalgi så var det här ett lappkast åt andra hållet. Repertoaren kom att till betydligt större del bestå av låtar som andra kända artister hade haft framgång med under åren alldeles innan. On Stage bleb snudd på som en samlingsskiva med samtida hits.
Nu var det här mycket på Elvis eget initiativ. Han ville visa sin publik i Las Vegas och de skivköpande fansen världen över att han var en artist som inte bara levde på gamla meriter från ett allt mer avlägset femtiotal utan en man av sin tid.
En del gamla Elvis-succéer som All Shook Up, Hound Dog, Love Me Tender och Can’t Help Falling In Love fanns med på listan över det som framfördes, men man ville den här gången inte ha med den typen av låtar på skivan. Man ville fokusera på sådant som var tidigare oprövat.
För att fylla ut den kommande plattan så att det verkligen skulle bli en skiva med enbart för Elvis nytt material så plockade man i sista stund fram tre helt nya låtar – The Wonder Of You, See See Rider och Release Me. Dessa plöjdes in i repertoaren under de allra sista dagarna med förhoppningen att kunna få med dem på skivan.
Jodå, det funkade. Det smått otroliga är att de repades in mitt på dagen den 18:e februari och redan samma kväll hade man lyckats spela in de tre versioner som senare kom att dyka upp på On Stage.
Snudd på ofattbart. Ett sånt förfarande stavas även professionalism.
För att slutligen få ihop tio låtar till en hel skiva så plockades även två outgivna spår från Las Vegas-inspelningarna i augusti året innan fram – Runaway och Yesterday. Dessa hade inte fått plats på In Person, men dök i stället upp ett år senare på On Stage.
Resultatet av allt detta blev alltså en liveplatta som uteslutande bestod av material som Elvis inte gett ut tidigare på skiva tidigare i karriären. Jämför det med In Person – där nio av tretton spår var nya versioner på redan inspelade låtar. Det var den enda gången i Elvis karriär som detta hände.

Under denna Las Vegas-session var det samma TCB band som i augusti -69, med två skillnader. Pianisten Larry Mahuberac hade lämnat gänget för att – tro det eller ej – ägna sig åt sin solokarriär och ersattes av Glen D Hardin. Bob Lanning hoppade in på trummor för Ronnie Tutt, denne var dock kort senare tillbaka i gänget.
Raskt in i musiken!

ON STAGE Utgiven i november 1970 på RCA
Högsta placering i USA 9 i UK 2

Sida 1

1) See See Rider
See See Rider spelades in av Ma Rainey 1925, hon anges även då och då som kompositören, men den är allmänt ansedd som en ”traditional”. Big Bill Broonzy har också han angetts som mannen bakom See See Rider, men troligtvis har den anor längre bak i tiden.
Den här versionen är enligt mig en av Elvis allra främsta sånginsatser på skiva under sjuttiotalet. Han har en stark närvarokänsla och ger låten ett mycket fint framförande. Majestätiskt är ett ord jag tycker är en bra beskrivning.
See See Rider är en av de tre låtar som övades in och framfördes först i slutet på de fem inspelningsdagar RCA hade till sitt förfogande. Den här versionen är, otroligt nog, den andra gången låten framförs inför publik.
See See Rider är för övrigt så nära rock’n roll Elvis kom på den här skivan.

Det här är alltså plattans inledningsspår men det speglar inte riktigt hur det egentligen var under den här sejouren i Las Vegas. Det är ju lätt att tro det var just See See Rider som inledde även i januari/februari 1970 då den med tiden kom att bli det konserternas fasta öppningsnummer. Elvis tre sista officiellt utgivna live-album hade också alla öppningen Also Sprach Zarathustra/See See Rider.
Så icke alltså vid tiden för detta album även om slumpen kom att placera den först på skivan.

Samtliga av Elvis officiellt utgivna versioner av See See Rider, fyra stycken, var alltså live.

