10.02.13

LP-skivor av och med Elvis Presley # 36 From Memphis To Vegas/From Vegas To Memphis

Posted in Min blogg at 9:15 pm

NÄR ANDRA STORA ARTISTER BÖRJAR SLÄPPA DUBBELALBUM, DÅ SKA JU ELVIS OCKSÅ GÖRA DET – SÅ KLART.

Innan vi tar i tu med den musikaliska biten kan vi börja i en annan ände.
För…jag kliar mig i huvudet än i dag var gång som jag håller den här plattan i handen, för jag förstår bara inte varför den är som den är.
Alltså – det här rör sig om en dubbel-LP, med två vitt skilda skivor ihopsatta till ett album.
Bägge plattorna är inspelade tidigare under samma år, men vid helt olika tillfällen, samtliga låtar är tidigare outgivna.
Den ena är en live och den andra en studio.

Utan att veta bättre är det lätt att ta för givet att From Memphis To Vegas/From Vegas To Memphis är en senare sammanslagning av de två LP-skivorna Elvis In Person At The International Hotel och Back In Memphis, men så är det inte alls. Först drygt ett år efter dubbel-albumets tillkomst kom de båda ut var och en för sig med ovan nämnda titlar.
Men av vilken anledning de i första vändan var ihopslagna som en dubbel, det går över min begreppsnivå. Det är ungefär som om Stones hade slagit ihop Let It Bleed och Get Your Yayas Out till ett album.
Ja varför gjorde man så?

Här hade alltså RCA två kanonplattor färdiga att ges ut på en marknad som precis återigen fått upp öron och ögon för artisten Elvis Presley. Vi ska komma ihåg att så inte hade varit fallet under en stor del av sextiotalet.
Och vad gör man då? Jo, då buntar RCA ihop de två och simsalabim så har man ett dubbelalbum, precis som Beatles, Jimi Hendrix, Bob Dylan, Chicago, Frank Zappa med flera hade haft kort tid innan.
Men där det på Jimi Hendrix Electric Ladyland, Bob Dylans Blonde On Blonde och Frank Zappas Freak Out fanns en röd tråd, går det ju inte att hitta något alls av det på det här albumet.
Så här i efterhand kan man tycka att det inte hade någon större betydelse då skivan ändå kom att sälja riktigt bra.
Det troliga är väl ändå att de hade sålt ännu bättre var och en för sig. Själv tror jag att In Person hade blivit en av Elvis allra största försäljningsframgångar efter lumpen om den hade kommit som en singel-LP.

Nu släpper vi det ämnet och går i stället in på de enskilda skivorna.

Live-skivan är tagen från Elvis comebacksejour i Las Vegas. Den 31 juli startade det engagemanget som kom att sluta fyra veckor senare, den 28:e augusti. Tolv konserter spelade RCA in från den 21:a till den 26:e augusti varav elva finns bevarade i sin helhet.
Och…just det! Det var två konserter varje kväll.
Samtliga spår på skivan är från olika datum mellan den 24:e och 26:e augusti. Lite trist är det att man väntade tre veckor med att spela in, det hade onekligen varit intressant att få ha hört den allra första konserten med samma ljudkvalitet som de övriga officiellt utgivna framträdandena har. Flera av de första spelningarna finns som tur är i olika bootleg-versioner, men i dessa fall med ett klart sämre ljud.
Det troliga skälet till att man väntade så pass länge är att man inte var riktigt säker på hur bra det skulle bli. RCA stod nog och avvaktade i kulisserna för att se om det var läge att komma med utrustningen. Och det var det i allra högsta grad.

