02.16.13

LP-skivor av och med Elvis Presley #33 Singer Presents Elvis Singing Flaming Star And Others

Posted in Min blogg at 3:25 am


.
.
.
EN SYMASKIN BLANDAR SIG IN I LEKEN
.
.
.
LP nummer 33 från Elvis med den långa titeln Singer Presents Elvis Singing Flaming Star And Others har en lite udda historia bakom sig.
Singer är ingenting annat än symaskinstillverkaren Singer som ställde upp som sponsor till NCB för den TV-Special med Elvis som skulle komma en månad efter denna skivas utgivning. Som en bonus fick de även ge ut den här plattan, som till en början enbart gick att köpa i Singerbutiker!
Ett halvår senare kom en återutgivning på RCAs budgetetikett Camden som man kunde hitta i vanliga skivaffärer. Den nya utgåvan hade ett aningens annorlunda omslag och den nedkortade titeln Elvis Sings Flaming Star.

Om det i den här recensionsserien finns en skiva som skulle kunna kallas för mellanskiva, ja då är det just den här. Flaming Star – som jag förenklar titeln till – är en samling med spår från filmer som inte fick en egen soundtracks-LP, roligare än så var det inte.
Sammantaget så blir det ändå som en ordinär filmplatta, varken mer eller mindre. Dvs ett par starka spår, några mittemellan och så de obligatoriska som aldrig borde ha blivit mer än ett utkast som direkt skulle ha slängts i papperskorgen.

Det som dock höjer den här skivan högt över den våg som kort tid efteråt skulle komma av ogenomtänkt (för att inte säga inkompetent) sammanställda samlingsskivor, det är avslutningspåret – liveupptagningen av Tiger Man från den kommande comeback-specialen! Bara den är värd pengarna flera gånger om. Mer om den längre ner.

Till det negativa som drar ner mer än det borde göra är dels att det inte är mer än nio låtar på plattan, dels att det är en total avsaknad av röd tråd i upplägget. Opersonligt, i avsaknad av charm och utan några större tankar bakom om hur man bör lägga upp en LP-skiva.

En slarvigt sammansatt men trots allt hyfsad skiva. Mer än så är det inte.

.
.
.
SINGER PRESENTS ELVIS SINGING FLAMING STAR AND OTHERS Utgiven i oktober 1968 på RCA. Skivnummer PRS-279
.
.
.

1) Flaming Star
Rakt in i ett av skivans två trumfkort.
En vemodig men väldigt vacker ballad från filmen med samma namn.
Flaming Star är ju en av de tre vilda västern-filmer som Elvis spelade in (och då har jag inte räknat med Stay Away Joe…), följdaktligen så är det en hel del element i låten som man förknippar med den typen av film. Stadigt lunkande men dramatisk rytm, akustisk gitarr i kompet, inga trummor utan bara “percussion” och ett dragspel som spelar enkla och okomlicerade figurer.
En riktig pärla.
Flaming Star gavs aldrig ut på singel men väl på EP-skivan Elvis By Request. Övriga spår på den plattan var Summer Kisses, Winter Tears, Are You Lonesome Tonight och It’s Now Or Never.

Visste ni förresten att Flaming Star ett tag var tänkt att heta Black Star? När låtarna till filmen spelades in så hette ett spår Black Star. Det är exakt samma låt, enda skillnaden är att Elvis sjöng Black i stället för Flaming. Två månader senare gick Elvis tillbaka in i studion för den slutgiltiga versionen – Flaming Star. Någon hade tyckt att det lät bättre. Smaksak, men visst låter väl Flaming Star pampigare än Black Star?
Längst ner så hittar ni faktiskt en länk till låten Black Star.

2) Wonderful World
Och så platt fall ner till jorden. Wonderful World är en av de mest corny låtar som Elvis någonsin spelade in.
Stor, pampig orkestrerad inledning till filmen Live A Little, Love A Little som känns så långt från Elvis som det bara kan bli. Närmast som overtyren till en svensk femtiotalsfilm med Sickan Carlsson och Gösta Ekman ackompanjerade av Sveriges Radios Underhållningsorkester.
Wonderful World är inte alls dålig, den fyllde säkert en funktion i filmen, det är bara totalt bisarrt att Elvis Presley skulle kasta bort tid och energi på den typen av musik.