2) Release Me
Engelbert Humperdinck hade fått sitt stora genombrott med Release Me tre år tidigare. När Elvis gör den i februari 1970 så befinner han sig helt enkelt ljusår före Humperdinck. Elvis fullständigt krossar sin konkurrents minst sagt mesiga version.
Det är än i dag för mig obegripligt att Engelbert Humperdincks Release Me, ett trött, släpigt och oinspirerat sömnpiller, blev årets singel i England 1967. Elvis version av Release Me är en helt annan historia. Högre tempo, vitalare och oändligt bättre sjungen. Han visar med all tänkbar tydlighet vem det är som är kungen av de två, om det nu fanns någon som tvivlade.
Även Release Me repades och spelades in samma dag som den spelades in – den 18 februari.

Release Me skrevs redan 1946 av Eddie Miller, men det dröjde till 1953 innan någon ville spela in den. Ray Price gjorde det och fick en hit året därpå. 1967 smällde det sen alltså till med Engelbert Humperdincks monsterhit.

Kompositör Miller var även upphovsmannen bakom After Lovin’ You på skivan From Elvis In Memphis.

3) Sweet, Caroline
Neil Diamonds ett år gamla hit som tog denne upp till fjärde plats på USAs billboardlista.
Elvis röst låter inte helt på topp här, men eventuella tillkortakommanden på den vokala sidan vägs upp av att Sweet Caroline är en riktigt bra låt, att arrangemanget är snyggt och väl avvägt samt att orkestern spelar och sjunger helt lysande. Helt klart ett av skivans bättre ögonblick.

Sweet Caroline ska enligt Diamond själv vara skriven med President John Kennedys dotter Caroline i tankarna!
Och…trodde ni att Neil Diamond är ett artistnamn så tror ni fel. Han heter precis just så.

4) Runaway
Elvis röst låter inte helt på hundra här heller. Det svajar bitvis riktigt ordentligt i intoneringen, men helhetsintrycket är ändå fullt godkänt. Detta är ett av de två spåren som är tagna från inspelningarna i augusti 1969.
På Del Shannons original från 1961 så spelas solot på ett klaviaturinstrument kallat Musitron som hade ett väldigt distinkt sound, här är det i stället James Burtons gitarr som tar det partiet.
Traveling Wilburys gjorde också en cover på Runaway som låter som en kombination av originalet och Elvis version.
Runaway spelades in i augusti -69 men ratades till In Person-albumet. Jag kan förstå varför.

5) The Wonder Of You

Den sista av de tre låtar som under pågående Vegas-engagemang plockades fram för att fylla ut den kommande live-skivan Versionen som finns på On Stage är alltså den första gången som The Wonder Of You framfördes live överhuvudtaget. Och då hade gänget alltså bara repat på den samma eftermiddag!

The Wonder Of You släpptes på singel och blev en av Elvis allra största succéer på sjuttiotalet. Den nådde i USA en nionde plats, men i England låg den etta i inte mindre än sex veckor i sträck! I Sverige blev det sju veckor på Tio i topp med en sjätteplats som bästa placering.
The Wonder Of You skrevs ursprungligen till Perry Como som dock avböjde. Den gavs då i stället till Ray Peterson som tackade och tog emot och 1959 fick en mindre hit med den.
The Wonder Of You var den första singel som RCA släppte med Elvis som var inspelad live.
B-sida var Mama Liked The Roses, en studioinspelning tagen från sessionerna i Memphis ett år tidigare.

Sida 2

1) Polk Salad Annie
On Stages tyngsta och för många även skivans allra bästa spår. Polk Salad Annie är en cover på Tony Joe Whites hit från året innan.
I Elvis händer kom Polk Salad Annie snabbt att bli en av höjdpunkterna under hans shower. Det tunga och tuffa i låtens instrumentala mittparti accentuerades under Elvis framträdanden av en demonstration av olika karatesparkar från hans sida.
Polk Salad Annie kom under år framöver att ha en central del när Elvis uppträdde live.
Polk Salad Annie släpptes i England som singel och borde tveklöst ha gjort det även i USA.