Men…om vi stannar där ett litet tag.
Den första augusti 1969 så uppträdde Elvis alltså i Las Vegas inför en betalande publik. Det var då, hör och häpna, den tredje gången detta skedde sen 1957.
“Va?” Tänker kanske en del av er. “Kan det verkligen stämma?”
Jo, det gör det!
Första halvåret 1958 hade Elvis inte en enda spelning, och på sommaren samma år så åkte han in i lumpen. 1961 blev det två engagemang, ett i Memphis och ett på Hawaii, och…ja, efter det var det filmer för hela slanten. Så mer än två publika framträdanden blev det inte fram till augusti 1969. NBC TV-special kan kanske räknas in som ett framträdande, men egentligen så var det ju ett TV-program och inte en konsert.

Men vilket vansinne!
Mannen som formligen älskade att uppträda inför publik och som dessutom var en av de mest karismatiska scenpersonligheter som vi någonsin har haft förväntades av överste Parker dra in mer pengar på den vita duken än i en konsertsal, och då fick det bli så.
Punkt slut.
Kontrasterna blir än större när man tänker på att i perioderna innan och efter så turnerade Elvis näst intill oavbrutet.
1955 hade Elvis runt 250 spelningar och under de sista 8 åren av sitt liv så genomförde han, sjukdomar till trots, inte mindre än 1126 konserter!
Från alltid på scen till aldrig, och sen från aldrig till alltid.
Helt snurrigt.

Skiva nummer två, studioplattan, vilken som separat LP kom att heta Back In Memphis, består av överblivna låtar från januari och februari tidigare samma år i American Sound Studio, de inspelningar som i första vändan kom att resultera i From Elvis In Memphis. I flera fall tycker jag att materialet på Back In Memphis håller en minst lika hög klass som mycket av det som hamnade på det första släppet. Öppningsspåret Inherit The Wind och den tunga bluesrocken Stranger In My Own Hometown håller jag för två av de bästa låtarna som kom ut från besöket i American Sound Studio januari/februari 1969. Att de inte hamnade direkt på From Elvis In Memphis är onekligen lite förvånande..

Nu tar vi låtarna!
.
.
ELVIS PRESLEY “FROM MEMPHIS TO VEGAS/FROM VEGAS TO MEMPHIS” Utgiven på RCA i oktober 1969
Högsta listplacering på LP-listan i USA: 13 I England 3

LP 1 (ELVIS IN PERSON AT THE INTERNATIONAL HOTEL)

Sida 1

1) Blue Suede Shoes
Bandet sätter i gång – och det låter onekligen Las Vegas om det. Det är blåsarr på ett sätt så att det inledningsvis, innan Elvis kommer in, blir snudd på parodiskt. Ingen Also Sprach Zarathustra här inte.
Blåset försvinner och bandet lägger sig på ett stadigt A-durskomp. Entré Presley och publiken på International Hotel jublar. Efter några sekunders hälsning till publiken så signalerar frontman Elvis till bandet ett break för att direkt därpå slänga ur sig: “Well it’s one for the money, two for the show, three to get ready now go cat go!”
Bandet är blytungt, James Burton på sologitarr är lysande, allt sitter som det ska. Elvis är tillbaka där han ska vara, och Blue Suede Shoes känns som en väl vald öppningslåt.

2) Johnny B. Goode
En bra framförd version av Chuck Berrys klassiker, men att 1969 följa upp en femtiotalsrockare med en till femtiotalsrockare kan kännas lite tveksamt.
Nåja, Elvis kom att göra Johnny B. Goode live till och från under i stort hela sin live-epok, så förmodligen var det en låt som låg honom nära hjärtat.

3) All Shook Up
Elvis hit från 1957 som ges ett riktigt bra framförande.
Men, här blir det ett mindre kardinalfel.
All Shook Up går i samma tonart och tempo som de två låtarna innan. Resultatet blir att det vid det här laget börjar kännas lite jämntjockt.
Det är inte så att det är dåligt, tvärtom det är en riktigt bra version som inte ligger långt efter originalet, det jag har invändningar emot är upplägget på skivan. In Person är alltså inte, som tidigare nämnts, en hel konsert utan klipp från olika framträdanden, varför tar man då tre så identiska låtar som till köpet går i samma tonart som inledning på skivan, när det dels inte var så på spelningarna, dels fanns annat material att välja på?

