04.02.13

LP-skivor av och med Elvis Presley #35 “From Elvis In Memphis”

Posted in Min blogg at 2:42 am

OCH VAD SKA MAN FÖLJA UPP ETT MÄSTERVERK MED OM INTE ETT NYTT MÄSTERVERK?

Efter den monumentala succén med NBC TV-Special, showen såväl som LP-skivan, så fick Elvis på mycket goda grunder blodad tand för att återigen göra riktig musik.
Det återfunna självförtroendet efter det unisona bifallet från både publik och kritiker fick Elvis att våga sig på att spänna bågen mer än han hade gjort på mången god dag.

I januari 1969, bara en månad efter TV-sändningen, var han tillbaka i studion för att för första gången på evigheter spela in en LP som varken var ett soundtrack eller en gospelskiva. Den här gången var det tänkt att det skulle bli en skiva som skulle spelas in helt och hållet på Elvis egna villkor.

Det blev dock inte den vanliga studion i Nashville den här gången, där han ursrugligen var inbokad, utan i den lokala American Sound Studio belägen i norra delen av Memphis.
Två av männen runt Elvis, Marty Lacker och George Klein, hade försynt börjat prata med honom om den lilla lokala studion som hade producerat hitsinglar på löpande band under de två år den funnits till. Periodvis var faktiskt en av fyra låtar på den amerikanska hitlistan inspelad i American Sound Studio. Skulle inte den studion kunna vara något för en artist av Elvis dignitet?
Efter en kortare tids plantering av idén in i Elvis huvud så bokade denne på eget initiativ av tiden i Nashvillestudion, utan att ens fråga överste Parker, och berättade sen stolt för sin omgivning att han hade kommit på den geniala draget att den kommande skivan skulle spelas in i American Sound Studio.
“Nämen, det låter ju spännande. Vilken fantastisk idé”, sa männen runt kungen.
Det var ofta så de fick arbeta med Elvis, låta honom tro att det var hans eget påfund.

Hursomhelst så fanns det onekligen en del praktiska fördelar med valet av studio. Elvis kunde köra dit i sin Cadillac från Graceland på tio minuter, och det var en välkommen ändring i de nerkörda rutiner som så länge hade lagt sig över hela inspelningsprocessen som en kvävande filt.
Dessutom, kanske bäst av allt, en helt ny producent dök upp – Chips Moman.
Moman hade i sin ungdom 1957 varit med om att starta Satellite Records i Memphis. 1961 hade bolaget bytt namn till det betydligt mer välkända Stax Records. Efter oenigheter om pengar så gav sig Moman av och startade i stället sin egen inspelningsstudio American Sound Studio.
Där kom denne att samla ihop ett eget gäng musiker som med tiden kom att kompa i stort sett alla de artister som kom till studion för att spela in.
Kärnan i den truppen var Reggie Young (som tidigare hade spelat i Bill Black Combo!), Tommy Cogbill bas, Bobby Emmons och Bobby Wood klaviatur samt Gene Chrisman på trummor. Dessa fem kom också att spela på From Elvis In Memphis.
Artisterna som kom till studion var heller inte vilka som helst. Aretha Franklin, Box Tops, Joe Tex, Bobby Womack och Dusty Springfield är bara några av namnen som hade spelat in på American Sound in Elvis kom dit.
Väl på plats så skulle det snabbt visa sig att Moman med sin erfarenhet och sin stora passion för musik på förhand hade en klar syn på hur en LP-skiva med Elvis Presley, inspelad och producerad av Moman själv i American Sound Studio, skulle komma att låta.
Han såg också till att i stora drag få det precis så som han ville. Den ordinarie producenten Felton Jarvis som skulle fungera som biträdande fick snabbt se sig ha en mycket diffus roll i sammanhanget. Kanske inte helt bekvämt för denne att mer eller mindre hamna på åskådarplats, men slutresultatet kom dock att tala för sig självt.