2) Yesterday
En av de få Beatles-covers som Elvis försökte sig på under sin karriär. Hey Jude från LPn Elvis Now och Something från Aloha From Hawaii är de två andra.
Yesterday skiljer sig markant i arrangemanget från Beatles original där det var blott en stråkkvartett i ackompanjemanget. Men inte bara där. Det här en av Beatles allra finaste låtar och en komposition som har gjorts i över tvåtusen olika versioner, ofta av världens allra största artister. Jämförelser blir ofrånkomliga och konkurrensen är minst sagt benhård. Och, det räcker med att gå till Beatles original för att förstå att för Elvis så var det här inte mycket mer än en transportsträcka.
Yesterday är som Runaway inspelad i augusti -69, men den släpptes alltså först här.

3) Proud Mary
En snudd på usel version på Creedence hit från året innan.
Ett stelt arrangemang som känns långt ifrån genomjobbat och, faktiskt, en bitvis rätt taskig sånginsats. Varken låt eller tonart verkar passa här.
Sällan eller aldrig har en cover från Elvis varit så mycket sämre än originalet som här.

4) Walk A Mile In My Shoes
Joe Souths egenhändigt komponerade Walk A Mile In My Shoes hade precis börjat sin klättring på listorna i USA när Elvis införlivade den i sin liveshow. Det här är en helt lysande version, något som känns befriande efter de relativt svaga spåren 2 och 3 på denna sida.

Joe South gick ett dystert öde till mötes. Efter en helt formidabel period som främst låtskrivare (Rose Garden, Hush, och Down In The Boondocks bl.a.) men även som studiomusiker och artist i egen regi tog allt abrupt slut 1971 när hans bror begick självmord. South tog detta enormt hårt och isolerade sig i stort sett helt från sin omgivning under resten av sitt liv. Joe South gick bort 2012 och de sista fyrtio åren hade han knappt ett enda publikt framträdande.

5) Let It Be Me
Och så får vi en riktigt värdig final. Let It Be Me har rötter tillbaks till 1955. Från början var den en fransk schlager med namnet Je T’Appartiens. Till hälften skriven av den Gilbert Becaud som också var den förste att spela in den. 1957 gjordes den första engelskspråkiga versionen av Jill Corey. De som gjorde Let It Be Me känd och som också haft den största framgången med den var dock Everly Brothers som fick en större hit 1960.
Elvis version är riktigt bra. Pampig och precis så där majestätisk som det så ofta blev med den orkester som backade upp honom i den här epoken.
En liten detalj – Elvis slutar lite oväntat helt att sjunga i finalen på låten. Orkestern och kören gör allt. Hm…jag kan nästan se framför mig hur han just där går ner på knä och viker upp sin cape…

Det här är onekligen bitvis en riktigt bra skiva, men låtvalet gör den ändå till en lätt anonym sådan. Att säga att det genomgående är ett spännande material är väl att överdriva. Till skillnad från föregångaren är On Stage nästan helt befriad på rock’n roll, det stjälper i stället snudd på helt över åt det andra hållet. James Burton, exempelvis, hade på In Person en starkt framträdande roll med sin gitarr både i kompet och med ett flertal taggtrådssolon. Bortsett från solot på inledande See See Rider finns inte mycket av detta på On Stage.
Röstmässigt är Elvis inte heller riktigt på topp på den här skivan. Stundtals sjunger han så bra som bara han kan göra men ovanligt ofta för att vara Elvis så svajar det rejält vid ett par tillfällen.

Så – jo, On Stage känns som ett litet kliv tillbaka från den kavalkad med högklassiga skivor som Elvis-fansen hade blivit bjudna på under en tid med start från 1968 års TV-Special. Riktigt lika högoktanigt och krut-osande som på just TV Special blir det aldrig. För att vara lite lustig så låter det – just det – lite väl mycket Las Vegas om det hela. Jag vill gärna tycka att det här är fantastiskt, men jag kan ändå inte ge det allra högsta betyget till On Stage. Det är en fräsch, positiv energi över det mesta som bjuds här, men när det inte låter helt hundra på den här skivan så gör det helt enkelt inte det. Toppar som See See Rider, The Wonder Of You och Polk Salad Annie kan faktiskt bara balansera upp rent utsagt svaga nummer som Yesterday och Proud Mary för att på så sätt förhindra ett ännu lägre omdöme.