En intressant sidouppgift om Wonderful World är att den, tillsammans med övriga tre låtar till Live A Little, Love A Little spelades in i Western Recorders med till stor del samma musiker som kort senare spelade 1968 års comeback-special.
Det är efter blott ett par sekunders lyssning tämligen uppenbart att detta är något helt annat jämfört med de inpelningar som Elvis gjort med det gamla studiogardet. Soundet och spelet är helt annorlunda. Den här gången så var det missriktat, men det var ju varken musikernas eller studions fel. Ett par månader senare så skulle pusselbitarna falla på plats ordentligt.

3) Night Life
En av de tre låtar på skivan som är tagen från filmen Viva Las Vegas.
Night Life skulle ha varit ganska OK om Elvis bara hade sjungit den med en liten gnutta av inlevelse. Han gör ju tyvärr inte det, vilket jag har lite svårt att förstå. Night Life borde ju ha varit som klippt och skuren för Elvis.

4) All I Needed Was The Rain
En av Elvis bortglömda pärlor från slutet av sextiotalet. En skön laidback country-blues som känns som gjuten i händerna på Elvis.
All I Needed Was The Rain är tagen från filmen Stay Away Joe.

5) Too Much Monkey Business
Chuck Berrys hit från 1956. Spelades in som en uppvärmning vid en av inspelningarna till soundtracket till Stay Away Joe.
Urläckert, distinkt gitarrspel från Jerry Reed ger en väldigt stark prägel till hela låten.
Reed och Elvis borde ha samarbetat betydligt mer än vad de gjorde.
.
.

Sida 2

.
.
1) The Yellow Rose Of Texas/The Eyes Of Texas
Ett inte direkt omistligt spår från Viva Las Vegas.
Men…för att vara en av de där totalt meningslösa låtarna som Elvis gjorde en cover på, typ Old McDonald, When The Saints Go Marching In osv så är detta inte fullständigt katastrofalt. Det finns en befriande ledighet och – ja faktiskt – äkta glädje över hela spåret.
Ej att förringa, men visst, det här är i grund och botten bara skräp.

2) She’s A Machine
Ett spår från Easy Come, Easy Go, filmen som gav oss den vedervärdiga Yoga Is As Yoga Does, men som för övrigt hade ett par klart godkända spår. She’s A Machine är ett utav dem. En tung, svängig rockare.

3) Do The Vega
Nja, inte den mest upplyftande låten på skivan. Inte i Elvis karriär heller.
Även denna från Viva Las Vegas, definitivt ett av den filmens svagare nummer. Elvis verkar närmast helt ointresserad av vad det är som han sjunger.

4) Tiger Man
Skivans outstanding spår. En aptitretare som hette duga från den 68-special som låg och lurade i vassen.
Helt sensationellt bra!
Många gånger har jag undrat över vad de trogna Elvis-fansen som hade hängt med från femtiotalet tänkte när de köpte den här skivan som kom ut en månad innan TV-Special sändes. Ramlade de baklänges? Kröp de på golvet och drog med naglarna i extas? Hjulade de nerför gatan av glädje?
Nånting åt det hållet bör de ha gjort, för det här spåret visar ju med all tänkbar tydlighet att – mot alla odds – “The King Is Back”!

Självklart kan man tycka att detta fenomenala spår borde ha varit med i TV-specialen, men någonstans var man kanske tvugna att ta fram saxen och klippa bort något för att få plats i programmets 45 minuter. Eventuellt var det tänkt som att denna skiva skulle innehålla ett unikt spår. Vad svaret än är, Tiger Man är sextiotals-Elvis när han var som allra bäst.

Märkligt nog så är Tiger Man den allra första utgivna live-inspelningen med Elvis.