Det här blev ett riktigt lyckokast för Elvis.
From Elvis In Memphis är obestridligen en av de bästa LP-skivor som Elvis gjorde under sin karriär. Bytet av studio, producent och musiker och med ett låtmaterial som var som klippt och skuret för Elvis gav helt klart en riktig kick redan från start. För första gången på nästan ett decennium så låter Elvis i en studio som den kung han i själva verket hela tiden var, men som omständigheterna runt omkring honom så länge hade förvägrat honom att få visa.
Här kastar han sig mellan soul, country, blues, pop och ballad på ett sätt som hela tiden känns mer eller mindre oöverträffbart.
Just det, för första gången i sitt artistliv så sjunger Elvis renodlad soul, och även där så gör han det med en så djup inlevelse och närvaro i både text och musik att det känns som om han aldrig hade gjort något annat.
Om TV-Special hade varit återfödseln så blev From Elvis In Memphis bekräftelsen.

(Lustigt nog så är nästan den enda moderna musikstilen som inte är representerad på From Elvis In Memphis just den rock n’roll som en gång hade tagit Elvis Presley till toppen.)

Inspelningarna i American Sound Studio gjordes i två omgångar.
Först januari 13-16 och 20-23. (Ett kortare avbrott gjordes för en förkyld Elvis).
Och så omgång två 17-22 februari.
Hela 32 spår spelades in under dessa två sessioner! Förmodligen blev det mer än vad någon ens hade skissat på på förhand.
Sex låtar inspelade i den första och sex från den andra omgången kom att hamna på denna skiva.

Nu blev det inte bara en LP-skiva utan två – uppföljaren Back In Memphis med ytterligare tio spår från inspelningarna skulle komma att släppas fem månader senare.
Singlar som Suspicious Minds, Don’t Cry Daddy och Kentucky Rain gavs ut separat.
Ytterligare ett par spår kom att spridas ut på olika LP-skivor under de kommande två åren.

Med andra ord; inspelningarna i American Sound Studio var inte bara From Elvis In Memphis.
För att summera det hela: en gudabenådad artist gick under en av sin karrärs höjdpunkter in i en studio under elva dagar, uppdelat på två olika omgångar, och kom ut med något av det bästa som han kom att producera under hela sin karriär. I överflöd dessutom.

Att säga att Elvis var laddad och inspirerad inför de här inspelningarna är nog inte att säga för mycket.

Nu tar vi plattan låt för låt!
.
.

ELVIS PRESLEY “FROM ELVIS IN MEMPHIS” Utgiven på RCA i juni 1969 Skivnummer LSP-4155
Högsta placering på USA-listan: 13 På UK-listan: 1 På Kvällstoppen: 8

.
1) Wearing That Loved On Look
En fantastisk inledning på skivan.
Elvis hade sextiotalet igenom på gott och ont haft i stort sett samma kompmusiker. Att dessa levererade vad de skulle är det inte tu tal om. En orsak till att det även i de mjäkigaste stunderna i mitten av sextiotalet ändå alltid lät kompetent är onekligen de proffsiga medmusikanterna, men i viss mån hade väl även de hamnat i någon form av trygghetsbubbla. Att det på de här inspelningarna är en helt annan grupp bakom sången är uppenbart nästan från den första takten. Det är funkigt och bluesigt på ett sätt som tidigare inte hörts på skiva från Elvis och med ett spel som är minst sagt imponerande. Reggie Youngs gitarrfigurer är små mästerverk och Tommy Cogbill på bas visar direkt var skåpet ska stå. En skillnad kan nog vara att det här gänget var ett band som spelade ihop nästan konstant till skillnad mot gänget från förr som bara samlades ett par gånger om året vid ett par dagars inspelningar åt gången.
I början på inspelningarna i American Studio var Elvis lätt förkyld. Om man tänker på det så går det att skönja på ett flertal av spåren. På Wearing That Loved On Look blir det ganska uppenbart, men det ger mer en speciell klang till rösten än är störande. Det blir som ett lidande, ett uttryck för den plågad passion som han sjunger om, en slags patina. Elvis är helt enkelt magnifik i detta öppningsspår.
Lägg märke till det starkt gospelinfluerade instrumentalpartiet i mitten som börjar runt 1.38.
Wearing That Loved On Look är en tung soulblues, som ger en i det närmaste blytung start på plattan.

2) Only The Strong Survive
En nästan renodlad soullåt, en cover på Jerry Butlers egenhändigt skrivna original från LPn The Iceman Cometh som släppts alldeles innan – november 1968. Butler gav kort senare ut Only The strong Survive som singel och den hade precis börjat klättra på listorna när Elvis spelade in sin version. För Butler skulle det komma att bli karriärens största framgång med en fjärdeplats på USA-listan.
Elvis version är snudd på en kopia på originalet. Gitarrfigurerna är i stort sett identiska med de på Jerry Butlers inspelning. Det kan kännas lite trist, men det finns ändå en markant skillnad mellan de två versionerna: Sången.
Elvis är här helt mästerlig. Majestätisk är nog det ord som jag tycker kommer närmast.

3) I’ll Hold You In My Heart (Till I Can Hold You In My Heart)
Och så helt plötsligt en kursändring med en mer än tjugo år gammal countrylåt. I’ll Hold You In My Heart hade varit en hit för Eddy Arnold 1947.
Inspelningen kom till helt spontant med en Elvis som satte sig ner vid pianot och spontant började sjunga på en gammal favoritlåt och ett band som bara hakar på. Någonstans efter tre minuter signalerar subtilt musikerna att man är på väg att avsluta men mannen vid pianot och med sångmicken framför sig tänkte annorlunda. Han kör vidare en refräng till och det är bara för musikerna att haka på vilket de gör med en ledighet som röjer fullblodsproffs. Elvis tar verkligen ut svängarna totalt här.
Det här spåret har onekligen sina poänger, men i jämnförelse med låtarna runt omkring så känns den kanske lite väl hafsigt framförd. Det blir en stor kontrast jämfört med de övriga omsorgsfullt arrangerade låtar som skivan till stora delar består utav.
Elvis röst är dessutom lite märkligt långt ner i mixen.

4) Long Black Limousine
Det första spåret som gänget spelade in i American Studio.
Och det började onekligen bra.
Här är Elvis helt överväldigande. Den tragiska texten som accentueras av inledningens begravningsklockor får en stark illustrering av Elvis röst som visar en stor inlevelse i det han framför.
Balansen Elvis röst har här mellan det känslofyllda och åtehållsamma röjer en artist med full kontroll på sitt eget uttryck.
Jag vill inte slösa på superlativer, men framförandet här är inget annat än fantastiskt. I det närmaste helt utan jämförelse.
Den första utgivna versionen av Long Black Limousine gjordes 1961 av en av de två kompositörerna Vern Stovall. Jody Miller hade en hit med låten 1968. Även Glen Campbell hade spelat in Long Black Limousine, så tidigt som 1962.
När man efter att lyssnat på dessa eminenta artisters versioner så undrar man utifall det ens är samma låt.
Elvis version får helt enkelt de andra att önska att de aldrig ens försökt sig på Long Black Limousine.
I stark konkurrens ett av skivans allra starkaste spår.

5) It Keeps Right On A-Hurtin’
Och så kommer vi ner lite grann på jorden.
It Keeps Right On A-Hurtin är den typ av country-ballad som lika gärna kunnat hamna som ett bonusspår på någon av sextiotalets obskyra soundtrack.
Självklart är detta inte dåligt, Elvis gör en kanoninsats, men det är heller inte alls i klass med det fyrverkeri som inleder skivan. Nästan varje spår på den efterföljande LPn Elvis Is Back är starkare än It Keeps Right On A-Hurtin’.

Detta var en hit från 1962 med Johnny Tillotson som på sin tid gick ända upp till tredje plats på USA-listan.

6) I’m Movin’ On
Hank Snows hit från 1950.
Originalet är en klassiker och är svåröverträffat och Elvis försöker inte ens göra det utan kommer med en egen, betydligt modernare, tolkning.
Lägg noga märke till ett par lustigheter i låten:
Det finns ingen vers eller refräng på I’m Movin’ On utan allt är bara en snabb trettontaktsvända som går om och om. Inte tolv utan tretton takter i varje runda alltså. Dock inte på instrumentalvändorna, där är det klassisk tolvtakt som gäller.
Det är två basgitarrer som spelar. En håller grundbeatet medan den andra på instrumentalpartierna öser för fullt med frenetiskta bassolon. Väldigt märkligt. Alltså: på Lpn From Elvis In Memphis finns inte ett enda gitarrsolo, heller inget pianosolo men på det här spåret kan man hitta sju versers hejdlöst bas-solande! Tommy Cogbill släpper loss totalt på sin bas.
Hank Snows original innehöll sju sångverser, men Elvis nöjde sig med fyra.

I all sin lekfullhet känns väl inte I’m Movin’ On som något av skivans starkare spår.
En uppsjö av artister och grupper har spelat in I’m Movin On. Från barndomen minns jag Rolling Stones ursinniga, närmast neanderthal-artade version från 1965, men Ray Charles hit från 1959 är nog den I’m Movin’ On som har haft störst framgång.
.
.

SIDA 2
.
.

1) Power Of My Love
En tolvtakters funkblues med ett sanslöst driv i kompet. Framför allt trumspelet är riktigt läckert här, men även bas och gitarr gör ett tungt jobb på det här spåret.
Det kanske inte är skivans främsta sångframförande, Elvis vill nästan lite för mycket, men det är väldigt, väldigt bra ändå.
Kompositörerna till denna soulfunk är inga andra än Giant-Baum-Kaye, trion som gjorde så mycket kvalificerad smörja under soundtrack-epoken. De kunde alltså skriva “riktiga” låtar. Varför gjorde de inte alltid det då? Skrev de med andra ord medvetet töntiga låtar till Elvis under filmåren för att det “skulle vara så”?

2) Gentle On My Mind
Country- och folkmusikern John Hartfords komposition som är ett av mina absoluta favoritspår på skivan.
Gentle On My Mind är en av dessa genialiska låtar som ändå är så simpel i sin grund att man kan fråga sig hur kompositören ens tänkte ut den. Det är bara en slinga som går runt, runt, runt, men man tänker inte på det när man lyssnar på den därför att det i all sin enkelhet är en sällsynt vacker komposition.
Glen Campbell må ha haft en hit med Gentle On My Mind, Dean Martin likaså, precis som Aretha Franklin och Patti Page.
Elvis egen Gentle On My Mind får ändå dessa versioner att fullständigt blekna.
Även här är Tommy Cogbills basspel inget annat än magnifikt. Dennes spel lyfter låten ytterligare ett par snäpp.

3) After Loving You
Ännu en countryballad, men framförd på ett väldigt spontant, ruffigt, ja snudd på slarvigt sätt. Låter som något som spelades in utan någon större planering. Bra är det, men jag saknar ett lite mer genomtänkt arrangemang.
After Loving You är skriven av Eddie Miller och Johnny Lantz, inspelad av bland annat Eddy Arnold och Jim Reeves.
Eddie Miller hade redan på 40-talet komponerat klassikern Release Me. Med åren skulle åtskilliga artister komma att spela in detta gamla örhänge. Engelbert Humperdincks version är nog den mest välkända.
Eddie Miller skrev dessutom i början på sextiotalet en countryopera – alltså en opera med uteslutande countrymusik – med namnet The Legend Of Johnny Brown! Ganska intressant att lyssna på faktiskt. (Finns självklart i min egen samling.)

4) True Love Travels On A Gravel Road
Bitvis är True Love Travels On A Gravel Road det mest känslosamma som Elvis någonsin spelade in. Den inlevelse som läggs in på precis de rätta ställena är inget annat än mästerligt.
Men även hela produktionen med kör och spel är väldigt fint gjord.
Orginalet hade spelats in året innan av den i dag helt okände countryartisten Duane Dee. Inte helt fel även om Elvis ödesmättade tolkning är i en helt annan division.

5) Any Day Now

Och bättre än så här kan det väl egentligen inte bli.
För mig så har Any Day Now alltid varit skivans främsta spår, till och med starkare än In The Ghetto.
Chuck Jackson var 1962 först att spela in denna Bacharach/Hilliard-komposition. Jackson var definitivt en bra sångare, men Elvis formligen utklassar originalet. Percy Sledge spelade in sin version ungefär samtidigt, inte heller han kommer ens i närheten av den formliga urkraft som Elvis presenterar här. Arrangemanget och produktionen är likaså av allra högsta klass.

På inspelningarna till den här skivan så känns det som om Elvis når en ny dimension, för här har vi ett känslutspel så starkt att det nästan rinner tårar ut ur högtalarna. Det blir ändå aldrig kliché, aldrig ett uns av överdrift. Hela tiden en fenomenal balansgång mellan ett stort känsloutspel och kompositionens ramar som gör att det aldrig riskerar att stjälpa över.
På Any Day Now gör han en fantastisk tolkning med en nerv i hela framförandet som mer eller mindre trollbinder lyssnaren.
I mina öron så är Any Day Now en av de bästa inspelningar som Elvis någonsin gjorde. Lika fantastisk var gång jag hör den.
En stor blomma också till Chips Moman för ett väldigt snyggt arr och produktion.

6) In The Ghetto

Ja, vad kan jag skriva om In The Ghetto som inte redan alla vet?
Elvis första och enda “protestlåt”, skulle först ha undertiteln (the vicious circle). Detta ändrades dock i sista stund till bara In The Ghetto.
Elvis var efter inspelningen inte alls nöjd med den kvinnliga körens insats, han tyckte att de stack ut för mycket. Han ringde till biträdande proucenten och bad denne att helt sonika ta bort det pålägget till slutmixen.
“Visst!” sa Felton Jarvis och la på luren. Mitt uppe bland allt annat så glömde den gode Jarvis ändå bort att sudda ut tjejernas sång.
Två dar senare så ringde Elvis upp till honom igen. Han hade ändrat sig. Efter tio genomlyssningar så tyckte han ändå att det lät helt okej.
Så skrivs musikhistoria…

Självklart så är In The Ghetto en av de allra viktigaste låtarna i hela Elvis karriär. Den kom ju att bli en hit över i stor sett hela världen. Den första på väldigt länge…
I USA klättrade den upp till plats tre, i England snäppet högre – en andraplacering. På Tio I Topp i Sverige så gick den ända upp i topp, och detta i inte mindre än åtta veckor. I ett huj var reliken från förr en man i tiden igen.

Det är ju lätt att ta en så här pass uttjatad låt för givet och glömma bort vilken fin presentation Elvis gör.
För det är precis vad han gör! In The Ghetto må vara en snygg komposition som är proffsigt arrad och genomförd, utan Elvis känslosamma sång hade den inte varit någonting.

Lite lustigt är att In The Ghetto blev det enda singelsläppet från From Elvis In Memphis. Men just då så var policyn att singlarna skulle säljas för sig och LP-skivorna fick klara sig ändå.

Visste ni förresten att den första singel som Nick Cave & The Bad Seeds släppte, 1984, var just In The Ghetto?
.

Härunder skivan i ett koncentrat.

Sida 1

1. Wearin’ That Loved on Look” (Frazier/Owens) – 2:49
2.”Only the Strong Survive” (Butler/Gamble/Huff) – 2:44
3.”I’ll Hold You in My Heart (Till I Can Hold You in My Arms)” (Arnold/Dilbeck/Horton) – 4:34
4.”Long Black Limousine” (George/Stovall) – 3:44
5.”It Keeps Right on A-Hurtin'” (Tillotson) – 2:39
6.”I’m Movin’ On” (Snow) – 2:55
.
Sida 2
.
1.”Power of My Love” (Baum/Giant/Kaye – 2:40
2.”Gentle on My Mind” (Hartford) – 3:25
3.”After Loving You” (Lantz/Miller) – 3:09
4.”True Love Travels on a Gravel Road” (Frazier/Owens) – 2:41
5.”Any Day Now” (Bacharach/Hilliard) – 3:03
6.”In the Ghetto” (Davis) – 2:45
.
.

Efter 1961 års LP Something For Everybody så spelade Elvis inte in en enda pop/rock-LP fram till 1969 års From Elvis In Mephis.
From Elvis In Memphis är alltså den första i den genren på åtta år.
Läs och häpna, för det är sant.
Från mars 1961 till mars 1969 så bestod utbudet av LP-skivor med Elvis Presley av följande:

Två gospelskivor – His Hand In Mine och How Great Thou Art.
Tre samlingsplattor – Pot Luck, Elvis For Everyone och Flaming Star.
Två Golden Records – vol 3 och 4.
Och så NBC – TV-special förstås.

Resten var uteslutande soundtracks. 15 stycken närmare bestämt.
Femton.
Varför då?
Ja säg det. Man kan bara ta sig för pannan och skaka på huvudet över detta slöseri på denna helt unika begåvning. Med facit i hand så känns det mest bara tragiskt.