Två små detaljer bara som avslutning:
Elvis namn finns inte skrivet på vare sig fram- eller baksidan på omslaget. Det var tänkt att ett foto skulle räcka – och det gjorde det det ju…!
Men…vad heter plattan egentligen? ”February, 1970 On Stage” står det både på framsidan och skivetiketten men inte på fodralets rygg. Så nog kan man fråga sig vad den här skivan heter.

Slutbetyg: En FYRA!!!

Popularity: 14% [?]

10 Comments »

  1. Eva said,

    12.06.13 at 10:04 f m

    Mycket bra skrivet. Gillar The wonder OF you

  2. Micke said,

    12.06.13 at 12:02 e m

    Tack Eva.
    Jodå, The Wonder Of You är kanon.

  3. Lena Wärmé said,

    12.06.13 at 8:40 e m

    The wonder of you är också en av mina favoriter. Tack för informationen om Joe South
    som jag inte visst någonting om fast han har skrivit så bra låtar!

  4. AW i Skottland said,

    12.09.13 at 12:27 f m

    Micke, nu när ditt elvisprojekt så sakteliga närmar sig slutet undrar jag om du inte allvarligt borde fundera på att försöka få alla texterna utgivna som bok? Att markaden finns borde det väl inte vara några tvivel om. Jag tror faktiskt att den är betydligt större än de rena elvisfansen — själv har jag aldrig haft något speciellt förhållande till Elvis, men njuter i fulla drag av ditt sätt att skriva. Det vore synd om dessa texter ”bara” ligger ute på en blogg.

  5. Micke said,

    12.09.13 at 1:55 f m

    AW i Skottland – stort tack för dina ord. Det är sådant som drar skrivandet framåt för mig när det tar emot som mest.
    Tack återigen.

  6. gope said,

    12.09.13 at 11:58 f m

    Jag skulle absolut köpa den boken om den blev verklighet! Ser alltid fram mot nästa inlägg i serien.

  7. Lena Wärmé said,

    12.09.13 at 6:25 e m

    Ja, här har du en till som direkt skulle köpa den boken ! Då får man allting samlat.
    Dina texter är verkligen värda en bok, det är en mycket bra idé !

  8. Jens said,

    12.14.13 at 9:41 e m

    Halloj!

    Lysande läsning!

    Lite komiskt att du sågar Proud Mary
    och skriver att han två år senare renodlat sin röst.
    Håller med, men jag har alltid tyckt att det är lite ”Elvis On Tour”
    över just Proud Mary.
    Det är lite ruffigare på nåt vis, och Elvis On Tour är inspelad -72.

    Väntar på nästa!

  9. Micke said,

    12.15.13 at 3:15 f m

    Elvis On Tour – där stod Elvis på topp, och den Proud Mary han framför där står högt över den trevande version vi här får höra.
    Av många frågetecken i Elvis karriär har vi även: Varför släpptes inte den fenomenala musiken från On Tour ut på skiva?

    Tack för orden ”lysande läsning”, Jens!

  10. Patrik Kolar said,

    12.20.13 at 5:41 f m

    En fantastisk skiva!
    Lite annorlunda sound, vilket till viss del kan tillskrivas trummisen Bob Lanning, som bara spelade med Elvis under denna säsong plus de efterföljande spelningarna i Houston Astrodome 1970. en verklig doldis i Elvis-sammanhang.
    Annorlunda jämfört med Ronnie Tutt, som snart var tillbaka på trumstolen.
    Mindre fills, mer stadig rock.
    (Gäller såklart inte Yesterday och Runaway, eftersom de är inspelade ’69.)

    Men visst körde Elvis en hel del oldies under denna säsong, även om dessa inte kom med på skiva.

    På premiären körde han ”True Love Travels On A Gravel Road” live, men släppte den efter första konserten. Grym version! Borde ha funnits med i Elvis liverepertoar!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *