12.31.13

LP-skivor av och med Elvis Presley #39 Worldwide 50 Gold Award Hits, vol 1

Posted in Min blogg at 2:12 am

Här kommer en recension på den fantastisk samling som kom på hösten 1970 innehållandes de femtio singlar som till utgivningsdato hade sålt guld i USA. RCA fick ta till en box med fyra LP i för att få plats med alla femtio + bonusspåret Elvis Sails”.

Märk väl alltså – den här boxen innehåller uteslutande singlar, a- och b-sidor, som hade sålt guld.
Albumlåtar, EP-låtar och singlar som inte sålde guld finns alltså inte representerade. Det är alltså inte en “best-of” utan uteslutande en guldskive-samling.
.
.
.

WORLDWIDE 50 GOLD AWARD HITS VOL. 1 Utgiven på RCA i augusti 1970. Skivnummer LPM 6401. Högsta placering i USA: 45
.
.
.
SKIVA 1
.
.

SIDA A
.
.
1) Heartbreak Hotel

Detta känns väl så här i efterhand kanske inte som ett givet val av singel, men vilken tur att det nu blev som det blev, för Heartbreak Hotel är en milstolpe i musikhistorien.
Heartbreak Hotel blev Elvis första hit och är en låt som för många är den de mest förknippar med The King Of Rock’n Roll, även det egentligen bara är en långsam blues i för den genren lite udda ackordsföljder.

En vanlig missuppfattning är att det var på Ed Sullivan Show som Elvis 28 januari 1956 gjorde sin TV-debut framförandes Shake, Rattle & Roll/ Flip, Flop & Fly och I Got A Woman. Så var det inte. Det var på Jackie Gleason Show med bröderna Dorsey som värdar som detta skedde.
DÄR och DÅ förändrades musikkartan för all framtid. Fenomenet Evis Presley hade kommit för stanna, och han kom som en orkan.

2) I Was The One

B-sida på Heartbreak Hotel och en ballad som skiljde sig väsentligt från a-sidans långsamma blues.
Elvis visar direkt på sin första RCA-singel vilken mångsidig artist han var.
Som lite bortglömd b-sida så blev det inte bättre än en tjugotredje plats, något som ändå räckte för en guldskiva.

3) I Want You I Need You I Love You

Uppföljaren till Heartbreak Hotel, och en av de bästa balladerna Elvis gjorde under femtiotalet.
I Want You nådde dock “bara” till tredje plats på USA-listan. Än värre i England, där siffra tjugofem var topp.
En del kanske trodde att sagan redan här var på väg att ta slut där…

4) Don’t Be Cruel

Nej, då. Trenden neråt bröts direkt.
Två månader efter I Want You I Need You I Love You kom den dubbelsidiga singeln Hound Dog/Don’t Be Cruel. Båda låtarna kom att toppa USA-listan, med eftertryck dessutom.

Don’t Be Cruel var skriven av Otis Blackwell, en kille som skulle komma att göra sig gällande en hel del i framtiden i Elvis-världen.
Inte mindre än 28 tagningar tog man på sig innan man tyckte att det hade blivit en tagning värd namnet.

5) Hound Dog

I elva veckor låg Hound Dog etta på USA-listan, ett rekord som kom att stå sig i över trettiofem år.
När den slutligen petades ner från toppen var det av – Love Me Tender.

Här tog man på sig inte mindre än 31 tagningar innan man tyckte att man hade fått till det.

6) Love Me Tender
ag

Titelspåret från Elvis första film.
Helt väsensskild från Hound Dog, Love Me Tender gick ändå rakt upp och petade bort den från förstaplatsen på USA-listan. Tja, Elvis var ganska het vid det här laget…
Frågar ni mig så tycker jag att Elvis gjort ungefär tvåhundra mer entusiasmerande saker än Love Me Tender, nu är en ändå en av hans mer välkända låtar. Måhända för att den sticker ut mot övriga.
Love Me Tender är baserad på en gammal amerikansk folklåt – Aura Lee. På skivetiketten står det Matson-Presley som kompositörer på samtliga fyra spår på EP-skivan Love Me Tender, som innehåller samtliga fyra spår från filmen. Det har alltså inget med verkligheten att göra.
Sanningen är följande.
Den verklige kompositören Ken Darby tyckte själv så illa om filmens musik att han inte ville bli förknippad med den. Sålunda lät han sin hustru Vera Matson stå som kompositör. Elvis då? Jo, de var de sedvanliga 50% som kompositörer var tvungna att dela med sig till firma Presley/Parker. Här gick man så långt att Elvis kom att stå som medkompositör, i fortsättningen nöjde man sig med pengarna.
.
.
SIDA B
.
.
1) Any Way You Want Me

B-sida till Love Me Tender. En mäktig ballad som hade kunnat bli den klassiker den nu i allmän mening inte är. En tjugosjunde plats i USA räckte ändå till guldskivestatus. I England gick det bättre där Anyway You Want Me klättraee upp till den näst högsta positionen.

2) Too Much

Ett flertal artister hade försökt sig på Too Much under åren innan Elvis spelade in den. Ingen hade ens varit i närheten av Hot 100, troligtvis på grund av textens grova sexuella anspelningar, något som effektivt hade hindrat radiospelningar.
Elvis version gick spikrakt upp överst på listan.