Än mer tragiskt blir det när man sätter sig ner och lyssnar på From Elvis In Memphis. För hur okej man än kan tycka att delar av musiken från filmskivorna kan vara så blir en jämförelse bara helt meningslös.
Och samma sak som blev så uppenbar vid TV-Special blir här än mer befäst – Elvis kastade bort större delen av ett decennium på i stort sett bara skräp.
Visst, det finns ljusglimtar under epoken 61-68 också, men det totala utbudet var bara en skugga av vad det kunde ha varit.

Dessutom så var Something For Everybody från 1961, den sista “riktiga” plattan före From Elvis In Memphis, en ganska mjäkig skiva. Av de renodlade studioskivorna är den nog en av de mest anonyma under Elvis hela karriär.
Om vi backar ytterligare till året innan, 1960, så kommer vi till Elvis Is Back, och någonstans så tycker jag att From Elvis In Memphis är den logiska uppföljaren på just den skivan. Det är som att det finns en osynlig bro mellan dessa två plattor.
Musikerna, produktionen, låtarna och sången, allt på From Elvis In Memphis är precis så enastående som det var på Elvis Is Back. Inte på samma sätt – men lika fantastiskt.
Visst, en del bra musik gjordes till och från i tiden mellan dessa två plattor, men sällan eller aldrig med den nerv, med det djup och med den professionalism som genomsyrar båda dessa skivor. Någonstans så är det som att Elvis på vårkanten 1960 efter att ha spelat in Elvis Is Back gick och la sig på Graceland och sen yrvaket gnuggade sig i ögonen sommaren 1968 när någon skakade om honom och berättade att det i morgon var dags att spela in en TV-show och att det lite senare skulle göras en ny studio-LP.

Nåja, kan man kanske tänka, bättre sent än aldrig. Men nej, jag varken tänker eller tycker så. Alltför många år slösades bort på andrasorteringens musik, och de åren är och förblir förlorade.

Men – kanske inte mindre trist – så bra i studio som det var här skulle det inte bli så många gånger till. From Elvis In Mephis är tyvärr inte det avstamp till en ny era som den borde ha varit. Den är mer eller mindre en unik skiva. I stort sett är det bara den efterföljande Back In Memphis, som ju spelades in samtidigt, och inspelningarna från “Nashville Marathon” från 1970 som kan röra vid den klass och kvalitet som parat med en primitiv råhet präglar i stort sett hela From Elvis In Memphis.
Live-skivorna kom visserligen att hålla en mycket hög klass karriären ut, och en hel del positivt kan man med lite letande hitta bland 70-talets studioinspelningar, men den glöd och den passion som Elvis visar upp på inspelningarna från American Sound Studios skulle i stort sett aldrig infinna sig igen. Tyvärr.
Orsakerna till detta kommer jag att återvända till i kommande recensioner.

Tolv av de trettiotvå inspelningarna från American Sound Studio hamnade på LPn From Elvis In Mephis, tio på Back In Memphis, sex blev singlar (a- och b-sidor), två går att hitta på LPn Let’s Be Friends från 1970, en – Who Am I -letade sig in på 1971 års skiva You’ll Never Walk Alone och en sista – Hey Jude – dök upp på plattan Elvis Now från 1972.

Någonting med From Elvis In Memphis som jag alltid varit besviken på är omslagsfotot. Ja, det är snyggt, väldigt snyggt, men det är ju från TV-special som spelades in i Burbank – mer än 200 mil från Memphis! Hur tänkte man där?
I min värld så hade man tagit ett autentiskt foto på Elvis klädd i tuffa vardagskläder på en bakgata i hans egen hemstad. Gärna med en kringstrykande hund i fotots utkant och några soptunnor i bakgrunden. DET omslaget hade blivit garanterat blivit en klassiker. Men, som så ofta med Elvis skivutgivning, det blir aldrig riktigt så där bra hela vägen som man skulle vilja att det skulle vara.

Lite lustigt är det också att Dusty Springfield spelade in en LP i American Sound Studio blott några månader innan Elvis gjorde sin och som kom att heta – Dusty In Memphis.

Slutbetyg: en solklar FEMMA!!!

Popularity: 15% [?]