4) Are You Lonesome Tonight?
Av någon outgrundlig anledning så säger Elvis innan Are You Lonesome Tonight “This is my first live apperance in nine years.”
Dubbelfel.
Till att börja med så var det åtta år sedan välgörenhetskonserten på Hawaii, sen så är ju det här inte alls taget från den första konserten på Las Vegas-engagemanget. Långt ifrån, men Elvis sa tydligen så i stort sett varje kväll under dessa fyra veckor. Logiken bakom det kan man ju diskutera, kanske han såg hela Las Vegas-sejouren som ett “apperance”? Det var så han uttryckte sig i alla fall.

Med Are You Lonesome Tonight så kom vi åtminstone in på sextiotalet, om än inte längre fram än till 1960 jämnt.
Jämfört med åtskilliga flamsigt och respektlöst framförda versioner av den här gamla hiten så är det här förvånansvärt strikt framfört. I stort sett inget skiljer från originalet bortsett från att det är ett helt band som kompar och det aningen snabbare tempot. Den famösa “skratttversionen” inträffade bara någon dag efteråt, så det respektfulla framförandet vilade nog på en tunn hinna.

Men varför skulle Elvis ens röra den här typen av material 1969? Det känns mer än tveksamt, hur adekvat framfört det än är. Några månader efter att ha släppt sin kanske bästa skiva någonsin, varför tog Elvis inte låtar från den i stället för Are You Lonesome Tonight?
Snyggt pianospel av Larry Muhoberac i alla fall.

5) Hound Dog
En version som markant skiljer sig från originalet. Elvis håller en skämtsam monolog i runt tjugo sekunder innan han drar igång bandet med ett vrål: “YOU AIN’T NOTHING BUT A HOUND DOG!!!”
Kul, uppfriskande och underhållande, men den typ av låt som ganska snart skulle förpassas till en transportsträcka i Elvis liverepertoar.

6) I Can’t Stop Loving You
Don Gibsons låt från 1957 som blev en stor hit med Ray Charles 1962.
I Can’t Stop Loving You kom att bli en hörnpelare i Presleys live-akt under sjuttiotalet. För mig personligen så är det lite udda då det är långtifrån någon märkvärdig komposition. Jag kan nog tänka mig en hel del låtar från hans egen repertoar fram till dess som skulle gjort sig minst lika bra live som denna ganska anonyma låt.
I ärlighetens namn – Elvis och bandet gör I Can’t Stop Loving You väldigt bra. Det här är kanske den bästa av alla officiellt utgivna versioner.

7) My Babe
Little Walters hit från 1955 i en kraftfull version. En av Elvis Presleys personliga favoritartister, Roy Head, hade en mindre hit 1966 med den här låten. Det kan vara den versionen som fick Elvis att spela in My Babe, men hans genuina intresse för blues redan i unga år gör det ganska sannolikt att han kände till Little Walters original och att den inspelningen inspirerade honom till att ta upp den här lilla juvelen.
Helt klart en av skivans höjdpunkter.

Första sidan på skivan ger onekligen ett lite splittrat intryck.
Allt är framfört på ett oerhört bra sätt. Elvis är efter tre veckors triumftåg i Las Vegas riktigt varm i kläderna och sånginsatserna är allt från väldigt bra till mästerliga, bandet är dessutom helt lysande. Musiker som körsångare.
Men, som tidigare sagts, urvalet av låtar är bitvis snudd på i nivå med Sha-Na-Na och andra rockrevivalgrupper. Det känns inställsamt, ja snudd på fegt, hur bra framfört det än är.
Som tur är blir det lite bättre på den punkten på nästa sida.