3) Playing For Keeps

Baksidan på Too Much.
En ganska anonym ballad vilken som bäst kravlade upp till plats 34 i USA. En guldskiva blev det ändå.

4) All Shook Up

Samme Otis Blackwell som låg bakom Don’t Be Cruel är också mannen bakom denna klassiker. Även här står det skrivet att Elvis varit med och skrivit låten. En del källor hävdar att Elvis ändrade lite i texten, andra att hans deltagande i komponerandet bara är nonsens.
Släppt i mars 1957 så gick även All Shook Up som en raket upp till förstaplatsen i USA och stannade där i åtta veckor.

5) That’s When Your Heartaches Begin

B-sidan till All Shook Up.

That’s When Your Heartaches Begin är en fin ballad som nog hade förtjänat ett bättre öde än att, som den gjorde, peaka på plats 58. Det räckte ändå till guldskivestatus.

6) Loving You

B-sida till Teddy Bear.

En lugn, väl framförd ballad som var titellåten till Elvis andra film. Som högst 28:a på Billboardlistan.
.
.
SKIVA 2
.
.
Sida C
.
.
1) Teddy Bear

Om den stora majoriteten av Elvis hitlåtar fram till då hade andats rå, översexualiserad Rock’n Roll så gjorde inte Teddy Bear det.
I min smak så är Teddy Bear än av de mer lättviktiga saker som Elvis kom fram med i den här epoken. Han var inte stolt över den själv heller. En klockren listetta dock, under sju veckor dessutom.

2) Jailhouse Rock

Jailhouse Rock är i mina öron ett av Elvis allra största ögonblick.
Låten, arret, spelet och sången är taget absolut så långt det bara går. Det är inget annat än övermänskigt bra.
Filmen är för mig också den första “riktiga” Elvis-filmen. Loving You har en del fina scener och musiken kan inte förnekas, men den har ett manus ihåligt som en schweizerost. Love Me Tender ska vi bara inte prata om.

3) Treat Me Nice

En upptempo-ballad som var baksida till Jailhouse Rock.

Tyvärr fick den inte plats på EPn till filmen, den hade i annat fall gjort den skivan än mer fantastisk, för Treat Me Nice är en av den filmens allra starkaste låtar.
Som b-sida så gled den dock bara upp till plats 27.

4) I Beg Of You

B-sida på Don’t som kravlade sig upp till en åttonde position i USA.

Ett tillbakalutat komp, snudd på minimalistiskt, med en Elvis som tar sig an denna lite ovanliga skapelse på ett lysande sätt. Men, här skulle nog Jordanaires ha tagit ett steg tillbaka, kören blir lite för påträngande.
En kort låt, inte ens två minuter lång som lite grann känns som ett mellanspel.

5) Don’t

Sjätte raka listettan och – sanslöst – femte av fem möjliga under 1957!
Det verkade som om allt Elvis rörde vid blev till guld.
Det här är en av Elvis mer imponerande insatser. Ett snyggt, mycket sparsmakat komp med ett Jordanaires som ligger just så där perfekt bakom att det enbart lyfter Elvis leadsång. Sällan eller aldrig så har Elvis sjungit så här rent ut sagt vackert, Don’t är helt enkelt ett litet mästerverk.
Den var dessutom den allra sista singeln som Elvis släppte innan han ryckte in i lumpen.

6) Wear My Ring Around Your Neck

En av de allra vildaste rocklåtar Elvis överhuvudtaget gjorde efter Sun-epoken.
Men…kunde man inte ha låtit Jordanaires ha fått stanna kvar i lunchrummet under inspelningen?
Och kanske lite väl plottrigt trumspel här och var?
Snyggt gitarr-outro däremot de sista sekunderna.
Wear My Ring Around Your Neck missade förstaplatsen på USA-listan dock, den fick nöja sig med en tredjeplacering, något som vid den tiden nog fick räknas som en liten missräkning.

7) Hard Headed Woman

Och vad säga? Ytterligare en fullständigt fenomenal rockare. Elvis är här i absolut högform, fraseringarna på versbreaken snuddar vid modern rap.
Kompet, arrangemanget, gitarrsolona, svänget, draget, trycket och – framför allt – Elvis sånginsats är här helt i en division för sig självt.
.
.
Sida D
.
.
1) I Got Stung

B-sida på One Night.

Efter att Elvis ryckt in i lumpen 1958, men innan han åkt över till Tyskland, så slängde han sig den 10 under en kort permission in i studion för att spela in fem sista låtar alldeles före avresan. Det här var den allra sista av dessa fem, därmed också slutpunkten på femtiotalet för den man som med tiden skulle komma att bli en symbol för hela detta årtionde.
I Got Stung är ett värdigt avslut, en av hans allra bästa rockare.
Elvis är här tillbaka på topp med en insats sprängfylld av energi och skaparglädje. Rejäla tungvrickningar i ett hisnande tempo nästan på rap-nivå och ett komp som blåser det mesta av banan.
Trist nog nog så kom I Got Stung i egenskap av b-sida inte högre på USA-listan än plats åtta. Trist på så sätt att det är en av Elvis allra bästa rockare från femtiotals-epoken. En av en hel del andra…

2) Fool Such As I

A Fool Such As I är även den tagen från inspelningarna i juni 1958.
I väldigt stark konkurrens ett av Elvis mest majestätiska framföranden. Hans utspel fullkomligt strålar av självförtroende och glädje över att återigen stå framför en mikrofon. (Det hade varit en paus på drygt fyra månader.)