.
.
.
1.Flaming Star
(Sid Wayne, Sherman Edwards)

2.Wonderful World
(Guy Fletcher, Doug Flett)

3.Night Life
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kay)

4.All I Needed Was the Rain
(Sid Wayne, Ben Weisman)

5.Too Much Monkey Business
(Chuck Berry)

Sida 2

1.Yellow Rose of Texas / Eyes of Texas
(Traditional / Fred Wise, Randy Starr)

2.She’s A Machine
(Fred Wise, Ben Weisman)

3.Do the Vega
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye)

4.Tiger Man
(Lewis Burns, Al Lewis, Joe Hill Louis)

Ja, som tidigare skrivet, en riktig mellanskiva, dessutom utgiven blott en månad innan NBC TV-Special.
Nio ynka låtar och en sammanlagd speltid på under tjugo minuter visar väl också på vilken möda som hade lagts på denna samling. Inte mycket helt enkelt.
Närmast schizofrent att ha med låtar som Wonderful World och Tiger Man på samma skiva.

Mindre än ett år efter RCAs utgivning av Flaming Star kom en återutgivning på lågbudget-etiketten Camden, RCAs underbolag.
Inom loppet av ett par år kom det att dyka upp inte mindre än tio LP-skivor med Elvis på Camden.
Något som nästan alla dessa skivor har gemensamt är en förfärlig förpackning. Dels förskräckliga layout på både fram- och baksida med fula fotografier från 1972 fast musiken var från mitten av sextiotalet, dels ett horribelt urval av material.
Ta exempelvis skivan Elvis Sings Hits From His Movies, Volume 1. Den innehåller tio spår, bland annat “monsterhitsen” Down By The Riverside/When The Saints Go Marching In, Confidence, How Would You Like To Be och Old McDonald.
Jaha…Det där var just de låtar som illasinnade människor kan dra upp (och har dragit upp) för att förlöjliga Elvis, låtar som han mådde fysiskt illa av att behöva spela in, vars enda ursäkt var att dom ingick i olika filmer.
Dom skulle ju bara begravas för all tid framöver och hastigt men effektivt glömmas bort.
Och dessutom: Hits? Sen när blev dessa missfoster i Elvis karriär hits?
Aldrig, och ändå så hamnar dom på en samling med en sådan titel, och med ett foto med Elvis i en “jumpsuite” från 70-talet.
Ville man med en sån skiva medvetet förstöra den uppgång som Elvis hade i slutet på sextio- och början på sjuttiotalet? Nej då, det tror jag inte, jag tror att det bara handlar om ett klantigt, oinitierat, ogenomtänkt sätt att försöka göra så snabba pengar som möjligt. Helt fel personer plockade ut låtarna till skivorna och tog aktuella foton som fanns till hands, och så blev det som det blev.
Usch så illa behandlad Elvis understundom blev även av sitt eget bolag.

Materialet var mestadels samlingar från sextiotalets filmer. En hel del av låtarna hade tidigare gett ut på EP men aldrig på LP, exempelvis musiken från Follow That Dream, Kid Galahad, Viva Las Vegas, Tickle Me och Easy Come, Easy Go. En återutgivning på Elvis Christmas Album kom också ut på Camden. Den och Flaming Star är de enda skivor av de tio på Camden som tidigare hade kommit ut på RCA. För att denna serie inte ska bli oändlig med alla tänkbara samlingsskivor så har jag valt att bara ha med de skivor som RCA gav ut, och bara de som släpptes under Elvis levnad. Inga Camden-skivor kommer alltså att tas med, även om en del innehåller material som inte finns på någon annan LP. Åtminstone inte i den här vändan.

Tillbaka till Singer Presents Elvis Singing Flaming Star And Others och ett slutomdöme!

Ett par riktigt starka spår: Titellåten och Tiger Man.
Tre bra bidrag: All I Needed Was The Rain, Too Much Monkey Business och She’s A Machine.
En tveksam låt: Night Life.
Och så tre som man lika gärna
kunde vara utan: Wonderful World, Yellow Rose Of Texas/The Eyes Of Texas och Do The Vega.

Rätt genomsnittligt med andra ord då? Nja, är det bara nio låtar med och då tre av dessa i stort sett bara är skräp så kan det helt enkelt inte bli godkänt. Inte ens i närheten.

Så…slutbetyg…en TVÅA

http://www.youtube.com/watch?v=ezKdwWCEAs8

Popularity: 16% [?]

02.09.13

LP-skivor av och med Elvis Presley #32 “Speedway”

Posted in Min blogg at 12:07 am

DET ALLRA SISTA SOUNDTRACKET PÅ LP

Speedway är en Elvisfilm som i grund och botten inte handlar om nånting alls.
OK, han är en racerförare och efter ett tag så springer han in i Nancy Sinatra och…ja, det är inte så mycket mer.
Speedway är egentligen ingen dålig film, den är bara totalt urtråkig.
Det närmast en prestation av författaren att tota ihop ett manus som är så totalt innehållslöst.
Tråkigt nog så delar Speedway detta öde med ytterligare ett antal filmer inspelade av samma skådespelare…

Musiken känns väl bitvis aningen fräschare. Efter en katastrofal dipp i mitten på sextiotalet så bättrade sig filmskivorna något i slutet av årtiondet. Många av låtarna i den epoken har en sjyst, ösig partykänsla över sig. Kombandets kompetens går helt enkelt bara inte att klaga på. Ofta är det fullt röj i bakgrunden, och när det svängde så gjorde det det med besked. De här killarna visste vad de sysslade med.
På minussidan kan väl sägas att musikvärlden runt omkring hade utvecklats med en hastighet som fick det mesta från Elvis i den epoken att liknas vid reliker från en svunnen epok. Hur svängigt det än var så var det ändå ljusår ifrån vad Beatles, Stones, Beach Boys och Hendrix gjorde vid samma tidpunkt.

Här är plattan, låt för låt:
.
.

SPEEDWAY Utgiven i maj 1968 på RCA
Skivnummer LPM/LSP 3989
Högsta placering på albumlistan i USA #82.

1) Speedway
En tidstypisk inledningslåt.
Rockigt, svängigt och den där partystämningen jag nämnde ovantill. Känns ändå som att man har hört det här tidigare ett par gånger. Spinout, Clambake, Double Trouble, Stop Look And Listen, Easy Come Easy Go m fl går i i stort sett samma mall. Trots en haltande mix med ett besynnerligt eko på sången så är det ändå helt godkänt.
En lustig poäng är att ljudet på basgitarren påminner om basen i Anita Lindbloms Sånt Är Livet…

2) There Ain’t Nothing Like A Song
En riktig röj-rockare, kanske den snabbaste låt som Elvis någonsin spelade in.
Men, tja, det är kanske lite väl röjigt. Tempot är så högt att Elvis snudd på inte hinner med med alla orden. Lite mer återhållsamhet hade inte skadat. Elvis får helt klart jobba för att fixa det här, det här sångpålägget kunde han inte ta med ett skevt leende och en axelryckning.
Nancy Sinatra dyker upp under några sekunder på slutet, vilket enligt skivomslaget gör det hela till en duett.
Märkligt nog så är ljudet på Sinatras sång helt väsensskild mot Elvis. Det låter som om den spelades in ett halvår senare i en helt annan studio.

3) Your Time Hasnt Come Yet, Baby
Smågullig låt där Elvis i filmen sjunger till en liten flicka för att berätta att hon inte kan gifta sig med honom för att hon är för ung.
B-sida på skivans enda singel som floppade totalt av lättförklarliga skäl. Låten i sig kanske det inte är så mycket fel på, men den hade passat bättre juli 1962 till filmen Girls Girls Girls än på Speedway sommaren 1968.
.

.
4) Who Are You
En ganska snygg ballad med bossa nova-feeling. Helt godkänd om än inte mer än så.

5) He’s Your Uncle Not Your Dad
En låt som fullständigt torpederar allt som fram till dess hade byggts upp på skivan.
Musik helt ovärdig den man som tio år tidigare hade revolutionerat hela musikvärlden.
Att 1968 års come-back lurade runt hörnet känns mer som något som bara var tvunget att ske efter att man hört det här. Det kunde ju bara inte fortsätta på det här sättet…

6) Let Yourself Go
Let Yourself Go skulle ha kunnat vara en riktig rökare. Låten är en av de mer spännande låtar som Elvis spelade in under sin karriär, såväl kompositions- som arrangemangsmässigt, men tyvärr så övertygar inte Elvis. Han låter, med tanke på vilken typ av material det är fråga om, märkligt tam. Rösten bär helt enkelt inte hela vägen.
Let Yourself Go släpptes som singel – den enda från hela LPn – men floppade totalt. 71:a plats på USA-listan var den klart sämsta placeringen ditills i karriären om man bortser från jul- och gospelsinglar. Ingen annan 45:a släppt senare och fram till Elvis död skulle placera sig sämre på Hot 100. Lite orättvist faktiskt.
.


.

Let Yourself Go är en låt som i en annan version höll på att hamna i orignalversionen av Elvis TV-special från 1968. Just den scenen som utspelar sig på en bordell klipptes bort – föga förvånande när man väl ser den. En instrumentalversion av låten som kördes medans eftertexten rullade fick dock avsluta hela showen alldeles efter If I Can Dream, som var Elvis sista framträdande i själva showen. I senare års förlängda varianter kan man dock se den tidigare bortklippta Let Yourself Go.

Notera skillnaden på omslag på de två singelfotografierna. Samma foto men två olika låtar i fet stil högst upp.

.
.
SIDA 2
.
.

1) Your Groovy Self
Varför den här låten finns med på skivan är lite märkligt. Elvis sjunger inte en ton, det gör Nancy Sinatra i stället. På skiva så låter det inte så märkvärdigt, för det är sannerligen ingen vidare sångröst hon presenterar här. I filmen så faller bitarna dock på plats. Sinatra var uppenbarligen redan då en rutinerad estradör, något som hon till fullo visar upp.
Lustigt, i sina egna filmer så framstår Elvis nästan alltid som något av en fågelskrämma när han ska mima till sig själv, och framför allt när han ska dansa. Både Nancy Sinatra i Speedway och Ann-Margret i Viva Las Vegas formligen utklassar Elvis i scennärvaro. Brydde han sig helt enkelt inte? I sina egna filmer blir han ju utmanövrerad av småtjejer, bekymrade det inte The King Of Rock’n Roll? Tio år tidigare hade Elvis varit en fara för hela den uppväxande generationen med sitt utmanande rörelsemönster på scen. I TV vid sin comeback -68, och på scen åren därpå formligen lyste han av karisma. Varför lyckades han så sällan transformera detta till den vita duken?
.

Och så vidare till skivans inte mindre än fem bonusspår.

.
2) Five Sleepy Heads
En tumregel med Elvis filmskivor är att bonuslåtarna ofta är den stora anledningen till att överhuvudtaget ha dom i den egna skivhyllan. Så icke här. Det här är bedrövligt från början till slut. En av de vidrigaste inspelningar Elvis någonsin gjorde.
Hursomhelst…var inte Five Sleepy Heads tänkt att vara med i filmen, som en vaggvisa till ett gäng små barn? Den spelades in samtidigt som övriga soundtracklåtar, och det är en massa ungar med i ett par scener i Speedway så jag tror att det är just så. Mycket klokt att klippa bort det från filmen i så fall.

3) Western Union
Bättre än föregående även om det rör sig om en rip-off på den egna Return To Sender.

4) Mine
En ballad av den typen som var ganska vanlig för Elvis i den här epoken. Snygg, bitvis fint sjungen, men det håller inte rakt igenom. Jag får hela tiden en känsla av att låten borde gått lite fortare än den gör. Elvis röst sviktar också både här och där, han verkar inte helt bekväm med materialet.
Mine kom till vid samma inspelningstillfälle som Guitar Man.

5) Goin’ Home
En riktigt bra countryrockare. Många av Elvis guldkorn från sextio-talet drunknar lätt i sina sammanhang. Att den här gör det – för Goin’ Home är verkligen en pärla – är uppenbart. Den skulle hur ledigt och elegant som helst ha platsat på den kommande LPn From Elvis In Memphis. Nu hamnade den i stället som bonus-spår på Speedway, något som gjort att den i dag sorgligt nog är i stort sett helt bortglömd.
Skivans klart starkaste låt!

6) Suppose
Ännu en känslosam ballad avslutar skivan. Inte speciellt stark den här heller, även om Elvis röst här kommer mer till sin rätt än på Mine.
.
.

Härunder skivan i ett koncentrat:

1.Speedway
(Mel Glazer, Stephen Schlaks)

2.There Ain’t Nothing Like A Song
(Joy Byers, Bob Johnston)

3.Your Time Hasn’t Come Yet, Baby
(Joel Hirschhorn, Al Kasha)

4.Who Are You (Who Am I?)
(Ben Weisman, Sid Wayne)

5.He’s Your Uncle, Not Your Dad
(Ben Weisman, Sid Wayne)

6.Let Yourself Go
(Joy Byers)

Sida 2

1.Your Groovy Self (sång av Nancy Sinatra)
(Lee Hazlewood)

2.Five Sleepy Heads
(Roy C. Bennett, Sid Tepper)

3.Western Union
(Roy C. Bennett, Sid Tepper)

4.Mine
(Roy C. Bennett, Sid Tepper)

5.Goin’ Home
(Joy Byers)

6.Suppose
(Sylvia Dee, George Goehring)

Rekordmånga bonuslåtar på den här skivan, fem stycken närmare bestämt. Vanligtvis så höjer de nivån på skivan som helhet, det gör de även här men inte så markant som vid ett par andra tillfällen.
Filmlåtarna är inte de heller av någon högre klass. Hopsummerat betyder det LPn Speedway inte är mer en sisådär.
Det tyckte inte skivköparna heller. Plats 82 på USA-listan är ju inget annat än en totalkatastrof. Av alla Elvis originalskivor som gavs ut under dennes levnad så är 82:a plats den absolut sämsta placeringen i hemlandet USA. Let Yourself Go är också det största magplasket för en a-sida i Elvis historia på Hot 100 om man räknar bort gospel- och julsinglar.

Så dålig är nu inte Speedway, den är absolut inte den sämsta LPn som Elvis spelade in och singeln Let Yourself Go är bättre än mycket annat som han släppte i det formatet under sin karriär. Soundtracks som Kissin’ Cousins, Frankie And Johnny och Paradise, Hawaian Style är samtliga i en annan lägre division, Speedway är ändå det största säljfiaskot för Elvis för en originalskiva med nytt material.
Orsaken är enkel. Sommaren 1968 var artisten Elvis Presley hos gemene man så ute som det bara gick att vara. När han själv inte brydde sig värst mycket om sin egen karriär, varför skulle hans gamla fans göra det? Vem tror ni i maj 1968 sprang till närmaste skivbutik för att inhandla Elvis Presleys sjuttonde soundtrack? Inte så många uppenbarligen.
Här kunde faktiskt en en gång i tiden fantastisk karriär ha slutat. Troligtvis var han utav de flesta i branschen ansedd som passé vid det här laget. Som tur var så fanns det folk runtomkring som tog tag i saker och ting. Blott sex veckor efter Speedways release startade inspelningen av NBC TV-Special. Mer om den inom kort…

Lite kuriosa: Speedway var den sista skivan som RCA gav ut med Elvis i både mono och stereo. Därefter blev det uteslutande stereo.
Då mono-upplagan var väldigt liten i förhållande till stereo-versionen så blev den snabbt en “collector’s item”. Jag vet att den gick för runt $1000 redan i slutet på sjuttiotalet.

Och…filmandet till Speedway startade den 26 juni 1967. På dagen tio år senare så gjorde Elvis sin sista konsert i Indianapolis.

Ska jag summera Speedway så blir analysen att den innehåller:
Goin’ Home – skivans trumfkort.
Let Yourself Go – som trots att jag tycker att Elvis låter tam ändå är klart bra.
Åtta stycken lite tveksamma men ändå godkända spår.
Två katastrofer – He’s Your Uncle Not Your Dad och Five Sleepy Heads.
.
.
Slutbetyg: En stark tvåa.

Popularity: 16% [?]