Sida 2

1) Medley: Mystery Train / Tiger Man
I inledningen på andra sidan av Elvis In Person At The International Hotel så kör man rakt ner i hjulspåren från sida ett. Retrokänslan bara fortsätter, men det går ändå inte att komma ifrån att det här är ruggigt bra. Det är en Elvis med en betydligt mörkare, djupare mer mogen röst än under Sun-epoken, men bara för att det är annorlunda behöver det inte vara sämre. Och det är det heller inte!
Det här är snudd på oöverträffbart.
Lägg märke till James Burtons imitation av en tågvissla på en vers och Jerry Scheffs oerhört drivande basspel.

2) Words
En hyfsad version på Bee Gees hit från året innan. Den känns väl ärligt talat ändå inte som mer än ett hyfsat val av en samtida cover.
Varför han valde att framföra Words och inte material från From Elvis In Memphis som Long Black Limousine eller Any Day Now istället kan man onekligen fråga sig.
Resultatet är dock mer än väl godkänt. Elvis version överskuggar ledigt och lätt Bee Gees original.
Märk väl: Words är den första låten från skivan som inte är från 1960 eller tidigare.
Och, är inte Muhoberacs pianospel lite väl högt i ljudbilden på det här spåret?

3) In The Ghetto
En väldigt bra version på den hit som Elvis alldeles innan hade haft, den första på tre långa år. (Den gången var det för övrigt Crying In The Chapel.)
In The Ghetto är den enda låten på skivan som är tagen från LPn From Elvis In Memphis.
Nog är det väl märkligt att en artist som precis släppt sin kanske bästa studioskiva någonsin inte framför fler låtar än en enda ifrån den på en konsert blott några månader senare?
Notera här är att den här versionen är betydligt snabbare än originalet.

4) Suspicious Minds
Och här förstår man att den här skivan hade kunnat bli ruggigt bra om man bara hade vågat satsa mer på material från samma tid i stället för att lägga tonvikten på tolv, tretton år gamla rockare.
Suspicious Minds 1969 live i Las Vegas är inget annat än mästerlig. Singelversionen från Memphis-sessionerna är förmodligen Elvis bästa singel under de sista femton åren av hans levnad, men likt förbaskat blir den slagen på fingrarna av den här versionen. Trots sina sex dryga minuter så vill man som lyssnare egentligen bara att det ska fortsätta minst lika länge till.
Originalets minst sagt märkliga ner- och upptoning vid codan är här framfört så att Elvis och bandet tar ner låten till ett ingenting för att sen i ett trollslag dra på igen med allt vad de har på ett väldigt effektfullt sätt. Om och om igen, men var gång så känns det bara som att intensiteten ökar.

Noterbart är att vid tiden för Las Vegas-spelningarna så hade Suspicious Minds ännu inte släppts som singel. När den väl gjorde det så hamnade den på första plats på USA-listan. Elvis sista etta på hemmaplan.

5) Can’t Help Falling In Love
Traditionen med att avsluta konserterna med Can’t Help Falling In Love startade redan på live-comebackens första datum.
Den här versionen är definitivt mindre pampig och storslagen än kommande årens flamboyanta finalnummer. Här känns den heller inte som en gjuten avslutning på en i övrigt lysande skiva.
Can’t Help Falling In Love skulle med åren växa till en mycket värdig final på så gott som samtliga Elvis konserter efter comeback-backen, men här känns den ännu lite tunn och tam.

Jodå, Elvis In Person At The International Hotel känns som en platta som skulle ha kunnat vara till och med ännu bättre än så bra som den ändå blev. I stället för att, som han så lätt hade kunnat göra, visa att han var en man i tiden och inte ett eko från en svunnen epok, så kör Elvis under stora delar av skivan på som om det fortfarande var 1957. När han bara några månader tidigare hade spelat in en av de allra bästa skivorna i hela sin karriär varför är då sju av de första åtta spåren standards från femtiotalet? Finns det någon som på allvar hävdar att Elvis till fullo kom till sin rätt 1969 med sin tolkning av Johnny B Goode?