3) Big Hunk O’ Love

Ett sväng och ett tryck utan dess like. Och faktiskt, här har Jordanaires fått en uppgift att fylla som de utför på ett alldeles utmärkt sätt.
A Big Hunk O’love var den sista singeln som RCA gav ut innan Elvis kom tillbaka till sitt moderland. Ett mycket välförtjänt toppande av Billboardlistan blev belöningen.

4) Stuck On You

Stuck On You var Elvis första singel efter lumpen. Inspelad 21:a mars 1960 under samma inspelningstillfälle då Elvis Is Back spelades in…och utgiven innan månaden ens var slut!
Här möter vi en Elvis fylld av en härlig aptit på att återigen stå framför en mikrofon. Stuck On You är onekligen en av de tyngre låtar Elvis spelade in i början på sextiotalet.
Etta på Billboardlistan.
Jodå, nog var Elvis tillbaka allt.

5) Mess Of Blues

En skramlig blues från samma inspelningstillfälle som gav LPn Elvis Is Back.
B-sida på It’s Now Or Never. Ett bevis så gott som något på Elvis sanslösa spektrum som artist. Först O Sole Mio, sen en blues.

6) It’s Now Or Never

Ett mästerverk om något, inget att diskutera.
Hur många gånger jag än lyssnar på It’s Now Or Never så blir jag lika tok-imponerad var gång över den helt fenomenala sånginsatsen.
Även om åtskilliga av de som följt Elvis sedan mitten på femtiotalet tyckte att det var ett oförlåtligt svek av The King Of Rock ´n Roll att göra en engelskspråkig version av O Sole Mio, så går inte storheten i It’s Now Or Never att förneka. Här fick Elvis onekligen en ny och t.o.m. en än större publik jämfört med tidigare. It’s Now Or Never toppade hitlistor världen över. Etta i USA under fem veckor och överst på listan i England i hela åtta. Runt 20 millioner sålda exemplar världen över och givetvis en helt odödlig hit.
.
.
SKIVA 3
.
.
Sida E
.
.
1) I Gotta Know

B-sida till Are You Lonesome Tonight.

I Gotta Know känns som en rocklåt som man har valt att dra ner tempot på rejält och sen lagt lämplig körsång över.
I Gotta Know, även den sprungen från inspelningarna till Elvis Is Back, är faktiskt en riktigt bra låt och hade nog förtjänat en plats på som a-sida på en egen singel. Nu hamnade den inte högre än plats 20, tillräckligt för att förtjäna en guldplatta i vart fall.

2) Are You Lonesome Tonight?

Onekligen en av Elvis mest corny inspelningar någonsin. Ändå – sex veckor på förstaplatsen i USA går inte att förneka, det här är en av Elvis största hits någonsin.
Inspelad första gången 1927 av en Ned Jakobs, något som följdes av åtskilliga andra, bland andra Al Jolson, under åren som följde.
Den förste som fick en hit med Are you Lonesome Tonight var Blue Barron 1950.
Det som är snudd på osannolikt är att Elvis under samma natt spelade in bland annat Fever, The Thrill Of Your Love, Like A Baby och Reconsider Baby, MEN även It’s Now Or Never och Are You Lonesome Tonight! Tvära kast i stilar minst sagt.
Och tycka vad man vill – Are You Lonesome Tonight är i sin stil mästerligt framförd.

3) Surrender

Baserad på den då över femtio år gamla italienska schlagern Torna A Surriento. Åtskilliga andra artister hade innan Elvis prövat lyckan med den här låten. Frank Sinatra hade gjort en version som hette Come Back To Surriento ett par år tidigare.
Låtskrivarna Doc Pomus och Mort Shuman fick i uppdrag att arra om Torna A surriento och också skriva en ny text, vilket de också gjorde.
Elvis blev eld och lågor när han hörde demon och ville omgående spela in Surrender, som den kom att kallas, och ge ut den som sin nya singel.
Redan vid kommande inbokade studiotid bestämde Elvis att han ville spela in Surrender.
Och Elvis framförande är här inget annat än helt fenomenalt. Då ska man veta att Elvis och hans gubbar spelade in hela LPn His Hand In Mine, Crying In The Chapel och Surrender under tolv timmar under natten mellan 30 och 31 oktober 1960. Surrender behövdes det ett par tagningar på och även en kortare paus för att noga gå igenom hur en näst sista, den högsta, tonen skulle tas.
Ändå – helt ofattbart. Allt gavs ut och inte en falsk ton eller felspelning går att hitta på dessa 14 inspelningar. Suveränt.
En del gamla fans började dock tycka att det var lite väl lite rock som Elvis klämde ur sig. Hade han verkligen tappat den delen av sig själv? Många som hängt med från 1956 hoppade av runt 1961 för att sen i ett drygt halvsekel framåt berätta för sin omvärld att det var lumpen som hade förstört Elvis. Åtskilliga nya kom i stället. Mängdmässigt så sålde Elvis mer skivor än någonsin.

4) I Feel So Bad

Det här är en återgång till det bluesigare och rockigare, en klar kontrast till de tre föregående singlarna.
I Feel So Bad är så nära Sun Records som Elvis någonsin kom de första åren efter lumpen. Lite lustigt är det onekligen att I Feel So Bad är uppföljaren till Surrender. Udda men ett kvitto på det enorma spann i stilar som Elvis täckte under hela sin karriär.
En femteplats i USA som bäst.
Tyvärr för de som jublade och hoppades att det nu skulle förbli så här i fortsättningen så blev I Feel So Bad inte alls lika framgångsrik som sina föregångare. En femteplats var faktiskt den sämsta placeringen fram till dess för en Elvissingel.
Chuck Willis skrev och spelade in I Feel So Bad redan 1954.

5) Little Sister

Och så gjordes ett nytt försök med en singel i bluestappning.
Även här försöker man skaka fram något av den “gamle” Elvis, utan att riktigt nå fram. Onekligen ändå en av de tuffare inspelningarna som Elvis gjorde fram till comebacken 1968, men något fattas.
I fallet I Feel So Bad år det ett monotont riffande piano som irriterar, här är det en trist gitarrfigur som löper låten igenom.
Tog sig ändå upp på femteplats i USA.
.
6) Can’t Help Falling In Love

Can’t Help Falling In Love är mest förknippad med att den var den låt som Elvis så gott som alltid avslutade sina konserter med efter comebacken i Las Vegas i augusti 1969 och fram till sitt sista uppträdande 26 juni 1977.
Den dök upp den första gången i filmen Blue Hawaii och kom en månad efter (!) att soundtracket hade släppts som singel. Trots denna dåliga tajming blev en andra plats i USA belöningen.
.
.
Sida F
.
.
1) Rock-A-Hula Baby

En ganska sjyst Rock’n Roll-pastisch. B-sida på Can’t Help Falling In Love. Som sådan stannade den på plats 23, men en guldskiva blev det ändå.

2) Anything That’s Part Of You

B-sida till Good Luck Charm och skriven av, under den epoken, Elvis personligt utvalde balladkompositör – Don Robertson.
Anything That’s Part Of You är väl ingen av epokens större milstolpar, men allt är onekligen fint framfört. Guldskivan erövrades trots en blygsam plats 31 som bäst på USA-listan.

3) Good Luck Charm

Good Luck Charm har jag aldrig riktigt uppskattat. Tramsig, trallig och rent ut sagt töntig. Lite för mycket Cliff Richard helt enkelt.
Nåja, den tog Elvis, efter ett års frånvaro, tillbaka till den förstaplats han tidigare under decenniet hade prenumererat på. Det skulle ta drygt sju långa år innan detta skulle ske igen.
Good Luck Charm låg faktiskt inte mindre än tre veckor på förstaplatsen på Sveriges Radios Tio i topp. Det var den första Elvis-singel som tog sig in på den listan.

4) She’s Not You

Bortsett från att Elvis sjunger alldeles utmärkt på She’s Not You så är det inte mycket att hänga i julgranen enligt mig. Återigen en lättviktig ballad som känns tämligen umbärlig. B-temat innehåller en del dramatik och patos, men som helhet så är det inte någon av de större stunderna i Elvis tidiga sextiotal.
Uppföljare till listtopparen Good Luck Charm så nådde ändå She’s Not You inte högre än till plats 5.

5) Return To Sender

Från filmen Girls, Girls, Girls.
Personligen har jag aldrig varit speciellt förtjust i Return To Sender, tycker att det är en anigens träig låt utan någon större finess. En stor hit blev det hur som helst.

6) Where Do You Come From

B-sida på Return To Sender.

Ja, denna minst sagt udda och märkliga komposition tog sig inte högre upp än till plats 99 på Billboards lista. Ändå så fick den äran att bli belönad med en guldskiva. Ytterst märkligt. Om b-sidan på A Fool Such As I – I Need Your Love Tonight – som peakade på en fjärdeplats inte fick en guldplatta, varför fick då Where Do You Come From det?
Ja säg det?

7) One Broken Heart For Sale

En av Elvis mer anonyma a-sidor. Tagen från filmen It Happened At The World’s Fair och något som kan tyckas vara en rip-off på Return To Sender från året innan. Inte så märkligt dock då det är samma låtskrivarduo som ligger bakom båda låtarna – Otis Blackwell-Scott Winfield.
.
.
SKIVA 4
.
.
Sida G
.
.
1) Devil In Disguise

En av Elvis största framgångar under mitten på sextiotalet.
Skillnaden i den smålallande sången på versen mot den näst intill ondskefulla rösten på refrängen avslutat med den nästan uppgivna frasen “Heaven help me I didn’t see the devil in your eyes” är mäktig, mästerlig, ja helt outstanding.
Devil In Disguise är onekligen en av Elvis starkaste framföranden under perioden 62-68.
Trea på USA-listan sommaren 1963 och det skulle dröja drygt 6 år till sensommaren 1969 innan Suspicious Minds skulle bräcka den positionen med sin förstaplats.

Devil In Disguise gick direkt in på förstaplatsen på Tio i topp. Där stannade den i åtta veckor!