Så, hur bra In Person nu än är, jag hävdar att det här med små medel skulle ha varit ytterligare ett par snäpp vassare.
Ett exempel är den magnifika I Got A Woman från samma sejour som först i efterhand getts ut på olika live-utgåvor. Den slår i stort sett allt på den här skivan. Vem tyckte att den skulle ge vika för Johnny B Goode, I Can’t Stop Loving You eller Are You Lonesome Tonight?
Även de utmärkta inspelningarna av Yesterday och Runaway som ett år senare dök upp på LPn On Stage hade ledigt platsat på In Person.

Men, varför klaga? Elvis är tillbaka på scen, och han bevisar med all kraft på den här skivan att det är där som han ska vara. Sången skivan igenom är helt i en klass för sig. Med sin gudabenådade röst, och med den säkerhet och kontroll som han har på den efter femton års yrkeserfarenhet, kombinerat med den oerhörda scennärvaro och karisma som inte ens hans största belackare kan förneka att han besitter, finns det helt enkelt ingen som vid den här tiden ens kan drömma om att mäta sig med honom.
Jag kan ha hur många invändningar som helst om låtmaterialet, det här ändå en oerhört bra skiva från en helt fantastisk artist!

Värt att belysa är också det handplockade band som här gjorde sin debut och som kom att spela med Elvis ända in till slutet. Bättre kompband gick helt enkelt inte att hitta. Orkesterledaren Bobby Morris skulle snart bytas ut mot Joe Guercio och pianisten Larry Muhoberac skulle även han inom kort ersättas av Glen D Hardin, men övriga musiker skulle stanna med Elvis så gott som hela resan ut.

Så här såg uppställningen ut under den här sejouren:

Elvis Presley – sång
James Burton – sologitarr
John Wilkinson − kompgitarr
Charlie Hodge − akustisk gitarr, stämsång
Larry Muhoberac − klaviatur
Jerry Scheff – bas
Ronnie Tutt − trummor
Millie Kirkham − körsång
The Imperials − körsång
The Sweet Inspirations − körsång
Bobby Morris – orkesterledare

Slutbetyg för LPn In Person At The International Hotel: En FEMMA.

LP 2 (BACK IN MEMPHIS)

Sida 3 (1)

1) Inherit The Wind
Och skivan inleds med en av mina absoluta favoriter från Memphisinspelningarna.
Ett fint arrangemang och en pampig produktion kompletterat med en lysande sånginsats ger en kanonstart på Back In Memphis.
Inherit The Wind är ett litet mästerverk. Kanske inte en given hitsingel, men tillsammans med Stranger In My Own Hometown skivans klart starkaste kort.

2) This Is the Story
Inte lika stark som inledningsspåret, men This Is The Story är ändå klart lyssningsvärd.
Elvis röst känns dock lite svag på verserna. Han verkar inte helt bekväm utan trevar sig fram lite osäkert.
Om ni lyssnar noga så kan ni höra att This Is The Story har ett lite udda ackordsbyte på verserna.

3) Stranger In My Own Hometown
Back In Memphis starkaste spår. Men inte nog med det – Stranger In My Own Hometown är en av de bästa icke-singelsläpp som Elvis någonsin spelade in.
Bandet fullkomligt kokar och Elvis utstrålar en sån glädje över att få stå och sjunga bland dessa supermusiker att det verkar som att han inte vill att låten ska ta slut nån gång.
Ett av Elvis absolut starkaste ögonblick i en skivstudio.
När man lyssnar på Stranger In My Own Hometown så är det i det närmaste ofattbart med allt skräp som Elvis hade producerat tidigare under decenniet. I en tillbakablick så känns låtar som Barefoot Ballad, Old McDonald och Beach Shack närmast som en ond dröm.
Tänk – fantisera för en minut – om Elvis hade fortsatt att samarbeta med producenten Chips Moman och hans gubbar och nästa skiva hade haft material av denna tyngd, klass och kaliber rakt igenom. Tanken svindlar…
Det här spåret skulle naturligtvis ha varit med på From Elvis In Memphis i stället för exempelvis It Keeps Right On A-Hurtin’ eller I’ll Hold You In My Heart. Enda orsaken till att den inte var det som jag kan komma på är att man ville spara ett par ess till Memphis-skiva nummer två. Något annat skäl kan jag inte tänka mig.