2) Bossa Nova Baby

Om ni trodde att Bossa Nova Baby är ett Elvis-original så trodde ni fel!
Bossa Nova Baby hade spelats in året innan av en grupp med namnet Tippy And The Clovers. Låter det bekant? Det är inget annat än de legendariska Clovers med en då nyinhoppad leadsångare med smeknamnet Tippy.
Då den versionen inte ens var i närheten av att vara en hit så är det väl högst osäkert om Elvis någonsin hade hört originalet innan han spelade in sin egen Bossa Nova Baby.
Elvis karriär stod här vid ett vägskäl. Bossa Nova Baby peakade på 8:e plats på USA-listan.
Det bar i väg neråt – snabbt.

3) Kissin’ Cousins

Kissin’ Cousins är enligt mig en av de bästa rockare som Elvis spelade in i mitten på sextiotalet.
Nu delades den uppfattningen inte riktigt av skivköparna vid tiden för dess släpp. En tolfteplats på USA-listan kan låta som en hyfsad placering, men det var fram tills dess den sämsta placering på singellistan som Elvis hade haft. Och därefter skulle det under lång tid i stort sett bara gå utför…

4) Viva Las Vegas

Den första av de fyra spår som tidigare inte förekommit på LP.
Viva Las Vegas var ingen stor hit när den kom, men har med åren till att bli en av Elvis allra största klassiker.

5) Ain’t That Loving You Baby

Ain´t That A Loving You, Baby spelades in under den den session som Elvis hade på sin permis från lumpen 10:e juni 1958, alldeles innan han skulle åka över till Tyskland. Drygt sex år senare släpptes den på singel med Ask Me som b-sida.
Lite väl ur sin tid kan man tycka när den väl släpptes. Den plats 16 på amerikas Billboardlista den nu nådde upp till när den väl släpptes får väl ändå anses som godkänt. Märkligt ändå att RCA släppte singlar som var sex år gamla i stället för att låta “The King” spela in nytt material som var lämpat för marknaden.

6) Wooden Heart

Från filmen GI Blues. Inspelad 1960, släppt först 1964 som b-sida på Blue Christmas, sen året därpå som b-sida på Puppet On A String.
Därav de två olika skivomslagen.
Ingen av gångerna tog den sig in på Hot 100, det räckte ändå för att få en guldplatta (!). Lite besynnerligt.
Men, enligt mig borde nog Wooden Heart överhuvutaget aldrig ha spelats in.
.
.
Sida H
.
.
1) Crying In The Chapel

I likhet med Wooden Heart hade även Crying In The Chapel spelats in 1960. När den väl släpptes på singel så blev den till mångas förvåning en världshit. Under en sexårs period från 1963 till 1969 så var det den enda framgång Elvis hade. I stort sett allt annat floppade å det grövsta. Mannen som under en sexårsperiod hade ägt hitlistorna i en uppsjö av länder fick se singel efter singel knappt ens ta sig in på övre halvan av Hot 100 i sitt hemland.
Mitt i allt detta kommer det då en gospellåt som spelats in fem år tidigare som tar sig upp på plats tre på Billboards lista.
I Sverige gick det än bättre – här gick Crying In The Chapel upp ända till första plats!

2) If I Can Dream

Avslutningsnumret på NBC TV-Special.
Det sägs att Elvis efter ett par genomlyssningar av demoinspelningen av If I Can Dream tittade upp och sa till de i rummet närvarande: “Jag kommer aldrig mer att spela in någonting som jag inte tror på “.
Och att han trodde på If I Can Dream står utom allt tvivel. Elvis gör helt enkelt en fenomenal insats på det här spåret. Det sägs att flera av körtjejerna hade tårar i ögonen under inspelningen på grund av Elvis enorma sångprestation.
Går det att greppa att samma artist ett år tidigare hade spelat in Confidence?

If I Can Dream släpptes som singel den femte november, fyra veckor innan programmet skulle sändas. Den klättrade lite mödosamt men ändå bestämt upp till en tolfte plats på Hot 100. Elvis bästa placering där på över tre år.

Lite märkligt är det att If I Can Dream inte följde med Elvis in på sjuttiotalet som en del av hans live-act. Den hade verkligen suttit gjuten som en showstopper alldeles innan den avslutande Can’t Help Falling In Love.

3) In The Ghetto

Självklart så är In The Ghetto en av de allra viktigaste låtarna i hela Elvis karriär. Den kom ju att bli en hit över i stor sett hela världen. Den första på väldigt länge…
I USA klättrade den upp till plats tre, i England snäppet högre – en andraplacering. På Tio I Topp i Sverige så gick den ända upp i topp, och detta i inte mindre än åtta veckor. I ett huj var reliken från förr en man i tiden igen.

4) Suspicious Minds

Den allra sista list-ettan i hemlandet USA för Elvis. Dessutom den första sen Good Luck Charm mer än sju år tidigare.
Skriven och först inspelad av Mark James. Denne kom med åren att skriva fler hits för Elvis som Always On My Mind, Raised On Rock, It’s Only Love och Moody Blue.

5) Don’t Cry Daddy

En sentimental men ytterst välgjort låt som kom att peaka på plats 6 i USA.
Även Don’t Cry Daddy har sitt ursprung i de inspelningar som kom att ge From Elvis In Memphis och Back In Memphis.
Kompositören var samme man som hade kommit med In The Ghetto – Mac Davis.

6) Kentucky Rain

Elvis framförde Kentucky Rain under hel sin sejour i Las Vegas i februari 1970 för att pusha för den som singel.
Kentucky Rain – även den från Memphisinspelningarna – är en mäktig ballad.

7) Excerpts From Elvis Sails

Blandade klipp från intervjuer med Elvis från alldeles innan han ska ta båten över till Tyskland.
Kul, intressant och något som ger ytterligare ett litet perspektiv på fenomenet Elvis. Men, det är knappast mer än en gång som man lyssnar på det…

Självklart så är det här en fantastisk samling. Ingenting annat än just så.
Ändå – det här är ju långt ifrån en “best of”. Det här är ju bara en samling av de singlar som till dags dato hade sålt guld.
Och vad är det för en magisk gräns då? Jag minns inte ens om det är en halv eller en miljon som var gränsen på den tiden. Helt ointressant.
Det intressanta är att det går att nämna ett hundratal låtar, som antingen inte släpptes på singel eller glömdes bort som b-sida, vilka med lätthet hade slagit sig in på den här boxen om någon på RCA hade fattat ett annat beslut när man diskuterade val av kommande hitsingel. King Creole, My Baby Left Me, Blue Suede Shoes, Tutti Frutti, Lawdy Miss Clawdy, Reconsider Baby, It’s A Long Lonely Highway, Long Black Limousine, Any Day Now – listan kan göras hur lång som helst. Alla dessa och åtskilliga fler hade blivit hits om RCA hade valt ut dem som singlar i stället för de som nu blev.

Med andra ord, det finns svaga ögonblick på den här skivan, Wooden Heart, Where Do You Come From och ett par till.
De skulle på en “The Very Best Of” ha blivit snabbt bortplockade och ersatta av betydligt starkare “icke-singel” spår.
Men det gör inget, för det som är bra är ändå så fruktansvärt bra så att det är snudd på svårt att greppa att en artist kan ha gjort allt detta.
Så den här singelsamlingen är bara ytterligare ett bevis för hur fantastisk Elvis var.

Ett sista litet plus är att allt är i mono. Under många år så plågades Elvis femtiotalsinspelningar av återutgivningar i horribel fuskstereo. Äntligen var det någon som tänkte till.

Betyget kan ju bara bli ett.
En FEMMA!!!!!

Popularity: 19% [?]

12.06.13

LP-skivor av och med Elvis Presley # 38 On Stage

Posted in Min blogg at 3:38 am

Det gick tretton långa år mellan Elvis första och andra sejour i Las Vegas men blott fem månader mellan den andra och den tredje. Med den formidabla succé som Elvis comeback till livescenen i augusti 1969 i just Las Vegas kom att bli så är det inte att undra på att International Hotel ville ha tillbaka “The King” så fort som möjligt. Detta andra engagemang i ökenstaden utspelade sig mellan 26 januari och 23 februari.
Precis som ett halvår innan så rörde det sig om två spelningar per kväll.
Och då liveskivan In Person från sejouren innan även den blev en stor framgång så var det väl bara att upprepa formeln en gång till. RCA släpade följaktligen ett par veckor in i februari sin inspelningsutrustning tillbaka till Las Vegas. Resultatet av detta blev LP-skivan On Stage.

Det blev dock en hel del skillnader i låtmaterial i det som spelades in från januari/februari 1970 jämfört med augusti året innan. Om sejouren från 1969 hade varit ett fyrverkeri av rock’n roll-nostalgi så var det här ett lappkast åt andra hållet. Repertoaren kom att till betydligt större del bestå av låtar som andra kända artister hade haft framgång med under åren alldeles innan. On Stage bleb snudd på som en samlingsskiva med samtida hits.
Nu var det här mycket på Elvis eget initiativ. Han ville visa sin publik i Las Vegas och de skivköpande fansen världen över att han var en artist som inte bara levde på gamla meriter från ett allt mer avlägset femtiotal utan en man av sin tid.
En del gamla Elvis-succéer som All Shook Up, Hound Dog, Love Me Tender och Can’t Help Falling In Love fanns med på listan över det som framfördes, men man ville den här gången inte ha med den typen av låtar på skivan. Man ville fokusera på sådant som var tidigare oprövat.
För att fylla ut den kommande plattan så att det verkligen skulle bli en skiva med enbart för Elvis nytt material så plockade man i sista stund fram tre helt nya låtar – The Wonder Of You, See See Rider och Release Me. Dessa plöjdes in i repertoaren under de allra sista dagarna med förhoppningen att kunna få med dem på skivan.
Jodå, det funkade. Det smått otroliga är att de repades in mitt på dagen den 18:e februari och redan samma kväll hade man lyckats spela in de tre versioner som senare kom att dyka upp på On Stage.
Snudd på ofattbart. Ett sånt förfarande stavas även professionalism.
För att slutligen få ihop tio låtar till en hel skiva så plockades även två outgivna spår från Las Vegas-inspelningarna i augusti året innan fram – Runaway och Yesterday. Dessa hade inte fått plats på In Person, men dök i stället upp ett år senare på On Stage.
Resultatet av allt detta blev alltså en liveplatta som uteslutande bestod av material som Elvis inte gett ut tidigare på skiva tidigare i karriären. Jämför det med In Person – där nio av tretton spår var nya versioner på redan inspelade låtar. Det var den enda gången i Elvis karriär som detta hände.