4) A Little Bit Of Green
En i sig sjysst countrylåt men efter Stranger In My Own Hometown så känns det mesta ganska så blekt. Nu är A Little Bit Of Green ganska blek redan från start. En ovanligt svag sånginsats gör inte det hela direkt bättre.
En liten extra poäng är dock de snygga harmonierna i slutet på refrängen. Nästan en liten touch av bossa-nova.
A Little Bit Of Green kan nog ändå vara skivans svagaste spår.

5) And The Grass Won’t Pay No Mind
En låt som närmast kan beskrivas som pop-country. Även om den är ganska trevligt framförd så är det inget av skivans större ögonblick.
And The Grass Won’t Pay No Mind är en komposition av Neil Diamond som denne gav ut själv som en b-sida på en singel ett halvår senare.

Sida 4 (2)

1) Do You Know Who I Am?
En ballad som faktiskt, kompositionsmässigt, känns som klippt och skuren för något av Elvis soundtracks från slutet på sextiotalet. Lyssna, blunda och tänk tanken att det här skulle vara en av låtarna till en film typ Live A Little, Love A Little eller Spinout så förstår ni vad jag menar. Den låt som jag först kommer att tänka på är All That I Am. Do you Know Who I Am är ingen kopia men det är rätt mycket samma känsla, och, till på köpet, till hälften samma titel.
Bortsett från det så är Do You Know Who I Am en mycket fin ballad och ett väldigt fint framförande av Elvis.

2) From A Jack To A King
Elvis version av Ned Millers hit från 1962.
Den skiljer sig inte nämnvärt från originalet och jämfört med det bästa från Memphis-inspelningarna så känns väl det här inte så värst märkvärdigt.
En bra sånginsats men kanske inte så mycket mer.

3) The Fair’s Moving On
Lustigt nog så får jag samma känsla även här som på Do You Know Who I Am då texten helt saknar motsvarighet någon annanstans i Elvis karriär än i hans soundtrackperiod. Innehållsmässigt hade den suttit bra i filmen Roustabout.
The Fair’s Moving On är en tämligen anonym låt, bra framförd men inte direkt entusiasmerande.

4) You’ll Think Of Me
Baksida på Suspicious Minds.
En ballad som utan tvekan tillhör plattans starkare kort. Låten får en stark extra krydda av den gitarr Reggie Young spelar som låter som en sitar.

5) Without Love
Without Love var en hit för Clyde McPhatter 1957. Clyde McPhatter – som dog alkoholiserad bara ett par år efter att In Person släppts – var en stor förebild för Elvis under i stort sett hela dennes karriär.
Vi ges här ett mycket fint sångframförande, väl avvägt med mycket kraft och styrka på just de rätta ställena. Elvis har verkligen full koll på vad han gör på det här spåret.
En magnifik avslutning på en riktigt bra skiva.

Helhetsintrycket blir dock även för Back In Memphis lite splittrat. Mästerverk blandas med ganska alldagliga äventyr. Men, även när det inte är på topp så är det onekligen väldigt bra ändå, och när det är bra, som på Inherit The Wind och Stranger In My Own Hometown, så är det snudd på oöverträffbart.

Slutbetyg för LPn Back In Memphis: En stark FYRA!!!

För att summera ihop skivans fyra sidor så uttrycker jag mig så här.
LP nummer ett av de två ger jag en femma.
Den andra får en stark fyra.
Ett snitt på dessa två domslut kan man väl inte tolka på annat sätt än…
En FEMMA!!!

Popularity: 16% [?]