Under denna Las Vegas-session var det samma TCB band som i augusti -69, med två skillnader. Pianisten Larry Mahuberac hade lämnat gänget för att – tro det eller ej – ägna sig åt sin solokarriär och ersattes av Glen D Hardin. Bob Lanning hoppade in på trummor för Ronnie Tutt, denne var dock kort senare tillbaka i gänget.
Raskt in i musiken!

ON STAGE Utgiven i november 1970 på RCA
Högsta placering i USA 9 i UK 2

Sida 1

1) See See Rider
See See Rider spelades in av Ma Rainey 1925, hon anges även då och då som kompositören, men den är allmänt ansedd som en “traditional”. Big Bill Broonzy har också han angetts som mannen bakom See See Rider, men troligtvis har den anor längre bak i tiden.
Den här versionen är enligt mig en av Elvis allra främsta sånginsatser på skiva under sjuttiotalet. Han har en stark närvarokänsla och ger låten ett mycket fint framförande. Majestätiskt är ett ord jag tycker är en bra beskrivning.
See See Rider är en av de tre låtar som övades in och framfördes först i slutet på de fem inspelningsdagar RCA hade till sitt förfogande. Den här versionen är, otroligt nog, den andra gången låten framförs inför publik.
See See Rider är för övrigt så nära rock’n roll Elvis kom på den här skivan.

Det här är alltså plattans inledningsspår men det speglar inte riktigt hur det egentligen var under den här sejouren i Las Vegas. Det är ju lätt att tro det var just See See Rider som inledde även i januari/februari 1970 då den med tiden kom att bli det konserternas fasta öppningsnummer. Elvis tre sista officiellt utgivna live-album hade också alla öppningen Also Sprach Zarathustra/See See Rider.
Så icke alltså vid tiden för detta album även om slumpen kom att placera den först på skivan.

Samtliga av Elvis officiellt utgivna versioner av See See Rider, fyra stycken, var alltså live.

2) Release Me
Engelbert Humperdinck hade fått sitt stora genombrott med Release Me tre år tidigare. När Elvis gör den i februari 1970 så befinner han sig helt enkelt ljusår före Humperdinck. Elvis fullständigt krossar sin konkurrents minst sagt mesiga version.
Det är än i dag för mig obegripligt att Engelbert Humperdincks Release Me, ett trött, släpigt och oinspirerat sömnpiller, blev årets singel i England 1967. Elvis version av Release Me är en helt annan historia. Högre tempo, vitalare och oändligt bättre sjungen. Han visar med all tänkbar tydlighet vem det är som är kungen av de två, om det nu fanns någon som tvivlade.
Även Release Me repades och spelades in samma dag som den spelades in – den 18 februari.

Release Me skrevs redan 1946 av Eddie Miller, men det dröjde till 1953 innan någon ville spela in den. Ray Price gjorde det och fick en hit året därpå. 1967 smällde det sen alltså till med Engelbert Humperdincks monsterhit.

Kompositör Miller var även upphovsmannen bakom After Lovin’ You på skivan From Elvis In Memphis.

3) Sweet, Caroline
Neil Diamonds ett år gamla hit som tog denne upp till fjärde plats på USAs billboardlista.
Elvis röst låter inte helt på topp här, men eventuella tillkortakommanden på den vokala sidan vägs upp av att Sweet Caroline är en riktigt bra låt, att arrangemanget är snyggt och väl avvägt samt att orkestern spelar och sjunger helt lysande. Helt klart ett av skivans bättre ögonblick.

Sweet Caroline ska enligt Diamond själv vara skriven med President John Kennedys dotter Caroline i tankarna!
Och…trodde ni att Neil Diamond är ett artistnamn så tror ni fel. Han heter precis just så.

4) Runaway
Elvis röst låter inte helt på hundra här heller. Det svajar bitvis riktigt ordentligt i intoneringen, men helhetsintrycket är ändå fullt godkänt. Detta är ett av de två spåren som är tagna från inspelningarna i augusti 1969.
På Del Shannons original från 1961 så spelas solot på ett klaviaturinstrument kallat Musitron som hade ett väldigt distinkt sound, här är det i stället James Burtons gitarr som tar det partiet.
Traveling Wilburys gjorde också en cover på Runaway som låter som en kombination av originalet och Elvis version.
Runaway spelades in i augusti -69 men ratades till In Person-albumet. Jag kan förstå varför.

5) The Wonder Of You

Den sista av de tre låtar som under pågående Vegas-engagemang plockades fram för att fylla ut den kommande live-skivan Versionen som finns på On Stage är alltså den första gången som The Wonder Of You framfördes live överhuvudtaget. Och då hade gänget alltså bara repat på den samma eftermiddag!

The Wonder Of You släpptes på singel och blev en av Elvis allra största succéer på sjuttiotalet. Den nådde i USA en nionde plats, men i England låg den etta i inte mindre än sex veckor i sträck! I Sverige blev det sju veckor på Tio i topp med en sjätteplats som bästa placering.
The Wonder Of You skrevs ursprungligen till Perry Como som dock avböjde. Den gavs då i stället till Ray Peterson som tackade och tog emot och 1959 fick en mindre hit med den.
The Wonder Of You var den första singel som RCA släppte med Elvis som var inspelad live.
B-sida var Mama Liked The Roses, en studioinspelning tagen från sessionerna i Memphis ett år tidigare.

Sida 2

1) Polk Salad Annie
On Stages tyngsta och för många även skivans allra bästa spår. Polk Salad Annie är en cover på Tony Joe Whites hit från året innan.
I Elvis händer kom Polk Salad Annie snabbt att bli en av höjdpunkterna under hans shower. Det tunga och tuffa i låtens instrumentala mittparti accentuerades under Elvis framträdanden av en demonstration av olika karatesparkar från hans sida.
Polk Salad Annie kom under år framöver att ha en central del när Elvis uppträdde live.
Polk Salad Annie släpptes i England som singel och borde tveklöst ha gjort det även i USA.

2) Yesterday
En av de få Beatles-covers som Elvis försökte sig på under sin karriär. Hey Jude från LPn Elvis Now och Something från Aloha From Hawaii är de två andra.
Yesterday skiljer sig markant i arrangemanget från Beatles original där det var blott en stråkkvartett i ackompanjemanget. Men inte bara där. Det här en av Beatles allra finaste låtar och en komposition som har gjorts i över tvåtusen olika versioner, ofta av världens allra största artister. Jämförelser blir ofrånkomliga och konkurrensen är minst sagt benhård. Och, det räcker med att gå till Beatles original för att förstå att för Elvis så var det här inte mycket mer än en transportsträcka.
Yesterday är som Runaway inspelad i augusti -69, men den släpptes alltså först här.

3) Proud Mary
En snudd på usel version på Creedence hit från året innan.
Ett stelt arrangemang som känns långt ifrån genomjobbat och, faktiskt, en bitvis rätt taskig sånginsats. Varken låt eller tonart verkar passa här.
Sällan eller aldrig har en cover från Elvis varit så mycket sämre än originalet som här.

4) Walk A Mile In My Shoes
Joe Souths egenhändigt komponerade Walk A Mile In My Shoes hade precis börjat sin klättring på listorna i USA när Elvis införlivade den i sin liveshow. Det här är en helt lysande version, något som känns befriande efter de relativt svaga spåren 2 och 3 på denna sida.

Joe South gick ett dystert öde till mötes. Efter en helt formidabel period som främst låtskrivare (Rose Garden, Hush, och Down In The Boondocks bl.a.) men även som studiomusiker och artist i egen regi tog allt abrupt slut 1971 när hans bror begick självmord. South tog detta enormt hårt och isolerade sig i stort sett helt från sin omgivning under resten av sitt liv. Joe South gick bort 2012 och de sista fyrtio åren hade han knappt ett enda publikt framträdande.

5) Let It Be Me
Och så får vi en riktigt värdig final. Let It Be Me har rötter tillbaks till 1955. Från början var den en fransk schlager med namnet Je T’Appartiens. Till hälften skriven av den Gilbert Becaud som också var den förste att spela in den. 1957 gjordes den första engelskspråkiga versionen av Jill Corey. De som gjorde Let It Be Me känd och som också haft den största framgången med den var dock Everly Brothers som fick en större hit 1960.
Elvis version är riktigt bra. Pampig och precis så där majestätisk som det så ofta blev med den orkester som backade upp honom i den här epoken.
En liten detalj – Elvis slutar lite oväntat helt att sjunga i finalen på låten. Orkestern och kören gör allt. Hm…jag kan nästan se framför mig hur han just där går ner på knä och viker upp sin cape…

Det här är onekligen bitvis en riktigt bra skiva, men låtvalet gör den ändå till en lätt anonym sådan. Att säga att det genomgående är ett spännande material är väl att överdriva. Till skillnad från föregångaren är On Stage nästan helt befriad på rock’n roll, det stjälper i stället snudd på helt över åt det andra hållet. James Burton, exempelvis, hade på In Person en starkt framträdande roll med sin gitarr både i kompet och med ett flertal taggtrådssolon. Bortsett från solot på inledande See See Rider finns inte mycket av detta på On Stage.
Röstmässigt är Elvis inte heller riktigt på topp på den här skivan. Stundtals sjunger han så bra som bara han kan göra men ovanligt ofta för att vara Elvis så svajar det rejält vid ett par tillfällen.

Så – jo, On Stage känns som ett litet kliv tillbaka från den kavalkad med högklassiga skivor som Elvis-fansen hade blivit bjudna på under en tid med start från 1968 års TV-Special. Riktigt lika högoktanigt och krut-osande som på just TV Special blir det aldrig. För att vara lite lustig så låter det – just det – lite väl mycket Las Vegas om det hela. Jag vill gärna tycka att det här är fantastiskt, men jag kan ändå inte ge det allra högsta betyget till On Stage. Det är en fräsch, positiv energi över det mesta som bjuds här, men när det inte låter helt hundra på den här skivan så gör det helt enkelt inte det. Toppar som See See Rider, The Wonder Of You och Polk Salad Annie kan faktiskt bara balansera upp rent utsagt svaga nummer som Yesterday och Proud Mary för att på så sätt förhindra ett ännu lägre omdöme.

Två små detaljer bara som avslutning:
Elvis namn finns inte skrivet på vare sig fram- eller baksidan på omslaget. Det var tänkt att ett foto skulle räcka – och det gjorde det det ju…!
Men…vad heter plattan egentligen? “February, 1970 On Stage” står det både på framsidan och skivetiketten men inte på fodralets rygg. Så nog kan man fråga sig vad den här skivan heter.

Slutbetyg: En FYRA!!!

Popularity: 14% [?]